Norlind Beethoven 1907/4
| ← III. |
|
V. → |
IV.
I början af år 1798 hade franska republikens
direktorialstyrelse sändt general Bernadotte till Wien
i en diplomatisk beskickning. Den 5 februari inträffade
han i Wien. Det dröjde länge, innan uppdraget fick
framföras inför kejsaren, och Bernadotte fick stanna
i hufvudstaden ända in i april. Han hade god
tid att närmare lära känna Wien och dess personligheter.
Alltid musikaliskt intresserad hade han haft
sällskap med en fransk violinvirtuos Rudolf Kreutzer,
och tillsammans med denne besökte generalen Beethoven.
Bernadotte fann mästaren ovanligt politiskt intresserad
och särskildt hysande en entusiastisk beundran för
Napoleon. Nu uppmanade generalen honom att skrifva
en komposition till hjältens ära, och Beethoven blef
lifligt intresserad för idén. Emellertid for Bernadotte
snart från Wien, och Beethoven tog upp tanken först
längre fram.
Beethoven hade alltid varit politiskt intresserad. “Platos Staten hade genomträngt hela hans varelse“, säger Schindler. “Efter Platos idéer mönstrade han alla statsförfattningar i världen; just så ville han ha allt inrättadt. Han lefde i den fasta tron, att Napoleon umgicks med ingen annan plan än att göra alla länder till republiker efter samma grunder som Frankrikes, och därmed lägga grundstenen till allmän lycksalighet i världen.“
Det var därför fullt naturligt, att Beethoven ej ville släppa tanken att skrifva ett verk till Napoleons ära. Dock synes han först 1801 ha begynt skrifva ned några musikaliska tankar, och ej förrän två år därefter satte han sig till verket på allvar. Beethoven bodde sommaren 1803 i byn Oberdöbling, något norr om Wien i landtlig stillhet. Här växte verket ut med ledning af de förut nedskrifna tankarna och den 3 maj 1804 var en ny väldig symfoni färdig. Den blef strax renskrifven och på första sidan satte Beethoven med egen hand öfverst: “Buonaparte“ och nederst “Luigi van Beethoven“, icke ett ord mer.
Verket skulle just afgå till Paris genom franska beskickningen, då underrättelsen kom, att Bonaparte hade låtit utropa sig till kejsare. Ries var den förste, som bragte Beethoven underrättelsen, och han beskrifver, huru mästaren utom sig af raseri ref sönder titelbladet och utropade: “Är han också endast en vanlig människa? Nu kommer han också att trampa alla mänskliga rättigheter under fötterna, blott följa sin egen äregirighet — ställa sig högre än andra och bli en tyrann.“ Det dröjde länge, innan han tog tag i kompositionen igen. Först 1806 utkom den under titeln: “Sinfonia eroica, komponerad för att högtidlighålla en stor mans minne.“
Beethovens symfonistil är här för första gången otydligt och klart utpräglad. Den orkestrala apparaten är större än hos de föregående, genomföringen af hufvudmotiven längre, stegringarna mäktigare. Rytmiken är klarare, harmonierna och modulationerna djärfvare än förut. Öfver det hela ligger en ofta nästan hänsynslös energi.
Samtiden märkte också, att nu gick Beethoven sin väg fram helt ensam. Många vänner öfvergåfvo mästaren, och t. o. m. hans närmaste beundrare begynte tvifla på, om hans väg var den rätta. Kritiken var genomgående skarp, och missbelåtenheten tämligen allmän.
År 1802 hade Beethoven skrifvit ett oratorium, Christus på Oljoberget, och därmed beträdt de stora kör- och orkesterformerna. Det skulle icke dröja länge, förrän han äfven skulle vända sig till operan. Allt sedan Mozarts död hade man i Wien blott haft italienska sångspel, och först under 1800-talets första år begynte man få intresse för de allvarligare inhemska operorna. År 1803 erbjöd man samtidigt Vogler och Beethoven att skrifva en opera. Beethoven fick förmånliga villkor, bl. a. fri bostad i teaterbyggnaden under hela komponerandet. Texten tog man utan större ändringar från ett franskt stycke (som i sin tur stödde sig på ett spanskt). Franska titeln lydde: “Leonora eller den äktenskapliga kärleken“. Ämnet stämde väl öfverens med Beethovens allvarliga och höga uppfattning af, hur en operatext borde vara. Innehållet är i korthet följande:
En viss Florestan, vän till ministern i Spanien, har ådragit sig en fängelseguvernörs, Don Pizarros, afund och blifvit inspärrad i fästning. Florestan skall prisgifvas åt hungersdöden. Leonora, Florestans gemål, förkläder sig till man och tager tjänst under namn af Fidelio hos fängelsevaktaren Rocco. Pizarro får underrättelse om, att ministern skall komma och visitera fästningen, och för att förebygga upptäckten af Florestan, beslutar Pizarro att döda sin fiende. Rocco skall öppna en cistern, där Florestan, sedan Pizarro stuckit ned honom, skall döljas. Fidelio får följa med till grafhvalfvet, där hennes make ligger döende af hunger. Hon vågar ej för Florestan yppa, hvem hon är, hon blott gräfver på Rocccs befallning upp jorden öfver cisternen. När allt är färdigt, rusar Pizarro ned och skall just stöta dolken i Florestans hjärta, då Fidelio ställer sig emellan. Pizarro ryggar tillbaka, trumpetsignaler ljuda, ministern kommer och bringar hjälp och räddning åt Florestan och Leonora.
Höjdpunkten utgöres musikaliskt sedt af scenen i fängelset, då Rocco och Fidelio tillsammans gräfva upp cisternen. Beethoven kände sig här verkligt gripen af sitt ämne och nedlade hela sin musikaliska framställningsförmåga. Om han likväl ej till alla delar lyckades få bukt med sin text, låg orsaken härtill i yttre förhållanden. Fidelios kompositör stod aldrig i den intima beröring med teatern som t. ex. Mozart och hade ej heller hans långvariga öfning allt ifrån barndomen. Beethoven blef ingen reformator på operans område. Ett sönderstyckande af texten, tröttande upprepningar af fraser hålla handlingen tillbaka och verka i synnerhet på ett nutida publikum tröttande. Trots allt var dock Fidelio den första värdefulla operan sedan Mozarts dagar.
Onsdagen den 20 november 1805 gafs för första gången i k. k. privata skådespelshuset: “Fidelio eller den äktenskapliga kärleken, opera i tre akter.“ Tidpunkten för premiären var den tänkbarast olämpliga. Österrike låg i krig med Frankrike, den 13 november ryckte fienden in i Wien. Nästan alla, som tillhörde de högre kretsarne, hade lämnat staden, och när operan gafs, bestod publiken mest af franska officerare. Mottagandet var kyligt, och det tyckes som om ej heller orkestern gjort sitt bästa. De närmaste dagarna, den 21 och 22, gafs operan äfven, men ej heller då kunde den locka. 29 mars 1806 återupptogs den i något förändrad form med sammandragning af de två första akterna till en. Nu var bifallet något större. Dock föll den äfven denna gång. Först då operan gafs i en tredje bearbetning den 23 maj 1814, förstods den.
Samtidigt med operan och tiden närmast efter skref Beethoven sina två symfonier i b-dur och c-moll (fjärde och femte), af hvilka särskildt den senare med rätta blifvit ansedd som en af Beethovens mest storslagna tonskapelser. Sommaren 1808 komponerades sjette symfonien, märklig genom sin programform. Beethoven ger de skilda satserna särskilda öfverskrifter:
I. Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till landet.
II. Scen vid bäcken.
III. a. Landtfolkets lustiga samvaro.
- b. Oväder. Storm.
IV. Herdesång. Glada och tacksamma känslor efter stormen.
Beethoven var en stor älskare af landtlifvet. Han brukade alltid tillbringa sommaren utanför Wien i byarne Döbling, Heiligenstadt eller längre bort i kurorten Baden. Många äro de yttranden, i hvilka han ger luft åt sin beundran för landskaplig fägring, “Hur glad är jag icke, när jag får vandra i busksnår och skogar, bland träd, örter och klippor“; säger han en gång, “ingen människa kan ilska landet så som jag. Ge icke skogar, träd och klippor just svar på, hvad människan önskar.“
Sjette symfonien återger en sådan naturstämning. Dock få vi därmed ej tänka på verkliga tonmålningar med noggrant återgifvande af naturljud.[1] Beethoven gjorde sig själf ofta lustig öfver, hvad Haydn tillåtit sig i den vägen. Försiktigtvis tillsättes på programmet vid första uppförandet: “Mer känslouttryck än måleri.“ Särskildt intressant är äfven hans direkta upptagande af folkdansmelodier och alphornsmotiv i tredje och fjärde satserna. Såväl femte som sjette symfonien uppfördes samtidigt för första gången vid en stor konsert den 22 december 1808, som uteslutande gaf kompositioner af Beethoven.
Året 1808 är äfven i yttre afseende ett märkesår för Beethoven. Hösten 1807 hade Napoleons yngste broder Jerôme blifvit satt till konung i Westfalen med Kassel till hufvudstad. Ungefär ett år därefter lät den nye konungen kalla Beethoven till förste kapellmästare med en årlig lön af 600 dukater. Mästaren syntes i början böjd att mottaga anbudet. Hans inkomster för kompositioner voro visserligen ej små men osäkra, och med en Beethovens omöjlighet att sköta penningsaker ej alltid tillräckliga att tillförsäkra honom pekuniärt sorgfri tillvaro. Den erbjudna lönen var ju också stor nog att för all framtid trygga honom från penningeförlägenheter.
Nu vaknade emellertid wienarne till eftertanke hvilken musikalisk storhet de hade hos sig, och flere vänner slogo sig tillsammans att för framtiden binda Beethoven vid Wien. Ärkehertig Rudolf, en medlem af kejserliga familjen, stor musikälskare och en tid Beethovens lärjunge i komposition, samt de förutnämnda furstarne Lobkowitz och Kinsky beslöto tillförsäkra Beethoven ett årligt underhåll af 4,000 gulden mot villkor, att han ej lämnade deras stad. I det skriftliga kontraktet af 1809 erbjuder sig Kinsky att betala 1,800, Rudolf 1,500 och Lobkowitz 700 gulden. Det skulle synas som om mästaren härigenom blifvit fullt tryggad för framtiden, men det innebar ej så mycket som det såg ut. Penningarne bestodo i sedlar och under de oroliga tider, som följde närmast efter, sjönk sedelkrusen allt lägre. Kom så därtill, att Kinsky snart dog, 1812, och Lobkowitz råkade i konkurs och slutet på allt blef, att Beethoven invecklades i den ena processen efter den andra för att få ut penningarne.
Beethovens umgänge under denna tid var tämligen begränsadt. Med Lichnowsky hade han år 1806 råkat i tillfällig ovänskap, hvilken först längre fram försonades. Med en baron Zmeskall, hofsekreterare och violoncellspelare, umgicks Beethoven på förtrolig fot, och många äro de lustiga bref och biljetter mästaren afsände till honom. Med familjen Brunswick i Ungern stod Beethoven i nära vänskapsförbindelse och vistades ofta om somrarne i dess krets. Till en af de kvinnliga medlemmarne, Therese Brunswick, synes Beethoven, om än öfvergående, hyst varm kärlek. Af öfriga kvinnliga umgängesvänner må nämnas Dorothea Erdtman och grefvinnan Erdödy, bägge framstående klavérspelerskor, som med ovanlig förståelse föredrogo Beethovens pianokompositioner.
- ↑ Beethoven använder dock härmande af fågelläten i andra satsen.