Norlind Beethoven 1907/3
| ← II. |
|
IV. → |
III.
Beethoven befann sig på sitt ryktes middagshöjd i
Wien omkring år 1800. Han umgicks nästan uteslutande
i de högsta adliga kretsarne, beundrades och
tillbads af såväl herre som dam. Man må ej föreställa
sig Beethoven vid denna tid som den tillbakadragne,
för sin omgifning likgiltige misantropen, som man eljest
alltid vill föreställa sig honom. Ser man Beethovenbilder
från denna tid (t. ex. huset Brunswicks från
1803) märker man snarare den i höga kretsar
umgängesvane världsmannen med håret uppstruket, ögonen klara
och öppna, utan de tunga, nedhängande ögonbrynen, som eljest hos Beethovenbilder äro de vanliga. Munnen
har ett lätt, behagfullt leende.
Redan när Beethoven nyss kommit till Wien, i början af 1793, ägnade han rätt mycken omsorg åt sin yttre människa. Så antecknar han t. ex. i sin dagbok, att han icke skulle glömma att skaffa sig silkestrumpor och ej heller glömma att gå till dansmästaren. På annat ställe antecknar han, att han skulle skaffa sig en helt ny uppsättning med kläder. Konsten att dansa lärde han sig aldrig riktigt. Rytmen vållade honom, så musiker han än var, svårigheter. “Han kunde aldrig dansa i takt“, säger Ries.
Såsom vi redan förut omtalat, var Beethoven alltid svag för kvinnlig skönhet. Många gånger var han förälskad och hvarje gång så djupt, att kärleken grep hela hans varelse. År 1799 skrifver han till en vän (Amenda) ett bref, där han talar om sitt “söndersargade hjärta“. “Hufvudstormen“ hade visserligen lagt sig, men han hade ej fullt hämtat sig ännu. Det var en wienersångerska, Magdalena Willmann, som satt hans känslor i svallning så starkt, att han t. o. m. gjort henne ett giftermålsanbud, men tyvärr hade han fått afslag. Vid tiden för brefvet till vännen hade hon gift sig, och Beethoven stod kvar där försmådd.
Vi ha i behåll några, troligen aldrig afsända bref, hvilka tala ett tydligt språk, huru varmt och innerligt Beethoven kunde älska. Vi veta ej till hvem dessa äro riktade, ej heller tiden för affattandet, men en senare forskare (Frimmel) sätter dem till midten af 1790-talet. Jag meddelar det andra af dem som prof på Beethovens brefstil:
Du lider, du mitt dyrbaraste väsen — … Du lider, ack, hvar jag är, är du med mig — hvilket lif!!!! sådant!!!! utan dig …. Om jag betraktar mig i sammanhang med universum, hvad är jag — och hvad är han, som man kallar den störste — och dock — ligger däri det gudomliga hos människan — .. Jag må gråta, när jag tänker på, att du kanhända först på lördag får någon underrättelse från mig — hur mycket du än älskar mig — högre älskar jag dock dig — ack Gud, så fjärran! så nära! Är vår kärlek icke ett sant himmelsslott — och så fast som himmelens fäste?
Beethovens bref äro alltid varma och fulla af naturlig
känsla. Därför gifva de oss mer än allt annat en
bild af hans eget inre. Beethoven har skrifvit en
myckenhet bref, alla framsprungna ur ett verkligt
personlighetslif. Det yttre utseendet på hvarje bref ger alltid
vid handen, att de äro tillfälliga känsloutgjutelser.
Handstilen är slarfvig, ofta utan punktering, med en
mängd tillsatta tankstreck, frågetecken och utropstecken.
Tankesammanhanget är ofta löst, hänkastadt på papperet,
som allt är, i hast utan reflektion. Temperamentsfulla,
idérika, stämningsfriska äro de likväl, och därför visa
de kanske mer än allt annat, hur konstnären Beethoven
var som människa och personlighet. Beethoven klagar
ofta öfver, att han har svårt för att skrifva bref. “Ofta
gör jag upp svaret i hufvudet, men när jag skall
skrifva ned allt, kastar jag för det mesta bort pennan,
emedan jag icke är i stånd till att skrifva så, som
jag känner.“
På hösten 1801 hade ett f. d. gubernalråd i Triest, grefve Guicciardi, med gemål och dotter slagit sig ned i Wien. Han var utnämnd till hofråd i böhmiska kansliet. Den unga dottern Giulietta hade nyss fyllt 16 år, och föräldrarne sågo sig om efter en lärare i pianospel åt henne. Efter samtida beskrifning var den unga grefvinnan en synnerligen vacker företeelse med behagligt sätt, spelade med smak och ägde god omdömesförmåga. Den nye pianoläraren blef Beethoven.
Inemot midten af november hade familjen Guicciardi kommit till Wien, och redan den 16 november 1801 skrifver Beethoven till en vän: “Jag lefver nu åter angenämare, i det jag mera vistas bland människor. Denna förändring har en älsklig, förtrollande liten flicka åstadkommit, som älskar mig, och som jag själf älskar tillbaka. Sedan två år har jag åter några lyckliga ögonblick, och för första gången känner jag, att jag skulle bli lycklig, om jag gifte mig. Tyvärr är hon inte af samma stånd som jag, och för öfrigt skulle jag ej kunna gifta mig nu; jag måste ännu duktigt tumla om.“ Vi se sålunda, att såväl Beethoven som Giulietta fattats af ömsesidig kärlek. Beethoven gick som alltid helt upp i stämningen och kände sig för några månader alldeles öfverlycklig. “Min ungdom! ja, jag känner, att nu först begynner den. Var jag ej hittills en sjukling? Mina kroppskrafter tilltaga sedan någon tid tillbaka mer än någonsin, och så göra också mina själskrafter. För hvarje dag når jag närmare målet, som jag väl känner, men ej kan beskrifva. Blott i detta kan din Beethoven lefva. Ingen ro! Ack! det är så skönt att tusenfaldigt lefva! För ett lugnt lif, känner jag, att jag sannerligen ej är skapt.“
Så förflöt första månaderna af år 1802. Hela den berusning, som genomströmmade Beethoven tog sig luft i musik, och så skref han sin cissmoll-sonat.[1] På titelbladet står: Alla damigella contessa Giulietta Guicciardi. Hela kompositionen är en trogen spegelbild af mästarens eget inre. Beethoven tyckte hela sin kärleskvärld vara en dröm, en dröm utan full verklighet, eller om man så vill en månskensstämning. Första satsen i sonaten är ju heller ingenting annat än en sådan drömstämning. Sista satsen har tolkats på mångahanda sätt. Man har sagt, att den uttrycker Beethovens förtviflan öfver försmådd kärlek. I så fall blir sonaten ett afsked och ett tack för den rikedom kärleken ändå skänkt honom.
Giuliettas föräldrar visade sig under första tiden föga afvoga mot de ungas förening. Till och med ståndsskiljaktigheten låtsades de glömma. Det kom emellertid ett mera prosaiskt aber med i räkningen. Familjen Guicciardi hade ingen förmögenhet, och Beethoven hade, om än för tillfället en god inkomst, dock en osäker pekuniär framtid. En ung grefve Robert Gallenberg inställde sig som friare, och föräldrarna begynte allt mera luta åt en förening mellan honom och Giulietta. Emellertid något bestämdt afslag fick Beethoven ej ännu på länge, och efter all sannolikhet hade Beethoven vid komponerandet af cissmoll-sonaten ej någon aning om, att Giulietta och hans ömsesidiga kärlek skulle lida något afbräck.
Beethoven hade framlefvat första månaderna af året 1802 i lycklig stämning. Våren kom och sommaren också, den sommar, som skulle se honom i full förtviflan. Förändringen var hastig och kom som ett förkrossande slag. Men orsaken till Beethovens olycka var ej Giulietta. “Den afundsamma demonen, min dåliga hälsa, har kommit öfver mig: min hörsel har under sista tre åren blifvit allt sämre“, skrifver Beethoven redan sommaren 1801. En öronsjukdom hade länge pinat honom, och just denna sommar 1802 skulle se det onda bryta ut i full låga. “Som ett spöke framträder för mig städse min svaga hörsel. Jag måste fly människorna och synas misantrop, ändock jag allra minst är det.“ Kanske just den gnagande ovissheten, om hörsellidandet skulle utesluta honom från världen, från hans vänner och från hans ideal, har framtvingat sista satsen i cissmoll-sonaten med sitt oroliga, våglikt frambrusande tonsvall.
Beethoven sökte på allt sätt fördölja sitt öronlidande, och troligen har just detta hemlighållande skaffat honom större lidande. Han måste söka ro utom Wien, och så begaf han sig för sommaren ut till den lilla byn Heiligenstadt, ett stycke norr om hufvudstaden. Här förvärrades sinnesstämningen och i full öfvergifvenhet skref han sitt s. k. Heiligenstädter-testamente. “O, I människor, som finnen mig så fientlig och misantropisk, huru orätt gören I mig icke. — — Gudomsmakt som ser ned i mitt inre, du känner det och vet, att människokärlek och välvilja bo däri. O, I människor, som en gång läsen detta, tänken på, att man gjort mig orätt, och må den olycklige trösta sig med, att han i mig funnit en like.“ Hela Heiligenstädter-testamentet är som ett förtviflans skri öfver den förlorade tron på lifvet, som sjukdomen medfört.
Stormar i Beethovens inre gaf sig alltid luft i toner, och så skref han också nu i Heiligenstadt en komposition, som kom att stå högt öfver hela den föregående produktionen: andra symfonien. Hade första symfonien inneburit en utveckling af en gammal form, så blef denna andra nästan som skapandet af en ny. En missnöjd kritiker, som omtalar verket i “Zeitung für die elegante Welt“, strax efter första uppförandet d. 5 april 1803, liknar symfonien vid en obändig lindorm, som icke vill dö och ehuru förblödande rasande slår omkring sig. Han träffar här, kanske mer än han anat, det rätta. Beethoven själf stridde med ödet och fastän blödande ville han icke ge sig. “Jag vill gripa ödet om strupen, böja ned mig skall det visserligen icke“, skrifver han vid denna tid. Symfonien talar om en inre själsstrid men också om seger, ty trots allt äro glädjetonerna öfvervägande. En stegring i energi, skarpare tematik, allt utarbetadt mera på bredden, är det första man iakttager. Hela det arkitektoniska uppbyggandet af symfonien är ett jättesteg framåt i utveckling.
När Beethoven på hösten 1802 återvände till Wien, var hans sinnesstämning något lugnare, men nu fick han också klarhet om, att Giulietta ej längre var hans. Ännu kunde han likväl umgås i hennes hem, och först i maj 1803, sex månader efter hennes bröllop, talade han med henne för sista gången. Beethoven tröstade sig så småningom, och knappt två år därefter se vi honom äga ett nytt kvinnoideal.
Utan någon betydelse för Beethovens konstnärsskap har intet af hans kvinnoideal varit, men måhända likaväl Giulietta Guicciardi varit den tillbedda, som bäst förmått stränga hans lyra och framlockat de renaste och klaraste tonerna. Själf bibehöll Beethoven ej samma idealbild af henne. Tjugo år senare, 1823, yttrade han en gång till sin elev Schindler om Giulietta: “Hon var min först, och hon besökte mig under tårar, men jag föraktar henne. Hade jag ägnat min lifskraft åt henne, hvad hade väl då blifvit öfver åt det ädla och bättre?“ Dessa skarpa ord förefalla oss något egendomliga, men möjligen är yttrandet endast ett uttryck för tillfällig bitter stämning. Beethoven och Giuliettas gemål voro städse fiender, och troligen har äfven detta utöfvat sitt inflytande på Beethovens känslor för sitt forna ideal.
Efter mästarens död blef den lilla kärleksepisoden snart utspunnen i det oändliga, och Giulietta Guicciardis namn nämndes öfverallt. År 1839 hade hon blifvit änka och lefde sedan rätt ensam och tillbakadragen. År 1852 träffade Otto Jahn henne och på tillfrågan om hennes förhållande till Beethoven yttrade hon rätt ovilligt: Han var hennes lärare, var ovanligt sträng och lättretlig, kastade noterna omkring och ref dem sönder, tog ingen betalning, fastän han var fattig; vid allra ringaste buller reste han sig och gick; han hade skänkt henne ett Rondo, men bad sedan, få igen det emedan han måste dedicera det till grefvinnan Lichnowsky och tillägnade henne sedan cissmoll-sonaten. Han var, mycket ful, men ädel, finkänslig och bildad.
Detta yttrande är rätt egendomligt, men sannolikt har grefvinnan känt sig sårad öfver att så oförvålladt ha blifvit medelpunkten i en verklighetsroman.
- ↑ Sonaten har utan Beethovens förvållande (af Rellstab) erhållit namnet “månskenssonaten“, ett namn som dock knappast kan tillämpas på mer än första satsen.