←  17.
Pastor Hallin
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

18.
19.  →


[ 274 ]

18.

Prestvigningen var nu bestämd att äga rum i början af juni. Ernst Hallin, Pastor Simonson och ännu ett par andra skulle samtidigt vigas till ämbetet, och omedelbart därefter skulle Ernst resa ut till sitt nya hem, prostgården i Sollösa.

Ernst Hallin gick bara och längtade efter, att alt skulle vara öfver. Han hade fattat sitt beslut, och han visste, att ingenting kunde förändra detsamma. Nu gälde det bara att hålla tvifvel och tvekan borta, så att han kunde känna sig lugn, till dess att han blef ensam med sig själf. Ensamheten skulle bota honom, det kände han, göra honom mindre ömtålig och mera stark samt framför alt lära honom att med ödmjuk förnöjsamhet böja sig under det kors, Herren gifvit honom att bära. Ty han [ 275 ]började alt mera känna sig öfvertygad om, att prestämbetet var, hvad Herren fordrade just af honom, för att han skulle finna frid på jorden, och utan att fråga eller undra öfver Herrans mening ville han troget trampa den smala, törnbevuxna stigen, till dess att han efter en brant och mödosam vandring stode vid den trånga porten, som leder till lifvet.

Efter det sista utbrottet, när han och fadern foro hem från den gamla prostgården, hade han känt det, som om något af hans förra människa öfvergifvit honom. Ett slags vred resignation bemäktigade sig honom, och i denna resignation kände han, att möjligheten låg att kunna lefva det lif, som nu väntade honom. Andra förhoppningar på lifvet, andra tankar, andra intressen fingo ej tränga undan denna resignation, hvilken ensam var i stånd att hålla honom uppe, ungefär som en lifräddningsboj bär den drunknande öfver vågorna. Den måste beherska honom helt och hållet, och ingen okufvad längtan, ingen jordiskt oförvägen förhoppning skulle få blåsa friska, farliga vindar öfver denna resignations tysta lugnsjö.

Han tänkte mera sällan på Eva Bauman. Hon lefde för honom som ett frestande minne, hvilket ej längre hade någon makt öfver honom. Och han kunde nu höra talas om henne eller möta henne på gatan, utan att rodnaden färgade hans kinder, utan att det störde hans sinneslugn.

[ 276 ]Däremot hade han på sista tiden börjat att känna sig alt mera dragen till Simonson.

Simonson var så klar med alting, så klar och så färdig. Han hade svar på alla frågor, bevis emot alla tvifvel. Hans lynne var jämt, och Ernst kände sig altid lugnare efter ett samtal med honom. När Ernst hade fått sitta en eftermiddag och betrakta denna säkra min, hvilken var så viss om, att alt i världen var, som det borde, och lyssna till denna skarpa stämma, hvilken liksom söndersmulade alla upproriska tankar och lät honom få en klar blick öfver hela det ordnade samhälle, hvilket sedan årtusenden tillbaka växt upp på kristendomens grund, då kände Ernst riktigt tydligt, på hvilka farliga afvägar han varit, och han gick hem, glad och stärkt, full af tacksamhet mot gud, som räddat honom ur hans egna tankars falska irrgångar. Det låg så mycken ödmjukhet i all hans svaghet, att pastor Simonson understundom kände sig brydd och var nära att stappla på målet, när han talade om det kristliga sinne, som lider alt och fördrager alt.

Fru Hallin gladde sig åt sonens förändring. Och hon gladde sig däråt icke blott af religiösa skäl, utan äfven af andra. Från början hade det varit hon, som dragit adjunkten till det slags religiösa tänkesätt, som han nu kallade för sitt. Ty han var en svag man, som behöfde ledas. Och den lilla energiska fru Hallin hade ledt honom, så som hon sedan ledt och utvecklat sonen. [ 277 ]Men under årens lopp hade äfven adjunkten inverkat på henne, och hans världsliga klokhet hade till en del fått trycka sin prägel till och med på hennes religiositet. Med åren hade hon blifvit mindre svärmiskt religiös och mera ortodoxt kyrklig. Hon hade lärt sig att förstå det innerliga samband, som finnes mellan god borgerlig ordning och kyrklig tukt. Därför hade hon en tid fruktat, att Ernsts samvetsömhet möjligen skulle leda honom på afvägar och sätta honom upp mot den öfverhet, som gud satt öfver sin heliga kyrka till att värna henne mot otrons makter. Därför gladde hon sig nu, när hon dag för dag såg, att han blifvit mera jämn till lynnet och mindre grubblande. Hon tackade gud, att han bevarat hennes barn, och hon förstod och gladde sig åt, att hon i detta fall hade en trogen bundsförvandt i pastor Simonson.

Det var en eftermiddag i slutet af maj månad. Adjunkten hade varit vid dåligt lynne, och försvann tidigt i vredesmod in i sitt rum.

Det hade kommit aldeles oväntadt. Adjunkten hade hela middagen varit tyst och sett ledsen ut, och i en lidande ton hade han yttrat de få ord, som han nödvändigt behöfde säga.

Gustaf, som plågades af den tryckta stämningen och gärna ville få höra de andra skratta för att få skratta själf, försökte sig då med en skolanekdot, hvilken olyckligtvis innehöll ett något närgånget skämt med konung Salomo. Fadern, som själf i vanliga fall var ganska road af hi[ 278 ]storier, som skämtade med bibel och prester, det förra isynnerhet när skämtet rörde sig omkring gamla testamentet, gaf nu Gustaf en skarp och utförlig tillrättavisning öfver hans sätt att tala om bibelns heliga män. Härpå svarade Gustaf, att han aldrig hört, att Salomo, som hade 1,000 hustrur, och som skrifvit en af de mest sinliga och oanständiga dikter, han någonsin läst, var en helig man. Men då började adjunkten med att säga, att han länge vetat, att Gustaf icke hade kvar sin barndomstro och slutade med att beklaga den brist på vördnad för det heliga och särskildt den brist på vördnad för hans föräldrar, som ständigt börjat komma fram på den sista tiden.

Efter middagen gick adjunkten, utan att säga ett ord, upp till sig, och fru Hallin gick med en bekymrad min efter honom, sedan hon dock gifvit Gustaf en extra förmaning att icke reta upp pappa, när han var nedslagen och ledsen. Stackars pappa hade så mycket bekymmer, som inte barnen kunde veta om!

De tre syskonen voro ensamma, och en förlägen tystnad uppstod. Det var en af de sista dagarna, innan Ernst skulle lämna hemmet. Nästa söndag var prestvigningen, och efter prestvigningen skulle han omedelbart resa. Alla önskade, att hemmet skulle vara så ljust och gladt som möjligt, såsom man altid önskar före en skilsmessa. Därför var det nu dubbelt obehagligt, när en scen sådan som denna störde en[ 279 ]drägten. Ty i denna familj, där hvarje särskild medlem lefvat sitt särskilda lif, utan att bekymra sig om de andra, var man vid högtidliga tillfällen så mycket mera mån om att vara finkänslig och granlaga.

Det låg en gemensam förbittring mot fadern och jäste hos de tre syskonen. Alla visste det, men ingen sade något.

Gustaf var den förste, som bröt tystnaden. Han lutade sig tillbaka i stolen och lade benen i kors.

»Om ett år ska jag väl vara student, så att man får komma härifrån,» sade han.

Ernst såg förebrående på brodern.

»Så får du väl inte säga,» sade han.

Selma såg ned och blef blodröd. Hon plågades till den grad af bristen på sympati mellan föräldrarna och syskonen, och hon ville så ogärna lägga bränsle på elden. Men nu kunde hon inte låta bli det.

»Låt Gustaf säga, hvad han vill,» sade hon. »Han är inte något barn längre. Och skall han tiga inför föräldrarna och tiga inför oss, för hvem skall han då tala?»

»I förhållande till sina föräldrar är man väl altid barn?» sade den unge pastorn.

Selma skakade på hufvudet som åt en gammal utanlexa, hvilken hon tröttnat att höra upprepas. Hon stack bägge händerna i det tjocka, blonda håret och slog sedan ihop dem med en min af förakt.

[ 280 ]»Ja, om man kände sig så. Om de gjorde något, för att man skulle kunna känna det så. Men svara mig uppriktigt: Har du någonsin varit fullkomligt lycklig i ditt hem? Är du det nu? Eller har du inte märkt, hur vi här hemma gå förbi hvarandra som i dårhuset i »Peer Gynt»?

»Ingen har Gråd for den Andres Veer,
 Ingen har Sans for den Andres Idéer.»

Och kan du verkligen, så prest du är, inbilla dig, att det är barnens fel, när föräldrarna tappat alla sina barns förtrolighet? Går inte du här själf och tiger och sörjer? Ingen af oss vet, hvad du tänker, och ingen faller på den idén att fråga dig. Jag lefver här ensam med mina tankar och tror, att det fins en värld utanför vår, en värld, där jag skulle kunna bli en bättre och nyttigare människa, än nu när jag skall lefva hemma ända till döddagar. Och Gustaf! Ja, han är fritänkare som alla unga pojkar nu för tiden och som jag också för rästen. Men om man öppet talade om den saken — hvad tror du skulle bli följden? Lifvet i hemmet skulle bli ännu mera odrägligt, än det är.»

Hon steg upp och gick med fasta, starka steg fram och åter på gångmattan.

Ernst såg villrådig från den ene till den andre.

»Är det så?» sade han.

[ 281 ]Gustaf smålog. Det låg ingen ostentation i detta leende, ingenting utmanande. Där låg endast förvåning, öfver att hans äldre bror icke visste en så enkel sak.

»Det är ju omöjligt annat,» sade han.

»Ja, men vid dina år …»

Ernst fick ej fram orden.

»Jag har inte gjort något för det,» sade Gustaf. »Det har kommit af sig själft. Man äter, när man är hungrig, och så bildas det nytt blod af maten. Det är samma sak.»

Selma stannade framför Ernst och såg honom rätt i ansigtet.

»Tror du?» sade hon.

Ernst ville undvika frågan, men systerns blick släppte honom icke.

»Ja,» sade han till sist, högre än som var nödvändigt. »Men du, som längtar härifrån — hvad är det, som binder dig?»

Selma kunde icke låta bli att skratta.

»Se, hvad det är bra att en gång tala med hvarandra,» sade hon. »Inte en gång det vet han, fast det är den stora händelsen i hela mitt lif. Hvad det är, som binder mig? Jo, jag kom en gång till pappa och sade, att jag ville bort på en tid, till Stockholm eller annorstädes, för att få se litet mer och lära litet mer — och lefva litet mer,» tillade hon saktare. »Men det ville han inte. Jag vet, att han och mamma rådplägade om saken, Men så bådo de mig, [ 282 ]och mamma grät, och så gaf jag efter och stannade.»

»Men hvarför ville de icke?»

Alt detta var Ernst så nytt.

»Hvarför?» upprepade Selma. »Kära Ernst hvad du ser litet. Jo, ty världen är ond, och världen tar bort min tro. Och därför ska man stängas inne, till dess att man blir så slö, att man tror hvad som hälst. Det är taktiken. Och den hjälper ibland. Men det händer, att en och annan kan hålla sig uppe ändå. Fast gud vet, hur länge det kan räcka. Det är vår tids familjetyranni, och det är mera lågsinnadt, simpelt och småaktigt än någonsin det gamla, som litade på handkraften.»

Hennes ögon glänste, och hon satte sig hårdt ned i en stol.

»Det är riktigt godt att en gång få sjunga ut,» sade hon.

»Ja, men det tjänar så litet till,» sade Gustaf.

»Vi få väl se,» svarade systern.

Ernst reste sig och gick upp till sitt och faderns rum. På alt detta hade han ingenting att svara. Men han förstod, att det var något gemensamt mellan honom och syskonen, en gemensam brist, som de kände klarare än han, men som de ledo af alla.

När han kom i trappan, mötte han modern, som kom ifrån faderns rum. De gingo förbi hvarandra utan att säga ett ord. Men när fru Hallin kom tillbaka in i förmaket, kastade hon [ 283 ]en misstänksam blick på Gustaf och Selma för att utröna, hvad barnen talat om. —

Samma eftermiddag kom Selma upp till Ernst och sade, att det var någon nere i hennes rum, som ville tala med honom. Hon såg förvirrad och upprörd ut, och Ernst tyckte sig märka, att hon hade gråtit.

Ernst förstod strax, hvem det var. Blodet stockade sig i hans bröst, tyckte han, och han stod en stund och såg på systern utan att svara.

»Kommer du icke?» sade hon.

»Jo, jo,» sade han. »Jag kommer.»

Selmas rum låg innanför förmaket, och det hade särskild utgång till förstugan.

När Ernst kom ned, stannade han och vände sig mot Selma.

»Är hon därinne?» sade han med en lätt skälfning på rösten.

»Ja,» sade Selma. Hon kunde ej beherska sig längre, utan brast i gråt, när hon gick in genom salsdörren.

Ernst stod och såg efter henne. Hans blod var i svallning, och han andades häftigt. Han tänkte ej på, hvarför hon kommit, ej heller på hvad hon kunde vilja honom. Han glömde, att de ej sett hvarandra på så lång tid, att han blifvit afvisad vid hennes dörr, och att han sedan undvikit henne, och han tänkte bara på den enda saken, att hon icke glömt honom, att hon ville träffa honom just nu, när han behöfde henne.

[ 284 ]Han vred om nyckeln till systerns dörr och trädde in.

Eva Bauman satt i soffan, som stod vid väggen midt emot dörren. Ögonen hade en glans som på en, hvilken vakat mycket, och när Ernst kom i dörren, rodnade hon starkt.

Ernst stannade förlägen inför uttrycket i hennes ansigte, med ens kom han ihåg alt som varit, en pinsam aning bemäktigade sig honom, och i samma ögonblick tänkte han på, att hon komprometterat sig för hans skull.

»Eva,» sade han och räckte henne handen.

Hon tog den och såg honom i ansigtet, fritt och öppet. Rodnaden läg kvar öfver hennes kinder, men ögonen voro lugna, och stämman liflig och klar.

»Det var så naturligt att gå hit en gång till, » sade hon. »Ni får inte bli ledsen på mig för det.»

»Bli ledsen på er …»

Han satte sig bredvid henne i soffan, men hon drog sig undan honom.

»Jo,» sade hon. »Det är ett besynnerligt infall af mig. Men jag kunde ej låta bli det. Jag är ju bara en flicka, och jag har sett så litet i världen. Men det var en sak, som jag måste fråga er om.»

Hans min blef mörk, när han svarade:

»Hvad är det?»

Hon kunde ej svara först, utan böjde ned hufvudet och kämpade med gråten. Ensam med en väninnas hjälp, och denna väninna var Ernsts [ 285 ]syster — ensam i en liten undangömd småstad, där tankarna flyga lågt, och där människornas själar så lätt stanna i växten, hade denna unga kvinna kommit till en annan utveckling än den, hvilken i hennes krets var den vanliga. Hon lefde bland människor, för hvilka den tro, som i den stora världen så ofta är konventionel eller en öfvervunnen ståndpunkt, hvilken man endast för den goda tonens skull icke öppet vill öfvergifva — ännu är en makt, som beherskar lifvet. När hon då öfvergaf denna tro, blef hon hvarken lillgammal eller förmäten, men hon behöfde en ny tro, som ersatte den gamlas plats, och hon fann den i en uppriktig sanningsfordran, som hon med gladt mod sökte att efterlefva, och hon trodde, att denna fordran måste finnas hos alla hederliga människor af hvilken tro som hälst.

Och så hade hon sett, att människor kunna lefva denna sanningsfordran förutan, ja, att de rent af kunna göra alt för att förkväfva den med våld. Och hon hade sett detta hos honom, hos Ernst. Det var den första alvarliga stöt, som hon fått i sin tro på människorna, och i dagar och nätter hade hon grubblat däröfver.

Hon beherskade sig och torkade tårarna ur sina ögon. Och i det hon såg på honom, som om lif och död berodde på svaret, frågade hon: »Är er tro fast nu, när ni skall prestvigas?»

Ernst erfor den känsla af ytterligt obehag, som hvarje människa erfar, när hon plötsligt ser sig ur stånd att göra undanflykter i fråga om [ 286 ]en sak, på hvilken hon altid gifvit undvikande svar till sig själf. Han visste, att han skulle inte kunna svara henne, som han svarat fordom, eller som han dagligen och stundligen svarat sig själf. Han visste, att här dugde inga förklaringar. Här dög endast ett rent och klart svar. Ja eller nej.

Han teg först och såg ned.

»Var det det, ni ville fråga mig om?» sade han tonlöst.

Hon såg på honom med samma spända, uppjagade uttryck i sitt ansigte. Och hvad han sagt, gick henne förbi, som om det ej varit riktadt mot henne.

»Svara mig,» sade hon andlös. »Svara mig.»

Hon höll händerna sammanknäppta, och hennes späda gestalt darrade som under en frossbrytning.

Men han hade intet att svara. I förtviflan såg han på hen nes blekaansigte med de glänsande ögonen och de hårdt sammanpressade läpparna.

»Se icke på mig på det sättet,» sade han. »Om ni visste, hur det plågar mig.»

Då förstod hon, att det var sant, att här kunde intet göras. Hon hade en känsla, som om det var henne han bedragit, bedragit på all lycka och frid i världen. Hon vände sig ifrån honom och brast i en häftig gråt, och hon grät länge.

Ernst visste ej, hvad han skulle göra. Han vågade ej nalkas henne, och han blygdes att gå.

[ 287 ]Med ens vände hon sitt tårdränkta ansigte emot honom och strök håret från pannan med en gest, som ingaf Ernst en känsla af fruktan.

»Ni har bedragit mig,» sade hon. »När ni var så usel, som ni är, borde ni ha lämnat mig i fred. Jag har trott er om alt, som var ädelt och godt. Det fans ingen dygd, som jag ej kallade er, ingen manlig handling, till hvilken jag ej skulle trott er i stånd. Om ni hade trampat mig i stoftet, gjort mig olycklig, skymfat mig och slagit mig — det skulle jag ha förlåtit er. Men ni har narrat mig att sätta min lit till er, och det förlåter jag er aldrig.»

Ernst böjde sig för hvarje hennes ord som för ett slag, och när hon slutat, sade han endast:

»Jag har icke gjort något, för att ni skulle tro mig bättre, än jag är.»

Hon torkade bort sina tårar med näsduken och såg en stund framför sig.

»Nej,» sade hon. »Det har ni kanske inte. Det var jag, som var inbillningssjuk. Men ni har gjort mig så ondt, så ondt …»

Hon brast i gråt igen. Hon grät hejdlöst, och hela hennes kropp skakades af snyftningarna. Ernst ville närma sig henne, men hon såg bara på honom med en blick, som om hans åsyn vållat henne en fysisk smärta, och utan att säga ett ord gick Ernst ut och lämnade henne ensam.

Och därinne grät hon sin ungdoms första, stora sorg, grät öfver sin blygsel, sin svaghet. Men hon ångrade inte, att hon talat med Ernst. [ 288 ]Hon var stolt däröfver, som om hon utfört ett hjältedåd. —

När Ernst Hallin på aftonen kom ned till familjen, kände han sig illa till mods, för att han skulle möta Selma, och han undrade, om modern visste, att Eva varit där.

Men ingendera sade något. Selma kom sent in. Hon hade haft arbete, sade hon. Och modern satt stilla vid fönstret och höll upp sitt arbete mot den svaga dagern, för att hennes gamla ögon skulle se bättre.


❦❦❦