Pennskaftet/Kapitel 11
| ← Kapitel 10 |
|
Kapitel 12 → |
XI.
Pennskaftet hade med åtskilligt besvär räddat en kväll åt sin älskade, och nu skyndade hon genom gatorna med aftonen i händerna, som om den varit en kostbar pärla i en skål.
Medan hon ännu var långt nere i trapporna, hörde hon, hur han öppnade dörren.
— Jag visste, att det var du, sade han, jag har inte kunnat arbeta, det kan jag aldrig, då jag väntar dig. O, skynda dig in, det är en evighet, sedan vi råkades.
— Det är etthundrafemtioåtta timmar, svarade hon och började dra hattnålarna ur hatten. Men hon blev plötsligt stående, orörlig med lyfta armar och såg, utan ett ord, strålande, på den unge mannen framför sig.
Man skulle ha kunnat misstänka alla utom Pennskaftet för att ha arrangerat den vackra attityden, men Dick såg genast, att hennes tankar voro långt borta.
— Vad tänker du på, lilla älskade?
— Sätt dig här skall du få veta, sade hon. På att jag är så lycklig. Vet du, när jag gick hem från protestmötet i natt —
— Hur sent, fick du gå i fred?
— Klockan halv två, nej, är du galen? Jag var i hög stämning, du vet man gaskar upp varandra vid de stora mötena, när man är tusen, som vill samma sak, vi hade talare ur alla partier, och jag var vild av entusiasm, o, jag skulle utföra stora saker, det var roligt att arbeta, att leva, att vara med just nu — — — och när jag så tänkte på, att du skulle komma hem igen, och jag skulle få vara hos dig i afton, bara jag, och du höll så mycket av mig, då tyckte jag, att jag var så rik och lycklig, och det var så ljuvligt att leva, att jag inte kunde bära det.
Hon suckade. Med en hungrig och undergiven åtbörd lutade han sig in mot hennes axel.
— Äntligen, gudskelov! Nu lenar det litet i bröstet, när jag får hålla om din lilla älskade kropp igen och känna din värme mot min kind. Om en liten stund skall du få tala om vad märkvärdigt du haft för dig, men först, å, låt oss vara alldeles tysta, Gud, flicka, så söt och ljuvlig du är, det tar andan ifrån mig.
— Säg snarare från mig, svarade hon med lycklig röst.
En timme gick, de hade ännu icke sagt ett förnuftigt ord.
— Se här, sade han och tog fram en liten vit fjäder ur sin plånbok, du har haft rösträtt och Gud vet vad, medan jag varit borta, jag har bara haft detta.
— Det är ur min boa, sade Pennskaftet rörd, var fann du den?
— I pensionatstrappan, den låg inblåst i ett hörn och — — — det var som du, jag önskar, att jag kunde lägga dig i min plånbok. Se så mjuk, ingen kunde tro, att den tillhör en rösträttskvinna.
— Du tycker inte riktigt om det? frågade flickan.
— Jag förstår det inte, sade han, men jag ville gärna veta varför. Du får inte ta illa upp, men jag tycker, som alla andra män, att kvinnans plats är i hemmet.
— Vems hem? frågade Pennskaftet. Hur tror du det skulle gå om jag — — — ? Bröderna har aldrig haft något över att hjälpa mamma, tillade hon.
Dick å sin sida tänkte på, hur gärna han skulle givit en värld för att få säga: »I mitt», och tänkte i sitt hjärta, att om en karls vilja och föresatser kunde betyda något —
— Ja, jag förstår det som sagt inte, svarade han nu blott, ty han hörde icke till dem, som lovade mycket, men det vet jag, att för din älskade skull må alla kvinnor i världen gärna för mig få rösträtt.
— Å tack, vad du är snäll.
— Men du måste hålla av mig lika mycket som förut. Och ingen annan man får ens andas på dig.
— Jag har bara en skurspann, min herre, och i den har jag gjort degen, svarade Pennskaftet stolt. Men jag förbehåller mig att få ge ögon åt första kammaren.
Nu utspann sig en livlig diskussion om hur långt Pennskaftet skulle få gå i tillmötesgående i politiskt syfte, och hon berättade sammanträffandet med baronen, som ägt rum under Dicks frånvaro.
— Nu älskar han dig, förstås, sade Dick, allvarligt bekymrad.
— Du tror, att alla män som får se mig, älskar mig, sade Pennskaftet och skrattade.
— Ja, naturligtvis, så snart de har någon hut, sade Dick, stridslystet.
Det hade blivit skymning i rummet, och kaminen, som blivit tänd, Pennskaftet till ära, kastade ett orörligt, rött ljus ur sin gallerruta utåt mattan. Flickan reste sig och öppnade dörren utåt den lilla balkongen. Man var i översta våningen, husen på andra sidan om den nyanlagda gatan utgjordes av låga skjul, och man såg över staden, som låg där lik en mörk våd, stickad med gyllene sömmar. Vände man sig mot gatans mynning i väster, såg man den bakom en blek och buktig rad av lyktor, som lyste över knaggliga, ojämna fasader, avslutas mot himmeln av två väldiga husgavlar, tunga och grå och nyckfulla i linjerna som klippblock, och passet mellan dem fyllt av ett gult ljus, blekt men likväl intensivt, en port av guld in mot paradiset.
Sorlet från gatan steg in i rummet och med det en kylig vårfläkt. Hon mindes plötsligt, att hon icke var hemma här, att hon måste gå hela den långa gatan och ännu flera gator, innan hon kom hem, och greps av olust. Hastigt stängde hon balkongdörren och kröp upp i soffhörnet igen.
— Vad gör du där borta vid kaminen? frågade hon.
— Jag tänker på, hur mycket jag älskar dig.
— Kan du inte komma hit och tänka på det? Tror du, att du alltid skall göra det?
— Ja, det tror jag nog.
— Ibland tänker jag, sade hon, att jag, som vi alla, att jag bara är en liten skarv på fodret i den älskades rock. Och att det är så naturligt för er att byta om oss som att byta om rock — — —
Han hade aldrig hört henne tala så där kelet jämmerlig förr. Något inom honom tyckte synd om henne, men något gladdes, ty man är icke så rädd att förlora det man icke håller mycket kärt.
— Jag tror aldrig, att jag kan tröttna på dig, sade han och flickan lät sig nöja, ty hon visste, att han aldrig bedyrade. Du är ju för mig tusen kvinnor, för var dag en ny. Du är en för mitt arbete — och Pennskaftet kände en plötslig tillfredsställelse över alla de gånger hon talat om valvkonstruktioner och gjort snusförnuftiga frågor över planritningar.
— Du är en för mitt arbete, återtog han, en för min feststämning, en för mina förhoppningar och en för mitt dåliga humör. Du är också en för min ömhet och en för hettan i mitt blod och en för den där enfaldiga gossen, som ibland längtar hem till mor.
— Och en för dina urgångna knappar, ifyllde Pennskaftet och strök över hans långa arkitekthår.
Han fick fatt i hennes hand: — Vad du är förfärligt kall!
— Ja, jag börjar kallna i topparna, medgav hon, kom låt oss värma oss med att tala om sommaren.
— Vi skall bägge gå i studentmössor, sade han.
— Ja, och vi skall skaffa oss en stuga tillsammans bland legymerna — — —
— Det tror du kan gå an —?
— Jo då, jag skall för vårt ryktes skull var dag fålla handdukar under båtresorna. — Och det skall vara varmt och grönt och vi så lyckliga.
Men han lät sig inte nöja, han skulle nödvändigt se efter, om hon blivit förändrad, om hon var blek och mager, och han vred upp det elektriska ljuset.
Det gick en stöt igenom honom, när han nu såg hur smal flickan var om kinderna, även halsen, som försvann ner i den vita nervikta kragen, hade blivit tunnare, tycktes det honom nu.
En tanke borrade sig som en pil med en hulling av samvetskval in i hans hjärta. Går hon och sörjer hemligen över att hon givit sig åt mig? Tål inte en så fin och oskyldig flicka vid den tanken? Eller ängslas hon i sitt innersta hjärta för att jag skall övergiva henne? Om hon bara frågat om det, i en sådan sak kan en man ju svara för sig själv.
— Säg mig allt, lilla älskade, hur du har det, mig kan du ju säga allt, det vet du ju.
— Tack, sade Pennskaftet, belåten att bli kelad med, men du vet allt om mig förut, det vill säga — med en min full av skämt och vemod — allt som angår dig! Nej, se icke så förskräckt ut, jag är en lycklig människa, det är bara det, att jag brinner med alla lågor på en gång, och det kostar, förstår du. Men vänta till sommaren och ledigheten.
— Du skulle vara sparsam, det är långt dit än, sade han bekymrad.
— Du vet, jag kan inte.
— Nej, du skall nödvändigt vara som Marcus Larsons tavlor: åska och blixt, månsken och vådeld på en gång, du lilla slöserska.
— Du får ta mig sådan jag är, sade hon, men efter vi talar om utseende, det har hänt något mycket värre än att jag förlorat några kilo: jag har fått min första rynka, är det inte synd om mig?
— Hur har du fått den då?
— Det är De Sju Avskeden från dig i veckan, svarade hon.