Pennskaftet/Kapitel 12

←  Kapitel 11

Pennskaftet av Elin Wägner Kapitel 12

Kapitel 13  →

XII.

— Och därför svarade jag, förstår du, att jag var mycket tacksam, om bilen kunde komma och hämta mig klockan elva, så kunde vi fara till dig sedan.

Det var Pennskaftet, som i upplivad ton telefonerade detta till Cecilia. Men denna, som tagit söndagsbjudningen till generalen med mera behärskad glädje, svarade med att framställa en fråga: Vore det inte bättre, att Pennskaftet komme till henne på lördagskvällen och stannade till söndagsmorgonen, så kunde de fara ut tillsammans?

Pennskaftet skrattade.

— Nej, tack, snälla Cecilia, sade hon, jag har ett möte, och även om jag inte hade det, så skulle jag inte vilja i onödan fördärva mitt rykte med att vara borta över lördagsnatten.

— Nå, men det var då det sista jag trodde, att du brydde dig om.

— Ja, så var det förut, innan jag verkligen hade ett rykte att sköta, då strödde jag det för alla vindar, men nu ger jag inte mer ut av det, än jag har direkt igen för, svarade Pennskaftet affärsmässigt. Vi måste vara världsliga, Cecilia, och hjälpa oss själva, på det att vi icke må förgås. Kanske att de som kommer efter oss, får gå sin väg rakt fram.

Cecilia såg alldeles förskräckt ut borta på Blasieholmen, och själva Pennskaftet lade ner luren med en liten suck.

Söndagen satte upp huvudet blå och vacker, och Pennskaftet strålade i kapp med solskenet, när hon klädde sig och lade ner sin vackraste klänning i en kartong för middagen samt tog på sin sportdräkt, höga kängor och tam o'shanter.

Medan automobilen ven utefter vägarna, satt Cecilia och iakttog sin vän, vilket hon kunde göra utan svårighet, ty Pennskaftet glömde allt för fartens, luftens och solskenets berusning.

Hon betraktade varje linje i det unga ansiktet, undrade om kinden alltid varit så tunn och linjen vid hakan så skarp eller ögonen så starkt skuggade.

Flickan satt med uppåtvänt ansikte, hopknäppta händer och ett så koncentrerat uttryck av liv och energi i dragen, att de tycktes åtstramade som vid en livsfarlig ritt. Stundom vände hon sig flyktigt mot Cecilia som för att övertyga sig om, att denna var lika hänryckt som hon själv, och log litet hett och darrande. Med svidande hjärta log Cecilia tillbaka.

Nu svängde man in i generalens park, och där låg villan, men nedanom den lyste sjön mellan björkarna.

Anna Gylling tog emot och gav några order till chauffören, som skulle hämta middagsgäster från staden. Pennskaftet såg helt förskräckt ut, när hon hörde, att man väntade generalens bror, bankdirektör Veber och hans fru, men då Anna Gylling tillade: — Och en annan riksdagsfarbror, baron Starck i första kammaren, som har börjat intressera sig för kvinnorörelsen, Gud vete varför — brast hon ut i skratt:

— Det är ju mitt livs baron, Cecilia!

När de togo av sig ytterkläderna i hallen, viskade hon emellertid med bekymrad min till Cecilia: — Tror du det är bara därför jag blivit medbjuden?

Cecilia, som genast förstod, att hon med »därför» menade baronen, förklarade bestämt, att generalen långt innan baronen »började intressera sig för kvinnorörelsen» talat om att få se Pennskaftet för dess egna rösträttsgärningars skull i sitt hem, och det hela var nog endast en tillfällighet. Däri hade hon emellertid orätt, baronen visste mycket väl vad som väntade.

— Det är roligt med vädret, sade Anna Gylling, förra söndagen, när partiledarna voro här på lunch, var det ösregn, vi har haft otur vid våra politiska bjudningar i vår.

Det dröjde inte länge, innan Pennskaftet märkte, att hon nog i alla fall var bjuden för sin egen skull. Generalen var så älskvärd, att man glömde, att hon egentligen var gjord till att vörda på avstånd, hon var alltid en domkyrka, men man kunde tala till den och vad mera var, den tyckte om det. Hon tog hand om Pennskaftet och gav henne te och hade henne att beskriva sitt dagliga liv och arbete, så synbart road, att Pennskaftet fick mod att berätta om alla de små skiftande uppdrag och situationer, varav en kvinnlig journalists liv är sammansatt: från hattutställningen på morgonen till sjuttioårsjubileet på middagen och mötesreferatet på aftonen.

— Nu vet jag inte mer, sade hon slutligen, men kanske ändå, om generalen vill höra om antastningsfonden?

Generalen, som själv i sin för länge sedan gångna ungdom drömt om att bli journalist, ville mycket gärna.

— Jo, sade Pennskaftet, nu helt modig, vi hade en gång haft en diskussion i tidningen om kvinnofriden, generalen vet sådant man tar till, då man inte vet sig råd med något annat. En stor del därav hade vi, de manliga och kvinnliga medlemmarna på redaktionen, gjort själva, och en av kamraterna, ett manfolk naturligtvis, hade skrivit och sagt, att kvinnorna borde inte vara så pjoskiga, inte ta så illa upp och så vidare. Samma kväll, som den artikeln hade stått införd, blev jag emellertid på hemvägen från mitt arbete antastad av en fin herre, som aldrig ville gå och som anförde min egen tidnings uttalanden som skäl och ursäkt för sitt uppförande. Det är tre år sen nu, och kolsyran hade då ännu inte gått av mig. Nästa förmiddag infångade jag artikelförfattaren, samlade ihop så många jag kunde av kamraterna och sade: — Se detta har hänt, vad skall jag göra med honom? Då var där någon, som föreslog, att missdådaren skulle betala mig droska hem från tidningen var gång jag var så sent ute, att spårvagnarna slutat att gå. Ur denna idé spirade antastningsfonden, då jag föreslog att man skulle utvidga betalningsskyldigheten, så att endast de, som visste med sig, att de aldrig antastat kvinnor om nätterna gick fria. Och då blev de ju med, de allra flesta, tillade hon allvarligt. Nu är fonden så stor, att jag och mina kvinnliga kamrater får en nätt utdelning i proportion till ungdom och bustycke.

Anna Gylling och Cecilia iakttogo med roat intresse generalens vördnadsvärda ansikte under det vita håret, det hade kommit något skälmaktigt över det, och hon, annars så vit och med så vemodiga ögon, hade fått en skär rodnad, som en ung flickas rodnad på kinderna.

— Pennskaftet blir favorit här ute, och det lustiga är, att flickan inte har en aning om, hur nära hon är att göra sin lycka, sade Anna Gylling småleende.

Men Cecilias ansikte mörknade, och hon sade ingenting.

Det hade varit så roligt att få sitta och språka förtroligt med generalen, som var mycket mera trevlig och förstod bättre än man kunnat drömma, och med en suck hörde Pennskaftet hur bilen stannade utanför trappan. Hon tystnade tvärt, och generalen kunde icke få något mera ur henne.

Då gästerna kommo in, drog hon sig tillbaka i en fönstersmyg och beslöt att obemärkt smyga sig ut i parken vid första tillfälle. Generalens bror var henne visserligen ingen obekant storhet, han hörde till de äldre herrar, som alltid inviga bättre välgörenhetsföretag, och hon hade talat vid honom i många barnkrubbor och tuberkuloshem. Han var en grann herre, ståtlig som generalen, och dessutom skulle man vörda honom för hans rösträttsmotioner, men just därför vågade man ju inte bli ond, när han för tjugonde gången lät en presentera sig. Det enda roliga med gästerna var baron Starck, som var lika överraskad som förtjust att få se henne, och som sade: — Kära fröken, jag visste inte, att jag skulle träffa er här i dag, och ändå har jag läst alla edra rösträttsbroschyrer!

— Har det hjälpt? frågade Pennskaftet intresserad, medan Anna Gylling mumlade:

— Å nu förstår man det plötsliga och underbara intresset!

Generalens svägerska betraktade med ett roat småleende den unga journalisten och ömkade sig litet över hennes blus och kängor, samtidigt som hon gratulerade sig till sin egen taktfullhet att ta sin äldsta middagsklänning för att ej sticka för mycket av mot rösträttskvinnorna. Fru Veber tyckte inte om dem, hon trodde, att kvinnorna skulle göra sig och landet olyckliga om de finge rösträtt, men så visste hon också, att aldrig hade hennes artige och älskvärde make älskat henne, som han en gång för många år sedan älskat Jane Horneman.

Pennskaftet drog sig litet ur kretsen. — Jag går ut och går ett litet tag, sade hon.

— Vad skall fröken då göra? frågade baronen.

— Jag skall se, om jag finner några blåsippor, svarade flickan.

— Slå vad, att fröken inga finner, det är längesedan vi hade en så kall vår, och man skriver hemifrån mitt, att isarna ligger kvar alltjämt, sade baronen, som ville ha henne kvar i salongen.

— Ja, låt oss då slå vad, svarade Pennskaftet ogenerat, men om baron förlorar, måste baron också lova mig något.

— Hjärtans gärna, jag önskar bara, att fröken hade större utsikter att vinna, men vad?

— Jo, sade Pennskaftet, som nu makat sig åt dörren, om jag vinner vadet, så lovar baron, att sätta upp kvinnans politiska rösträtt — — —

— Och valbarhet, inföll Anna Gylling.

— Och valbarhet på sitt program och alltid tala för den i riksdagen.

— Ja, sade baronen överrumplad, ja, ja… det skall jag alltså göra, eftersom jag lovat, men hur skall jag för kammaren motivera min förändrade ståndpunkt?

— Det lovar jag att hjälpa baron med, nickade Pennskaftet och försvann.

— Bli inte borta för länge, ropade han efter henne.

Fru Veber gav sin man en blick, han satt med rynkade ögonbryn, ty han förstod icke skämt med den lagstiftande myndigheten.

— Vad var det åt baronen, hade den gamle ungkarlen förälskat sig i flickan?

Vid första lämpliga tillfälle frågade hon Anna Gylling.

— Ja, om så vore, förvånar det?

— Det brukar just inte vara köbildning utanför rösträttskvinnornas portar av baroner och riksdagsmän, genmälde fru Veber litet försmädligt.

Men Pennskaftet hade från parken kommit ut på en skogsväg och med välbehag satte hon fötterna i den djupa, svarta jorden, berusad av dess starka doft och av ångorna från granarna runtomkring. På solkanten av vägen var det så varmt, att hon knäppte upp sin kavaj, det var härligt att vara fri och få sträcka ut, älskade, sade hon sakta, vad det är ljuvligt att leva!

— Baronens blommor, tänkte hon med ens, vadet! Hon vek av vägen och började leta bland de vintergamla bladen, som sutto här och var i klungor bland mossan. Det dröjde icke heller länge, förrän hon funnit en hel tuva med blåsippor, som hon varsamt skar upp med sin pennkniv. Därpå tog hon blommorna ömt i bägge händerna och började gå hemåt.

De liknade en grupp små kvinnor, tyckte hon, sammankrupna, framåtböjda för blåsten i grå och ludna kläder, oansenliga och tappra, med hela flockar av små nybörjare nere vid kjolkanterna, och blott en enda av dem hade ännu fått mod att vända sin lugna, blåa blick mot himmeln.

— Just som våra egna pioniärer, slog det henne, och hon tyckte, att hon först nu fick levande i sitt hjärta alla dem, som vågat börja, medan ännu frosten bet, och drivorna lågo hårda i skogen. Tårarna stego henne till hennes egen häpnad i ögonen, de voro alla döda, och de skulle aldrig veta, hur vi nu äntligen förstodo, mindes och vördade. Hon roade sig barnsligt med att ge blommorna namn i det hon fullföljde sin första tanke: — Detta var Fredrika Bremer, fru Olivecrona, fru Adlersparre…

I parken stötte hon på det övriga sällskapet, som promenerade i sakta mak, och, tycktes det, i en tämligen matt stämning.

— Nu är du fast, min bror, sade bankdirektören, när Pennskaftet, som hade all möjlig möda att icke se triumferande ut, kom fram och räckte baronen blommorna.

Baronen, som icke visste riktigt vad han skulle ta för parti, stammade litet, men generalen sade mycket allvarligt: — Våren är med oss, sanningen segrar.

Pennskaftet tyckte, att det leende, som beledsagade detta ord, var en större belöning än alla komplimanger hon någonsin fått.

Anna Gylling var förtjust.

— Det var duktigt gjort, sade hon, kom hit och kalla mig Anna ögonblickligen.

— Det vill jag gärna, sade Pennskaftet, icke litet smickrad, men om han så inte håller ord, tillade hon samvetsgrant, så har du ändå lagt bort rubrikerna med mig.

— Sköter du inte om, att han håller vad han lovat dig i alla dessa vittnens närvaro, så tar vi allt till rubrikerna igen, hotade Anna skrattande, gå och var vänlig mot honom, flicka!

— Ja, svarade Pennskaftet lydigt, och snart såg man henne och baronen under ivrigt samtal vika av på en ensam väg inåt parken, medan generalen, som tydligen icke ville märka någonting, fortfor att underhålla sin bror och svägerska.

Cecilia och Anna Gylling fortsatte det samtal de avbrutit vid Pennskaftets ankomst. Anna hörde icke till de meddelsamma naturerna, de flesta ansågo henne inbunden och skulle häpnat, om de hört henne i dag. Själv kunde hon icke förklara, varför hon plötsligt fått en sådan stark lust att lätta sitt hjärta just för Cecilia. Hon var för trött och modfälld för att stå emot den, allt medan hon retade sig över en svaghet, den hon förutsåg, att hon skulle komma att bittert ångra. Hon hade ju svurit, att hon skulle brännas oläst. Hon var vit i ansiktet av nervvärk, men då Cecilia yttrade några deltagande ord, värjde hon med handen.

— Nej, beklaga mig inte för mina smärtor, sade hon, jag har kommit därhän, att jag finner den fysiska plågan oskattbar att ha som opium mot livsfasan. Nu svänger pendeln mellan de plågade och de plågfria dagarna, och jag skulle till intet pris vilja vara av med den himmelska och sällsynta njutningen att känna smärtan lossa sitt grepp och lämna mig matt och domnad, utan tankar, utan framtid, utan forntid, endast genomträngd av det fysiska välbehaget över att nerverna tiger i min kropp.

— Den njutningen är dyrt betald, sade Cecilia.

— Ingenting fås gratis, svarade Anna Gylling. Noga sett för övrigt, det vore ju värre att ha tid och krafter i behåll till att förbanna sitt liv.

Cecilia gick och teg en stund, och Anna Gyllings ängslan, att hon skulle öppna sin mun för att säga: »så farligt är det väl inte», växte med varje sekund.

— Jag har också skrapat bottnen, svarade Cecilia till slut.

— Så har jag inte tagit fel då, sade Anna Gylling med tydlig lättnad, jag tyckte jag kände igen märket. Det var därför jag fick en sådan lust att tala med dig, antar jag.

— Men rösträtten har sedan hjälpt mig att leva, fortsatte Cecilia, långsamt, litet trevande.

— För mig har den tvärtom fördärvat livet, sade Anna Gylling med ett svagt leende, då hon såg Cecilias chockerade min. Jag köpte rätten att arbeta för den med min möjlighet till personlig lycka i livet, och det har hämnat sig. Nu, när jag ingenting har som hindrar mig att verka dag och natt, nu hatar jag den.

— Men det är ju inte sakens fel, invände Cecilia fogligt.

— Jo, sade Anna Gylling mörkt, eller nej, naturligtvis inte, om du så vill. Det låter ju löjligt och tillgjort, men det var verkligen så, att arbetet tog mig för helt och för hårt. Jag var så ung, och rörelsen så väldig, det var halva mänskligheten på väg mot frihet och ljus, och det var Guds rikes ankomst till jorden. Om valet inte hade kommit till mig just då, när jag gick omkring drucken av kvinnorörelsen och glödande av rösträttsnit, men o det kom, och jag svek, jag trefalt en dåre. Jag höll av gossen, det hade jag gjort länge, ehuru den sista tiden alla dessa nya lärorna upptagit mina tankar litet för mycket. Någon gång långt om länge skulle vi naturligtvis gifta oss, men det behövde jag inte bekymra mig om än. Så kom det plötsligt en dag han hade fått en anställning uppe i en obygd i yttersta Norrland, vill du följa med, sade han…

Hennes ansikte och stämma uttryckte så mycken förtvivlan, att Cecilia, som hade rätt stora fordringar i den vägen, blev imponerad.

— Jag lät honom gå ensam, fortfor hon, rysande av blygsel, jag kunde inte byta ut mitt kvinnosaksarbete mot vanligt hårt och enkelt kvinnoarbete. Jag trodde, men Gud har straffat mig, att jag var alldeles omistlig bland de få, som arbetade, och att jag, som fått elden och entusiasmen, inte borde svika redan i begynnelsen, när det fanns så många andra, som kunde göra det arbete han bjöd mig och föda hans barn till världen. Jag förmodar, att jag trodde, att han skulle vänta på mig, att han skulle be och bönfalla och övertala, men han sade icke ett ord, han gick, och jag förstod, att jag var död för honom, och att han skulle finna en annan kvinna för sitt liv. Och då försvann min tro, min övertygelse, min glädje, jag hade icke så mycket kvar av mina stora drömmar, att jag kunde skyla mitt elände med det…

— Stackare, sade Cecilia.

— Förstår du nu, hur jag kan vara den Anna Gylling, som arbetar för något jag tror skall blott ytterligare skärpa konflikterna i kvinnornas liv och slita sönder deras hjärtan, hur de än väljer? Generalen säger, att jag inte kan se klart, och att mitt eget öde förblindar, jag hoppas, det är så, men generalen har själv både barn och barnbarn, och anar icke, Gud signe henne, vad det är att smaka den eviga döden.

— Mig fann rösträttsarbetet, sade Cecilia sakta efter en stunds tystnad, slagen och blödande vid vägen, jag har inte offrat något för det, men när jag förstod vad det var, som låg bakom allt detta skrivande, talande, petitionerande och agiterande, då lärde detta nya mig att leva och att gå mera lugnt mot den eviga döden.

— Den är med mindre vackra ord för dig vad neuralgin är för mig, sade Anna Gylling bittert, opium, som minskar ens fasa och dövar ens längtan.

— Nej, sade Cecilia med plötslig styrka och stannade. Nej, ty jag har lärt mig, börjat lära mig att det är någon mening i mitt stackars eget öde, så snart jag kan bära blott en enda sten till den stora byggnaden och jag vill lära mig att tro, att det blivit så, hon darrade på rösten, så tomt omkring mig därför att…

— Du skall ge dig odelat, ja, sade Anna Gylling medlidsamt, hur många lever inte på den lögnen.

— — —

Cecilia och Pennskaftet fingo låna Anna Gyllings vackra dubblett i övervåningen för att göra toalett till middagen. Anna, som lagt sig på en soffa för att vila en stund och ta några uppkryande gifter, blev så förtjust över resultatet av deras bemödanden, att hon nästan glömde sin neuralgi. Pennskaftet hade en käckt blå klänning med matt blåanlupet guld, som gick vackert till hennes blonda levnadsglada hår, och Cecilias dräkt, »i färg med de tårar hon en gång gråtit», tänkte Anna, var en mycket klädsam omskrivning av säck och aska.

— Hur rätt åt fru Veber!

— Tycker du inte, att vi är riktigt snygga för att vara rösträttskvinnor? frågade Pennskaftet, barnsligt förtjust över att ha en spegel att tillgå, som återgav hennes person.

— Ni är alldeles förtjusande bägge två, bekräftade Anna villigt. Jag skulle vilja döpa Cecilia till vår lady Patricia, och Pennskaftet — nej, du kan aldrig bli annat än rösträttspennskaftet, lilla lustiga kvinnoknopp. Hon nickade vänligt och med ett så strålande leende, att de bägge plötsligt förstodo, vad Anna Gylling en gång varit.

— Låt oss gå ner nu, sade hon och reste sig, hand i hand och under avsjungande av en för tillfället lämpad sång. Helst skulle vi ha vårt rösträttsbaner, men som det inte är färdigt, får vi göra vad vi kan för att bräcka dem ändå.

Och hon berättade för sina väninnor, hur de lugna och stilla kvällarna, om vilka generalen var så rädd, förflöto under högläsning av tendentiös litteratur och sömmande på det nya rösträttsbaneret, som skulle vara färdigt till sommarmötet. Endast när generalen ansåg det lämpligt att ta ut någon, som skulle inspireras till en ledare eller förmås att göra sitt inflytande gällande till förmån för någon av generalens planer eller bevekas att avstå från en dumhet, bröts dagordningen.

— Ni vet inte hur många viljor som förbytts och hur många order, som givits i det här rummet, sade Anna Gylling, då de passerade biblioteket på väg till matsalen, dit alla nu samlades för middagen.

— Nå, nu är du väl ordentligt omvänd? var det första, som bankdirektören sade, då man placerat sig. Och han delade sitt gäckande leende mellan baronen och Pennskaftet.

— Jag skulle blygas över mig själv, om jag inte vore det, svarade baronen. I detta sällskap måste ju alla ens möjliga fördomar mot rösträttskvinnorna försvinna.

— Jag börjar känna mig formligen isolerad, det var fru Veber, som högg i litet skarpt efter att hela förmiddagen ha tvingat sig att tiga, alla här är så troende utom jag.

Pennskaftet bet i en ovänlig replik om de många förstockade familjekvinnorna, som sutto och smädade vid sina välförsedda bord, därför att de icke hade något ont av dåliga löner och lagar, och heller inte något nytt eller gott att ge som insats i samhällslivet. Hon teg naturligtvis artigt, men hennes blick var så full av oförställd och barnslig ovilja, att fru Veber ofrivilligt replikerade, som om hon fått en förebråelse: — Ja, vänta ni, min lilla fröken, som sitter och ser förnärmad ut, till dess den där välsignade rösträtten gjort er så mycken förtret, som den gjort mig.

— Arbete har den kostat oss alla, sade generalen allvarligt, även Pennskaftet har haft sin del.

— Något mondänt obehag kan den unga damen väl knappast ha haft, tog fru Veber i hett, men det vet jag vad det vill säga. Man har ju skyllt Klas' rösträttsmotioner på mig, som om jag skulle tvinga honom till dem framför allting! »Jojo, fru Veber måtte hålla efter sin man, som gjort honom till en riktig damernas vän», tror ni det är trevligt för en hustru att höra?

— Nej, naturligtvis inte, om man känner med sig, att man inte är värd berömmet, medgav Pennskaftet.

Fru Veber gav henne en liten blick.

— Men nu har jag då fått honom så långt — hon kunde för sitt liv ej neka sig denna elakhet, helst som hon visste, att han ej kunde opponera sig mot sin hustru i sällskap — att han inte motionerat denna riksdagen igen. Det kan vara nog med de obehag vi redan haft. Nu blir det baron Starcks tur.

Baronen föreföll obehagligt berörd. Han visste lika väl som fru Veber, att »det krävdes mod att ta den rocken uppå», och därtill saknade han de djupt etiska bevekelsegrunderna. Naturligtvis hade han själv många gånger skämtat med damernas vän.

Generalen såg nedstämd ut. Det berörde henne alltid obehagligt, när svägerskan lät lysa fram sitt agg mot henne, för det inflytande hon utövade på sin bror. Hon visste, att hon hade en fiende, som motarbetade hennes strävanden, och hon led av att röna detta motstånd just från det håll, där hon borde haft den tryggaste hjälpen. Denne broder, med sitt ljusa, stora förstånd och sin naiva idealism när det gällde kvinnan, som gått och förälskat sig i ett vackert hår och ett intagande leende, som ingenting dolde annat än ohjälpligt småsinne, i stället för allt det vackra han diktat därom!

— Nåja, populär blir man inte av att träda upp för kvinnosaken, bröt nu bankdirektören den obehagliga tystnaden för att med ofelbar artighet komma sin hustru till hjälp. Kvinnorna skrattar åt en, och männen är fyllda av något mittemellan förbittring och förakt, jag märker det, fast de så sällan törs fram med det i min närvaro. Men en man bryr sig ju inte därom.

— Jag förstår inte, sade Cecilia stillsamt och begrundande, varför männen är så förbittrade, som jag alltså hör, att de är, jag träffar så få, jag lever mitt liv bland kvinnor. Jag kanske är mycket dum och inte alls kan sätta mig in i hur det verkligen är, men jag tycker, att de borde vara glada, rentav borde imponeras, av att se hur vi börjar sträva efter att bli klokare och starkare och kunnigare. Jag tycker, om jag vore man, min impuls skulle vara att böja mig ner och ge ett handtag.

— Ingen är så naiv som du, sade Anna Gylling och såg på Cecilia med ett leende, fullt av förakt och medlidande.

Alla tycktes vänta, att generalen skulle säga något, men hon satt tyst med blickarna långt förbi konversationen.

— Man kan verkligen inte begära, sade fru Veber, att de skall vara glada till, när de ser hur kvinnorna översvämmar de arbetsområden, som i alla tider tillhört dem, och där de passar bäst, säga vad man vill. Mannen tyckte det var bra som det var och önskade ingen ändring, det tycker jag är helt naturligt.

— Det tycker jag också, sade Anna Gylling bistert. Det är ju härligt att alltid ha några till hands, som verkar och lider i tysthet. Det är kvinnorna, som är dumma, när de vill förbättra världen. Nej, de skulle säga, som bondhustrun, när man kom och berättade att mannen låg i brunnen: »Far är herre i sitt hus, han får ligga var han vill!» Så lät det förr i världen, men nu är det andra tider.

— Man har blivit rädd om dricksvattnet förstås, föll Pennskaftet in.

Generalen log litet flyktigt. — Jag har träffat så få, sade hon, som mäktat se, att där ligger något tragiskt och rörande i denna strävan hos själar, som blivit medvetna om sina brister, att komma upp och framåt. Jag har talt med många män om kvinnofrågan, och jag har hört många synpunkter, men ännu har jag hört alltför få säga: »De är ju också människor.»

— Men kära general, det fordras mycken självövervinnelse och ädelmod för att kunna säga det, sade Anna Gylling.

— Så kunde de åtminstone säga: stackars usling!

Pennskaftet sade detta med ett sådant patetiskt allvar, att ingen kunde nännas dra på munnen, inte ens fru Veber.

Man teg ett ögonblick. Så reste sig generalen plötsligt från bordet.

— Efter oss kommer de, som är större än vi, sade hon oförmedlat, som om hon besvarat en fråga av sin egen själ.