Pennskaftet/Kapitel 10
| ← Kapitel 9 |
|
Kapitel 11 → |
X.
Baron Starck i första kammaren satt hemma i sin riksdagsdubblett och väntade på en intervjuare från Frisinnade Morgontidningen. Redaktionssekreteraren hade förberett honom på besöket föregående dag, i häpenheten hade han samtyckt att ta emot och var nu en smula nyfiken på vad saken kunde gälla.
Klockan slog just halv elva, den överenskomna tiden, då en knackning hördes på dörren till det yttre av de båda rummen.
— Stig in, sade baronen.
Men ingenting hördes — jag smög mig in som ett tryckfel, berättade Pennskaftet senare — och han förnyade just i högre och något retad ton sitt »stig in», då den halvslutna dörren till det rum, där han befann sig, sakta sköts upp, och en ung dam, klädd i ljusblå tailormade och en svart sombrero på sitt rågblonda huvud stod på tröskeln.
— Jag kommer från Frisinnade Morgontidningen, sade hon till svar på hans bestörta min.
Baronen, som rest sig upp, tog ett par steg baklänges.
— Å, herregud, ett fruntimmer! sade han.
— Ja, var det inte bra? frågade Pennskaftet och smålog lugnande. Därpå teg hon och väntade stilla, till dess han hunnit hämta sig. Under tiden granskade hon honom med sina eftertänksamma ögon, det var en ståtlig äldre herre, gråsprängd och något fet, icke utan en viss högerhållning, som klädde. Hon beslöt att tycka om honom, och han skulle tycka om henne, ty, tänkte hon, om han vill kan han hjälpa till att ge oss rösträtt.
— Men vad vill fröken mig egentligen? frågade slutligen baronen. Han hade nu hämtat sig så pass, att han med en gest bjöd den besökande att sitta ner.
— Jag skulle gärna vilja ha ett uttalande av en representativ högerman, förklarade Pennskaftet, om första kammaren och kvinnans rösträtt, nu vid slutet av riksdagsperioden, förstår baronen.
— Skall fröken, med en ytterst oartig tonvikt på fröken, göra en politisk intervju?
— Jag har övat mig på andra kammaren, som baronen kanske har sett i min tidning de sista dagarna, sade Pennskaftet litet torrt.
— Förstår sig fröken på politik då? frågade baronen, som ingen aning hade om Pennskaftets intervjuserie i Frisinnade Morgontidningen.
— Nej, gör baron? slapp det ur Pennskaftet, hon blev dödligt förskräckt i detsamma, men mannen var tydligen alldeles för mycket förvånad för att bli ond.
— Jaså, fröken skriver i tidningar, sade han och gjorde sig god tid.
— Ja, jag är journalist di kallar, förklarade Pennskaftet.
— Jag trodde, att fruntimmerna bara skrev om kläder, och hur man skall snyta barn och laga mat, ja och så kärlekshistorier förstås, sade baronen uppriktigt.
— Då är det verkligen hög tid, att baronen gör bekantskap med en av oss yrkesflickor, svarade Pennskaftet och log. Icke heller hon hade bråttom, det var ju ännu så tidigt på dagen.
— Är alla, hm, kvinnliga journalister lika fröken? fortfor han att fråga.
— Å ja, sade hon, så ungefär. Men om alla dem jag skulle intervjua vore lika baron, så kom jag ingen vart.
Vid detta förstod han, att hon verkligen ämnade komma till affärer.
— Ja, börja då, var så god, sade han med ett sarkastiskt leende.
Pennskaftet hade under spårvagnsfärden till baronens bostad slagit i sig ett häfte riksdagstryck och hade tämligen väl reda på baronens inlägg vid fjolårets rösträttsdebatt.
— Baron anser, att man skall vänta och se hur den manliga rösträttsreformen verkar, innan man tänker på att ge kvinnorna rösträtt. Skulle baron vilja upplysa rösträttskvinnorna, hur länge ungefär denna nya vänteperiod behöver räcka? frågade hon och smusslade upp en minimal anteckningsbok.
— Ja, sade baronen och talade nu fullkomligt allvarligt, som om han glömt, att han hade en kvinna framför sig, först skall vi ha nya val —
— I höst, sade Pennskaftet.
— Ja, det är andra kammaren, det, sade baronen, men ännu dröjer det litet, innan det blir ny uppsättning hos oss i första och sen, ja sen måste man ju se, hur den nya riksdagen fungerar.
— Jag tyckte, sade Pennskaftet, att det hade första kammaren ovanligt klart för sig under de stora debatterna om allmänna rösträtten. Om jag inte minns fel, så drog baron själv upp mycket dystra framtidsperspektiv.
— Jojo, sade han belåten, få se, om jag inte får rätt, få se, få se.
— Om det nu emellertid mot förväntan skulle slå väl ut, får vi rösträtt då? frågade Pennskaftet vidare.
— Tja, sade baronen med en axelryckning, jag är inte allvetande, men jag förmodar, att era utsikter skulle ljusna i så fall.
— Men om det bär åt skogen? Skall vi då sota för era dumma lagar? frågade Pennskaftet med samma artiga ton av en, som till varje pris vill föröka sin kunskap.
— Fröken är visst mycket otålig på den där rösträtten? frågade baronen litet kyligt tillbaka, ni sitter ju inte i gräset, vet jag.
Pennskaftet sände en liten tanke bort till alla de djupa rösträttsleden, och till skarorna bakom dem, som ännu icke ens lärt känna vägen till bättre villkor, som blott kunde sucka under sina odrägliga bördor: — Nej, han skall icke förstå verkligheten, tänkte hon.
— Om baron hade arbetat många år på en sak, ständigt upprepat samma argument för att bevisa rättvisan i er begäran, ständigt blivit tillbakavisad med samma förevändningar, och till slut måste undra, hur det skulle gå att hålla uppe intresset under den långa väntetiden, så skulle baron kanske också bli otålig, svarade hon blott. Men jag skall be att få skicka baron vår litteratur.
— Men ni är ju så få, som frågar efter i själva verket, sade han.
— Ja, men de duktigaste, svarade Pennskaftet tvärsäkert och såg baronen trohjärtat rakt in i ögonen — ty, sade hon sedan till sina vänner, generalen hade tillhållit mig att göra mitt allra bästa.
Baronen var nu vid det förträffligaste humör, och de samtalade helt vänskapligt vidare.
— Om fröken vore min dotter, sade han, så skulle jag bestämt känna det, som om jag ville bevara fröken för det politiska livet. Tro mig, fröken, en ung flicka som ni är skapad för något helt annat.
Åter tänkte Pennskaftet: — O, han skall icke förstå, vad vi är eller vad vi vill, men då han verkligen låtit uppriktigt vänlig, kunde hon endast tacka honom för hans omtanke.
— Tänk er, fortfor han, i faderligt undervisande ton, som om han velat omvända sin unga gäst till bättre tankar, hur skulle tillståndet bli i hemmen? Ni vet, mannen tycker inte om att bli motsagd i sådana frågor, som han är van att bestämma ensam över; om nu hustrun eller döttrarna hade andra synpunkter än han själv, så skulle det ju bli ständiga strider och ingen ände på split. Om så till på köpet hushållet bleve försummat, så är jag rädd, att han blev så ursinnig, att han begärde skilsmässa dagen efter valen.
— Det bevisar bara, tycker jag, att mannen inte skall gifta sig, innan han lärt att behärska sig en smula, var Pennskaftets oväntade svar.
— Hm, sade baronen och skakade på huvudet.
— För resten, tillade Pennskaftet och såg på baronen med allvarliga ögon, vi två är ju politiska motståndare i varje punkt, men vi trivs ju riktigt bra tillsammans i alla fall?
Idén om Pennskaftet såsom en politisk motståndare föreföll baronen av något skäl så oemotståndligt rolig, att han brast ut i ett långvarigt skratt, under vilket Pennskaftet betraktade honom med milt och orubbligt allvar, tänkande, att de tider kunde komma —
— Det är synd, sade Pennskaftet sedan till sina vänner, att det roligaste en journalist får erfara, törs han aldrig sätta i tidningen, vi hade verkligen så trevligt, högerbaronen och jag.
— Får jag be baron om en sak? sade hon slutligen, då han lugnat sig.
— Mycket gärna, vad är det min nådiga önskar?
— Barons porträtt, sade Pennskaftet och såg bevekande på honom.
Men då hände det oväntade, att baronen blev röd över hela ansiktet.
— Kan fröken vilja ha en så gammal gubbes porträtt? frågade han.
— Ja, jag och vår kolossala läsekrets skulle bli förtvivlade annars, svarade hon, för ädelmodig att dra fördel av hans misstag.
Baronen dök plötsligt ner med en pinsam förvirring i en låda och kom slutligen upp med ett kabinettsporträtt.
— Jag kanske kan få det tillbaka? sade han nu, för att visa att han förstod.
Men då kunde Pennskaftet icke låta vara: — Kan jag inte få behålla det för min personliga del? bad hon och reste sig.
Men hon behövde väl inte gå än, kunde hon inte berätta litet om hur hon hade det, hur hennes arbetsdag förflöt, vad hon tyckte om yrket, och så vidare.
Pennskaftet slog sig åter ner och försökte under samtalets gång inplanta i baronen några enkla fakta om den arbetande kvinnan.
Men baronen intresserade sig mycket litet för den arbetande kvinnan i allmänhet.
— Har ni inte tänkt på att gifta er? frågade han.
— Jo, svarade Pennskaftet, men det är lättare sagt än gjort, skall jag tala om för baron, tillade hon hemlighetsfullt.
— Å, inte för fröken väl, sade han artigt, som är så ung och som —
— Ja, men där är ett hinder, avbröt hon honom, det är så att jag, men herregud, här sitter jag och uppehåller barons dyrbara tid!
— Nej, visst inte, det är så — — — sade fröken?
— Att jag har svurit att gifta mig med ingen annan än ledaren av första kammarens majoritetsparti, sade hon.
— Har ingen annan något hopp? frågade han betänksam.
— Jo, om han blir ledare själv förstås, svarade Pennskaftet generöst. Men tack så mycket, nu måste jag verkligen gå, sade hon, detta skall jag göra en lång intervju av, det blir många tioöringar.
— Nog är Frisinnade Morgontidningen frisinnad, sade baronen med en liten klang av missaktning i tonen, som kom flickan att ögonblickligen lystra och rusta sig till försvar, ty ve den, som angrep hennes avisa, men jag tror knappt de låter er skriva om kvinnans rösträtt som ni vill, jag är rädd för era tioöringar.
— De måste, sade Pennskaftet strålande, de har mig på sitt program!