Quentin Durward/Kapitel 22

←  Plundringen

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Orgien

Flykten  →

TJUGOANDRA KAPITLET.
Orgien.

Cade. Hvar är Dick, slagtaren i Ashford?
Dick. Här.
Cade. De föllo för dig liksom får och oxar, och du betedde dig, som om du varit i ditt eget slagtarhus.

Shakespeare.

an kan knapt tänka sig en ohyggligare förändring än den som egt rum i Schonwaldts slottssal, sedan Quentin senast deltagit i middagsmåltiden derstädes; det var i sanning en tafla, som i de rysligaste drag framstälde ytterligheten af det elände krig medför — särdeles kriget sådant det fördes af dessa de obarmhertigaste bland alla dess handtlangare, ett barbariskt tidehvarfs legoknektar — män, som genom vana och sitt yrke blifvit förtrogna med allt hvad krigsväsendet hade grymt och blodigt, medan de voro lika blottade på fosterlandskärlek som på minsta spår till ridderlig anda.

I stället för den omsorgsfullt anordnade, sediga och något högtidliga måltid, vid hvilken några få timmar förut verldsliga och andliga tjenstemän suttit om hvarandra i samma rum, der ett oskyldigt skämt endast kunde yttras i en hviskning och der, äfven midt bland öfverflödet på vin och läckerheter, en anständighet rådde, som nästan gränsade till skrymteri, företedde denna sal nu ett sådant upträde af vild och larmande utsväfvning, att sjelfva satan, om han presiderat vid festen, knapt skulle kunnat ställa till det bättre.

Vid öfra ändan af bordet, på biskopens tronstol, hvilken i hast blifvit ditflyttad från hans rådkammarn, satt Ardennernas fruktade Vildgalt, väl förtjent at detta namn, hvari han tycktes sätta en ära och hvaraf han på allt upptänkligt sätt sökte göra sig förtjent. Hans hufvud bar visserligen ingen hjelm, men han var iklädd återstoden af sin tunga och glänsande rustning, hvilken han sällan aflade. Öfver hans skuldror hängde en tung öfverrock, förfärdigad af en ofantlig, beredd vildsvinshud, hvars klöfvar och huggtänder voro af gediget silfver och hvars hufvudhud var så inrättad, att den, då den drogs utanpå hans hjelm, eller, såsom han nu bar den, som en hufva öfver hans blottade hufvud, gaf honom utseendet af ett förfärligt grinande odjur, ehuru den fysionomi, den öfverskyggade, näppeligen behöfde dylika gräsligheter för att förstärka intrycket af dess naturliga vidrighet.

Såsom naturen hade bildat den öfre delen af de la Marcks ansigte, dref det nästan hans karakter till lögnare; ty ehuru hans hår, då det var obetäckt, liknade den sträfva borsten på den lufva, hvari det var inhöljdt, så tycktes likväl en fri, hög, manlig panna, röda, fylliga kinder, stora, blixtrande ljusgrå ögon och en örn-näsa innebära någonting tappert och ädelt. Men intrycket af dessa fördelaktigare drag utplånades helt och hållet af hans vana vid våldsamhet och öfvermod, hvilken, parad med utsväfningar och omåttlighet, hade påtryckt hans drag en stämpel, som var oförenlig med den råa ridderlighet de eljest skulle uttryckt. De förra hade uppsvält musklerna på hans kinder och isynnerhet kring ögonen, medan liderlighet och osedlighet fördunklat sjelfva ögonen, rödsprängt hvitögat och gifvit hela ansigtet en gräslig likhet med det odjur, hvilket det var den fruktansvirde baronens nöje att föreställa. Men af en sällsam motsägelse sökte Wilhelm de la Marck, medan han i alla andra hänseenden antog utseendet af en vildgalt och äfven tycktes finna ett nöje i namnet, genom ett långt och tjockt skägg dölja den vanskaplighet, som ursprungligen förskaffat honom denna benämning. Denna vanskaplighet bestod i den öfre käkens ovanliga tjocklek och dess framskjutande öfver den nedre, så att den, jemte de stora utskjutande sidotänderna, gaf honom denna likhet med nämnda vilddjur, som, i förening med den omständighet, att han företrädesvis vistades i skogen af detta namn, ursprungligen förskaffat honom benämningen Ardennernas Vildgalt. Skägget, som var yfvigt, gråsprängdt och okammadt, hvarken dolde ansigtets naturliga vederstygglighet, eller gaf den ringaste värdighet åt dess djuriska uttryck.

Soldater och officerare sutto rundt omkring bordet, blandade med folk från Lüttich, af hvilka flere voro af den lägsta hopen, och bland dessa slagtaren Nickel Block, som satt bredvid sjelfva Wilhelm de la Marck och utmärkte sig genom sina uppkaflade skjortärmar, hvilka blottade hans ända upp till armbågen med blod sölade armar, och lika blodiga som dessa var ock hans på bordet framför honom liggande slagtyxa. De fleste af soldaterna hade, liksom deras anförare, långa, forfärliga skägg och buro sitt hår flätadt och uppstruket på ett sätt, som var bäst egnadt, att förhöja den naturliga grymheten i deras utseende; och rusiga, som många bland dem tycktes vara, dels af segerfröjd, dels af långvarigt och ymnigt drickande, företedde de en lika ohygglig som vidrig syn. Det språk, de förde, och de sånger, de sjöngo, utan att den ena vårdade sig att gifva akt på den andra, voro så sjelfsvåldiga och hädiska, att Quentin tackade sin Gud, att det rysliga larmet hindrade hans följeslagerska från att förstå dem.

Vi anse oss böra omnämna, att de flesta bättre borgare, som vid denna orgie sällat sig till Wilhelm de la Marcks soldater, genom sina ängsliga miner och bleka ansigten antydde, att de antingen afskydde detta nöje eller fruktade sina bordskamrater, medan andra, af ett mera rått och djuriskt sinnelag, i soldaternas tygellöshet endast sågo en krigisk eld, hvilken de gerna skulle velat efterapa och hvars ton de så vidt möjligt var sökte härma i det de eggade hvarandra dertill genom att tappa i sig en oerhörd mängd vin och Schwarz-bier, sålunda hängifvande sig åt en last, som i alla tider varit allmän i Nederländerna.

Tillredelserna till festen hade varit lika vårdslösa som sällskapet var föga valdt. Hela den biskopliga silfver-servisen och alla kyrkokärlen — ty Ardennernas Vildgalt skydde ej ens beskyllningen för helgerån — skyldrade på bordet, sammanblandade med stora lädertumlare och dryckeshorn af det simplaste slag.

Vi vilja endast tillägga ett ohyggligt drag och öfverlemna sedan åt läsarens fantasi att fylla taflan. Midt under all den tygellöshet, som de la Marcks soldater tilläto sig, hade en lansknekt, som under slottets stormning utmärkt sig för sitt mod och sin djerfva tapperhet och som ej fått någon plats vid bordet, fräckt ryckt åt sig en stor silfverbägare och tagit den med sig under förklaring, att den skulle hålla honom skadeslös för den förlust han lidit genom att ej få deltaga i festen. Anföraren skrattade, så att hela kroppen skakade, öfver ett infall, som så väl öfverensstiimde med sällskapets karakter; men då en annan, hvilken, som det tycktes, ej hade samma anseende for djerfhet i striden, vågade taga sig samma frihet, gjorde de la Marck genast slut på ett praktiskt skämt, som eljest inom kort skulle beröfvat hans bord alla dess värdefullare prydnader. —— »Dunder och blixt!» utropade han; »de som ej våga vara män, då de gå emot fienden, få heller inte göra anspråk på att vara tjufvar bland vänner. Hvad! Din oförskämda poltron; du, som väntade på öppnad port och nedfäld vindbrygga, medan Konrad Horst banade sig väg öfver graf och vall, understår dig att vara näsvis? Häng upp honom vid salsfönstrets galler och låt honom slå takten med fötterna, medan vi tömma en bägare för hans lyckliga resa till helvetet!»

Denna dom verkstäldes nästan lika hastigt som den uttalades, och inom ett ögonblick vred uslingen sig i sista dödsryckningarna vid fönstrets gallerstänger. Då Quentin och de andra inträdde i salen, hängde hans kropp ännu qvar der, och uppfångande det matta månskenet, kastade den på golfvet en obestämd skugga, hvars form dunkelt antydde den hemska naturen af det föremål, som frambragte den.

Då syndikus Pavillon från mun till mun anmäldes i denna larmande församling, sökte han, såsom det anstod hans anseende och inflytande, antaga en vigtig och obesvärad uppsyn, hvilken dock det vilda stojet omkring honom och anblicken af det rysliga föremålet i fönstret gjorde det mycket svårt för honom att bibehålla, trots alla uppmaningar, af Peter, hvilken, smått bestört, hviskade i hans öra: »repa mod, husbonde, eller vi äro sålda!»

Syndikern bibehöll emellertid. så godt han kunde, sin värdighet i ett kort tal, hvari han lyckönskade sällskapet till den stora seger, som de la Marcks soldater och de goda borgarne i Lüttich vunnit.

»Ja». svarade de la Marck spefullt, »vi ha slutligen nedlagt villebrådet, sade nådig fruns mops till varghunden; men, ha, herr borgmästare, ni kommer lik Mars med Skönheten vid er sida! Hvem är denna sköna? Bort med slöjan! Bort med slöjan! I natt rår ingen qvinna ensam om sin skönhet.»

»Det är min dotter, ädla fältherre», svarade Pavillon, »och jag får be er ursäkta, att hon bär slöja; men hon har gjort ett löfte derom till de heliga Tre Konungar.»

»Jag skall strax lösa henne derifrån», sade de la Marck; »ty med ett hugg af bilan skall jag göra mig till biskop af Lüttich, och jag vill tro att en lefvande biskop är värd tre döda kungar.»

Det gick en rysning öfver gästerna och ett ogillande sorl lät förnimma sig; ty både Lüttichs invånare och flere af de vilda krigarne vördade kungarne i Köln, som de gemenligen kallades, om de också ej hyste aktning för någonting annat.

»Nå, jag tänker inte att begå något högförräderi emot deras aflidna majestäter», sade de la Marck; »men biskop har jag beslutat att bli. En på en gång verldlig och andlig furste, som har makt både att lösa och binda, passar bäst för en hop förkastade, som ni, hvilka ingen annan skulle vilja gifva absolution. Men stig fram, ädle borgmästare, och sätt er här vid min sida, så skall ni få se, hur jag bär mig åt för att göra en ledighet för för min egen befordran. — För in vår företrädare på den biskopliga stolen.»

En rörelse uppstod i salen, hvarunder Pavillon, afböjande den erbjudna hedersplatsen, satte sig vid nedre ändan af bordet, och hans följeslagare höllo sig tätt bakom honom, icke olika en skock får, som, skrämda af en främmande hund, samla sig bakom en gammal skäll-gumse, hvilken de anse å dragande kall och embetes vägnar böra hafva mera mod än de sjelfva. Der bredvid satt en vacker gosse, som det påstods en naturlig son till den vildsinte de la Marck, och hvilken han ibland visade tillgifvenhet och äfven ömhet. Gossens mor, som varit en utmärkt vacker qvinna, hade dött af ett slag, som hennes vilde älskare tilldelat henne i ett anfall af rusighet eller svartsjuka, och som hennes öde hade förorsakat honom så stora samvetsagg, som det var honom möjligt att känna, kan man till en del tillskrifva denna omständighet hans tillgifvenhet för det efterlefvande barnet. Quentin, för hvilken biskopens gamla kaplan omtalat detta drag af de la Marcks karakter, stälde sig så nära som möjligt intill nämnde yngling, besluten att på ett eller annat sätt göra honom antingen till en gislan eller en beskyddare, om intet annat räddningsmedel funnes.

Medan alla med spänd förväntan afvaktade hvad som komma skulle, hviskade en af Pavillons följeslagare till Peter: »sade inte husbond' att den der slinkan var hans dotter? Men inte kan det vara vår Trudchen.^[1] Den här smärta tösen är sina goda två tum längre, och der tittar en svart hårlock fram under hennes slöja. Vid St. Michael, man kan lika väl kalla en svart tjurhud för ett hvitt qvigkalfskinn!»

»Sch! sch!» sade Peter, hastigt finnande sig. »Än se'n då? Om det också skulle falla husbond' in, att utan matmors vetskap stjäla sig ett stycke ungt vildt ur biskopens park, anstår det derför mig eller dig att spionera på honom?»

»Det vill jag visst inte, broder», svarade den andra; »ehuru jag aldrig skulle kunnat tro honom om att blifva tjufskytt på gamla dar. Sapperment, en sån skygg dufva hon är! Se hur hon hukar sig ned på den der bänken, bakom folks ryggar, för att undvika soldaternas blickar. Men håll! Hvad ärna de nu göra med den stackars gamla biskopen?»

Medan han talade, släpades biskopen af Lüttich, Ludvig Bourbon, af en rå soldatesk in i salen af sitt eget palats. Det oordnade tillståndet af hans hår, skägg och klädsel vittnade om den misshandling, han redan undergått, och det tycktes, som om åtskilliga delar af hans presterliga drägt blifvit kastade på honom för att håna och förlöjliga hans embete och andliga värdighet. Till all lycka satt grefvinnan Isabella, hvars känslor vid att se sin beskyddare bragt i sådant tillstånd kunde hafva förrådt hennes egen hemlighet och blottstält hennes säkerhet, så, att hon hvarken kunde se eller höra hvad som föregick, och Quentin stälde sig med afsigt framför henne, så att hon hvarken skulle märka något eller sjelf blifva bemärkt.

Det uppträde, som följde, var kort och ohyggligt. Då den olycklige prelaten fördes inför den vilde hötdingen ådagalade han, som under hela sitt föregående lif endast varit utmärkt för sin vänlighet och godsinthet, i detta kritiska ögonblick en stolthet och värdighet, som anstod hans lysande rang och härkomst. Hans blick var lugn och oförfärad, hans hållning, då han lössläpptes af de råa händer, hvilka framsläpade honom, var idel och på samma gång undergifven, ett mellanting mellan beteendet hos en verldslig furste och en kristlig martyr. Sjelfva de la Marck kände sig så förvirrad af sin fånges fasta hållning och hogkomsten af de välgerningar, han åtnjutit af honom, att han tycktes obeslutsam, nedslog ögonen, och först måste tömma en bägare vin, innan han förmådde återtaga sitt oförskämda, och öfvermodiga sätt, hvarpå han sålunda tilltalade sin olyckliga fånge. — »Ludvig af Bourbon», sade han, i det han tungt drog efter andan, knöt näfvarne, bet ihop tänderna och begagnade alla möjliga medel, som kunde uppegga och underhålla hans medfödda grymhet; »jag sökte er vänskap och ni förkastade den. Hvad ville ni nu gifva, att det vore annorlunda? Nickel, var redo!»

Slagtaren steg upp, fattade sitt vapen, smög sig omkring ryggen på de la Marcks stol och stod med yxan upplyft i sina blottade och seniga armar.

»Ludvig af Bourbon, betrakta denne man», fortfor de la Marck, »och säg mig, hvilka vilkor du nu vill erbjuda för att undgå denna fruktansvärda stund?»

Biskopen kastade en svårmodig, men oförfärad blick på den rysliga drabanten, hvilken tycktes beredd att verkställa tyrannens befallning, och sade derefter med fasthet: »hör mig, Wilhelm de la Marck, och alla redlige män, om det finnes några här, som förtjena detta namn, hören de enda vilkor, jag kan erbjuda denne röfvare. Wilhelm de la Marck, du har till uppror eggat en kejserlig riksstad, har angripit och intagit en tysk riksfurstes palats, dödat hans folk, plundrat hans egendom, misshandlat hans person; för detta är du hemfallen under riksakt och har förtjent att blifva förklarad fogelfri, men du har gjort mer än allt detta: du har brutit mer än blott menskliga lagar — du har förtjent mer än mensklig hämd. Du har brutit in i Herrans helgedom, lagt våldsam hand på en kyrkans smorda, lik en helgerånande röfvare kränkt Guds hus med mord och plundring —»

»Har du inte slutat än?» sade de la Marck, ursinnigt afbrytande honom och stampande med foten.

»Nej», svarade prelaten; »ty jag har ännu ej sagt dig de vilkor, du önskade få höra af mig.»

»Fortfar då», sade de la Marck, »och ve öfver ditt gråa hufvud, om ej slutet på din predikan behagar mig bättre än ingången!» Med dessa ord kastade han sig tillbaka i sin stol, skärande täinderna, tills fradgan stod om läpparne på honom, liksom från betarne på det vilddjur, hvars namn han bar.

»Dessa äro dina brott», återtog biskopen med lugn ståndaktighet; »hör nu de vilkor, jag, som nådig furste och kristlig prelat, åsidosättande hvarje mig personligen tillfogad förolämpning och glömmande hvar särskild oförrätt, värdes erbjuda dig. Nedlägg din kommandostaf, afstå från ditt befäl, befria dina fångar, återställ ditt byte utdela dina öfriga egodelar för att understöda dem, hvilka du gjort till enkor och faderlösa, ikläd dig säck och aska, tag en pilgrimsstaf i din hand och vandra barfotad till till Rom, och vi skola sjelfva medla för dig, hos den kejserlige rikskammaren i Regensburg för din kropp, och hos vår helige fader, påfven, för din arma själ.»

Medan Ludvig af Bourbon framstälde dessa villkor i en lika bestämd ton, som om han ännu innehaft sin biskopliga tron och inkräktaren bönfallande knäbojt inför hans fot, reste tyrannen sig småningom långsamt i sin stol, i det den häpnad, hvarmed han i början uppfyldes, efterhand gaf vika för raseri, tills han, då biskopen slutat, blickade på Nickel Block och höjde sitt finger, utan att yttra ett ord. Bofven högg till, som om han skött sin tjenst i slagtarhuset, och den mördade biskopen nedsjönk utan ett ljud vid foten af sin egen biskopliga tron.^[2] Lütticharne, som ej voro beredda pa en så ryslig katastrof och som väntat sig få höra sammankomsten sluta med någon slags förlikning, rusade mangrant upp under utrop af förbannelse och hämd.

Men Wilhelm de la Marck ofverröstade med sin fruktansvärda stämma tumultet och skrek högt, i det han skakade sin knutna hand och utsträckta arm: »Hvad nu, era lüttichska svin, ni, som välta er i Maas-floden dy! Skulle ni våga möta er med Ardennernas Vildgalt? Hollah, ni, Vildgaltens yngel!» — en benämning hvarmed både han sjelf och andra ofta utmärkte hans soldater — »låt dessa flandriska son se era betar!»

Hvar en af hans följeslagare sprang i detsamma upp, och ehuru de ännu voro sammanblandade med sina för detta allierade, höll dock enhvar, förberedd på ett dylikt öfverfall, inom ett ögonblick sin närmaste granne i kragen, sedan hans högra hand svängde en dolk, som glimmade i lampskenet och månljuset. Hvarje arm var upplyft, men ingen stötte till, ty lütticharne voro för öfverraskade för att göra motstånd, och sannolikt var de la Marcks afsigt endast att injaga skräck hos sina borgerliga bundsförvanter.

Men genom Quentin Durwards mod fick uppträdet snart en annan vändning. Med en själsnärvaro och en beslutsamhet, som voro vida öfver hans år och i detta ögonblick eggades af allt, som kunde gifva dem ny styrka. följde han soldaternes exempel, rusade på Carl Eberson, deras höfdings son, och utan svårighet öfvermannande honom, höll han dolken på gossens strupe och utropade: »vill ni leka den leken, så vill jag också vara med!»

»Håll! håll!» utropade de la Marck; »det är ett skämt, ett skämt! Tror ni att jag vill tillfoga mina goda vänner och bundsförvandter i Lüttich något ondt? Bort med händerna, soldater! Sätt er ned, tag bort aset,» — med dessa ord sparkade han till biskopens lik — »som har förorsakat detta gräl mellan vänner, och låt oss skölja ned all osämja i en bräddad bägare.»

Alla släppte sina tag, och borgare och soldater stodo och blickade på hvarandra, som om de knapt visste, om de voro vänner eller fiender. Quentin Durward begagnade sig af tillfället.

»Hör mig,» sade han, »Wilhelm de la Marck, och ni, borgare och invånare i Lüttich, och stå ni still, unga herre,» sade han till gossen, som sökte slita sig från hans tag, »intet ondt skall hända er, så vida ej ett dylikt skarpt skämt gör sin rund en gång till.»

»Hvem i djefvulens namn är du,» sade den förvånade de la Marck, »som föreskrifver vilkor och tager gislan af oss i vårt eget läger — af oss, som fordrar underpant af andra, men aldrig lemna den till någon?»

»Jag är konung Ludvigs af Frankrike tjenare,» sade Quentin dristigt, »och, som mitt språk och min drägt väl kunde upplysa er, en bågskytt vid hans skotska lifvakt. — Jag är är för att gifva akt på och till honom, inberätta, hur ni gå till väga, och jag ser med förundran, att ni bete er mer som hedningar, än som kristna — mer som galningar, än som förnuftiga menniskor. Carls af Burgund härar skola genast rycka an emot er, och om ni önska Frankrikes bistånd, måste ni bära er annorlunda åt. — Och hvad er, män från Lüttich, beträffar, så råder jag er, att genast återvända till er stad, och om någon hindrar ert aftåg, så förklarar jag honom för fiende till min herre, hans allranådigaste majestät, konungen af Frankrike.»

»Frankrike och Lüttich! Frankrike och Lüttich!» ropade Pavillons följeslagare och några andra stadsbor, hvilkas mod lifvades af Quentins djerfva språk.

»Frankrike och Lüttich! Lefve den tappra bågskytten! Vi vilja lefva och dö med honom!»

Wilhelm de la Marcks ögon gnistrade och han grep om sin dolk, liksom han velat slunga den i hjertat på den oförvägne talaren; men i det han blickade omkring sig, såg han i sina soldaters ögon något, hvilket äfven han nödgades vörda. Många af dem voro fransmän, och alla hade de reda på det hemliga understöd, både i trupper och penningar, som Wilhelm fått af deras konung; några af dem voro till och med förfärade öfver den våldsamma och gudlösa gerning, som nyss blifvit begången. Namnet Carl af Burgund, detta namn på en man, af hvilken det med allt skäl kunde väntas, att han på det strängaste skulle hämnas denna natts dåd, hade en fruktansvärd klang, och den ytterligare oklokheten i att på en gång ställa sig i ovänskap med lütticharne och ådraga sig franska konungens vrede gjorde ett nedslående intryck på deras af rusets orediga sinnen. Med ett ord, de la Marck såg, att han ej en gång skulle understödjas av sitt eget band, om han för ögonblicket skulle vilja begå någon ny våldsgerning, hvarför han mildrade hotet i panna och ögon och förklarade, att »han ej hade det ringaste ondt i sinnet mot sina goda vänner, lütticharne, hvilka alla egde full frihet att, när de behagade, lemna Schonwaldt, ehuru han hade hoppats att, när till firande af deras gemensamma seger, velat roa sig åtminstone en natt tillsammans med honom. Med mera lugn, än som vanligen utmärkte honom, tillade han, att »han vore redebogen att, antingen följande dagen, eller hvilken tid derefter, de ville bestämma på i underhandling om bytets fördelning och de anstalter, som borde vidtagas för deras ömsesidiga försvar.» Emellertid hoppades han, att den skotske bågskytten ville hedra hans fest genom att natten öfver qvarblifva på Schonwaldt.

Quentin tackade för bjudningen, men sade, att hans rörelser bestämdes af mynheer Pavillons, till hvilken han blifvit särskildt anbefald att hålla sig, men att han bestämdt skulle åtfölja honom vid hans nästa besök hos den tappre Wilhelm de la Marck.

»Om ni rättar er efter mina rörelser», sade Pavillon, högt och brådskande, »så kommer ni sannolikt att lemma Schonwaldt utan ett ögonblicks uppskof, — och kommer ni ej tillbaks dit utom i mitt sällskap, så lär ni inte återse det i brådkastet.»

Senare delen af detta yttrande mumlade den hederlige borgaren för sig sjelf, rädd för följderna af att hörbart gifva luft åt känslor, hvilka det likväl var honom omöjligt helt och hållet qväfva.

»Hållen er tätt intill mig, mina raska gossar,» sade han till sin lifvakt, »och vi skola laga, att vi så fort som möjligt komma ur detta röfvarnäste.»

De fleste af de bättre lütticharne tycktes vara af samma tanka som deras syndikus, och de hade knapt varit så glada, då de intagit Schonwaldt, som de nu tycktes vara vid hoppet att komma oskadda ut derifrån. Intet hinder lades i vägen för deras aftåg, och glad var Quentin, att han hade dessa fruktansvärda murar bakom sig.

För första gången, sedan de inträdt i denna fasans sal, vågade Quentin fråga sin vackra följeslagerska, hur hon mådde.

»Bra, bra,» svarade hon med feberaktig brådska; »alldeles förträffligt — stanna ej för att göra mig några frågor — låt oss ej förlora ett ögonblick med ord — låt oss fly, — låt oss fly, — låt oss fly!»

Medan hon sade dessa ord, sökte hon påskynda sina steg, men med så ringa framgång, att hon skulle fallit af maktlöshet, om ej Durward uppehållit henne. Med ömheten hos en mor, som bär sitt barn ur faran, upplyfte den unga skotten den dyrbara bördan pa sina armar, och då hon slog sin arm om hans hals, utan att ega tanke för något annat än begäret att undkomma, var det icke någon af nattens faror, som han skulle önskat att icke hafva råkat ut för, eftersom utgången blifvit sådan.

Äfven den hederlige borgmästaren stöddes och drogs framåt af sin trogne rådgifvare Peter och en annan af sina skrifvare, och på detta sätt framkommo de alldeles andtrutna till flodstranden, under vägen mötande spridda grupper af stadsbor, som voro ifriga att få veta stridens utgång och sanningen rörande vissa redan gängse rykten, att segrarne sinsemellan råkat i misshällighet.

Sedan de undandragit sig deras nyfikenhet så godt sig göra lät, lyckades det slutligen efter åtskilliga bemödanden Peter och några af hans kamrater att förskaffa dem en båt, hvarigenom de kommo i tillfälle att njuta en hvila, hvilken var lka välkommen för Isabella, som fortfor att ligga nästan orörlig i sin räddares armar, som för borgmästaren, hvilken, efter att i osammanhängande ordalag hafva tolkat Durward sin tacksamhet, började en lång oration till Peter, om det mod han adågalagt, den välvilja han visat, samt de faror, hvarför nämnda dygder blottstält honom, både vid detta och flera andra tillfällen.

»Peter, Peter,» sade han, upprepande föregående aftonens klagovisa, »hade jag ej haft ett modigt hjerta, aldrig skulle jag så ihärdigt satt mig emot att betala tjugonde penningen, då alla andra voro villiga att betala den. — Ja, och se’n skulle ett mindre modigt hjerta ej ha lockat in mig i den der andra bataljen vid Saint Tron, der en henneganisk soldat med sin lans körde mig in ett gyttjigt dike, hvarur hvarken mod eller ansträngning kunde hjelpa mig, förrän bataljen var förbi. — Ja, och se’n, Peter, var det inte också mitt mod, som just i natt narrade mig in i ett för trångt harnesk, hvilket hade blifvit min död, om jag ej blifvit hjelpt af denne tappre unge herre, hvars yrke är att slåss, hvartill jag önskar honom allsköns glädje. Och hvad min ömhjertenhet beträffar, Peter, så har den gjort mig till en fattig man — det vill säga, att den skulle gjort mig till en fattig man, om jag ej varit temligen väl burgen i denna snöda verld — och himlen vete, hvilka ledsamheter den ännu kan komma att ådraga mig med damer, grefvinnor och hemlighetskram, hvilket, för så vidt jag vet, kan komma att kosta mig halfva min förmögenhet och halsen till på köpet!»

Quentin kunde ej längre tiga, utan försäkrade honom, att hvilken fara eller förlust, han än kunde komma att ådraga sig å den unga dams vägnar skull, som nu stode under hans beskydd, skulle allt med tacksamhet erkännas och, så vidt möjligt vore, återgäldas.

»Stor tack, herr bågskytt, stor tack», svarade mynheer Pavillon; »men hvem har sagt er, att jag af er hand önskade någon återbetalning, för det jag gör min skyldighet som hederlig karl? Jag beklagade endast, att det kunde komma att kosta mig det eller det, och jag hoppas jag har lof att säga så mycket till min löjtnant, utan att dervid anses förebrå någon hvarken min förlust eller min fara.»

Quentin slöt af dessa ord, att hans närvarande vän tillhörde den talrika menniskoklass, som i knot uttaga sin belöning för de tjenster, de bevisa andra, utan att mena någonting annat med dessa klagovisor, än att gifva en högre föreställning om värderikheten af hvad de uträttat, hvarför han iakttog en klok tystnad och lät borgmästaren för sin löjtnant utbreda sig öfver den risk och förlust han ådragit sig genom sina oegennyttiga tjenster och sitt nit för det allmänna bästa.

Sanningen var, att den hederliga borgaren kände sig hafva förlorat litet af sitt anseende genom att låta den unge främlinen öfvertaga hufvudrollen vid den kris, som egde ryn i slottssalen på Schonwaldt, och huru belåten han än för tillfället varit med den verkan, som Durwards mellankomst åstadkommit, tyckte han likväl, vid närmare eftersinnande, att han lidit en minskning i sitt anseende, hvarför han sökte skaffa sig ersättning genom att öfverdrifva sina anspråk på sitt lands tacksamhet i allmänhet, sina vänners i synnerhet, och ännu synnerligare på grefvinnan de Croyes och hennes unge beskyddares.

Men då båten stannade vid ändan af hans trädgård och han lyckligt och väl med Peters bistånd kommit i land, tycktes det, som beröringen med hans egen tröskel med ens skingrat dessa känslor af egenkärlek och sårad stolthet och förvandlat den om sitt anseende afundsjuke demagogen till en hederlig och gästvänlig värd. Han ropade högljudt på Trudchen, som genast infann sig; ty fruktan och oro hade under denna händelserika natt bannlyst sömnen från de flesta ögon inom Lüttichs murar. Hon tillsades, att egna all möjlig omsorg åt det vackra, till hälften sanslösa fruntimret, och det var med en systers ifver och ömhet, som Gertrud uppfylde denna gästfrihetspligt mot Isabella, hvars skönhet hon beundrade, på samma gång hon beklagade hennes olycka.

Huru sent det än var och huru uttröttad Pavillon än kände sig, var det endast med svårighet, som Quentin undslapp att tömma en flaska kostligt vin, lika gammalt som bataljen vid Azincourt, och han skulle äfven mot sin vilja nödgats taga sin andel deraf, om det ej varit för husmoderns mellankomst, hvilken Pavillons högljudda rop på källarnycklarna hade utkallat fran hennes sängkammare. Hon var en liten fet qvinna, som varit vacker i sina dagar; men hvars utmärkande drag för många år varit en röd, hvass näsa, gäll röst och ett fast beslut att, i betraktande af den myndighet syndikern utöfvade utom hus, inom hus hålla honom under tillbörlig upptuktelse.

Så snart hon erfor naturen af den dispyt, som egde rum mellan hennes man och hans gäst, forklarade hon tvärt, att den förre, långt ifrån att behöfva mera vin, redan fått för mycket, och i stället för att, i enlighet med hans begäran, begagna någon af de nycklar, som i en stor knippa hängde i en silfverkedja vid hennes medja, vände hon honom utan krus ryggen och förde Durward till det nätta och trefliga rum, der han skulle tillbringa natten och som var försedt en mängd beqvämlighetsartiklar, hvilka dittils sannolikt varit helt och hållet främmande för honom; ty de rika flandrarne öfverträffade vida ej blott de fattiga och obildade skottarne, utan äfven sjelfva fransmännen i allt, som vidkom huslig beqvämlighet.

1. Läsaren torde observera att namnet Trudchen användes såsom smeknamn i stället för Gertrud.
2. Den historiska sanningen har här blifvit öfverträdd. Biskopen tillfångatogs visserligen 1468 af de upproriska borgarne; men hans mord egde först rum 1482 och under följande omständigheter. Angripen af Wilhelm de la Marck, tågade han, med Lüttichs invånare, hvilka han ansåg för trogna, i fält mot denne. Men lütticharne, som voro i hemligt förstånd med fienden, lemnade i det afgörande ögonblicket biskopen i sticket och flydde, hvarpå han utan svarighet öfverväldigades och tillfångatogs. Förd inför Ardennernas Vildgalt, erhöll han af denne först ett svärdshugg tvärs öfver ansigtet och sedan banesåret. Liket utstäldes derefter någon tid naket på stora torget i Lüttich framför St. Lambertskyrkan