Quentin Durward/Kapitel 23

←  Orgien

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Flykten

Kapitulationen  →

TJUGUTREDJE KAPITLET.
Flykten.

— — — Sätt mig i fart,
Så skall jag kämpa med omöjligheter,
Ja, öfvervinna dem.
 * ^* *
— — — Sätt dig då i gång;
Jag följer dig med ny-uppeldadt hjerta,
Och gör — jag vet ej hvad.

Shakespeare.

rots alla känslor af glädje och fruktan, tvifvel, ängslan och andra skakande sinnesrörelser, voro föregående dagens utmattande ansträngningar nog mäktiga, att försänka den unga skotten i en lugn och djup sömn, hvarur han först följande morgon uppvaknade, då hans hederlige värd med bekymrets moln på sin panna inträdde i rummet.

Han satte sig bredvid Quentins säng och började en lång och invecklad afhandling om det äktenskapliga lifvets husliga pligter och isynnerhet om den vördnadsbjudande makt det rättmätiga öfvervälde, det tillkom gifta män att vidmakthålla vid alla de tillfällen, då de voro af skiljaktig mening med sina hustrur. Quentin åhörde honom med en viss ängslan; ty han visste, att äkta män, i likhet med andra krigförande makter, ibland äro benägna att sjunga Te Deum snarare för att dölja ett nederlag, än för att fira en seger, och han skyndade derför att närmare förvissa sig om saken, i det han sade, att han hoppades, att deras ankomst ej förorsakat den goda hustrun någon olägenhet.

»Olägenhet! — Nej, visst inte», svarade borgmästaren; »ingen qvinna kan det vara svårare att träffa oförberedd än mor Mabel — alltid glad att se sina vänner — alltid, Gudi lof, ett snygt rum och ett godt mål i ordning för dem — ingen qvinna på jorden så gästfri — endast skada, att hennes lynne är litet underligt.»

»Med ett ord, vår vistelse här är obehaglig för henne, är det icke så?» sade Quentin, i det han sprang upp ur sängen och skyndsamt började kläda sig. »Om jag blott vore säker att fröken Isabella efter sista nattens fasor, vore i stånd att resa, skulle vi ej ett ögonblick längre falla besvärliga.»

»Ja, det är just hvad det unga fruntimret sjelf sade till mor Mabel», sade Pavillon, »och jag önskar ni sett den rodnad, som uppsteg i hennes ansigte, då hon sade det; en mjölkflicka, som emot nordanvinden åkt sina fem mil skridsko till marknaden, är en lilja i jemförelse med henne. Jag undrar inte på, om mor Mabel, den kära själen, är litet svartsjuk.»

»Har fröken Isabella då redan lemnat sitt rum?» sade ynglingen, med fördubblad brådska fortsättande sin toilett.

»Ja», svarade Pavillon, »och hon väntar med otålighet på er, för att bestämma, hvilken väg ni skall taga — eftersom ni båda två äro beslutna att resa. Men jag hoppas ni vill dröja till frukost?»

»Hvarför sade ni mig inte det strax?» sade Quentin otåligt.

»Sakta, sakta», sade syndikern; »jag tror jag sagt er det för snart ändå, om det försätter er i en sådan uppbrusning, och jag hade också något annat, jag skulle vilja nämna för er, om jag bara visste, att ni hade tålamod att åhöra mig.»

»Säg ut det, värdaste herre, men gör det så snart och så fort ni kan — jag är idel öra.»

»Nå, i Guds namn då», återtog borgmästaren, »jag har bara ett ord att säga er, och det är, att Trudchen, som är lika ledsen öfver att skiljas från den der sköna damen, som om hon vore hennes egen syster, ber er, att ni måtte taga på er någon annan förklädning; ty det går ett rykte i staden, att grefvinnorna de Croye resa omkring landet i pilgrimsdrägter, beledsagade af en skotsk bågskytt vid det franska lifgardet, och det sägs, att den ena af dem i går afton af en ziguenare fördes till Schonwaldt, strax efter sedan vi begifvit oss derifrån, och att denne samme ziguenare försäkrat Wilhelm de la Marck, att ni ej hade något uppdrag, hvarken till honom eller till folket i Lüttich, och att ni bortstulit den unga grefvinnan och reste med henne såsom hennes älskare. Alla dessa nyheter ha kommit från Schonwaldt nu på morgonen och blifvit omtalade för oss och de andra magistratspersonerna, hvilka ej rätt veta, hvad beslut de skola fatta; ty ehuru vår egen tanke är, att Wilhelm de la Marck gått litet för handgripligt till väga både med biskopen och oss sjelfva, så tror man likväl allmänt, att han i botten är en godhjertad själ — det vill säga, då han är nykter — och att han är den enda befälhafvare i verlden, som kan anföra oss emot hertigen af Burgund; — och som sakerna nu stå, är det verkligen till en del också min tanke, att vi måste hålla god min med honom; ty vi ha gått för långt för att kunna draga oss tillbaka.»

»Er dotter ger oss ett klokt råd», sade Quentin, afhållande sig från alla förebråelser eller föreställningar, hvilka han insåg skulle vara gagnlösa att förändra det beslut, den värde magistratspersonen af eftergifvenhet både för sitt partis åsigter och sin hustrus önskan fattat. »Vi måste afresa förklädda, och det genast. Jag hoppas vi kunna lita på, att ni håller saken tyst och att ni skaffar oss medel att undkomma?»

»Hjertans gerna — hjertans gerna», sade den hederlige borgmästaren, som, ej synnerligen belåten med sitt eget handlingssätt, ifrigt grep efter detta tillfälle att godtgöra det. »Jag kan ej glömma, att jag i går afton hade er att tacka för mitt lif, både derigenom att ni uppknäppte det der fördömda stålharnesket och derigenom att ni hjelpte mig ur den andra knipan, hvilken var ännu värre, ty den der Vildgalten och hans yngel liknade mer djeflar än menniskor. Jag vill derför vara er lika trogen som bladet skaftet, såsom våra knifsmeder säga, hvilka äro de hästa i hela verlden. Och eftersom ni nu är färdigklädd, så kom den har vägen, och ni skall få se, huru stort förtroende jag sätter till er.»

Vår syndikus förde honom nu till sitt kontor, der han brukade sköta sina affärer, och sedan han tillreglat dörren och kastat en spejande blick omkring sig, öppnade han en bakom tapeten dold lönndör, som ledde till ett litet hvälfdt kabinett, der flere jernkistor stodo. Han öppnade en af dem, som var full af gyllen, och bad Quentin taga derur så mycket han ansåg sig behöfva för sina och sin följeslagerskas utgifter.

Som de penningar, hvarmed Quentin blifvit försedd vid sin afresa från Plessis, nu voro nära åtgångna, tvekade han ej att mottaga en summa af tvåhundra gyllen, och tog derigenom en tung börda fran Pavillons själ, enär denne ansåg det lån, han sålunda frivilligt vedervågade, som ett slags godtgörelse för det brott mot gästfriheten, hvilket flere vigtiga skäl på visst sätt tvang honom att begå.

Sedan han sorgfälligt tilläst sin skattkammare, förde den rike flandraren sin gäst till förmaket, der han fann grefvinnan, ehuru blek af föregående nattens uppträden, likväl i full besittning af sina kropps- och själskrafter, samt klädd som en flandrisk flicka af medelklassen. Endast Gertrud var inne i rummet, ifrigt sysselsatt med att fullända grefvinnans drägt och gifva henne anvisning, huru hon skulle förhålla sig. Då Quentin inträdde, räckte hon honom handen, som han vördnadsfullt kysste.

»Herr Quentin», sade hon till honom, »vi måste lemna våra vänner här, så vida jag ej vill ådraga dem en del af de olyckor, som förföljt mig alltsedan min fars död, och ni måste byta om drägt och följa mig, så vida ej äfven ni tröttnat att beskydda en så olycklig varelse som jag.»

»Jag — jag tröttna att vara er ledsagare! Skyddande skall jag följa er till verldens ända! Men ni — ni sjelf — känner ni er vara vuxen det företag, ni har i sinnet? Kan ni efter den förflutna nattens fasor —»

»Återkalla dem ej i mitt minne», svarade grefvinnan. »Jag kommer blott ihog dem oredigt, som en forfärlig dröm. Har den förträffliga biskopen undkommit?»

»Jag hoppas han nu är i frihet», sade Quentin, gifvande ett varnande tecken åt Pavillon, som tycktes vara i begrepp att omtala den forfärliga tilldragelsen.

»Är det möjligt för oss att hinna upp honom? Har han fått tillsammans någon styrka?» frågade Isabella.

»Hans enda hopp är himmeln», sade skotten: »men hvarthelst ni önskar gå, så förblir jag vid er sida, som en beslutsam ledsagare och beskyddare.»

»Vi skola öfverlägga derom», sade Isabella, och efter ett ögonblicks tystnad tillade hon: »helst valde jag ett kloster, men jag fruktar blott, att det vore ett alltför svagt värn emot dem, som förfölja mig.»

»Hm, hm!» sade Pavillon; »jag har svårt att rekommendera något kloster inom Lüttichs område, emedan Ardennernas Vildgalt, ehuru på det hela en dugtig anförare, en pålitlig bundsförvandt och en vän till vår stad, icke destomindre har sina svåra sidor och i allmänhet visar föga aktning för kloster och dylikt. Det påstås, att ett tjog nunnor — det vill säga sådana som varit nunnor — alltid marschera med hans kompani.»

»Gör er i ordning så fort som möjligt, herr Durward», sade Isabella, afbrytande dessa detaljer, »eftersom jag är nödsakad att anförtro mig åt er redlighet.»

Så snart syndikern och Quentin lemnat rummet, började Isabella fråga Gertrud om vägarne med mera dylikt, och det med en sådan förståndsskärpa och sådan redighet, att den senare ej kunde låta bli att utropa: »jag beundrar er, fröken; jag har hört talas om manlig själsstyrka; men er tyckes nästan öfvermensklig.»

»Nöden», svarade grefvinnan, »nöden, min vän, är så väl modets som uppfinningens moder. För ej långt tillbaka kunde jag falla i vanmakt, bara jag såg en droppa blod flyta ur ett obetydligt sår; sedan dess har jag sett hjertblod flyta omkring mig, jag kan väl säga det, i strömmar, och likväl bibehållit min sans och min sjelfbeherskning. Tro likväl ej, att det var någon lätt uppgift», tillade hon, i det hon lade en darrande hand på Gertruds arm, ehuru hennes röst fortfor att vara lika fast som förut; »den lilla verlden inom mig är lik en garnison, belägrad af tusentals fiender, hvilka endast den fastaste beslutsamhet kan afhålla från att hvarje ögonblick och från alla håll löpa till storms. Vore min belägenhet ett enda grand mindre farlig än den är — insåge jag ej, att mitt enda hopp om räddning från ett öde, forfärligare än döden, är att bibehålla min fattning och sjelfbeherskning — Gertrud, jag skulle i detta ögonblick vilja kasta mig i era armar och lätta mitt qvalda bröst med en flod af tårar, sådan som ännu aldrig strömmat från ett bristande hjerta!»

»Gör ej det, min fröken, o, gör ej det!» sade den ömsinta flamländskan; »fatta mod, läs ert radband, kasta er i himmelns armar, och sannerligen, om den någonsin sändt en räddare åt en, som varit färdig att förgås, så måste denne djerfve och tappre unga herre vara utsedd till eder. Det fins också en», tillade hon djupt rodnande, »öfver hvilken jag har något inflytande. Säg ingenting till min far; men jag har tillsagt min fästman Hans Glover, att vänta er vid östra porten och aldrig mer visa sig för mitt ansigte, såvida han ej medför helsning, att han oskadd fört er öfver gränsen.»

En varm kyss var det enda sätt, hvarpå den unga grefvinnan kunde tacka den öppenhjertiga och godsinta borgardottern, som ömt besvarade omfamningen och med ett leende tillade: »ja, om två flickor och deras hängifna älskare ej kunna lyckas i en förklädning och en flykt så måtte verlden blifvit betydligt annorlunda än hvad jag hört att den brukat vara.»

En del af detta tal återkallade färgen till grefvinnans bleka kinder, hvilken ej förminskades af Quentins oförmodade inträde. Han inkom, fullständigt klädd som en flandrisk bonde af den bättre klassen, i Peters helgdagsdrägt, hvilken denne af deltagande för den unge skotten beredvilligt afstått åt honom. Han hade på samma gång svurit, att om han också blefve garfvad och tänjd som en oxhud, så skulle man ej få ett ord ur honom, som kunde förråda de unga menniskorna. Emellertid hade mor Mabel, hvilken ingalunda önskade grefvinnan eller hennes följeslagare något ondt, såvida hon blott kunde befria sitt hus och sin familj från de faror, som möjligen kunde vara förknippade med deras härbergerande, dragit försorg om att två starka hästar anskaffades åt flyktingarne. Med synnerlig tillfredsställelse såg hon dem stiga till häst och begifva sig af, sedan hon underrättat dem, att de skulle hitta vägen till östra stadsporten, om de blott följde efter Peter, hvilken såsom deras vägvisare skulle gå åt det hållet, men utan att synas hafva någon gemenskap med dem.

Så snart hennes gäster afrest, tog mor Mabel tillfället i akt att hålla en lång föreläsning för Trudchen om dårskapen att läsa romaner, hvarigenom de stoltserande damerna de Croye blifvit så oblyga och tilltagsna, att de, i stället för att vinnlägga sig om att lära något hushållsgöromål, skam till sägandes, som äfventyrerskor måste flacka omkring landet, utan någon bättre följeslagare än någon drifvande väpnare, utsväfvande page, eller liderlig utländsk bågskytt, till stor fara för deras helsa, till förminskning af deras förmögenhet och till oersättlig skada för deras goda rykte.

Allt detta åhörde Gertrud under tystnad och utan att svara, men i betraktande af hennes karakter, torde med skäl kunna betviflas, huruvida hon deraf drog den praktiska slutsats, som hennes mor dermed afsåg.

Emellertid hade våra resande hunnit östra stadsporten, efter att hafva banat sig väg genom massor af folk, som lyckligtvis voro alltför mycket upptagna af stundens politiska tilldragelser och rykten, för att fästa någon uppmärksamhet vid ett par, som så föga utmärkte sig genom sitt yttre. Medelst ett tillståndsbevis, hvilket Pavillon kallat dem i sin medbroder Rouslaers namn, passerade de obehindradt genom vakterna och togo sedan med ett kort, men vänligt utbyte af ömsesidiga välönskningar afsked af Peter Geislaer. Strax derefter upphunnos de af en starkt bygd ung man, ridande på en dugtig grå häst, hvilken genast gaf sig tillkänna såsom Hans Glover, Trudchen Pavillons fästman. Han var en ung karl med en hygglig flandrisk fysionomi, som, om den också ej förrådde något ovanligt förstånd, likväl antydde glädtighet och godsinthet, ehuru grefvinnan ej kunde låta bli att tycka, att han knapt var värd den förträffliga Trudchens ömhet. Han tycktes emellertid ifrig att befordra de planer, hon uppgjort till deras bästa; ty sedan han aktningsfullt helsat på dem, frågade han grefvinnan på flandriska, på hvilken väg hon önskade att han skulle föra henne.

»För mig till närmaste stad på brabantska gränsen», sade hon.

»Ni har således bestämt målet för er resa?» sade Quentin, närmande sin häst till Isabellas och talande på franska, hvilket språk deras ledsagare ej förstod.

»Ja, det har jag», svarade grefvinnan; »ty i den belägenhet, jag nu befinner mig, skulle det lända mig till allt för stor skada, om jag förlängde min resa, skulle slutet på densamma än blifva ett fängelse.»

»Ett fängelse?» sade Quentin.

»Ja, min vän, ett fängelse; men jag skall sörja för, att ni ej skall behöfva dela det.»

»Tala ej om mig — tänk ej på mig», sade Quentin. »Såge jag er blott i säkerhet, så må det gerna gå med mig, hur det vill.»

»Tala ej så högt», sade Isabella; »ni skrämmer vår vägvisare — som ni ser, har han redan ridit ett godt stycke framför oss»; — och verkligen hade ock den beskedlige flandraren, görande åt andra hvad han önskade, att de under dylika förhållanden skulle gjort för honom, befriat dem från tvånget af en tredje persons närvaro, så snart han märkte att Quentin närmade sig Isabella. — »Ja», fortfor hon, då hon såg, att intet vittne fans i närheten, »för er, min vän, min beskyddare — ty hvarför skulle jag blygas att kalla er för det, hvartill himmeln sjelf tyckes utsett er? — för er är det min pligt att säga, att jag fattat det beslut, att återvända till mitt fosterland och öfverlemna mig åt hertigens af Burgund nåd. Det var ett förfluget, ehuru välment råd, som förledde mig att någonsin undandraga mig hans beskydd och ställa mig under den falske och listige Ludvigs af Frankrike.»

»Och ni beslutar således att blifva Carls ovärdige gunstlings, grefve Campo-Bassos brud?»

Quentin uttalade denna fråga med en stämma, hvari en inre ångest kämpade med hans önskan att antaga likgiltig ton, lik en stackars lifdömd fånge, som, låtsande en sinnesstyrka han är långt ifrån att ega, frågar om befallningen till hans afrättning anländt.

»Nej, Durward, nej», sade grefvinnan Isabella rätande upp sig i sadeln; »till denna förhatliga förening skall Burgunds hela makt ej kunna förnedra en dotter af huset de Croye. Burgund må bemäktiga sig mina slott och förläningar, må instänga mig i ett kloster; men detta är det värsta jag behöfver befara, och värre än det vill jag uthärda, förrän jag gifver Campo-Basso min hand.»

»Det värsta!» sade Quentin; »och kan det väl finnas något värre än plundring och fångenskap? Ack, betänk noga, medan ni ännu har Guds fria luft omkring er och en man vid er sida, som vill våga sitt lif för att föra er till England, Tyskland, ja till och med till Skotland, i hvilka länder ni öfverallt skall finna ädelmodiga bekyddare. O, medan detta ännu är möjligt, så beslut ej förhastadt att stöta ifrån er friheten, denna himmelns dyrbaraste gåfva! O, huru sant sjunger ej en af mitt lands skalder:

"Ack, frihet är en dyr klenod,
Ty frihet skänker lefnadsmod;
Hon kryddan är på hvarje fröjd;
Den frie blott är säll och nöjd.
Sorg, sjukdom, nöd, af qval en här
Det ordet träldom innebär.

Hon lyssnade med ett svårmodigt leende till sin följeslagares lofqväde öfver friheten och svarade efter ett ögonblicks tystnad: »friheten är endast för mannen; qvinnan måste alltid se sig om efter en beskyddare, eftersom naturen gjort henne oförmögen att försvara sig sjelf. Och hvarest skall jag finna en? I den vällustige Edward af England — i den försupne Wenceslaus af Tyskland — i Skottland? — Ack, Durward, vore jag er syster, och kunde ni lofva mig en tillflykt i någon af de bergdalar, ni så gerna skildrar, och ville man af barmhertighet, eller för de få juveler jag bevarat, förunna mig att der tillbringa ett ostördt lif och förgäta det öde, hvartill jag blifvit född — eller kunde ni försäkra mig om beskydd hos någon ansedd dam i ert hemland, eller hos någon ädling, vars hjerta vore lika redligt som hans svärd, det vore i sanning en utsigt, för hvars skull det vore värdt att, äfven med fara att utsätta sig för ytterligare klander, vandra allt vidare och vidare!»

Det låg i den sväfvande röst, hvarmed Isabella uttalade dessa ord, en ömhet, som på en gång fylde Quentin med en känsla af fröjd och skar honom djupt i hjertat. Han tvekade ett ögonblick, innan han svarade, hastigt för sig sjelf eftersinnande, om det funnes någon möjlighet, att han kunde förskaffa henne en tillflyktsort i Skottland; men den nedslående sanningen trängde sig på honom, att det skulle vara lika oädelt som grymt, om han förledde henne till ett sådant steg, utan att hafva den ringaste utsigt att kunna skaffa henne något passande beskydd. »Fröken», sade han slutligen, »jag skulle handla illa mot min ära och min ridderliga ed, om jag tilläte er grunda något förslag på den förutsättningen, att jag egde makt att i Skottland kunna skaffa er något annat beskydd, än den ringa arms, som nu är vid er sida. Jag vet knapt, om någon ännu lefver i mitt fädernesland, i hvars ådror min familjs blod flyter. Riddaren af Innerquharity stormade vid midnatten vårt slott och nedhögg allt som bar mitt namn. Vore jag tillbaka i Skottland, så är jag ensam och svag, och våra arf-fiender äro talrika och mäktiga, och skulle konungen äfven vilja göra mig rättvisa, så vågar han ej, för att godtgöra den orätt en enda person lidit, trotsa en höfding, som rider med femhundra ryttare.»

»Ack», sade Isabella; »det fins således ingen vrå på jorden, som är fri från förtryck, eftersom det rasar lika hejdlöst bland dessa vilda berg, hvilka dock hafva så litet som lockar vinningslystnaden, som på våra rika slättbygder!»

»Det är en bedröflig sanning», sade Durward, »och jag kan ej neka till, att våra fiendtliga claner nästan blott af hämdlystnad och blodtörst utöfva bödelstjenst mot hvarandra, och att Ogilvierne och deras likar i Skottland spela samma roll, som de la Marck och hans röfvare i detta land.»

»Vi vilja då ej vidare tala om Skottland», sade Isabella med en ton af låtsad eller verklig likgiltighet, »hvilket jag också blott nämnde på skämt, för att se, om ni verkligen kunde såsom tillflyktsort föreslå mig det oroligaste rike i Europa. Det var endast för att pröfva er uppriktighet, hvilken det gläder mig att finna pålitlig, äfven när er partiskhet som mest uppeggas. Ännu en gång derför, jag vill ej tänka på något annat beskydd, än det som kan lemnas af den första aktningsvärda baron, länspligtig under hertig Carl, åt hvilken jag beslutat öfverlemna mig.»

Isabella de Croye och Gertrud Pavillon.

»Men hvarför beger ni er då inte hellre till ert befästade slott, såsom ni tänkte, då vi voro i Tours?» sade Quentin. »Hvarför ej lika gerna kalla omkring er er faders vasaller och underhandla med hertigen af Burgund i stället för att öfverlemna er åt honom? Säkert måste det finnas månget tappert hjerta, som skulle vilja strida för er sak, och jag vet åtminstone en, som gerna skulle vilja låta sitt eget lif, för att gifva ett exempel.»

»Ack!» sade grefvinnan; »denna plan, som uppgjordes af den sluge Ludvig, och, lik alla, dem han framkastade, mer afsåg hans fördel än min, har blifvit overkställbar, sedan den förråddes till Burgund af den dubbla förrädaren Zamet Maugrabin. Min frände kastades strax derefter i fängelse, och mina slott besattes af hertigens folk. Hvarje försök å min sida skulle endast utsätta mina vasaller för hertig Carls härad, och hvarför skulle jag för ett så ovärdigt föremål förorsaka mer blodsutgjutelse, än som redan skett? Nej, jag vill som en lydig vasall underkasta mig min suverän i allt, som lemnar min personliga valfrihet okränkt; och detta så mycket hellre som jag hoppas, att min faster, grefvinnan Hameline, som först tillrådde och yrkade på min flykt, redan tagit detta kloka och hedrande steg.»

»Grefvinnan Hameline!» upprepade Quentin, väckt till hogkomster, för hvilka Isabella var främmande och som blifvit bannlysta ur hans minne af de snabt på hvarandra följande, skakande tilldragelser, hvilka närmare rört honom.

»Ja — min faster — grefvinnan Hameline de Croye — vet ni något om henne?» sade Isabella. »Jag hoppas hon nu är under Burgunds beskydd. Ni tiger! Vet ni något om henne?»

Denna sista fråga, som uttalades i tonen af de lifligaste oro, nödgade Quentin att meddela henne en del af hvad han visste om grefvinnans öde. Han omnämnde, huru han blifvit tillsagd att beledsaga henne på hennes flykt från Schonwaldt, hvarvid han tagit för afgjordt, att fröken Isabella skulle åtfölja henne, samt huru han först sedan de nått skogen upptäckt, att så ej vore fallet, och då genast återvändt till slottet. Men han förbigick med tystnad den afsigt, hvari det var tydligt att grefvinnan Hameline lemnat slottet Schonwaldt, äfvensom det gängse ryktet, att hon fallit i de la Marcks händer; ty grannlagenheten ålade honom tystnad i det förra fallet, och det afseende han måste fästa på sin följeslagerskas känslor, i ett ögonblick då hon hade behof af hela sin kropps- och själsstyrka, afhöll honom från att vidröra det senare, hvilket han dessutom endast hört såsom ett löst rykte.

Ehuru dessa vigtiga enskildheter voro uteslutna i berättelsen, gjorde den likväl ett djupt intryck på Isabella, som efter att en stund bortåt hafva ridit framåt under tystnad, slutligen med en ton af kallt missnöje sade: »och således öfverlemnade ni min olyckliga slägting, i en vild skog, åt en eländig ziguenares och en trolös tjenstepigas tycke? Stackars faster, du, som alltid så mycket plägade berömma denne ynglings trohet!»

»Om jag ej gjort det, min fröken», sade Quentin, ej utan skäl sårad af att hans ridderlighet på detta sätt tolkades af henne, »hvad hade väl då dens öde blifvit, till hvars beskydd jag var vida innerligare förbunden? Om jag ej lemnat grefvinnan Hameline de Croye i deras händer, hvilka hon sjelf valt till sina rådgifvare, så skulle grefvinnan Isabella nu varit Wilhelm de la Marcks, Ardennernas Vildgalts, brud.»

»Ni har rätt», sade Isabella, i sin vanliga ton, »och jag, som åtnjuter förmånen af er hängifvenhet, har skamligt och otacksamt kränkt er. Men ack, min olyckliga r faster! Och den nedriga Marthon, som i så hög grad åtnjöt hennes förtroende och så föga förtjenade det — det var hon, som till min slägting införde de uslingarne Zamet och Hayraddin Maugrabin, hvilka genom sin föregifna kunskap i spådomskonst och astrologi erhöllo ett stort inflytande öfver henne; det var hon, som bekräftade deras förutsägelser och uppmuntrade henne till — jag vet ej rätt hvad jag skall kalla det — en hop dåraktiga inbillningar om giftermål och älskare, hvilka min fasters ålder gjorde lika opassande som osannolika. Jag är nästan öfvertygad om, att vi från början blifvit omgifna af dessa snaror genom Ludvig af Frankrike, för att förmå oss att taga vår tillflykt till hans hof, eller, rättare, på det vi måtte falla i hans våld, och huru föga kungligt, huru oridderligt och ovärdigt han, efter detta förhastade steg från vår sida, uppfört sig mot oss, det kan ni, Quentin Durward, bäst bevittna. Men ack, min faster! — Hvad tror ni väl hennes öde blir?»

Sökande ingifva förhoppningar, hvilka han sjelf knapt hyste, svarade Durward, att girigheten hos dessa meniskor var starkare än någon annan passion, samt att Marthon, då han lemnade dem, snarare tycktes uppträda som hennes beskyddarinna; hvarförutan det vore svårt att fatta, hvad de skulle vinna på att mörda eller misshandla en person, för hvilken de kunde hoppas att få en god lösen, om de behandlade henne väl.

För att leda grefvinnan Isabellas tankar från detta sorgliga ämne, omtalade Quentin för henne Hayraddins förräderi, hvilket han upptäckt den natten de tillbragte i klostret bredvid Namur, och som tycktes vara resultet af en öfverenskommelse mellan konungen och Wilhelm de la Marck. Isabella ryste af fasa, men sade, sedan hon sansat sig: »jag blyges öfver mig sjelf och har syndat, då jag ända derhän tviflat på helgonens beskydd, att jag för ett ögonblick kunnat anse det möjligt, att en så nedrigt grym plan skulle kunna fullbordas, så länge det ännu finnes förbarmande ögon, hvilka från himmelen blicka ned på det menskliga eländet. Det är en plan, på hvilken man ej bör tänka med fruktan eller afsky, utan som man måste hålla för ett så otroligt förräderi och skurkstreck, att det vore en hädelse att tro, att den någonsin kunde lyckas. Men jag ser nu tydligt, hvarför den hycklande Marthon så ofta tycktes nära hvarje frö till afundsjuka och missnöje mellan min stackars slägtinge och mig, i det hon alltid hade något smicker till hands för den hon för tillfället var ensam med, under det hon på samma gång sökte uppreta henne mot hennes frånvarande fränka. Aldrig kunde jag likväl drömma om, att hon skulle kunnat bringa min förr mig så tillgifna faster derhän, att prisgifva mig åt farorna på Schonwaldt, medan hon sjelf flydde derifrån.»

»Grefvinnan Hameline nämnde således ej för er om sin tillärnade flykt?» sade Quentin.

»Nej», svarade Isabella, »men hon hänsyftade på något slags meddelande, som Marthon skulle komma att göra mig, och sanningen att säga, var min stackars slägtings hufvud så förvridet genom det mystiska prat, hon fått höra af den eländige Hayraddin, hvilken hon den dagen insläppt till en lång och hemlighetsfull öfverläggning, och hon framkastade så många sällsamma vinkar, att — att — med ett ord, jag brydde mig ej om att bedja om någon närmare förklaring, så länge hon var vid det lynnet. Likväl var det grymt af henne att lemna mig qvar.»

»Jag tror mig kunna frikalla grefvinnan Hameline för någon så elak afsigt», sade Quentin; »ty stundens oro och nattens mörker voro så stora, att jag är öfvertygad om, att grefvinnan Hameline lika säkert trodde sig åtföljd af sin brorsdotter, som jag sjelf, villad af Marthons klädsel och figur, förmodade mig vara i båda grefvinnorna de Croyes sällskap; och isynnerhet i hennes», tillade han i en låg, men uttrycksfull ton, »förutom hvilken alla verldens skatter ej skulle förmått mig att lemna Schonwaldt».

Isabella sänkte hufvudet och tycktes knapt hafva hört den tonvigt, hvarmed Quentin uttalade dessa ord; men då han började tala om Ludvigs politik, vände hon sitt ansigte åter till honom, och det blef ej svårt för dem, att genom ömsesidigt meddelande förvissa sig om, att de båda ziguenarbröderne jemte deras medbrottsling Marthon varit denne ränkfulle monarks redskap, ehuru den äldre, Zamet, med den trolöshet, som utmärker hans stam, hade försökt spela ett dubbelt spel och blifvit straffad derför.

Sålunda delgifvande hvarandra sina förtroenden och glömska så väl af det besynnerliga i sitt läge, som af vägens faror, fortsatte de resande sin färd flere timmar, hvarunder de endast stannade för att förfriska sina hästar vid ett enstaka hemman, dit de fördes af Hans Glover, som såväl i alla andra hänseenden, som äfven deruti, att han lemnade dem åt sig sjelfva, uppförde sig som en en person med förstånd och urskilning.

Emellertid tycktes den konstlade skiljemur, som samhällsbruket upprest mellan de båda älskande — ty nu kunnna vi väl gifva dem detta namn — försvunnen eller aflägsnad genom de omständigheter, hvari de voro försatta; ty om än grefvinnan kunde berömma sig af en högre rang och genom sin börd var berättigad till en ofantligt mycket större rikedom än ynglingen, hvars hela inkomst låg i hans svärd, så måste man också besinna, att hon för ögonblicket var lika fattig som han och att hon helt och hållet hade hans rådighet, tapperhet och hängifvenhet att tacka för lif, ära och räddning. De talade visserligen ej om kärlek; ty fastän Isabella, med hjertat fullt af tacksamhet och tillit, nog torde hafva förlåtit en sådan förklaring, så skulle Quentin, hvars tunga var fjättrad både af naturlig blyghet och ridderlig finkänslighet, dock ansett det som ett ovärdigt missbruk af hennes ställning, om han sagt något, som kunnat se ut, som om han velat draga en oädel fördel af det tillfälle, som erbjöd sig. De talade således ej om kärlek; men tanken derpå var å båda sidor oundviklig, och de råkade derigenom i ett förhållande till hvarandra, hvari känslan af inbördes tillgifvenhet snarare anas än uttryckes, ett förhållande, som, med den frihet, det medgifver, och den ovisshet, som beledsagar det, ofta utgör den menskliga tillvarons mest tjusande ögonblick, men äfven lika ofta leder till stunder, förmörkade af alla de otaliga qval, som besvikna förhoppningar och obesvarad kärlek medföra.

Klockan var tu på eftermiddagen, då de resande uppskrämdes af sin vägvisare, hvilken med ett blekt och förfäradt ansigte förkunnade, att de voro förföljde af en trupp af de la Marcks Schwarz-reiters. Dessa soldater, eller rättare banditer, voro värfvade i Tysklands nedre kretsar och liknade i alla afseenden lansknektarne, utom att de gjorde tjenst som lätt kavalleri. För att försvara benämningen svarta ryttare och för att injaga en ytterligare skräck hos sina fiender, redo de vanligen på svarta hästar och beströko sina vapen och sin mundering med en svart smörja, vid hvilken operation deras händer och ansigten ofta fingo sin beskärda del. Hvad seder och grymhet vidkom, voro dessa Schwarz-reiters värdiga medtäflare till sina fotvandrande bröder, lansknektarne.

Quentin såg sig om, och då han längs med den långa jemna väg, de tillryggalagt, varseblef ett annalkande stoftmoln, framom hvilket en eller två ryttare redo i fyrsprång, sade han till sin följeslagerska: »dyraste Isabella, jag har inga andra vapen än mitt svärd ; men om jag ej längre kan strida för er, kan jag fly med er. Om vi blott kunde komma till skogen der framför oss, innan de upphinna oss, så kunde vi lätt hitta på någon utväg att undkom.»

»Låt oss göra det, min enda vän», sade Isabella, i det hon satte sin häst i galopp, »och du, min hederlige gosse», tillade hon, i det hon vände sig till Hans Glover; »rid du en annan väg, och stanna ej för att dela vårt missöde och vår fara.»

Den hederlige flandraren skakade på hufvudet och besvarade hennes ädelmodiga uppmaning med: »nein, nein! Das geht nicht», och fortfor att ledsaga dem, och så redo de nu alla tre framåt skogen, så fort deras uttröttade hästar förmådde springa, alltjemt förföljda af ryttarne, hvilka ökade sin fart, då de sågo dem fly. Men oaktadt sina hästars trötthet, bibehöllo de flyende likväl ett ansenligt försprång framom de förföljande, emedan de voro väpnade och således lättare beridne, och de hade kommit skogen på ungefär en fjerdedels mil nära, då en ryttartrupp under en riddares banér sågs komma fram ur skogen och afskar deras flykt.

»De ha blank rustning», sade Isabella; »de måste vara burgundare. Men må de vara hvilka som helst, så måstee vi gifva oss åt dem, hellre än åt dessa laglösa bofvar, hvilka förfölja oss.»

Ett ögonblick derefter utropade hon, betraktande banéret: »jag känner igen det klufna hjertat! Det är grefve de Crèvecœurs, en ädel burgundares baner — till honom vill jag öfverlemna mig.»

Quentin Durward suckade; men hvad annat återstod väl att göra? Och huru lycklig skulle han ej ögonblicket förut känt sig, om han kunnat vara förvissad om Isabellas räddning, äfven på hårdare vilkor? De framkommo snart till Crèvecœurs trupp, och grefvinnan bad att få tala vid anföraren, som låtit sitt folk göra halt, för att rekognoscera de svarta ryttarne. Då denne nu tvekande och oviss betraktade henne, sade hon: »ädle grefve, Isabella de Croye, dotter till er gamle vapenbroder, grefve Reinhold de Croye, öfverlemnar sig åt er, och utber sig ert beskydd för sig och sina följeslagare.»

»Det skall du få, vackra fränka, vore det äfven mot en här, min länsherre hertigen af Burgund likväl alltid undantagen. Men nu är inte tid att orda derom. Dessa smutsiga satar ha gjort halt, som ärnade de göra fältet oss fältet stridigt. — Vid St. Georg af Burgund äro de ej nog oförskämda att rycka an mot Crèvecœurs baner! — Hvad? Veta de skurkarne inte hut? — Damian, min lans! — Framåt banerförare! — Fällen lansar! — Crèvecœur till undsättning!»

Höjande sitt stridsrop och åtföljd af sin trupp galopperade han hastigt framåt, för att anfalla de svarta ryttarne.