←  Flykten
Quentin Durward
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Kapitulationen
Den objudne gästen  →


[ 331 ]

TJUGUFJERDE KAPITLET.
Kapitulationen.

Fri eller ej, herr riddare, jag ger mig;
Förfar med mig som det en ädling höfs —
Betänk att krigets lycka er kan bringa
Derhän en gång, dit nu hon mig har bragt:
På sorgsna fångars lista.

Anonym.

Skärmytslingen mellan Schwarz-reiters och de burgundiska ryttarne varade knapt fem minuter, innan de förra voro drifna på flykten genom de senares öfverlägsenhet i hästar, vapen och militärisk anda. Inom kortare tid, än vi nämnt, återkom grefve Crèvecœur, aftorkande sitt blodiga svärd på sin hästs man, till skogsbrynet, der Isabella qvarstannat som åskådarinna af striden. En del af hans folk följde honom, medan den andra fortfor att förfölja den flyende fienden ett stycke framåt landsvägen.

»Det är en skam», sade grefven, »att riddares och adelsmäns vapen skola behöfva sölas med dessa råa svins blod.»

Med dessa ord stack han sitt svärd i slidan och tillade: »detta är en mindre behaglig välkomsthelsning till ert hem, min vackra kusin, men vandrande prinsessor få bereda sig på slika äfventyr. Det var emellertid väl, att jag kom upp i tid, ty det kan jag försäkra er, att de svarta ryttarne lika litet respektera en grefvinnas krona som en landtflickas hufva, och jag tycker, att ert medfölje just ser mig ut att kunna hafva gjort mycket motstånd.»

[ 332 ]»Herr grefve», svarade Isabella, »låt mig utan vidare omsvep få veta, om jag är er fånge och hvart ni ärnar föra mig.»

»Ni vet nog, ni dåraktiga barn», svarade grefven, »huru jag skulle vilja besvara den frågan, om det berodde på mig; men ni och er fjolliga, giftaslystna tante ha på senare tiden gjort ett så fritt bruk af era vingar, att jag fruktar, att ni måste finna er i att för någon tid hafva dem stäckta i bur. Hvad mig beträffar, är min pligt, och den är sannerligen inte angenäm, uppfyld, när jag fört er till hertigens hof i Peronne, hvarför jag anser nödigt öfverlemna befälet öfver denna rekognoscerings-trupp åt min brorson, grefve Stephan, medan jag återvänder med er dit, helst jag tror ni kan behöfva någon, som lägger sig ut för er — och jag hoppas den unga vildhjernan skall uträtta sitt uppdrag med förstånd.»

»Är det så, kära onkel, att ni betviflar min förmåga att anföra soldaterna, så blif ni qvar hos dem, och jag skall blifva grefvinnan Isabella de Croyes beskyddare», sade grefve Stephan.

»Ja, nog tror jag det vore en förträfflig förändring i min plan, min kära brorson, men jag tror det är bäst vi låta den vara som jag uttänkt den. Var likväl god erinra er, att ert göra här ej är att jaga och nedsticka dessa svarta svin, hvartill ni nyss tycktes hafva en synnerlig kallelse, utan att skaffa mig säkra nyheter om hvad som pågår i lüttichska landet, hvarom vi hört så underliga rykten. Låt tio lansar följa mig, och behåll resten under ert befäl.»

»Ännu ett ögonblick, kusin Crèvecœur», sade Isabella; »då jag nu ger mig fången, så låt mig åtminstone betinga mig säkerhet för dem, hvilka bistått mig under mina missöden. Tillåt den här gode mannen, min trogne vägvisare, att oskadd återvända till min födelsestad Lüttich.»

Crevècœurs genomträngande ögon fästes ett ögonblick skarpt på Glovers ärliga, breda fysionomi. »Den här gode mannen», sade han derefter, »tyckes verkligen ej hafva något ondt i sig, och min brorson skall taga honom med sig, så långt han inrycker på det lüttichska området, och sedan lemna honom sin frihet.»

»Glöm ej att helsa den goda Gertrud från mig», sade [ 333 ]grefvinnan till sin vägvisare, »och bed henne», tillade hon, i hon aftog ett perlband under slöjan, »bära detta till minne af sin olyckliga vän.»

Den ärlige Glover mottog perlbandet och kysste litet tölpigt, men med uppriktig tillgifvenhet, den täcka hand, som på ett så grannlaga sätt visste vedergälla hans mödor och faror.

»Hm! vårdtecken och suvenirer!» sade grefven. »Är det något vidare ni befaller, vackra kusin? Eljest är det tid att vi begifva oss på väg.»

»Endast», sade grefvinnan med ansträngning, »att ni ville vara god visa denne — denne unga herre er välvilja.»

»Hm!» sade Crèvecœur, kastande samma genomträngane blick på Quentin, som förut på Glover, men synbarligen med ett betydligt mindre tillfredsställande resultat. »Hm!» upprepade han, på ett oanstötligt sätt härmande grefvinnans förlägenhet: »den här är en klinga af ett annat stål. — Och om jag får lof att fråga, min kusin, hvad har denne — denne mycket unga herre gjort för att förtjena en dylik bemedling från er sida?»

»Han har räddat mitt lif och min heder», sade grefvinnan, rodnande af harm och blygsel.

Quentin rodnade äfven af förtrytelse, men insåg visligen att han möjligen kunde förvärra saken, genom att gifva densamma luft.

»Lif och heder? Hm!» upprepade grefve Crèvecœur. »Mig tyckes, min kusin, som det varit rätt så väl, om ni ej satt er i nödvändighet att råka i sådana förbindelser till denne mycket unga herre. Men gjordt är gjordt, och den unge mannen kan följa med oss, om hans rang tillåter det, och jag skall se till att intet ondt vederfares honom; likväl vill jag sjelf hädanefter åtaga mig befattningen att beskydda ert lif och er heder och torde kanske finna på någon lämpligare sysselsättning för honom, än att vara vapendragare åt kringvandrande damer.»

»Herr grefve», sade Durward, ur stånd att längre tiga, »på det ni ej måtte tala om en främling i vanvördigare ordalag än ni sedan möjligen torde anse tillbörligt, så tar jag mig friheten nämna för er, att mitt namn är [ 334 ]Quentin Durward, bågskytt vid det skotska lifgardet, hvari, som ni säkert känner, endast adelsmän och män af ära upptagas.»

»Jag är er förbunden för er upplysning och kysser era händer, herr bågskytt», sade Crèvecœur i samma spefulla ton. »Var emellertid af den godheten och rid med mig till fronten af truppen.»

Då Quentin red framåt för att hörsamma grefven, som hade, om ej rätt, dock makt att bestämma hans rörelser, märkte han att Isabella följde honom med en blick af oroligt och blygt deltagande, som nästan gränsade till ömhet och som lockade tårar i hans ögon. Men han ihogkom, att han måste bete sig som en man inför Crèvecœur, ty grefven var kanske bland alla Frankrikes och Burgunds riddare just den, som berättelsen om en verklig kärlekssorg minst kunde beveka till annat än löje. Han beslöt derför, att ej vänta tills han blefve tilltalad, utan öppna samtalet i en ton, som skulle rättfärdiga hans anspråk på ett höfligt bemötande och på litet mer aktning, än grefven, som kanske var förargad öfver att finna en så underordnad person i så förtroligt förhållande till hans högborna och rika kusin, tycktes benägen att bevilja honom.

»Herr grefve Crèvecœur», sade han i en höflig, men fast ton, »vågar jag, innan vår sammanvaro blir äldre, anhålla att få veta, huruvida jag eger min frihet eller måste anse mig såsom fånge?»

»En kinkig fråga», svarade grefven, »som jag måste besvara med en annan — tror ni, att Frankrike och Burgund äro i fred eller krig med hvarandra?»

»Det bör ni, herr grefve, veta bättre än jag», svarade Durward. »Jag har varit borta från franska hofvet och på någon tid ej hört några nyheter derifrån.»

»Ja, ni ser nu sjelf, huru lätt det är att göra frågor, men huru svårt det är att besvara dem», sade grefven. »Jag, som hela den här veckan och längre, varit hos hertigen i Peronne, kan lika så litet som ni lösa denna gåta, och likväl, herr vapendragare, beror det på sagda frågas lösning, huruvida ni är en fånge eller en fri man, ehuru jag för det närvarande måste anse er för det förra. Om ni likväl på ett ärbart sätt varit min unga anförvandt [ 335 ]till tjenst, och om ni uppriktigt besvarar de frågor, jag gör er, skall ni ej behöfva ångra det.»

»Grefvinnan de Croye kan bäst bedöma, om jag gjort henne någon tjenst», sade Quentin, »hvarför jag i det hänseendet hänvisar er till henne, och hvad mina svar beträffar, så kan ni sjelf bäst bedöma dem, när ni till mig framstält era frågor.»

»Hm! — Stolt nog», mumlade grefve Crèvecœur »just lik en som på sin hatt bär ett fruntimmers bandros och tror sig böra tala ur en hög ton för att göra heder åt den dyrbara lappen af siden och glitterguld. — Nå, min värde herre, jag hoppas det ej är någon förnedring af er värdighet, om ni svarar, huru länge ni omgifvit grefvinnan Isabella de Croyes person?»

»Grefve Crèvecœur», sade Quentin, »om jag besvarar frågror, framstälda i en ton, som närmar sig förolämpning, så är det blott på det af min tystnad inga förnärmande slutsatser måtte dragas med hänseende till en person, hvilken vi båda äro pligtige att låta vederfaras rättvisa. Jag har ledsagat grefvinnan Isabella, alltsedan hon lemnade Frankrike för att begifva sig till Flandern.»

»Ahå!» sade grefven; »det vill med andra ord säga, sedan hon flydde från Plessis-les-Tours? Och som ni är en bågskytt vid skotska gardet, så skedde det naturligtvis på konung Ludvigs uttryckliga befallning?»

Huru litet Quentin än ansåg sig konungen af Frankrike förbunden, eftersom denne, då han uppgjorde planen att spela grefvinnan Isabella i händerna på Wilhelm de la Marck, sannolikt beräknat att den unge skotten skulle blifva dödad vid hennes försvar, trodde han sig likväl ej ega rätt att förråda något förtroende, som Ludvig satt eller tyckts sätta till honom, och svarade derför på grefve Crèvecœur slutledning: »att det var tillräckligt för honom att hafva sin befälhafvande officers befallning för hvad han gjort, och att han ej brytt sig om något vidare.»

»Det är fullt tillräckligt», sade grefven. »Vi veta nog, att kungen ej tillåter sina officerare bortskicka bågskyttarne vid sin lifvakt, för att som paladiner rida verlden omkring, i sällskap med irrande damer, såvida han ej har någon politisk afsigt derunder. Det skall bli svårt för konung Ludvig att lika djerft som förr försäkra, att [ 336 ]han ej visste af grefvinnorna de Croyes flykt ur Frankrike, eftersom de åtföljdes af en af hans egen lifvakt. — Och hvarthän stälde ni er flykt, herr bågskytt?»

»Till Lüttich, herr grefve, der damerna önskade blifva stälda under den aflidne biskopens beskydd.»

»Den aflidne biskopens!» utropade grefve Crèvecœur; »är Ludvig af Bourbon död? Hertigen har ej hört ett ord om hans illamående. Hvaraf dog han?»

»Han sofver i en blodig graf, herr grefve — om hans mördare annars hafva unnat hans lemningar en sådan.»

»Mördad!» utropade Crèvecœur ånyo. »Heliga Guds moder! — Unge man, det är ej möjligt!»

»Jag såg med mina egna ögon dådet gjordt, och mången fasans gerning dessutom.»

»Såg det», utropade grefven, »och skyndade ej att hjelpa den gode prelaten, eller väcka alarm i slottet för att gripa hans mördare? Fattar du ej, att blotta bevittnandet af en dylik gerning, utan att förhindra den, är en skändlig gudlöshet?»

»För att vara kort, herr grefve; så var, innan detta skedde, slottet stormadt af den blodtörstige Wilhelm de la Marck, understödd af de upproriske lütticharne.»

»Jag är som slagen af åskan!» sade Crèvecœur. »Lüttich i uppror! Schonwaldt taget! Biskopen mördad! O, du Jobspost! Aldrig har en menniska på en gång medfört så många sorgliga budskap. Tala — visste du något om denna stormning — denna uppresning — detta mord? Säg — du är en af Ludvigs förtrogna bågskyttar — är det han som riktat denna smärtfulla pil? Tala, eller jag låter sönderslita dig mellan vilda hästar;»

»Och om ni äfven gjorde det, herr grefve, så skulle ni ej aftvinga mig något, som vore en skotsk ädling ovärdigt. Jag känner ej mer dessa skändligheter än ni och har varit så långt ifrån att deltaga deri, att jag skulle afvärjt dem till det yttersta, om min förmåga blott motsvarat tjugondedelen af min böjelse. Men hvad kunde jag göra? De voro flere hundrade, jag blott en. Mitt enda bekymmer var att rädda grefvinnan Isabella, och deri lyckades jag. Hade jag likväl varit närmare, då den skändliga gerningen föröfvades, så hade jag räddat hans gråa hår eller hämnat honom, och som det nu var, uttalades [ 337 ]min afsky tillräckligt högt för att förekomma ytterligare ohyggligheter.»

»Jag tror dig, yngling», sade Crèvecœur; »du är hvarken i den ålder eller af den natur, att man skulle förtrott dig ett så blodigt värf, huru lämplig du än kan vara till fruntimmersriddare. Men ack! Den gode, förträfflige prelaten — att han skulle blifva mördad vid samma härd, han så ofta undfägnade främlingen med kristlig barmhertighet och furstlig frikostighet — och det af en usling, ett vidunder, ett missfoster af blod och grymhet, uppfödd i just samma sal, der han sölat sina händer i sin välgörares blod! Men jag känner ej Carl af Burgund — ja, jag skulle betvifla himmelns rättvisa, om ej hämden blir lika snabb och sträng, lika fullkomlig, som detta bofstreck är oerhördt i gräslighet. Och om ingen annan vill förfölja mördaren», — här höll han inne, grep om sitt svärd, släppte tygeln, och tryckte båda sina jernbeklädda händer mot sitt bröst, tills harnesket skallrade, och höjde dem slutligen mot himmeln, i det han högtidligt fortfor: »jag, jag, Philip Crèvecœur af Cordes, lofvar och svär vid Gud, St. Lambert och de tre konungar af Köln, att jag föga skall tänka på andra jordiska omsorger, innan jag tagit full hämd på den gode Ludvigs af Bourbon mördare, antingen jag råkar dem i skog eller i fält, i stad eller på landet, på kulle eller slätt, vid konungs hof eller i Guds hus, och dertill förpantar jag land och gods, vänner och följeslagare, lif och ära. Så sant Gud, St. Lambert af Lüttich och de tre konungar af Köln mig hjelpe!»

Sedan grefve Crèvecœur aflagt detta löfte, tycktes hans sinne blifvit något lättadt från den öfverväldigande smärta, hvarmed han åhört berättelsen om den tragiska tilldragelsen på Schonwaldt, och han fortfor att närmare utfråga Durward rörande enskildheterna vid detta olyckliga tillfälle, hvilka skotten, som ingalunda var angelägen om att dämpa grefvens hämdlystnad mot Wilhelm de la Marck, utförligt meddelade honom.

»Men dessa lüttichare», sade grefven, »dessa blinda, trolösa, lättsinniga bestar, att de kunde sammanrota sig med denne nedrige röfvare och skoningslöse mördare för att taga lifvet af sin rättmätige furste.»

Durward underrättade här den uppbragte burgundarn, [ 338 ]att lütticharne, eller åtminstone den bättre delen af dem, ehuru de obetänksamt kastat sig in i upproret mot deras biskop, likväl ej, så vidt han kunde bedöma, haft för afsigt att biträda de la Marck i hans arskyvärda dåd, utan tvärtom varit slagna med skräck, då de bevittnade det, och skulle velat förekomma det, om de blott haft makt dertill.

»Tala ej om det trolösa, ostadiga, pöbelaktiga slöddret!» sade Crèvecœur. »Då de grepo till vapen mot furste, som ej hade något annat fel, än det, att han var en allt för mild herre mot ett sådant följe af otacksamma slafvar; då de väpnade sig mot honom, och bröto sig in i hans fredliga hus, hvad kunde de åsyfta annat än mord? — Då de sammansvuro sig med Ardennernas Vildgalt, den största mandråpare i Flandern, hvad kunde de väl tillärna annat än mord, hvilket just är det yrke hvaraf han lefver? Och sedan, var det ej enligt din egen utsago en bland deras egen nedriga pöbel, som verkstälde sjelfa dådet? Jag hoppas att få se deras kanaler strömma af blod vid skenet af deras brinnande hus. O, hvilken god, ädel, högsinnad herre de mördat! Andra vasaller hafva gjort uppror under tyngden af pålagor och elände, men dessa lüttichare i öfvermod öfver sina alltför stora rikedomar.» Han släppte dervid tyglarne på sin stridshäst, och vred smärtsamt sina genom stridshandskarne oböjliga händer. Quentin insåg genast, att den sorg, han visade, var ökad genom den bittra hogkomsten af den vänskap, som förenat honom med den aflidne, och han iakttog derför tystnad, vördande en smärta, som han ej ville föröka och hvilken han derjemte kände sig ur stånd att lindra.

Men grefve Crèvecœur återkom gång på gång till samma ämne och frågade honom om hvarje omständighet vid Schonwaldts öfverrumpling samt biskopens död, då han plötsligt, liksom han kommit ihog något som fallit honom ur minnet, frågade, hvart grefvinnan Hameline tagit vägen och hvarför hon ej var med sin slägting. »Ej», tillade han föraktligt, »som skulle jag det ringaste anse hennes frånvaro som någon förlust för grefvinnan Isabela; ty fastän hon var hennes anförvandt och på det hela en välmenande qvinna, så har likväl hofvet i Cocagne aldrig frambragt en sådan fantastisk toka, och jag tar för gif[ 339 ]att hennes brorsdotter, hvilken jag alltid känt som en sedesam och stadgad ung qvinna, låtit detta af romangriller halft förvridna, gamla giftaslystna och äktenskapsmäklande fån narra sig till den der dåraktiga flykten från Burgund till Frankrike!»

Hvilket språk för en romantisk älskares öron! Att till på köpet nödgas höra detta i en belägenhet, då det skulle varit löjligt af honom att försöka, hvad som var omöjligt för honom att utföra — nämligen att med vapen i hand öfverbevisa grefven, att han skändligt oförrättat grefvinnan, då han kallade henne, den makalösa så väl i förstånd som skönhet, en sedesam och stadgad ung qvinna, egenskaper, som med fog kunnat tilläggas en solbränd bondflicka, som föste på oxarne, medan hennes fader skötte plogen. Och sedan, att förmoda henne vara under en fjollig och af romangriller förvriden tants ledning — det var en smädelse, som bort nedstötas i smädarens hals. Men han hölls tillbaka af grefve Crèvecœurs öppna och stränga ansigte jemte det fullkomliga förakt denne tycktes hysa för de känslor, som herskade i Quentins bröst; ty vad grefvens vapenrykte beträffade, så skulle det endast hafva stegrat hans önskan att utmana honom, om han ej återhållits af fruktan för åtlöje, det vapen, som framför alla andra mest fruktas af alla slags entusiaster och som, genom sitt inflytande på dylika sinnen, ofta hejdar det narraktiga, men äfven lika ofta qväfver det ädla.

Fruktande att blifva föremål för förakt snarare än för vrede, tvang Quentin sig, så påkostande det än föreföll honom, att inskränka sitt svar till en oredig berättelse om grefvinnan Hamelines flykt från Schonwaldt, innan anfallet egde rum. Han hade i sjelfva verket icke noggrant kunnat skildra sakförhållandena, utan att sprida en löjlig dager öfver Isabellas slägting och kanske öfver sig sjelf, enär han ju varit föremål för hennes vanvettiga förhoppningar. Han slutade sin förvirrade redogörelse med att omnämna, att han hört ett obestämdt rykte om, att grefvinnan Hameline fallit i Wilhelm de la Marcks händer.

»Jag hoppas till St. Lambert, att han må gifta sig med henne», sade Crèvecœur; »hvilket han nog är karl till att göra för hennes penningpåsars skull; liksom han är karl till att slå henne i hufvudet, så snart han [ 340 ]antingen fått dem säkert i sina klor, eller allra sist sedan de blifvit tömda.»

Grefven gjorde honom derefter en mängd frågor rörande de båda damernas förhållande under resan, den grad af förtrolighet de tillåtit Quentin sjelf, jemte flere dylika retsamma omständigheter, så att den brydde och förtretade ynglingen knapt var i stånd att dölja sin förlägenhet för den skarpsynte krigaren och hofmannen, som hastigt gjorde min af att lemna honom, i det han sade: »hm — det är som jag trodde, ser jag, åtminstone på ena hållet; jag hoppas att den andra parten bättre tagit sitt förnuft till fånga. Se så, herr väpnare, sporra er häst och rid förut, medan jag stannar bakefter och talar några ord med grefvinnan Isabella. Jag tror mig nu hafva erfarit så mycket af er, att jag kan tala med henne om dessa sorgliga tilldragelser, utan att såra hennes finkänslighet, ehuru jag något litet retat er egen. — Håll likväl, min herr kavaljer — ett ord innan ni går. Jag gissar ni haft en lycklig resa genom féernas land, full af idel hjeltelika äfventyr, himmelshöga förhoppningar och vilda, poetiska drömmar, liksom féen Morganas trädgårdar. Glöm allt detta, unge krigare», tillade han, klappande honom på axeln. »Kom blott ihog den der unga damen såsom den högborna grefvinnan de Croye — glöm henne som en kringvandrande fröken, och hennes vänner — en af dem kan jag ansvara för — skola å sin sida endast ihogkomma de tjenster, ni gjort henne, och glömma den orimliga belöning ni haft den djerfheten att motse.»

Ursinnig öfver, att han ej varit i stånd att för den skarpsynte Crèvecœur dölja känslor, hvilka denne tycktes anse som löjliga, svarade Quentin förtrytsamt: »herr grefve, då jag behöfver ert råd, skall jag bedja er derom; då jag begär ert bistånd, blir det tids nog att bevilja eller afslå det; när jag fäster ett synnerligt värde vid ert omdöme om mig, blir det ej för sent att yttra det.»

»Åhå!» sade grefven; »jag har kommit mellan Amadis och Oriana och måste bereda mig på en utmaning inom skrankorna!»

»Ni talar derom, som vore det en omöjlighet», sade Quentin. »När jag bröt en lans med hertigen af Orleans, var det emot ett bröst, hvari flöt ett bättre blod än i en [ 341 ]Crèvecœurs — då jag mätte svärd med Dunois, stred jag med en bättre krigare.»

»Må himmeln bevara ditt förstånd, min goda yngling!» sade Crèvecœur, ännu skrattande åt den ridderlige älskaren. »Om du talar sant, så har du haft en sällsynt lycka här i verlden; och sannerligen, om det är försynens behag att ställa dig på sådana prof, utan skägg på hakan, så blir du galen af fåfänga, innan du hunnit blifva man. Du kan ej reta mig till vrede, men väl till löje. Tro mig, att om du också genom någon af lyckans nycker fäktat med tusende furstar och agerat riddare för grefvinnor, så är du derför ingalunda jemlike med dem, hvilkas tillfällige motståndare eller följeslagare du blifvit. Jag ursäktar dig, om du för en tid öfverlemnar dig åt ljufva drömmar, liksom en yngling, som lyssnat till romaner, tills han inbillat sig sjelf vara en paladin, men du får ej bli ond på en välmenande vän, om han skakar dig litet hårdt i axeln för att väcka dig.»

»Grefve Crèvecœur», sade Quentin, »min familj» —

»Det var ej endast om familj jag talte», sade grefven; »men om rang, förmögenhet, hög samhällsställning med mera dylikt, som skiljer olika stånd och klasser från hvarandra. Hvad börden beträffar, så härstamma alla menniskor från Adam och Eva.»

»Herr grefve», upprepade Quentin; »mina förfäder, Durwardarne af Glen-houlakin —»

»Nej», sade grefven, »om ni räknar en längre härkomst än från Adam, så har jag ingenting mer att säga! God afton, min herre.»

Han höll inne sin häst, och inväntade Isabella, för hvilken hans hänsyftningar och råd, ehuru välmenta, likväl voro, om möjligt, ännu obehagligare än för Quentin, hvilken, under det han red framåt, mumlade för sig sjelf: »kallblodige, oförskämde, öfvermodige gäck! Måtte nästa skotska bågskytt, som har sin bössa riktad på dig, ej låta dig slippa undan för lika godt köp som jag gjorde!»

Mot aftonen framkommo de till staden Charleroi vid Sambre-floden, der grefve Crèvecœur beslutat qvarlemna grefvinnan Isabella, hvilken gårdagens förskräckelse och ansträngning, i förening med en femtio mils flykt under dagens lopp, jemte de skakande sinnesrörelser, hvaraf den [ 342 ]varit åtföljd, hade urståndsatt att utan fara för sin helsa resa vidare. Grefven öfverlemnade henne i ett tillstånd af yttersta kraftlöshet åt omsorgerna af abbedissan i Cistercienser-klostret i Charleroi, en högättad dam, beslägtad med både Crèvecœurska och Croyeska familjerna och på hvars klokhet och välvilja han kunde lita.

Sjelf stannade Crèvecœur endast för att anbefalla befälhafvaren för den på stället befintliga lilla burgundia garnisonen den största varsamhet och tillsäga honom att under grefvinnan Isabella de Croyes dervaro sända en hedersvakt till klostret — som det föregafs, för att betrygga hennes säkerhet, men kanske egentligen för hindra henne från något försök att fly. Såsom skäl till garnisonens vaksamhet angaf grefven endast några obestämda rykten, hvilka han hört, om oroligheter i biskopsdömet Lüttich. Sjelf hade han föresatt sig, att han skulle vara den förste, som i all dess rysliga verklighet skulle meddela hertig Carl de förskräckliga nyheterna om uppresningen och biskopens mord, och som han i denna afsigt anskaffat friska hästar för sig och sitt följe, steg han i sadeln, besluten att utan rast fortsätta sin färd till Peronne; och då han underrättade Quentin Durward, att han måste åtfölja honom, gjorde han med detsamma en spefull ursäkt, för det han skilde honom från hans sköna följeslagarinna, men förklarade sig likväl hoppas, att det för en damerna så tillgifven väpnare skulle vara vidare angenämare att resa om natten i månskenet än att, lik en vanlig dödlig, helt simpelt öfverlemna sig åt sömnen.

Quentin, som redan var tillräckligt nedslagen öfver att finna sig sålunda skild från Isabella, kände god lust att besvara detta stickord med en vredgad utmaning, men öfvertygad om, att grefven endast skulle skratta åt hans vrede och förakta hans utmaning, beslöt han att afbida något lägligt tillfälle, då han framdeles kunde erhålla upprättelse af denne stolte grefve, hvilken, ehuru af helt olika skäl, blifvit honom lika förhatlig som Ardennernas Vildgalt. Han samtyckte derför till Crèvecœur förslag, såsom något, hvilket det ej stod i hans makt att afböja, och de tillryggalade nu tillsammans och med all möjlig skyndsamhet vägen mellan Charleroi och Peronne.