Quentin Durward/Kapitel 25
| ← Kapitulationen |
|
Sammankomsten → |
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Den objudne gästen.
Ej något menskohjerta väfts så väl,
Till varp och inslag, att det felfritt är:
Jag sett en hjelte för en vallhund fly
En vis, som så betett sig, att en tok
Deröfver skulle blygts; ty just den sluge,
Den verldserfarne ofta spinner nät,
Så fina att i dem sig sjelf han snärjer.
Gammalt skådespel.
nder den tidigare delen af sin nattliga färd hade
Quentin att kämpa med denna bittra smärta,
som en yngling känner, då han, kanske för
alltid, skiljes från den han älskar.
Påskyndad af omständigheternas tvång och Crèvecœurs otålighet,
hastade de framåt genom Hennegaus rika slättland, under
den vänliga ledningen af en strålande höstmåne, som
kastade sitt gulaktiga sken öfeer feta, yppiga betesmarker,
skogar och åkerfält, hvarifrån landtmännen, begagnande sig
af hans ljus, hemförde säden, ty så stor var äfven på den
tiden flandrarens idoghet; han sken på breda, fruktbärande
floder, på hvilka de till handelns tjenst utbredda hvita
segeln, ostörda af klippor och strömhvirflar, framgledo förbi
fredliga byar, hvilkas yttre prydlighet och snygghet buro
vittnesbörd om invånarnes välstånd; han glimmade på
mången tapper barons och riddares slott, med dess djupa
graf, tjocka murar och höga vårdtorn — ty Hennegaus
ridderskap var berömdt bland Europas adel — och på
afstånd kunde man vid hans ljus urskilja de jättehöga
tornen till mer än en väldig domkyrka.
Men huru mycket dessa vexlande utsigter än afveko från hans eget hemlands ödsliga vildmarker, förmådde de likväl ej skingra Quentins sorg och saknad. Han hade qvarlemnat sitt hjerta i Charleroi, och den enda tanke, som upptog honom under fortsättningen af hans färd, var, att hvarje steg förde honom längre bort från Isabella. Hans inbillning togs i anspråk för att återkalla hvarje ord, hon sagt, hvarje blick, hon sändt honom, och, som det ofta händer i dylika fall, det intryck, som dessa hogkomster gjorde på hans själ, var starkare än det, som sjelfa verkligheten frambragt.
Men trots både kärlek och sorg började likväl, sedan den kalla midnattstimman var förliden, den utomordentliga ansträngning, Quentin de två föregående dagarna utstått utöfva en verkan på honom, hvilken hans vana vid alla slags strapatser och hans ovanligt lifliga och rörliga lynne, jemte de smärtsamma betraktelser, som sysselsatt hans tankar, dittills hindrat honom från att erfara. Hans af den omåttliga ansträngningen utmattade och försoffade sinnen började hafva så föga makt öfver hans själs föreställningar, att fantasien förändrade eller förvred de intryck, hvilka meddelades af de förslöade syn- och hörselorganen, och Durward visste endast, att han var vaken, genom de bemödanden han, medveten om faran af sin belägenhet, emellanåt gjorde för att ej falla i en djup, dvallik sömn. Allt emellanåt väckte honom känslan af den fara han lopp att falla af hästen åter till medvetenhet af sin tillvaro; men det dröjde ej länge, innan hans ögon åter fördunklades af tusen i brokigt virrvarr vexlande skuggbilder, det månbelysta landskapet sväfvade allt otydligare för hans blickar, och han till den grad öfverväldigades af trötthet, att grefve Crèvecœur, som varseblef hans tillstånd, slutligen nödgades tillsäga två af sitt folk att rida på hvar sin sida om Durward, för att hindra honom från att falla af hästen.
Då de slutligen anlände till staden Landrecy, tillät grefven, af medlidande med ynglingen, som nu tillbragt tre nätter till största delen utan sömn, sig och sin svit en fyra timmars rast för att hvila och förfriska sig.
Quentins sömn var djup och tung, ända tills den afbröts af ljudet af grefvens trumpet och hans furirers och qvartermästares rop: »upp, upp! Till häst, till häst!» Huru ovälkommet tidiga än dessa toner voro, väckte de likväl upp honom, till kropp och själ en helt annan varelse än insomnat. Hans förtroende till sig sjelf och sin lycka återvände med hans stärkta lifsandar och den uppgående solen. Han tänkte ej längre på sin kärlek som en tom, hopplös dröm, utan som en hög, lifvande princip, hvilken han evigt borde nära i sitt hjerta, om han än aldrig kunde våga hoppas att se sin böjelse krönt med framgång midt bland de otaliga hinder, hvaraf den var omgifven. »Styrmannen», tänkte han, »styr sin farkost efter polstjernan, ehuru han aldrig hoppas att nå den, och tanken på Isabella de Croye skall göra mig till en värdig krigare, ehuru jag möjligen aldrig får återse henne. När hon en gång hör, att en skotsk krigare, vid namn Quentin Durward, utmärkt sig i en blodig drabbning, eller stupat på breschen till en tappert försvarad fästning, skall hon ihogkomma sin reskamrat, hvilken gjorde allt hvad han förmådde för att afvärja de snaror och olyckor, hvarmed hon var hotad, och kanske hedra hans minne med en tår, hans kista med en krans.»
Sålunda besluten att manligt bära sin olycka, kände Quentin sig mer i stånd att tåla och besvara grefve Crèvecœurs gyckel öfver hans förmenta veklighet och oförmåga att uthärda mödor, och den unge skotten lånade sig med sådan godmodighet åt grefve Crèvecœurs skämt och besvarade det på en gång så lyckligt och aktningsfullt, att förändringen i hans ton och sätt synbarligen ingaf grefvn en gynsammare tanka om sin fånge, än den han fattat af hans uppförande föregående aftonen, då han, retlig genom den pinsamma känslan af sin belägenhet, ömsom iakttagit en harmsen tystnad eller en hetsig trätgirighet.
Den erfarne krigaren började slutligen betrakta sin unge följeslagare såsom en yngling, af hvilken något vore att göra, och lät honom temligen tydligt förstå, att om han blott ville lemna Frankrikes tjenst, så ville han åtaga sig att skaffa honom en hedrande anställning vid hertigens af Burgunds hof och sjelf sörja för hans befordran. Quentin afslog likväl för det närvarande i tillbörliga ordalag detta förmånliga anbud, tills han hunnit förvissa sig om, huruvida han egde att beklaga sig öfver sin första beherskare, konung Ludvig; men fortfor detta oaktadt att komma väl om sams med grefve Crèvecœur, på hvars allvarliga drag hans entusiastiska tänkesätt och egendomliga sätt att uttrycka sig ofta framlockade ett leende, som likväl förlorat all sarkastisk bitterhet och ej öfverskred gränserna för gladlynthet och ett bildadt lefnadsvett.
I det de sålunda med mycket större endrägt än den föregående dagen fortsatte sin resa, ankom den lilla truppen slutligen två mil nära den berömda och befästade staden Peronne, invid hvilken hertigens af Burgund här lägrat sig, såsom man trodde, färdig att göra ett infall i Frankrike, medan Ludvig å sin sida samlat en ansenlig styrka i närheten af Saint Maxence, i afsigt att hålla sin öfvermäktige vasall i styr.
Peronne, beläget vid en djup flod på en öppen slätt samt omgifvet af starka bastioner och djupa grafvar, var både i äldre och nyare tider ansedt som en af Frankrikes starkaste fästningar. Grefve Crèvecœurs följeslagare och hans fånge närmade sig fästningen omkring klockan tre på eftermiddagen. De redo just genom en stor skog, som då för tiden på östra sidan sträckte sig ända till stadsmurarne, då de mötte två personer, klädda i den lätta drägt, som begagnades i fredstider, och hvilka, att sluta af deras talrika svit, voro personer af hög rang. Att döma af falkarne, de buro på sina handlofvar, och af den mängd jagthundar, som leddes af de medföljande jagtbetjenterne, roade de sig med falkjagt; men då de varseblefvo Crèvecœur, hvars rustning och färger de genast igenkände, afstodo de från sitt letande efter en häger längs bräddarne af en lång kanal och skyndade i galopp emot honom.
»Nyheter, nyheter, grefve Crèvecœur!» ropade båda på en gång mot honom ; »medför ni nyheter eller vill ni höra nyheter? Eller vill ni göra ärligt byte?»
»Jag skulle vilja göra ärligt byte, mina herrar», sade Crèvecœur, sedan han förbindligt helsat på dem, »om jag kunde tro, att ni hade nyheter af tillräcklig vigt att uppväga mina.»
De två jägarne logo mot hvarandra, och den äldre af de två, en ståtlig figur med ett mörkt ansigte och detta dystra uttryck, hvilket några fysionomister tillskrifva ett melankoliskt temperament, och andra, såsom den itaienska
bildhuggaren spådde af Carl I:s, anse såsom förebådande en våldsam död[1], sade, i det han vände sig till sin följeslagare: »Crèvecœur har varit i Brabant, handelns hemland, och lärt alla dess konstgrepp, så att vi få svårt att reda oss, om vi vilja köpslå med honom.»
»Mina herrar», sade Crèvecœur, »såsom tillbörligt bör hertigen hafva förstlingen af mitt kram, liksom landsherren först tager sin tull, innan marknaden öppnas. Men säg mig, äro era nyheter af det ledsamma eller glada slaget!»
Den person, hvilken han nu särskildt tilltalade, var en man med ett rörligt utseende och ögon af en ovanlig liflighet, hvilken mildrades genom ett drag af allvar och eftertanke omkring munnen och öfre läppen. Hela fysionomien antydde en man med snabb blick och omdömesförmåga, men försigtig och långsam i att fatta ett beslut eller yttra sin mening. Detta var den ryktbare riddaren från Hainault, son till Collart eller Nicolas de l'Elite och i historien och bland historieskrifvarne känd under det vördnadsvärda namnet Philip des Comines, en man, som vid denna tidpunkt stod i nära beröring med Carl den Djerfve, såsom en af hans förnämsta rådgifvare. Han besvarade Crèvecœurs fråga rörande beskaffenheten af de nyheter han och hans följeslagare, baron d'Hymbercourt, medförde. »De framvisa alla regnbågens färger», sade han, »och skifta i färgton, allt efter som man håller dem mot det mörka molnet eller den molnfria himmelen. — En sådan regnbåge har sedan Noachs ark aldrig varit sedd i Frankrike och Flandern.»
»Mina nyheter», svarade Crèvecœur, »äro deremot som en komet; dystra, vilda och förfärliga i sig sjelfva, och likväl blott att anse såsom förebud till ännu större och fruktansvärdare olyckor.»
»Vi måste öppna våra packor», sade Comines till sin följeslagare, »eller kunde någon nykomling gå oss i förköp; ty våra nyheter äro redan i hvar mans mun. Med ett ord, Crèvecœur — hör och undra — konung Ludvig är i Peronne!»
»Hvad!» sade grefven förvånad; »har hertigen dragit sig tillbaka utan batalj? Och uppehåller ni er här i era fredsdrägter, sedan staden blifvit belägrad af fransmännen? — Ty jag kan ej tro, att den blifvit intagen.»
»Nej bevars», sade d'Hymbercourt; »Burgunds banér har ej vikit tillbaka en fotsbredd, och likväl är konung Ludvig här.»
»Då måtte Edward af England kommit öfver hafvet med sina bågskyttar», sade Crèvecœur, »och, liksom hans förfäderr, vunnit en ny seger vid Poitiers?»
»Nej, inte det en gång», sade Comines. »Intet franskt banér har fallit i stoftet, intet segel har hissats från England, der Edward är allt för mycket upptagen af borgarfruarna i London, för att tänka på att spela svarta prinsen. Hör den utomordentliga sanningen. Som ni vet, så voro vid er afresa underhandlingarna mellan franska och burgundiska fullmäktige af brutna, utan någon synnerlig sannolikhet till försoning?»
»Ja visst, och vi drömde ej om annat än krig.»
»Hvad som sedan inträffat, har verkligen varit så likt en dröm», återtog Comines, »att jag alltid väntar mig skola uppvakna och finna det så. Det är knapt en dag sedan hertigen i rådskammaren så ursinnigt protesterade mot vidare dröjsmål, att man beslöt att skicka en krigsförklaring till konungen och genast inrycka i Frankrike. Toison d'Or, åt hvilken denna sändning uppdrogs, hade satt på sig sin embetsdrägt och stod redan med foten i stigbygeln, färdig att stiga till häst, då hvem få vi se, om ej franska härolden Mont-joie, som kommer inridandes i vårt läger. Vi trodde ingenting annat, än att Ludvig gått vår krigsförklaring i förväg, och tänkte med oro på, hur hertigen skulle vredgas öfver det råd, som hindrat honom från att först framkomma med krigsförklaringen. Men sedan konseljen i hast sammankallats, blefvo vi ej litet förvånade, då härolden underrättade oss, att konung Ludvig af Frankrike var knapt en timmas ridt från Peronne och med en liten svit ärnade besöka hertig Carl af Burgund, för att medelst en personlig sammankomst bilägga deras stridigheter.»
»Ni öfverraskar mig, mina herrar», sade Crèvecœur; och likväl öfverraskar ni mig mindre, än ni torde väntat; ty då jag senast var på Plessis-les-Tours, lät kardina Balue, som var gramse på sin herre och i själ och hjerta är burgundiskt sinnad, mig förstå, att han trodde sig så kunna inverka på konungens svaga sidor, att denne skulle låta förleda sig till att med hänseende till Burgund försätta sig i ett sådant läge, att hertigen helt och hållet skulle kunna diktera fredsvilkoren; men jag kunde aldrig ana, att en så gammal räf som Ludvig kunde lockas att af sig sjelf gå i fällan. Nå, hvad sade de burgundiske rådsherrarne?»
»Som ni väl kan förstå», svarade d'Hymbercourt, »talades det mycket om den tro och heder, som böra bevaras, och föga om den fördel, som kunde vinnas genom ett sådant besök; ehuru det var tydligt, att de allesammans nästan uteslutande tänkte på det senare och endast voro ängsliga att hitta på någon utväg att rädda skenet.»
»Och hvad sade hertigen?» fortfor grefve Crèvecœur.
»Han talade kort och rakt på saken som vanligt», svarade Comines. ’Hvilken af er var det’, frågade han ’som var närvarande vid sammankomsten mellan mig och min kusin Ludvig efter slaget vid Mont l'Hery[2], då jag var nog obetänksam att, åtföljd af endast tio personer, följa honom tillbaka inom Paris' förskansningar och sålunda lemna min person i hans våld?’ Jag svarade att de fleste af oss varit närvarande, och att ingen någonsin skulle kunna förgäta den förskräckelse, det behagat honom att förorsaka oss. ’Godt’, sade hertigen, ’ni förebrådde mig min dårskap, och jag erkände för er, att, jag handlat som en lättsinnig pojke, och jag inser äfven, att som min far, glorvördig i åminnelse, då ännu lefde, så hade inte slägting Ludvig då mindre fördel att bemäktiga sig min person, än jag nu kunde ha genom att försäkra mig om hans; men icke förty skall min kunglige frände bli kungligt välkommen, om han vid närvarande tillfälle kommer hit i samma hjertats enfald, hvari jag då handlade. Skulle han åter mena att genom detta skenbara förtroende blända och insöfva mig, tills han hunnit utföra någon af sina politiska planer, då, vid St. Georg af Burgund, må han då se sig noga före!’ Med dessa ord strök han upp sina mustascher och stampade i golfvet, samt befalde oss alla stiga till häst för att emottaga ett så utomordentligt besök.»
»Och ni råkade följaktligen kungen?» genmälte grefve Crèvecœur. »Miraklernas tid är ej ännu förbi! Hurudant var hans medfölje?»
»Så fåtaligt som möjligt», svarade d'Hymbercourt; »endast ett tjog eller par af hans skotska lifvakt, samt några riddare och adelsmän vid hans hof, bland hvilka hans astrolog Galeotti var den mest lysande figuren.»
»Den karlen», sade Crèvecœur, »står i något slags beroende af kardinal Balue, och det skulle ej förvåna mig, om han haft sin andel i att förmå konungen till detta steg af tvifvelaktig statsklokhet. Var det ingen med af den högre adeln?»
»Jo, Hans höghet af Orleans och Dunois», svarade Domines.
»Jag skall pröfva en dust med Dunois, hvad det än må kosta», sade Crèvecœur. »Men det lät ju, som om både han och hertigen fallit i onåd och sutte i fängelse.»
»De sutto båda arresterade på slottet Loches, detta förtjusande förlustelse-ställe för den franska adeln», sade d'Hymbercourt; »men Ludvig har släppt ut dem för att hafva dem med sig, eller kanske för att slippa lemna Orleans efter sig. Hvad det öfriga medföljet beträffar, så tror jag, att hans goda vän, bödels-marskalken, jemte ett par af hans folk, samt hans barberare Olivier, kunna anses för de mest betydande personligheterna — och hela sällskapet var så torftigt utrustadt, att man, vid min ära, skulle kunnat taga konungen för en gammal ockrare, som, åtföljd af en hop rätts-betjenter, var ute för att indrifva sina osäkra fordringar.»
»Och hvar bor han?» sade Crèvecœur.
»Ja, det är underbaraste af allt», svarade Comines. »Hertigen erbjöd sig att låta bågskyttarne vid konungens lifvakt besätta en af stadsportarne samt en båtbrygga öfver Somme, oeh ville anvisa åt Ludvig sjelf ett närbeläget hus, som tillhörde en rik borgare, Giles Orthen, men under vägen dit varseblef konungen de Lau's och Pencil de Riviere's banér, hvilka han förvist från Frankrike, och skrämd, som det skulle tyckas, af tanken att bo så nära flyktingar och missnöjda af sin egen fabrik, bad han att få blifva inqvarterad på slottet i Peronne, och följaktligen har han äfven sin boning der.»
»Nå, Gud sig förbarme!» utbrast Crèvecœur; »detta är ej blott att våga sig i lejonets kula, utan att sticka sitt hufvud i sjelfva dess käftar — ingenting mindre än sjelfva djupet af råttfällan dugde således åt den gamla ränksmidaren!»
»Nej», sade Comines; »d'Hymbercourt har ej omtalt för för er Le Glorieux'[3] tal, hvilket enligt min tanke var det klokaste, som blifvit sagdt om hela saken.»
»Och hvad sade då hans höga vishet?» frågade grefven.
»Då hertigen», svarade Comines, »i hast befalde att åtskilliga silfverkärl och bordsprydnader, med mera dylikt, skulle hållas i beredskap åt konungen och hans svit, såsom välkomst-skänker vid hans ankomst, sade Le Glorieux: »bry inte din lilla hjerna med det, min vän Carl; ty vill gifva din kusin Ludvig en ädlare och mer passande gåfva än du, och det är min mössa samt mina bjellror och narrkåpa till på köpet; ty, vid messan, han är en större narr än jag, eftersom han lemnat sig i ditt våld! — ’Men om jag inte ger honom något skäl att ångra det, slyngel, hvad säger du då?’ sade hertigen. ’Då Carl, skall du ej sannerligen sjelf få både mössa och narrkåpa, såsom den största narren af oss alla tre!’ Detta hvassa infall förtröt hertigen djupt — jag såg honom bita sig i läppen och skifta färg. — Och nu, ädle Crèvecœur, sedan våra nyheter äro omtalda, hvad tycker ni de kunna jemföras med?»
»Med en mina, full-laddad med krut», svarade Crèvecœur, »till hvilken jag fruktar det är mitt öde att föra den påtända luntan. Era och mina nyheter äro som lin och eld, hvilka ej kunna råkas, utan att uppflamma i ljus låga eller som vissa kemiska ämnen, hvilka ej kunna blandas, utan att explodera. Mina herrar — vänner — riden tätt vid min sida, och när jag berättar er hvad som händt i biskopsdömet Lüttich, tror jag ni blir af min tanke, att konung Ludvig med lika mycken trygghet kunnat företaga en pilgrimsfärd till de underjordiska regionerna, som detta mindre välbetänkta tåg till Peronne.»
De båda ädlingarne närmade sig grefven på hvar sin sida och lyssnade till hans berättelse om tilldragelserna i Lüttich och Schonwaldt under halfqväfda utrop och med åtbörder af den djupaste förundran och det lifligaste deltagande. Quentin framkallades derefter och tillfrågades så länge om och om igen, rörande alla de särskilda omständigheterna vid biskopens mord, tills han slutligen vägrade att besvara några vidare spörsmål, då han ej visste, hvarför de framstäldes eller hvad bruk möjligen kunde göras af hans svar.
De framkommo nu till Sommes fruktbara och jemna strand och till den lilla staden Peronnes gamla murar samt de närbelägna mörkgröna ängarne, som nu skimrade hvita af de talrika tält, som voro uppslagna för hertigens af Burgund armé, hvilken steg till ungefär femton tusen man.
- ↑ De Hymbercourt eller Imbercourt afrättades tillika med kansleren af Burgund år 1477 af borgarne i Gent. Maria, Carl den Djerfves dotter infann sig sjelf på torget i Gent och besvor sina upproriska undersåtar att skona hennes tjenares lif, men alla hennes böner tjenade till intet.
- ↑ Efter slaget vid Mont l'Hery år 1465 hade Carl, då för tiden ännu blott grefve af Charolais, en sammankomst med Ludvig under Paris' murar, hvarvid bådadera endast hade några få personer i sitt följe. De båda prinsarne stego af och gingo till fots vidare, stadda i ett så ifrigt samtal, att Carl alls icke märkte det farliga i sin belägenhet. Han åtföljde Ludvig, som återvände till Paris, öfver utanverken och en fästningsgraf, ehuru blott fem eller sex af hans folk ännu följde honom. De som qvarstannade blefvo helt oroliga, då de drogo sig till minnes, att Carls farfar vid ett dylikt tillfälle blifvit mördad i Montereau, men Carl återvände med en hedersvakt, som Ludvig gifvit honom med sig.
- ↑ Carl den Djerfves bekante hofnarr.