Rike Per Krämare
| ← Det blå bandet |
|
Askepilten som åt i kapp med trollet → |
RIKE PER KRÄMARE.
Det var en gång en man, som kallades Rike Per Krämare, därför att han farit omkring och handlat med allehanda kram och samlat mycket pengar, så att han blivit en rik man. Denne Rike-Per hade en dotter, och henne ansåg han så präktig, att alla de friare som kommo till henne fingo avslag, för han tyckte ingen var god nog. Då det gick så med alla, kom till slut ingen, och då åren gingo blev Per rädd att hon inte skulle bli gift.
»Jag undrar verkligen», sa han till hustrun, »varför det inte kommer någon och friar till dottern vår, som är så rik. Det skulle då vara bra besynnerligt, om det inte skulle finnas någon som ville ha henne, för pengar har hon, och flera får hon. Jag tror jag får resa till stjärntydarna och fråga dem vem hon skall ha, för det kommer ju inte ett levande liv längre.»
»Hur kan stjärntydarna svara på det då?» frågade hustrun.
»Jo, de läser allting i stjärnorna, de», sa Rike-Per.
Han tog med sig mycket pengar till stjärntydarna och bad dem se på stjärnorna och säga honom vem hans dotter skulle få till man. Stjärntydarna sågo på stjärnorna, men de sa, att de inte kunde se det. Men Per
bad dem se bättre efter och äntligen säga honom det;
då bättre efter och sa, att hans dotter skulle få till man det mjölnarbarn som kommit till världen i den kvarn som låg strax nedanför Rike-Pers gård. Per gav stjärntydarna hundra daler och reste hem med det besked han fått. Han tyckte det var alltför orimligt, att hans dotter skulle få till man en som var så ringa. Det sa han också till hustrun sin.
»Jag undrar om jag inte kunde få dem till att sälja pojken till mig», sa han, »så ska vi nog bli av med honom.»
»Jo, det tror jag nog», sa hustrun, »det är fattigfolk.»
Per gick då ned i kvarnen och frågade mjölnarhustrun om hon inte ville sälja pojken till honom; hon skulle få mycket pengar för honom. Nej, det ville hon rakt inte.
»Nej men om jag förstår varför du inte vill det», sa Per Krämare, »hos er är det bara armod, och pojken kommer väl inte att lätta på det, kan jag tro.» Men hon var så förtjust i pojken, att hon inte ville mista honom. Då mjölnaren kom in sa Per detsamma till honom och lovade, att han skulle ge honom sexhundra daler för pojken, så att de kunde köpa sig en gård, och slippa mala för folk och svälta när det inte fanns kvarnvatten. Det tyckte mjölnaren bra om, och han talade med hustrun, och så fick Rike-Per pojken. Modern grät och tog illa vid sig, men Rike-Per tröstade henne med att han skulle få det bra. Men de måste lova att de inte skulle fråga efter honom, för Per tänkte skicka honom långt bort i andra länder för att lära främmande tungomål.
Då Per Krämare hade kommit hem med pojken lät han snickra en liten kista, och ställde i ordning den så fint, att det var en lust att se. Den tätade han med beck, la ned mjölnarpojken i den, låste igen låset och satte ut den i älven, så att strömmen for i väg med den. »Nu är jag kvitt honom», tänkte Per Krämare. Men då kistan hade seglat långt nedför älven, kom den in i en vattenränna till ett annat kvarnverk och for genom den ned på kvarnhjulet, så att kvarnen stannade. Mannen gick då ned och skulle se efter vad det var som stannade kvarnen, och så fann han kistan och tog den med sig upp.
Då han kom hem till hustrun vid middagstiden sa han: »Jag är riktigt nyfiken på vad det kan vara för något i den här kistan. Den kom farande ned på kvarnhjulet genom rännan och stannade kvarnen för mig i dag.»
»Det ska vi snart ta reda på», sa hustrun, »nyckeln sitter ju i. Lås bara upp!»
Då de låst upp låg där det vackraste barn man kunde se, och de blevo glada och ville behålla gossen, för själva hade de inga barn, och så till åren komna voro de, att de heller inte kunde vänta att få något.
När det nu lidit någon tid började Per Krämare igen att undra, om det inte skulle komma några friare till hans dotter, som var så rik och hade så mycket pengar. Men det kom ingen, och då reste han till stjärntydarna igen och bjöd dem mycket pengar, ifall de kunde säga honom vem hans dotter skulle få till man.
»Vi ha ju sagt dig, att hon ska få mjölnarpojken där nere», sa stjärntydarna.
»Ja, det är nog gott och väl», sa Per Krämare, »men honom har det nu gått galet med, så han är död. Och kunde jag få veta vem dotter min ska ha till man, så skulle jag gärna ge tvåhundra daler.»
Stjärntydarna sågo på stjärnorna igen, men så blevo de onda och sa: »Hon ska i alla fall ha den där mjölnarpojken du satte ut i älven och ville ta livet av, för han lever ännu och är i den kvarnen som ligger nedanför din gård. Per Krämare gav dem tvåhundra daler för spådomen och undrade om det inte fanns någon råd att bli av med den där mjölnarpojken.
Det första Per Krämare gjorde när han kom hem var att fara ned till kvarnen. Då var gossen så stor, att han hade gått fram, och han gick i kvarnen och hjälpte till. En vacker gosse hade han blivit.
»Kunde du inte låta mig få den där pojken», sa Per Krämare till mjölnaren.
»Nej, det kan jag inte», svarade han, »jag har fostrat upp honom som min egen, och han har artat sig väl, så nu kan jag ha hjälp och nytta av honom i kvarnen, för själv börjar jag bli gammal och skröplig.»
»Ja, det gör jag med», sa Per Krämare, »och därför ville jag gärna ha en som kunde hjälpa mig att handla. Vill du låta mig få honom, skall jag ge dig sexhundra daler. Då kunde du köpa dig en gård och leva i ro och fred på gamla dagar.»
Ja, då mjölnaren hörde det lät han Per Krämare få gossen.
De två reste nu vida omkring med kramvaror och handlade, tills de kommo till en gästgivargård, som låg vid kanten av en stor skog. Därifrån skickade Per gossen hem med ett brev till hustrun sin — för rakt över skogen var det inte långt — och bad honom, att han skulle säga henne, att hon skulle göra det som stod i brevet så snart som möjligt. Men i brevet stod det, att hon genast skulle tända upp ett stort bål och kasta mjölnargossen på det, och att om hon inte gjorde det, skulle hon själv brännas levande. Gossen gav sig i väg med brevet, och när det led mot kvällen kom han till en gård långt borta i skogen, och där gick han in. Folk fann han inte, men i ett rum stod en uppbäddad säng, och den lade han sig tvärsöver. Brevet hade han stuckit under hattbandet, och hatten la han över ansiktet. Då rövarna kommo hem — för på gården hade tolv rövare sitt tillhåll — och de fingo se gossen ligga på sängen, undrade de vad han var för en, och en av dem tog brevet, bröt och läste det.
»Hm, hm», sa han, »det är Per Krämare som är ute. Men nu ska vi spela honom ett spratt, för det skulle vara synd, om den gamle skälmen skulle få göra kol på en så vacker ung gosse.»
Så skrevo rövarna ett annat brov till hustrun och fäste det under hattbandet medan gossen sov, och i det brevet skrevo de, att hon ögonblickligen skulle hålla bröllop för dottern och mjölnarpojken och ge dem hästar och kreatur och redskap och utrusta dem med allt vad de behövde på gården som Per Krämare hade uppe under åsen, och om det inte var gjort tills han kom hem, så skulle hon få umgälla det.
Den andra dagen lät rövarna gossen gå, och då han kom hem och gav henne brevet sa han, att han skulle hälsa från Per Krämare och säga, att hon skulle göra som det stod i brevet, och det i rykande rappet.
»Du måtte ha tjänat honom som en bra pojke», sa krämarhustrun, »eftersom han kan skriva så nu. För då ni reste var han så rasande på dig, att han inte visste hur han skulle få livet ur dig.» Hon lagade då till bröllop och utrustade dem med hästar och boskap och allsköns redskap som de behövde på gården uppe under åsen.
Kort därefter kom Per Krämare hem igen, och det första han frågade var om hon hade gjort det han hade skrivit i brevet.
»Ja, jag tyckte nog det var underligt, men jag tordes inte annat», sa hon.
Så frågade Per var dottern var.
»Det kan du väl förstå var hon är», sa hustrun. »Hon är ju hos honom, på gården uppe under åsen, som det stod i brevet.»
Då Per Krämare fick höra hur det hängde ihop och fick se brevet blev han så ond, att han höll på att flyga i bitar, och han gav sig genast i väg upp till gården till ungfolket.
»Det är gott och väl, min gosse, att du har fått min dotter», sa han till mjölnarpojken, »men vill du tänka dig att få behålla henne, måste du gå till draken Djupfart och skaffa mig tre fjädrar från stjärten på honom, för den som har dem kan få vad han vill.»
»Var skall jag finna honom då?» sa mågen.
»Det får bli din sak. Inte vet jag det», sa Per Krämare.
Gossen gav sig frimodigt på väg, och då han hade gått en stund kom han till en kungsgård. »Här får jag gå in och fråga mig för», tänkte han, »för sånt folk känner världen bättre än andra. Kanske jag här kan få veta vägen.»
Kungen frågade varifrån han var och vad ärende han reste i.
»Jag ska till draken Djupfart och ha tre fjädrar från stjärten på honom, om jag bara kan finna honom», sa gossen.
»Det vill det tur till», sa kungen, »för jag har ännu aldrig hört, att någon kommit tillbaka från honom», sa han. »Men skulle du träffa honom, kan du gärna fråga honom varför jag inte kan få rent vatten i min brunn. Jag har rensat upp den gång på gång, men aldrig kan jag få rent vatten i den.»
»Ja, det ska jag göra», sa pojken.
På kungsgården levde han gott och fick både matsäck och pengar när han reste.
Mot kvällen kom han igen till en kungsgård. Då han kom in i köket kom kungen ut och frågade varifrån han var och vad ärende han reste i.
»Jag ska till draken Djupfart och ha tre fjädrar från stjärten på honom», sa pojken.
»Det vill det tur till», sa kungen, »för ännu har jag inte hört, att någon kommit tillbaka från honom. Men skulle du komma fram, så kan du gärna fråga honom från mig var min dotter är, som försvann för många år sedan», sa han. »Jag har letat och lyst efter henne i alla kyrkor, men ingen har kunnat säga mig något om henne.»
»Ja, det ska jag göra», sa pojken.
På kungsgården levde han gott, och då han gick fick han både matsäck och pengar.
Då det led mot kvällen kom han till ännu en kungsgård. Här kom drottningen ut i köket och frågade honom varifrån han var och vad ärende han reste i.
»Jag ska till draken Djupfart och ha tre fjädrar från stjärten på honom», sa pojken.
»Det vill det tur till», sa drottningen, »för jag har aldrig hört, att någon kommit tillbaka från honom. Men skulle du finna honom, kan du gärna fråga honom från mig var jag ska hitta mina guldnycklar som jag tappat.»
»Ja, det ska jag göra», sa pojken.
Då han hade gått en stund kom han till en stor, bred älv. Medan han stod och undrade på hur han skulle komma över eller om han skulle gå längs efter den, kom en gammal, krokryggig man och frågade vart han skulle.
»Jag ska allt till draken Djupfart, jag, om någon kunde säga mig var jag kan finna honom», svarade gossen.
»Det kan jag nog säga dig», sa mannen, »för jag går här och bär över dem som ska till honom. Han bor strax ovanför här. Bara du kommer uppför backen ser du hans slott, och får du tala med honom, så kan du gärna fråga honom från mig hur länge jag skall gå här och färja över.»
»Ja, det ska jag», sa pojken.
Mannen tog honom på ryggen och bar honom över älven, och då han hade kommit upp på backen fick han se slottet och gick in. Där var kungadottern ensam hemma.
»Men kära, snälla, törs kristet folk komma hit?» sa hon. »Det har ingen vågat sen jag kom hit, och det är nog bäst du lagar dig härfrån så snart du kan, för när draken kommer hem, så vädrar han dig, och så slukar han dig med detsamma, och mig gör du också olycklig.»
»Nej», sa gossen, »jag kan inte gå förrän jag fått tre fjädrar ur stjärten på honom.»
»Det får du aldrig», sa prinsessan.
Men gossen ville inte gå; han ville vänta på draken och få fjädrarna från stjärten och svar på frågorna.
»Ja, eftersom du är så angelägen, så får jag väl se, om jag kan hjälpa dig», sa kungadottern. »Försök, om du kan lyfta svärdet som hänger på väggen där.»
Nej, gossen kunde inte röra det ur fläcken.
»Ja, då får du ta dig en dryck ur den här flaskan», sa kungadottern.
Då pojken hade tagit sig en klunk, så skulle han försöka igen. Då kunde han nätt och jämnt flytta det litet.
»Du får nog ta dig en klunk till», sa prinsessan, »och så får du säga mig ditt ärende.»
Han drack igen, och så berättade han, att det var en kung som hade bett honom fråga draken varför han inte kunde få rent vatten i sin brunn. Från en annan skulle han fråga vart hans dotter tagit vägen, som försvunnit för många år sedan, och från en drottning skulle han fråga draken var hennes guldnycklar blivit av, och slutligen skulle han fråga draken från färjkarlen hur länge han skulle gå där nere och bära folk över älven.
Då han tog fatt i svärdet igen kunde han lyfta det, och då han hade fått dricka en gång till kunde han svinga det.
»Ska inte draken göra kol på dig med detsamma, så får du krypa under sängen», sa kungadottern då det led mot kvällen, »för nu kommer han snart hem. Och där måste du ligga så stilla, att han inte märker dig. När vi har lagt oss ska jag fråga honom. Men du måste höra noga efter och lägga väl märke till vad han svarar. Och under sängen måste du bli liggande, tills allt är tyst och draken somnat igen. Kryp då sakta fram och tag svärdet med dig! Och när han sedan stiger upp måste du passa på och hugga huvudet av honom med ett hugg och med detsamma nappa åt dig de tre fjädrarna, annars river han av dem själv, för att ingen ska få gott av dem.»
En stund efter sedan pojken krupit under sängen kom draken hem.
»Hu, här luktar kristen mans ben», sa draken.
»Ja, det kom en korp flygande med ett människoben i näbben och satte sig på taket», sa kungadottern, »det måste vara det du känner lukten av.»
»Jaså», sa draken.
Så satte kungadottern fram maten, och då de hade ätit lade de sig. Men då de hade legat en stund sov hon oroligt, och så spratt hon till.
»Usch då!» sa hon.
»Vad felas dig?» sa draken.
»Å, jag sover så oroligt, och så hade jag en så underlig dröm.»
»Vad drömde du då?» sa draken.
»Jag tyckte det kom en kung hit och frågade hur han skulle bära sig åt för att få rent vatten i sin brunn», sa kungadottern.
»Å, det kunde han väl begripa själv», sa draken. »När han gräver om brunnen och tar upp den gamla ruttna stocken som ligger på botten, så får han rent vatten igen. Men ligg nu stilla!»
Då prinsessan hade legat en stund blev hon igen orolig och började kasta sig i sängen, och så spratt hon till igen: »Usch då!»
»Vad är nu på färde igen?» sa draken.
»Å, jag sover så oroligt, och så hade jag en så underlig dröm.»
»Det var då ett fasligt drömmande på dig», sa draken, »vad drömde du nu då?»
»Jag tyckte det kom en kung hit och frågade dig vart hans dotter tagit vägen, som försvann för flera år sedan», sa prinsessan.
»Det är du, det, sa draken, »men dig får han aldrig se mera. Men nu ber jag dig, att du låter mig ha nattro och inte ligger och drömmer mera, annars knäcker jag revbenen på dig.»
Kungadottern hade inte legat länge förrän hon började bli orolig igen, och rätt som det var, så spratt hon till. »Usch då!» sa hon.
»Nå, är det nu så igen. Vad är det på färde nu då?» sa draken. Han var så ond, att han kunde ha flugit i bitar.
»Å, du får inte bli ond», sa kungadottern, »men jag hade en så underlig dröm.»
»Det var då katten till drömmande också! Vad drömde du nu då?» sa draken.
»Jag tyckte det kom en drottning hit och frågade dig om du kunde säga henne, var hon ska finna igen sina guldnycklar, som hon har förlorat.»
»Å, hon kan se efter mellan buskarna där hon var en gång, hon minns nog, så finner hon dem», sa draken. »Men låt mig nu vara i fred för flera drömmar.»
Så sovo de en stund, men så började kungadottern bli så orolig igen, och rätt som det var spratt hon till och sa: »Usch då!»
»Du blir nog inte lugn förrän jag knäckt nackbenet på dig», sa draken. Då var han så rasande, att gnistorna sprutade om honom. »Vad är det på färde nu igen då?»
»Å, du får rakt inte vara ond på mig», sa hon, »jag kan inte hjälpa det, men jag hade en så underlig dröm.»
»Det får då vara måtta på drömmar också», sa draken. »Vad drömde du nu då?»
»Jag tyckte, att färjkarlen vid vadet här nere kom och frågade hur länge han ska gå där och bära folk över», sa prinsessan.
»Den dumma besten! Det kan han snart slippa», sa draken, »när det kommer en som vill över ska han kasta honom ut i älven och säga: ’Färja nu du över tills du blir avlöst!’ Men låt mig nu få fred för dina drömmar, eljest blir det en annan dans.»
Ja, prinsessan lät honom sova i fred. Men så snart det blev tyst och mjölnarpojken hörde draken snarka kröp han fram. Innan det var ljust stod draken upp, men han hade knappt fått fötterna i golvet, förrän gossen högg av honom huvudet och nappade tre fjädrar ur stjärten på honom. Då blev det stor glädje, och både pojken och prinsessan togo så mycket guld och silver och pengar och andra präktiga saker som de kunde få med sig, och då de kommo till sundet gjorde de färjkarlen så yr i huvudet med allt det han fick frakta över, att han glömde att fråga vad draken hade sagt, tills pojken och kungadottern voro över med alltsammans.
»Det var sant, du», sa han, då de skulle bege sig vidare, »frågade du draken om det som jag bad dig om?»
»Jaha», sa pojken, »han sa, att när det kommer en som vill över, så ska du kasta honom mitt ut i älven och säga: ’Färja nu du över tills du blir avlöst’, så blir du fri.»
»Å, tvi dig», sa färjkarlen, »hade du sagt det förr, skulle du ha fått avlösa mig.»
Då de kommo till den första kungsgården sporde drottningen om han hade frågat draken om hennes guldnycklar.
»Ja», sa pojken. Och när han sagt drottningen var hon skulle leta gav hon honom hundra daler.
Då han kom till den andra kungsgården frågade kungen om han hade talat med draken om det han bad honom om.
»Ja», sa pojken, »det gjorde jag, och här är din dotter.»
Då blev kungen så glad, att han gärna hade gett mjölnarpojken prinsessan och halva riket. Men eftersom denne var gift förut, fick han tvåhundra daler och hästar och vagn och så mycket guld och silver som han orkade få med sig.
Då han nu kom till den tredje kungsgården kom kungen ut och sporde om han hade frågat draken om det han bad honom om.
»Ja», svarade pojken, »han sa, att du skulle gräva om brunnen och ta upp den ruttna gamla stocken som ligger på botten, så får du nog rent vatten.»
Då gav kungen honom trehundra daler.
Därifrån reste han raka vägen hem, och han var så prydd med guld och silver och så präktig, att det lyste och dinglade om honom, och nu var han mycket rikare än Per Krämare. Då Per fick fjädrarna hade han ingenting att säga mot giftermålet. Men då han fick se all rikedomen blev han alldeles häpen och frågade om det var sådant välstånd hos draken.
»Ja», sa pojken, »det var mycket mer än jag kunde få med mig. Det är så mycket, att det blir många hästlass, och om du vill resa dit, så finns det visst nog till dig också.»
Ja, Per Krämare ville mer än gärna resa. Och mågen sa honom vägen så bra, att han slapp fråga sig fram. »Men hästarna», sa han, »är det bäst du lämnar kvar på denna sidan älven, den gamle färjkarlen hjälper dig nog över.»
Per gav sig i väg, och stor matsäck tog han med sig och många hästar, men dem lämnade han kvar vid älven, som pojken hade sagt. Så tog färjkarlen honom på ryggen, och då de kommit ett stycke ut kastade han honom mitt ut i älven och sa: »Nu kan du gå här och sätta folk över tills du blir avlöst!» Och har ingen avlöst honom, så går Rike Per Krämare och knogar där än i dag.