Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 09

←  Rosas talanger

Rosa eller De åtta kusinerna av Louisa May Alcott Översättare: Bertha Sandlund Hemligheten

En uppoffring  →

NIONDE KAPITLET.
Hemligheten.

— Varför går du och småskrattar för dig själv, Phebe? frågade Rosa, då de båda flickorna en morgon arbetade tillsammans. Ty doktor Alec ansåg hushållsgöromål såsom den bästa gymnastik för flickor, och därför tog Rosa lektioner av Phebe i att sopa, damma och bädda sängar.

— Jag gick och tänkte på en rolig hemlighet, som jag fått veta, och därför kunde jag inte låta bli att skratta.

— Får jag veta den med tiden?

— Jag förmodar det.

— Kommer jag att tycka om det?

— Om ni kommer att tycka om det!

— Kommer det att hända snart?

— Endera dagen i denna vecka.

— Då vet jag vad det är! Gossarna ämna ställa till fyrverkeri den fjärde, och då ha de säkert någon överraskning i beredskap åt mig. Har jag inte gissat rätt?

— Jag tänker inte springa med skvaller.

— Nåväl, jag kan tåla mig och vänta. Säg mig bara en enda sak — är onkel med i hemligheten?

— Visst är han det; det är aldrig någon rolighet, utan att han är med.

— Nå, då är det som det skall vara, och jag kan vara säker om att det är något riktigt trevligt.

Rosa gick ut på balkongen för att skaka mattorna, och sedan hon givit dem några duktiga skakningar, hängde hon ut dem för att vädras, medan hon gick att se på sina blommor.

— O, Phebe! Det är en sådan förtjusande dag. Jag riktigt önskar, att din glada hemlighet ginge i fullbordan nu genast, ty jag känner mig så livad för något roligt. Gör inte du det med? frågade Rosa livligt.

— Det gör jag ofta, men då får jag allt ge mig till tåls, tills det roliga kommer, och inte stanna av i mitt arbete för att önska och längta därefter. Se så där ja, nu kan ni få damma, så snart dammet lagt sig, så får jag gå och sopa trapporna, sade Phebe och gick sjungande ut med borsten under ena armen och viskan under den andra.

Rosa dröjde kvar, där hon stod, och började tänka på hur många angenäma stunder hon haft på den senaste tiden, ty blomsterodlingen hade lyckats mycket väl för henne, och hon hade lärt att simma och ro och gjort trevliga promenader både till fots och i vagn och tillbragt lugna, angenäma timmar med läsning och samtal med onkel Alec — och, bäst av allt: det gamla lidandet och svårmodet plågade henne numera högst sällan.

Rosa såg verkligen ut som en ros, där hon nu stod, leende för sig själv åt en bättre hemlighet än Phebes, en hemlighet, som hon själv ej anade, förrän hon några år senare upptäckte den — nämligen lyckan att äga en god hälsa.

— Vad drömmer prinsessan om däruppe i sin hängande trädgård? frågade onkel Alecs röst nedifrån trädgården, och i samma ögonblick kom en stor ros farande genom luften och träffade hennes kind.

— Jo, onkel, jag stod och önskade, att jag kunde företaga något roligt på denna vackra dag, något riktigt nytt och trevligt, ty den friska vinden gör att jag känner mig glad och livad.

— Låt oss då ro över till Holmen! Jag hade tänkt fara dit i eftermiddag; men om du har mera lust nu, så kunna vi ju fara med detsamma.

— Ja, ja, det har jag visst! Jag skall vara i ordning inom en kvart, onkel. Jag måste städa färdigt mitt rum, ty Phebe har så mycket att göra.

Onkel Alec höll på att stuva in en stor korg i båten, när hon kom dit, och innan de satte ut kom Phebe springande med ett besynnerligt knöligt bylte, inpackat i en regnkappa.

— Vi kunna omöjligt orka med hälften av matsäcken, och jag vet, att vi inte komma att behöva så mycket schalar och kappor, så jag tycker det vore klokare att inte lasta båten så tungt, sade Rosa, som ännu hade sin lilla hemliga oro, då hon var på sjön.

— Kunde du inte ha fått paketet litet mindre, Phebe? frågade doktor Alec och betraktade misstänksamt byltet.

— Nej, sir, omöjligt i en sådan brådska, svarade Phebe skrattande och gav det oformliga byltet ett duktigt slag med handen.

— Nå ja, det kan vara bra att ha till barlast. Glöm nu bara inte biljetten till mrs Jessie, hör du det.

— Nej, sir. Jag skall skicka av den genast, svarade Phebe och sprang uppför backen med en sådan fart, att man skulle kunnat tro att hon haft bevingade fötter.

— Vi skola göra ett besök i fyrbåken först, ty du har ju ännu inte varit där, och den lönar allt mödan att se. När vi komma därifrån är det säkert mycket varmt, och då intaga vi vår frukost under de skuggrika träden på Holmen.

Rosa var med om vad som helst; hon fann mycket nöje av sitt besök i fyren på Udden, i synnerhet roade det henne att klättra uppför de smala trapporna och att gå in i den stora lyktan. De dröjde länge där, ty doktor Alec tycktes inte ha någon brådska, utan tittade både länge och väl i sin tub, som om han väntade att han skulle göra några märkvärdiga upptäckter till lands eller sjöss. Klockan var över tolv när de kommo fram till Holmen, och Rosa hade redan länge längtat efter sin frukost, innan hon äntligen fick den.

— Detta är verkligen förtjusande! Jag skulle riktigt önska, att gossarna vore med här. Vad det skall bli roligt att få ha dem med oss under hela sommarlovet! Ack, det börjar ju i dag, gör det inte det? Å, så dumt, att jag inte kom ihåg det förr; då hade de kanske följt med oss hit, sade hon, då de lågo makligt utsträckta under ett äppelträd och trakterade sig med smörgåsar.

— Känner du inte, onkel, att det luktar något stekt? frågade Rosa helt plötsligt, då hon en stund efteråt höll på att borttaga kvarlevorna efter frukosten.

— Jo, det känner jag visst; det luktar stekt fisk, tror jag.

Där sutto de med näsorna i vädret båda två och luktade en stund. Sedan sprang doktor Alec upp och sade med mycken bestämdhet.

— Nej, detta får minsann inte ske! Ingen har rättighet att uppehålla sig på denna holme utan att först be om tillåtelse. Jag skulle gärna vilja se, vem som understår sig att steka fisk på min enskilda egendom.

Och så tog han korgen på ena armen och byltet på den andra och klev i väg åt det håll, varifrån den förrädiska lukten kom, samt antog därvid en min så grym som ett lejons. Rosa gick efter under sitt stora kinesiska parasoll.

— Nu inbillar jag mig, att du är Robinson Crusoe och jag Fredag, och att vi begiva oss åstad för att se om vildarna hava kommit, sade hon, bäst de gingo där, ty denna gamla omtyckta berättelse, som alla barn äro så roade av, spökade ständigt för hennes fantasi.

— Jaha, och där äro de! Två tält och två båtar, så sant jag lever! De skurkarna tänka riktigt roa sig, kan jag se.

— Det skulle egentligen vara flera båtar och inga tält. Jag kan undra var fångarna äro?

— Se här äro spår av dem, sade doktor Alec och visade på en mängd fiskhuvuden och stjärtar, som lågo kringströdda i gräset.

— Och se där ännu flera, sade Rosa skrattande och pekade på en scharlakansröd hög av något som liknade stora humrar.

— Vildarna hålla troligen på att förtära sina offer. Hör du inte ett sådant skrammel med knivar i det där tältet?

— Vi borde krypa fram och titta! Robinson var ju alltid försiktig och Fredag så rädd som en hare, tillade Rosa, som fortfarande var med om skämtet.

— Men denne Robinson ämnar slå ner på dem som åskan, utan att fråga efter följderna. Om jag blir dödad eller uppäten, så tar du bara korgen och skyndar ned till båten; där finnas förråd tillräckliga för din återresa.

Och därmed smög sig onkel Alec fram till tältets öppning, slungade in byltet, så att det föll ned liksom en bomb och ropade med dundrande stämma:

— Rövare, giv eder godvilligt!

Ett krasande, ett skrik och ett skallande skratt, och så kommo vildarna utrusande, väpnade med knivar och gafflar, kycklingben och tennbägare, och överföllo därmed den objudne gästen, vilken de hanterade rent av obarmhärtigt, under det de ropade:

— Ni har ju kommit alldeles för tidigt! Vi äro ännu inte halvfärdiga! Var är Rosa?

— Här är jag, svarade en röst, halvkvävd av skratt, och Rosa visade sig, sittande på en hög simbyxor av röd flanell, vilka hon hade tagit för humrar, och dit hon handlöst kastat sig i ett utbrott av skratt, då hon upptäckte att kannibalerna voro inga andra än hennes muntra kusiner.

— Ni otäcka pojkar, som alltid komma över mig så där på något lustigt sätt! Och jag låter också alltid narra mig, därför att jag inte är van vid sådana puts. Onkel är inte en bit bättre än de andra. Men det är i alla fall förtjusande roligt alltsammans! sade hon, när alla gossarna, halvt bannande, halvt välkomnande och mycket roade åt den dubbla överraskningen, samlats omkring henne.

— Det var inte meningen att ni skulle komma förrän på eftermiddagen, och mamma skulle vara här och ta emot er. Allting är i en röra nu, utom ert tält; det gjorde vi allra först i ordning, och där kan du sitta och se på hur vi arbeta, sade Archie, vilken som vanligt gjorde »les honneurs».

— Rosa kände på sig — som Dolly brukade säga — att det var något i luften, och ville nödvändigt bege sig åstad med detsamma. Nå, vad skulle jag väl göra annat än ta henne med mig, och jag skulle mycket väl ha kunnat hålla henne ur vägen ännu en timme, om inte er stekta fisk hade förrått er, förklarade onkel Alec, vilken redan förbytts från den grymme Robinson till den godmodige onkeln.

— Nej, den här platsen tycks vara något fuktig, så det är allt bäst jag stiger upp igen, sade Rosa, sedan munterheten något lagt sig.

Vips kom en hel mängd händer och hjälpte henne upp, och Charlie sade, i det han med en åra bredde ut simbyxorna i gräset:

— Vi togo oss en riktigt trevlig simning före middagen, och jag sa åt pysarna, att de skulle breda ut de här tingestarna till torkning. Jag hoppas att du också tagit med dig din simdräkt, Rosa, så ska vi ha riktigt muntert och lära dig att dyka, flyta och trampa vatten.

— Jag har inte med mig någonting, började Rosa, men blev avbruten av »pysarna» — annars Will och Geordie — vilka kommo kånkande på det stora byltet, som blivit så illa tilltygat i fallet, att en simdräkt av röd flanell släpade därur på ena sidan och en liten blå kamkappa på den andra. De stora knölarna visade sig vara en kamnecessär, ett par galoscher och en silverbägare.

— O, den där knipsluga Phebe! Detta var då hemligheten, och hon packade ihop alla dessa saker, sedan jag hade gått ned till båten, utropade Rosa med strålande ögon.

— Någonting måtte visst ha gått sönder i paketet, ty en bit glas föll ur det, anmärkte Will, i det de nedlade det stora knytet för hennes fötter.

— Nå, en flicka skulle inte kunna gå någonstans utan att ha en spegel med sig. Så många vi än äro, har dock ingen av oss medtagit någon sådan, yttrade Mac med manligt förakt för den kvinnliga fåfängan.

— Jo, sprätten har en med sig; jag överraskade honom, där han stod och fiffade sin peruk bakom träden, då vi hade badat, inföll Geordie, i det han hånande pekade på Steve, vilken dock tvärt nedtystade honom genom ett slag på huvudet med en trumpinne, som han just hållit på att gnida av.

— Kom, kom, ni lata slynglar, och börja genast att arbeta igen, annars bli vi inte färdiga, tills mamma kommer. Bär Rosas saker till hennes tält, och gör henne hemmastadd där, prins. Mac och Steve, ni kunna styra om att resten av halmen blir ordnad och kommer på sin plats; och ni, pysar, duka av bordet, såvida ni proppat i er tillräckligt, förstås. Ack, onkel, jag vill så gärna ha ditt råd angående gränslinjerna och bästa platsen för köket!

Alla lydde chefen, och Rosa eskorterades till sitt tält av Charlie, som ställde sig helt och hållet till hennes förfogande. Hon var förtjust över sitt tält och ännu mera över det program han utvecklade för henne, under det de höllo på med sitt arbete.

— Vi bruka alltid slå läger någonstädes under ferierna, och i år tyckte vi, att vi skulle försöka med Holmen. Den ligger nära, och dessutom kommer vårt fyrverkeri att ta sig bra ut härifrån.

— Ska vi stanna här ända till den fjärde? sade Rosa. Tre hela dagar! O, så förtjusande roligt det ska bli!

— Se där, min nådiga, på den där spiken kan du hänga din krossade spegel, så kan du spegla dig och kokettera så mycket dig lyster. Du kan få välja, om du vill ha en röd eller en blå filt och en halmkudde eller en guttaperkadyna, alldeles som du behagar. Och här kan du klä och pynta dig bäst du vill och vara så ogenerad som en indianska i sin hydda, ty det här hörnet är bestämt för er damer, och vi överskrida aldrig utan särskild tillåtelse den gräns, som onkel har utstakat. Är det något mer du önskar, kusin, så står jag till din tjänst.

— Nej, tack ska du ha. Jag tror jag lämnar det övriga, tills tant Jessie kommer, och går och hjälper er med något om jag får.

— Ja, det får du visst. Kom och se till köket litet! Kan du laga mat? frågade Charlie, i det han förde Rosa till den lilla vrå bland bergen, där Archie höll på att spänna upp ett segeldukstält.

— Jag kan koka te och rosta bröd.

— Nå, då ska vi lära dig att steka fisk och grädda pannkakor. Ordna nu de där pannorna och kökskärlen litet smakfullt och snygga upp en smula här, ty tant Jessie vill nödvändigt hjälpa oss i köket, och då vill jag gärna att här ska se städat och fint ut.

Omkring klockan fyra var lägret i ordning, och de trötta arbetarna hade slagit sig ned på »Utsiktsberget» för att se efter mrs Jessie och Jamie, som aldrig var långt ifrån sin mammas kjolar. De sågo ut som en flock blå fåglar där de sutto uppkrupna, ty de voro alla klädda i full sjömansdräkt, med långa blå band fladdrande från de blanka hattarna. Och sångfåglar voro de också, ty de sjöngo alla, och deras glada röster nådde tant Jessies öron, långt innan hon ännu varseblev dem.

I samma ögonblick båten kom i sikte, hissades Holmens flagga, och alla sjömännen hurrade muntert, vilket de gjorde vid alla möjliga tillfällen, som äkta unga amerikanare. Denna välkomsthälsning besvarades med viftandet av en näsduk och ett gällt: »Hurra, hurra, hurra!» från den lilla sjömanspojke, som utgjorde hela besättningen och stod i fören och svängde sin hatt helt morskt, under det den moderliga handen höll hårt i honom bakifrån.

Med gammal erfarenhet av att pojkar alltid äro hungriga, föreslog tant Jessie snart att supén skulle intagas och började, med ett ofantligt köksförkläde framför sig och en av Archies gamla hattar på huvudet, ställa den i ordning. Rosa hjälpte henne och bemödade sig att vara lika behändig som Phebe, ehuru det besynnerliga bord hon skulle duka gjorde att det ej var någon lätt sak.

— Aldrig hade jag kunnat tänka, att det skulle vara så roligt att diska! sade Rosa, då hon efter supén satt i en båt och sköljde fat och tallrikar i sjön samt sedan helt behagligt vaggade, medan hon torkade dem.

— Vad Phebe skulle tycka om detta! Det var underligt, att onkel inte lät henne följa med.

— Jo, jag tror visst han försökte, men Dolly var så fnurrig och sa, att hon omöjligt kunde undvara henne. Ja, det var riktigt tråkigt, att hon inte kom med, ty vi tycka alla så mycket om henne, och vad hon skulle sjungit och kvittrat sen, tror du inte det?

— Hon borde väl ha en glad dag såväl som vi andra, Det är inte rätt, att hon skall vara utesluten.

Långt efter det de övriga somnat, låg Rosa ännu vaken. Hon kunde omöjligt få en blund i sina ögon för allt det ovanliga, som omgav henne, och för en tanke, som runnit henne i sinnet.

Hon hörde på långt avstånd hur stadens klockor slogo tolv; en klar stjärna blickade likt ett milt öga in genom öppningen på tältet, och vågornas sakta plaskande tycktes uppmana henne att komma ut. Tant Jessie låg försänkt i djup sömn, med Jamie, hopkrupen som en kattunge, vid sina fötter, och ingendera rörde sig när Rosa insvept i en schal smög sig ut för att se, huruledes världen tog sig ut i midnattstimmen.

Hon fann den härlig och satte sig ned på en klippa för att njuta av hela sitt hjärta med den rena och ädla känsla, som tillhör hennes ålder.

Lyckligtvis upptäckte henne doktor Alec, innan hon ännu hunnit ådraga sig en förkylning. Han kom nämligen ut i avsikt att draga bort gardinen för öppningen på tältet och därigenom få in litet frisk luft, då han varseblev den lilla figuren, som satt där uppkrupen i månskenet. Som han ej var rädd för spöken, närmade han sig sakta, och då han såg att hon verkligen var fullt vaken, sade han, i det han lade handen på hennes lockiga huvud:

— Vad gör min lilla flicka här?

— Njuter av den sköna natten, svarade Rosa, utan att bli det ringaste förskräckt.

— Jag kan undra vad hon tänker på, var det är som gör hennes blick så allvarlig?

— Den historia, du berättade, om den ädle sjömannen, som överlämnade sin plats på den räddande timmerflotten åt den gamla kvinnan och gav den sista vattendroppen åt det stackars barnet. Människor, som göra uppoffringar bli väl mycket älskade och beundrade, bli de inte det, onkel? frågade hon helt tankfull.

— Jo, om det är en verklig uppoffring, av själ och hjärta. Men många av de största uppoffringarna bli aldrig kända och vinna intet bifall. Detta minskar visst icke deras värde, ehuru det kanske gör dem litet svårare, ty vi tycka ju alla om deltagande. — Och doktor Alec drog en djup suck av undergivenhet.

— Se så ja, gör nu den uppoffringen, att du går och lägger dig, annars blir säkert min flicka sjuk i morgon, och då skola nog tanterna säga att det inte var bra för henne att ligga i läger.

— Ja, jag går nu. God natt, onkel! och med en slängkyss försvann spöket, och onkel Alec promenerade ännu länge på stranden och tänkte på några av de av ingen anade uppoffringar, vilka gjort honom till vad han var.