Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 12
| ← Macs sjukdom |
|
Födelsedagen i Bergshyddan → |
TOLFTE KAPITLET.
Rosas makt.
Rosa omtalade enligt överenskommelse för de andra vad som hade passerat, och ingen »lipade» över Mac eller sade ett enda ord, som kunde oroa honom. Han hade ett samtal med doktorn, men fick mycket liten tröst därav, ty han erfor, att »vad han egentligen fick göra» var alls ingenting. Utsikten att med tiden få studera litet, om allt gick väl, ingav honom dock mod och kraft att bära sitt sorgliga öde. Sedan han väl satt sig in däri, visade han sig så förståndig, att alla voro förvånade däröver, ty ingen hade anat så mycken manlighet hos den tyste och lugne »bokmalen».
På de andra gossarna hade både den stora bedrövelse, som träffat Mac, och hans ståndaktiga sätt att bära den gjort djupt intryck. De voro mycket goda och vänliga emot honom, men ej just alltid så förståndiga i sina försök att roa och muntra honom, och Rosa fann honom ofta mycket modfälld efter deras besök. Hon bibehöll ännu sin plats som hans förnämsta sköterska och föreläserska. Gossarna gjorde visserligen sitt bästa, men på ett mycket ostadigt och oregelbundet sätt. De tyckte inte riktigt om, då de sågo, att de tjänster Rosa tillbjöd honom blevo föredragna framför deras, och de anförtrodde varandra i hemlighet, att »gamle Mac började tycka om att bli bortklemad». Men de kunde dock ej underlåta att inse, hur oumbärlig Rosa var, och att medgiva, att hon ensam hade förblivit trofast — en omständighet, som då och då förorsakade dem en hemlig självförebråelse.
Rosa visste med sig själv, att i detta rum var det egentligen hon som härskade. Tant Jane visade henne nämligen stort förtroende i vad som angick Macs vårdande, ty den erfarenhet Rosa haft genom sin fars långa sjukdom gjorde henne mycket lämplig till sjuksköterska, och i ett fall sådant som detta var hennes ungdom en fördel snarare än motsatsen. Mac blev snart övertygad, att ingen kunde vårda honom så som Rosa, och denna blev snart mycket fäst vid sin patient, ehuru hon i början hade ansett honom för den minst tilldragande av alla de sju kusinerna. Han hade inte så fint sätt och var ej så förståndig som Archie eller så glad och vacker som prins Charlie, ej heller så kvick och tjänstaktig som Steve. Inte heller var han så underhållande och rolig som »pysarna» eller vänlig och förtroendefull som lille Jamie. Han var butter och tvär, tankspridd, tafatt och självklok och ej det ringaste behaglig för en liten fin, känslig flicka som Rosa, vilken dessutom satte stort värde på allt vackert och behagligt.
Men när denna prövning kom över honom, då upptäckte hon många goda egenskaper hos denne sin kusin och började ej endast att beklaga, utan även att värdera och älska den stackars Mac. Han bemödade sig manligt att vara tålig, modig och glad, men fann det svårare än någon kunde ana, utom hans lilla sköterska, som såg honom under hans dystraste stunder. Hon började snart tycka att hans vänner ej uppskattade honom till hans fulla värde, och inom kort fann hon ett tillfälle att i detta avseende lätta sitt hjärta på ett sätt, som gjorde djupt intryck på gossarna.
Ferierna voro nära sitt slut, och den stund nalkades, då Mac skulle se sig utestängd från det glada skollivet, som hade varit hans största lycka. Detta gjorde honom mycket nedstämd, och kusinerna bemödade sig på alla möjliga sätt att liva upp honom, i synnerhet en eftermiddag, då ett anfall av ömhet tycktes komma över dem alla.
Rosa hade farit ut och åkt med onkel Alec, vilken förklarade att hon hade blivit en riktig bleknos av att sitta så mycket instängd i ett mörkt rum. Men hennes tankar voro dock hela tiden hos hennes stackars patient, och hon sprang också upp till honom i samma ögonblick hon återkom. Men i vilket bedrövligt tillstånd fann hon icke sjukrummet!
Med de allra bästa avsikter i världen hade gossarna gjort mera skada än de anade, och den syn som mötte Rosas ögon var allt annat än glädjande. Hundarna skällde, smågossarna hoppade och dansade och de stora talade alla på en gång; gardinerna voro uppdragna, luften i rummet instängd, björnbär kringströdda överallt, Macs skärm uppskjuten i pannan, hans kinder glödande, hans lynne upprört. Han höll just på att med hög röst disputera med Steve, som ville låna några av hans kära böcker, som han nu själv ej kunde ha någon nytta av.
Nu var saken den, att Rosa ansåg detta rum såsom sitt eget enskilda område; hon slog därför ned på orostiftarna med en kraft, som förvånade dem och ögonblickligen kvävde upproret. De hade aldrig förr sett henne uppretad, och hennes vrede gjorde ett starkt intryck på dem; den var ej heller utan en komisk anstrykning, ty hon jagade hela flocken av pojkar ut ur rummet, likt en retad höna, som försvarar sina kycklingar. De begåvo sig alla strax av, så fromma som lamm. De små rusade bort ur huset, men de tre äldsta gingo blott in i rummet bredvid och stannade där, i hopp att finna ett tillfälle att förklara saken, ursäkta sig och sålunda blidka Rosa.
— Hon har varit utomordentligt snäll emot Mac, började Steve i en ton av självförebråelse.
— Ja, mycket snällare än hans egen bror, inföll Archie, som var glad att i en annans felaktighet finna en avledare för sitt missnöje med sig själv.
— Ä, det är inte värt att du predikar, ty ni ha inte gjort mera för honom någon av er, och det skulle ni mycket väl ha kunnat, ty Mac tycker mer om er än om mig. Jag förargar honom alltid, påstår han, och det är verkligen inte mitt fel, att han är så retlig, anförde Steve till sitt försvar.
— Vi ha alla varit egennyttiga och försummat honom, så det är inte värt att vi gräla om den saken, utan försöka att bättra oss i stället, sade Archie och tog helt ädelmodigt på sin del mer än tillbörligt var av förebråelserna, ty han hade varit mera uppmärksam än någon av de andra.
— Rosa har varit honom trofast och stått vid hans sida lik en god ande, så det är verkligen inte underligt, om han helst vill ha henne omkring sig. Det skulle jag också vilja, om jag vore i hans ställe, inföll Charlie, med en känsla av att han ej gjort den »lilla rara ungen» full rättvisa.
— Jag ska säga er en sak, gossar, vi ha inte varit hälften så snälla emot Rosa, som hon förtjänar, och vi få allt lov att på ett eller annat sätt reparera skadan, sade Archie, som hade en stark hederskänsla i fråga om att betala sina skulder, vore det också blott till en flicka.
— Jag skall falla på mina knän och be henne om förlåtelse, för att jag har behandlat henne som om hon vore ett barn, ty det är hon riktigt rasande över. Ja, när jag tänker på det, så är hon ju bara två år, eller så omkring, yngre än jag. Men hon är så liten och näpen, att hon alltid förefaller mig som en docka. — Och prinsen skådade ned ifrån sin höjd, som om Rosa vore rent av en dvärginna i jämförelse med honom.
— Så docka du tycker hon är, så ska jag säga dig, att hon har ett utmärkt gott hjärta och ett gott huvud med, om du vill tro det eller ej. Mac säger, att hon fattar somliga saker mycket bättre än han, och mamma tycker också att hon är en ovanligt förståndig flicka, om hon också inte har så stora kunskaper. Så du behöver alls inte morska dig så, Charlie, fast du är en lång drasut, ty Rosa tycker mera om Archie än om dig. Hon sa att det gör hon, därför att han bemöter henne med aktning.
— Nej se på sprätten, han ser så arg ut som en retad tupp. Men var inte så rasande, min gosse, för det tjänar till rakt ingenting. Det är ju helt naturligt, att alla människor tycka mest om chefen; det måste de göra, och jag ska minsann lära dem, jag, om de inte göra det! Lugna dig därför nu, min pojke lilla, och laga att ditt eget uppförande blir litet mera oklanderligt, innan du överfaller annat folk med förebråelser.
Sålunda talade prinsen med stor värdighet och mycken godmodighet, under det Archie helt belåten log över sina kusiners goda tanke om honom, och Steve lugnade sig i medvetandet av att ha gjort sin skyldighet som kusin och broder.
Då de ej kunnat draga sig undan utan iögonenfallande brådska, stannade de kvar, då Rosa kom in i rummet och slog sig ned vid sybordet utan att yttra ett ord. Det var riktigt löjligt att se de blickar, som de tre långa pojkarna kastade på den lilla varelsen, som satt där helt lugn och trädde en grön silkesända på nålen. De ville alla så gärna säga något som uttryckte deras ånger, men ingen av dem visste hur han skulle börja, och det syntes tydligt av det högtidliga uttrycket i Rosas ansikte, att hon tänkte bibehålla sin värdighet, tills de vederbörligen förödmjukat sig. Tystnaden började bli tryckande, då plötsligt Charlie, som var van att slingra och reda sig ur kinkiga belägenheter, kastade sig på knä framför Rosa, slog sig för bröstet och sade i en ton av förtvivlan:
— Av barmhärtighet, förlåt mig för denna gång, och jag skall aldrig göra så mera!
Rosa hade svårt att hålla sig allvarsam, men det lyckades henne dock, och hon svarade med mycken värdighet:
— Det är Mac du skall be om förlåtelse, inte mig. Ty mig ha ni inte gjort något ont, men honom är jag rädd att ni skadat mycket med den starka dagern och allt bråket och ert prat om saker, som blott plåga och oroa honom.
— Tror du verkligen att vi gjort honom sämre, Rosa, frågade Archie med oro, under det Charlie med låtsad förtvivlan kastade sig raklång på golvet.
— Ja, det tror jag visst, ty han har fått en förfärlig huvudvärk, och hans ögon äro så röda som — som denna smärgeldyna, svarade Rosa och stack ned sin synål i den röda dynan, som föreställde en jordgubbe.
Vid denna underrättelse yttrade Steve sin bedrövelse genom att med handen lurva till sin alltid väl friserade peruk, vilket var det värsta straff han kunde ålägga sig. Charlie gjorde förtvivlade gester, där han låg, och förklarade helt patetiskt att han förtjänat att minst bli hängd. Archie, som tog det djupast av dem alla, sade ingenting, men gjorde inom sig ett löfte att läsa för Mac, tills hans egna ögon voro så röda som ett dussin smärgeldynor tillsammans.
Då Rosa såg vilken verkan hennes behandling gjorde på dessa förbrytare, kände hon litet medlidande med dem och beslöt ingiva dem en gnista hopp. Hon kunde dock ej underlåta att ge prinsen, där han låg, en liten släng i ord åtminstone, ty han hade sårat hennes känslor oftare än han kunde ana. Hon sade därför, med tonen av en mycket överlägsen person, i det hon knackade honom i huvudet med fingerborgen:
— Var inte dum bara, utan stig upp, så skall jag säga dig något mycket klokare som du kan göra än att ligga där raklång på golvet och damma ned dina kläder.
Charlie satte sig helt lydigt på en pall vid hennes fötter; de andra syndarna trädde även närmare för att bättre kunna uppfånga de vishetens ord, som skulle utgå från hennes läppar, och Rosa, som kände sig något mildrad av deras visade ödmjukhet, tilltalade dem i sin mest moderliga ton sålunda:
— Ja, gossar, om ni verkligen önska att vara snälla emot Mac, så kunna ni det bäst om ni förhålla er på detta sätt: låt bli att tala om saker, som han inte kan få vara med om, och att berätta, hur roligt ni haft vid edra bullersamma lekar. Skaffa er någon bra bok och läs lugnt och stilla för honom. Muntra upp honom med tanken på den tid då han åter får börja i skolan, och erbjud er att då hjälpa honom med hans studier. Ni kan göra detta bättre än jag, ty jag är ju bara en flicka och kan inte varken grekiska eller latin eller någon av alla de svåra saker, som ni bråkar era hjärnor med.
— Ja, men du har bevisat, att du kan en hel mängd andra saker bra mycket bättre än vi, sade Archie med en blick av gillande, som gladde Rosa. Detta oaktat kunde hon ej motstå begäret att giva Charlie ännu en liten näpst. Hon sade därför, med en knyck på nacken och en liten stött krökning på läppen, som dock hade svårt att låta bli att draga sig till skratt:
— Det gläder mig, att du tycker detta, fastän jag är en sådan »liten besynnerlig höna!»
Vid denna bitande anmärkning måste prinsen dölja sitt ansikte av blygsel. Steve däremot höjde sitt huvud i det stolta medvetandet, att detta hugg ej var ämnat åt honom. Archie skrattade, och Rosa, som såg hur ett skälmaktigt blått öga tittade fram emellan de bruna händerna, gav Charlie ett vänligt nyp i örat, och därmed var fred avslutad.
— Jag skall följa henne hem, ty det börjar bli mörkt, och hon är allt litet rädd av sig, sade Archie, glömmande att han ofta skrattat just åt denna rädsla.
— Det skulle jag tro tillkommer mig, ty det är min bror hon vårdar, inföll Steve, försvarande sina rättigheter.
— Låt oss gå alla tre, det ska hon tycka om, föreslog Charlie i ett anfall av ridderlighet, som smittade de andra.
— Ja, det ska vi, svarade de med en mun, och därvid blev det till Rosas stora förvåning och tysta belåtenhet.