Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 13
| ← Rosas makt |
|
Frestelsen → |
TRETTONDE KAPITLET.
Födelsedagen i Bergshyddan.
Ferierna voro slut, gossarna begåvo sig åter till skolan, men den stackars Mac stannade bedrövad hemma. Han behövde ej mera hålla sig i mörkt rum nu, utan endast begagna blå glasögon, genom vilka han fick en dyster åskådning av livet, som man väl kan tänka sig, ty han kunde ju ej företaga något annat än vandra omkring i mörkret och bjuda till att förströ sig utan att begagna sina ögon. Den, som någon gång varit dömd till detta slags sysslolöshet, vet hur obehagligt det är och kan väl fatta det sinnestillstånd, som en dag kom Mac att i förtvivlan yttra till Rosa:
— Jag säger dig, Rosa, att om du inte hittar på någon sysselsättning eller förströelse åt mig, så skjuter jag mig bestämt för pannan en vacker dag.
Rosa skyndade i sitt bryderi till onkel Alec, och han ordinerade både patienten och sköterskan att i sällskap med tant Jessie och Jamie göra en resa till bergstrakterna för att få njuta av bergsluften under några veckors tid. Pokey och hennes mor slöto sig till dem, och en vacker septembermorgon sågs ett sällskap — bestående av två leende mammor, lastade med matkorgar och kappor, en täck ung flicka med en nattsäck full med böcker på armen, en lång, mager pojke med hatten neddragen för ögonen och två små barn — alla med helt belåtet utseende, begiva sig av med snälltåget till Portland. Jamie och Pokey sträckte ut de små tjocka benen rakt framför sig, och deras runda ansikten strålade av glädje vid tanken på hur roligt det var att nu, för första gången, få »resa riktigt».
En ovanligt vacker solnedgång väntade dem, när de efter en lång dagsresa körde in på en stor, grön gård, där en vit fölunge, en röd ko, två katter, fyra kycklingar, åtskilliga hönor och en tolv, tretton personer, unga och gamla, förlustade sig så gott de kunde.
Alla nickade och logo helt vänligt liksom gamla bekanta, och en livlig gammal fru kysste de nykomna, hela raden igenom, och sade hjärtligt:
— Se så ja, det riktigt gläder mig att få se er. Kom nu in och vila er litet, så ska vi ha teet i ordning i blinken, ty ni måtte allt vara bra trötta. Lizzie, ta du och visa de resande dit upp; Kitty, gå du och hjälp far in med sakerna, och Jenny och jag ska ha bordet dukat, när ni kommer ner igen. Gud signe de kära små, de ville gå och se på katterna, och det ska de visst få, det.
Tant Jessie var alldeles förtjust över de hemvävda mattorna och sängtäckena samt de besynnerliga möblerna. Rosa kunde ej se sig mätt på den härliga utsikt man hade från vart och ett av fönstren; och småfolket gjorde genast bekantskap med de andra barnen på stället, vilka lade kattungar och kycklingar i deras armar och uppfyllde sitt värdskap på det mest tillfredsställande sätt.
Nu tutades det i ett horn för att kalla dem alla till aftonvarden, och ett glatt sällskap, vari sex barn förutom Campbells voro inbegripna, samlades i den stora matsalen, alla försedda med den goda aptit, som är en följd av den friska bergsluften. Det var alldeles omöjligt att någon här skulle kunna känna sig blyg eller allvarsam, ty så hjärtliga utbrott av munterhet föreföllo, att de blåste stelheten ur den allra stelaste och gjorde den dystraste glad.
Mor Atkinson, såsom alla kallade värdinnan på stället, var den allra muntraste och beskäftigaste. Hon sprang oupphörligt upp från bordet och bar in nya rätter, hjälpte barnen eller jagade bort husdjuren, vilka voro till den grad sällskapliga, att fölungen kom in i förstugan och tiggde socker, kattungarna sutto i knäet på gästerna och gjorde menande tecken åt maten till, och de brokiga hönsen plockade helt lugnt upp smulorna ifrån golvet, under det att de med sitt muntra kacklande instämde i den allmänna glättigheten.
Till och med Mac, som kommit dit så trög och ledsen, sågs hoppa över gärdesgårdarna, som om han rakt inte kunde undgå att bli smittad av den allmänna munterheten; och när Rosa kom springande efter honom med hans bredskyggiga hatt, gjorde han henne det livande förslaget att de skulle begiva sig till skogen och jaga ekorrar.
Jamie och Pokey blevo genast inskrivna i Bergshyddans lätta infanteri — ett verkligen storartat regemente, bestående uteslutande av officerare, alla med trekantiga hattar och med fanor i händerna samt svängande stora svärd eller slående på trummor. Det var ett skådespel som kunde liva upp den trögaste, när detta tappra kompani i full uniform marscherade ut från gården, medan kapten Dove — en högtidlig elvaåring med stort huvud — utdelade sina order med en generals hela allvar och hans regemente åtlydde dem med mera villighet än skicklighet. De små syskonen Snow buro sig alls inte dumt åt, och löjtnant Jack Dove var storartad att skåda; likaså trumslagaren Frank, husets springpojke, när han av hjärtans grund ramlade på med trumpinnarna. Jamie hade »exercerat» förr, så han blev genast utnämnd till överste, men Pokey var den roligaste av alla och framkallade starka applåder från åskådarna, där hon utgjorde eftertruppen, med den trekantiga hatten neddragen över ena ögat, fanan släpande över axeln och trävärjan pekande rätt upp i vädret. Hennes ansikte strålade av förtjusning och lockarna svajade för vinden, då hon stultade framåt på de små tjocka benen under fåfänga bemödanden att hålla takten som en karl.
Det är förvånande vad alla barnen funno mycket att göra vid Bergshyddan, och Mac, som hade inbillat sig att han blott skulle komma att ligga i en hängmatta och låta läsa högt för sig, var mest sysselsatt av alla. Han blev anmodad att utstaka och lägga grunden till en stad, som barnen ämnade anlägga, och han fann mycket nöje i att planera små gator, utstaka tomter att bygga på, anordna vattenledningar och bestämma platser för allmänna byggnader, ty Mac var ännu en pojke, oaktat sina femton år och sin smak för läsning.
Med ett ord, de förde alla ett glatt liv; ty flickorna Atkinson ställde till den ena lilla roligheten efter den andra och gjorde det så skickligt, att man aldrig tröttnade därpå. Sålunda trivdes deras gäster förträffligt, och långt innan de utsatta fyra veckorna voro förbi hade det bekräftats, att doktor Alec föreskrivit det allra bästa botemedel för sina patienter.
Den tolfte oktober var Rosas födelsedag, men ingen tycktes komma ihåg denna viktiga omständighet, och hon generade sig att påminna därom; hon insomnade därför aftonen förut med tanken på, om hon skulle få några födelsedagspresenter eller ej.
Denna fråga blev besvarad tidigt morgonen därpå, ty hon vaknade av att något sakta vidrörde hennes ansikte, och då hon öppnade ögonen, såg hon en liten svart och vit figur sitta på hennes huvudkudde och stirra på henne med ett par glänsande gröna ögon, under det att en mjuk tass vidrörde hennes näsa för att väcka hennes uppmärksamhet. Det var Kitty Comet, den vackraste av alla kattungarna; hon hade tydligen något uppdrag att framföra, ty ett ljusrött band prydde hennes hals, och därvid var en pappersremsa fäst, på vilken stod:
— Åt miss Rosa från Frank.
Detta gjorde Rosa mycket nöje, men det var dock endast en början, ty överraskningar och presenter haglade över henne på det angenämaste sätt hela dagen igenom; flickorna Atkinson voro nämligen mycket kvicka och fyndiga, och Rosa dessutom deras stora favorit. Men det allra bästa kom senare på dagen, då de begåvo sig till ett högt berg, där det var uppgjort att det skulle kalasas med anledning av dagens stora högtidlighet. Tre muntra partier begåvo sig av strax efter frukosten, ty alla ville vara med, och var och en tycktes ha föresatt sig att ha riktigt roligt, i synnerhet mor Atkinson, som var klädd i en hatt så stor som ett uppspänt paraply och hade tagit med sig hornet, som tutades i vid måltiderna, för att hindra sin hjord från att förirra sig.
— Jag får lov att köra för tant Jessie och en hop av barnen, så du måste rida på min ponny. Och kom ihåg, att du stannar ett gott stycke efter oss, när vi fara fram till stationen, ty det kommer ett paket, som du inte får se förrän vid middagsbordet. Det gör ju ingenting, eller hur? viskade Mac helt förtroligt till Rosa under den villervalla, som uppstod vid avfärden.
— Inte det ringaste, svarade Rosa. Det sårar mina känslor mycket, om man säger till mig, att jag måste hålla mig undan vid något annat tillfälle, men på födelsedagar och om julen utgör det ju blott en del av roligheten, att man måste göra sig blind och dum och bli undanskuffad i alla möjliga vrår.
— Stanna under den stora lönnen tills jag ropar dig — då tycker jag inte, att du skall kunna se något, tillade Mac, då hon satte sig upp på den ponny, som hans fader hade skickat honom. Barkis var så foglig och mild att Rosa blygdes att vara rädd för att rida honom. Dessutom hade man sagt henne, att hon skulle förvåna doktor Alec, när hon kom hem; hon hade därför haft mången trevlig ridtur över kullar och fält med Mac, som föredrog mr Atkinsons gamla Sorrel.
Och så bar det nu av; och då de kommo till den gamla lönnen, stannade Rosa helt lydigt, men hon kunde dock ej motstå frestelsen att kasta en förstulen blick åt det förbjudna hållet, innan kallelsen kom. Ja, det var ett paket, som lades ned under vagnssitsen, och därpå föllo hennes ögon på en lång man, som Mac tycktes ha mycket bråttom att smussla in i vagnen. En enda blick var nog för igenkännande, och med ett utrop av förtjusning bar det av för Rosa framåt vägen, så fort som Barkis möjligen kunde springa.
Nu skall jag göra onkel riktigt förvånad, tänkte hon. Jag skall sätta av i fullt galopp och visa honom att jag ändå inte är någon stackare.
Livad av denna ärelystnad gav hon Barkis en duktig smäll, så att han blev helt förskräckt, samt försatte honom i ännu större förvirring genom att lämna honom alldeles lösa tyglar utför den branta, steniga vägen. Framkomsten till stationen skulle ha varit utmärkt lyckad, om icke, just då Rosa ämnade rycka fram och hälsa med militärisk hållning, några stycken förskrämda hönor hade skuttat över vägen under högljutt kacklande, vilket kom Barkis att skygga och stanna så tvärt, att den oförsiktiga ryttarinnan på ett föga imponerande sätt föll pladask i marken, mitt för näsan på den förvånade Sorrel.
Rosa hade redan stigit upp igen, innan doktor Alec hunnit komma ur karriolen, och slog sina båda dammiga armar om hans hals i det hon helt anfådd ropade:
— O, onkel, vad jag är glad åt att få träffa dig! Det är bättre än ett helt lass presenter. Ack, vad det var snällt av dig att komma hit!
— Men gjorde du dig inte illa, barn? Det var ett otäckt fall, och jag är rädd, att du stött dig någonstans, svarade doktorn, full av öm oro, under det han betraktade sin kära flicka med stolthet.
— Mina känslor äro sårade, men mina lemmar fullkomligt oskadade. Nog är det bra förargligt! Jag skulle göra det så präktigt, och så kommo de där dumma hönsen och skämde bort alltsammans, sade Rosa helt modfälld.
— Jag kunde inte tro mina egna ögon, när jag frågade efter dig, och Mac visade på den lilla amasonen, som kom galopperande utför backen med en sådan fart. Det var den bästa överraskning du kunde göra mig, och jag är alldeles förtjust över att se, hur väl du rider. Tänker du stiga till häst igen, eller ska vi köra ut Mac och ta in dig hit? frågade onkel Alec, då tant Jessie föreslog att man skulle begiva sig i väg, ty de andra vinkade, att de skulle komma efter.
— Högmod går före fall — det är allt bäst att du låter bli att visa dig på styva linan en gång till, min lilla nåd, sade Mac, som skulle ha varit mer än människa, om han hade kunnat låta bli att retas litet grand, när ett så gott tillfälle yppades.
Nog fruktar jag, att jag vrickat min fot, men det må nu gå hur det vill, tänkte Rosa och dolde helt hjältemodigt sin smärta, då hon med värdighet svarade:
— Jag föredrager att rida. Låt nu se, vem som kommer fram först.
Och därmed var hon åter uppe på hästen och satte av som en pil. Hon gjorde sitt bästa för att utplåna minnet av sitt nederlag, satt mycket rak i ryggen och bar sitt huvud högt, under det att Barkis galopperade fram med snabbaste fart.
Efter ett allmänt klättrande i bergen serverades en riktig zigenarfrukost, som ungdomen hade det nöjet att få hjälpa att tillaga. Mor Atkinson satte på sig sitt förkläde, vek upp sina ärmar och började att arbeta med en sådan iver, som om hon varit i sitt eget kök. Där stod hon och kokade i en kittel, som var upphängd på tre käppar över en eld av stickor och tallkottar, under det att flickorna dukade upp i det gröna alla möjliga lantliga läckerheter och barnen tumlade om och voro ständigt i vägen för envar, tills tutningen i hornet kom dem alla att slå sig ned likt en flock hungriga fåglar.
När den muntra måltiden var slutad och man tagit en kort rast, röstades det allmänt för att man skulle utföra några charader. En jämn grön plats emellan två ståtliga tallar utsågs till skådeplatsen, schalar hängdes upp till ridå, klädespersedlar hopsamlades, åskådarna slogo sig ned en bit ifrån de spelande, och därpå valdes fort ordet för charaden.
Mac uppträdde först i mycket dåliga kläder, med bedrövat utseende och med alla tecken till förtvivlan. Då trädde till honom en liten besynnerlig figur med en gråpapperspåse över huvudet; genom ett hål på påsen syntes en liten näsa, genom ett annat framlyste en rad vita tänder, och ett par eldiga ögon gnistrade helt vilt. Grässtrån, liknande mustascher, stucko fram på bägge sidor om munnen, påsens båda översta hörn voro vridna så att de kunde föreställa ett par öron, och det föll ingen in att ett enda ögonblick tvivla på, att det svarta skärp, som var fastgjort baktill, var en svans.
Detta besynnerliga djur tröstade med tydliga tecken sin herre och erbjöd honom råd och hjälp. Denne tycktes ej förakta det givna rådet, ty Mac avtog sina stövlar, hjälpte det lilla djuret att påtaga dem och gav det därjämte en säck. Djuret kysste sin tass med en förhoppningsfull åtbörd och drog sig tillbaka med ett så lyckat jamande, att det blev ett allmänt rop av »katten i stövlarna!»
— Rätt gissat, svarade en röst, varpå förhänget föll.
— Nå, vad skall det nu bli av? frågade onkel Alec, sedan åtskilliga andra mer eller mindre lyckade charader blivit uppförda.
— Gossarna Dove ämna uppföra »En episod ur Napoleon I:s liv», som de kalla det. Barnen tycka att det är någonting storartat, och de små pojkarna göra det verkligen riktigt bra, svarade Mac, med en viss överlägsen nedlåtenhet.
Scenen föreställde ett tält, utanför vilket en skyltvakt gick fram och tillbaka och genom ett samtal med sig själv upplyste åskådarna att elementen rasade ohyggligt, att han hade marscherat några hundra mil den dagen, och att han var nära att dö av trötthet. Därpå stannade han, lutade sig emot sin bössa och tycktes slumra in; han föll dock snart till marken, överväldigad av sömnen, och låg slutligen raklång med bössan bredvid sig — en trolös liten skyltvakt.
Napoleon uppträdde i trekantig hatt, grå rock, höga stövlar, korslagda armar, barskt utseende och marscherande med stora steg.
Freddy Dove blev alltid höljd med ära i denna roll och grep även nu publiken med en napoleonsk attityd, som framkallade starka applåder, ty den allvarsamma gossen med sitt stora huvud, sina mörka högtidliga ögon och sin höga panna var »ett riktigt porträtt av den skurken Bondapart», sade mor Atkinson.
Någon vittomfattande plan välvde sig synbarligen i hans stora själ — ett tåg över Alperna, en brand i Moskva eller ett slag vid Waterloo kanske, ty han vandrade framåt under en majestätisk tystnad, tills plötsligen ett sakta snarkande störde honom i hans drömmar. Han varseblev den sovande soldaten, stirrade på honom och sade med en förfärlig röst:
— Ha, han sover på sin post! Döden är straffet därför — han måste dö!
Han tar upp musköten och ämnar göra processen kort, som ofta är fallet med kejsare — då något i den trötte skyltvaktens ansikte tycktes röra honom. Och detta var alls inte underligt ty lilla Jack var en mycket intagande krigare, där han låg med sin tschakå till hälften avfallen, med det lilla barnsliga ansiktet, som hade så svårt att hålla sig allvarsamt, samt en stor svart mustasch över de röda läpparna. Det skulle ha mildrat hjärtat på vilken Napoleon som helst, och »den lille korpralen» visade att han dock var en människa, därigenom att han rördes till medlidande och sade, med en storartad gest, som uttryckte förlåtelse:
— Tappre man, han är alldeles förbi av trötthet! Jag vill låta honom sova och ställa mig själv på vakt i hans ställe.
Därpå lade han geväret på axeln och började att med stora steg gå fram och tillbaka, med en värdighet, som uppfyllde de yngre bland åskådarna med beundran.
Skyltvakten vaknar upp, ser vad som inträffat och anser sig förlorad. Men kejsaren återger honom hans vapen med detta leende, som intog allas hjärtan, och säger, i det han pekar på ett högt berg, där just en kråka sitter: — Var tapper, var vaksam och kom ihåg, att ifrån dessa pyramider århundraden skåda ned på eder! Och med dessa minnesvärda ord skyndar han bort, lämnar den tacksamma soldaten i en ställning av häpnad och överraskning, med handen för pannan och med oändlig tillgivenhet präglad i det ungdomliga ansiktet.
Rosa deltog i all denna munterhet och förrådde varken genom ord eller blick, vad hon led genom smärtorna i sin fot. Hon drog sig dock ifrån lekarna på kvällen och satt och språkade med onkel Alec med en livlighet, som både förvånade och gladde honom, ty hon anförtrodde honom att hon brukade leka häst med barnen, exercera med det lätta infanteriet, klättra upp i träd och andra förfärliga saker, som skulle ha gjort tanterna utom sig av förskräckelse, om de haft en aning därom.
— Jag frågar inte ett tecken efter, vad de säga därom, onkel, om inte du tycker, att det gör något, svarade hon, när han hänsyftade på de goda fruarnas förtvivlan, om de finge erfara detta.
— Ja, det må nu vara, att du trotsar dem, men du har blivit så morsk, att jag är rädd, att det inte dröjer länge innan du trotsar mig med, och hur går det då?
— Nej, det gör jag visst inte! Jag skulle inte våga, ty du är ju min förmyndare och kan låta sätta på mig tvångströja, när du behagar, svarade Rosa och skrattade honom rakt i ansiktet, ehuru hon på samma gång smög sig närmare intill honom med en åtbörd av förtroende, som var glädjande att se.
— Så sant jag lever, Rosa, jag börjar känna mig ungefär så som den där mannen, som köpte en elefant och sedan inte visste, vad han skulle göra med den. Jag trodde att jag hade fått en liten kelgris att roa mig med på min ålderdom, men så rakar du upp och blir lång som en bönstör, och ett, tu, tre, har jag fått mig en liten egensinnig kvinna på halsen i stället. Jo, det är just en trevlig belägenhet för en man, och en onkel till!
Doktor Alecs komiska bekymmer blev, för tillfället åtminstone, skingrat genom en dans av tomtar på gräsplanen, där barnen med kulörta lyktor på sina huvuden hoppade omkring som lyktgubbar, vilket var ämnat till den sista överraskningen på denna betydelsefulla dag.
När Rosa gick till sängs, fann hon att ej heller onkel Alec hade glömt henne, ty på bordet bredvid hennes säng stod en liten fint arbetad ställning med två miniatyrporträtt, infattade i sammet. Hon igenkände båda och stod och betraktade dem, tills hennes ögon fylldes med tårar, vilka voro både ljuva och smärtsamma. Det var nämligen hennes föräldrars porträtt, väl kopierade efter tavlor, som dagligen blevo allt mera bleka och fördunklade av ålder.
Hon sjönk slutligen ned på knä framför dem, kysste det ena efter det andra och sade med högtidligt allvar i röst och blick:
— Jag skall allvarligt sträva till att min levnad må bli sådan, att ni en gång med glädje må kunna återse ert barn.
Detta var Rosas aftonbön på hennes fjortonde födelsedag.
Två dagar därefter reste familjen Campbell hem. Sällskapet var nu ökat, ty onkel Alec var körsven, och Kitty Cornet blev buren i parad i en korg, tillika med en flaska mjölk, några smörgåsar och ett leksaksfat att dricka ur. En mattbit att ligga på fattades henne ej heller, och där låg hon och stack ut sitt lilla huvud emellanåt på det mest graciösa sätt.
Det blev ett fasligt kyssande och omfamnande, viftande med näsdukar och avskedstagande av alla slag, när de skulle fara. Och till och med sedan vagnen satt sig i gång, kom mor Atkinson springande efter dem och stack in några pastejer, som hon just tagit ur ugnen, så att de ännu voro helt varma, »åt de små rara kära vännerna, som ju kunde tröttna på smörgåsar under en hel lång dagsresa».
Ännu en gång satte sig vagnen i fart, och ännu en gång måste den stanna, ty syskonen Snow kommo skrikande efter den för att återfordra de tre kattungar, som Pokey helt lugnt hade stoppat i sin resväska. De stackars katterna blevo befriade, ehuru redan halvkvävda, och återgivna till sin laglige ägare under högljudda klagorop från den lilla snatterskan, som förklarade »att hon bara to dem, för att de ville då med tin tytter Titty».
För tredje gången begåvo de sig av, och för tredje gången måste de stanna, då Frank kom springande med matsäckskorgen, som hade blivit kvarglömd, sedan alla, var för sig, bedyrat, att den var riktigt ordentligt nedpackad i vagnen.
Därefter gick allt bra och tiden förkortades betydligt av Pokey och kissen, vilka lekte så trevligt med varandra, att de förskaffade sällskapet en behövlig förströelse.
— Rosa tycker väl inte så mycket om att komma hem, ty hon vet nog, att tanterna inte ska låta henne hoppa och klättra så, som hon har gjort där borta, sade Mac, när de närmade sig hemmet.
— Jag kan inte hoppa och klättra, även om jag ville det aldrig så gärna — åtminstone för någon tid. Jag vrickade ju min fot, när jag föll av Barkis, och det har blivit allt värre och värre, ehuru jag gjort allt vad jag kunnat hitta på för att bota det onda och dölja det, så att jag inte skulle behöva oroa någon, viskade Rosa och bet ihop tänderna av smärta, då hon beredde sig att stiga ur, och önskade, att hennes onkel hade tagit henne i stället för hennes saker.
Hur det gick till visste hon inte, men Mac hade tagit henne, burit henne uppför trappan och lagt henne på soffan i förmaket, innan hon hunnit sätta sin fot på marken.
— Se där ligger du nu, utan att du haft det ringaste besvär att komma dit. Kom nu bara ihåg, Rosa, att om du får ont i foten, så att du måste ligga stilla, då är det jag som skall passa upp på dig. Det är ju inte mer än rätt och billigt, ty jag kan aldrig glömma hur god du har varit emot mig.
Och därmed gick Mac att ropa på Phebe, så uppfylld av tacksamhet och välmening, att själva de blå glasögonen glänste vid återskenet därav.