Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 05
| ← Fjärde kapitlet |
|
Sjätte kapitlet → |
Femte kapitlet.
Jaktlöjtnant Arnman hade uppnått den plats, han ansett tjänligast för att ha tistelöborna i ögonsikte; men redan hade flera timmar skridit fram under ett hemlighetsfullt spejande, utan att lämna ringaste spår till förhoppning om god fångst. Jakten krängde för stormen, men tålig och ihärdig stod Arnman på däck och lyssnade om icke bland de rullande orkanerna något annat ljud skulle bli hörbart.
— Mårten, sade jaktlöjtnanten till den raskaste av sina karlar, langa mig hit flaskan nerifrån — vi ska ha oss en styrketår!
— Det skall smaka skönt! sade Mårten och rullade, redan i försmaken av den väntade njutningen, bussen åt andra sidan; men knappt var han halvvägs nedför trappan till ruffen, då en sakta vissling av jaktlöjtnanten kallade honom tillbaka.
Mårten, som fruktade att hans beskickning vid förefallande omständigheter möjligen kunde indragas, utsträckte skyndsamt handen, grep den på hyllan stående flaskan liksom i flykten och återvände i blinken till jaktlöjtnanten, vilken sakta vidrörde hans axel och mumlade: — Vad ser du där i dunklet, Mårten?
— En båt i lä!
— Sätt ut focken och låt oss hålla ned på den.
Arnmans gissning eller rättare väderkorn hade sin riktighet: det var verkligen sälskyttarna från Tistelön.
Haraldsson och Birger hade redan märkt faran; och utan att spilla många ord vid rådslaget vände de båten och satte rakt ut mot Paternosterskären, i förhoppning att narra jaktlöjtnanten och själva komma undan. Men Arnman förföljde, och som tulljakten var skarpare seglare, hann den så småningom allt närmare sälskyttarnas båt.
— Leken blir allvar! sade Haraldsson med dov röst till Birger, som var sysselsatt vid tacklaget. Vi ha dem snart på halsen, och sen… Men, pojke, har du icke mål i mun? Här fordras raskt beslut.
Birger vände sig, och då varseblev fadern hans bleka ansikte.
Haraldsson, som icke givit akt på Birger, efter dennes återkomst från Erikas kammare, förklarade detta besynnerliga uttryck såsom fruktan för den förestående faran och röt till av ilska: — Hund, slokar du med öronen, när du ser din far färdig att våga det yttersta för att rädda liv och gods!
— Jag tänker inte ge efter! svarade Birger med så fruktansvärt allvar, att Haraldsson, som insåg sin orättvisa, lugnare tillade: — Här kommer inte att fattas tillfälle för en manöver. Jag har ett beslut i hågen.
Därefter befallde han Birger att bättre sprita ut focken och sedan lägga sig ned på däck, för att mot den grånande morgonhimlen lättare kunna urskilja Paternosterskären.
Ännu syntes ingenting, men de förfärliga bränningarna hördes som en avlägsen åska, och ju närmare båten nalkades skären, desto belåtnare och ljusare blev uttrycket i Haraldssons grymma drag. — Hör du hur det ryter? sade han till Birger, som låg bredvid honom och dystert stirrade utåt det hemlighetsfulla svalget. — En gång i min ungdom, återtog Haraldsson med ett underligt leende, en enda gång, har jag seglat genom bränningarna. Öppningen är knappt tio alnar. Styr man det minsta ur rännan, är fartyg och liv icke värda en kabelända. Den gången lyckades jag, och förföljaren blev för mina ögon krossad mot klipporna. Förstår du min mening, Birger? Vi ha intet annat val, och jag hoppas att det nu skall gå på samma sätt!
— Vi får väl se! sade Birger entonigt. Vi ä inte där än. Han sprang hastigt upp. Hör ni, far, han prejar oss… vi ha honom rakt i hälarna.
— Ännu icke, ännu icke, sade Haraldsson, än ha vi litet försprång.
— Men om vi icke ge oss, skjuter han innan vi hinna…
— Nu! ropade Haraldsson i högsta spänning, då båten nästan uppnått svalget, men i samma ögonblick for en eldstrimma från tulljakten, som kommit helt nära — en kula susade förbi sälskyttarnas båt, och en annan avslet fockskotet.
— Död och förbannelse! röt Haraldsson, vi ä förlorade, om icke skotet blir inhalat! Gör vad du förmår, Birger…
Men sonen hade redan, utan att avvakta faderns befallning, fattat den för stormen fladdrande focken, bemäktigat sig stumpen av skotet och höll med jättekrafter denna i ena och i relingen på båten med den andra handen.
— Bra gjort! ropade Haraldsson, då båten åter sköt fart genom de rasande bränningarna. Det var ej vågor de genombröto: himmel, jord, berg och vatten syntes icke till — endast vit fradga omgav farkosten över, under och på sidorna.
Slutligen flög båten fram på västra sidan om skären. Faran var överstånden, och Haraldsson lyfte åter huvudet med den djärva tillförsikt, ett lyckat vågstycke skulle ingiva en sådan natur. Det var ett gott stycke arbete! sade han triumferande till Birger. Belägg nu skotet så gott du kan, så ska vi se på hur det går med kronans gossar här bakom oss.
Det var i morgongryningen. Stormen hade saktat av. Haraldsson ansträngde sina skarpa ögon för att kunna urskilja huru den hatade tulljakten reste all världens väg. En grym, hånande tillfredsställelse spelade i hans ögon. Men detta uttryck förvandlades i det bittraste raseri, då han med en röst, som för första gången under hela affären förrådde en darrning, yttrade vänd mot Birger, vilken förgäves sökte att få focken belagd: — Den gamle kronotjuven har kommit helskinnad igenom! Tiden är kort, det duger ej att förspilla den med ord. Vi äro förlorade om, icke… Han kastade en uttrycksfull blick på sonen, medan han betänksamt vägde studsaren i handen.
Ett leende av fruktansvärd vildhet besvarade från Birgers läppar den halvt framkastade vinken. Han nickade betydelsefullt åt fadern, sprang förut och nedhalade med några väldiga tag focken, under vilken han sorgfälligt stack geväret.
Haraldsson, som redan fullkomligt återfått sin vanliga köld, gömde sitt på botten i styrrummet och lade därefter båten mot vinden.
Tulljakten nalkades nu, och jaktlöjtnanten prejade båten för tredje gången.
Haraldsson erkände sig ha förbjudna varor ombord, men underkastade sig, emedan all strid ändå nu vore förgäves.
— Det fägnar mig att ni äntligen erkänner sådant! svarade Arnman. Men bättre hade varit, om ni sparat oss bägge ett vågstycke, som nära kostat både fartyg och liv. Men lägg nu bi, så att jakten kan komma långsides.
Haraldsson lydde med ett utseende av ödmjuk undergivenhet, och inom några ögonblick låg äntligen, efter den ihärdiga striden, kronobåten sida vid sida med sälskyttarnas.
— Nu är det vår tur, Mårten, att spela herrar och betala det packet! sade jaktlöjtnanten och beredde sig att stiga över relingen; men förrän han hunnit verkställa sitt beslut, hade Haraldsson omärkligt fattat sin studsare och lagt an… nästa ögonblick brann den av — och Arnman föll med krossat huvud framstupa över smugglarnas båt.
Nästan samtidigt befann sig Birger ombord på tulljakten, och efter ett kort, men förfärligt brottande med de bägge jaktkarlarna, vilket erfordrade Birgers hela jättelika styrka, kastades den ene i havet och den andre, den raske Mårten, krossades av gevärskolven, då han redan till hälften lyckats draga Birger över relingen.
Omedelbart på detta ohyggliga uppträde borrades jakten, sedan den först blivit undersökt av den rovlystne Haraldsson, som lade sig till med en del av tågvirket och fastsurrade liken vid tofterna. Och med de sista ringlarna av den sjunkande kronobåten, över vilken vågorna snart vältrade sig i vanlig enformighet, försvann även varje farhåga för mördarna att bli upptäckta, ty så långt ögat nådde, syntes varken fartyg eller någon levande varelse.
— Det är nu gjort som gjort är! sade slutligen den äldre Haraldsson. Det var nödtvång, tillade han i en slags övertygande ton, självförsvar! Vi voro tvungna, om vi icke ville överlämna oss själva i lagens händer. Men låt oss nu tänka på att komma i väg. Var är pojkbytingen?
Birger och Haraldsson erinrade sig nu först att de under loppet av flera timmar icke sett till Anton. Förundrade varseblevo de hur den arme gossen, inkrupen i öppningen till plikten, stod och stirrade på dem med blickar, vilka förrådde lika mycken fasa som ångest.
— Vad gör du där, Anton? frågade Haraldsson i en ton som, begagnad av honom, kunde kallas mild. Kom fram!
— Nej, nej, jag törs inte! Då gör ni med mig som med jaktlöjtnanten och de andra. Låt mig vara, låt mig vara! Och darrande av ångest, halade han sig allt djupare ned och gömde sig slutligen bland de lösa klädespersedlarna i kojen.
— Bär dig inte åt som en galning! ropade Haraldsson, i det han stack huvudet ned genom öppningen och visade daggen, som han höll i handen.
Ett vilt, hemskt och gällt tjutande var Antons enda svar; och ehuru skakad av vrede och knappt i stånd att styra sitt obändiga lynne, nödgades Haraldsson, av fruktan att bli hörd och upptäckt, draga sig tillbaka.
— Vad är att göra? sade han till Birger. Pojken kan förråda oss! Vad är att göra?
— Intet, sade Birger dystert, intet kan göras, ty den stackars gossens hjärna är rubbad. Fyra blodskulder vila på våra huvuden. Det hade varit så gott att bränningen vid Paternosterskären slukat oss alla.
— Är du en sådan feg kruka, att du redan ångrar dig? sade Haraldsson med rå stolthet. Vad jag en gång gjort ångrar jag aldrig; käringar kunna pipa, men män handla. Du borde blygas att tala som om du ej vore son till Håkan Haraldsson. den störste smugglaren i skärgården!
— Och mördarn och sjörövarn! hånade Birger med grym bitterhet.
— Tig, pojke, och gå till arbetet, dundrade Haraldsson med rullande ögon — eller vill du bli sedd här?
Birger mätte med en hemsk blick fadern. — Vi måste bort, jag vill hjälpa er! sade han med stadig, lugn röst. Sedan… Han slutade ej meningen, men Haraldsson såg i sonens öga något, som övertygade honom, att deras blomstrande verksamhet överlevat sina bästa dagar.