Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 16

←  Femtonde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Sextonde kapitlet

Sjuttonde kapitlet  →

Sextonde kapitlet.

Framför förstugukvisten till jaktlöjtnant Arnmans lilla hus sågs, vad endast vid namns- eller födelsedagar brukades, friskt löv och granris, hämtat från fastlandet. Den var smyckad såsom till högtid. Men på fru Katrinas bleka ansikte, som lutade sig över balsaminerna, sågs ingen skymt av glädje, ehuru det visserligen bar prägeln av en stel och tung vänlighet.

— Barn, sade hon till Josefina, vilken, mera lik en mekaniskt rörlig bild än en levande varelse, flyttade sig fram och åter, ser du någon skymt av dem ännu? Jag tycker mina ögon ha liksom en hinna för sig.

Och denna hinna var tårarnas. Fru Katrina hade gråtit över sin sons olyckliga kärlek, men ehuru blödande, hade dock modershjärtat givit vika för hans enträgna böner. Hon hade efter en svår strid samtyckt att se Gabriella.

— Ser du ingenting? upprepade fru Katrina.

— Ännu ej! svarade Josefina, medan hon omsorgsfullt gned dammet av de gamla ostindiska kaffekopparna, vilka, med undantag för gamle löjtnantens begravning, icke varit i bruk sedan salig fars sista födelsedag, utan alltid förvarats i skåpet liksom reliker.

— Hur tycker du, att du är till mods, barn? frågade gumman efter en liten stunds tystnad.

— Liksom jag skulle sträckas på pinbänken! hade Josefina kunnat svara sanningsenligt, men nu yttrade hon blott: — Jo men, det går väl an.

— Kom hit och låt mig titta på dig … Nå, du ser rätt bra ut, åtminstone i mina ögon mycket bättre än den där Tistelrosen, som jag önskade mina ögon aldrig finge skåda. Men håll dig nu rak, min flicka, så att ingen får se dig längre än till tänderna — och var artig mot de där människorna, vilka det varit bättre att du aldrig besökt!

— Nu komma de! utbrast Josefina. Mor är ju så snäll och tar först emot dem? Jag får springa in i köket och se om kaffet.

— Det är som om det också klack till i mitt hjärta — men jag står bättre emot än du. Jag skall ta emot dem.

Och nu satte fru Katrina på sig en särskild min och hållning, och därmed trädde hon ut på förstugukvisten, ty — icke ett steg går jag längre! sade hon för sig själv.

Vid Arves sida, men icke vid hans arm kom en lätt gestalt fram bakom den ruckliga sjöboden, och inom några ögonblick stod den unga, tjusande Gabriella, som hastade förbi Erika, framför gumman Arnmans strängt mönstrande blick.

— Detta är min mor, sade Arve, och detta …

— Tistelöns ros, kan jag tänka! inföll fru Katrina och nödgades emot sin vilja se milt på Gabriella, vilken ödmjukt böjde sig ned att kyssa den gamlas hand.

— Inte så mycket krus! Gumman drog sin hand tillbaka, men då Gabriella i stället med en intagande åtbörd räckte sina friska läppar, hade det varit omöjligt att vägra henne detta bevis på välkomnande välvilja. Då Arve såg sin mor och Gabriella växla en så förtrolig hälsning, kände han de gladaste förhoppningar. Nu kunde ju inga skrupler, ingen motvilja mera finnas: den, som erhållit en kyss av Gabriella, måste nödvändigt älska henne, kunde åtminstone ej hata henne.

Nu kom ordningen till Erika, vilken mottogs med all heder. Hon var redan förut utmärkt väl anskriven hos fru Katrina, vilken av åtskilliga Arves yttranden kunnat sluta att hon var emot hans frieri till Gabriella. Av denna orsak var fru Haraldsson i gumman Arnmans tycke ett fruntimmer av utmärkt förstånd, en gäst, som hon med all belåtenhet mottog i sitt ringa hus.

De främmande infördes nu i värdinnans egen kammare, vilken stod högtidsfin.

Kaffebordet gjorde sig förträffligt med den vita duken, de små vackra gammaldags kopparna paraderande bredvid den gröna bleckkorgen med nybakade rån. Man tog plats på de gamla massiva stolarna omkring bordet, och ehuru gumman Arnman varken trugade eller krusade över hövan, var hon dock artig — och Arve var naturligtvis uppmärksamheten själv.

Nu kom Josefina med den höga kaffekannan, som knappt fått plats, innan Josefina kringklappades av Erika och Gabriella, och den senare föreslog, att de, så fort de fått smaka på fru Arnmans goda kaffe, skulle ge sig ut och bese fiskläget. Härvid log hennes blick mot Arve, den överlycklige Arve, i vars ansikte numera icke fanns ett spår av sjukdom eller sorg. Frisk, kraftfull och med präktigare lockar än dem nervfebern berövat honom stod han där så vacker och ståtlig, att ”en riktigt kunde unna'n gott”, såsom gamla Annika viskade, gläntande på dörren.

Nu dracks kaffet, varunder fru Katrina talade med mycken värdighet om sin handel och om det gagn, hon därvid hade av Josefina, vilken enligt hennes förmening, vore den bästa flicka, som ginge i skärgården.

— Ack, du lyckliga Josefina, som får så mycket beröm, sade Gabriella oskyldigt. Om det ändå sades, att jag vore den bästa!

— Man säger, att du är den skönaste! viskade Josefina henne i örat.

— Men jag vill så gärna vara den bästa! Det låter så gott att höra beröm från gamla läppar, och de gamla bry sig ej om skönhet.

Fru Katrina log fryntligt. Hon värderade Gabriellas enkla öppenhet, och om hon blott ej varit Haraldssons dotter, skulle hon med sitt hjärtliga, intagande väsen, snart ha utträngt den stackars Josefina. Men nu hjälpte ej att vara aldrig så söt och intagande: rosen på Tistelön kunde ju ändå aldrig bliva någon gunstling hos gumman Arnman.

— Nu skola vi kanhända se oss om? sade Arve, vilken hoppades få tillfälle att tala med Gabriella, ty på ditresan, medan hon satt bredvid Erika, var det ej att tänka på.

Sällskapet lagade sig i ordning, och fru Katrina, som gärna ville skryta litet med ett och annat, som hennes Arve uträttat, tog själv en duk på huvudet. Josefina fick på egen begäran tillåtelse att bli hemma och se efter kvällsvarden.

Arve och Gabriella gingo förut, Erika och gumman Arnman efter. Och nu tycktes det, att vår jaktlöjtnant aldrig kunde finna bättre tillfälle för en förklaring — det fattades blott en enda liten omständighet, och det var mod. Arve hade många gånger tänkt sig detta ögonblick och även vad han därunder skulle yttra, och likväl, när det nu var inne, hade han ej ett ord att säga utan gick helt tyst.

— Vi skola väl icke gå förbi fattighuset! ropade fru Katrina, och Arve stannade så tvärt som om han nu först erinrat sig varför de voro ute. Inkomna i det lilla huset, berömde Erika den goda inrättningen, som hon ansåg mycket prisvärd, och gumman Arnman jämförde med förlåtlig noggrannhet den stora skillnaden mellan nu och fordom, innan hennes Arve börjat taga hand om det ena och andra.

Erika yttrade åt Arve några hjärtliga och förbindliga ord om det myckna goda, som han åstadkommit på fiskläget, och med blygsamhet hörde Arve hennes beröm. Det fanns likväl ett par läppar, av vilka han hellre hört det, men de hade ännu icke yttrat något.

På återvägen saktade han sina steg. Nu eller aldrig skulle förklaringen ske. Tillfället var så lägligt, sedan de bägge vaktarinnorna skyndat förbi, inbegripna i ett livligt samtal.

— Härute, sade han och sökte uppfånga en blick från Gabriellas ögon, härute på vårt ensliga fiskläge skulle mamsell Gabriella visst inte kunna trivas?

— Hur vet löjtnanten det? frågade Gabriella och såg ned på stenarna.

— Jag tror så … det är så enkelt här, mot Tistelön.

— Är det då bara vackra rum och vackra saker som göra trevnaden? sade Gabriella sakta.

— Det gör mycket till, men icke efter min tanke allt. Jag har ej annat att bjuda än dessa tarvliga rum med denna fattiga omgivning, om jag någonsin vågade hoppas, att den, som jag högst på jorden älskar, ville dela mitt enkla brödstycke.

— Icke mera? upprepade hon knappt hörbart.

— Icke mera — mitt hjärta, min redliga kärlek har i hopplösa år så tillhört henne, att jag ej behöver bjuda vad hon vet vara hennes och förblir hennes, om än lika många år skulle förflyta, utan att jag nådde målet.

Gabriella kände sitt hjärta flyga mot den, som ensam bodde däri. Men ögonblicket kom så illa till pass. — Ack, om han ändå valt någon annan tid! tänkte hon för sig själv.

Arve, som fattade hennes tysta mening, tillade: — Jag vet, att denna stund ej är den rätta att tala härom. Men jag förstår icke varför det på Tistelön alltid är så svårt att få tala ostört. Vi ha intet annat ögonblick än detta — också det är snart förbi … skall det, älskade Gabriella, bli utan hopp?

Detta var åtminstone en bestämd fråga, vilken likväl ganska knapphändigt måste besvaras, ty fru Arnman och Erika voro redan vid förstugukvisten, där bägge vände sig om för att invänta sitt sällskap.

Minuten var avgörande. Att ge Arnman svar i en blick var ej värt att tänka på: den kunde märkas. Ett sakta ord däremot — ett ord som flög från själ till själ — det måste, det ville hon giva. Och med låg röst svarade hon: — Icke utan hopp … men låt det bli oss emellan, tills vi vidare få talas vid!

— Det är den skönaste afton för hemfärden! sade Erika. Men Arve visste ej om det var afton, dag, natt eller morgon. Han hade velat omfamna hela fiskläget och högt ropa : — Icke utan hopp! eller, vad som var alldeles detsamma: Nu är hon min!

Gabriella undgick Erikas skarpsynta öga, och hon höll till och med ganska god min när denna underrättade Arnman, att han ej behövde giva befallning om jakten, ty hon hade överenskommit med sin man att hans lilla segelbåt skulle hämta dem, och som vinden vore god för återresan, kunde det ej dröja länge, innan de vore hemma.

Ehuru visserligen ingen överraskning kunde vara större än denna, såg likväl Arnman ut som självaste lydnaden. Han förklarade artigt sin ledsnad över att ha förlorat sin förtroendepost att föra herrskapet hem, men hoppades likväl att allt skulle gå bra, varom han ville övertyga sig med det snaraste.

En timme därefter låg Birgers båt vid bryggan, och så snart gästerna intagit den lilla aftonmåltid, fru Katrina ombesörjt, hjälpte Arve damerna med kapporna, och hela hushållet följde de främmande till stranden.

Nu har det väl i alla tider varit brukligt att en någorlunda belevad ung man räcker damerna handen, då frågan är att gå ombord. Denna lovvärda sed underlät icke heller vår jaktlöjtnant, och sedan han hjälpt Erika, bjöd han handen åt Gabriella, varvid det föll av sig självt, att de fingo utväxla en blick och en handtryckning, den bästa besegling, som kunde önskas på det nya förbundet. Nu lade båten ut, och än en blick stulo de sig till, innan den vände.

— Nå, vad säger mor? frågade Arve, under det de gingo tillbaka in i stugan.

— Å, jo, vore hon ej dotter av den gamle Tistelöräven, hade jag ingenting att säga mot henne!

— Men hon rår ju ej för, att hon är dotter till honom.

— Nej, gud bevars, det gör hon visst icke, men jag känner nog krutet, sa hin om nässlorna, fastän hon har en så vacker skapnad som man någonsin vill se. Ja, hon är en riktig ros!

— Skönare än alla mors balsaminer och alla rosor, som funnits till i världen!

Fru Arnman kastade en hastig blick på sin son. — Svägerskan, sade hon, se det är en kvinna som duger, just en människa att sätta värde på.

— Ja, det är hon som har uppfostrat Gabriella! inföll Arve.

— Det måtte väl ej vara hennes enda förtjänst, menade fru Katrina litet fnurrig.

Efter ett par dagar infann sig Arve på Tistelön, men besöket blev helt kort, ty Gabriella underrättade honom i ett ögonblick, då de händelsevis voro allena, att intet lägligt tillfälle att tala med fadern kunde finnas, förrän Birger och Erika reste in till Larsmässe marknad i Göteborg. Hon rådde även Arve att fara dit, ty eljest vore det ej troligt att Erika följde med.

— Men om jag det gör, så går jag ju miste om mitt hopp? sade Arve, förvånad vid detta förslag.

— Att resa dit är lätt, inföll Gabriella klipskt, men lättare är det dock att resa tillbaka, medan de göra sina uppköp.

Nu visste Arve vad han hade att rätta sig efter, och då han ett par timmar därefter, under förebärande av angelägna göromål, tog avsked, frågade han om herrskapet ämnade sig till Larsmässe marknad.

— Ja, jag skall dit, svarade Birger, kanske vi få sällskap?

— Det var just min mening: det är så roligt att fara med bekanta, och jag har mycket att uträtta för mors handel. Vid denna tid är det bäst att göra sina uppköp.

— Det är ganska klokt! menade Birger. Erika har visst mycket att uträtta, och du, Ella, har nog också något — hur är det, ni följer ju med?

Erika hade ingalunda tänkt att resa, så angelägen denna årliga färd än var, ty hon gissade, att i händelse Gabriella liksom förra året vägrade att följa med, skulle denna tid bli ganska farlig. Men nu, då Arnman även tänkte sig in, förändrades saken: nu finge man nog se, att Ella också hade lust.

— För min del far jag visst, sade Erika och vände sig till Arnman, ty vid Larsmässan gör jag alltid min handel, men Gabriella plär icke vara road av de där marknadsfärderna.

— Å, jo, nu har jag ej varit där på så länge! sade Gabriella med lätt rodnad. Det vore rätt roligt.

Birger och Erika växlade en hastig blick, likaså Arve och Gabriella, varefter Arve ånyo tog avsked med löfte att infinna sig aftonen före den, som blivit bestämd till avresan.