Rosen på Tistelön/Del II/Kapitel 17

←  Sextonde kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Sjuttonde kapitlet

Adertonde kapitlet  →

Sjuttonde kapitlet.

Aldrig hade någon tid förefallit Gabriella så lång som denna månad, vilken ännu återstod innan Larsmässan. Slutligen kom den likväl, och nu syntes Gabriella särdeles livad och i fullt bestyr med att göra sig färdig till resan. Det var dagen förut. Hon satt på sin kammare och färdigsydde en klänning, om vilken hon endast visste, att den icke första gången skulle begagnas i Göteborg, utan just medan de andra voro där. Och för att vinna sitt ändamål ämnade vår hjältinna, hos vilken det tysta synbara motståndet mot hennes önskningar väckt begäret att hjälpa sig genom list, helt oförmodat bli illamående under natten. Emellertid bör det nämnas till hennes heder, att det var högst ogärna hon tillgrep ett sådant medel och att hon med nöje skulle ha begagnat vilket bättre som helst för att slippa resan.

Ödet hjälpte henne ur detta bryderi.

Just som hon fastsydde sista haken i klänningen, inträdde Anton och satte sig bredvid henne.

— Så, har du nu den strunten färdig! sade han och kastade en föraktfull blick på klänningen. Du gläder dig väl att få slå dina krumbukter i den där grannlåten?

— Ja visst — jag tänker, att göteborgsherrarna nu som vanligt skola se på mig.

— Men det är väl en, som du hellre vill skall se på dig … Hör, Ella, om jag hade något för ditt eget bästa att be dig om, skulle du neka mig det?

— Det är svårt att veta — det kommer an på vad det vore.

— Å ja, så säger folk alltid, återtog Anton misslynt, och sen heter det: allt annat vad du ber mig om, vill jag göra, men icke det!

— Men så har jag ju aldrig sagt, Anton! Och om det står i min förmåga, så gör jag bestämt vad du vill.

— Ja, nog kan du, om du bara vill, för det är ingenting annat än att du skall bli hemma och icke följa med till Göteborg.

— Å, gud bevars, utbrast Gabriella med låtsad förtrytelse, hur kan du begära något sådant — tycker du, att jag skulle bli hemma, när jag ej var där i fjol?

— Håll dig vid sanningen och säg: tycker du, att jag ska vara hemma, när jaktlöjtnanten reser med!

— Nå, än sen då? yttrade Gabriella litet spetsigt, vore det så illa, om jag funne nöje däri?

— Du kan också finna nöje i att gå och dränka dig, om du behagar! svarade Anton tvärt.

— Du är tokig!

— Ja, visst — det har jag nog hört … Men nu vill jag tala ett allvarsord med dig, Ella! Tror du ej, att jaktlöjtnanten tänker fria till dig?

— Nej, det tror jag bestämt icke, sade Gabriella, emedan hon visste, att han redan gjort det.

— Du ljuger — du vet, att han skall göra det, så snart det kan givas tillfälle, och därför har ni nu gjort upp om att resa tillsammans till Larsmässan, efter det icke gick ihop, när Erika så olägligt var med till fiskläget.

— Om du tror det, sade Gabriella stucken, så vill jag visa dig, att du tar fel. Jag skall göra dig den glädjen att bli hemma, jag reser ej!

Nu ljusnade Antons anletsdrag. Så blid hade Gabriella icke sett honom på länge.

— Jag vill ej tacka dig på vanligt sätt, sade han med en betydelse som hon ej förstod, jag vill göra något mycket större, något, som säkert ingen annan gjort för en annan. Men så håller jag också mera av dig, Ella, än någon människa hållit av den andra. Och om du lyder mig så skall jag för dig uppoffra min förlossning.

— Käre Anton, sade Gabriella, betryckt och förvissad att han åter råkat in i sina fantasier, nu vet jag ej vad du menar?

— Det är detsamma! Ingen får veta eller ana hur dyrt jag köpt din lycka. Det gör ingenting — jag skall tåligt vänta. Kanske blomstrar den där staven ändå en gång för mig också … Men låtsa nu icke om något så länge!

— Men vad är det för en lycka du talar om?

— Att frälsa dig från jaktlöjtnanten vet jag! Du vet ej vilket rysligt vidunder skulle uppsluka oss alla, om du trädde i brudstol med honom. Men du gör icke det: du lyder mig! Du kan ej göra något mindre för att jag uppoffrar min salighet för dig. Och Anton smekte hennes händer.

— Min stackars bror! sade Gabriella, som långt ifrån att tänka på sitt eget öde eller någon betydelse i varningen, ansåg Antons lidande vara det mest beklagansvärda.

— Ja, jag lider mera än du fattar eller begriper, viskade han klagande, och stora tårar droppade ned på systerns hand, ja, Ella, om du kände alla strider jag haft för din skull, så tyckte du säkert, att det vore lätt att göra något för mig igen. Men mina tårar, mina suckar, mina böner de räknas blott av min fader och moder, de blå böljorna! Anton lutade sin heta panna mot Gabriellas axel.

O, hur långt var ej Gabriella från att ana att hennes levnads vändpunkt låg så nära, att dessa svaga darrande händer, som hon höll i sina, förmådde flytta dem från ljusets sida till mörkrets avgrund! Nu, i detta ögonblick, var det fullt ljus. Den olycklige Anton ville giva allt för henne, ja, han hade inom sig beslutat att för alltid avstå från hoppet att komma till sitt blå efterlängtade hem: han drömde att i evighet gå som en trånande ensling på jorden endast för systerns skull. Men det var vedergällt, då hon icke reste utan lydde honom, ty ehuru Anton icke fått något bestämt löfte därom, tycktes det honom vara utom allt tvivel, att hon ej kunde visa sig så otacksam och göra honom emot.

En liten stund efter detta samtal gick Gabriella ned och berättade för sin far, Birger och Erika, att Anton så innerligt tiggt och bett henne att bli hemma, att hon icke hade hjärta att göra honom emot.

— Det är verkligen bra snällt av dig att ge efter för ett sådant infall! sade Erika, som ej önskade något högre än att Gabriella skulle stanna hemma: under trängseln i marknadsvimlet kunde mycket talas, som ej hördes, och i den händelsen hade man vid hemkomsten troligen att vänta ett uppträde, varefter Erika ingalunda längtade.

Haraldsson och Birger lade sig icke emot beslutet. Men då jaktlöjtnanten på aftonen kom, syntes han ganska missnöjd över den felslagna förhoppningen om mamsell Gabriellas sällskap på resan. Det kunde emellertid icke hjälpas, och i själva verket föll det sig för honom svårt att visa sig nedslagen vid de triumferande blickar, som Anton kastade på honom.

Följande morgon i dagbräckningen gav sällskapet sig ut, och endast genom en blick förnyade Arve och Gabriella sin överenskommelse, att han redan andra eftermiddagen skulle vara tillbaka. Birger och Erika ämnade bli borta minst fyra dagar.

Arve gick ombord på Birgers båt, som var mera snabbseglande, men jakten följde efter för att intaga de varor, vilka voro bestämda för mors handel.

Då sista skymten av seglarna försvunnit, gick Gabriella på sin kammare att än en gång pröva sitt hjärta och överväga det viktiga steg, som hon var på väg att taga. Hon kände djupt och övertygande, att hon redan mycket länge älskat Arnman och att hon med honom säkerligen vunne en högre lycka än med Rosenberg. — Rosenberg, upprepade hon sakta och framtog hans porträtt, om de friat på samma gång, är det kanske osäkert vilkendera jag valt: jag var ju då bara sexton år, blott ett barn. Nu skulle jag ha bestämt mig för Arve, ty i hans själ och blickar ligger mera, som talar till hjärtat än … Hon hade ej styrka att säga ut. Porträttets klara, uttrycksfulla ögon tycktes liksom förebrå henne partiskheten för den senare älskaren. Vidare övervägde hon vad orsaken kunde vara, att alla inom hennes släkt ville hindra giftermålet med Arnman: det kunde ej vara av annat än hemligt hopp om Rosenbergs återkomst — men det hoppet är förbi, och nu måste jag lägga av denna! sade hon och drog till hälften kaptenens ring av fingret. Något hindrade henne likväl att på en gång verkställa sitt beslut, och hon fann för gott att uppskjuta det till följande dag.

Men nästa dag drogs ringen av och nedlades i en låda av spegelglas, den första present, hon erhållit av Rosenberg. Det var hennes fasta beslut att allt skulle vara avgjort till Birgers och Erikas återkomst, ty det visste hon, att om hon ej, under det hon var ensam med fadern, finge makt med honom och förmådde honom till överensstämmelse med hennes egna önskningar, skulle det troligen icke ske sedan Birger kommit hem.

Middagen var förbi, Anton satt som vanligt ute och Haraldsson i sin kammare, där han tog sin lur på maten. Varje ögonblick kunde jakten komma. Och sedan Gabriella tagit på den vackra nya klänningen och flyktigt beundrat hur den klädde henne, ställde hon sig med högt klappande hjärta vid fönstret i sin kammare.

Nu voro alla tankar på Rosenberg förgätna, endast kärleken och Arve gåvo liv åt de flygande pulsarna. Men tiden gick, hon hörde sin far gå i kammardörren och nu måste hon ned för att slå i kaffet.

— Se här, pappa, jag har provat min nya klänning för att ha något att roa mig med i ensligheten — tycker ej pappa att den är vacker? frågade hon och vände sig på tå framför gubben.

— Å jo, mycket vacker — det är bara skada, att du icke fick visa dig med den i stan. Men om du vill, skall du få följa med på makrilldörje i kväll? Jag tar ett par av karlarna med mig.

— Det vore allt roligt, käre pappa! Men nu är det så, att jag väntar Lena hit: jag har lovat att klippa till en klänning åt henne.

— Så så, det var bra — då får du någon att språka med. Slå nu litet konjak på resflaskan och lägg in lite aftonvard, för jag har sagt till om båten!

— Strax, pappa! Gabriella vidrörde knappt golvet. Allt gick ju så förträffligt i lag. Och ehuru det var sant, att Lena begärt få en klänning tillklippt, var det likväl icke sagt, att hon skulle komma just i dag, men gjorde hon det, så finge hon väl lämna tyget kvar till lägligare tid.

Fortare än Haraldsson någonsin blivit betjänad, var allt färdigt och i båten. Under tillönskan, att Lena snart måtte komma for gubben, och Gabriella stod på bryggan, vinkade med näsduken och ropade: — Adjö, pappa — välkommen snart hem! "Men hennes ögon spanade åt annat håll och upptäckte även, sedan dörjebåten gått om udden, en rörlig punkt i fjärran, vilken hennes hjärta sade henne måste vara tulljakten.

Gabriella missräknade sig icke. En halv timme senare sprang Arnman upp på bryggan och strax därefter in i dagligrummet.

Ett sådant ögonblick av sällhet som det följande hade ingen av dem ännu upplevat. Att träffas ensamma just nu, då deras hjärtan flögo emot varandra, det var mer än de kunnat hoppas, nästan mer än de kunde bära. Gabriella satt på soffan, Arve stod framför henne.

Visst var vår jaktlöjtnant litet blyg och tyckte, att det var mer än mänsklig lycksalighet att sträcka sitt hopp till något högre än att kyssa hennes hand, men då han varseblev att Rosenbergs ring försvunnit, då visste han vad klockan var slagen och tog mod till sig. Att börja med satte han sig bredvid Gabriella utan att släppa hennes hand, men då han såg en tår smyga sig fram i hennes öga, förmådde han ej längre behärska sina känslor: — och den första kyssen satte en än högre rodnad på Gabriellas varma kinder.

— Jag vet ej hur man kan leva efter en stund som denna! var de första ord han yttrade. Där satt Gabriella omsluten av hans arm, med huvudet lutat mot hans kind, och även hon tänkte, att en sådan salighet som denna ej mera kunde återkomma i detta livet. Den kyss, hon växlat med Rosenberg, var kall mot den, som hon nu utbytte med Arve. Hårt slutna till varandra, fasthöllo de den flygande minuten, men den flydde likväl och med den drömmen och berusningen.

Ett skri, blott ett, men det så skarpt och genomträngande, att det väckte de lyckliga, hördes utifrån. De sågo åt fönstret — där blickade Antons förvridna ansikte mot dem.

— Herregud, den galna människan! ropade Gabriella och sprang häftigt upp. Vad har han nu fått i huvudet?

— Himlen var försvunnen — avgrundens budbärare kvarstod.

— Jag skall gå ut och tala med honom! sade Arve, närmande sig fönstret. Han kunde likväl icke undgå att taga ett steg tillbaka, då Antons vilda ögon nästan syntes vilja sluka honom.

Gabriella sprang emellertid ut på gården. — Kom in, snälle Anton! bad hon. Det är ju ingen så faslig olycka du sett — jag är nu Arnmans trolovade, och så snart pappa kommer hem, skola vi be honom om hans samtycke.

Anton ryckte sig loss ifrån henne. Han talade icke ett ord, men hans ögon uttryckte den djupaste förebråelse. Denna förebråelse var icke blott bitter, den tolkade även så mycken förtvivlan som ett ögonkast kan innebära.

— Snälla Anton, se för Guds skull ej så på mig! Säg hellre något — och kom in, så få vi tala förnuft vid varandra.

Men Anton pekade på sina darrande läppar, och i det han än en gång med djupaste smärta fäste sina blickar på Gabriella, ryckte han sig ånyo från henne och försvann bland klipporna innan hon tänkte på att kvarhålla honom.

— Ack, att aldrig någon glädje får vara fullkomlig! sade hon till Arve. Nu blev den stackarn så förskräckt, att han förlorade målet. Det har hänt en gång förut, när han blev uppretad på pappa. Då gick det dock över, men hur det nu går, det vet blott Gud. Jag tror det är bäst, att vi springa efter honom, och med godo eller ondo få honom hem.

Hon hade knappast talat ut, förrän Arve som en pil flög åt det håll, dit Anton begett sig. Gabriella, som tillkallade den enda pigan, vilken var hemma, sökte genskjuta honom från en annan sida, men då de, efter ett par timmars jäktande kring halva ön, åter sammanträffade hemma, hade alla försök varit förgäves. Intet spår fanns efter Anton, vilken tycktes hava försvunnit.

— Efter båten ligger på sitt ställe, måste han ha gömt sig i någon håla, vartill blott han känner ingången, så nog finns han säkert på ön, sade Arve lugnande.

— Ja, det tror jag också, men det är icke mindre farligt: han har ju ingen, som nu hjälper sig. Jag är så rädd för den där stygga sjukdomen, att han icke kan tala! Emellertid är han för listig att gå fram, när han icke vill. Gud give, att pappa snart komme hem!

De gingo tillbaka in. Men den nyss inträffade händelsen jämte oron för sjuklingen höll dem i en för stark spänning att låta dem återkomma till den himmel, varur de blivit jagade. Haraldssons slutliga hemkomst tillfredsställde dem bägge. Nu skulle de få bekräftelse på sin lycka.

— Vad är å färde, efter löjtnanten redan är tillbaka? frågade Haraldsson vid sitt inträde. Jag blev riktigt förundrad, när jag fick se jakten.

— Något rätt viktigt! svarade Arve, men lämnade därvid rummet för att låta Gabriella, enligt överenskommelse, först tala med fadern.

— Vad skulle det vara för viktigt — har någon olycka hänt Birger?

— Nej, pappa, men nu har Anton sprungit bort — vi ha letat efter honom ett par timmar, utan att finna honom.

— Vad var det att leta efter! sade gubben nästan vresigt. Löjtnanten har väl icke kommit hit av den orsaken heller?

— Nej, det förstås, pappa — men sedan han väl var här, gjorde han det ändå, för Anton blev så uppbragt över något att han förlorade målet, alldeles som den där gången för länge sedan, pappa minns, då han blev så ond över något, som pappa sade.

— Stor sak i Anton — han får nog målföret igen, och får han det icke, så är ingen skada skedd. Men vad var det med löjtnanten … varför är han här?

— Jo, pappa, jag skall strax säga. Men jag har varit så förskräckt för Anton — tror pappa, att det i ingen fara är med honom?

— Det är ingen fara med honom! sade Haraldsson otåligt. Han kommer nog igen, när det kliar i kakstan. Sen så är han ju van att sköta sig själv och vara ute så länge han vill. Men låt det nu vara nog om Anton!

— Ja, så skall jag väl säga det andra … men då får pappa lov att vara mycket god och snäll, annars blir jag riktigt ledsen! Pappa har ju alltid hållit så mycket av mig?

— Ja, visst, å ja, en kan nog vara svag! Men vad hör det hit?

— Jo, för se pappa, jaktlöjtnanten håller också ofantligt av mig och jag lika mycket av honom, och efter vi göra det, så vilja vi gifta oss, om pappa tillåter det!

— Gifta dig med jaktlöjtnanten — hå hå, blåser vinden från det hållet! Nej, min sockerdocka, det får du allt låta fara, för det är icke så ställt, att du kan få honom.

— Hur så, pappa, är icke Arnman en bra karl? Det har pappa själv sagt. Och en hederlig karl är han också … och om pappa sen visste hur kär jag håller honom.

— Du kan få en annan lika kär.

— Nej pappa, aldrig, det försäkrar jag.

— Jaså, sa du inte så om Rosenberg också, men ändå blev han glömd för en annan, och den andre blir nog glömd för den tredje. Det är så kvinnfolkens lag: de lägga inte sorgen så hårt på sinnet.

— Det var styggt sagt av pappa — jag var ju bara ett barn, när jag blev förlovad med Rosenberg. Nu däremot, är det helt annat, och det säger jag bestämt, att jag aldrig gifter mig, om jag icke får Arnman!

— Åhå, såna löften ha vi hört förr en gång … Slå du emellertid jaktlöjtnanten ur hågen, min flicka, för det blir ändå ingenting av med den saken!

— Men då skall väl pappa ha något skäl? Icke kan pappa svara honom bara det, att pappa ej vill. Säg åtminstone varför pappa icke vill ha honom till måg?

— Varför har du så brått att få dig en man — kunde du icke stå ut att vänta längre på Rosenberg? Jag tycker att jag just är skamsen för att du skall vara så lätt på tån och icke kunna vänta på den, som både du och jag gett löfte.

Gabriella rodnade starkt. — Jag vet icke, sade hon med förtrytelse, varför pappa talar om det nu, då pappa visst icke tror, att Rosenberg någonsin återkommer och då dessutom det redan i höstas var slut på de tre åren, som jag skulle vänta på honom.

— Och nu tycker du, att du gjort'et, när du har väntat många månar över! Men än får du allt ge dig till tåls ett tag, för, som sagt, med jaktlöjtnanten …

— Söta pappa, säg icke om det! avbröt Gabriella. Arnman och jag passa så bra för varandra — pappa kan aldrig få bättre måg.

— Plåga mig icke, barn, utan gå nu din väg och säg du jaktlöjtnanten på mina vägnar, att jag har orsak att vägra anbudet, fast jag tackar för äran — och så kan du säga, att jag håller honom för en bra karl, som jag gärna skulle tagit till måg, om jag inte gett en annan mitt löfte!

— Pappa, pappa, utbrast Gabriella gråtande, vem har jag att tacka för detta? Birger och Erika ha lagt sig emot min lycka. Vad har jag gjort dem, att de vilja se mig i evighet sörja bort mitt liv! Har det ej länge nog varit ängsligt och bittert, och har jag ej väntat tåligt! Söta pappa, låt mig ej förgäves tigga om pappas samtycke! Aldrig blir jag lycklig, aldrig får jag en glad dag mera, om pappa nekar mig det.

— Och ändå kan det inte bli på annat sätt. Tror du, barn, att jag hade hjärta att neka dig något, som stode i min makt att låta dig få? Men Birger … Här hejdade sig den gamla och tystnade.

— Ja, Birger, utbrast Gabriella livligt, det är just han, som ej vill det. Men varför vill han det icke?

— Tig barn, tig … gå din väg — jag kan icke säga något.

Men Gabriella gick ej. Hennes tårar föllo på faderns hand, på hans hjärta. Den för sin avgud svage fadern började redan underhandla med sitt samvete, men Birgers hotande gestalt stod beständigt får honom, och som han fruktade Birger, våndades han redan i både andlig och lekamlig skärseld.

— Det är då utan hopp? sade Gabriella, och hennes bedjande blick sjönk i faderns. Jag går således och säger Arnman, att vi måste skiljas. Men så vill jag också säga pappa, att det är för mig detsamma som att skiljas vid livet, och pappa får själv se vad slut det tar!

Gabriella gick hastigt till dörren, men om hon ämnade utföra sitt beslut, är ej alldeles säkert. Huru som helst, förekoms det av Haraldsson, som i sin svaghet yttrade: — Jag vill besinna mig bättre. Bed honom komma igen i morgon eftermiddag — han får ursäkta, att jag nu icke kan tala med honom.

Gabriella gav till ett glädjerop. Häftigt kysste hon den hand, vilken hon med avsky skulle ha fattat, om hon vetat, att det var densamma som mördat hennes älskades far. Men hon visste ingenting. Ännu en gång dårad av lyckliga aningar, mötte hon Arve, underrättade honom om vad som förefallit och vad de kunde hoppas av morgondagen.

För att desto bättre rekommendera sig hos sin blivande svärfar reste Arnman genast, huru påkostande det än var; men för att vinna ett större gott försakade han ett mindre. Och Gabriellas kärleksfulla blickar följde honom på vägen.

— Låt mig nu vara i fred, sade Haraldsson, då han tillslöt sin egen kammardörr, du får icke oroa mig.

— Nej, visst icke, pappa! Men skola vi ej skicka ut och höra efter Anton?

— Å, han kommer nog — jag har, min själ, annat att tänka på än den tosingen!

I huset blev allt tyst. Gabriella smög sig upp på sin kammare, där hon tillbragte natten i drömmar om framtiden. Haraldsson tillbragte den i pinsamma funderingar, varvid de länge slumrande minnena från Paternosterskären smögo sig in på honom. Än tycktes honom den gamle Arnmans skugga uppmana honom att genom dottern försona den synd, han begått, än åter såg han jaktlöjtnanten med sitt blodiga huvud i hand träda mellan sin son och mördarens dotter. En kallsvett flöt över den gamle bovens kropp, och för första gången i sitt liv greps han av något liknande ånger och bävan för ett tillkommande: döden grinade mot honom och vidrörde honom med sina isiga fingrar.

Medan den grånade syndaren slagen av sina egna gärningars gissel, sömnlös vände sig av och an, den ena stunden troende sig försona himlen genom sitt bifall till den onaturliga föreningen, den andra rysande att ge efter för sin svaghet, rörde sig vid ena sidan av en bergsskreva, icke så långt från huset, en större sten fram och åter … slutligen gav den alldeles vika, och ett huvud stack fram — det var Antons. Strax därefter blev hela hans kropp synlig, då han tyst, men säkert, arbetade sig fram från ett av dessa gömställen, som han själv uppsökt och begagnade, när han ville smyga sig undan sin omgivnings vaksamhet.

Augustinattens månsken belyste sjuklingens dystra drag. Med vad uttryck av ångest betraktade han ej detta fönster, inom vilket hon sov, hon, som, oaktat han för henne velat försaka hoppet om förlossning, likväl kunnat narra honom, och narra honom så skamligt! Då han gladde sig åt, att hon gav efter för hans böner, var det endast för sin egen skull hon blev hemma. Ännu ville väl en röst i hans hjärta tala till hennes urskuldande, men det, som var skett, var skett, och den inbillade plikten bjöd honom att fullborda sin föresats: för henne fanns ej mera råd, hjälp eller hopp. — Gabriella, Gabriella, viskade han så sakta att blott han själv kunde höra det kära namnet, du försmådde den stackars Näckens offer. Nu kan han icke rädda dig — du måste ned i avgrunden jämte de andra. Min fader och moder vinka och vänta mig: min tid här är snart förbi, min förlossning kommer … men har jag gott av den när du blir kvar? Han dolde sitt ansikte med händerna, och hopkrupen låg han på hällen och stirrade mellan fingrarna mot det rum, där all den kärlek, varav hans hjärta var mäktigt, låg gömd.

Då den första skära morgonstrålen steg upp vid horisonten, reste han sig, och dessa timmars tysta kval tycktes ha förvandlat honom från en människa till en vålnad, men i det stela ansiktet låg nu ett bestämt uttryck, som vittnade om ett fast beslut. Än en gång knäppande de magra händerna så hårt, att naglarna lämnade märken i skinnet, sträckte han dem över huvudet. Icke smygande, såsom han kommit, utan med upprätt huvud och stadiga steg gick han ned till bryggan, lossade båten, rodde tyst utåt öns södra sida, där han gick i land och sköt in sin farkost bland säven.

— Det är för bittida ännu! mumlade han och såg på solen. Jag skall sätta mig här så länge och höra på hur vackert de sjunga i djupet. Han lutade örat mot en av strandens stenar och lyssnade med spända sinnen hur böljorna skvalpade. Ljuvligare musik fanns ej för honom. Hela hans själ syntes njuta med fulla drag. — Ack, jag kommer snart, jag kommer snart ! utbrast han. Då de där hemma tro, att jag i häpenheten förlorat målet och därför är dem oskadlig, då köper jag, genom att lossa på tungbandet, inträde till Näckens pärlsal … Men nu fort i båten — det känns så underligt i mitt huvud …