←  Bränningar föröver
Rosor i blom
av Louisa May Alcott
Översättare: Oscar Nachman

Nyårsvisiter
Den sorgliga och nyktra sidan  →


[ 82 ]

IX.
NYÅRSVISITER.

— Nu tänker jag vända om ett nytt blad, såsom jag lovat. Jag undrar, vad jag kommer att finna på nästa sida? sade Rose, när hon kom ned på nyårsdagens morgon med allvarlig uppsyn och ett tjockt brev i handen.

— Trött på frivolitet, mitt kära barn? frågade farbrodern.

— Nej, farbror, och det är just det sorgliga i saken, men jag har föresatt mig att sluta, medan jag kan det, därför att jag är förvissad om att det inte är bra för mig. Jag har haft några mycket allvarliga funderingar på senaste tiden, ty sedan min Phebe lämnat mig, har jag inte haft någon smak för nöjen, så det blir bra att stanna nu och göra en ny start, svarade Rose.

[ 83 ]— Ett utmärkt tillfälle! Hur tänker du fylla det gapande tomrummet?

— Genom att försöka vara lika osjälvisk, modig och god som hon är. Och Rose tryckte ömt brevet mot sitt bröst, ty Phebes styrka hade ingivit henne önskan att kunna lita lika mycket på sig själv. Jag tänker gripa mig an med att leva lika allvarligt som hon, ehuru jag tror, att det blir svårare för mig än för henne, för hon står ensam och har sin bana utstakad. Jag är ingenting annat än en helt vanlig flicka med en massa anförvanter, som ska rådfrågas för var gång jag blinkar, och en förfärlig förmögenhet, som hänger som en kvarnsten kring min hals och drar ner mig, om jag försöker flyga. Det är en svår kasus, farbror, och jag blir riktigt dyster i hågen, när jag tänker på den.

— Stackars hemsökta barn! Hur ska jag kunna bereda dig lättnad?

— Var snäll och skratta inte åt mig, för jag försöker verkligen att vara god. Först och främst måste du hjälpa mig med att vänja mig av med dåraaktiga nöjen och visa mig, hur jag ska sysselsätta mina tankar och min tid så, att jag inte går omkring och slöar och drömmer i stället för att utföra stora ting.

— Gott! Då börjar vi med ens. Följ med mig in till staden nu på morgonen och titta på dina hus. De står färdiga, och mrs Gardner har ett halvt dussin fattiga kvinnor, som väntar på att flytta in där, så fort du säger ett ord, svarade doktorn med ens.

— Jag ska säga det ordet i dag och göra det nya året till ett lyckligt sådant åtminstone för dessa stackars kvinnor. Jag är så ledsen över att det är mig omöjligt att följa med dig in till staden, men du vet ju, att jag måste hjälpa tant Plenty att ta emot. Jag måste göra det, för jag har på senaste tiden inte visat mig så älskvärd mot henne, som jag bort. Jag kunde verkligen inte förlåta henne, att hon tog parti mot Phebe.

— Hon gjorde, vad hon ansåg vara rätt, så vi får inte klandra henne. Jag tänker göra mina nyårsvisiter i dag, och eftersom mina vänner bor åt det hållet, ska jag hämta listan hos mrs Gardner och be [ 84 ]henne framföra en hälsning från miss Campbell till de stackars damerna, att deras nya hem står färdigt att ta emot dem. Ska jag göra det?

— Ja, farbror, men du ska ta åt dig all hedern därav, för jag hade aldrig kommit att tänka därpå, om du inte hade förelagt mig planen.

— Välsigna ditt lilla hjärta! Jag är bara ditt ombud och gör dig en eller annan gång ett förslag. Jag har ingenting annat än råd att ge, så dem slösar jag med vid varje tillfälle… Om du vill, ska jag lägga det där brevet på posten, för jag tycker om en promenad på morgonen.

Men Rose höll fast sitt brev och sade, halvt småleende, halvt blygt:

— Nej tack, farbror. Archie tycker om att göra det, och han underlåter aldrig att komma hit och hämta allt, jag skriver. I gengäld får han ta en titt i Phebes brev, och jag muntrar upp honom litet, ty fast han ingenting säger, så har han det svårt nu, stackars gosse!

— Hur många brev på fem dagar?

— Fyra till mig — hon skriver inte till honom.

— Än så länge. Nåja, du visar ju honom hennes, så det är all right, och ni är ett sällskap sentimentala barnungar! Och doktorn gick sin väg med en uppsyn, som förrådde, att han njöt lika mycket av sentimentalitet som någon av dem.

Gamla miss Campbell var lika allmänt omtyckt som unga miss Campbell, så en ström av svarta rockar och vita handskar flödade in i och ut ur det gamla huset så gott som hela dagen. Klanen kom i spridd ordning för att uppvakta miss Plenty och önska »vår kusin» gott nytt år. Archie kom först, sorgsen men beslutsam, och avlägsnade sig med Phebes brev i vänstra bröstfickan. Han hade knappast gått, förrän Will och Geordie marscherade in, kännande sig mycket viktiga, enär detta var den första nyårsvisit, de någonsin avlagt. De stannade inte länge, ty de ämnade avlägga besök hos varenda vän, de hade.

— Här kommer det andra paret — Steve i full ståt och med en stor bukett åt Kitty — och stackars Mac, som ser ut som en gentleman men känner sig [ 85 ]som en martyr, det är jag säker på, sade Rose, som just satt vid fönstret.

— Här är han — jag har tagit honom i släptåg för dagen och vill, att du piggar upp honom med litet beröm, för han kom med utan motstånd, fastän han ämnat följa med farbror någon annanstans, utbrast Steve, i det han drog sig litet åt sidan och exponerade brodern, som tog sig ovanligt bra ut i gala, ty poleringen började göra sig gällande.

— Ett gott nytt år, tant — detsamma till dig, kusin, sade Mac, som inte tog mer notis om Steve, än om han varit en fluga, i det han gav den gamla damen en hjärtlig kyss och erbjöd Rose en egendomlig liten bukett av penséer.

— »Hjärtero» — tycker du, att jag behöver det? frågade hon allvarligt

— Det gör vi alla. Skulle jag kunna ge dig något bättre än det en sådan dag som denna?

— Nej, och jag tackar dig så mycket, sade Rose, som plötsligt fick tårar i ögonen, därför att Mac tycktes förstå henne så väl.

— Har Archie varit här? Han sade, att han inte skulle gå någon annanstans, men jag hoppas, att ni talade förstånd med honom, sade Steve, som stod framför spegeln och rättade på sin halsduk.

— Ja, han var här, men såg så dyster ut, att jag kände mig riktigt ångerfull. Rose piggade upp honom litet, men jag tror inte, att han har lust att göra några visiter, och jag hoppas, att han inte gör några, för hans uppsyn berättar historien endast alltför tydligt, svarade tant Plenty.

— Åh, det där har han övervunnit om en eller annan månad, och Phebe får snart en annan friare, så oroa dig inte för hans skull, tant lilla, sade Steve med uppsynen hos den, som känner till allt om den saken.

— Om Archie glömmer, kommer jag att förakta honom, och jag vet, att Phebe inte försöker få en annan friare, fastän hon förmodligen kommer att få sådana, för hon är så ljuv och god, utbrast Rose med förtrytelse.

[ 86 ]— Alltså skulle du vilja, att Arch hoppas mot allt hopp? sade Mac.

— Ja, det skulle jag vilja, för en friare är icke värd något, om han icke menar allvar.

— Alldeles! Alltså skulle du vilja, att de väntar och fortsätter att älska varandra, tills de förmått sina anhöriga att ge efter eller det tydligt framgått, att det icke tjänar någonting till att vänta.

— Allt det här bråket med Archie har verkat demoraliserande på oss alla. Till och med ugglan har vaknat och har ännu inte övervunnit upphetsningen, som du ser. Han har ingen erfarenhet, stackars gosse, anmärkte Steve, i det han ömt betraktade sin bukett.

— Det är sant, och jag bad om upplysning bara därför att jag kanske själv förälskar mig en vacker dag, och då blir det här till nytta, förstår ni.

— Du förälskad! Och Steve kunde icke återhålla ett skratt vid tanken på att bokmalen skulle falla offer för den ömma passionen.

— Ja, varför inte? sade Mac helt oberörd. Jag ämnar studera kärlek såväl som medicin. Jag blir kanske smittad en vacker dag, och då vet jag, hur jag ska behandla och bota sjukdomen.

— Om du får den lika svårt, som när du hade mässling och kikhosta, går det dig illa, gamla gosse, sade Steve, som kände sig mycket road.

— Det vill jag också. Ingen stor upplevelse kommer och går lätt, och kärleken är den största vi känner till, tror jag, med undantag av döden.

Något visst i Macs lugna ton och tankfulla ögon kom Rose att se på honom med förvåning, ty hon hade aldrig förr hört honom tala så. Steve stirrade också i största häpnad; så sade han med låtsad ängslan:

— Han har förmodligen smittats av något på sjukhuset — tyfoidfeber kanske — och börjar nu yra. Jag ska föra bort honom, innan han blir vildare. Kom nu, gamla dåre, vi måste ge oss i väg.

— Var inte orolig, för jag är alldeles kry och dig mycket förbunden för ditt råd, ty jag inbillar mig, att jag blir förtvivlat förälskad, när min tid kommer, om den någonsin gör det. Du anser det väl icke [ 87 ]omöjligt? Och Mac framställde frågan i så allvarlig ton, att alla smålogo.

— Nej, visst intet! Du kommer att bli en sannskyldig Douglas, öm och trofast, svarade Rose, undrande vilken besynnerlig fråga som skulle komma härnäst.

— Tack! Saken är den, att jag på senaste tiden varit så mycket tillsammans med Archie, att jag blivit intresserad av ämnet och naturligt nog önskar utforska det, såsom varje förnuftig karl önskar förr eller senare. Det är allt. Nu är jag färdig, Steve. Och Mac reste sig upp, som om lektionen varit slut.

— Mitt kära barn, den gossen är antingen en idiot eller ett snille, och jag skulle gärna vilja veta, vilketdera det är, sade tant Plenty.

— Det kommer tiden att utvisa, men jag för min del är böjd för att tro, att han ingalunda är någon idiot, svarade flickan.

Just då anlände tant Jessie för att hjälpa dem ta emot jämte Jamie, som skulle göra sig nyttig i allmänhet — vilket han med ens började göra genom att slå sina lovar kring bordet, liksom en fluga kring en honungsburk, när han inte tryckte näsan mot en fönsterruta för att tillkännagiva: Här kommer en karl till uppför allén!

Härnäst anlände Charlie vid ett riktigt solskenshumör, ty allt, som stötte på festlighet, var hans förtjusning, och vid denna sinnesstämning var prinsen oemotståndlig. Han hade med sig ett vackert armband åt Rose och fick nådig tillåtelse att knäppa det på hennes arm, medan hon milt förebrådde honom hans extravagans.

— Jag följer bara ditt exempel, för som du vet: »Ingenting är för gott för dem, vi älska, och att giva är det bästa man kan göra», svarade han, i det han citerade hennes egna ord.

— Jag önskar, att du ville följa mitt exempel i fråga om annat än det här, sade Rose allvarligt, och samtidigt ropade tant Plenty till honom, att han måste komma och prova, om punschen var, som den skulle vara.

— Måste följa gamla sedvänjor. Lilla tants hjärta [ 88 ]skulle brista, om vi inte drucke hennes skål på det goda, gamla sättet. Men var inte orolig, ty jag har ett starkt huvud, och det är tur, för jag kommer att behöva det, innan jag blir färdig, skrattade Charlie, i det han visade henne en lång lista, innan han vände sig om för att smickra den gamla damen med alla möjliga slags komplimanger, då de skålade.

Rose kände sig orolig, ty om han drack en välgångsskål för ägaren av alla dessa namn, skulle han verkligen behöva ett mycket starkt huvud. Det var svårt för henne att då och där säga något, utan att visa tant Plenty vanvördnad, men hon längtade efter att få påminna kusinen om det exempel, hon försökte ge honom i detta hänseende, ty Rose smakade aldrig vin, och det visste gossarna. Hon satt och vred med tankfull min på armbandet med dess förgätmigejer av turkoser, då givaren kom tillbaka, alltjämt sprudlande av munterhet.

— Du kära lilla helgon, du ser ut, som om du skulle vilja krossa alla punschbålar i staden och bevara oss unga glada laxar från morgondagens huvudvärk.

— Det skulle jag, ty jag är rädd för att en sådan huvudvärk vanligtvis slutar med hjärtevärk. Kära Charlie, var inte ond på mig, men du vet bättre än jag, att det här är en farlig dag för sådana som du — så var försiktig för min skull, tillade hon med en ovanlig underton av ömhet.

Charlie såg denna nya ömhet i de ögon, som aldrig betraktade honom ovänligt, och inbillade sig, att den betydde mer, än den i verkligheten gjorde, och med en plötslig eldighet i tonfallet svarade han hastigt:

— Min älskling, det skall jag!

Den rodnad, som stigit upp i hans ansikte, återspeglades i hennes, ty i detta ögonblick föreföll det henne möjligt att älska denne kusin, som behövde ett sådant hjälpande inflytande för att det skulle bli en ädel man av honom. Den tanken kom och gick som en blixt, men kom hennes hjärta att klappa fortare, som om den gamla tillgivenheten legat och skälvt vid övergången till en varmare känsla och lämnat kvar hos [ 89 ]henne en känsla av ansvar, hon aldrig förr varit medveten om. Åtlydande ögonblickets impuls, sade hon med en näpen blandning av lekfullhet och allvar:

— Om jag bär det här armbandet, för att det skall påminna mig om dig, måste du bära den här för att komma ihåg ditt löfte.

— Och dig! viskade Charlie, i det han böjde på huvudet för att kyssa de händer, som satte en liten ros i hans knapphål.

I samma Ögonblick blevo de medvetna om att en ny besökande trätt in i yttre salongen, dit tant Plenty diskret dragit sig tillbaka. Rose kände sig tacksam över avbrottet, ty enär hon ännu inte var riktigt säker på sitt hjärtas tillstånd, var hon rädd för att låta sig ledas alltför långt av en plötslig impuls. Men Charlie, som visste, att ett mycket dyrbart tillfälle blivit förspillt, betraktade nykomlingen med en allt utom välvillig uppsyn, och efter att ha viskat: »Farväl, min Rose! Jag tittar in i kväll för att se efter, hur du befinner dig efter dagens ansträngningar» — avlägsnade han sig med en så kallsinnig nick åt stackars Fun See, att denne älskvärde asiat tänkte, att han måtte ha blivit dödligt förolämpad.

Rose fick inte mycket tillfälle att analysera de nya känslor, hon var medveten om, ty mr Tokio kom med ens fram till henne för att göra henne sin komplimang med en komisk blandning av kinesisk artighet och amerikansk förlägenhet, och innan han ännu avlägsnat sig, ropade Jamie med beundran och energi:

— Här kommer en till! O, så elegant och stiligt!

Och nu började de strömma till från alla håll, och damerna höllo modigt ut på sina poster till sent på kvällen. Då återvände tant Jessie hem, eskorterad av sin mycket sömniga lilla son, och tant Plenty, som var alldeles förbi, gick till sängs. D:r Alec hade kommit hem ganska tidigt, men tant Myra hade skickat efter honom i största hast, och han hade, godmodigt nog, gått hem till henne. Faktum var, att han numera var ganska van vid att bli kallad till henne, ty efter att ha prövat på en massa farliga sjukdomar hade tant Myra till sist bestämt sig för hjärtfel, såsom varande den, som bäst skulle hålla hennes vänner i [ 90 ]ett kroniskt tillstånd av ängslan, och lät jämt och ständigt skicka bud, att hon låg för döden. Man blir van vid hjärtklappning såväl som vid allting annat, så doktorn kände just ingen vidare oro, men gick alltid dit och ordinerade med största allvar något oskyldigt medel.

Rose var trött men icke sömnig, så att i stället för att gå till sängs satt hon framför brasan i arbetsrummet och väntade på farbrodern och kanske även på Charlie, ehuru hon knappast trodde, att han skulle komma så sent.

Tant Myras hjärtklappning måtte ha varit ovanligt svår, ty när klockan slog tolv, hade d:r Alec icke kommit tillbaka, och Rose skulle just avbryta sina drömmerier, då någon trevade på halldörren och hon sprang upp, sägande för sig själv: »Stackars farbror, hans händer är så kalla, att han inte kan få nyckeln in i låset. Är det du, farbror? tillade hon, i det hon sprang fram och öppnade. En röst svarade: »Ja» — och då dörren svängde upp, kom, icke d:r Alec, utan Charlie inmarscherande, lade med ens beslag på en av hallstolarna och satt där med hatten på huvudet, gnuggande sina bara händer och blinkande, som om ljuset bländat honom. Så sade han abrupt:

— Ja' sa' ju, att ja' skulle komma — lämna' gossarna, som festa' om grundligt — ska se det gamla året ut, förstår du. Men jag lova' — bryter aldri' ett löfte — och här ä' ja'. Ängel i blått, slog du dina tusende?

— Hysj! Vaktmästarna har inte gått ännu. Kom med in i arbetsrummet och värm dig vid brasan, för du måtte vara stelfrusen, sade Rose och gick före in för att skjuta fram länstolen.

— Visst inte — aldri vari' varmare — men de' ser mycke' hemtrevligt ut. Var ä' farbror? frågade Charlie, i det han följde efter henne, alltjämt med hatten på huvudet, händerna i fickorna och blicken stelt riktad på det blonda huvud, han hade framför sig.

— Tant Myra skickade efter honom, och jag satt uppe och väntade för att få höra, hur det var med henne, svarade Rose och rörde om brasan.

Charlie slog sig skrattande ned på kanten av bor[ 91 ]det. Stackars gamla själ! Så synd, att hon inte dör, innan han är alldeles utschasad. Litet eter eller något i den vägen skulle ge henne respass helt lätt, förstår du.

— Tala inte så. Farbror säger, att inbillade sjukdomar mången gång är lika svåra att bära som verkliga, sade Rose och vände sig om med missbelåten min.

Än så länge hade hon knappast sett på honom, ty minnet av morgonen gjorde henne litet blyg. Hans utseende och hållning förvånade henne lika mycket som hans ord gjort, och den hastiga förändringen i hennes uppsyn tycktes erinra honom om att han icke uppförde sig fullt passande. Han reste sig hastigt, tog av sig hatten och stirrade på henne med sällsamt frånvarande min, i det han sade på samma abrupta sätt som förut, liksom om det fallit sig svårt för honom att hejda sig:

— Ja' ber om ursäkt — mycke' opassande, de' vet ja', och ja' ska inte göra om de'. Värmen här inne gör mig litet yr i huvudet, och ja' tror, att ja' har en förkylning i faggorna. De' ä' kallt — och ja' ä' stelfrusen, tror ja', fast ja' körde av bara katten.

— Jag hoppas, att det inte var din bångstyriga häst? Jag vet, att det är farligt så sent och i mörkret, sade Rose och drog sig försiktigtvis tillbaka bakom den stora stolen, när Charlie gick fram till brasan, varsamt undvikande en pall, som stod i vägen för honom.

— Faran ä' uppiggande — de' ä' därför ja' tycker om den. Ingen har någonsin kallat mig feg — och ingen ska försöka de' heller. Ja' ger aldri' efter — och den där hästen ska inte besegra mig… Ja' ska bryta hans nacke, om han också, tar kål på min eldighet. Nej — de' menar ja' inte — men de' gör detsamma — de' ä' all right, sade Charlie och skrattade på ett sätt, som oroade henne, därför att det icke låg någon munterhet däri.

— Har du haft trevligt i dag? frågade Rose och fixerade honom skarpt, där han stod med en cigarr i ena handen och en tändsticka i den andra och tycktes begrunda, vilkendera av dem han skulle dra eld på.

— Ja då, härligt. Ungefär tvåtusen visiter och [ 92 ]en trevlig liten supé på klubben. Randal kan inte sjunga mer än en kråka, men jag lämnade honom med ett upp- och nedvänd champagneglas, i det han försökte sjunga mitt gamla favoritnummer för dem »Det är bättre att skratta än att sucka». Och Charlie stämde med sina lungors hela styrka upp denna backanaliska melodi.

— Hysj! Du väcker tant, utbrast Rose i så befallande ton, att han tystnade mitt i en roulade och stirrade på henne med uttryckslös min, i det han sade:

— Ja' ville bara visa dig, hur det ska göras. Var inte ond, käraste — se på mig så, som du gjorde i morse, och jag svär att aldrig mer ta en ton till, om du inte vill det Jag är bara litet glad — vi drack din skål ordentligt, och de gratulerade mig allesammans. Ja' sa' åt dem, att de inte var eklaterat ännu. Men vänta — de va' inte min mening att tala om de'. Hur ja' bär mig åt, så råkar ja' alltid illa ut — men du förlåter mig på det allra älskligaste sätt. Gör det nu och var inte ond, lilla älskling. Och han närmade sig henne med en plötslig iver, som kom henne att rygga tillbaka.

— Det får vi talas vid om i morgon. Det är mycket sent, så gå nu, innan farbror kommer, sade hon.

— Ja, ja' går nu — du ä' trött — ja' ska göra de' all right i morgon. Och han närmade sig dörren med ostadiga steg, som skulle ha förrått den skamliga sanningen, om icke hans ord redan gjort det. Men innan han var framme vid den, stannade han vid bullret av vagnshjul, lutade sig mot väggen och lyssnade med både förtretad och road min. Brutus har skenat — nu ä' ja' i klämman. Kan inte gå hem, när ja' känner mig så yr i huvudet. De ä' förkylning, Rose, ingenting annat. Hör du — låt en av karlarna därute ta mig under armen — tjänar ingenting till att följa efter djuret. Men va' mor ska bli förskräckt, när han kommer hem ensam! Och upprepande sitt ihåliga skratt, famlade han efter dörrvredet.

— Nej, nej, låt dem inte se dig! Låt ingen se dig! Stanna här, tills farbror kommer, så tar han [ 93 ]hand om dig. O, Charlie, hur kunde du göra det? Hur kunde du, när du lovat mig? Och glömmande sin fruktan i den plötsliga känsla av skam och förtvivlan, som kommit över henne, sprang Rose fram, grep tag i hans hand, ryckte bort den från dörrvredet och låste dörren. Sedan sjönk hon ner i en stol och slog händerna för ansiktet, som om hon icke uthärdat att se honom stå där med detta uttryckslösa småleende på läpparna.

Utropet, handlingen och framför allt åsynen av det nerböjda huvudet skulle ha gjort stackars Charlie nykter, om det icke varit för sent. Han såg sig med förtvivlad min omkring i rummet, som om medvetandet hastigt svikit honom; så vände han sig stönande bort och kastade sig framstupa i soffan, en av de sorgligaste syner det nya året såg, då det bröt in.

Medan Rose satt där, kände hon, att något för henne mycket dyrbart dött för alltid. Det ideal, som alla kvinnor omhulda, letat efter och endast alltför ofta tro sig ha funnit, när kärleken förhärligar en dödlig man, är svårt att uppgiva, i all synnerhet när det kommer i skepnad av den förste friare, som gör intryck på en ung flickas hjärta. Rose hade just börjat känna, att denne kusin, trots alla fel och brister, kanske skulle kunna bli den hjälte, han emellanåt såg ut att vara; och tanken, att hon skulle kunna bli hans inspiration, började kännas ljuv för henne, ehuru hon icke erfarit den förrän på allra senaste tiden. Ack, hur kort hade icke den ljuva drömmen varit, hur brutalt uppvaknandet! Hur omöjligt skulle det icke bli att någonsin åter omgiva denna fallna gestalt med hela en oskyldig fantasis romantik eller förläna den de höga attribut, som en ädel natur älskar!

Flåsande i den plötsliga sömn, som vänligt bringade honom glömska, låg han där med blossande kinder, rufsigt hår och vid sina fötter den lilla rosen, som aldrig mer skulle bli fräsch och vacker — en sorglig kontrast till den muntre unge man, som lämnat henne på morgonen för att på kvällen bli så ömkligt besegrad.

Många flickor skulle icke ha fäst sig något vidare vid en överträdelse, som världen förlåter så bered[ 94 ]villigt, men Rose hade ännu icke lärt sig att sluta ögonen för den svaghet, som förvandlar människan till djur, så hon kunde endast sitta och sörja den Charlie, som kunde ha varit, medan hon vakade över den Charlie, som var, med en sveda i hjärtat, som icke fann någon lättnad, förrän hennes fingrar berörde de blommor, som Mac givit henne. Då föllo två stora tårar på dem, medan hon suckade: »Ah! Jag behövde ’hjärtero’ förr, än jag hade tänkt det!»

Ljudet av farbroderns steg kom henne att springa upp och öppna dörren, och därvid visade hon honom ett så förändrat ansikte, att han tvärstannade och utbrast:

— Gode Gud, barn! Vad är det fatt? Så tillade han, i det han pekade mot soffan: Är han skadad — sjuk — död?

— Nej, farbror, han är — Hon förmådde icke uttala det fula ordet, utan viskade det med en snyftning. Var snäll mot honom. Och sedan flydde hon till sitt eget rum med en känsla av att skam och vanära fallit över huset.