Sången om den eldröda blomman/Kap 16
| ← Syster Maja |
|
De mörka fårorna → |
16. LIFSTRÅDEN.
»Och vore jag diktare, skulle jag sjunga en sång — en djup, en sällsam och skimrande sång.
Och kunde jag stränga den skälfvande kantele, så skulle jag ackompanjera min sång med den.
Jag skulle sjunga om dig och kärleken. Om Lifstråden med snöhvita blommor. Ty en lifstråd är du, min älskade — vacker och vän är du som den, öm och kär som lifstråden vid fönsterposten, och bottenlöst djup som lifvet själft!»
»Men du sjunger ju, Olof, ty ditt tal är som sång och dikt», svarade den unga, späda flickan med sälla blickar. »Sjung mera för mig — jag begär ej mer än att få sitta så här vid dina fötter och lyssna till din sång.»
»Ack, om du alltid kunde bli sittande så! — Var det inte underligt att jag skulle möta dig, Lifstråd — jag som redan trodde mig öfverallt finna blott höstens unkna, gula blad?»
»Höstens gula blad…?» sade flickan med en skygg fråga i blicken.
— »Olof, du får inte bli ledsen på mig… säg, har du älskat också andra — det berättas så mycket om dig?»
Den unge mannen teg ett ögonblick.
»Kanhända finns det mycket att berätta om mig», sade han därpå med sorgbunden röst.
»Men säg mig du, Lifstråd, skulle du inte kunna älska mig fullt och helt, om du visste att jag någon gång älskat en annan?»
»Nej, nej — jag menade inte så», sade flickan sakta smekande hans knän. »Jag tänkte inte på mig själf…»
»Utan på…?»
Ett ögonblick sågo de tigande på hvarandra.
»Ja, jag förstår dig nog — din blick säger mig allt!»
Han strök smekande och lugnande sin hand öfver flickans hufvud, som hvilade mot kans knä:
»Lifvet är så underligt. Och människan själf är den underbaraste af alla gåtor. Jag har älskat, men nu känner jag mig lik en, som endast drömt om sällsamma äfventyr.»
»Men har du då älskat dem riktigt på allvar… jag menar: har du gifvit allt hvad du ägde — och kan man ge det mer än en gång i sitt lif?»
Det ljöd sakta, men så spändt och skälfvande, att den unge mannen förblef ordlöst stirrande framför sig.
»Hvem kan väl bli klok på det!» sade han efter en stund. »Jag trodde mig ha fått allt och gifvit allt — att jag var fattig som den uslaste tiggare. Men så kom du i min väg, så olik de andra, så rik på dolda skatter, att ingen förr skänkt mig något sådant. Och nu känner jag mig rik, ung och obefläckad, som om jag först nu skulle stiga öfver lifvets tröskel.»
»Ja — ja, rik är du, rik som en furste… och jag är din ringaste slafvinna, som sitter vid dina fötter. Men hur kan en människa vara så rik — hur kan allt detta förklaras? Jag förstår det inte.»
»Vet du, hvad jag tror? Jag tror att människan är alldeles obegränsadt djup och rik, att hon liknar naturen själf, som är evigt ung och blott byter om utvecklingsskeden. Jag tror att allt som hittills händt mig har varit endast de vårliga safternas jäsning. Och först nu har sommaren kommit, den lugna, varma och lyckliga sommaren. Jag har varit lik ett sagoslott, till hvars högtidssal ingen ägt nyckeln. Men du hade den nyckeln — de andra hade varit i förrummen, först du steg in i den höga högtidssalen.»
»Är det verkligen sant, Olof —» »De orden skall jag aldrig glömma!»
»Det är sant, ty först genom dig har jag lärt mig hur hemlighetsfullt, djupt och underbart förhållandet mellan man och kvinna är. Att det inte blott är ett tillfälligt sammanträffande, endast kyssar, omfamningar och all känslans vårflod. Utan att det är som en stilla lycka i blodet, som safterna i trädens ådror, osynligt, men dock lifvets allt — ordlöst, och utsägande allt utan att våra läppar röras en enda gång.»
»Just så», sade flickan rörd. »Har du inte vetat det förr? Jag har från första stunden känt det så.»
»Nej, jag har inte vetat att detta förhållande så innerligt sammanhänger med hela vårt väsende, att det är lifvets och lyckans grundlag för allt som lefver på jorden. Först nu förstår jag att vi utan hvarandra äro som jorden utan vatten, som träd utan rötter och mylla, eller som himmelen utan sol och moln. Och nu förstår jag mycket annat, som jag ej förstått förut: hela tillvarons hemlighet, den kraft som uppehåller människan»
»Och du förstår att det är kärleken, det största af allt! Men hvarför tala människorna då aldrig om den… jag menar: om kärleken själf, inte blott namnet?»
»Därför, skulle jag tro, att sådant är för djupt och heligt att talas om, att det klarnar först då hvar och en själf erfar det. Och den som verkligen erfar något dylikt, han tystnar, han blott lefver af det, men talar icke om det. — Hör du. jag erinrar mig någonting! En tilldragelse i en liten bofällig koja — och den förklarar allt…»
»Har du själf sett den kojan?»
»Javisst — det är nu många år sedan dess. Det var en kall vinterdag och jag hade ett ärende dit bort. Fönsterrutorna voro fulla af isblommor, och det drog kallt genom springorna. Två barn sutto vid spiseln och värmde sina rödfrusna fötter, de två andra tvistade om den sista brödbiten.»
»Voro de då så fattiga?» frågade flickan med af deltagande skälfvande röst.
»Ja, så utfattiga. Och i sängen bland trasor hvilade det nyfödda femte barnet bredvid sin moder. Vid bordet satt backstugusittaren. Och han såg på barnen på golfvet och sedan på modern med den lilla i sängen. — Han såg på dem och log, och öfver hans magra, bleka ansikte hvilade en underbar förklaring…»
»Och modern…?» frågade flickan ifrigt. »Log inte hon också, och ännu mera än mannen?»
»Jo, hon log, de logo båda. Och det leendet inneslöt barnen och draget och trasorna och allt. Och jag var så förvirrad, att jag inte visste hvartåt skulle se. Eländigt! tänkte jag. Äro väl de där människorna så förslöade, att de inte förstå att gråta? Men nu förstår jag deras leenden — mellan dem fanns det som vi talade om, det där djupa och hemlighetsfulla. Därför var kojan ett slott för dem, och barnen i sina trasor kungabarn — därför logo de.»
De sutto båda tysta en stund. Den unga mannen kände en sakta skälfning genomila flickans kropp och därpå fortsätta genom hans egen.
»Nu förstår jag», sade flickan slutligen, »hvarför du finner människan så djup och outgrundlig — ännu för en stund sedan förstod jag det inte så fullkomligt. Och vet du, Olof? Just en sådan fattig kvinna skulle jag vilja vara — isblommor på fönstren och trasor i sängen, men — men…» Glimmande tårar skimrade i hennes ögon.
»Men hvad…?» frågade den unga mannen med öm rörelse, fattande hennes hufvud och sökande hennes blick.
»Men äga den som jag älskar helt och för alltid!» sade flickan och såg honom eldigt rakt in i ögonen.
Olof nästan ryckte till. Det var som om i den lycka, på hvars djupa vågor de vaggades bort, plötsligt skulle ha blandats något oförklarligt, något oroligt och sorgmodigt, som han ej förstod, men hvars närvaro han kände.
»Nej, kanske inte ens det… men att genom honom äga det… det som insvept i trasor småler i sängen», slöt flickan, och dolde sitt hufvud i hans famn, slutande sig till honom så fast som hade hon varit en oskiljaktig del af honom.
Lampan var tänd och en liten brasa flämtade på härden.
Flickan satt som vanligt på golfvet och höll sin älskades fötter i sin famn — inlindade i hennes förkläde, som om de tillhört henne.
»Arbeta du bara, jag vill inte störa dig», sade flickan. Jag skall bara sitta här och värma dina fötter och se på dig.»
Olof kastade en snabb, varm blick på henne och fortsatte sitt arbete.
»Hör du, Olof!» sade flickan om en stund. »Hvad skall jag sedan hålla i famnen, när du är borta…?»
Hon såg rådlös, liksom sökande hjälp, på sin älskade.
Den unge mannen gjorde en otålig rörelse, liksom om han skrifvit en orätt siffra, som var svår att få bort.
»Ingenting naturligtvis!» sade han efter en stund med en röst som ville vara lätt och skämtsam. »Inte hade du ju någonting förr heller.»
»Det var förr, det — men nu måste jag ha någonting!»
Flickans röst skälfde så underligt, att den unge mannen lät pennan falla på bordet och tigande stirrade in i brasan. Det var som att tala med ett barn — ett djupt, underbart barn, hvilket förstod och kände mera än mången fullvuxen. Men som ändå skulle förbli ett barn, hvilket nu började göra envisa, barnsliga frågor, på hvilka en fullvuxen hade svårt att svara utan att såra barnet.
Flickan såg länge och forskande på honom.
»Var inte ledsen, Olof», sade hon varmt, »jag är så barnslig. Arbeta vidare bara, gör det nu! Annars gör du mig så ledsen.»
»Hvad du är finkänslig!» sade den unge mannen och tryckte rörd hennes hand. »Jag skall nog en annan gång tala med dig om saken, senare — du förstår ju?»
»Ja — en annan gång. Tänk inte mera på det.»
Men ordens ihåliga klang ekade i Olofs öron — det var som skulle han ha sagt dem endast för att säga något, för att trösta ett barn. Han fattade åter pennan, men fortsatte icke arbetet, utan satt och ritade tankspridd kvadrater och frågetecken i uppteckningsbokens marginal.
Flickan flyttade sig närmare, lutade sin kind mot hans knä och tillslöt sina ögon. Men hennes tanke arbetade rastlöst, och det plötsliga infallets eld brann i hennes blick, då hon lyfte upp sitt hufvud.
»Olof!» sade hon ifrigt. »Har du mycket brådtom?»
»Nej — än sedan då?» Han förstod af rösten att hon hade något särskildt att säga.
»Jag kom just ihåg en gammal saga, och jag skulle så gärna berätta den för dig nu genast.»
»Ack, berätta, berätta!» utropade Olof med en känsla af lättnad. »Du är också den enda flicka jag sett, som kan berätta sagor och diktar dem själf.»
»Den här har jag inte hittat på själf, jag har hört den af andra», försäkrade flickan. »Nå, hur börjar den?» frågade Olof lifligt och fattade båda hennes händer. »Det var en gång… inte sant?»
»Just så, just med dessa ord. Det var en gång en gosse och en flicka. Och de älskade hvarandra; i synnerhet älskade flickan så att det inte kan med ord beskrifvas.»
Hon såg Olof in i ögonen, för att se hvilken verkan sagans början gjorde.
»Den börjar vackert», yttrade Olof. Men i hans hjärta grodde en hemlig tanke.
»Och de sutto i skogsbuskarna, under höga björkar och talade om sin lycka. Men flickan kunde inte få gossen till sin egen, utan de måste skiljas. Och gossen måste resa bort, och flickan visste, att hon aldrig mer skulle få återse sin älskade.»
Olofs ögon vidgades och hans hemliga tanke började slå rot. »Fortsätt, fortsätt, hur gick det sedan?»
»Så sade flickan till gossen, just innan de skulle skiljas: »märk mig på något sätt, så att jag alltid kan känna mig tillhöra dig, så att ingen kan slita dig ur mitt hjärta!»
Gossen tänkte efter en stund. »Hvar skall jag sätta märket?» frågade han.
»Här ofvanför hjärtat!» sade flickan.
Och flickan blottade sitt bröst och ynglingen drog sin knif ur slidan och ristade med dess skarpa spets ett litet hjärta på hennes bröst, just ofvanför hjärtat…
En svag rysning genomilade flickan.
Och det märket färgade han, som sjömännen göra med de inristade ankarna på sina händer. Och då han fått märket färdigt, kysste han det — och så skildes de åt.»
Den unge mannen kände sig rörd — nu förstod han redan…
»Och sedan?» frågade han sakta. »Hur gick det sedan med flickan som hade ett märke ofvanför hjärtat, och med gossen som ristat märket?»
»Med gossen —?» sade flickan förvånad och försökte tänka efter.
»Om honom vet min saga ingenting mera, den berättar endast om flickan.»
»Ja, ja, det är ju naturligt, gossen reste ju bort», sade Olof. »Men flickan?»
»Flickan betraktade sitt märke hvarje afton, då hon klädde af sig, hvarje morgon, då hon klädde på sig, och var så lycklig, ty hon kände att gossen genom detta märke alltjämt var kvar hos henne. Men sedan fordrade hennes föräldrar att hon skulle gifta sig. Och fastän flickan inte ville det, så måste hon ändå. Men hon älskade inte sin man, utan betraktade alltid i hemlighet sin älskades märke och tyckte sig tala med honom genom det — och hon var lycklig.»
»Och mannen då? Märkte han ingenting?» frågade Olof ifrigt.
»Nej — männen lägga vanligen inte märke till sådana saker. Men sedan födde flickan ett barn åt sin man… ja, flicka var hon ännu, ty hon var sin älskade trogen. Och detta barn hade ett alldeles dylikt märke på samma ställe.
Mannen fick se märket. »Hvad är det?» frågade han med kall röst.
»Det är ett födelsemärke», svarade flickan. »Ljug inte!» ropade mannen. »Det är ett arftecken! Blotta genast ditt bröst för mig!»
Flickan ville inte, ty hon tyckte att det märket inte angick mannen. Men då mörknade mannens anlete af vrede och han ref sönder flickans kläder och blottade hennes barm. Men nu ville flickan inte heller mera dölja sitt märke, utan stod där rak och lät honom se det. Och blek som snö svarade hon, innan han ens hunnit fråga: »Det är min ungdoms älskades märke och tecken på att jag alltid skall tillhöra honom — och det har jag äfven gjort!» — Då lågade mannens ögon, och utan ett ord drog han sin knif och stötte den genom märket djupt i hennes bröst…»
Hon ville ännu tillägga något, men rösten svek henne — hon kände hur Olofs knän darrade mot hennes bröst.
»Du berättar bra», sade den unge mannen med halfkväfd röst. »Men slutet var alltför hemskt.»
»Nej, det var inte alls hemskt, det var tvärtom skönt! Flickan önskade intet bättre, hon dog med ett leende på läpparna, som endast de lyckliga dö.
»Och det är inte slut ännu med allt — det finnes ännu en fortsättning!»
»En fortsättning —?» utropade Olof häpen, utan att kunna ana huru flickan ämnade afsluta sin berättelse.
»Ja», fortfor hon, »ty nu kom flickan efter sin död till himmelrikets port. Och där stod Sankte Per vid porten, som han alltid gör.»
»Du kommer inte in här», sade Sankte Per, »ty du bär din ungdoms lustas tecken på bröstet!»
Men det hörde Gud Fader på sin tron, ty himmelrikets port stod på glänt. »Öppna porten!» sade han och granskade flickans bröst — och hon fruktade inte hans blick. »Förstår du dig inte bättre på sådana saker?» sade Herren förebrående till Sankte Per. »Hon har varit sin ungdoms älskade trogen — stig in, mitt mitt barn!»
De tego båda. En liten, blå låga fladdrade öfver den röda glöden i ugnen.
»Tack, Lifstråd — nu förstår jag nog din afsikt», hviskade Olof med skälfvande röst, i det han kysste hennes heta händer. »Och hur vackert sade du det inte…»
»Förstod du verkligen allt?» sade flickan. »Det var inte slut ännu…»
»Var det inte ens ännu slut —?»
»Nej!»
Flickan lösgjorde sina händer, och liksom sammanfattande allt hvad hon hade berättat slog hon sina armar kring Olofs knän och såg honom bedjande in i ögonen:
»Gif mig det där märket!»
Det var som om en kall rysning genomilat Olof — och därpå en het, och så åter kalla och heta rysningar om hvarandra.
»Nej, nej, älskade! Fordra inte något sådant af mig — jag kan ju inte ens utföra det», ängslades han.
»Du kan hvad du vill — kärleken kan allt!»
»Men ändå, efter den där berättelsen…»
»Du sade ju själf att den var vacker —?»
»Ja, tanken i den är vacker — men jag sade ju också att den var hemsk — just det där ena stället du vet.»
»Ja, — just det allra vackraste… Kan du inte göra det?» bad hon med skälfvande läppar.
»Ack, ack», klagade Olof, och ångestsvetten pärlade på hans panna. »Jag skulle inte vilja neka dig någonting, men — då skulle jag aldrig få det där stället ur mitt sinne…»
»Jag hade nästan tänkt mig att det skulle så gå — du kan inte förstå mig, ty du är inte jag. Men någonting måste jag få, ty annars kan jag inte lefva», sade hon häftigt. »Se här!»
Hon drog fram från sin barm ett litet blått sidenfodral, som hängde kring hennes hals på en röd sidensnodd.
»Det räcker just till det stället — ser du!»
»Hvad det är vackert!» utropade Olof befriad, tagande fordralet i handen. »Och du vill ha någonting i det?»
»Ja.»
»En hårlock då — är du så barnslig?»
»Nej, så barnslig är jag inte.»
»En blomma då?»
»Nej, inte något så barnsligt!»
»Vill du då ha en minnesvers?»
»Inte det heller — nej, dig själf, hel och hållen!»
Häpen, utan att förstå något, blickade Olof på flickan. Allt starkare omslingrades han af allt det som han hade försökt frigöra sig ifrån.
»Förstår du inte? — Ditt porträtt!»
»Men jag har ju bara ett enda, och jag har aldrig gifvit mitt porträtt åt någon», tvang han sig att säga.
»Nej, du har spart det åt mig!» sade flickan med eftertryck.
Olof blygdes — hvilken stackare försökte han inte att göra sig till. Hvarför steg han inte upp och slöt detta underbara, skälfvande barn i sina armar, hvarför svor han inte vid allt heligt: »Det är du som kommit mitt hjärtas innersta strängar att dallra — jag är din och du är min, nu och i all evighet!»
Han steg upp och det var eld i hans röst: »Ja, för dig är det ju taget, för dig och ingen annan…!»
Men orden brusto — det var som om det plötsligt hade runnit sand i hans ådror. Med darrande händer uppsökte han porträttet och sjönk sedan som bedröfvad ned på sin plats.
Med stjärnstrålande ögon, förklarad af lycka, betraktade flickan honom.
Olof uthärdade ej hennes blick, han lät hufvudet sjunka: »Hvad går åt mig? Hvarför bedrar jag både henne och mig själf. Hvarför bjuder jag tiggarens smulor åt den som borde få allt?»
Men flickan satt fortfarande med porträttet i handen och betraktade med strålande ögon ömsom bilden, ömsom Olof.
»Det är verkligen du», sade hon slutligen, vidrörande bilden med sina läppar, och lade in den i fodralet. Fodralet försvann i hennes barm.
»Och nu begär jag ingenting mera, utan skall tacka dig hela mitt lif. Du är borta och ändå hos mig. Jag skall tala med dig om kvällen då jag lägger mig, och den första jag ser om morgonen skall vara du — jag skall hviska med dig som förr. Och när jag blir begrafven, skall du begrafvas med mig.»
En djup rörelse hade fått makt med Olof — det var som om något hade sönderslitits i hans inre. Han såg på flickans ansikte. Hvad det var helt, rent och heligt! Hvarför kunde inte han själf vara dylik? Hvad hade då egentligen händt honom?
Han skulle ha velat kasta sig på golfvet bredvid flickan och säga henne allt — och därmed åter bli ung, ren och hel, känna såsom de andra kände. Men han kunde det ej — »din vårmånad är för alltid förgången!» ropade en isande fläkt inom honom. Och då flickan slog sina armar kring hans knän, vågade han knappast luta sig ned öfver henne och trycka sina förståelsetiggande läppar på hennes panna, nära hårfästet.
Heta droppar började falla på hans knän, heta droppar började falla på flickans hår. Ur djupa, skälfvande källor vällde de fram — men ur skilda, olika källor, och i olika faror runno de bort.