Sången om den eldröda blomman/Kap 19
| ← Till botten |
|
Familjeskåpet → |
19. VID VÄGKANTEN.
En vandrare kom gående längs den gulsandade, gräskantade landsvägen.
Han gick mekaniskt, liksom ett urverk som en gång blifvit satt i gång: utan att fråga, utan att tänka, utan att se sig omkring — framåt, framåt.
Vandraren uppnådde backhympeln, från hvilken vägen sluttade ned mot dalen. Och där stannade han plötsligt, liksom ett urverk, hvars uppdragning är slut.
Framför honom låg ett litet dallandskap. Rundtom dalen stodo gröna skogar som ett skyddande stängsel kring lustgården. Och i själfva lustgården syntes kullar, backiga åkrar och gårdar, ängslappar och rader af skylar, höstackar och rågstubb, en liten å med en bro, och en susande fors med kvarnar på båda stränderna.
En plötslig rörelse bemäktigade sig vandraren, då han med ens fick se allt detta framför sig. En enda blick förde med sig ett flöde af minnen och händelser, hvilka redan länge varit förgätna.
Allt tycktes vara som förr. Han såg på ån och följde den sedan uppåt med blicken. Kvarnarna stirrade emot hvarandra från hvar sin strand, såsom de gjort det i evärdliga tider. Men det var inte mera de gamla stockväggarna, där stodo nya, präktiga stenmurade kvarnar.
Och blixtlikt slog honom en tanke: »Är väl något annat ännu som fordom, fastän ramen tyckes vara densamma? Hvad allt kan inte ha händt i den lilla byn under dessa år?»
Vandraren blef orolig — det blef honom svårt att så här, fullkomligt ovetande, gå alla dessa ovissa möjligheter till mötes. Och långsamt begaf han sig med tunga steg i väg mot byn, och ju närmare han kom den, desto oroligare kände han sig.
Vägen gjorde en krökning. Bakom kröken pinglade en gäll klocka och syntes en betande fårskock. Bredvid fåren satt en linluggig vallgosse på gärdesgården.
Vandraren gladdes — öfver att åtminstone fåren och vallgossen voro som förr.
»Se goddag!» hälsade han, som på en gammal bekant. »Hvems pojke är du, unge man?»
»Jag är bara den där Stinas pojke», ljöd det raska, ogenerade svaret från gärdesgården.
»Så, så.» Vandraren steg öfver diket, satte sig ned på vägkanten och tände sin pipa.
»Nå, hvad hörs det för nytt här i er by? Ser du, jag har varit här förut någon gång och känner litet till stället, men har nu inte på långliga tider hört något alls härifrån», sade mannen.
»Ja, hvad det hörs då?» svarade gossen, glad öfver ett så stort förtroende, och hoppade ned från gärdesgården. »Har ni redan hört att Mattilas »Tyttö» har fått första priset på fölutställningen?»
»Nej, hvad säger du! svarade främlingen leende. »Jaså, verkligen första priset? Nå, hvad mera?»
»Ja, inte vet jag just.» I de små kloka ögonen syntes ett tänkande uttryck. »Jo, visst! Tiensuu Maja har nu gift sig. Och en riktig stadsskomakare fick hon, och nu bygges det en stuga åt dem — därborta på sveden. Ser ni?»
»Jo, jag ser. Det tycks ju bli en vacker stuga…?»
»Och där blir en riktig häll med bakugn… Ja, och på Niemi var det också bröllop — den där Annikkis. Hon gifte sig först nu — fastän hon nog har haft många friare hvarje år, och riktigt rika ännu till.»
»Jaså.» Det var som om någon hade knackat vandraren med en hammare i bröstet, och han blef otålig att få veta mera.
»Nå, och i Koskela?» frågade han hastigt.
»Jaså, i Koskela? Jo, där dog ju gamla husbonden redan i våras, och…»
»Dog —?» Det kom som ett slag med storsläggan mot bröstet, så att det förlamades under detta enda slag.
»Ja, och fördes till grafven med två hästar, som hade hvita lakan på ryggarna… och likkistan var alldeles öfversållad med silfverstjärnor — alldeles som himmeln.»
För vandrarens blick tycktes luften plötsligt bli alldeles svart och full af små, dansande silfverstjärnor.
»Var det en bekant?» frågade vallgossen, förvånad betraktande vandrarens ansikte.
»Ja», ljöd det kväfda svaret.
»Och med värdinnan är det också dåligt», fortsatte gossen ifrigt. »Hon ligger nu alldeles på sitt yttersta.»
Vandraren kände sitt bröst ångestfullt sammansnöras.
»Så att där nu egentligen hvarken finns husbonde eller värdinna…»
Vandraren ville stiga upp, men fruktade att benen skulle svika honom.
»Det sägs att den son, som var ämnad till husbonde, är borta någonstans… och har inte kommit tillbaka.»
Vandraren reste sig upp och satte sig i rörelse.
»Adjö med dig, pojke!»
»Adjö!» ljöd det förvånade svaret från vägkanten.
Och vallgossen stod kvar och stirrade efter den långsamt bortgående vandraren, hvars tunga steg ljödo likt rasslande suckar ur landsvägens hårdtrampade barm.