Sången om den eldröda blomman/Kap 18
← De mörka fårorna |
|
Vid vägkanten → |
18. TILL BOTTEN.
»Jag vill höja lifvets skummande bägare till mina läppar och tömma den till botten i ett enda drag!» sade den unge mannen för sig själf.
»Ur hvitblänkande skålar har jag druckit dess vårliga safve, jag har druckit dess fradgande öl ur rödskiftande glas, hvarför skulle jag då inte dricka dess starka drägg ur mörka stop, hvarför skulle jag inte njuta dess rusande bottensats — jag, som alla andra!»
»Ty dricka måste vi, då vi en gång fått smaka på det; vi måste blicka ned i lifvets afgrunder, om vi vilja känna lifvet från dess dunklaste källådror — vi måste tömma lifvets dryck med leende läppar och vandra vår väg med högburna hufvuden!»
»Drick till botten och le åt lifvet — det gråter nog inte öfver dig!»
Och den unga mannen gick med raska steg framåt utkantsgatorna och kom till den gata, invid hvilken de fyllda glasen pärla i små, trånga rum, där halfdruckna flickor sitta på männens knän, och där mänskligheten offrar åt den gud hvars namn är omåttlighet.
Det var en klar, genomskinlig sommarafton. Dagens röster hade tystnat, ingen rörde sig på gatan. Det var som en söndagskväll, då människorna förbereda sig till aftonsången — som om han ensam med hvardagssinne gått till arbetet.
En hög, smal dörr med en liten lucka i midten. Men skenbart osäker om adressen går han förbi, utan att stanna, han erfar en bultande tryckning i sitt bröst.
Detta eggade honom. Harmsen vänder han om, skyndar nästan springande tillbaka till dörren och bultar otåligt på.
Icke ett ljud. Det är som om tusen ögon skulle stirra efter honom, tusen gycklande blickar, som han måste undfly. Han bultar en gång till, häftigt och nervöst.
En kort, retsam väntan. Rörelse bakom dörren och hastiga steg — luckan flyger upp.
»Hva' ä' de' för en drummel?» ropar en gäll kvinnoröst.
»Brådskar det? Packa dej i väg din slyngel, och det på eviga minuten!» Med en skräll slås dörren igen.
Blodet rusar till Olofs kinder. Han känner en häftig lust att fatta tag i dörren och rycka den ut på gatan med dörrposter och allt — eller att jämna alla husen vid gatan med jorden.
Undrande ansikten visa sig här och där i fönstren. Man ser på honom som på en förbrytare, som har gjort ett inbrottsförsök midt på ljusa dagen — och halfspringande skyndar han tillbaka till stadens centralare delar.
Där får raseriet ånyo makt med honom. Med den sårade stolthetens och trotsets vrede utbrister han: »Är jag kanske en vallpojke?»
En rad åkare. En af dem vänder sig till honom: »Får det lof?»
»Nej!» — Hvilka rena och värdiga ansikten! Men i slutet af raden fann han ändtligen en lämplig — med ett pussigt, rödt ansikte och oroligt plirande ögon.
»Ja visst, känner nog till det!» det plirande ögat blinkar förtroligt. »Unga flickor, fina flickor, och intet knussel — eller hur?»
»Ja.»
»Herrn är så god och stiger upp!»
Gatan dånar. — Han känner sig, som om han hade fått en välförtjänt upprättelse.
Genom porten in på gården. Åkaren stiger af,
Olof likaså. Åkarens piskskaft knackar på dörrluckan.
»Flickorna ä' int' hemma nu!» — luckan stänges.
»Vidare! Kör rakt in i hetaste helvetet, men bort härifrån, och fort!» ropar Olof.
»Nå nå, inte skall man ge tappt för så litet, när man en gång har gifvit sig i väg…» Åkaren svänger ut på gatan och med full fart in på nästa gård.
Som bedöfvad stod Olof kvar bredvid åkdonet.
Åter en knackning… därpå hördes en ungdomlig, välljudande röst. Åkarens bas och den ungdomliga rösten samtala hviskande och förtroligt.
»Nykter, ja — och ung — och pengar har han», förklarar basen.
Olofs blod sjuder. Är han väl ett marknadskreatur, som den där liderliga åkaren drifver handel med? Han ämnar just kalla bort mannen, då dörren öppnas på glänt.
»Klappadt och klart!» mumlar åkaren med kisande ögon — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
»God afton — stig in, var så god!» smålog en ung, nästan fint klädd flicka emot Olof.
Genom farstun kommer man in i ett slags liten salong. En stark parfymdoft slår emot dem, lugnande och berusande för Olofs oroliga sinne.
»Tag plats! — Men hvarför är ni så där allvarlig? Har flamman kanske varit otrogen — eller hur?»
»Ja — hur i all världen kunde ni gissa det?» utropar Olof lättad. Hvilken lycka att flickan är så där munter och genast börjar prata! Och han känner ett tvingande behof att själf prata och sladdra och ljuga — annars skulle han ej kunna hålla ut här en enda minut.
»Hur skulle jag inte gissa det! Hit komma ni ju alltid, när det blir ledsamt därborta… och där ha ni nästan alltid ledsamt. — Var hon nätt?» frågar hon med en skälmsk blinkning.
»Visst var hon nätt — nästan lika nätt som ni…»
»Puh!» flickan brast i skratt. »Gaf hon er ens en kyss?»
»Nej, nej, inte ens ditåt!»
»Och så nöp ni någon annan flicka i kinden, och så fick ni ert afsked?»
»Underbart, hvad ni kan gissa bra! Visst nöp jag en flicka i kinden — och kanske litet till. Och mera behöfdes det inte.»
»Ja, sådana äro de där familjeflickorna. Jesses ändå hvad de äro rara med sin kärlek. Som om det inte skulle finnas hästlass af den varan hvar som helst.»
De skrattade båda — den ena ett lättsinnigt, gycklande löje, den andre ett befriande »tjuta-med-ulfvarna»-skratt.
»Hvad behagar ni? Sherry — madeira — porter? Jag dricker hälst sherry.»
»Alla tre!» utropade Olof.
»Det gör tjugu hårda», skrattade flickan, fick pengarna och försvann.
»Hvad skall det nu bli af?» Olof var i alla fall nöjd att rummet var snyggt, nästan fint möbleradt, och att flickan åtminstone kunde prata.
Flaskorna kommo in jämte glas.
»Skål!» Behagsjukt och förledande höjde flickan sitt glas.
De drucko — Olof för första gången i sitt lif. Det var som om all oro och bitterhet inom honom hade drunknat i vinets vågor.
»Är ni första gången i »Isakskyrkan» …?» skrattade flickan med en menande blinkning.
»Ja». Ordet fastnade honom i halsen. »Vill ni slå i litet mera?» tillade han hastigt.
»Mjuka tjänare!» Glasen klingade.
»Har ni cigarretter med er?»
De tände hvar sin cigarrett. Flickan lutade sig vårdslöst bakåt och slängde det ena benet öfver det andra, i det hon lät röken ringla upp i luften.
»Är det här inte en ypperlig inrättning?» sade hon skrattande. »Ett allmänt sanatorium — fastän kronan, den åsnan, inte har förstånd att ge oss fria rum. Alla komma ni hit sjuka, allvarliga och oroliga, och alla gå ni härifrån friska och nöjda. Inte sant?»
»Troligtvis…»
»Jo, det göra ni, ta mej fan! Så säkert! Och hur skulle ni kanske reda er utan oss! Förgås skulle ni, som fiskar på torra landet. Och ändå äro vi kantänka sämre än andra! Fan i de där familjefruntimren! Här brukar hvar dag gå förbi en fru assessorska — stolt och högfärdig som en vindflöjelstupp — men gubben, han…
»Tala om någonting roligare!» utropade Olof, och måste med ett glas sherry skölja ned det som började röra sig inom honom.
»Någonting roligare? Klunkom! — jo, jo; roligt vill ni alla ha. Skall jag sjunga eller hvissla? Tycker ni om sång?»
»Ja, bara ni inte sjunger något rått.»
»Jaså — fint skall det vara!»
»En liten säng, säng, säng,
med sängomhäng, häng, häng,
ett bord, en stol och en kommod med litet bjäng, bjäng, bjäng!»
»Hvasa? Duger det?»
»Åja, det går an!» Olof fann behag i visans lätta danstakt.
»Och en schäslong, long, long,
ej alltför trång, trång, trång,
men just så stor att två kan rymmas där uppå en gång, gång, gång!»
Olof måste skratta mot sin vilja.
Och åter prat, skratt, anekdoter — flickan gick på oafbrutet. Glasen klingade och tobaksröken tätnade.
»Jess ändå, hvad jag har hett! Inte ids jag stekas så här — jag vill klä mig lättare — och det genast!»
Med glänsande ögon och hettande kinder steg flickan upp — hon var synbarligen redan ganska berusad — och försvann i rummet bredvid.
»Det där låter ju höra sig!» myste Olof, lutade sig slappt ned i soffan och lät blå rökmoln hvirfla upp i luften. Ändå kunde han ej känna sig riktigt hemmastadd.
Flickan återvände som en uppenbarelse — lätt och kokett, med ljusa tofflor på fötterna, bararmad, och klädd endast i en fint utstyrd, genomskinligt tunn nattdräkt.
»Åh!» undslapp det Olof.
»Åhå!» skrattade flickan skälmskt. Rodnande trippade hon fram till Olof, lyfte ogeneradt och graciöst upp ena foten på soffan och lutade sig fram mot honom — leende med ett djärft, frågande uttryck i de brinnande ögonen.
Olof kände det gå rundt i sitt hufvud. Han såg i henne en förening af människa, djur och ängel, af slafvinna och älskarinna. — en bedårande berusning, som glödde, snärjde och eggade. Men det räckte blott några ögonblick. Han blef rasande öfver sin egen upphetsning, och han äcklades af de brinnande, törstiga ögonen och doften af sherry, som slog emot honom.
»Sitt ner och drick, och därmed nog!» Han grep häftigt madeiraflaskan och fyllde glasen till randen.
»Åhh utropade flickan storögd. »Har ni då kommit hit för att dricka?»
»Ja, det har jag!»
Flickan tog sin fot ned från soffan, och hennes ansikte skälfde af ironiskt hån.
»Jessus, en sådan karl! Skulle ni alla bara vara sådana — dricka och betala — och inte vara som… Ni är den första som är sådan — er skål!»
Hon drack, och hånet skälfde fortfarande vid hennes munvinklar.
Men så stödde hon sig med armbågen mot bordet och såg länge under de sänkta ögonfransarna på mannen i soffan. Hon såg och såg, och mannen sög på sin cigarrett så häftigt att den lyste lik en lång eldstrimma.
Flickan hade satt sig i det andra soffhörnet och talade med halfrusig ömhet i rösten:
»Hvarför är ni så där — en sådan karl! Inte vill jag för pengar, om ni också bjöd hvad som helst. Förstår ni då inte att jag älskar er? Eller kan en »flicka» kanhända inte älska? Vid Gud det kan hon, och mycket bättre än de där andra! Låt mig en gång älska en människa — djur har jag sett tillräckligt många. Stanna här för hela natten…»
En rysning af vämjelse genomfor Olof.
»Drick!» utropade han. »Drick, och prata inte dumheter!»
Men vämjelsen förbyttes snart i en beklämmande nedslagenhet, nästan medömkan:
»Nej, jag kan inte stanna här, jag måste gå, och det ganska snart. Drick på bara!»
»Så dricka vi då!» utbrast flickan, steg upp och tömde sitt glas.
»Och dricka måste man, supa måste man, när man en gång är här» — hon kastade sig ned på en stol. »Supa morgon och afton, natt och dag… utan de här pjäserna på bordet skulle ingen hålla ut här. Hela världen är ett dårhus — usch, en sådan jag är!»
Hon brast i gråt och sjönk ned med armarna på bordet, snyftande så att hela soffan darrade.
Olof kände en allt större beklämning. Han kände en svallning i hufvudet och han fick gråten i halsen, då han betraktade den gråtande flickan.
»Skall jag säga er, hvad för ett ställe det här är?» talade flickan vildt mellan snyftningarna. »Det är ett helvete, och i helvetet måste man oupphörligt fukta sin strupe — står det inte så i någon bok? Ack, ack, ack…»
Hon brast i ännu häftigare gråt.
Olof kände att det blef honom omöjligt att härda ut längre. Han kände lust att lugna och trösta flickan, men hans tunga var som fastklibbad vid gommen.
Men flickan sprang plötsligt upp och slog knytnäfven i bordet, så att glasen och flaskorna skrällde på brickan.
»Hvad i helvete gråter och lipar jag här — som om det skulle bli bättre därför!»
Hon grep porterflaskan, fyllde sitt glas och drack ur det i ett enda drag samt kastade glaset klingande mot väggen bredvid kakelugnen.
»Fy fan, hvad jag igen fick ledsamt!» sade hon stående midt i rummet. »Och då kan jag inte vara ensam. Vänta, så skall jag kalla in min kamrat, så blir det roligare. Hon är ännu yngre än jag — hon är först i lära här. Men en vacker flicka — vacker som en ängel. Blif bara inte kär i henne, ty då blir jag svartsjuk.»
»Nej , nej!» Olof ville förhindra henne, men flickan tassade redan i tamburen. Olof steg upp — hans hufvud bultade och benen buro honom knappast.
»Nå, se här kommer älsklingen!»
På tröskeln visade sig en späd, klarögd flicka och stannade leende vid dörren.
Det var som om Olof hade sett ett spöke, som om blodet stannat i hans ådror och som om ett isberg hade lagt sig öfver honom med dödande, förkrossande tyngd och kyla.
»Du, Gasell!» undslapp honom ett utrop af fasa.
»Olof!» ljöd det nästan samtidigt vid dörren.
»Jaså, herrskapet tycks vara gamla bekanta! Nå, ge då hvarandra handen — nej, pussas ska ni!»
Det svartnade för Olofs ögon.
Den unga flickan blef likblek. Hon darrade från hufvud till fot, vände sig sedan häftigt om och sprang ut i tamburen. Man hörde en nyckel häftigt dragas ur en dörr, och dörren slogs igen med en skräll — sedan blef allt tyst.
Olof stod orörlig kvar, som fastspikad vid golfvet. Han såg endast en otydlig ljusning skimra genom dunklet. Slutligen ryckte han sig lös ur bedöfningen, fick tag på sin hatt och störtade som drifven af onda andar ut genom dörren.
Den unge mannen satt på en stol och blickade ut
genom fönstret. Natten hade varit kall. Framför honom
låg en klunga tak, kvilkas svarta plåtytor täcktes af
tunn, hvit rimfrost — bakom dem syntes en flik
gråkall himmel.
Så hade han suttit hela natten, försjunken i tankar. Det var som om vägen med ens hade tornat upp sig lodrät framför honom, eller som om han plötsligt hade blifvit gammal och ej mera orkade gå, eller som om han icke mera skulle ha kraft att resa sig upp efter en svår sjukdom. Hans ögon svedo, hans hufvud tyngde, hans tankar voro oklara, och omkring hjärtat hade han samma förnimmelse, som man har i fötterna, då de om vintern börja stelna af köld och hålla på att förfrysa.
Han steg upp, tvättade sitt ansikte och baddade det länge med kallt vatten. Därpå kammade han sig, klädde sig och gick ut.
Och hans vandring gick raka vägen till en viss gata. Han uppnådde gården och knackade på dörrluckan. På gården sysslade folk, både barn och fullvuxna, med sina morgongöromål, men han blygdes ej — han stod där, som om han hade bultat på en kyrkdörr.
Luckan öppnades, och en torr, gammal stämma frågade förvånad:
»Hvad gör ni här den här tiden? Flickorna sofva ännu!»
»När stiga de upp då?»
»Om ett par timmar.»
Han såg på sitt ur och gick bort från gården. Han vandrade gata upp och gata ned, slutligen genom tullen ut på landsvägen.
Då han återvände, var hans ansikte mycket blekt, och hans fötter voro så trötta, att de knappt buro honom.
Han knackade på. Luckan öppnades, ett ansikte tittade ut — dörren gick upp.
»Nå —?» frågade flickan från dagen förut. Hon var halfklädd, ögonen voro grumliga och ansiktet trött och slappt. Olof kände lukten af sherry, af öl och porter och allt världens elände — han kunde knappt andas.
»Är er kamrat redan uppe? Jag har ett ärende till henne», kunde han med möda framstamma.
»Ja visst fan! Nog är hon uppstigen alltid — se själf!»
Hon störtade in och kom tillbaka med ett skrynkligt postpappersark, som hon räckte åt Olof.
Denne läste följande ord, vårdslöst nedklottrade med blyerts:
»När du läser det här, är jag redan många mil borta. Jag går min väg och kommer aldrig tillbaka, ty här kan jag inte vara — Elli.»
»Hvad tusan skall det här egentligen betyda?» frågade flickan nästan skrikande.
Men Olof svarade ej. Papperet darrade i hans hand, och han läste om det gång på gång — det var som om en stor tyngd hade vältrats från hans skuldror.
»Får jag det här?» frågade han med glödheta kinder.
»Ni kan äta upp det, om ni har lust!»
»Adjö då och må väl!» sade Olof, fattade flickans hand och kramade den såsom en, hvilken ej vet hvad han gör.
»Det skall fan förstå sig på dem — halfgalna människor!» mumlade flickan, medan Olof springande skyndade utför trappan.