Sången om den eldröda blomman/Kap 20
| ← Vid vägkanten |
|
Eget bo → |
20. FAMILJESKÅPET.
»Stig på!» sade nyckeln inbjudande.
Men den trötte mannen stod kvar, alltjämt förlamad af samma känsla, som just hade öfverväldigat honom där utanför dörren.
»Stig på — du har dröjt länge nog!»
Och den trötte mannen fattade nyckeln, men kände sig lik ett barn, som når nyckeln, men ej ännu förmår vrida upp låset.
Det skramlade otåligt i nyckelhålet under hans darrande hand. Då måste han vrida om nyckeln och stiga in.
Det var som om han hade stigit in i en kyrka.
Högtidlig tystnad och andaktsfull väntan hvilade öfver
rummet — alldeles som då han i sin barndom för första
gången inträdde i templet.
Och hans blickar vändes nu, liksom då, till först mot rummets bakgrund. Och han möttes af en, till en viss grad likartad anblick — likartad och dock så olik. Då hade han sett en ung man, utsträckande sina händer öfver barnen; nu hvilade här en gammal, af sjukdom härjad kvinna — men i bådas anleten bodde en stor mildhet.
Den gamlas ögon strålade upp, som om hon hade sett ett under, och blicken skärptes, som om hon hade fruktat att misstaga sig, och klarnade åter, som om hon hade blifvit öfvertygad om att undret skett.
Det darrande hufvudet upplyftes och den svaga kroppen reste sig som en spänd båge, munnen öppnades och läpparna började röra sig, men rösten hördes ej — endast den magra, skälfvande handen utsträcktes mot honom, som stod vid dörren.
Och han, som stod där, satte sig i rörelse och gick fram till bädden. Och den gamla kvinnan och den trötte mannen fattade hvarandras händer och tryckte dem, och de sågo hvarandra in iögonen och skälfde af rörelse, utan att kunna tala ett ord.
Tårarna uppstego i den gamla kvinnans ögon, ett skimmer som af aftonsol öfver höstliga skogar drog öfver det fårade ansiktet, och på de tunna läpparna kämpade gråt och löje.
»Du kom ändå», yttrade slutligen den gamla med skälfvande stämma. »Jag visste att du en gång skulle komma… och jag är glad att du kom just nu…»
Och den gamla sjönk trött tillbaka mot kudden och mannen sjönk ned på stolen bredvid bädden — båda höllo fortfarande hvarandras händer.
Den gamla låg vänd mot sonen och betraktade
honom med kärleksfulla blickar.
Men så uppsteg i hennes blick en öppen, sedan åratal väntande fråga.
»Nå, min son…?» sade hon nästan hviskande.
Men sonen kunde icke svara.
»Vill du inte se mig i ögonen, Olof?» bad den gamla.
Och han som satt bredvid bädden slog upp sina stora, mörka ögon, hvilka afspeglade trötthet och stelnad ångest — han slog upp sina ögon, men lät dem snart åter sänkas.
Leendet försvann från den gamlas ansikte. Och länge och forskande betraktade hon sonens magra haka, hans infallna kinder, hans slappa ögonlock, den bleka pannan, håret, vikarna vid tinningarna — allt.
»Kanhända har det varit nödvändigt», sade hon efter en stund — icke till sonen, utan liksom talande med någon tredje … Och sedan han hade förslösat alla sina ägodelar, sade han: jag vill stå upp och…»
Rösten kväfdes och Olof märkte vid en hastig blick, hur den fårade hakan darrade af rörelse.
Då kände han den stelnande kyla, som dittills hållit honom uppe, plötsligt smälta bort — och han sjönk på knä bredvid bädden och dolde snyftande sitt ansikte i den sjukas täcke.
Det var som i kyrkan, då man hunnit det ögonblick, då hvar och en försjunker i enskild, stilla bön.
Den gamla kvinnan hvilade i sin bädd, och i hennes
ansikte bodde samma sorgsna mildhet, som redan bott
där i åratal, trots alla sjukdomens tärande angrepp.
Men i dag hade emellan mildhetens veck visat sig orons förposter, och öfver pannan smögo sig sakta ångestens glimmande förelöpare.
»Är du sämre i dag, mor?» frågade Olof och torkade svetten af den gamlas panna.
»Nej, inte alls. Jag har bara kallat er hit för att säga er någonting — men nu vet jag inte, om det inte vore bättre att lämna det osagdt.»
Olof fattade ömt hennes vissnade hand:
»Hvarför tviflar mor på det? Vi veta ju, att hvad du säger alltid är bra.»
»Ja, afsikten — ja, ja. Men det finns tillfällen, då man inte vet huru man bör handla, utan tvekar och famlar. Och så är det nu med mig. I åratal har jag närt tanken att säga det åt er, innan jag sluter mina ögon för alltid. Och det har varit en stor tröst för mig i lifvets pröfningar — men nu, då jag slutligen borde säga det…»
Den sjukas bröst häfdes flämtande, och svettdroppar bröto åter fram på hennes panna.
»Ack, tänk inte så mycket på det», bad Olof och aftorkade åter hennes panna. »Det klarnar nog ännu.»
»Ja… och egentligen är jag redan på det klara med det. Ty om jag lämnade saken därhän så skulle jag svika mig själf och er och hela min forna tro och förhoppning — det är bara så svårt att börja… Kom närmare också du, Heikki, så har jag lättare att tala!»
Den äldre brodern, som hade kommit rakt från åkern i sina leriga stöflar och satt sig vid dörren, flyttade långsamt sin stol fram till bädden.
Den sjuka låg en stund försjunken i tankar, allt ännu liksom öfverläggande med sig själf. Sedan såg hon länge och allvarligt på sina söner.
»Jag har inte med ett ord velat beröra det emellan er snart skeende arfsskiftet», sade hon slutligen, »ty jag vet att ni nog skola komma öfverens med hvarandra. Men här i huset finns en sak, som jag önskar afskilja från det öfriga arfvet och redan i min lifstid egenhändigt öfverlämna åt er.»
Den sjuka suckade tungt och tystnade — som om hon måst hvila innan hon kunde fortsätta. Sönerna betraktade henne i andlös väntan.
»Det är inte något dyrbart föremål, men det är förknippadt med en händelse och en tanke, för hvilkas skull det för mig har blifvit så viktigt och värdefullt. — Det är det där skåpet därborta!»
Sönerna kastade en blick på det välkända, af två afdelningar bestående skåpet. —
»Ni se förvånade ut… ack, om jag nu kunde säga det så som jag ville!»
Hon såg uppåt, tyst, liksom bedjande om kraft. Därpå vände hon sig med ett egendomligt skimmer i blicken till sönerna och talade nästan hviskande — som då man berättar en spöksaga:
»Det är nu redan längesen. I detta samma rum och på denna samma plats hvilade då en kvinna, som fyra dagar förut hade födt ett friskt gossebarn. Kvinnan hade alltid varit öm och undergifven och trogen mot sin man och hade försökt att uppfylla hans vilja i allt. Och hon hade varit lycklig, mycket lycklig. Men redan före barnets födelse hade en hemlig misstanke börjat tära på hennes sinne. Och då hon nu den femte natten låg där bredvid den nyfödde, i det bleka ljuset från en liten lampa, som brann därborta på skåpets hylla, så blef hennes hjärtebeklämning så stor, att hon steg upp och gick ut i stugan, för att få visshet om hennes misstanke var ogrundad…»
Den sjuka vände sitt hufvud mot väggen, för att dölja de tårar, hvilka ofrivilligt hade uppstigit i hennes ögonvrår.
»Men då hon inte fann den hon sökte i stugan, så gick hon, trots sin svaghet, drifven af sin ångest, halfklädd och barfotad öfver den frusna gården bort till bastukammaren. På den tiden brändes ännu brännvin hemma, och i bastukammaren pågick bränningen som bäst. Kvinnan öppnade sakta dörren och såg då i brasans fladdrande ljus brännvinsbrännerskan — hon var ännu en alldeles ung kvinna — ligga under täcket i sängen, och bredvid henne den man, för hvars skull hon, barnsängskvinnan, midt i natten lämnat sin bädd. Och i detta ögonblick dog hennes hjärta. Hon hade velat skrika högt, men endast en rossling frampressades ur hennes strupe, och hon återvände, vid hvarje steg fruktande att benen skulle svika henne…»
Den sjukas andhämtning mattades och hennes kropp darrade, som om andedräkten tagit slut i lungorna — åhörarne sutto som förstenade.
»Hur hon lyckades uppnå sitt rum», fortsatte den sjuka, »det visste hon inte själf, hon satt blott på sängkanten bredvid sitt barn och tryckte händerna mot sitt bröst, som hon fruktade skulle sprängas. Då hörde hon i farstun häftiga steg. Ett ögonblick förgick, stegen närmade sig, dörren öppnades, och in trängde ett ordlöst, vilddjursliknande rytande, som kom kvinnans hjärta att stanna. Öfver tröskeln steg en man, hvars ögon tycktes röda som blod, då han med blicken genomborrade den förlamade kvinnan. En förfärlig förbannelse ljöd, och den följdes af ett vildt rytande — en höjd yxa blixtrade öfver mannens hufvud. Bakom honom hörde kvinnan sin syster skrika till af fasa och såg två händer famla efter yxskaftet. Yxan flög ur handen, bettet blänkte till i lampskenet, kvinnan kastade sig baklänges — hvad som sedan hände, visste hon ej…»
Det var som om yxan i detta ögonblick hade blixtrat till och träffat dem alla tre. Modern tillslöt sina ögon, Olof darrade från hufvud till fot, den andre sonen sjönk ihop i sin stol, med stel fasa målad i ansiktet.
»När kvinnan sedan återfick medvetandet», fortsatte den sjuka med darrande röst, »satt mannen bredvid henne med hufvudet i händerna; hans ansikte var blåaktigt och ögonen blodsprängda — han satt och darrade, som af en oafbruten frossa. Yxan hade flugit några tum öfver kvinnan och barnet och skurit sig in i det bakom stående skåpet — det stod därborta, på samma plats där det fortfarande står…»
Den sjuka suckade tungt, som man drar en lättnadens suck, när den hotande faran i en spännande berättelse plötsligt är afvärjd.
Olof fattade häftigt den gamlas hand — fattade den, tryckte den och såg henne bedjande in i ögonen.
»Ja, ja», nickade den sjuka mildt. »Mannen bad om förlåtelse, och han fick den. De försonade sig. Och mannen hämtade ännu samma natt kitt från källaren och fyllde därmed hålet efter yxan och strök senare öfver det med färg. Men… vill ni kanske se det lappade stället…?»
Olof steg upp och gick mekaniskt fram till skåpet, men den äldre brodern vände sig endast om på stolen, betraktande det med tyst fasa.
»Som ni se, träffade yxan just i fogen mellan de två skåpen, och slog en djup skåra i dem båda. Och kittet och skåran synas tydligt under målningen, när man ser närmare efter. Och hvad kvinnan beträffar…»
Orden stockades, den sjukas ansikte blef blekt och blodlöst och skälfde af ångestfull rörelse.
»Ja, kvinnan förlät honom, och där byttes aldrig ett ovänligt ord emellan dem, så att utomstående ansågo dem mycket lyckliga. Men såren, såren… Sådant kan ej lappas med kitt och färg — så är det nu en gång — kvinnohjärtat…»
Hon tystnade, men gråten och sinnesrörelsen
talade ännu i hennes ansikte.
Olof återvände till sin plats, grep den gamlas hand och kysste den under heta tårar gång på gång, liksom bedjande om förlåtelse. Nu först klarnade för honom i en enda blick moderns hela väsen, hennes mildhets beständiga sorgbundenhet. Och han kunde ej frigöra sig från en egendomlig, oförklarlig känsla af att han själf på något sätt varit brottslig, fastän han intill denna dag intet vetat om moderns hemlighet.
»Och hvad mannen vidkommer … så — må han hvila i frid. Jag har inte velat besudla hans minne, men då jag tänker på att också ni nu äro män och att ni skola ha egna hustrur… Ja, han var nog en duktig man i allt annat, såsom alla hans handlingar intyga. Och jag vet att han fick lida mycket af det själf. Han har sin domare, alla ha vi vår domare, och vi ha hvar och en mycket nog att svara för…»
Den sjuka öfverväldigades af en så stark rörelse, att hon inte kunde tala på en lång stund. Med tårfyllda ögon satt Olof försjunken i tankar — den äldre sonen förblef fortfarande i sin förra ställning.
»Och nu ville jag öfverlämna mitt arf till er», talade den sjuka med lugnare röst. »Det är förknippadt med många tankar, förhoppningar och böner, med allt det bästa och det tyngsta i mitt lif. Och jag är inte den enda, som gått genom lifvet med sådana sår. Det finns många sådana, fastän världen inte känner dem, ty kvinnan kan bära stora lidanden utan att tala om dem. Och jag har senare hört, att också förr dylika suckar uppstigit inom dessa väggar… Måtte då jag bli den sista i denna släkt! Därför har jag velat ge er detta arf — åt den ena skåpets öfre del, åt den andra den nedre — med de minnesrika ärren. Se ofta på dem och berätta någon gång deras historia för edra barn. Och må de gå som ett familjearf från släkte till släkte — med sina minnen och förhoppningar och böner, må blott namnen falla i glömska och förgätas!»
Alla tre betraktade, gripna af djup rörelse, det höga, ända till taket räckande skåpet, som tycktes liksom växa och stå där som ett minnesmärke på många generationers gemensamma graf.
Med ett uttryck af orolig spänning vände sig den sjuka till sina söner:
»Viljen I taga emot detta arf?» frågade hon med en ton af spänd förväntan i rösten. »Med allt som är förknippadt därmed…?»
Olof tryckte häftigt sitt fuktiga ansikte mot den sjukas magra händer — det var hans svar. Den äldre brodern satt orörlig, som han hela tiden hade suttit, hans ögonlock ryckte, som om han varit nära att brista i gråt. Modern läste hans svar i den grumlade blicken, som vördnadsfullt var fäst på henne.
»Jag är glad att allt nu är öfver». sade den gamla lättad. »Endast ett vill jag lägga till ert arf… min välsignelse!»
Öfver hennes anlete bredde sig samma stora mildhet, som i åratal hvilat öfver det — länge betraktade hon sina söner med en öm glans i blicken.
»Olof!» sade hon efter en stund, liksom för att väcka honom ur hans grubblerier. »Det tilldrog sig vid tiden för din födelse…»
Den äldre brodern såg förvånad på sin mor, ty han förstod ej hvarför modern skulle förklara det, som de redan längesen utan förklaring hade förstått.
Men Olof lyfte plötsligt sitt hufvud, som om han hade hört en stor, häpnadsväckande nyhet. Ty skälfningen i moderns röst sade honom hvad hon menade, och uttrycket i hennes ögon belyste i detta ögonblick allt, liksom då solen plötsligt belyser en mörk klyfta.
Och med vidgad, frågande blick såg Olof på sin mor, liksom väntande ett svar på sin tanke.
Modern nickade knappt märkbart:
»Det har jag ofta tänkt på under dessa senaste sorgeår.»
Olof kände det som om en mäktig storm plötsligt hade blåst omkull en tät, skymmande vildskog, så att han nu med en enda blick såg dess blottade hjärta — klyftorna, de mossiga tjärnarna och de dolda gungflypölarna.
»Ja, ja… hvem kan väl fatta allt det här», tillade hon nästan i Olofs öra. — »Men gå nu till era sysslor, jag är trött och vill vara ensam.»
Sönerna stego upp och gingo ut. I dörren kastade de ännu en blick på modern, men denna gaf ej längre akt på dem; hon låg på rygg med händerna hopknäppta öfver bröstet och betraktade med lugn det gamla skåpet, som stod där vid väggen, liksom en stor minnesvård på många släktleds gemensamma grafkulle.