Sönderborg
| ← Lövenskjold |
|
SÖNDERBORG.
Sönderborg.
Nytänd dag sin friska purpur kastar öfver dal och lund,
Vindar vakna, blommor rodna; hvilken herrlig morgonstund!
Öfver gröna bokars skugga, öfver stumma grafvars sorg
Höjer sig en präktig kyrka, kyrkan uti Sönderborg.
Klara klotet på dess tinnar flammar upp allt mer och mer.
Glänser som en tår . . . så yppig . . . fallen ifrån himlen ner.
Genom tåren Kristi-korset lyfter upp sin tempelspir,
Tåren till ett herrligt öga, blickande omkring sig, blir.
Tempelportarne sig öppna. Folk sig samlar fjär och när,
Högtidsklädda äro alla; högtidsstämd naturen är.
Genom portarne jag träder in i templets helgedom.
Hvilket hvalf af helig tystnad! Stanna, än är kyrkan tom!
Tyst! Hvad hör jag? Hör jag suset af en dufvas vinge väl?
Hör jag flägten af en klagan, suckad af en sorgsen själ?
O, jag känner smärtans suckar, o, jag känner sorgens röst:
Lifvets qval och verldens sorger throner ega i hvart bröst.
Foglar jubla gladt i rymden, stjernor le från himlar blå,
Men hur fullt af sorgeqväden är hvart hjerta ej ändå.
Vinden susar genom lunden, alltid lika yr och glad,
Och i parken ler och rodnar hvarje blommas minsta blad.
Öfver allt syns glädjen bygga månget glittrande palats,
Blott i menskohjertat sorgen har en evig tummelplats.
Våg och vind derute dansa, inom oss bo tunga qval:
Ljus och skugga, sorg och glädje trifvas så i samma dal.
Blicka dit till altarrunden . . . ser du . . . der en yngling står . . .
Hvilken smärta i hans öga, och i smärtan hvilken tår!
Blicken irrar mörk kring choret . . . se, hur lidande den är . . .
Törnekrona hvarje känsla i sin smärta ännu bär.
Hvilken fasans syn jag skådar! Omkring altar’t, hvilken rad
Utaf svarta kistor ställda! Är jag väl i dödens stad?
Hvarje kista har sitt offer; hvilka bleka anletsdrag,
Hvilka stolta män der slumra . . . slumra intill domedag!
Marmorkall är hvarje panna, marmorhvit är hvarje kind,
Allas ögon äro slutne: dödens genius är blind.
Men kring bleka läppar hvilar skimret af förklarad glans,
Och hvar hjessa är beskuggad af en flätad eklöfskrans.
Intet hjerta längre klappar, hvarje oro flygtat har;
Men på bröstet röda rosor tala om hvad hjertat var.
Ej de säga, hvad de voro. Stum ar döden . . . och ändå
Deras lefnad, klar och manlig, syns i deras anlet stå.
Manligt allvar uti dragen, öppna pannors fria kraft
Vittna om hvar äran bodde, vittna om det mod de haft.
Skönare ej brudgum hvilar än de döde hvila här:
Jordens strider de besegrat och förklaradt lifvet är.
Verlden eger inga sorger, icke natt och dag för dem:
Evigt ljus och evig glädje finnas blott i deras hem.
Höjs en stämma nu i templet: hvalf från hvalf sig stämman rör.
Hör hvad ädel, sorgsen yngling talar till de döde, hör! —
”Uti samma tappra leder, som J stridden, har jag stridt.
”J ha’n fallit, men jag lefver: dödens val, var icke mitt.
”Vännerne, mig lifvet skänkte, skall ej döden röfva bort.
”Striden jemnar allas öden: lång är döden, lifvet kort.
”Kriget binder band af vänskap, att ej döden sliter dem,
”Der J ären hemma, bröder, har jag också nu mitt hem.
”O hur herrligt är det icke, detta hem af frid och sång,
”Der af er med öppna armar jag välkomnas skall en gång.
”Nyckeln vet jag till er boning, döden har den i sin hand,
”Och jag känner döden redan: vi ha sett hvarann ibland.
”Jag skall strida värdigt eder; hvarje strid sitt mål ju har,
”Och på lifvets bana krigarn lätt det sista steget tar.
”Glödande min känsla lifvas, det är eld uti mitt blod,
”Segren med sin lager vinkar ynglingshjertats kraft och mod.
”Stolta vänner, ädle bröder! o då jag betraktar er,
”Huru fattigt blir ej lifvet, mot det värde döden ger.
”Oförskräckt för nordens ära drogen J i striden ut,
”Hjeltedöden strödde lagrar kring ert namn vid lifvets slut.
”Herrlig var den sak, för hvilken J i griften vandrat hän;
”Nu, förklarad utaf döden, eger den sin häfd allre’n.
”Mången för en ungdomsdårskap stundens ära offrat har;
”Men i döden går man icke blott för hvad en dårskap var.
”Utur stridens gny går tanken renad och förädlad fram;
”Under dödens bistra ögon leken sjelf blir allvarsam.
”Lätt försvinner hvarje mening, ammad upp i lek och dans,
”Verldens största segrar krönas af en blodig lagerkrans.
”Dagens små idéer lägga fruktlöst sina sköra nät,
”Tidens stora krafter taga ut i blod de största fjät.
”Gycklet leker vapenlekar uti ord och tal och skrift,
”Slägtets bästa tankar vaka tyste vid de dödes grift.
”Ut sin rätt ta tro och ära alltid uppå jordens rund,
”Kanske icke uti lifvet, säkert dock i dödens stund?
”Mången tanke, stjernors like, sig i menskans ande rör,
”Men till stjernfall bli de alla, utom en, för den man dör.
”Endast för det evigt rätta, evigt sanna, land från land,
”Håller Herran ännu jorden uppe i sin starkhets hand.
”Svikes pligten, svikes dygden utaf oss, som fege män,
”Vredgad ut i evigt mörker Herrans allmagt kastar den.
”J ha’n lefvat för en tanke, för en tanke ha’n J dött,
”Den skall nog bestå, ty veten: evigt är hvad döden födt.
”Norden faller ej, så länge kraft och samdrägt finnas här:
”Utan samdrägt, ingen frihet; den dess Herkulsklubba är.
”Split och söndring alltid göra hvarje handling svag och lam;
”Endast enigheten håller verlden i sin lejonram.
”På sin bildnings ljusa bana norden alltid framåt går,
”Endast väpnad brödrakärlek vakt vid våra kuster står.
”Älska friden, ära kriget: uti krig som ock i fred
”Står hvar vän af fosterlandet alltid uti samma led.
”Skyddad utaf männers trohet, aktad utaf en och hvar,
”Icke bättre kungasäte friheten än norden har.
”Verldens vigtigaste frågor fostras upp vid fredlig härd,
”Men, fullvuxne, vid sin sida fästa de sitt blanka svärd.
”Trenne throner, trenne riken, trenne folk och trenne svärd
”Måste borga nu för nordens frihet inför tid och verld.
”Sköna tanke, höga tanke! väpnad, såsom Pallas, du
”Utur tre nationers hjertan sprungit fram i verlden nu.
”Dig historiens genius drömde re’n i egna barndomsdar,
”Fast årtusendet till dopet, blodigt dop, först nu dig bar.
”Jag har läst dig, stolta tanke, uti klara ögons dag,
”Bäst jag här dock tecknad ser dig . . . i de dödes anletsdrag.
”I mitt hjerta stolt jag känner, hur för den man lefva bör,
”Edra anlet’ lär mig mera, lär mig hur för den man dör.
”Sanning jag i lifvet sökte, tviflande alltjemt jag var:
”Här på dödens panna thronar bästa sanning, lifvet har.
”Ädla skuggor, höga minnen, bäddade omkring mig här!
”Nu förstår jag huru mägtig mannen än i döden är.
”I er krets mitt knä jag böjer: helgen J min klingas stål,
”Helgen det till strid och seger: lif och död ha’ samma mål.
”Tidens timglas ständigt rinner, snart förrunnet glaset är,
”Jag vill ut till verk och handling, bedjen J deruppe . . . der!
”Om jag faller, må jag falla värdig er, J gångne, då,
”Att en grift jag uti skuggan af er lager måtte få!”
Så han talade och böjde hufvudet till altar't ned,
Tyst en bön hans läppar stamma och en bön jag stammar med.
Häftigt upp han åter springer, ögat, fullt af styrka, brann,
Djerft och dristigt pannan flammar, nu ur templet hastar han.
Ifrån porten än en smärtans afskedsblick han altar't ger,
Och med silfverspår der faller än en tår ur ögat ner.
Hvilken var den ädle yngling, modig, öppen, varm och sann?
Uti hjertan, lika detta, äran endast lefva kan.
Hvilken var han väl den tappre, som vid fallne vänners graf
Vigde sig till manlig handling? O, han var en Skandinav.
Orgeln dånar genom templet, mägtig är dess stämmas röst,
Går till himlarne från djupet utaf menskors varma bröst.
Lik en flod af harmonier, rullar den i andens land,
Och som liljor vagga rörda hjertans böner vid dess strand.
Stundom våldsamt fram den brusar, som en lössläppt katarakt,
Stundom klart och lugnt den gungar, full af stilla frid och prakt.
Smärtan domnar, känslan stiger, andakt fram på djupet går,
Och en suck i hvarje tonfall ut till flygt sin vinge slår.
Toner höja sig och sänka, bärande mot himlen opp
Trenne englar på hvar bölja, det är kärlek, tro och hopp.
Fullt är templet nu af menskor, och i orgelns djupa sång
Sväfva tusen rörda sinnen upp till himlen på en gång.
Uti dubbla leder rör sig, par om par, ur templets rund,
Festligt smyckad, talrik skara: det är nu begrafningsstund.
Hjeltarne, som tappert stridde, modigt föllo för vårt land,
Skola nu i högen bäddas, ordnad utaf vänners hand.
Sagta dystra tåget skrider, sången tonar allvarsam,
Kista efter kista vandrar genom tempelhvalfven fram.
Åldrige, som verlden pröfvat, gamle män med silfverhår,
Gå med sänkta, bleka hufvu'n, sörjande vid hvarje bår.
Männer, som i lifvets sommar gripa in i verlden än,
Stolte sina pannor bära: de begrafva stolte män.
Ynglingar, med yppig blomma uppå kinden, frisk och röd,
Nu om strid och seger drömma, önska sig en sådan död.
Mannen ej så djupt, som qvinnan, sorgens bittra kalk förstår;
Sorgens skönsta, bästa smycke är ändå en qvinnas tår.
Qvinnan älskar, hon, som mannen, äfven hemmets kära bygd,
Ack det sköna är i norden syster födt med hjelte-dygd.
Par om par, hvad sköna ögon! Par om par, hvad rosenkind;
Och på friska purpurläppar suckar der en vestanvind!
O, så länge qvinnan binder åt de fallne lagrens krans,
Har den ej blott ärans värde, utan ock behagens glans.
Skönsta lön för ädla strider mannen blott af qvinnan får:
Trofast hjerta uti lifvet och i döden smärtans tår.
Sången tystnar, tåget stannar, tårar glänsa, hvart jag ser,
Uti grafven Düppelmöllas fallne hjeltar sänkas ner.
Som på dufvo-hvita vingar, sakta, stilla, lugn och klar,
Som ett solsken, helig andakt öfver minnets rike far.
Herrans ord från friska hjertan stiga såsom stjernor opp;
Äfven döden har sin himmel, äfven grafven har sitt hopp.
Mellan ljusets land och dödens tro och kärlek resa här
Upp af glans en Jacobsstege; full af englar stegen är.
Jemte foten nu de döde drömma ljuft om himlars fröjd,
Och Guds salighet dem vinkar ofvan silfverskyars höjd.
Sväfven dit, J sälle döde: jorden blott behålla skall
Minnets ära, ärans minne af er strid och af ert fall.
Än en tår i grafvens skymning, än en blick i dödens land.
Än ett regn af friska blommor ur hvar flickas liljehand.
Sista afskedssucken klingar, bäfvande, af smärta full;
Det är sabbath i hvart hjerta, sabbath för de dödes skull.
Redan kumlet stolt sig hvälfver öfver evig hvilobädd,
Snart i ljuflig grönska smyckad, snart i fagra blommor klädd.
Kärleken ert hjerta drömde . . . opp i rosor der skall slå,
Och hvar tår, de sköna fällde, skall bredvid som lilja stå.
Och när vinden genom bladen susar med en stilla röst,
Skall man tro, att evig kärlek suckar än ur grafvens bröst.
Och när morgondaggen faller ned från himlarandens bryn,
Skall man tro, att Englar gråta vid er grift ännu ur skyn.
Och när stjernorna deroppe glimmande man falla ser,
Skall man tro, att edra andar än till högen stiga ner.
Men vid stenen, som man reser engång på er hvälfda grift,
Skall historiens genius sitta, tecknande er minnesskrift.
Och när sagan än om sekler repas upp om denna tid,
Med beundran skall man ännu nämna edra namn dervid.
Den 8 begrofvos i Sönderborg en del af de i bataljen den 5 stupade. Ett enskildt bref från krigstheatern yttrar härom följande: ”Denna akt var i hög grad rörande och högtidlig. En timma förrän den egde rum, klockan var omkring 6 på morgonen, gick jag in i kyrkan, der jag blef vittne till ett skådespel, som jag aldrig skall glömma. Alla kistorna voro redan tillslutna och stodo framför altaret, omvirade med friska kransar och prydda med vapen, blomster och dannebrogsband. Blott en kista stod ännu öppen och i denna låg den tappra, unga Svensken, Baron Lejonhufvud, rank, blek och vacker, i sin Svenska uniform, med eklöf kring pannan och en frisk törnroskrans vid bröstet. Kyrkan var alldeles tom, men bredvid den fallne stod en annan ung Svensk Officer, Premier-Löjtnant Silfverstolpe, hans vän, hvilken följt med honom hit öfver, för att deltaga i vår kamp. Jag kan icke beskrifva den oändliga smärta, det blandade uttryck af förtviflan och broderskärlek, hvarmed han i den stilla, öde kyrkan för sista gången betraktade vännens dyrbara drag, för sista gången klappade hans bleka kind, för sista gången tryckte hans hand och derpå störtade ut ur kyrkan. Ett par timmar derefter jordades den tappre och älskvärde veteranen Morgenstjerne och 47 unga lik, deraf 27 fiendtliga. Tjugofyra unga svartklädda flickor strödde blomster på deras graf, en skön sorgmusik ledsagade jordfästningen. En oöfverskådlig mängd officerare, borgare, soldater uppfyllde kyrkogården; alla de kringstående gräto. Pastorns tal skall ha varit vackert, men jag tillstår att jag ej hörde något deraf, ty bilden af den unge, hjeltemodige Svensken och hans trofaste vän stod beständigt för mina ögon. Hur månget vänskapsband, hur många ännu starkare och heliga band hafva icke redan blifvit knutna, och likväl förefaller det mig att döden här icke har den mörka, hemska prägel, som under hvardagliga förhållanden. Nej, döden på valplatsen, under kanonernas dån, gevärens salfvor och soldaternas hurrarop är ljus och skön, och det intryck, man förer med sig ifrån de fallnas grafvar, har icke något nedtryckande.”
