SOU 1940:12/Yttranden av sakkunniga

←  III. Lagstiftningsfrågor.

SOU 1940:12 Betänkande med utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning avgivet av fritidsutredningen.

Särskilda yttranden av ledamöter av utredningen.  →

Yttranden av utredningens särskilt tillkallade sakkunniga.

Särskilt yttrande av herr Friberger.

Enligt givna direktiv skall fritidsutredningen avgiva förslag rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. Avsikten torde därvid ha varit, att det skulle skapas betryggande möjligheter att i erforderlig omfattning få lämpliga friluftsområden säkrade, icke endast för det nuvarande behovet utan även för det framtida, i den mån detta kan överblickas.

För detta ändamål har fritidsutredningen bland annat nu framlagt förslag till

komplettering av hälsovårdsstadgan,

komplettering av expropriationslagen och

lag om viss servitutsrätt.

Den förslagna kompletteringen av hälsovårdsstadgan innebär bestämmelse, som säger, att hälsovårdsnämnd skall »verka för att åt stadens (kommunens) invånare i den mån förhållandena det medgiva beredes möjlighet att inom därför lämpade områden idka ett sunt friluftsliv».

Kompletteringen av expropriationslagen avser att möjliggöra expropriation för tillgodoseende av något friluftslivets behov, som är av väsentlig betydelse för det allmänna eller för befolkningen inom viss ort.

Förslaget till lag angående viss servitutsrätt avser bland annat att göra det möjligt för stat, kommun, municipalsamhälle och kommunalförbund att förvärva servitut, som innebära skyldighet för fastighets innehavare att underlåta viss användning av fastigheten för att bevara eller öka dess lämplighet som fritidsområde för allmänheten.

Dessa förslag äro otvivelaktigt ägnade att befrämja arbetet för säkerställande av allmänna friluftsområden. Enbart med stöd av gällande och sålunda föreslagen lagstiftning torde dylika friluftsområden emellertid knappast kunna förväntas bli i erforderlig omfattning tryggade, i varje fall icke med mindre det allmänna – närmast stat och kommun – för ändamålet ställa till förfogande synnerligen betydande penningmedel, som i regel icke torde kunna förväntas bli anslagna.

Vad först angår den föreslagna bestämmelsen i hälsovårdsstadgan, synes den böra kompletteras med ett åläggande för stad och kommun att trygga befolkningens tillgång till friluftsområden, om man skall kunna vänta, att behovet skall bliva i erforderlig utsträckning tillgodosett på sätt, som torde ha varit avsikten i direktiven för fritidsutredningens arbete.

Det är för orter med större och sammanträngd befolkning lika angeläget att erforderlig tillgång till friluftsområden säkerställes, som att invånarna få tryggad tillgång till parker inne i samhällena. I fråga om parker, är sedan länge kravet klart och otvetydigt formulerat i lagstiftningen – både beträffande stad, stadsliknande samhälle på landet och tätare bebyggd ort på den egentliga landsbygden – genom att det kräves att på sådana platser stadsplan respektive byggnadsplan skall fastställas och att därvid skall tillses att parker anordnas i tillräckligt omfång och antal (jfr stadsplanelagen och byggnadsstadgan).

Det torde vara i lika hög grad av behovet påkallat att i lag (ev. i hälsovårdsstadgan) fastslås, att alla kommuner skola ha skyldighet att trygga befolkningens tillgång till friluftsområden (där tillgången icke redan är säkerställd), varvid givetvis – liksom i fråga om stads- och byggnadsplaneläggning – tillbörlig hänsyn skall tagas till kommunens förmåga att bära kostnaderna och till markägares berättigade intressen. För detta ändamål bör det åligga varje kommun

att undersöka behovet av olika slag av friluftsområden, såväl det aktuella som det framtida, under överskådlig tid, och möjligheterna att tillgodose detta behov,

att upprätta plan för kontroll över erforderlig mark (ägande- och dispositionsrätt),

att utreda sättet för friluftsområdenas utnyttjande och ordnande,

och att uppgöra finansieringsplan för markkontroll och anläggningar.

Ett formellt godkännande av denna utredning torde icke behöva ifrågakomma. Utredningen skulle endast ligga till grund för vederbörande myndighets bedömande av stadens eller kommunens behov av friluftsområden och bidrag av statsmedel samt av rätt till expropriation. Utredningen skulle på begäran kunna behandlas konfidentiellt för att hindra otillbörligt inflytande på markvärdena.

Det är emellertid icke tillfyllest, att vederbörande kommunala myndigheter bli klart ålagda att taga erforderliga initiativ för skapande av behövliga friluftsområden och i verkligheten också göra det. Det måste också tillses, att de kostnader, som krävas för att genomföra dessa initiativ, icke bli oskäligt höga, vare sig i förhållande till »nuvärdet» av den mark, som med dispositions- eller äganderätt måste anskaffas eller i förhållande till kommunens förmåga att betala kostnaderna härför. Nuvarande lagstiftning med den komplettering i fråga om lag angående servitut och expropriation, som fritidsutredningen föreslår, torde icke på ett tillfredsställande sätt säkerställa detta och i erforderlig utsträckning tillvarataga det allmännas legitima ekonomiska intressen. De priser, som stat och kommuner skulle komma att få betala för marker, som erfordras för friluftsändamål, skulle med all sannolikhet ofta bli alltför höga, d. v. s. medföra avsevärt större vinster för säljaren än han skulle kunna göra, om han själv skulle exploatera marken på ett sätt, som på längre sikt vore tillfredsställande både för honom själv och för det allmänna, och kostnaderna skulle i många fall bli väsentligt större än det allmänna skäligen bör påtaga sig.

För att närmare belysa dessa förhållanden och finna medel att i möjligaste mån avhjälpa dessa brister, bör man söka klarlägga anledningen till de svårigheter att trygga erforderlig tillgång till öppna naturområden för friluftslivet, som föreligga.

Man kan kanske påstå, att befolkningen i våra tätorter i regel ännu har erforderlig tillgång till fria naturområden för olika former av friluftsliv, utan att särskilda åtgärder från det allmännas sida behöver vidtagas. Men med större säkerhet kan sägas, att dessa möjligheter hastigt minskas och att det inte kommer att dröja länge, förrän befolkningen på de större orterna inte längre i erforderlig utsträckning kan komma ut till fri natur för t. ex. promenader, skidåkning, friluftsbad, utan oskälig tidspillan och kostnad, om inte något göres för att trygga denna tillgång till naturen. Varpå beror då detta? – Huvudsakligen beror detta förhållande på att bebyggelsen, framför allt sportstugebebyggelsen i de större samhällenas omgivningar, genom att planlöst spridas ut över stora områden spränger sönder de ännu fria naturområdena.

Växte våra städer och övriga samhällsbildningar på ett mera planmässigt och ändamålsenligt sätt och icke på en slump med stor utspridning över väldiga områden, varhelst och närhelst en markägare önskar och kan exploatera sin mark för bebyggelse, skulle den fria naturen i tillräcklig omfattning utan särskilda åtgärder förbli orörd även relativt nära våra största städer och under överskådlig framtid vara tryggad. Några särskilda lagstiftningsåtgärder för att säkra befolkningens tillträde dit skulle då knappast vara påkallade för annat ändamål än för att skapa möjligheter för det allmänna att även tvångsvis förvärva vissa mindre friluftsområden för mera intensivt utnyttjande (t. ex. bad- och campingplatser) där lämpliga sådana på frivillig väg inte kunde skaffas. Tvångsförvärv torde då mera sällan behöva förekomma.

Att skaffa sig möjligheter att på detta sätt lokalisera och reglera bebyggelsen är en uppgift, som även av andra anledningar kräver en snar och rationell lösning. Från allmän praktisk-ekonomisk synpunkt och med hänsyn till trevnaden i våra samhällen är det högeligen angeläget, att icke bebyggelse och samhällsbildning får uppstå varhelst och närhelst en markägare önskar exploatera sin mark. Det är inte endast för att tillgodose friluftslivets behov, som den obetänksamma och ofta hänsynslösa exploateringen av den fria naturen omkring städerna måste regleras, det är också från andra synpunkter ett direkt och påtagligt kommunal- och nationalekonomiskt intresse att tillse, att icke bebyggelsen planlöst sprides ut över städernas ytterområden och i grannkommunerna. Även för markexploatörer har detta sitt värde. En sådan markexploatering blir nämligen ofta väsentligt mycket kostsammare, därigenom att vägar, gator, avlopps- och vattenanläggningar, persontrafik och varudistribution m. fl. samhällsfunktioner bli oskäligt fördyrade. Tillåtes icke bebyggelse att uppstå på andra platser än sådana och i den ordning, som från allmän synpunkt vore lämpligt, och samordnades dessa byggnadsområden på förnuftigt sätt med varandra och modersamhället, så skulle man dessutom vinna den förmånen att på ett tidigare stadium få väg- och ledningssystem samt trafikförhållanden ordnade, än som är vanligt vid den på måfå utspridda bebyggelsen. Och vidare skulle den allmänna trevnaden i dessa planmässigt utbyggda samhällen bli ofantligt mycket större – något som också inverkar på det ekonomiska resultatet, icke minst för markexploatörerna, genom att fastighetsvärdena därav äro beroende i icke ringa grad.

En sund och ekonomisk organisation av en stadsregions växt kan inte ske, om enskilda markägare och enskilda kommuner, som nu i regel är fallet, lösa sina markexploateringsfrågor var för sig efter tillfälliga, kortsynta intressen. Erfarenheten visar tydligt nog, att det icke är möjligt att med nuvarande lagstiftning trygga en sådan utbyggnad av våra samhällen. Det räcker icke, att det finns möjlighet till ett frivilligt samarbete dem emellan. Det krävs komplettering av lagstiftningen för att i tid få detta samarbete till stånd och ge det nödig stadga och framför allt för att reglera ekonomiska frågor de olika kommunerna och markägarna emellan. Det erfordras i första hand ett utbyggande av vår stadsplanelagstiftning med ett stomplaneinstitut för landsbygden och ett regionplaneinstitut.

En sålunda utbyggd lagstiftning behöver dessutom kompletteras med bestämmelser, som gör det möjligt att på ett tidigare stadium, än nu kan ske, ingripa reglerande vid bebyggelse på landet.

Vidare är det erforderligt att få en komplettering av jorddelningslagen, som gör det möjligt att på ett smidigt sätt få till stånd ändring av ägoanordning för att vid genomförande av planläggning rättvisare kunna fördela förmåner och olägenheter på markägarna.

Om man hade stöd av en på detta sätt utbyggd lagstiftning och utnyttjade den på lämpligt sätt, skulle med all sannolikhet även i fråga om de största befolkningscentra i landet friluftsområden för överskådlig framtid kunna tryggas på rimliga avstånd från samhällena utan att vare sig stat eller kommun eller enskild markägare skulle behöva göra oskäliga offer under förutsättning, att värdering av mark vid uppgörelse mellan det allmänna och markägare komme att stå i bättre överensstämmelse med markens »nuvärde» än som hittills varit vanligt och icke bestämdes med hänsyn till ovissa framtida spekulationsvinster. För att säkerställa detta förutsättes bland annat vissa ändringar av expropriatonslagen. – En revidering av expropriatonslagen i denna riktning är för närvarande föremål för behandling hos bostadssociala utredningen och förslag i ärendet torde vara att vänta.

Om den mark, som är avsedd att exproprieras för friluftsändamål, är belägen i en trakt, där samhällsbildning i egentlig bemärkelse icke är att räkna med, men där exploatering för sportstugeändamål pågår eller kan förväntas, vilket ofta är fallet, där friluftsområden behöva säkerställas, torde vid markvärderingen hänsyn böra tagas till att ett sportstugeområde för att fylla sitt ändamål måste ha procentuellt avsevärt större områden som »öppen plats» än ett vanligt bostadsområde. I ett område för »permanenta» bostäder (villaområde) anses tomtmarken i vanliga fall kunna upptaga cirka 60 procent av hela markområdet. För att man i ett sportstugeområde skall komma i den kontakt med den fria naturen, som är meningen med livet i sportstugan, kan inte lämpligen tomtmarken upptaga mer än cirka 10 procent av all mark inom området. Utgör byggnadsmarken en avsevärt större del av det totala utrymmet, blir friluftslivet illusoriskt. – Då det gäller ett markområde, som inom överskådlig tid torde sakna förutsättningar för exploatering för annat ändamål än sportstugebebyggelse, bör vid expropriation markvärdet inte rimligen kunna sättas högre än det som erhålles, om man räknar med i trakten förekommande pris på sportstugetomter och att tomtmarken inte får omfatta mer än cirka 10 procent av totala arealen.

Vid bestämmande av markvärdet torde det också vara skäligt att taga hänsyn till dels i vilken omfattning markägaren inom överskådlig framtid har utsikt att exploatera det markområde, som är ifråga och dels i vad mån friläggande av det exproprierade området medför värdestegring på mark, som eventuellt stannar kvar hos markägaren.

Man kan inte räkna med att expropriation för förvärv av ägande- eller dispositionsrätt till mark för friluftsändamål kan komma till praktisk användning i erforderlig omfattning, om icke markpriset kan hållas på en skälig nivå. Och detta torde knappast kunna ske, om icke hänsyn tages till sagda förhållanden. Det kan inte med fog sägas vara orättvist, om man vid tillgodoseende av allmänna intressen icke låter enskild markägare göra större vinster, än han skulle göra, om han själv skulle exploatera marken. Markägarna böra givetvis tillfullo ersättas för det, som avhändes dem i det allmännas intresse, men någon ersättning därutöver kan inte rimligen krävas.

Sammanfattning:

För att erforderliga friluftsområden skola bli säkerställda och för att detta icke skall medföra oskäligt höga kostnader, som många kommuner svårligen kunna bära, torde det sålunda vara nödvändigt att man med det snaraste får lagstiftningen i vissa delar kompletterad utöver av fritidsutredningen föreslagna tillägg till hälsovårdsstadgan, expropriationslagen och servitutslagen, i den riktning som ovan angivits.

Skyldighet för stad och kommun att trygga befolkningens tillgång till friluftsområden bör införas, eventuellt genom bestämmelse i hälsovårdsstadgan.

Utredning beträffande regionplaneinstitut pågår i annat sammanhang. Det måste anses synnerligen angeläget, icke minst för friluftslivets intresse, att denna utredning med det snaraste leder till ett positivt resultat. Det torde därvid bland annat böra beaktas, att regionplaneinstitutet blir så utformat, att det får praktisk användning även utanför tätorter och deras närmaste omgivningar. En regionplan bör kunna så begränsas till omfång och innehåll samt utformas på sådant sätt, att den i praktiken blir tillämplig även på den egentliga landsbygden och bestämmelse, som möjliggör reglering av bebyggelse i landsorten på ett tidigare stadium än nu kan ske, bör också snarast möjligt företagas, eventuellt i samband med sådana revideringar av stadsplanelagen, som av andra anledningar torde vara påkallade.

Det är angeläget att det icke uppställes större krav på en regionplans eller stomplans kartunderlag och utförande än som är oundgängligen nödvändigt. Om så icke sker, torde kostnaden för planens utarbetande i regel icke behöva bli större än att den kan bäras utan större svårighet även då det gäller mindre kommuner.

Frågan om revidering av jorddelningslagen för att på ett smidigare sätt, än som för närvarande kan ske, få till stånd ändring av ägoanordning, synes lämpligen kunna utredas i samband med den revidering av sagda lag, som nu pågår, och torde böra ske i samverkan med utredningen rörande region- och stomplaneinstituten.

Vad beträffar den ovan föreslagna revideringen av expropriatonslagen, synes det bebådade lagförslaget från bostadssociala utredningen böra avvaktas. Skulle detta lagförslag icke inom den närmaste framtiden bliva framlagt eller icke bliva för här ifrågavarande ändamål betryggande, är det angeläget, att frågan om föreslagen revidering av expropriatonslagen snarast möjligt blir föremål för särskild utredning, eventuellt i sammanhang med ovan berörd komplettering av stadsplanelagen.

I samband med nämnda kompletteringar av stadsplane-, jorddelnings- och expropriatonslagarna kan man knappast underlåta att till grundlig behandling upptaga den från flera håll och i olika sammanhang framförda tanken att införa koncessionsförfarande som förutsättning för rätt till exploatering av mark för bebyggelse. Otvivelaktigt skulle koncessionsförfarandet vara den från allmän synpunkt sett mest rationella formen för reglering av samhällenas utbyggande och därmed även för tryggande av tillgång till erforderliga friluftsområden. Och det kan icke utan vidare anses uteslutet att finna en form för detta förfarande, som även skulle kunna tillfredsställa legitima markägareintressen. – Tanken är i viss utsträckning redan förverkligad i England och Tyskland.

Särskilt yttrande av herr Malmberg.

Vid de överläggningar, som inom fritidsutredningen föregingo dess beslut rörande expropriation för tryggande av tillgången på mark till fritidsområden samt servitut för bildande av liknande områden, anförde jag följande:

I. Expropriation.

»Av den genom fritidsutredningens försorg verkställda undersökningen lärer framgå, att redan enligt gällande lag expropriationsrätt kan meddelas kommun beträffande för friluftsbad nödigt område. Denna expropriationsrätt torde gälla såväl inom som utom den egna kommunen. För nåendet av den från flera håll – utom annat i riksdagsskrivelsen nr 65: 1937 – påkallade möjligheten till expropriation för kommunala anläggningar av friluftsbad torde alltså lagändring ej vara erforderlig.

Förslag har nu väckts inom fritidsutredningen om införande i hälsovårdsstadgan av en bestämmelse, enligt vilken hälsovårdsnämnd skulle ha att verka för att åt hälsovårdsområdes invånare beredes möjlighet att inom därför lämpade områden idka ett sunt friluftsliv. Jag finner detta förslag vara väl grundat. En dylik bestämmelse torde vara nödig, utom annat, för att göra det möjligt för kommun – eller i vart fall för att undanröja tvivelsmål angående kommuns befogenhet – att besluta om förvärv av områden för jämväl andra friluftslivets behov än bad. Därvid torde – såvitt jag av överläggningen kunnat förstå – bli fråga såväl om områden för lägerplatser (»camping»), fritidsbyar, båtsport m. m. dylikt som även om s. k. strövområden eller fritidsreservat eller alltså större markområden för det mera rörliga friluftslivet.

Fråga har då uppstått om möjlighet för kommun till expropriation av mark icke endast för friluftsbad utan även för nyssnämnda vidgade friluftsbehov. För egen del utgår jag ifrån att den avsedda vidgade rätten nu icke föreligger. Då emellertid gällande expropriationslag synes innebära, att expropriation skall kunna beviljas kommun för varje ändamål, som faller inom gränserna för dess författningsenliga befogenhet, och detta även för ändamål, vilket kommun fått sig tilldelat efter expropriationslagens tillkomst, skulle alltså den ifrågasatta ändringen av hälsovårdsstadgan automatiskt medföra, att kommun erhölle nämnda vidgade rätt till expropriation.

Jag håller för min del före att, särskilt då det gäller en så avsevärt utökad rätt till expropriation, det icke kan vara försvarligt att utan vidare låta ändringen i hälsovårdsstadgan få en konsekvens som den ovan anförda. Expropriation för kommunala ändamål har hitintills möjligen med något enstaka undantag, avsett jämförelsevis smärre områden. Den ifrågasatta utökade expropriationsrätten skulle komma att gälla jämväl vidsträckta fritidsreservat, d. v. s. hela egendomar eller skogsområden om flera hundra hektar eller mera, och detta jämväl inom annan kommun. Det lärer icke kunna förnekas, att den nu ifrågasatta vidgade expropriationsrätten skulle medföra mera vittutseende ingrepp i jordförhållandena än som tänktes vid expropriationslagens tillkomst. Det avgörande anser jag därför böra vara – icke att det enligt en stadgeändring hädanefter skall tillkomma kommunerna, närmast städer och större samhällen, att i ökad utsträckning verka för tryggandet av befolkningens möjligheter att idka friluftsliv – utan huruvida ett uppenbart behov av möjlighet till dylik tvångsåtgärd föreligger, d. v. s. huruvida icke de markförvärv eller avtal om servitut, varom här är fråga, få anses i erforderlig utsträckning kunna tillkomma genom frivilliga uppgörelser mellan kommuner och jordägare.

Den utredning som i denna fråga gjorts anser jag icke visa, att svårigheter i ovan angivet avseende mer allmänt kunna väntas. Hittills vunnen erfarenhet och påvisade svårigheter torde nästan helt gälla områden för friluftsbad. Därest städerna med mera vaket intresse än som i detta hänseende hittills varit rådande i tid se sig om efter lämpliga egendomar eller områden för friluftslivet, torde det visa sig att goda möjligheter till både urval och frivilliga överenskommelser skola finnas. Utvecklingen inom kommunikationsväsendet torde medföra att dessa möjligheter vidgas.

De behov, för vilka kommun nu har expropriationsrätt, äro i allmänhet ganska väl lokaliserade. När det exempelvis gäller en skolplats, en begravningsplats, en tingshusplats, en badplats eller områden för vattenförsörjning med ledningar, ligger det oftast i sakens natur, viket område expropriationen bör avse. Skulle expropriation åter gälla fritidsreservat och strövområden eller liknande områden för det mera rörliga friluftslivet, torde i många fall bli synnerligen svårt att avgöra, såväl huruvida det föreslagna området med hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter är det som helst bör komma i fråga, som även om icke annan lämplig mark med mindre olägenhet skulle kunna tagas i anspråk. Under överläggningen har hänvisats till att inom planlagda områden staden eller samhället har expropriationsrätt avseende i planen till parker avsatt områden och att dessa områden understundom kunna vara ganska omfattande och likställda med nu avsedda fritidsreservat. Jämförelsen haltar emellertid. Den betydelsefulla skillnad föreligger, att i det förra fallet man äger förutsätta, att genom grundliga undersökningar i samband med stadsplanens eller stomplanens tillkomst blivit prövat och avgjort, att just det i planen avsatta parkområdet är det från alla synpunkter lämpligaste för ändamålet. Det är vidare att märka, att staden eller samhället då också har lösningsplikt.

Under överläggningen har av ledamöter i fritidsutredningen särskilt framhållits, att behov av den vidgade expropriation, varom här är fråga, närmast gällde endast för de största städerna liksom ock att det egentliga syftet med expropriationsrätten därvid vore att ge dessa städer möjlighet att i erforderlig utsträckning förhindra markens bebyggande samt i övrigt bevara densamma i dess ursprungliga tillstånd för allmänhetens friluftsliv och rekreation. Närmast dessa större städer hade – har därvid framhållits – uppvuxit tättbebyggda församhällen och det vore av största vikt att i tid avbrott gjordes i bebyggelsen för att bevara lämpliga områden för friluftslivet, vilket eljest, allteftersom bebyggelsen ginge fram, blev hänvisat till mer och mer avlägsna och kanske mindre lämpliga trakter. Erinringar ha också gjorts mot sportstugebebyggelsen, där den genom att planlöst spridas ut över stora områden sprängde sönder de ännu fria områdena. Överhuvud har påtalats saknaden av möjlighet att omkring städerna på ett ändamålsenligt sätt lokalisera och reglera bebyggelsen. Vad sålunda framhållits har även enligt min mening sin riktighet, men det visar å andra sidan tydligt – och det synes mig böra särskilt framhållas – att spörsmålet ligger inom området för stadsplane- och byggnadslagstiftningen eller närmast sammanhänger med den nu genom andra sakkunniga pågående utredningen rörande en rättslig reglering av regionplaneinstitutet, som ju särskilt påkallats för just de större städerna. En regionplan torde böra avse grunddragen för planområdets framtida ordnande och bebyggande såsom beträffande huvudtrafikleder samt avsättandet av natur- och kulturskyddsområden liksom ock särskilda fritidsområden. Införes ett dylikt nytt planinstitut eller – vilket jämväl ifrågasatts – utvidgas stomplaneinstitutet att gälla jämväl landsbygden, torde den nu väckta frågan om vidgad expropriationsrätt komma i ett annat läge. Fastställandet av en regionplan eller en stomplan måste föregås av en grundlig inventering av marken, varigenom i ett sammanhang noga prövas vilka områden som erfordras och böra avsättas för sådana ändamål, varom här är fråga. Givetvis måste då jämväl komma under övervägande, om planinstituten skola medföra expropriationsrätt liksom även lösningsplikt. Beträffande omfattningen av regionplaneområde i det praktiska fallet kan jag erinra, att det i dessa dagar igångsatta regionplanearbetet för Göteborg är avsett att omfatta ett område, som inneslutes av en cirkel med 3 mils radie och centrum i Göteborg. Nu kan framhållas, att de större städerna kunna behöva fritidsområden, belägna så avlägset från städerna att de icke kunna ingå i en regionplan. I sådana fall lärer dock utan tvekan kunna påstås, att möjligheterna till urval är så stort, att man för förvärven kan lita till frivilliga överenskommelser.

Vidare har under överläggningen framhållits, att för bildande av större fritidsområden för det rörliga friluftslivets behov det sannolikt ofta kunde bli nödvändigt att förvärva mark tillhörande flera varandra angränsande fastigheter, varvid en enda markägare genom att ställa sig avvisande eller genom att uppställa orimliga köpevillkor kunde omöjliggöra bildandet av ett ändamålsenligt område, i synnerhet om hans ägor vore belägna som en enklav inom det tillämnade fritidsområdet. Dylika fall kunna givetvis inträffa, men att endast fördenskull införa allmän expropriationsrätt torde icke vara påkallat, helst förvärv av fritidsområden säkerligen mindre ofta torde komma att ske från parcellerade ägor än från större egendomar.

Intet torde ha förekommit, som visar behov för kronan eller enskilda till ökad expropriationsrätt i fråga om fritidsområden. På grund av vad jag sålunda fått tillfälle framföra, finner jag mig böra avstyrka införandet av allmän rätt för kommuner eller andra rättssubjekt till expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov. Jag utgår emellertid därvid ifrån, att sådan expropriationsrätt redan finnes i fråga om strandområde för friluftsbad samt att i sådant område får anses ingå erforderlig båthamn, lägerplats o. d. liksom ock att strandområdet vid expropriationen får jämväl i övrigt tilltagas med den utsträckning som badlivet, sådant det numera utvecklats, fordrar.

Enligt min mening bör fritidsutredningen alltså, därest densamma finner sig böra föreslå ovanberörda komplettering av hälsovårdsstadgan, samtidigt avge förslag till sådan ändring i expropriationslagen att expropriationsrätten genom sagda stadgeändring icke utvidgas utöver vad som enligt lag nu anses gälla.»

II. Servitut.

»Beträffande det föreslagna servitutet för bildande av fritidsområden instämmer jag i herr Gustafsons mening, att detsamma bör göras begränsat till tiden, varvid 50 år synes mig som ett lämpligt maximum. Svårigheten att bedöma framtida förhållanden och daglig erfarenhet om de stora svårigheter äldre servitut utgöra för av utvecklingen betingad fastighetsbildning utgöra mina motiv för denna mening.»

Särskilt yttrande av herr Gustafson.

Under de överläggningar som ägt rum rörande lämpligaste sättet för anskaffande av fritidsområden, har jag icke kunnat förorda, att expropriation kunde få ifrågakomma för detta ändamål I berörda avseende ansluter jag mig därför till det särskilda yttrande, som avgivits av herr Malmberg.

I fråga om fritidsutredningens »utkast till lag angående servitut för bildande av fritidsområden» vill jag anföra följande:

Ifrågavarande förslag synes i princip innebära en godtagbar lösning av frågan om anskaffande av fritidsområden, enär det bygger på ett frivilligt avtal emellan jordägaren och den part, som önskar förvärva servitutsrätten. I flera avseenden synas också de föreslagna bestämmelserna vara lämpligt avvägda. I vissa fall kan dock befogade erinringar göras emot desamma.

Vad först angår servitutets giltighetstid, avses detta principiellt kunna bliva bestående för all framtid. Även om berättigad hänsyn tages till friluftsfolkets önskemål att för framtiden trygga ett friluftsområdes bestånd, synes ett »evigt» servitut ur såväl allmänna som jordägaresynpunkter icke vara att tillråda. Och detta av bland annat följande skäl: I servitutets natur ligger att det lägger besvär och last på den fastighet vari det är fastställt att gälla. Sådan fastighets ägare kan få finna sig i betydande inskränkningar i markens användning samt att den i framtiden tages i anspråk för allmänhetens friluftsliv i långt större omfattning än som vid avtalets ingående kunnat förutses. Därest ersättning vid avtalets ingående bestämts att utgå med endera ett engångsbelopp, gällande för all framtid, eller också ett årligt utgående belopp, kan redan detta medföra den konsekvensen, att en jordägare i framtiden icke kan påräkna en ersättning för upplåtelsen som står i rimlig proportion till de prestationer, som fastigheten har att fullgöra. Redan berörda skäl talar för att servitut begränsas till tiden. Till förmån för en sådan begränsning av tiden kan jämväl ur synpunkter, som det allmänna har att företräda, anföras starka skäl. Vårt land har under de senare decennierna undergått en utveckling på skilda områden av sådan storleksordning att den icke i allmänhet kunnat förutses. Denna för vårt folk glädjande utveckling har fört med sig en höjd ekonomisk och kulturell standard. Förutsättningen för att denna högre standard skall bliva vårt folks egendom även i framtiden är dock bland annat att utvecklingen ej avstannar eller försvåras. Det torde icke kunna bestridas att ett servitut, som ej är begränsat till tiden, kan komma att vålla stora svårigheter, då behov uppstår i fråga om markens ianspråktagande för andra legitima ändamål – oftast av djupgående ekonomisk art – som icke rimligtvis kan eller bör avvisas. Häremot kan måhända anföras att servitut i sådant fall kan avlösas. Redan befintliga servitut giver dock vid handen, att det oftast är mycket svårt att få till stånd sådan avlösning och att detta i allmänhet icke kan ske med mindre servitutet förlorat sin betydelse för det avsedda ändamålet. Med hänsyn till här anförda omständigheter har jag förordat, att nu ifrågavarande servitut alltid skola begränsas i fråga om sin giltighetstid och att intet avtal om upplåtelse skall få gälla i mera än högst femtio år.

Även i ett annat hänseende har jag icke kunnat förorda den ståndpunkt, som utredningen gjort till sin. Enligt tredje paragrafen kan innehavare av servitutsrätt överlåta denna rätt på annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Sådan överlåtelse kan föra med sig förhållanden som jordägaren vid den ursprungliga upplåtelsen ej räknat med eller kunnat förutse. En jordägare kan exempelvis av ideella skäl upplåta ett område till en förening, som endast i ringa omfattning vidtager anordningar av beskaffenhet att draga en större allmänhet till området, och det har kanske med hänsyn härtill avtalats en ganska ringa ersättning för upplåtelsen. om en under sådana omständigheter avtalad upplåtelse av servitutsrätt överlåtes på annan förening, som vidtager långtgående anordningar i publikdragande syfte, utan att jordägarens medgivande erfordras, kan fastigheten få utgöra prestationer, som i fråga om art och omfattning icke tagits i betraktande vid den ursprungliga upplåtelsen. Det synes därför skäligt att överlåtelse av servitutsrätt icke må ske med mindre jordägarens medgivande inhämtats.