SOU 1944:69/19 Kap

←  18 Kap.

SOU 1944:69 Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.

20 Kap.  →

19 KAP.

Om allmänfarliga. brott.

Det nuvarande 19 kap. handlar om skadegörelse genom eld eller på annat sätt. Kapitlet innehåller sålunda bestämmelser angående mordbrand och annat eldsåsättande, åstadkommande av förödelse genom explosion av sprängämne, förorsakande av skeppsbrott eller annan sjöskada ävensom skadegörelse på sjömärke eller annan dylik åtgärd med uppsåt att förleda eller skada sjöfarande, skadegörelse och liknande åtgärder beträffande kommunikationsanläggningar och ledningar av varjehanda slag, ävensom beträffande allmän minnesvärd, gruva m. m., spridande av kreaturssjukdom, förgiftande av kreatursfoder samt uppsåtlig skadegörelse på annans egendom över huvud.

De flesta brotten i 19 kap. SL utmärkas av att handlingen genom skadegörelse eller på liknande sätt åstadkommer en yttre effekt men därjämte innebär en fara som sträcker sig utöver effekten. Kommittén har låtit sistnämnda förhållande bliva en ledande synpunkt vid utformningen av det nya 19 kap. Kommittén har därför funnit sig böra utbryta den blotta skadegörelsen ur detta sammanhang och överföra den till 24 kap. att behandlas i samband med den åverkan på fast egendom, som även enligt strafflagens hittillsvarande lydelse är upptagen i nämnda kapitel.

Förevarande kapitel ägnas, såsom nyss anförts, åt brott som innebära fara. För att redan faran för en effekt skall kunna tillmätas avgörande betydelse för frågan om en handlings kriminalisering måste fordras, att handlingen hotar viktiga intressen.

I kapitlet upptagas därför i stort sett endast bestämmelser om straffskydd mot framkallande av fara i följande hänseenden, nämligen (omedelbar) fara för människors liv eller hälsa; fara för omfattande förstörelse av annans egendom: fara för hinder eller störning i trafik eller annan sådan verksamhet, som är betydelsefull för den allmänna samfärdseln; vidare fara för hinder eller störning i användandet av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft, eller i användandet av egendom med avsevärd betydelse för rikets försvar, folkhushållning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållandet av allmän ordning eller säkerhet i riket. Vid åtskilliga hithörande brott riktar sig faran såväl mot människor som mot egendom. Detta utgör ett skäl för att behandla ifrågavarande brott såsom en särskild grupp vid sidan av brotten mot människors kroppsliga integritet i 14 kap. och brotten mot egendom i 24 kap.

Genom handling som hör till ifrågavarande brottsgrupp framkallas i allmänhet fara som ej hotar endast enstaka människor eller föremål utan en mera obestämd och vidsträckt krets av objekt. Om brand anlägges, uppstår sålunda på grund av spridningsrisken i allmänhet fara för alla människor och föremål som finnas i närheten av brandstället, och en explosion framkallar likaledes i regel fara för hela omgivningen. Vid vissa till det föreslagna kapitlet hörande brott har uppställts en fordran, att gärningen för att vara straffbar enligt kapitlet skall på detta sätt innebära allmän fara. Detta gäller förgiftande av livsmedel m. m., som behandlas i 5 §, och dess motsvarighet i 7 §, avseende förgiftning m. m. som riktar sig mot djur eller växter. Det fordras sålunda i dessa fall, att gärningen innebär allmän fara för människors liv eller hälsa eller allmän fara för djur eller växter tillhörande annan än gärningsmannen. Kapitlet omfattar emellertid även gärningar, genom vilka någon allmän fara icke åstadkommes i det särskilda fallet. Även anläggande av brand, vars farlighet i betraktande av omständigheterna i det särskilda fallet får anses begränsad, föres sålunda till ifrågavarande brottsgrupp med hänsyn till den allmänfarlighet, som dock typiskt utmärker denna gärning. Sådana väl ej i det särskilda fallet men till sin typ allmänfarliga gärningar upptagas i kapitlet, om faran är särskilt kvalificerad. Orsakande av brand eller explosion, vars farlighet är begränsad, föres sålunda hit, om gärningen innebär fara för annan till liv eller lem, oavsett att måhända endast en människa utsatts för fara. I likhet med Thyrén , som i sitt utkast (V) ägnat ett kapitel åt ifrågavarande brottsgrupp, har kommittén genom kapitelrubriken betecknat brotten som allmänfarliga.

Från de synpunkter som nu angivits torde alla de i 19 kap. SL behandlade brotten med undantag av den blotta skadegörelsen böra erhålla motsvarigheter i ett nytt 19 kap. Hit torde emellertid även böra hänföras vissa brott, som nu behandlas i 14 kap. SL, såsom att förgifta varor så att allmän fara för människors liv eller hälsa därav kommer och att försälja förfalskade och därför farliga livs- eller läkemedel. Det i SL 14: 21 behandlade brottet att utsätta annan för fara att bliva smittad av könssjukdom torde med hänsyn till den ofta förefintliga risken för fortsatt spridning av sjukdomen likaledes böra hänföras till det föreslagna 19 kap.

Det av Thyrén föreslagna kapitlet om allmänfarliga brott inledes med en paragraf, vari stadgas straff för den som framkallar fara för annans liv genom att uppsåtligen orsaka eldsvåda, explosion, översvämning, gruvolycka, tågsammanstötning, skeppsbrott eller dylik olycka. Härefter följer en straffbestämmelse för den som framkallar allmän fara för människoliv genom att uppsåtligen utsprida smittosam sjukdom, förgifta brunnar m. m. eller tillverka, införa eller utsprida hälsovådliga varor. Som ett tredje brott upptages i Thyréns utkast framkallande av förödelse å främmande egendom eller fara för sådan förödelse genom uppsåtligt orsakande av någon av de i förstnämnda paragraf angivna olyckorna eller genom utspridande av smittosam djursjukdom, förgiftande av vatten, foder eller annat eller genom utspridande av växtsjukdom. Därefter följer hos Thyrén ett flertal paragrafer i vilka stadgas straff för vissa andra skadegörande eller därmed jämförliga åtgärder.

Kommittén har ej funnit sig böra såsom Thyrén föreslå, att ett stort antal sinsemellan olikartade gärningar sammanföras i samma paragraf med hänsyn till att de innebära fara för enahanda objekt. Kommittén har funnit det lämpligare att liksom gällande lag låta de straffbara förfaringssätten vara bestämmande för brottsindelningen.

Liksom i gällande strafflag inledes sålunda i förslaget 19 kap. med mordbrandsbrottet, 1 och 2 §§. Den effekt, som skall ha åstadkommits för att mordbrand skall föreligga, är enligt förslaget, att någon anlagt brand. Därutöver kräves, att branden innebär fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. I 3 § följer ett såsom härverk betecknat brott. Primäreffekten är vid detta brott explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd, och därutöver kräves, att det uppstår fara av det slag som angivits beträffande mordbrand. Nästa brott, sabotage, består av skadegörelse eller annan åtgärd – dock ej allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill – av sådan beskaffenhet, att den allvarligt hindrar eller stör någon för den allmänna samfärdseln betydelsefull trafik eller annan sådan verksamhet eller användandet av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft eller av egendom med avsevärd betydelse för rikets försvar, folkhushållning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållandet av allmän ordning eller säkerhet i riket. I 5 § stadgas straff för den som förgiftar eller infekterar livsmedel, vatten eller annat eller eljest sprider gift eller dylikt eller överför eller sprider sjukdomssmitta och därigenom framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa. Brottet benämnes allmänfarlig förgiftning. Straffbestämmelsen i 14: 21 SL för den som utsätter annan för fara att bliva smittad av könssjukdom har med smärre jämkningar upptagits i 6 §. Därefter följer i 7 § en bestämmelse om straff där någon framkallar allmän fara för djur eller växter, som ej tillhöra honom själv, medelst gift eller genom att överföra eller sprida sjukdomssmitta eller sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt. Såsom brottsbeteckning har här valts ordet förgöring. Vissa av de nämnda gärningarna ha genom bestämmelse i 8 § gjorts straffbara även där de förövas av oaktsamhet. I 9 § behandlas det fall, att någon genom handhavande av eld eller spridande av gift eller överförande eller spridande av sjukdomssmitta framkallat fara för annan till liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. som ej tillhör honom själv, men på grund av att han saknat brottsligt uppsåt eller av annan orsak icke är förfallen till straff enligt någon av de föregående paragraferna. Underlåter han att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, fälles han enligt 9 § till straff efter viss jämförelsevis låg straffskala. För försök till de flesta av de i kapitlet upptagna brotten stadgas straff i 10 §. I I. I § slutligen stadgas straffnedsättning och under vissa förutsättningar straffrihet för den, som ådragit sig ansvar enligt kapitlet för det han framkallat fara men innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt denna.

Såsom framgår av denna redogörelse för kapitlets innehåll, äro vissa av de däri upptagna gärningarna av sådan beskaffenhet att de i regel tillika innefatta skadegörelse. Genom mordbrand torde sålunda i allmänhet annans egendom bliva skadad och detsamma är förhållandet med härverk och sabotage. Därav att skadegörelsebrottet flyttats till annat kapitel, får emellertid ej slutas, att sådan gärning skall bestraffas med tillämpning såväl av 19 kap. som av skadegörelsebestämmelserna i 24 kap. Fastmera torde av utformningen av brotten i 19 kap. och de i jämförelse med 24 kap:s höga straffsatserna framgå, att bestämmelserna om uppsåtliga allmänfarliga brott i 19 kap. äro uteslutande tillämpliga även där faran förverkligats och därför skada tillfogats annans egendom; detta gäller även om gärningsmannen haft uppsåt att åstadkomma sådan skadegörelse. Däremot är, frånsett brottet i 6 §, 14 kap. att tillämpa i konkurrens med 19 kap.

1 §.

Mordbrand behandlas i SL 19: 1 och 2. Såsom föremål för sådant brott anges människoboning och lokal där det är vanligt eller veterligt att människor eljest vistas. Någon fara för människoliv behöver icke föreligga i det särskilda fallet. Till mordbrandsföremål hänföras enligt SL 19: 2 andra stycket vidare vissa slags byggnader med stor eldfarlighet eller explosionsrisk och vissa genom exempel angivna byggnader, vilka ansetts särskilt värdefulla., såsom kyrkor, fästningar och kronans förrådshus och fartyg; ej heller i fråga om dem kräves att fara för människor föreligger i det särskilda fallet. Slutligen räknas till mordbrandsobjekt även föremål, varifrån elden lätteligen kan sprida sig till objekt som nu nämnts. Enligt SL 19: 3. som icke använder brottsbeteckningen mordbrand, straffas den som sätter eld på uthus eller annan byggnad, fartyg, skog, halmstack, brädhög eller dylikt, som tillhör annan och ligger så avlägset från människors boningar eller vistelserum eller egendom som avses i SL 19: 2 andra stycket att branden ej är att betrakta som mordbrand.

Enligt kommitténs mening är det ej lämpligt att, såsom i gällande lag skett, angiva mordbrandsobjektet genom en uppräkning av vissa kategorier av egendom. Såsom mordbrandsobjekt bör vilken som helst egendom godtagas, om elden framkallar sådan fara som bör vara utmärkande för ifrågavarande brott. I 1 §, som innehåller den grundläggande bestämmelsen angående mordbrand, har därför i förevarande avseende blott stadgats, att det skall vara fråga om brand som innebär fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom; huruvida branden anlagts i egen eller annans egendom är däremot likgiltigt från ifrågavarande synpunkt.

Genom denna ändring i brottsbeskrivningen har i mordbrandsbrottet upptagits vissa fall, som enligt gällande lag äro straffbara enligt SL 19: 3 och således icke utgöra mordbrand, nämligen fall i vilka fara uppstått ej för människor eller människors boningar eller vistelserum eller egendom som avses i SL 19: 2 andra stycket utan för omfattande förstörelse av annan tillhörig egendom av annat slag. Föreligger fara för omfattande förstörelse av annans egendom, synes gärningen nämligen vara av så allvarlig art, att den väl förtjänar att bestraffas såsom mordbrand. Med omfattande förstörelse av annans egendom åsyftas blott skada som är kvantitativt betydande, men på bedömandet huruvida förstörelsen är omfattande inverkar även egendomens värde från ekonomisk, kulturell eller annan synpunkt. Att en plånbok innehållande en större summa råkar i fara att brinna upp åsyftas ej, om faran skulle inskränka sig till detta, och ej heller att föga värdefulla rishögar hotas av eld, även om de skulle ha stor utsträckning. Det fordras vidare, att det är annans egendom som hotas av omfattande förstörelse. Om en lantbrukare sätter eld på sitt eget hus i vilket utom hans egen bostad även finnes en drängkammare, är gärningen under vissa förhållanden icke att bedöma som mordbrand, nämligen om någon spridning av elden ej behöver befaras och drängen icke råkar i fara och ej heller förlorar eller riskerar mera än bohag av ringa värde.

Genom ändringen av brottsbeskrivningen sker å andra sidan en inskränkning av det såsom mordbrand straffbara området. Enligt förslaget fordras nämligen, till skillnad från vad som gäller enligt SL 19: 1 och 2, att fara föreligger i det särskilda fallet. Ett anläggande av brand, som ej i det särskilda fallet innebär fara, synes nämligen icke böra medföra straff efter den för mordbrand stadgade stränga straffskalan.

Där förevarande paragraf icke blir tillämplig, kan det i stället vara att döma för skadegörelse enligt 24: 1–3 i förslaget, förutsatt att annans egendom uppsåtligen skadas. Ofta torde skadegörelsen vara att anse som grov och därför föranleda straff enligt förslagets 24: 3, vari stadgas fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Uppstår ej skada å annans egendom, kan i vissa fall föreligga försök till grov skadegörelse vilket är straffbart enligt 24: 6 i förslaget. För oaktsamt framkallande av sådan eldfara som avses i 1 § stadgas straff i 8 §.

Förfaringssättet vid mordbrand angives i gällande lag såsom ett eldsåsättande. Det fordras, att en självständig eld uppkommit i ett föremål som kan utgöra mordbrandsobjekt. Enligt kommitténs förslag beskrives förfaringssättet såsom anläggande av brand. Att därmed icke avses blott förberedelse för att brand skall komma till stånd torde vara tydligt. Med uttrycket avses i stället, att brand skall ha uppstått. Det torde för de flesta te sig naturligt, att fullbordad mordbrand sålunda icke föreligger med mindre handlingen fortskridit så långt att en brand utbrutit. Med brand åter förstås här i överenstämmelse med legaldefinitionen i 79 § försäkringsavtalslagen eld som kommit lös. Det skall sålunda för det första verkligen brinna med låga, ej blott pyra. För det andra fordras, att elden ej är under kontroll. Den som bränner upp en avskrädeshög och har sörjt för att elden ej skall sprida sig, kan sålunda icke anses ha anlagt brand, under enahanda förutsättning ej heller den som tänder en lägereld eller bränner upp ett busksnår. Antänder någon en ensamliggande byggnad under sådana förhållanden att ingen fara för spridning av elden föreligger, är ej heller mordbrand förhanden, förutsatt att sådan ej föreligger på grund av faran för byggnaden och dess innhåll. Enligt förslaget liksom för övrigt även enligt gällande lag bestraffas emellertid försök till mordbrand.

Såsom av det sagda framgår, består den brottsliga gärningen vid mordbrand enligt förslaget i framkallande av en primäreffekt, brand, som innebär fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Att faran förverkligats kräves icke. En brand, som uteslutande förstör brandstiftarens egen egendom, kan sålunda vara att bedöma som mordbrand på grund av fara för annans egendom. Det avses för övrigt icke blott fara för att elden skall nå annan eller hans egendom utan även fara att branden på annat sätt skall orsaka skada, såsom genom att utveckla kvävande rök, tvinga en människa till ett livsfarligt språng eller bringa ett sprängämne att explodera.

I subjektivt avseende fordras uppsåt i förhållande till alla de objektiva förutsättningar för ansvar för vilka nu redogjorts. För det första skall således anläggandet av branden ske uppsåtligen. Men därutöver kräves vidare. att uppsåtet omfattar att därigenom framkalla fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Gärningsmannen skall med andra ord, åtminstone på det sätt som utmärker eventuellt uppsåt, känna till de omständigheter varav kan slutas att branden innebär sådan fara. Är han övertygad om att faran är utesluten, kan han ej straffas för mordbrand, men däremot kan han straffas för skadegörelse, om han genom att antända annans egendom uppsåtligen skadar denna. Att gärningsmannen har uppsåt att skada annan eller hans egendom, kräves å andra sidan icke.

Straffet för mordbrand är enligt gällande lag i normalfall straffarbete från och med sex till och med tio år. I vissa fall kan straffet emellertid uppgå till livstids straffarbete och under särskilda förutsättningar, däribland att ingen människa utsatts för fara, sättas så lågt som till två års straffarbete. Kommittén har för grova fall av mordbrand i 2 § upptagit en bestämmelse med särskild straffskala. För de återstående fallen anser kommittén en straffsats av straffarbete från och med två till och med åtta år vara lämpligt avvägd. Den mildring i straffet för mordbrand som därigenom sker torde framstå såsom motiverad vid jämförelse med straffen för andra grova brott, såsom t. ex. rån. vilket i normalfall bestraffas med straffarbete från och med ett till och med åtta år. Det förtjänar framhållas. att på grund av den förr vanliga lita trähusbebyggelsen i samhällena mordbrand i äldre tider tedde sig som ett farligare brott än nu.

Såsom berörts vid kapitelrubriken föranleder den omständigheten att annans egendom skadats genom mordbrand icke att jämte straff för mordbrand även skall ådömas straff för skadegörelse. För skada å person genom mordbrand dömes däremot till straff enligt tillämpligt lagrum i 14 kap. SL i konkurrens med mordbrandsstraffet.

2 §.

Enligt denna paragraf bestraffas grova fall av det i 1 § behandlade brottet mordbrand.

Såsom exempel på omständigheter, vilka kunna men ej alltid skola föranleda att brottet betraktas som grovt, har i andra stycket nämnts bland annat, att branden anlagts i tättbebyggt samhälle där den lätteligen kunde sprida sig. Här åsyftas allenast fall, i vilka spridningsrisken är avsevärd. Har branden anlagts t. ex. i ett kassavalv, spelar det sålunda ingen roll, att brandstället ligger i ett tättbebyggt samhälle. Lika med sådant samhälle får naturligtvis anses annan tät bebyggelse med motsvarande spridningsrisk. Som exempel på grov mordbrand har vidare upptagits, att branden inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet. Med det senare uttrycket åsyftas, att den hotade egendomen är av särskilt stor omfattning eller ekonomiskt av större värde eller att den i kulturellt eller annat hänseende är särskilt betydelsefull, t. ex. med hänsyn till försvaret eller folkförsörjningen.

Även andra omständigheter än de i lagtexten nämnda kunna föranleda att mordbrand bör betraktas som grov. Så kan vara händelsen exempelvis med de i Thyréns utkast såsom straffskärpande angivna omständigheterna att mordbrännaren företagit gärningen för att underlätta utförandet av annat svårt brott eller för att tillgodogöra sig eller annan frukterna av sådant brott (V 14 §).

Huruvida faran förverkligats är icke avgörande för paragrafens tillämplighet annat än i den mån detta är ägnat att ådagalägga farans storlek. Att människoliv gått till spillo behöver sålunda icke nödvändigtvis medföra, att mordbrand anses vara grov. Straff för vållande till annans död ådömes emellertid i konkurrens med mordbrandsstraffet. Det enligt 1 § gällande straffmaximum höjes därför i sådant fall, om vållandet var synnerligen grovt, med det därför i SL 14: 9 stadgade högsta straffet av straffarbete i två år.

För att faran skall kunna medföra att mordbranden bedömes såsom grov, kräves, att den är täckt av uppsåt. Gärningsmannen skall med andra ord ha, åtminstone på det sätt som utmärker eventuellt uppsåt, insett faran. Det är även av denna orsak möjligt, att en mordbrand som medfört synnerlig skada icke skall bestraffas såsom grov.

Straffet föreslås i likhet med straffet för grövre fall av mordbrand enligt SL 19: 2 första stycket bestämt till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

3 §.

I SL 19: 6 och 7 finnas bestämmelser om straff för framkallande av explosion genom sprängämne och för framkallande av skeppsbrott.

Kommittén har sammanfört dessa fall i förevarande paragraf och med dem jämställt framkallande av andra katastrofer, nämligen översvämning, ras, flyg- eller tågolycka och annan sådan ofärd. För att gärningen skall falla under paragrafen förutsättes, att genom explosionen eller vad därmed jämställes framkallas fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Brottet är således ett motstycke till mordbrand. Primäreffekten är enligt förevarande paragraf liksom enligt 1 § en katastrofartad tilldragelse, som är förenad med fara för viktiga intressen. Att mordbrand behandlas såsom ett särskilt brott och icke upptages såsom ett fall jämte andra i förevarande paragraf har ansetts motiverat av historiska och folkpsykologiska skäl.

Den synpunkt, som anlagts då de med paragrafen avsedda gärningarna sammanförts till ett brott, är den, att de framkalla fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Om sådan fara icke föreligger, kunna i stället bestämmelserna angående skadegörelse i 24: 1–3 i förslaget bliva att tillämpa, förutsatt att annans egendom uppsåtligen skadats genom gärningen.

Den primäreffekt, som fordras för paragrafens tillämplighet, skall vara sådan som anges genom exemplen i lagtexten eller vara likartad med dem. Medan SL 19: 6 blott avser explosion av sprängämne, åsyftas här explosion av vad ämne som helst, således även ånga, gas eller eldfarlig olja. Exemplen ge vid handen, att primäreffekten skall vara av omfattande beskaffenhet. Bilolycka faller därför endast undantagsvis under bestämmelsen, och detsamma gäller olycka genom att hästar bringas i sken. Spårvägsolycka torde oftare kunna jämställas med tågolycka. Det räcker emellertid icke med ett olyckstillbud som ej tager sig påtagliga yttre uttryck. Primäreffekten skall vara sådan, att den kan betecknas såsom ofärd.

Primäreffekten skall vidare vara farlig för liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Sådan fara skall vara för handen i det särskilda fallet, varför det ej är tillräckligt att en händelse av ifrågakommet slag vanligen brukar vara farlig. Här avses sålunda exempelvis icke inbrott i kassaskåp genom sprängning, om därvid, såsom ofta sker, förfares på sådant sätt att fara av det slag som angives i paragrafen icke uppkommer. I sådant fall dömes i stället för grov stöld eller försök därtill samt. om skadan är avsevärd, även för skadegörelse. Utöver den effekt, som i paragrafen betecknas såsom ofärd, fordras icke, att någonting verkligen inträffat. Faran för annan till liv eller lem eller faran för omfattande förstörelse av annans egendom behöver sålunda icke ha förverkligats. Om någon kommit till skada och detta omfattas av gärningsmannens uppsåt, bliva emellertid bestämmelserna i 14 kap. SL om uppsåtligt dödande eller orsakande av kroppsskada att tillämpa jämte förevarande paragraf. Har gärningsmannen icke sådant uppsåt, kunna straffbestämmelserna för vållande till annans död eller till kroppsskada i 14 kap. SL bliva att tillämpa jämte förevarande paragraf. Däremot medför den omständigheten att egendom skadas icke att bestämmelserna angående skadegörelse i 24 kap. skola tillämpas, ty straff för förevarande brott, som regelmässigt innefattar skadegörelse, får anses utgöra straff även för skadegörelsen. Om eld uppstår av gärning som avses i paragrafen, äro icke jämte denna även mordbrandsbestämmelserna att tillämpa.

I andra stycket har upptagits en särskild straffskala för grova fall. Ur 2 § kan hämtas ledning för bedömandet, vilka gärningar som böra föras dit. Som exempel på grova fall må nämnas språngande av järnväg eller befästningsanläggning.

På den subjektiva sidan fordras här som beträffande mordbrand, att alla objektiva förutsättningar för ansvar äro täckta av uppsåt. Gärningsmannen skall sålunda, åtminstone på det sätt som utmärker eventuellt uppsåt, inse, att han genom primäreffekten framkallar fara av det slag som avses i paragrafen.

Som brottsbeteckning har valts ordet härverk, vilket ger ett målande uttryck för gärningens karaktär. Ordet användes i den danska strafflagen för att beteckna grov skadegörelse.

4 §.

I SL 19: 10-16 finnas bestämmelser om straff för skadegörelse och liknande gärningar beträffande skilda slags anläggningar av betydelse för den allmänna samfärdseln, för belysning, kraftförsörjning m. m. Bestämmelserna, som i sina huvuddrag härröra från strafflagens ursprungliga lydelse av år 1864, äro mycket detaljerade och kasuistiska. För nutida förhållanden förete de kännbara luckor. Elektriska ledningar äro sålunda väl särskilt skyddade men däremot icke själva kraftverken. Av egentliga industrianläggningar åtnjuta endast gruvor särskilt skydd. Sådant skydd finnes ej för radiostationer eller för luftfarten och ej heller för förråd av förnödenheter.

Till komplettering av straffskyddet bland annat i nu antydda hänseenden infördes lagen den 13 december 1940 om straff för sabotage. Denna lag, som var avsedd såsom ett av de rådande krisförhållandena föranlett provisorium, erhöll tidsbegränsad giltighet, nämligen till och med den 31 mars 1942. Dess giltighet har sedermera successivt förlängts senaste gången till och med den 30 juni 1945. Enligt sabotagelagen bestraffas, med avsevärt högre straff än som stadgas i de anförda paragraferna i 19 kap. SL., den som med uppsåt att skada försvaret eller folkförsörjningen eller störa förvaltningen eller den allmänna ordningen förstör eller skadar anläggning, inrättning eller föremål av betydelse för försvaret, folkförsörjningen eller förvaltningen eller som vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande eller som eljest förhindrar eller försvårar användande av anläggning, inrättning eller föremål som nyss nämnts eller som gör annat därmed jämförligt sabotage.

Kommittén har i 8: 2 upptagit vissa mot sabotagelagen svarande bestämmelser att gälla för tid då riket är i krig eller Konungen med hänsyn till krigsfara vari riket befinner sig eller andra, av krig föranledda, utomordentliga förhållanden förordnat om paragrafens tillämplighet. I 8: 2 stadgas sålunda, för övrigt som motsvarighet i viss mån även till SL 8: 6, ansvar för krigsförräderi bland annat för den, som under tid som nu angivits genom sabotage eller eljest fördärvar något som har avsevärd betydelse för krigföringen eller som hindrar eller försvårar dess användande. Straffbestämmelser angående sabotage under annan tid äro upptagna i förevarande paragraf, som för övrigt har större räckvidd än 8: 2 och därför i den mån den ifrågakomna gärningen icke faller under sistnämnda lagrum kan komma till användning även i krigstid.

I förevarande paragraf har kommittén sökt att till ett brott, benämnt sabotage, sammanfatta det huvudsakliga innehållet i de nyss berörda bestämmelserna i SL 19: 10-16 och i sabotagelagen. Den kasuistiska och delvis föråldrade regleringen i 19 kap. SL har därvid utbytts mot mera enhetliga och för moderna förhållanden avpassade bestämmelser. Vid bearbetningen av sabotagelagen har beaktats, att reglerna i förevarande paragraf, i motsats till vad som gäller om sabotagelagen, äro avsedda att äga tillämpning även under normala förhållanden. Enligt kommitténs mening âr emellertid paragrafen jämte 8: 2 i förslaget tillfyllest även under krigsförhållanden, varför kommittén föreslår att sabotagelagen upphäves.

I olikhet mot vad fallet är enligt de föregående paragraferna i kapitlet beskrives den i förevarande paragraf straffbelagda gärningen icke såsom åstadkommande av en primäreffekt, varigenom framkallas viss närmare angiven fara. I stället beskrives gärningen såsom ett allvarligt hindrande eller störande av viss verksamhet. Av dennas karaktär följer emellertid, att hinder eller störningar däri av ej alltför obetydligt slag måste innebära fara för de viktiga intressen som verksamheten avser att tjäna. Detta är också ett skäl, varför hithörande gärningar upptagits till ett sabotagebrott i 19 kap. i stället för att bestraffas såsom skadegörelse eller grov skadegörelse enligt 24: 1 eller 3 i förslaget. I den mån sabotage utföres genom skadegörelse är det att anse som en kvalificerad form av sistnämnda brott.

Såsom verksamhet som kan utsättas för sabotage nämnes först varje för den allmänna samfärdseln betydelsefull trafik till lands eller vatten eller i luften eller annan sådan verksamhet, "såsom vid telegraf eller radio. Härunder ingår trafiken på vägar, järnvägar och spårvägar. vid busslinjer och hamnanläggningar, reguljär båttrafik, telefon m. m. Det fordras ej att trafiken drives av stat eller kommun, men däremot kräves att trafiken tjänar den allmänna samfärdseln. En järnväg, som anlagts blott för befordran inom visst företag, skyddas därför ej av bestämmelsen, med mindre själva företaget är sådant att det åtnjuter skydd enligt paragrafen. Såsom föremål för sabotage nämnes vidare anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

De nu nämnda sabotageobjekten, vilka avse allmänhetens betjänande på ett omedelbart sätt, skyddas av bestämmelserna i förevarande paragraf, i enlighet med strafflagens vanliga ståndpunkt, oavsett huruvida de äro belägna i Sverige och även om de ej skulle avse att betjäna den svenska allmänheten utan allmänheten i annat land. Sabotagelagen och de ifrågavarande bestämmelserna i 19 kap. SL avse däremot åtminstone efter orden i allmänhet blott svenska intressen. Då straff för skadegörelse drabbar utan sådan begränsning och brott mot utländska intressen i viss utsträckning äro straffbara enligt SL 8: 4, är dock den utvidgning, som sker genom kommittéförslaget på denna punkt, icke av större betydelse. Reglerna i 1 kap. SL medföra ock begränsning av straffbarheten för utomlands begångna brott. Det har emellertid ansetts önskvärt att ej genom en alltför snäv avfattning av förevarande paragraf avskära svenska myndigheter från möjlighet att straffa internationellt verksamma sabotörer. Såsom berörts vid 8: 10, vinnes genom utvidgningen, att en i Sverige utförd förberedelse till sådant sabotage varom fråga är blir straffbar även om det tillämnade sabotaget skulle vara avsett att drabba utländskt intresse.

För den återstående gruppen av sabotageobjekt göres däremot i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt en begränsning till svenska intressen. Här gäller det egendom med avsevärd betydelse för försvaret, folkhushållningen, rättsskipningen, förvaltningen eller för upprätthållandet av allmän ordning eller säkerhet. Det har icke ansetts motiverat att anordna straffskydd för andra staters försvar eller förvaltning eller övriga statsfunktioner. 1 den mån en gärning utgör skadegörelse äro emellertid bestämmelserna i 24 kap. tillämpliga oavsett vem det skadade föremålet tillhör och var det finnes.

Egendomen måste, för att kunna utgöra föremål för sabotage, vara av avsevärd betydelse i något av angivna hänseenden. Under bestämmelsen falla befästningsanläggningar, kaserner, förråd av större betydelse, för folkhushållningen viktiga fabriker och gruvor, ämbetsverks och kommunala styrelsers lokaler, polis- och brandstationer m. m. Däremot avses i regel ej lösa föremål sådana som gevär, kanoner, bilar etc. Ett fartyg kan emellertid uppenbarligen vara av den betydelse som fordras för sabotageansvar.

Handlingen beskrives såsom att allvarligt hindra eller störa trafik eller annan sådan verksamhet eller användandet av anläggning eller egendom som nyss angivits. Handlingen kan bestå i skadegörelse eller annan åtgärd. Det fordras sålunda ej ovillkorligen, att en skadegörelse äger rum, utan sabotaget kan ske genom vilken åtgärd som helst. En radioanläggning kan saboteras ej blott genom förstörande av apparater utan även genom störande av radioutsändning, och en sjöled kan saboteras genom släckande av fyr, tändande av falsk fyr eller flyttning av sjömärken. Det fordras emellertid, att hindret och störningen skola vara av allvarlig art. Att slå sönder fönster i en kasern eller göra skadegörelse på inredningen i en järnvägsvagn är ej tillräckligt och ej heller att störa enstaka mindre betydelsefulla telefonsamtal eller radioutsändningar. Att olovligen beträda järnvägsspår hör ej heller hit; för sådan förseelse finnes bötesstraff stadgat i § 9 järnvägstrafikstadgan den 12 juni 1925.

Ett undantag göres för åtgärd, som allenast innefattar undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill. Blockader, strejker och lockouter bliva sålunda ej straffbara i den mån de icke skulle falla under bestämmelsen om krigsförräderi i 8: 2 i förslaget, och detsamma gäller underlåtenhet att leverera eller forsla. Det synes nämligen, frånsett krigstillstånd och därmed jämförliga förhållanden, icke rådligt att genom en allmän straffbestämmelse söka framtvinga arbetsprestationer och leveranser. Ej heller vid tillkomsten av sabotagelagen avsågs att ingripa med straffhot i avtalsförhållanden på arbetsmarknaden och inom näringslivet. Erforderliga reglerande ingrepp på dessa områden ansågos hellre böra ske på annan väg, nämligen med stöd av allmänna förfogandelagen, rekvisitionslagstiftningen, tjänstepliktslagen, maximiprislagen och prisregleringslagen. Ansvar för sabotage synes ej böra inträda ens om undanhållandet av arbetskraft innefattar brytande av avtalsenlig förpliktelse, såsom vid avtalsstridig strejk eller underlåtenhet att fullgöra avtalad leverans. De som äro underkastade ämbetsansvar ådraga sig emellertid naturligtvis ansvar enligt 25 kap. genom underlåtenhet att fullgöra sin tjänstgöring. Förbehållet för undanhållande av arbetskraft avser emellertid endast den rena passiviteten och föranledande därtill genom uppmaning och således på övertygelsens väg. Att genom våldsamma eller svikliga medel hindra andra från att arbeta är däremot en åtgärd som kan falla under paragrafen. Att binda en järnvägsvakt så att han ej kan sköta sin växel kan sålunda bestraffas som sabotage och likaså att genom hot med våld hindra honom att sköta sina åligganden eller att genom lögnaktig uppgift om ändring i tjänstgöringstiden förmå honom att försumma dem.

För grova fall av sabotage finnes en särskild straffskala i andra stycket. Beträffande det där använda uttrycket "egendom av särskild betydenhet" må hänvisas till det vid 2 § anförda. Här som eljest i motsvarande bestämmelser gäller, att de i lagtexten anförda fallen blott äro att anse som exempel. Den omständigheten att gärningsmannen haft uppsåt att åstadkomma stor skada, ehuru han icke lyckats därmed, kan sålunda även vara ägnad att göra brottet till grovt sabotage.

Det fordras uppsåt omfattande alla förutsättningarna för ansvar, således även uppsåt att allvarligt hindra eller störa den ifrågavarande verksamheten. För att grovt sabotage skall föreligga kräves, att uppsåtet omfattar den omständighet som gör brottet till grovt.

Straffet för sabotage är enligt 1 Q sabotagelagen straffarbete i högst tio år eller på livstid. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må dömas till fängelse. Som de föreslagna bestämmelserna om sabotage i viss utsträckning omfatta gärningar av mindre svårartad beskaffenhet än de enligt sabotagelagen bestraffade och bestämmelserna därtill i motsats till sabotagelagen äro avsedda att tillämpas även under lugna förhållanden, bör straffsatsen för normalfall vara avsevärt lägre än sabotagelagens. Kommittén föreslår, att straffet för sådant fall sättes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. För grovt sabotage föreslår kommittén straffarbete från och med två till och med tio år eller på livstid.

Såsom torde framgå av kapitlets uppställning och straffsatserna för de olika brotten, är förevarande paragraf subsidiär i förhållande till de föregående. Sabotage är subsidiärt också i förhållande till det i 8: 2 behandlade krigsförräderiet. Om utförande av ett och samma brott, vilket i och för sig rymmes både under förevarande paragraf och under 8: 2, försiggår till en del under tid då sistnämnda lagrum är tillämpligt och till återstående del under annan tid, bliva båda paragraferna att tillämpa; 4 kap. SL skall emellertid naturligtvis icke tillämpas, och den omständigheten att brottet delvis förövats å tid som ej avses med 8: 2 är ägnad att påverka bedömandet enligt sistnämnda lagrum i mildrande riktning. Brottet skadegörelse åter, som behandlas i 24: 1–3 i förslaget, är såsom förut antytts subsidiärt i förhållande till sabotage. Detsamma gäller vissa specialstraffrättsliga straffbud mot åtgärd med allmännyttig anordning, anläggning eller inrättning, varigenom dess begagnande hindras eller försvåras (jfr det i SOU 1944: 48 framlagda förslaget till allmän ordningsstadga 36 §).

5 §.

Enligt denna paragraf bestraffas under brottsbeteckningen allmänfarlig förgiftning gärningar, genom vilka uppsåtligen åstadkommes allmän fara för att människor skola bliva förgiftade eller på liknande sätt skadade till liv eller hälsa eller att smittosam sjukdom skall spridas.

Gällande strafflag upptager vissa bestämmelser om straff för dylika gärningar i 14 kap. Enligt SL 14: 19 straffas sålunda den, som i uppsåt att skada andra till liv eller hälsa förgiftar varor som hållas till salu eller vad annat som helst, så att allmän fara för människors liv eller hälsa därav kommer. I SL 14: 20 stadgas straff för den, som säljer eller utlämnar gift utan att vara därtill berättigad eller säljer gift utan att iakttaga föreskrifterna för sådan handel, med påföljd att någon av giftet får döden eller svår kroppsskada. I SL 14: 20 a finnas bestämmelser om straff för den som säljer, utlämnar eller utbjuder förfalskade livsmedel eller läkemedel som äro farliga för människors liv eller hälsa. För utspridande av sjukdomssmitta finnes däremot, frånsett bestämmelsen :ingående könssjukdom i SL 14: 21, icke någon straffbestämmelse i gällande strafflag, ehuru ett sådant stadgande beträffande smittosam kreaturssjukdom givits i SL 19: 17. Anledningen varför man vid strafflagens tillkomst fann sig kunna undvara stadgande om straff för utspridande av smittosam människosjukdom angavs i den kungl. propositionen vara, att brottet, vilket antogs komma att höra till de mest sällsynta, i allt fall icke skulle bliva ostraffat, emedan det fölle under någon av bestämmelserna i 14 kap. SL om straff för dödande eller orsakande av kroppsskada (se Thyrén V s. 119).

Enligt den av kommittén föreslagna kapitelindelningen böra de motsvarigheter till bestämmelserna i SL 14: 19, 20 och 20 a, vilka anses böra ingå i en reviderad strafflag, upptagas i förevarande kapitel som handlar om allmänfarliga brott. Kommittén har därvid ansett sig böra i denna paragraf till ett brott sammanföra ett flertal fall, i vilka allmän fara för människors liv eller hälsa framkallas uppsåtligen. Vissa motsvarande fall, i vilka faran framkallas allenast av oaktsamhet, behandlas i 8 §. Det må i detta sammanhang nämnas, att en i SL 14: 18 tredje stycket upptagen bestämmelse om ansvar för förberedelse till förgiftande enligt förslaget uppgår i den allmänna förberedelsebestämmelsen i 3: 2.

Bland de förfaringssätt, som straffbeläggas i förevarande paragraf, nämnes först, att någon förgiftar livsmedel, vatten eller annat eller eljest sprider gift. Detta fall motsvarar de nämnda bestämmelserna i 14 kap. SL. Det är att märka, att icke varje spridande av ett ämne, som i giftstadgan den 26 november 1943 och dess bilagor behandlas som gift, drabbas av ansvar enligt paragrafen. Eftersom härför fordras bland annat, att gärningen framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa, falla de mindre farliga bland de i giftstadgans bilagor förtecknade gifterna i allmänhet utanför. Måttliga doser av kokain, morfin eller andra narkotiska medel böra sålunda icke räknas hit. Den fara, som är förknippad med sådana medel därigenom att bruk av dem lätt kan utveckla sig till en fördärvlig last, är icke att beakta i förevarande sammanhang, liksom ej heller alkohol åsyftas med paragrafen. Det är vidare tydligt, att försäljning av gift i enlighet med giftstadgans bestämmelser icke faller under paragrafen. Vid överträdelse av giftstadgan åter kan paragrafen bliva tillämplig. Som härför kräves att allmän fara för människors liv eller hälsa uppsåtligen framkallas, blir emellertid ej varje överträdelse straffbar enligt paragrafen, utan det fordras, att överträdelsen är av så allvarlig natur att denna förutsättning är uppfylld. För mindre allvarliga överträdelser få straffbestämmelserna i giftstadgan anses tillfyllest.

Paragrafen omfattar emellertid ej blott förgiftande med ämne som enligt giftstadgan är att anse som gift. Med gift jämställes annat dylikt. Det i SL 14: 20 a behandlade fallet, att någon säljer eller eljest utlämnar förfalskade livs- eller läkemedel som äro farliga för människors liv eller hälsa, rymmes därför under paragrafen, om därigenom uppsåtligen framkallas allmän fara för människors liv eller hälsa. En handlande, som säljer genom förskämning livsfarliga konserver, kan sålunda vara att döma för ifrågavarande brott. Att livsmedel äro av underhaltig kvalitet och därför i längden skadliga för hälsan räcker däremot naturligtvis icke för att göra paragrafen tillämplig, liksom ej heller SL 14: 20 a är tillämplig i sådana fall. I stället kan det ifrågakomma att döma enligt SL 21: 7 för oredligt förfarande. Om någon säljer förfalskade födoämnen eller läkemedel under sådana förhållanden att allmän fara för människors liv eller hälsa icke uppstår, är förevarande paragraf ej heller tillämplig. I sådant fall torde emellertid stundom inträda ansvar för förgiftning eller försök därtill enligt SL 14: 18. Enligt kommitténs uppfattning är den föreslagna bestämmelsen tillräckligt omfattande för att ersätta SL 14: 20 a. De bestämmelser, som därutöver må erfordras för att skydda allmänheten mot otjänliga livs- och läkemedel, torde icke ha sin rätta plats i strafflagen. Vissa sådana bestämmelser finnas för närvarande, framför allt i hälsovårdsstadgan, och ett förslag om mera ingående reglering av detta ämne har år 1941 framlagts av livsmedelslagstiftningssakkunniga (SOU 1941: 22).

Bland ämnen, som äro jämförliga med gift och därför avses i förevarande paragraf, må nämnas mekaniskt verkande skademedel såsom t. ex. krossat glas. Spridande av giftgas kan även falla under paragrafen.

I förevarande paragraf upptages vidare överförande eller spridande av sjukdomssmitta. I likhet med Thyrén , som likaledes föreslagit en bestämmelse om straff för utspridande av smittosam sjukdom (V 2 §), har kommittén sålunda icke funnit bestämmelserna i 14 kap. SL vara tillräckliga för bestraffande av sådan gärning, liksom ännu mindre straffbestämmelserna i epidemilagen den 19 juni 1919 för överträdelse av föreskrift för förebyggande eller bekämpande av epidemier. Bestämmelserna i 14 kap. SL medge nämligen icke alltid, att straffet utmätes med tillbörligt beaktande av att gärningen utsätter andra personer än den mot vilken den i första hand riktas för fara att bliva smittade. Och straffet för förseelse mot epidemilagen, vilket är dagsböter, är givetvis ännu otillräckligare. Smittosam könssjukdom avses emellertid icke i denna paragraf. Överförande av sådan sjukdom har utbrutits till ett särskilt brott som behandlas i 6 §.

Själva handlingen beskrives med orden förgifta, infektera eller eljest sprida. Därav och av kravet att handlingen skall framkalla allmän fara framgår, att här allenast åsyftas fall i vilka skademedlet hotar en mera obestämd krets av personer. Att en eller ett par människor äro hotade är således ej tillräckligt för att göra paragrafen tillämplig. Såsom exempel på spridande må nämnas, att någon förgiftar eller infekterar vattnet i en brunn, i marknaden utsläpper gifttabletter, som till utseendet likna brösttabletter, eller för målning av väggarna i rum där människor vistas använder färg, som innehåller giftigt ämne och därför gör vistelse i rummet farlig för hälsan. Ytterligare ett exempel är, att någon till allmänheten säljer hälsovådliga varor; blotta saluhållandet utan att försäljning kommer till stånd får anses som försök och bestraffas enligt 10 §. Beträffande sjukdomssmitta kräves emellertid ej ovillkorligen, att något spridande skett. Emedan i sådan sjukdoms natur ligger att den sprider sig av sig själv, har det ansetts tillräckligt, att sjukdomssmittan blivit överförd till någon, förutsatt att risk föreligger att sjukdomen från denne skall sprida sig till andra. Här som eljest gäller, att ej blott positiv handling utan även därmed likvärdig underlåtenhetshandling bestraffas. Överförande av smittosam sjukdom kan sålunda ske genom uraktlåtenhet att vidtaga försiktighetsmått enligt epidemilagen. Det är emellertid att märka, att ansvar ej inträder med mindre gärningsmannen har uppsåt att sjukdomen skall överföras.

Jämte den primäreffekt som nu beskrivits fordras för paragrafens tillämplighet, att handlingen framkallar fara för människors liv eller hälsa. Innebörden av att faran skall vara allmän har nyss belysts. Att här talas om människors liv eller hälsa i stället för såsom vid mordbrand och härverk om liv eller lem beror blott på att fara för hälsa här synes mera exakt angiva den vanliga effekten av gärning av ifrågavarande slag. För att människors hälsa skall anses vara utsatt för allmän fara av sjukdom fordras uppenbarligen, att sjukdomen icke är av bagatellartat slag.

Såsom redan berörts fordras uppsåt omfattande alla objektiva förutsättningar för straffbarhet. Det är således ej nog att primäreffekten, d. v. s. förgiftandet, överförandet av smitta etc., åstadkommes uppsåtligen. Därutöver kräves, att gärningsmannen har uppsåt att framkalla allmän fara för människors liv eller hälsa. Av paragrafen drabbas dock ej endast sådana, som av hämndlystnad, för att terrorisera i politiskt syfte eller av dylika mindre vanliga motiv åsyfta att människor skola skadas. Eventuellt uppsåt är här som oftast eljest tillräckligt. Den som inser att faran kan uppstå men ändock företager den ifrågavarande handlingen, faller sålunda under paragrafen, där det på grund av omständigheterna måste antagas att han skulle handlat på samma sätt om han varit viss om att faran skulle inträda.

Straffet är enligt första stycket straffarbete i högst sex år. I jämförelse med allmänfarlig förgiftning enligt SL 14: 19 och försäljning av förfalskade livsmedel enligt SL 14: 20 a innebär detta en strafflindring. För normalfall är nämligen straffet enligt förstnämnda lagrum straffarbete från och med sex till och med tio år och enligt det senare straffarbete från och med två till och med sex år. Den föreslagna bestämmelsen omfattar emellertid fall, som icke rymmas under de nämnda lagrummen i gällande lag. Straffskalan enligt SL 14: 20 för lagstridig försäljning av gift åter är mildare än den föreslagna. Det är emellertid att märka, att SL 14: 20 icke såsom den föreslagna bestämmelsen förutsätter uppsåtligt framkallande av allmän fara. Den skada för annan till liv eller hälsa som förutsättes i SL 14: 20 har karaktären av ett objektivt överskott. Vid utmätande av straff enligt den föreslagna straffskalan är, i synnerhet då det är fråga om överförande av smittosam sjukdom, ledning att hämta av 6 §:s straffskala, som för överförande av könssjukdom eller utsättande för fara därför stadgar ett straff av högst straffarbete i två år.

Enligt gällande rätt stadgas straffskärpning för vissa fall. I SL 14: 19 stadgas sålunda straffarbete på livstid för det fall att gärning, som sker med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa, får till följd att någon dör, och detsamma gäller där svår kroppsskada kommit av gärningen såvida ej synnerligen mildrande omständigheter föreligga. Enligt SL 14: 20 a är straffet, om någon får svår kroppsskada, straffarbete från och med sex till och med tio år och, om någon ljuter döden, straffarbete på livstid eller i tio år.

Även enligt kommitténs åsikt erfordras en strängare straffskala än den normala för vissa fall. Strängare straff föreslås därför där brottet är att anse som grovt. I lagtexten framhållas två fall såsom exempel på omständigheter, vilka kunna men ej alltid måste medföra att grov allmänfarlig förgiftning anses föreligga.

Det ena är det, att gärningsmannens uppsåt ej blott, såsom i första stycket förutsättes, omfattar att framkalla allmän fara för människors liv eller hälsa utan sträcker sig därutöver nämligen till att beröva annan livet eller skada annans hälsa. En allmänfarlig gärning enligt första stycket, som utföres med sådant uppsåt, synes vara ett illdåd, som bör drabbas av strängt straff. Kommittén föreslår, att straffet för detta fall skall kunna bestämmas till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. Om försök till mord, dråp eller misshandel föreligger, ådömes straff härför i konkurrens med allmänfarlig förgiftning. Att annan verkligen kommit till skada torde ej böra fordras för att den strängare straffsatsen skall bliva tillämplig. Har emellertid gärningsmannen genom ifrågavarande slags brott uppsåtligen tillfogat sådan skada, bliva bestämmelserna i 14 kap. SL angående uppsåtligt dödande eller orsakande av kroppsskada att tillämpa i konkurrens med förevarande paragraf.

Ett annat fall, då den strängare straffsatsen kan vara att tillämpa, är det att många människor utsättas för fara. Som faran även i detta avseende skall vara täckt av uppsåt, låt vara att uppsåtet ej går ut på att skada någon människa, utmärkes gärningen även i detta fall av synnerlig hänsynslöshet som väl förtjänar sträng bestraffning. Om i detta fall någon människa kommer till skada, ådömes straff i konkurrens med vållande till annans död eller vållande till kroppsskada.

Enligt SL 14: 20 a första stycket skall handlande eller annan, vars yrke är att sälja eller bereda livsmedel, mista rätten att driva denna näring, om han beträdes med att sälja förfalskade livsmedel som äro farliga för människors liv eller hälsa, och motsvarande gäller enligt andra stycket i samma paragraf beträffande försäljning av farliga förfalskade läkemedel. Dessa bestämmelser, som härröra från lagkommitténs år 1839 avgivna förslag till strafflag, upptogos i 1864 års strafflag, ehuru de ej stå väl samman med den genom näringsfrihetsförordningen samma år införda regeln att med vissa undantag varje svensk medborgare skall äga idka handel. För handel med apoteksvaror fordras emellertid särskilt tillstånd, varför bestämmelserna äga betydelse där apotekare säljer förfalskade läkemedel. Att bibehålla bestämmelserna med deras nuvarande ringa räckvidd synes icke böra komma i fråga. Att åter utsträcka deras räckvidd så att handelsidkare, som gör sig skyldig till brott av ifrågavarande slag, i allmänhet därefter skulle bliva för alltid eller för viss tid bolagen rätten att idka handel synes icke heller böra komma i fråga i detta sammanhang. En sådan lagändring skulle nämligen innebära ett ställningstagande av principiell betydelse till frågan om straffsystemet och faller fördenskull utanför kommitténs uppdrag. Kommittén har därför funnit sig böra lämna bestämmelserna utan motsvarighet i sitt förslag.

6 §.

Beträffande vissa slags smittosamma sjukdomar, nämligen könssjukdomarna, givas i denna paragraf bestämmelser motsvarande dem, som i 5 § meddelas beträffande smittosamma sjukdomar i allmänhet. Könssjukdomarna intaga med avseende å behovet av straffskydd mot deras spridande en särställning, som gör det önskvärt att utforma straffbestämmelserna beträffande dem på ett från 5 § något avvikande sätt. Ehuru gällande strafflag saknar en allmän bestämmelse om straff för spridande av smittosam sjukdom, ha likväl beträffande könssjukdomarna upptagits bestämmelser om straff för den, som överför sådan sjukdom till annan eller utsätter annan för fara att bliva smittad därmed. I olikhet med vad fallet är enligt 5 § kräves sålunda enligt gällande lag beträffande könssjukdom icke att smittoämne blivit överfört eller spritt och icke heller att någon allmän fara för människors hälsa uppkommit, utan det räcker att en person utsatts för smittofara.

Gällande lags bestämmelser i detta ämne, vilka tillkommo år 1918 såsom ett led i den då genomförda lagstiftningen till bekämpande av könssjukdomarna, äro upptagna i SL 14: 21. Enligt detta lagrum inträder ansvar, där någon, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap eller misstanke därom genom könsumgänge eller under övande av otukt, som ej är att hänföra till könsumgänge, utsätter annan för fara att bliva smittad. Om någon på annat sätt, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, utsätter annan för fara att bliva smittad, ådrager han sig ock ansvar enligt paragrafen. Förhöjt straff må ådömas, om sjukdomen blivit överförd.

Kommittén, enligt vars systematik brottet på grund av smittorisken såsom allmänfarligt bör upptagas i förevarande kapitel, har ej funnit anledning att vidtaga annat än smärre jämkningar i dessa jämförelsevis nyligen tillkomna bestämmelser. För att göra tydligt, att könsumgänge faller under paragrafen även när det sker under användande av preventivmedel, har gärningsbeskrivningen ändrats så att den kommer att avse könsumgänge mellan sjuk och frisk person utan att tillika uppställts något krav på att den friske skall utsättas för fara att bliva smittad. I sak torde detta icke innebära någon avvikelse från gällande lag, som tillämpats oavsett om preventivmedel kommit till användning (NJA 1924 s. 52, 1934 s. 415 och 1935 s. 386). Ståndpunkten synes motiverad dels med hänsyn till att användande av preventivmedel ej torde helt utesluta fara för smitta, dels emedan straffbestämmelsen skulle bliva nära nog verkningslös om ett obestyrkt påstående att preventivmedel använts skulle, i enlighet med regeln att bevisbördan ligger på åklagaren, godtagas såsom giltig ursäkt till dess motsatsen bevisats. Genom den ändrade avfattningen vinnes, att det i överensstämmelse med den ståndpunkt som intagits beträffande föregående brott i kapitlet kan i första punkten fordras att faran för smitta, där sådan alltjämt kräves, är täckt av uppsåt. I dessa fall förutsättes alltså för straffbarhet, att gärningsmannen insett att hans beteende innebar smittorisk eller ock att han ansett detta möjligt och att det måste antagas att han skulle begått gärningen även om han ägt visshet om smittorisken. Med hänsyn till att i paragrafen användas begreppen könsumgänge och otukt, torde paragrafens avfattning böra underkastas förnyat övervägande i samband med en blivande revision av 18 kap. SL.

I fråga om straffet föreslår kommittén en ändring i förenklande riktning. Enligt SL 14: 21 är straffet för den, som genom könsumgänge eller otukt utsatt annan för smittofara, fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, böter, ej under fem dagsböter, och för den, som på annat sätt utsatt annan för fara att bliva smittad, fängelse eller böter. I båda fallen må straffet höjas till straffarbete i högst två år om sjukdomen blir Överförd, en förutsättning som, med den av SL 5: 12 andra stycket följande inskränkningen, utgör ett objektivt överskott. Enligt kommitténs mening är det emellertid lika litet här som beträffande de övriga brotten i detta kapitel önskvärt, att straffsatsen höjes på grund av en effekt oavsett huruvida gärningsmannen med fog kan tillvitas uppsåt i förhållande till denna. I stället för de olika straffsatserna i SL 14: 21 föreslår kommittén en enhetlig straffsats, nämligen högst straffarbete i två år, inom vilken domstolen har att utmäta straffet efter vad gärningsmannen förskyllt.

Lika litet som enligt gällande lag bör den omständigheten att sjukdomen blev överförd föranleda ansvar även enligt annat lagrum. Det har ansetts överflödigt att uttryckligen angiva detta i lagtexten.

7 §.

Denna paragraf, som handlar om åstadkommande av allmän fara för djur eller växter, utgör en motsvarighet till 5 §, vari stadgas straff för dylika gärningar riktade mot människors liv eller hälsa.

Gällande lag innehåller vissa bestämmelser om straff för den, som framkallar allmän fara för annans kreatur. I SL 19: 17 stadgas sålunda ansvar för uppsåtligt spridande av smittsam och farlig kreaturssjuka samt för överträdelse av föreskrifter, som äro givna till förekommande eller hämmande av kreaturssjuka, och enligt SL 19: 18 bestraffas förgiftande, i uppsåt att skada annans kreatur, av foder eller vad annat som helst, så att allmän fara därav kommer. För motsvarande gärningar, som äro riktade mot andra djur än kreatur, finnes däremot icke någon bestämmelse i gällande strafflag. Icke heller innehåller lagen någon bestämmelse om straff för framkallande av allmän fara för andras växter.

Kommittén har funnit motiverat att utsträcka straffskyddet till att omfatta djur och växter överhuvud, som ej tillhöra gärningsmannen själv. Att förgifta fisk eller villebråd vartill annan har ockupationsrätt synes väl förtjänt av straff, och det torde även vara motiverat att låta straffskyddet omfatta djur till vilka gärningsmannen ensam är ockupationsberättigad. Enligt fiskeristadgan och jaktstadgan är det förbjudet att fiska eller jaga medelst gift. Utvidgningen till växter, vilken även föreslagits av Thyrén (V 3 m. fl. §§), torde få anses välgrundad i betraktande av de stora värden, som kunna gå förlorade genom spridande av växtsjukdomar, såsom t. ex. potatismögel eller mjöldagg. Med överförande eller spridande av sjukdomssmitta torde spridande av skadedjur eller ogräs böra jämställas. Det må erinras om de stora skador som kunna åstadkommas exempelvis genom spridande av en insekt sådan som nunnan.

Brottsbeskrivningen ansluter sig nära till 5 §. Som förgiftande eller infekterande av vatten och annat ofta innebär fara för såväl människor som djur och då bör bestraffas uteslutande enligt 5 §, har åstadkommande av sådan primäreffekt dock ej uttryckligen nämnts i förevarande paragraf; detta har föranlett en viss olikhet i avfattningen av de båda paragraferna. Även beträffande förevarande paragraf gäller emellertid, att brottet består i åstadkommande av en primäreffekt som innebär allmän fara. Det torde vara uppenbart, att det ej är fråga om sjukdom med allenast obetydliga skadeverkningar. Liksom enligt 5 § kräves uppsåt omfattande såväl primäreffekten som faran. Att utrotande av skadedjur eller skadeväxter genom förgiftning eller dylikt under erforderliga försiktighetsmått ej är straffbart har ansetts vara tydligt utan uttryckligt stadgande därom.

I paragrafen har icke upptagits någon motsvarighet till bestämmelsen i SL 19: 17 om ansvar för överträdelse av föreskrifter, som äro givna till förekommande eller hämmande av kreatursjukdom. För sådan överträdelse, varigenom framkallas allmän fara för djur eller växter, stadgas emellertid ansvar i 8 §.

Som namn på brottet föreslår kommittén förgöring. Om förgörning genom förgift talar 1734 års lag för att beteckna giftmord, och lagen talar även om att havande kvinna förgör eller fördriver sitt foster och om att någon dräper eller förgör sig själv. Att förgöra är tydligen enligt språkbruket i 1734 års lag att utsläcka liv annorledes än genom att dräpa. Det torde ej finnas skäl att anse ordet tillämpligt blott i fråga om människor. Då det gällt att finna ett namn för nu ifrågavarande brott, har det förefallit kommittén möjligt att använda ordet förgöring, vilket för nutida svenskar endast torde ha en vag betydelse och lätt torde kunna vinna burskap i det allmänna språkbruket såsom teknisk term för detta brott.

Straffet, som enligt gällande lag för spridande av kreaturssjukdom eller allmänfarligt förgiftande av kreatursfoder m. m. är straffarbete från och med två till och med sex år, har ansetts kunna för normalfall sättas till högst straffarbete i två år och för grova fall till straffarbete i högst sex år. Som exempel på fall där grov förgöring kan anses föreligga ha i lagtexten, i analogi med vad som skett i 5 §, upptagits, att gärningen sker med uppsåt att skada och att egendom av betydande värde utsättes för fara.

Till sist må framhållas, att ehuru skadegörelse föreligger om annans djur eller växter komma till skada och uppsåtet omfattar att sådan skada sker, förevarande paragraf liksom de föregående i kapitlet utesluter tillämpning av bestämmelserna angående skadegörelse i 24 kap. i förslaget.

8 §.

Såsom framhållits vid de föregående paragraferna i kapitlet, erfordras för straffbarhet enligt dem, att de objektiva förutsättningarna för ansvar äro täckta av uppsåt. Enligt vissa av paragraferna kräves också, att en primäreffekt av visst slag uppkommit. För att mordbrand skall föreligga fordras sålunda att brand uppstått och för härverk att explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller dylik katastrof inträffat. Om det brister i fråga om uppsåtet i något avseende eller om primäreffekten icke kommit till stånd, äro de ifrågavarande paragraferna icke tillämpliga. Även för vissa sådana fall torde emellertid erfordras straffbestämmelser till skydd mot framkallande av den fara som avses i paragraferna.

Sedan gammalt har i 24: 1 byggningabalken funnits en bestämmelse om straff för ovarsamt umgående med eld på bebyggd ort. Numera gäller i stället enligt 12 § brandlagen den 15 juli 1944, att ingen må så handhava eld eller eldfarligt föremål att brand därav lätt kan uppstå. För åsidosättande av denna bestämmelse stadgas i 19 § brandlagen dagsböter. Straffbestämmelser för oaktsamt framkallande av fara finnas även i 19 kap. SL. Enligt SL 19: 22 straffas nämligen bland andra den, som ouppsåtligen genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse är vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelse därå genom explosion medelst sprängämne eller till skeppsbrott eller till skada å anläggningar av vissa slag såsom staten tillhöriga och därmed jämställda kanaler, slussar, järnvägar och spårvägar, inbegripet rullande materiel, elektriska ledningar, inbegripet telegraf- och telefonledningar, eller till fara för begagnande av dessa anläggningar eller till skada å allmänna vattenledningar, gasledningar, vägar, farleder och flottleder m. m., eller till utspridande av smittsam och farlig kreaturssjuka eller framkallande av fara därför; däremot finnes ingen motsvarande bestämmelse angående skada å gruva. Det må även erinras om bestämmelsen i SL 14: 20 om straff för försäljning av gift i strid med gällande bestämmelser med påföljd att någon avlider eller får svår kroppsskada och om bestämmelsen i SL 19: 17 andra stycket om straff för den, som veterligen bryter mot de föreskrifter som äro givna till förekommande eller hämmande av kreaturssjuka. Någon motsvarande bestämmelse angående spridande av smittosam människosjukdom finnes icke, frånsett en bestämmelse i SL 14: 21 om straff för vårdslöshet i vissa fall med avseende å överförande av könssjukdom.

Kommittén föreslår en generell straffbestämmelse till komplettering av bestämmelserna i 1 och 3 §§. Den farlighet, som utmärker eld och likaså de i 3 § avsedda händelserna, är så stor, att det synes påkallat att det skydd som strafflagen avser att giva icke begränsas till allenast de fall som täckas av dessa paragrafer. Som 2 § endast innehåller en kvalifikation av 1 §, inbegripes även 2 §:s fall under den föreslagna bestämmelsen.

Den ifrågavarande straffbestämmelsen har upptagits i första punkten av förevarande paragraf. Såsom exempel på gärning som avses med bestämmelsen nämnes ovarsamt umgående med eld eller sprängämne. Även andra gärningar avses, såsom framkallande av fara för skeppsbrott genom överbelastning av fartyg och färd med flygmaskin som icke är i betryggande skick. Gemensamt för de med bestämmelsen åsyftade gärningarna är, att de framkalla fara för att annan skall på sätt i 1 eller 3 § sägs bliva skadad till liv eller lem eller drabbas av omfattande förstörelse av egendom. För paragrafens tillämplighet fordras emellertid icke, att det åstadkommes en primäreffekt av det slag som nämnes i någon av dessa paragrafer; det förutsättes alltså icke, att t. ex. brand, explosion, skeppsbrott eller flygolycka orsakats, utan det är tillräckligt att det uppkommit fara för sådan effekt och därigenom för skada av nyss nämnd beskaffenhet. I subjektivt hänseende fordras uppsåt eller oaktsamhet. De uppsåtliga fallen äro emellertid begränsade av att 1, 2 eller 3 § blir tillämplig i stället för förevarande bestämmelse, om primäreffekten kommer till stånd och såväl denna som faran framkallats uppsåtligen.

Att på sätt här skett vissa uppsåtliga fall sammanförts med oaktsamhetsfall sammanhänger med att gärningen icke består i åstadkommande av den skadliga effekt som straffbudet avser att förebygga utan blott i framkallande av fara för denna. I förhållande till effekten är gärningen således även i de uppsåtliga fallen ouppsåtlig. Det torde vid sådant förhållande te sig naturligt att behandla de uppsåtliga fallen under ett med oaktsamhetsfallen, såsom av liknande skäl skett i 8: 8 i förslaget. Såväl i nämnda lagrum som i SL 23: 3 och i 25: 5 i förslaget ha uppsåtliga fall och oaktsamhetsfall sammanförts till ett brott. Emedan gärningen, vare sig den sker av oaktsamhet eller med uppsåt, innefattar vårdslöshet i förhållande till den effekt straffbudet avser att förebygga, har såsom brottsbeteckning valts allmänfarlig vårdslöshet.

Gärning som här avses sker ej sällan genom överträdelse av någon ordnings- eller säkerhetsföreskrift. Fara för brand kan sålunda ha uppkommit genom underlåtenhet att iakttaga föreskrift, som meddelats enligt brandstadgan den 15 juli 1944 eller genom överträdelse av bestämmelse i kungl. förordningen den 7 oktober 1921 om eldfarliga oljor, fara för explosion genom överträdelse av föreskrift i kungl. förordningen den 18 maj 1928 angående explosiva varor o. s. v. Kommittén har ej ansett nödigt att genomgå alla dessa författningar för att undersöka i vad mån de till äventyrs bliva överflödiga genom den föreslagna bestämmelsen. Det förut nämnda stadgandet i brandlagen torde emellertid kunna upphävas, såsom vid dess tillkomst förutsattes skola ske i samband med revisionen av strafflagen (utlåtande nr 3 av andra särskilda utskottet vid 1944 års riksdag s. 11). Är straff i särskild författning utsatt för överträdelse som faller under den föreslagna bestämmelsen och har ej tillika gjorts undantag för det fall att överträdelsen är straffbar enligt allmän lag, blir, i motsats till vad händelsen i regel är då uppsåtligt brott enligt strafflagen föreligger, straffbestämmelsen i specialförfattningen att tillämpa jämte förevarande paragraf (jfr NJA 1940 s. 9). Vid straffmätningen kan emellertid enligt SL 4: 1 och 2 ett gemensamt straff utmätas för gärningen, varför tillämpningen av ett flertal straffstadganden icke behöver medföra strängare straff än om endast den strängaste straffskalan tillämpades.

Vad angår förhållandet mellan förevarande paragraf och övriga bestämmelser i strafflagen gäller liksom beträffande de föregående paragraferna i kapitlet utom 6 §, att bestämmelserna i SL 14 kap. äro tillämpliga i konkurrens med paragrafen. Däremot skiljer sig paragrafen från de föregående därigenom, att även bestämmelserna om skadegörelse i 24 kap. i förslaget kunna vara att tillämpa i konkurrens med paragrafen. Det är nämligen tydligt, att den, som uppsåtligen förövar skadegörelse och genom sin gärning ouppsåtligen men oaktsamt framkallar sådan fara varom paragrafen handlar, icke blir tillräckligt straffad genom tillämpning allenast av denna paragraf.

Kommittén föreslår vidare, att det i 4 § upptagna brottet sabotage göres straffbart även i oaktsamhetsfall. Emedan detta brott icke såsom mordbrand och härverk förutsätter en uppsåtligen framkallad primäreffekt, erfordras här icke såsom beträffande dessa brott en kompletterande bestämmelse avseende också vissa uppsåtliga fall. I andra punkten i förevarande paragraf har därför stadgats ansvar för den som av oaktsamhet gör gärning som i 4 § sägs.

Kommittén har icke ansett sig böra föreslå, att även framkallande av allmän fara genom utspridande av gift varom stadgas i 5 och 7 §§ bestraffas i oaktsamhetsfall. För överträdelse av giftstadgan finnes straff utsatt i denna stadga, och om gärningsmannen vållar skada å människa genom överträdelsen eller uppsåtligen orsakar skada å annans djur kan ansvar inträda jämlikt 14 kap. SL eller 24 kap. i förslaget. Under sådana förhållanden torde det vara tillräckligt att i förevarande sammanhang bestraffa utspridande av gift allenast i den utsträckning som följer av 5 och 7 §§. Det synes alltför strängt att såsom i SL 14: 20 stadga särskilt högt straff för sådan överträdelse av försäljningsföreskrifter beträffande gift, som får till följd att människa dör eller lider svår kroppskada. Av motsvarande skäl torde det icke vara erforderligt att upptaga någon bestämmelse om ansvar för oaktsamt framkallande av allmän fara genom försäljning av skadliga livs- eller läkemedel.

Vad åter angår överförande eller spridande av smittosam sjukdom, vilken gärning om den sker uppsåtligen behandlas i 5–7 §§, torde en oaktsamhetsbestämmelse vara motiverad. Svårigheten att avgöra, huruvida inträffade fall av smittosam sjukdom orsakats av viss överträdelse av säkerhetsföreskrifterna i epidemilagen den 19 juni 1919, epizootilagen den 12 april 1935 eller annorstädes, medför, att bestämmelserna i 14 kap. SL och 24 kap. i förslaget icke i samma utsträckning som beträffande förgiftning stå till buds för att bestraffa överträdelser av dessa föreskrifter. Det är likväl av synnerlig vikt att sådana överträdelser av dessa föreskrifter, varigenom framkallas allmän fara för människors liv eller hälsa eller för djur eller växter, stå under betryggande straffsanktion. I andra punkten av förevarande paragraf har därför upptagits ett stadgande om straff för den, som överträder föreskrift till förebyggande eller hämmande av smittosam sjukdom bland människor, djur eller växter och därigenom av oaktsamhet framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa eller för djur eller växter som ej tillhöra honom själv. På grund av att det finnes jämförelsevis ingående säkerhetsföreskrifter mot spridande av sjukdom synes straffbarheten här kunna begränsas till fall där en föreskrift överträtts, ehuru någon motsvarande begränsning icke ansetts kunna göras i första punkten. Som exempel på överträdelser som kunna vara att bestraffa enligt bestämmelsen må nämnas överträdelse av föreskrift om isolering, förbud mot att beträda visst område eller viss ladugård eller förbud mot att släppa kreatur på bete. För att bestämmelsen skall vara tillämplig fordras ej, att gärningsmannen insett smittofaran men väl att han borde ha insett denna. Huruvida själva överträdelsen måste vara uppsåtlig beror på den föreskrift som är i fråga; avser denna endast uppsåtligt handlande föreligger ej överträdelse med mindre gärningsmannen uppsåtligen åsidosatt den. I vad mån okunnighet om föreskrift kan lända till ursäkt får här som eljest bedömas efter allmänna grundsatser. Att, såsom i SL 19: 17 andra stycket skett, särskilt i detta sammanhang uttryckligen stadga, att överträdelsen skall ha skett veterligen, har icke ansetts lämpligt.

I epidemilagen finnas straffbestämmelser avseende överträdelser av föreskrifter enligt lagen. För gärning som innefattar sådan överträdelse och som därjämte på grund av oaktsamt framkallande av fara jämväl faller under förevarande lagrum, dömes till straff såväl enligt epidemilagen som enligt strafflagen, varvid 4 kap. SL tillämpas. I epizootilagen åter. 12 §, hänvisas för närvarande beträffande straffet till SL 19: 17 andra stycket. Då den nu föreslagna bestämmelsen emellertid såtillvida är till sin räckvidd mera begränsad än bestämmelserna i SL 19: 17 andra stycket som den för sin tillämplighet förutsätter att genom överträdelsen vållats allmän fara, är den icke tillfyllest såsom straffsanktion för epizootilagen. Kommittén föreslår därför, att i epizootilagens nämnda paragraf stadgas samma straff som i epidemilagen. Där jämväl förevarande lagrum är tillämpligt, blir epizootilagens straffbestämmelse, liksom motsvarande i epidemilagen, att tillämpa i konkurrens med strafflagen.

Den som av grov oaktsamhet utsätter annan för fara att bliva smittad av könssjukdom, straffas enligt 6 § andra punkten. Om gärningen dessutom innefattar överträdelse av föreskrift till förebyggande eller hämmande av sådan sjukdom och gärningsmannen därigenom av oaktsamhet framkallar allmän fara för spridande av sjukdom, tillämpas jämväl förevarande paragraf.

Såsom straff föreslås böter eller fängelse. Enligt SL 19: 22 är straffet i vissa fall fängelse i högst sex månader eller böter och i andra fall böter. Enligt SL 19: 17 andra stycket är det böter eller, om sjukdom kom av gärningen, i regel fängelse eller straffarbete i högst ett år.

9 §.

Ehuru brottsbeskrivningarna i kommitténs förslag liksom i den gällande svenska strafflagen och utländska strafflagstiftningar av praktiska skäl vanligen äro avfattade med tanke närmast på positivt handlande, äro de avsedda att omfatta även likvärda underlåtenhetshandlingar. Det är sålunda uppenbart, att såväl enligt förslaget som enligt gällande lag en banvakt, som underlåter att lägga om en växel där så skall ske, kan vara lika straffbar som om han lagt växeln fel. Likaså kan den. som är satt att vakta en eld men beger sig därifrån med påföljd att elden sprider sig, bliva ansvarig därför som om han vidtagit positiva åtgärder för att sprida elden.

För vissa fall har emellertid i gällande strafflag uttryckligen stadgats ansvar för underlåtenhet. I SL 14: 19 tredje stycket stadgas sålunda straff, där någon som utan uppsåt orsakat förgiftning så att allmän fara för människors liv eller hälsa därav uppkommit icke, ändå att han blivit det varse, söker att där så ske kan genast avvärja faran, och i SL 19: 19 ges en motsvarande straffbestämmelse beträffande den som genom förgiftning åstadkommit allmän fara för annans kreatur. Enligt båda lagrummen kräves att underlåtenheten är uppsåtlig.

Enligt kommitténs mening är det lämpligt att det, såsom i gällande lag skett, för vissa fall uttryckligen stadgas straff för den som uppsåtligen underlåter att avvärja fara som han själv framkallat. Det förutsättes, att han, t. ex. därför att ej ens oaktsamhet i förhållande till farans framkallande ligger honom till last, icke ådragit sig ansvar genom sitt positiva handlande. En bestämmelse av detta slag har upptagits i 13: 8, vari stadgas straff där någon, som genom osann vittnesutsaga, falskt åtal eller annan i någon av de föregående paragraferna i 13 kap. behandlad gärning framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång utan att han dock är förfallen till straff enligt någon av de ifrågavarande paragraferna, underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras. I förevarande paragraf har, delvis i anslutning till bestämmelserna i SL 14: 19 och 19: 19, upptagits en liknande bestämmelse om straff för den som genom handhavande av eld, spridande av gift eller överförande eller spridande av sjukdomssmitta framkallat fara för annan till liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom som ej tillhör honom själv. Som exempel på situationer, där underlåtenhet att avvärja faran blir straffbar enligt paragrafen, må nämnas, att eld sprider sig från en med iakttagande av tillbörlig försiktighet antänd avfallshög eller att vara som släppts ut i handeln sedermera befinnes vara giftig eller smittoförande.

Straffet, som enligt SL 14: 19 tredje stycket är så strängt som straffarbete från och med sex månader till och med två år med betydande förhöjning om svår kroppsskada eller död kommer av förgiftningen och enligt SL 19: 19 är böter eller fängelse i sex månader, har i den av kommittén föreslagna bestämmelsen ansetts kunna generellt sättas till fängelse eller böter. Det är emellertid att märka, att där underlåtenheten framstår såsom likvärd med positiv handling, icke förevarande paragraf utan i stället de för motsvarande positiva handling givna straffbestämmelserna äro att tillämpa.

Vid blivande revision av 14 kap. SL bör tagas under övervägande, huruvida icke även i nämnda kapitel skola upptagas bestämmelser motsvarande den nu förevarande med avseende å fall, då fara framkallats som icke har den för nu ifrågavarande kapitel utmärkande karaktären av allmänfara.

10 §.

I gällande strafflag stadgas straff för försök till brott som behandlas i 19 kap. i jämförelsevis stor utsträckning, något som torde vara naturligt i betraktande av dessa brotts farliga natur. Mordbrand och explosionsbrott äro sålunda straffbara på försöksstadiet och likaså åstadkommande av skeppsbrott, fördärvande av fyr eller annat sjömärke, skadande av kanaler, slussar, järnvägar, spårvägar och dylikt, skadande av gruva, utspridande av smittosam kreaturssjukdom, förgiftande av kreatursfoder m. m. Enligt SL 14: 19 andra stycket är förgiftning, som medför allmän fara för människors liv eller hälsa, likaledes straffbar redan på försöksstadiet. Kommittén föreslår försöksstraff beträffande mordbrand, härverk, sabotage, allmänfarlig förgiftning och förgöring. Det i 6 § behandlade brottet, framkallande av fara för könssjukdom, är med hänsyn till det sätt varpå det vanligen förövas icke ägnat för försöksstraff.

11 §.

Liksom i 12: 12 och 13: 13 i förslaget har kommittén i denna paragraf upptagit en bestämmelse om straffminskning eller under vissa omständigheter straffrihet för det fall att någon, som ådragit sig ansvar för det han framkallat fara, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt denna. En dylik bestämmelse innehåller nuvarande 19 kap. i fråga om eldsåsättande antingen det kallas mordbrand eller icke. I SL 19: 5, vari stadgas nedsatta straff för olika fall av eldsåsättande vid vilka elden blivit släckt innan den utbrett sig och gjort skada, föreskrives nämligen, att om gärningsmannen av egen drift själv eller genom tillkallad hjälp släckt elden straffet efter omständigheterna må ytterligare nedsättas. Kommittén har ansett sig böra föreslå, att en dylik grund för straffnedsättning eller straffrihet införes beträffande alla brott i kapitlet i vilkas brottsbeskrivning ingår att fara uppkommit. Bestämmelsen kommer därigenom att omfatta alla brott i kapitlet utom sabotage. Som sistnämnda brott förutsätter att hinder eller störning åstadkommits, finnes icke i fråga om detta brott utrymme för tillämpning av bestämmelsen. Beträffande innebörden av bestämmelsen må i övrigt hänvisas till vad vid 12: 12 och 13: 13 anförts.