10. Cap.
1.
SEdan wi nu betraktat de gamle Scandianers Gudalära[1], Lagar[2], Wetenskaper[3] och Seder[4], hvaraf wi någorlunda lärt känna deras art och inre tilstånd, wele wi återwända til de rörelser, som den Sluge Oden ibland dem förorsakade wid pass A. C. 150.[5]: Han war för sina bortmista länder skull, som för detta är sagt[6], en afsvuren fiende af Romerska namnet och til samma sinne hade han brakt alla Götiska folk i dessa Norra werldenes delar[7], öfver hvilka han wetat sättia sine Söner, anhörige och wänner til Höfdingar och Domare[8]: Dessa Scythiska släkten woro utom dess altid wandrande och flyttande, så at de ej gerna blefvo stilla på en ort[9]: När de nu derjemte ej allenast uphitsades af Wigarfs- eller Hämdekrigs-skyldigheten[10], utan ock lockades af hopp om rikt byte och bättre bonings-platser än deras Sevebärg, som nu ofta begynte neka en tiltagande myckenhet sin föda; så kan ej underligt förefalla, at de wid denna tid begynte så tätt giöra inbrott i de
- ↑ v. supr. c. 5. & 6.
- ↑ c. 7.
- ↑ c. 8.
- ↑ c. 9.
- ↑ v. supr. c. 4. §. 22. & 23.
- ↑ c. 4. §. 16.
- ↑ cfr J. Wilde. Præp. Hod. §. 87. p. 390. & Ejusd. Annot. ad S. Puffend. Introd. in Hist. Sv. c. 1. p. 36.
- ↑ v. supr. c. 4. §. 19.
- ↑ v. supr. c. 2. §. 4. 8. 12. it. c. 3. §. 11.
- ↑ v. supr. c. 2. §. 17. it. c. 7. §. 11.
