←  1641–1891. V. P–n.
Lördagsqvällens jul- och teater-kalender
av okänt

Sjuk. V. P–n.
Stjernan. –el –el.  →


[ 61 ]

Sjuk.

En bild ur lifvet.



Häradshöfdingen var sjuk då han hemkom från embetsrummet inom senatsborgen. Han klagade öfver svindel och hufvudvärk. Madammen, som „passade upp“, blef förskräckt, då hon fick se hans gulbleka ansigte. Hon skyndade att koka fläderthé och hon försökte pyssla om sin häradshöfding på bästa sätt, den beskedliga gumman.

Men han blef endast sämre, och då vännen läkaren, som bodde i samma hus, anlände, tillkallad af madammen, befann sig patienten i full feberyrsel.

Läkaren, som fann att en svårartad febersjukdom hade fått makt med häradshöfdingen, ansåg lämpligast att genast foga anstalt om den sjukes förflyttande till klinikum, hvarest en omsorgsfullare skötsel vore att påräkna än den som kunde beredas häradshöfdingen i hans egen ungkarlsbostad.

Ännu samma afton — det var en dag i slutet af Augusti — anlände tvenne sjukhuskarlar, medförande [ 62 ]en bår. Och så buro de med vana och försigtighet häradshöfdingen ned för trapporna. Men grå filten var härunder höljd öfver den sjuke, så att äfven ansigtet doldes.

Häradshöfdingen befann sig i yrsel, och han pratade högt och vildt under det man bar honom. I Edlundska hörnet stodo några dagdrifvande ungdomar. Desse brusto ut i skratt, då de hörde en röst från sjukbåren utropa:

„Förtjusande Vera!… Förtrollande gullvifva!…. Sjung, sjung ännu mera!…. Kypare! Duka en sexa för två personer derinne i rummet. Jag superar der med Vera Vanoni!… Sjung då, Vera, sjung, sjung!“

„Låt bli att skratta! Ser ni inte att man bär en sjuk“, yttrade en gråhårsman till de skrattande ungdomarne. Den gamles förebrående blick och den förtrytsamma ton, med hvilken han yttrade detta, kunde icke underlåta att utöfva behörig verkan. Ungdomarne skingrade sig skamsne åt olika håll.

Läkaren hade för häradshöfdingens räkning lyckats få ett enskildt rum i sjukhuset. Och här öfverlemnades den sjuke i en sköterskas vård; detta var en ung qvinna med aftärda drag, men med ännu skönjbara spår af mindre vanlig fägring.

Då sköterskan riktade ögonen på häradshöfdingens ansigte, tycktes hon blifva synnerligen öfverraskad. Under det hon i första häpenheten trädde något steg tillbaka ifrån sjukbädden, der man placerat häradshöfdingen, spred sig en hastigt uppkommen rodnad öfver hennes kinder. Med skyndsamma steg ilade hon dock straxt derpå bort, att på läkarens order hemta någon [ 63 ]läskdryck åt den sjuke, hvilken fortfarande under yrseln ömsom ropade på vatten, ömsom på champagne.

⁎              ⁎

Luften i sjukrummet var mättad med en allt genomträngande, obehaglig karbollukt. Skymning rådde i rummet, då Augusti solens strålar utestängdes af rullgardinen, som nästan till hela sin längd var nedfälld framför fönstret.

Häradshöfdingen hade nu i trenne veckor befunnit sig inom sjukhusets murar, och han var på bättringsvägen.

Han hade varit dålig, mycket dålig, ja utan medvetande snart sagdt under hela denna tid. Nu skulle han dock åter blifva frisk. Men i och med detsamma han begynte känna sig bättre, kom ett slags ruelse, en underlig bäfvan öfver honom. Härunder riktades hans tankar på svunna tider, och för hans själs ögon framträdde en mängd bilder ur hans eget lif.

Han såg en ung flicka med barnsligt fromma, oskuldfulla drag — en vision af himmelsk fägring. Men huru det var, förändrades uttycket i den qvinliga uppenbarelsens sköna anlete. Han såg detta nu åter såsom aftärdt, lidande och tillika strängt förebrående. Och hon var icke mera ensam. En liten parfvel om fem år, mager och trasig, stod vid hennes sida.

Åh, han kände så väl igen den unga qvinnan. Han kunde nog äfven ana hvem den lille tillhörde. Han hade dock aldrig velat vidkännas barnet.

Så tyckte han att han befann sig i sitt anspråkslösa studentqvarter, i det lilla rummet i den låga bygg[ 64 ]naden längst borta på gården. Han tyckte att han såg en gammal, sträfsam qvinna stöka och städa derinne. Hon var så ordentlig och ordningsfull, hans uppasserska. Hon kunde icke tåla att ett enda damkorn skulle finnas på hans skrifbord, och hon höll rummet så varmt och skönt åt honom, att han trifdes der alldeles utmärkt. Men hon var sjuklig, den stackars qvinnan.

En dag visade sig ett litet näpet flickansigte i dörröppningen. Detta tillhörde madammens dotter. Den unga flickan kom för att anmäla att hennes mor träffats af ett slaganfall, som troligen skulle hålla henne länge nog vid sjukbädden.

Hon såg så menlös och tafatt ut, den unga flickan, der hon stod och omtalade för „magistern“, att hon ämnade taga sig fritt från symagasinet så länge mor vore sjuk, för att mor hade tyckt som så, att hon inte kunde lemna uppassningen ifrån sig, då „magistern“ var en så hygglig och rar herre. Och derför skulle dottern i stället sköta den sysslan, på samma gång som hon såg efter den sjuka modern i hemmet.

Han kom så tydligt ihåg tårarne, som perlade fram ur den unga flickans ögon, då han vid detta tillfälle skämtsamt kom att yttra, att han tyckte att det kanske inte ändå vore så värst farligt, om hennes morsgumma hvilade sig någon tid, eftersom han i stället nu hade lyckan att blifva betjenad af en så förtjusande uppasserska, som helt säkert ingen annan hade.

Hon var vacker, den lilla sötungen, det måste han erkänna. Och att han genast blef „förpickad“ i henne, det hade han också klart för sig.

Det var ju så roligt att skämta med henne. Det var så lätt att få den unga flickan att skratta, och [ 65 ]hon hon skrattade så hjertligt, så godt och barnsligt åt alla de roliga historier, som han dukade fram, så ystert och glädtigt, som en öfverlycklig sjuttonåring någonsin kunde göra det.

Så hade en tid förflutit.

Hans gamla uppasserska, flickans mor, blef åter så pass frisk, att hon kunde aflösa dottern i hennes egenskap af städerska. Men han kunde ej då mera fördraga den gamla narraktiga qvinnan, isynnerhet sedan hon gjort honom det meddelandet, att det ej stod rätt till med dottern och då hon vågade påstå att han, „magistern“, var orsaken dertill.

För att undgå hennes ständiga förebråelser och otrefliga beskärmelser, flyttade han till en annan del af staden, der han fick sig en annan uppasserska, en, som åtminstone lemnade honom fredad för jeremiader.

Han förde sedan ett gladt studentlif, men undanstökade ändock sina examina med glans, blef välbeställd tjensteman, festade med kamrater i sällskap med varietée-divor och andra nöjets prestinnor.

Någon gång hade händt sig, att hans tankar se så der i förbifarten kommit att riktas på uppassarmadammen i Kronohagen och hennes täcka dotter. Han hade förgått sig, det visste han och det erkände han, men han bjöd till att trösta sig dermed, att sådant var någonting alldeles vanligt här i verlden. Dylika små snedsprång förekommo öfverallt och skulle alltid förekomma. Hvarför skulle då han göra sig samvete deröfver mer än andra? Sedermera gaf han sig ej heller någon tid att tänka på denna, i hans tanke mindre betydande sak. Hans tjenstemannaverksamhet och de bullrande nöjena togo alla hans tankar och all hans tid i anspråk.

[ 66 ]Men nu, under sjukdomens oförlikneligt långa dagar och timmar, nu hade han ändock fått tid att tänka äfven på dem han förorättat, och hans skuldregister framstod för honom i hela dess vidd.

Samvetets omutligt stränga röst hviskade i hans öra, att han handlat lågsinnadt, i hög grad oädelt. Och denna röst lemnade honom ej någon ro, den uppenbarade sig både då han sof och då han var vaken.

Hon, den unga qvinnan med det aftärda, lidande och förebående uttrycket i ansigtet framskymtade ständigt ur rummets dunkel. — Och han var med, den lille parfveln. De lemnade honom ej, dessa bilder.

Och huru de sålunda anklagande förföljde honom, kom han också slutligen till ånger, djup och helig ånger. Han lofvade sig, att göra allt, allt för att försona sig med dem, emot hvilka han brutit. Men skulle den gamla och hennes dotter också förlåta honom? Skulle väl deras ädelmod sträcka sig så långt?

Ångern utgör, då den är uppriktig och sann, en den helsosammaste balsam för själen. — Häradshöfdingen kände sig lättare till sinnes efter det denna ångerfulla stämning blifvit förherskande hos honom.

Han begynte nu tänka på, hvarest föremålen för dessa hans ifriga tankar vore att anträffa.

Då hörde han, huru sköterskan med lätta, tysta steg inträdde i sjukrummet. Efter det han vaknat ur feberyrseln hade han ej brytt sig om att intressera sig för den person, som omhänderhade hans vårdande. Han hade icke vexlat något annat ord med henne än dem han nödvändigt behöfde, då han önskade en läskdryck eller då han behöfde hennes hjelp vid flyttandet af dynan under hufvudet. Han visste ej heller om den betje[ 67 ]nande var gammal eller ung, då den i rummet rådande skymningen icke tillät honom att bedöma detta.

Men nu tyckte han att han behöfde meddela sig med någon. Han yttrade vänligt:

„Kanske får jag be er vara så god och höja litet på rullgardinen. Om jag inte misstar mig, så skiner solen derute, och mina ögon böra väl redan tåla vid någon glimt deraf.“

Tyst närmade sig sköterskan fönstret. Hon fattade snöret och begynte sakta draga upp gardinen. Häradshöfdingen följde henne med blickarne. Vid det ymnigt inströmmande dagsljuset betraktade han den smärta gestalten, som under sysslandet med gardinen hade ansigtet vändt mot fönstret.

Men hon vände om sig. Hvad? Åter denna bild! Återigen hade han ju henne för ögonen, bilden af uppasserskans dotter, som alltid infann sig för att förebrå honom. Hittills hade han endast sett henne i drömmen eller för sin själs ögon i tankarne. Nu visste han att han var vaken, verkligt vaken, och ändock stod hon der, lifslefvande, aftärd och med det lidande uttrycket i ansigtet.

Men hon uppträdde nu ej förebrående och anklagande, det såg han. Den var så vänlig, så hjertegod, den blick, som hon riktade på honom.

„Hur är det med häradshöfdingen? Ni såg nyss så kry ut, men det ser ut att vara sämre med er nu igen. Ni måste vara alldeles lugn och stilla…...“

Han reste sig upp i bädden i sittande ställning. Han hade ju hört henne tala till honom, och han visste, att han var vaken. Det var uppasserskans dotter, lifs[ 68 ]lefvande, hon och ingen annan, som nu befann sig invid hans sjuksäng.

„Är det du Mari?“ Kan det verkligen vara möjligt att det är du?“ sporde han.

„Jo, nog är det jag. Men nu måste jag bedja häradshöfdigen vara god och hålla sig stilla… Det är jag, som sköter om er och vill att ni skall bli frisk igen“, sade hon med lågmäld stämma.“

„Hur kommer det sig till, att du är här i mitt sjukrum, Mari? Säg, berätta!“

„Jag är ju sköterska här vid klinikum“, sade hon. „Det har jag varit alltsen mor dog. Och jag har skött er hela tiden ni varit här.“

„Har du? Och jag har inte vetat af det….

Det är för mycket, verkligen för mycket!….. Jag har så svårt förgått mig emot dig, Mari, och du har ändå vakat öfver mig, skött mig och genom omsorgsfull omvårdnad räddat mitt lif“.

Sinnesrörelsen hade ansträngt honom. Utmattad sjönk han tillbaka på bädden, ett rof för febern, som återigen uppenbarade sig. De röda fläckarna på hans insjunkna kinder gåfvo detta tillkänna.

Hon tog en stol och slog sig ned vid hans sida, med oroliga blickar betraktande den sjuke. Hon såg att sömnen öfverväldigat honom, och äfven hon blef lugnare till mods.

⁎              ⁎

Åter befinna vi oss i Augusti månad — ett år senare. Det är middagstid. Inom de nyss färdigblifna rymliga, ljusa och trefliga verandorna till „Kapellet“ befinna sig grupper af menniskor, hvilka lyssna till Ny[ 69 ]länningarnes musik eller utbytande åsigter i politik och polemik, hvarpå den senaste tiden varit synnerligen rik. Den ena gästen kommer och den andra går. Här stöta affärsmän tillsamman, för att utföra någon liten „vexelsång“ vid närmaste bord, der råka ett par resande hvarandra, de befinna sig i Helsingfors för att tillfredsställa de glada behofven, hvilka Finlands vackra hufvudstad så väl visat sig kunna tillfredsställa.

Der ser man ett äkta par nalkas. Det är en lycklig äkta man med sin icke mindre lyckliga äkta hälft, det kan man se. Vid kära fars sida traskar en pojkfyr om sex år. Helsan strålar på de värda familjemedlemmarnes kinder och de se alla så belåtna ut, att blotta anblicken af dem kunde lifva upp humöret hos hvilken surmulen tvärvigg som helst.

Då de anlända och placera sig vid ett bord å verandan, uppstår en liflig rörelse vid ett bredvidvarande bord, hvarest tvenne fruntimmer och en herre tagit plats.

„Se, se der ha vi den nygifte häradshöfdingen“, säger det ena fruntimret….. Hon, hans hustru var ju bara en sjuksköterska…. Ja, hvem kunde ha trott det, att han, den glada och stiliga häradshöfdingen, skulle gå och gifta sig med ett dylikt obildadt fruntimmer“.

„Nå, de båda måtte ha varit länge bekanta, eftersom sonen redan skall vara sex år gammal, och derför var det väl inte underligt om han tog henne“, yttrade det andra fruntimret.

„I alla fall är hans anseende tillspillogifvet. Jag undrar just, hvem som numera bryr sig om att umgås med honom. Det skulle inte jag åtminstone göra! Eller hvad säger du, kusin Gösta?“

[ 70 ]Personen, till hvilken denna fråga riktades, hade med ett sarkastiskt leende åhört ordutbytet mellan de båda damerna. Och han var genast, dertill uppfordrad, färdig att svara:

„Häradshöfdingen har handlat såsom en hederlig karl egnar och anstår. För öfrigt äro de tillräckligt lyckliga med och genom hvarandra, utan att behöfva vara beroende af folk, som möjligen kunde förlora sitt anseende genom att umgås med dem“.

V. P—n.