←  Kapitel 12
Skeppar Worse
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 13
Kapitel 14  →


[ 193 ]
13.

Det var en tämligen stor gård, som flera af de förnämsta haugianerna gemensamt egde, och förutom jordbruket funnos der också litet fabriksanläggningar.

Således var det tillräckligt med arbete för den, som skulle förestå det hela, och Fennefos grep verket an med en, till och med för honom, ovanlig ifver och kraft. Deremot kunde han under de första veckorna ej leda andakten bland den stora skara arbetare, som här efter haugianskt skick samlades till måltid och husandakt i ett stort rum vid ett långt gemensamt bord.

Hans Nilsen inskränkte sig till att vara den förste vid arbetet, men under uppbyggelsestunderna var han tyst och nedtryckt. Men då ett par månader hade gått på detta sätt, började han ånyo lyfta upp hufvudet och de klara gråa ögonen. I det stränga kroppsliga arbetet och i allt det ansvar, som hvilade på honom i hans egenskap af uppsyningsman öfver det hela, återfann efter hand hans starka sunda natur sin jämnvigt.

Visserligen ångrade han ständigt detta svaghetens ögonblick och blygdes öfver det, men han började dock förstå, att sådant kan hända den [ 194 ]bäste; och han tackade sin Gud, derför att han i sista ögonblicket, hade kommit honom till hjelp.

Men liksom denna händelse hade uppenbarat hans egen skröplighet och mycket rubbat hans sjelfförtroende, så väckte den också tvifvel hos honom, om det var rätt att fordra så mycket af menniskorna som han gjorde.

Tänkte han på de stackars bekymrade han hade lemnat norrut, tycktes det honom synd att lasta så tunga fordringar på dem; tänkte han på de välmående, säkra haugianerna här, föreföll det honom som en skam att lefva bland dem. Ibland tyckte han i stor hopplöshet, att det var lika galet här som der, och han längtade efter något alldeles nytt.

Men då han hade kommit så långt, måste han också öfverväga huru han skulle inrätta sitt lif derefter. Stanna här kunde han icke. För sig sjelf fruktade han icke så mycket — fast säker tordes han ju aldrig mer vara. Men för hennes skull måste han bort.

Det gick ännu som en eld genom hans blod hvarje gång han mindes de ögon han en sekund hade sett ned i, då hon var i hans makt; och utan att egentligen se på henne, kände han något af samma eld, när de möttes på sammankomsterna.

Skiljas måste de, det stod alltså fast; han upprepade det för sig sjelf, men han gick dock icke. Här var tillräckligt med arbete långt fram på hösten, och dessutom — hvart i all verlden skulle han gå?

När han lemnade detta ställe, var det icke en fläck på jordens vida rund som drog honom till [ 195 ]sig; icke hemmet, icke vännerna rundt omkring helst ville han slippa se någon och lefva ensam.

Hans hjerta hade sitt djupa sår, och han tänkte under denna tid så ofta på Henriette. Också hon var bunden för lif och död i en kärlek, som ingen oren tanke skulle besmitta. För Sara ville han bedja.

Emellertid gåfvo de äldsta med bekymmer akt på Hans Nilsen. Talet i Sivert Jespersens hus gjorde stor skada. Det kom ut bland folk att haugianerna voro söndrade inom sig sjelfva och att Fennefos hade skilt sig från dem.

Till och med bland bröderna var det oro. De, som icke hade varit tillstädes, ville gerna veta hvad han hade sagt; men de, som hade varit närvarande, svarade undvikande. Emellertid tilltog nyfikenheten eller ifvern både bland fiender och vänner att få klart för sig, om det verkligen var någonting galet med en så aktad och allmänt känd man som Hans Nilsen.

Dertill kom hans förändrade väsen strax efter talet; någonting måste ha händt, hvar och en hade sin gissning och de äldsta sutto tillsammans och rådslogo.

»Jag tänker,» sade Sivert Jespersen och såg sig omkring i den lilla kretsen,»att vi alla äro ense om, att det är qvinnfolk med i denna sak?»

»Jag har hört berättas,» sade Endre Egeland, »att han har haft mycket umgänge med madam Torvestads dotter Henriette.»

»Med Henriette?» sade Sivert Jespersen och drog ut det till en tviflande fråga.

[ 196 ]Det blef en paus af stilla öfverraskning.

»Nej, nej,» sade den gamle färgaren, »vi få inte tro så svåra saker»

»I alla fall, kära vänner,» sade Sivert Jespersen blidt, »böra vi alla liksom en se till, huru vi kunna hjelpa vår broder Hans Nilsen i all nöd och anfäktelse. Jag hade tänkt mig det så, om I så viljen, att vi kunna mötas uppe på gården om lördag eftermiddag. När vi så hade sett på räkenskaperna kunde vi kanske sedan tala litet med honom.»

»Låt oss bara vara varsamma,» menade den gamle, »vi veta ju ingenting alls.»

»Nej, käre vän, jag menade ju inte heller, att vi med oförstånd —»

»Jag vet att du är försigtig, Sivert Jespersen; men låt oss komma ihåg, att han är den kraftfullaste bland oss; honom få vi icke mista.»

Lördagen, då de samlades på gården efter aftal, var den sista september. De hade således hela månadens räkenskap både för gården, färgeriet, stampqvarnen och allt det andra.

Räkenskaperna voro i ordning och det hela välordnadt; de tackade Hans Nilsen och voro ytterst vänliga. Men då böckerna voro ihopslagna och aftal träffade för framtiden, sutto de qvar som de sutto på stolarne längs väggen rundt omkring rummet. Fennefos, som satt midt på golfvet vid bordet med räkenskaperna, lyfte hufvudet och såg lugnt från den ene till den andre.

Det undgick ingen af dem, att i dag hade han sitt gamla uttryck; den nedslagna, osäkra blicken, som de en tid hade märkt hos honom, [ 197 ]var alldeles försvunnen, och solbränd och frisk som han satt der bland de bleka stadsborna, föreföll han dem kraftfullare än någonsin.

Derför gjorde färgaren miner till Sivert Jespersen och började röra på sig, som om han ville gå.

Men Sivert Jespersen hade nu satt sig i sinnet, att han skulle få rätt på Fennefos’ hemlighet eller åtminstone skaffa sig sjelf och de äldste ett öfvertag öfver den myndige unge mannen.

»Vi ha talat oss emellan,» började han, »vi ha talat om dig, käre Hans Nilsen, ja det ha vi verkligen gjort. Vi tycka alla, att du begagnade starka ord den der gången, du vet nog sjelf, hemma hos mig.»

»Jag talade af nit; och föllo mina ord för hårdt, så ber jag er förlåta mig; jag trodde det var af nöden, men det var ingen ovänlighet i mitt hjerta.»

»Nej, det är det visst inte,» fortfor Sivert Jespersen,»men hvad som har väckt vårt bekymmer är den nedslagna sinnesstämning, hvari vi sedan dess ha sett dig. Du är ännu ung, Hans Nilsen, och vi ä’ gamla, åtminstone äldre än du, allesamman. Och vi veta så väl hvilka frestelser det är, som helst anfalla det unga blodet; och har du lidit något nederlag af fienden i ditt eget kött, så vilja vi bjuda dig handen till upprättelse.»

Hans Nilsen Fennefos såg med sina klara ögon från den ene till den andre, och det föreföll dem alla, som om han dröjde pinsamt länge vid Endre Egeland.

»Jag tackar er, men Gud har varit nådig; jag behöfver ingen upprättelse i det afseendet.»

[ 198 ]»Så innerligt godt det var att höra!» utbrast Sivert Jespersen kärleksfullt. »Men bli inte ond på mig, käre vän! om vi än i det yttre äro bevarade från fall, så glömmer du väl icke, att det står skrifvet allvarliga ord också om tankar, ord och begärelser.»

»Vill väl någon af er kasta den första stenen?» frågade Hans Nilsen lugnt rundt omkring i kretsen.

Ingen svarade, och den, som satt närmast Sivert Jespersen, trampade honom på foten för att få honom att sluta upp med detta. Men det var för sent; Fennefos fattade ett beslut och reste sig hastigt upp; derpå talade han sålunda:

»Käre bröder och vänner! Ja visserligen, jag använde hårda ord, då jag sista gången talade bland eder. Jag kom från elände och mötte välstånd, jag kom från bekymmer och mötte säkerhet, jag kom från svält och nöd, och man satte mig vid den rike mannens bord. Derför erinrade jag mig hvad Hauge har efterlemnat oss till rättesnöre: »De äldste må icke se genom fingrarne med någon af sina medäldste i någon last, utan tillbörligen straffa dem så väl som hvar och en enskildt. De, som hafva förvärfvat sig de troendes aktning och vilja vara goda kristna, bör man gifva noga akt på, att de icke vänjas vid smicker och flathet, utan tåla till och med skarpa påminnelser och hård mat.» Derför talade jag som pligten dref mig. Men efter den dagen har Herrans hand fallit tungt på mig; och i min svåra syndfullhet ansåg jag, att jag aldrig mera vågade framträda och tala ett bestraffande ord till någon. Det var den tiden, i hvilken I hafven sett mig vandra nedböjd och [ 199 ]sagd bland eder. Men lofvad vare Gud, som åter har upprest mig genom sin nåd; ännu vågar jag hoppas, att Herren icke alldeles vill förkasta mig som ett ovärdigt redskap. Men, kära vänner! bland eder kan jag ej längre stanna.»

Alla sågo oroligt på honom.

»Vill du väl skilja dig från bröderna?» frågade den gamle.

»Nej, det vill jag icke; men jag måste bort härifrån, både för min egen skröplighets skull, och derför att jag fruktar, att jag efter detta ej strängt nog kan bestraffa och förmana eder, ty, kära vänner, jag tror att I faren sorgligt vilse i många stycken.»

»Ämnar du draga norrut igen?» frågade en.

»Eller har kanske Herren böjt ditt hjerta mot de arma hedningarne i Afrika?» sade en annan.

Hans Nilsen såg på honom: »Tack skall du ha för det ordet; jag vill öfvertänka det och bedja anden upplysa mig om det rätta.»

Dervid kände de sig alla lättade. Missionssaken var deras egen, väckt och satt i gång af herrnhutarne och Hauges vänner. Kom Hans Nilsen i missionens tjenst, så var han fortfarande deras, och de skulle ej mista honom; först nu kände de hvilket stöd han var för dem alla.

Sivert Jespersen började också strax uppmuntra honom till att låta utsända sig till de förmörkade hedningalanden.

Men om det var uttrycket: låta utsända sig eller om Hans Nilsen alls icke kunde tåla Sivert i dag, nog af, han svarade tämligen skarpt: »Om jag går, så är det blott en, som utsänder mig, [ 200 ]och det är Gud Herren. I skolen också akta väl på eder missionsgerning, kära vänner! I minnens huru både de vantrogna och icke minst presterna hånade eder, då I börjaden. Och se, redan nu, då den eld, I tänden, har bredt sig öfver landet, så att hjelp och gåfvor tillströmma rikligen, se nu komma dessa samma prester i svärmar liksom korpar, hitlockade af den feta lukten. De vilja ej låta lekmännen behålla ett så kristligt verk, då det är lifskraft i det, utan de vilja böja det in under kyrkan, som de kalla det, d. v. s. de vilja förderfva edert verk och föra allt sitt högmod, sitt rätthafveri, sin strid och sin ofördragsamhet in i det; och så länge det går bra, vilja de stå framför och ropa: se här äro vi! men händer det något galet skola de krypa bakom och säga: ja, så går det, när folket vill råda sig sjelft.»

Den gamla elden var nu öfver honom. De äldste sågo på hvarandra med bedröfvelse, att de skulle mista en sådan broder, och en sade:

»Men om du ej vill vara vår utskickade, hvart ämnar du då gå?»

»Jag tänker nog att jag skall finna hedningar,» svarade Hans Nilsen, »men låt oss nu skiljas för denna gång; och måtte den Gud, som väckte våra fäder, vara i oss alla med den första kärlekens kraft, på det att vi må kunna fullkomna hans gerning till välbehaglighet.»

Derpå räckte han dem alla handen, den ene efter den andre, och de gingo.

Det var en stilla, tung hösteftermiddag. Den lilla skaran vandrade fram öfver fälten mot staden. Haugianergården, som folket kallade den, låg [ 201 ]vackert i aftonsolen med sina solida och välmålade byggningar. Jorden var klen, men väl skött, och bakom de prydliga stenmurarne stodo här och der små trädplanteringar.

Men då den lilla skaran af de äldste kom till grinden i stenmuren, hvarifrån vägen förde rakt ned till staden, stannade den gamle färgaren och brast i gråt. De andra samlade sig omkring honom.

»Här stod jag om våren 1804 med min fader och Hans Nilsen Hauge. Den tiden var här ljung och nakna bergknallar, hvart man vände sig. Far och Hauge hade talat om att köpa hela slätten och myren här, så som det också blef. Hauge hade gifvit råd och anvisning till allt det han ansåg borde inrättas och drifvas här — ungefär så som vi sedan gjorde det. Då vi nu skulle gå hem igen, sade min far: »Ja, om nu Gud bara ville lägga sin välsignelse till!» Han tänkte väl mest på det timliga, far; det var ju ett vågsamt företag, och mycket pengar fans det icke den tiden hos Hauges vänner. Men Hauge sjelf smålog och svarade så frimodigt: »Nej, sannerligen jag är ett grand rädd för det, Ingebret, om det är det timliga du menar. Snarare ville jag bedja Gud bevara dem, som komma efter oss, mot alltför stor medgång och lycka i den verldsliga handeln. Och det skall du minnas — sade han sedan till mig — du som nu är ung: det behöfves stark rygg till att bära goda dagar.» Jag ser honom så grant för mig, just der stod han. Sjelf var han ju ännu ung och inte så mycket äldre än jag. Men ändå kändes det för mig, som om jag stod [ 202 ]inför någonting högst ärevördigt och upphöjdt, som jag måste böja mig djupt ned för. Något af det samma kände jag i dag, då han talade, den unge Hans Nilsen Fennefos. Det tjenar till ingenting att vi förneka det: det är han, som har rätt, och det är vi, som ha blifvit ljumma i den första kärleken.»

Den gamle skakade vemodigt på hufvudet och gick nedåt mot staden; de andra följde tysta efter. —

Madam Torvestad blef gammal af förargelse under denna tid. Bröderna hade tagit Hans Nilsen ifrån henne och fortforo att handla bakom hennes rygg; och metoden från Gnadau visade sig alldeles fruktlös.

Visserligen blef Henriette blek och mager af det myckna fastandet och inspärrningen, men till gengäld kom det en trotsig glöd i hennes ögon; och en dag hörde modern henne sjunga med käck stämma:

«En sjömans brud har böljan kär,
Det stolta haf hon fjernt och när
Betraktar som sin brudsäng blå
Och vaggan för hans pilt också«.

Då brast madam Torvestads tålamod; och utan att betänka sig som hon brukade, for hon in till Henriette, gaf henne en ordentlig örfil på hvardera kinden och sade, i det hon gick: »Jag skall snart lära dig en annan visa; vänta bara!»

Henriette satt som förstenad. Hon hade nog sett modern ond förr och fått mången örfil under sina uppväxande år; men så hade hon aldrig sett [ 203 ]henne. Hon anade intet godt; likväl hade hon icke tänkt sig att det skulle bli så förskräckligt som det blef.

Ty en timme derefter kallades Henriette ned i salen, och der var madam Endre Egeland. Den tjocka gula damen kysste henne, och nu kom det ut: hon hade nyss på stunden blifvit förlofvad med Erik Pontoppidan Egeland, det värsta hon visste under solen.

Då Sara hörde talas om denna förlofning, gick hon öfver till byggningen inpå gården för att tala med modern. De stängde sig inne; men samtalet blef kort. Madam Torvestad afvisade genast sin dotter, och då det gälde och Sara satt midt för modern i det gamla rummet, hade hon dock icke mod till att våga en afgörande kamp.

Hvad skulle hon dessutom säga? Skulle hon yppa sitt eget elände, sin egen skam?

Sara gick upp till Henriette. På allt hvad Sara sade svarade hon ingenting annat än: jag vill inte, jag vill inte; jag har ju svurit. Hon var sjuk och hade feber.

Sara fick af henne kläderna och lade henne till sängs; men modern ville sjelf sköta henne. Och Sara måste gå ännu mera beklämd och olycklig än hon var förut.

Alltsom veckorna förgingo inemot hösten, förhärdades hennes hjerta mer och mer. Fennefos hade återfått sin klara, rena blick; han såg öfver henne, som om hon var långt borta.

Det berättades en dag, att han skulle bli missionär. Sara hörde det; och det blef mörkare och mörkare inom henne. Hon hatade sin mor [ 204 ]och afskydde sin man; men hon gick så stilla med det, att ingen anade hvilka tankar sjödo inom henne.

Jacob Worse hade nu på allvar kommit i nappatag med djefvulen. Det blef honom småningom klart, att den onde alltid och öfverallt var närvarande både utom honom och inne i hans innersta hjerta. Och de kämpade, djefvulen och skeppar Worse, från morgon till qväll och om natten, när han drömde.

I allmänhet förlorade Worse.

Men någon enda gång kunde han också narra den sluga satan, när han i tid kom under fund med hans fördömda list.

Så en dag med skeppar Randulf.

Han hade fått Worse med sig på en vandring i staden och gick och pratade och lockade honom längre och längre bort mot skeppsvarfvet till; men plötsligt märkte Worse det.

Han hörde af ett par pojkar, som sprungo förbi, att ett fartyg skulle af stapeln, och då var det honom lätt att genomskåda den ondes snara.

Ty det var ett gammalt knep af djefvulen att draga hans tankar in i allt syndaelände från hans tidigare lif med tillhjelp af sådana saker, som hörde till sjö och fartyg.

Derför hade han också för länge sedan satt den halffärdiga modellen till »Familjens Hopp» upp på vinden, och då han nu märkte, att djefvulen frestade honom genom Thomas Randulf, vände han plötsligt om och skyndade sig hem till Sara.

Men Randulf sörjde öfver sin vän, och om qvällen i klubben sade han: »Det är snart förbi [ 205 ]med Jacob Worse; pass på hvad jag säger: han lefver inte länge, det såg jag på honom i dag.»

»Det tror jag inte,» svarade en annan, »visst ser han något gul och glåmig ut, men —»

»Ja, se det ser jag på byxorna,» svarade Randulf.

»Hvad är det för förbannade dumheter, Randulf?» ropade lotsåldermannen från spelbordet.

»Dumheter?» svarade Randulf stridslysten. »Ja, dina ord i all ära och mina bakom dörren, ålderman, men det är nu ändå som jag säger. När döden har märkt en man, blir han så besynnerligt tunn och slankig i byxorna.»

De skrattade allesamman och påstodo, att det kom sig deraf, att sjuka menniskor bli magra.

»Nej, nej!» ropade Randulf med mycken ifver. »Det jag menar förhåller sig på ett särskildt sätt. Byxorna bli liksom så tomma och tunga och långa, som om de ville rakt falla ned, och fram öfver foten lägger det sig tre stora tjocka veck. När jag ser det, så vet jag: den karlen lefver inte länge. Det kan ni lita på, för det är en sanning som är fast och orygglig.» —

Då det började bli fult väder fram i oktober gick Jacob Worse ännu mera sällan ut; han hade blifvit frusen af sig och satt helst inne. I de små böckerna läste han så godt han kunde; men det ville dock ej förhjelpa honom till den andens frimodighet, hvaraf han hade så stort behof.

På bönemötena var det egendomligt att midt ibland alla de lugna, andäktiga ansigtena se denne gamle bekymrade man med det täta, hvita håret, rynkig och slapp i ansigtet, men sökande med [ 206 ]ögonen från den ene till den andre, lyssnande begärligt till hvad som talades, om de då aldrig skulle komma, de ord, som skulle skänka honom frid och andens frimodighet.

Men djefvulen hade af gammalt alltför fast tag i honom. Han lade svordomar på hans tunga och onda tankar in i hans hjerta; på sammankomsten, då Sivert Jespersen läste ur postillan, kom djefvulen halande med de 200 tunnorna salt, eller också förvände den onde hans syn, så att han hittade på, att Endre Egeland satt och starrbligade på de unga flickorna med sina små gröna ögon.

Om natten, när det blåste och tjöt i den smala gränden bredvid hans hus, förde djefvulen honom ut på hafvet i storm, ombord på »Familjens Hopp», så att han fann en syndig glädje i att ligga och tänka på huru han manövrerade det präktiga fartyget, och huru vackert det förde sig i den svåra sjögången.

Eller också frestade satan honom till högmod, då Garman & Worse gjorde stora affärer, eller till vrede och otålighet, då Romarino kom och skulle ha penningar eller namnteckning.

Ja, till och med Thomas Randulf använde djefvulen till att förderfva honom med; och en dag, då de möttes på torget utanför Worses port, måste han bara skynda sig in igen till Sara; han tyckte sig tydligt se, att Randulf hade långa krokiga klor.

Inne i sängkammaren var det bäst, isynnerhet när Sara var der. Der kunde han, om han var ofantligt vaksam, någorlunda hålla djefvulen ifrån sig.

[ 207 ]Men emellertid blef hans onda allt värre; han sof illa och förlorade matlusten. Det enda han ännu tyckte om var ärtor och fläsk, så som han hade fått det till sjös i all sin tid. Och hvar förmiddag, när han kände lukten af ärtor från köket, blef han upplifvad.

Men så föll det honom en dag in, om ej detta också var en af den ondes falska snaror för att locka hans tanke bort från det ena nödvändiga och till hans forna lifs stora syndaelände.

Och då de satte sig till bords, kunde han knappast röra maten; djefvulen var i ärtorna också.



←  Kapitel 12 Upp till början av sidan. Kapitel 14  →