Skeppar Worse/Kapitel 12
| ← Kapitel 11 |
|
Kapitel 13 → |
Hvarje afton, då Henriette gick i säng, upprepade hon den ed hon hade svurit Lauritz, då han reste: »Jag lofvar och svär att älska dig trofast i lif och död och aldrig gifta mig med någon annan.»
Men hvarje morgon, när hon steg upp, suckade hon och grät ibland, ty hon såg ingen utväg och hon fasade för hvarje dag som kom.
På hennes tjugonde födelsedag hade modern rent ut sagt henne, att hon snart skulle gifta sig. Lauritz hade farit på långtur, han kom visst icke hem på två år; och om han också kom, visste hon alltför väl, att modern aldrig skulle låta dem få hvarandra.
Så vacklade Henriette mellan den frimodiga eden och den ogenomträngligaste hopplöshet, än ytterligt nedslagen, än vaggande sig i stolta drömmar om sin käcke Lauritz, huru han älskade henne och huru fast han litade på hennes trofasthet.
Hon blef icke fyllig som systern, utan höll sig smärt och mager; hennes fina, lifliga ansigte fick ett spändt uttryck, som om hon hvarje ögonblick gick och väntade på något. Hon förtrodde sig till Sara, och hon talade för henne och förmanade henne till lydnad.
Men Henriette var alltför klok för att ej upptäcka huru Sara hade det i sitt äktenskap; icke heller var det någon synnerlig kraft i Saras förmaningar, när hon talade om lydnaden. —
Flera dagar efter Sivert Jespersens bjudning syntes Hans Nilsen icke till; han infann sig icke vid måltiderna och var icke en gång hemma om natten.
Madam Torvestad skulle icke ha bekymrat sig så mycket derom, ty sådant hade händt förr. Fennefos hade många vänner i trakten, som han ibland besökte. Men hvad som oroade henne var att den gamle färgaren flera gånger hade varit der för att fråga efter Hans Nilsen, utan att vilja anförtro henne hvarför han sökte honom.
Madam Torvestad hade nu nästan tröstat sig öfver missräkningen med Sara. Då hon märkte, att dottern växte henne öfver hufvudet, var hon klok nog att nöja sig med den glans, som äfven föll öfver henne i följd af det rika och goda partiet. Och fastän Henriette icke på långt när fylde Saras plats vid bibelpulpeten, fortforo dock madamens små sammankomster att vara besökta, och hon bevarade sitt anseende bland de äldsta.
Men under de sista dagarne föregick det en förändring, som oroade henne. Hon kom mycket snart under fund med, att det hon hade läst vid middagen om Franckes himmelsfärd hade gjort ett mycket ogynsamt intryck. Vidare fick hon veta, att de äldste höllo rådplägningar om Fennefos, utan att hon blef tillkallad. Den gamle färgaren hade påtagligen ett hemligt ärende till honom från dem.
Madam Torvestad öfvervägde saken med besinning och fattade sitt beslut. Så snart Hans Nilsen ändtligen visade sig igen på eftermiddagen den femte dagen, mötte hon honom på trappan och drog honom in i sitt rum.
»Sist du var här i staden,» började hon utan någon inledning, »frågade du mig, om jag trodde att du borde gifta dig; den gången svarade jag nej, men nu anser jag, att det kunde vara på tiden.»
Han gjorde en rörelse på stolen, och nu först blef hon uppmärksam på hans besynnerliga utseende.
Han satt böjd, halft vänd från ljuset; de klara gråa ögonen, som eljest stodo så öppna mot den han talade med, voro nedsänkta, och när de lyfte sig, gledo de åt sidan. Blek var han också; men stundom rodnade han och strök sig öfver ansigtet med handen, som om han ville dölja det.
I sin förundran glömde hon att gå vidare och fortfor bara att upprepa: »nu anser jag, att det kunde vara på tiden.»
Fennefos å sin sida trodde, att hon visste allt, liksom han öfver hufvud taget trodde, att hvar och en kunde se hans synd och orenhet utanpå honom. Och då hon fortfor att upprepa, att det var på tiden han gifte sig, blef han så skamfull, att han ej visste åt hvilket håll han skulle se.
Madam Torvestad förstod ej riktigt hvad hon såg, men det förstod hon, att Fennefos på ett eller annat sätt hade fått en knäck; kanske var han så lättare att leda.
»Du frågade mig också den gången, Hans Nilsen, om jag kände någon kristligt sinnad ung qvinna, som kunde passa för dig. Nu tror jag, att jag har funnit en. Min dotter —»
Han såg ett ögonblick så förvildadt på henne, att hon nästan blef rädd: »Är du sjuk, Hans Nilsen?»
»Nej, jag är bara trött.»
Men nu fick madam Torvestad en misstanke: »Eller skall jag tro, att du har låtit ditt hjerta snärjas i en syndig kärlek? I så fall, Hans Nilsen, så bed Gud bevara dig och hjelpa dig att kämpa mot djefvulen i ditt eget kött. Du borde vara man till att segra och ej låta fånga dig i en så usel och vederstygglig snara. Henriette är visserligen ung, men hos dig visste jag henne väl förvarad, och jag tror och hoppas, att hon kunde bli till välsignelse för dig.»
Fennefos kom nu så mycket till besinning, att han kunde tacka; visserligen hade han inte tänkt på att gifta sig nu; det var ju en allvarlig sak —
»Det är icke godt för menniskan att vara allena, allra minst för mannen,» sade madam Torvestad med eftertryck, »det vet visst du också, Hans Nilsen; och du minnes nog hvad Paulus säger —»
»Ja, ja,» skyndade han sig att afbryta, »eftersom ni anser, att jag bör göra det, skall jag bedja Gud vända det till det bästa.»
»Jag skall tala med Henriette,» sade madam Torvestad.
»Tack, men jag ville gerna sjelf —»
»Nåja, till dig har jag förtroende; här inne är väfrummet.»
»Nu genast! Jag tänkte —»
»Det är inte något skäl att uppskjuta det,» svarade madam Torvestad, öppnade dörren och ropade ut tjenstflickan; derpå lät hon Fennefos gå dit in.
Han lät leda sig som en hund. Det var intet tvifvel om att ej madamen kände till alltsamman. Och denna blygsel tillsammanlagd med hans trötthet gjorde honom alldeles viljelös i hennes händer. I fyra dagar hade han flackat omkring längs kusten, undvikande sina bekanta, och hos främmande hade han ätit och sofvit. Hela tiden hade han kämpat i ånger med fruktan och bäfvan. Men han hade vändt tillbaka tvifvelaktig och utan frid i sitt sinne med den obestämda afsigten att hämta sina saker och resa långt bort.
Då han nu stod inför Henriette, som såg honom oroligt in i ansigtet, visste han ej hvad han skulle göra.
Men hon, som hade fått tillräckligt många häntydningar under den senare tiden, tog mod till sig och sade halfhögt: »Hans, jag är förlofvad.»
»Jag har gifvit Lauritz Seehus min ed för lif och död,» tillade hon och såg fast på honom.
Hans Nilsen stirrade på detta barn, som öppet tillstod sin kärlek för lif och död, så öfverlägsen, så mycket renare än han.
»Hör på, kära Hans,» sade nu Henriette och lade sina händer förtroligt på hans axlar, »du har alltid varit snäll mot mig och du är snäll i dig sjelf. Du skall inte ta mig på det sättet, det vet jag; men du måste hjelpa mig mot mor.»
»Jag skall visst inte göra dig olycklig, Henriette; men du får inte sätta dig upp mot din mor.»
»Men jag vill inte, jag kan inte ta någon annan än den jag håller af!»
»Hör på, barn!» sade han nu lugnt och såg smärtsamt på henne; det var icke första gången stackars förälskade qvinnor sökte hjelp hos Hans Nilsen, och i dag var han mer än någonsin i stånd att förstå dem; »visserligen är intet sår bittrare än det, som kärleken slår i ungdomen. Men så är det likväl upprättelse och helbregdagörelse för den, som söker frid i att fullgöra sin pligt i all lydnad mot Guds bud och mot dem han har satt i sitt ställe att råda öfver oss. Du säger att du inte kan gifta dig med en, som du inte håller af, men betänk ändå huru ofta hjertat tar miste i ungdomens ålder och —»
»Ja, se till exempel på Sara,» afbröt Henriette, »hvad hjelper all hennes rikedom och all hennes gudsfruktan; jag vet, att hon är den olyckligaste varelse på jorden.»
Hans Nilsen vände sig bort; han var åter afväpnad.
Men Henriette gick fram till fönstret och såg upp i luften öfver den rymliga gården; hon slog ett beslutsamt slag med den ena handen i den andra och och sade halfhögt: »Dessutom har jag ju svurit.»
Hans Nilsen gick tillbaka till madam Torvestad och sade bara, att han och Henriette ej kunde bli ense. Hon ville fråga honom om mera, men nu kunde han ej stå ut längre, han lemnade rummet utan att svara.
Men icke heller der uppe fann han den hvila han så väl behöfde. Ty på hans rum satt den gamle färgaren och väntade på honom.
»Jag har väntat på dig, Hans Nilsen, och sökt dig flera gånger. Det är ibland oss alla ett stort behof att få samtala med dig och umgås rätt flitigt och förtroligt med dig. Men nu synes det oss, som om du här i huset är så upptagen af qvinnornas tal och umgängelse.»
Nu var Fennefos så trött, att han nästan sofvande hörde på den gamle; han förstod, att de ville ha honom bort från madam Torvestads hus, och det ville han gerna sjelf.
»Det är mycket folk samladt,» fortfor färgaren, »uppe på gården och flera blir det snart, när skörden begynner. Det skulle vara bra, ansågo några af oss, om vi hade en pålitlig man der, som både kunde arbeta och tala Guds ord under hviltimmarne. Sivert Jespersen och de andra ha ju så mycket att sköta om i staden, och så tänkte vi att vi skulle fråga, om Hans Nilsen vill flytta dit upp?»
»Det vill jag gerna göra, om ni tro det gagnar till något.»
»Vi ha tänkt, om du ville gå dit upp i morgon?»
Fennefos blef litet öfverraskad, men samtyckte för att få fred; och så snart färgaren hade gått, kastade han sig på sängen och föll i sömn. —
Madam Torvestad stod en stund och betänkte sig, som hon brukade, då Hans Nilsen hade gått. Derpå öppnade hon med en viss högtidlighet dörren till väfrummet: »Henriette, gå upp och lägg dig!»
»Ja, mor,» svarade Henriette, som efter samtalet med Fennefos fallit i ett af sina djupaste modlöshetstillstånd; hon närmade sig darrande modern för att säga god natt, fast solen stod högt på himlen.
»Jag vill inte säga god natt till dig, och du skall inte heller ha någon qvällsmat,» sade modern och stängde dörren.
Så började de stora afstraffningarne i Gnadau, och madam Torvestad mindes ännu, huru det kunde böja den motsträfvigaste. —
Då Jacob Worse vaknade morgonen efter Randulfs minnesvärda födelsedag, kände han sig ovanligt illamående. Hufvudet var tungt och dunkade som en hammarsmedja, och i magen kände han sitt onda.
Hans hustru var för längesedan uppstigen, och Worse vaknade egentligen vid att två af magasinskarlarne kommo in och togo hennes säng, som stod tätt bredvid hans,
»Hvad är det ni ta er till?» frågade han buttert.
»Vi flytta madamens säng ut i salen.»
»Hvad är det för dumheter?»
»Tyst, tyst!» sade den gamle magasinsuppsyningsmannen, »kapten får inte bli ond; ni är sjuk, kapten, och får inte tala — skulle jag säga från madamen.»
Worse brummade litet och såg med dåsiga ögon efter sängen, som flyttades ut.
Då hans hustru strax derefter kom in, sade han: »Att du har flyttat sängen, Sara! Du vet ju, att jag blir frisk i morgon igen; det är bara första dagen som är så förbannadt besk — tvi! — aldrig skall jag smaka toddy mer, det är en gemen smörja!»
»Du är sjukare än du tror både till själ och kropp, och jag tycker du borde tänka på att söka läkedom för bäggedera — isynnerhet för din själ, innan det blir för sent.»
»Ja, kära du, du vet att jag vill så gerna; men du måste hjelpa mig, Sara! Kom och sätt dig hos mig och läs litet för mig.»
»Inte i dag,» svarade hon.
Han låg alltså ensam i sin säng hela den dagen och mådde mycket illa. Dagen derpå var han åtminstone klar i hufvudet, men smärtorna i magen plågade honom så, att han fann sig i att ligga qvar.
Sara kom då och då in i sängkammaren, och han bad henne så bevekande, att hon skulle sitta hos honom; när han var ensam, fick han så många svåra och hemska tankar.
Hon satte sig då borta vid fönstret med några små böcker; hon hade också fått små böcker liksom modern.
»Det är ju så, Worse, att du nu vill omvända dig och göra bot för dina synder; eller vill du ännu uppskjuta det längre?»
»Nej, nej, kära du, du vet hur gerna jag vill omvända mig; men du måste hjelpa mig, Sara; jag vet ju hvarken ut eller in.»
»Ja — då vill jag börja med att läsa för dig ur en god bok om nio bevekande orsaker, som skola väcka till erkännande af synden och drifva menniskan till bot och bättring. Hör nu noga på, inte bara med öronen, utan också med ditt genstörtiga hjerta, och måtte Herren lägga sin välsignelse till ordet.»
Derpå läste hon långsamt och med eftertryck: »Först leder Guds stora barmhertighet oss till omvändelse, så som apostelen säger i brefvet till de Romare, andra kapitlet, fjerde versen: Guds godhet leder dig till omvändelse.
Dernäst drager det rena och klara Guds ord oss till bot. Ty liksom Herren fordom hafver sändt sina profeter, så skickar Han ännu dagligen sina predikanter och andra redskap, hvilka liksom en basun utropa Hans ord och låta den ljufva Aaronsklockan höras bland menniskorna för att derigenom väcka dem till omvändelse.
Äfven böra vi noga gifva akt på Guds domar, som han från verldens begynnelse hafver fält öfver halsstarriga syndare, såsom vid vattufloder, starka vindar, främmande hotelser från himlen, väderljus som nedsända eld ofvanifrån, och jordskalf under våra fötter, som kasta husen i en hop öfver våra hufvud.»
»Lissabon,» mumlade Worse; han hade en bild af den stora jordbäfningen öfver soffan i salen.
»Den fjerde bevekande orsaken är våra begångna synders oändliga tal, då vi vandrade i våra lustar, dryckenskap, fråsseri, fylleri och förfärande afguderi.
Den femte är vårt lifs korthet, hvilken allvarligen ropar till oss, att vi böra omvända oss. Ty lifvet far hastigt bort, liksom om vi flöge derifrån, och vi förtära våra år som ett intet.
Den sjette är det ringa antalet af dem som blifva saliga; ty porten är trång och vägen är smal, som förer till lifvet, och få äro de som finna den.
För det sjunde hotar döden oss, hvilken är köttet förhatlig, och dess ihågkommelse faller sig bitter för hvar och en, som är qväfd och fångad i de verldsliga välluster.»
Worse gjorde en orolig rörelse i sängen, som om han ville afbryta, men hon fortsatte:
»Så skola vi ock betänka domens dag, den der skall komma som en tjuf om natten, på hvilken himlarne skola förgås med stort buller; elementen skola smälta af hetta, och jorden och allt hvad deruppå är skall uppbrännas.
Men den nionde och sista bevekande orsaken är helvetets pina, hvilken är framför alla marter den olidligaste och outhärdligaste. Skriften talar fasansfullt om de förkastades tillstånd i den eviga elden, der matken aldrig dör och elden aldrig utsläckes; en fördömelse, en outsläcklig pöl, som evigt brinner med svafvel och eld; den kallas Gehenna, hvilket är uttydt: den eviga pinan; och det står skrifvet: den hålan är från i går tillredd, ja den samma är ock beredd för konungen, djup och vid tillräckligt. Så är boningen derinne eld och trä i största mångfald; Herrans ande skall antända den som en svafvelström.»
»Hör du, Sara, tror du inte att du kunde hitta på något annat?» frågade Worse orolig.
»Helvetets pinas dagar,» läste hon vidare, »skola aldrig nå sin fullkomlighet eller dess år någon ände. När så många år äro förgångna som det är menniskor i verlden och stjernor på firmamentet; när så många tusen år äro till ända som det är stenar och sand på hafvets botten, så skall det dock utöfver dessa vara ännu tio hundra tusen gånger flera att vänta. Sådana, som ej vilja låta sig bevekas, då de höra detta, de skola härefter få erfara det och sönderrifvas i stycken. Alla drinkare och bespottare och de, som göra buken till sin gud, och de, som tjena sina egna lustar, samt med alla vantrogna, de skola på en och samma dag uppenbaras för Herrans domstol. Då skall Guds majestät uppenbara sig med ett blodshämnande svärd och en doms staf. Djefvulen, den gamle Satan, skall stå på den ena sidan, för att beskylla dem, deras eget samvete på den andra, för att fördöma dem, och nedanför helvetets upplåtna svalg till att uppsluka dem.»
»Sara, Sara! läs inte mera!» bad Worse.
Men hon höjde stämman, och orden skuro som skarpa knifvar: »Då skall den afkunnas, den jämmerfulla och bedröfliga domen: Gån bort, I förbannade, till evinnerlig eld, som djefvulen och hans englar tillredd är! Der skola de dricka af Guds evigvarande vredes kalk i mörkrets konungarike, i djefvulens afskyvärda åsyn, med alla Herrans förbannade fiender. Hvarest den bedröfvelige och vemodige Guds vredes brusande skall alltid ljuda genom deras öron, hvarest det skall varda gråt och tandagnisslan, hvarest ingen annan glädje är än en fasansfull ödeläggelse, ve och oändlig klagan. Deras skrik och tjut skall vara häftigt, deras suckar så djupa och deras elände så outsägligt, att de skola tjuta som hundar, ja som vilda ulfvar, och tjutande och rasande skola de ropa i sitt förderf: »Ve, ve, ve, att jag någonsin blef född! Ack, hade jag aldrig varit född och hade min moder aldrig undfått mig! Förbannad vare den tid, då jag blef aflad, den stund, då jag blef undfången och den dag, på hvilken jag diade min moders bröst!»
»Sara! För Guds skull, håll opp!» skrek Jacob Worse; han satt upprätt och höll sig fast med bägge händerna, svetten perlade på hans panna, och han skälfde så att sängen skakade.
Hon vände sina skarpa ögon mot honom och sade:
»Har du nu ändtligen fallit i lefvande Guds händer?»
»Sara, Sara, hvad skall jag göra?»
»Bed!» svarade hon och gick.
Han låg och vältrade sig i smärtor och ångest, ropade på henne och bad henne förbarma sig och komma in till honom; han hörde henne i rummet bredvid.
Ändtligen kom hon in igen.
»Sara, hvarför är du så hård mot mig? Sådan var du inte förr.»
»Jag tog dig inte på det rätta sättet.»
»Tror du, att detta är det rätta?»
»Jag hoppas det.»
»Ja ja, du förstår det bäst; men då måste du hjelpa mig — Sara, gå inte ifrån mig!» och han höll hennes hand så fast, som om han var nära att drunkna.
Några dagar derefter fick han stiga upp; han gick omkring i huset, der Sara var, orolig när hon gick ut ur rummet.
Eller också satt han i en vrå med en gudlig bok mellan händerna, icke så mycket derför att han läste, utan för att ha ett beskydd mot djefvulens onda anlopp.
Ty nu hade han ändtligen fått riktigt klart för sig hvad han aldrig förr hade trott riktigt på: att djefvulen var efter honom öfverallt.
Då Sara hade lyckats skrämma honom ifrån sig, blef hon litet mindre sträng. Endast när han plågade henne eller häntydde på, att nu var han frisk, sängen kunde flyttas in igen, kom åter det hårda i hennes ögon, och hon talade eller läste någonting för honom, som gjorde honom nästan halfgalen.
Sjelf gick hon som i det djupaste mörker. Hon hade hvarken böner eller sång, och på sammankomsten följde hon med utan tanke.
Den sekund hon hade legat i hans famn hade med ens uppenbarat för henne det oerhörda bedrägeri, som utöfvats mot henne. Hennes ungdom, hennes häftiga blod, hennes varma, obegränsade kärlek till denna man, allt detta hade de instängt och nedtryckt under Guds ord, förmaningar, salmer, bibelspråk, samtal och bön.
Och nu var det icke annat än ord — ord — ord —, som hon slängde ifrån sig med hån. Hon visste icke mera om tro och hopp, men om kärleken visste hon, att hon älskade en enda man, älskade honom vildt och lidelsefullt.
Under de dagar Fennefos var borta gick hon i feber. Så kom han igen, flyttade från hennes mor och ut på haugianernas gård. Den låg strax invid staden, och Sara, som eljest aldrig kom utanför de närmaste gatorna, började göra långa promenader i trakten.
Bakom en stor sten eller en gärdesgård stod hon och stirrade efter honom, när han arbetade ute på marken. Fick hon ej se honom, satte hon sig på ett fjällutsprång och stirrade utåt eller plockade en blomma och betraktade den uppmärksamt från alla sidor, som om den varit någonting nytt, märkvärdigt, som hon aldrig förr hade sett.
På sammankomsterna fick hon betrakta honom; men han talade aldrig, icke heller vände han sina ögon en enda gång åt det håll, der hon satt.
På henne märkte folk ingenting, men med Fennefos tyckte vännerna, att det hade försiggått en fördelaktig förändring. Den öfverdrifna strängheten, han hade börjat med, hade nu alldeles vikit ifrån honom, ja det var nästan någonting ödmjukt öfver honom.
| ← Kapitel 11 | Upp till början av sidan. | Kapitel 13 → |