Skeppar Worse/Kapitel 11
| ← Kapitel 10 |
|
Kapitel 12 → |
Skeppar Randulfs lilla hvita hus låg högt med utsigt öfver stadsviken och fjorden. De båda vännerna hade ätit och ätit duktigt; nu sofvo de middag, värden på sin vanliga plats i soffan och gästen i en stor länstol.
Fönstren stodo öppna; det var varmt solsken. Staden förde intet oväsen i den fredliga eftermiddagsstunden, flugorna surrade ut och in och vinden fläktade matt i gardinerna.
Stora, glänsande svettperlor samlade sig på Jacob Worses näsa; han låg bakut i stolen med munnen öppen och storsnarkade
Randulf snarkade också, men icke fullt så högljudt. För ögonen hade han en gul sidenhalsduk, som hans gamla hushållerska hvarje dag måste binda honom om hufvudet, annars fick han ej sofva.
Ute i den branta backen framför huset var det några pojkar, som spelade »mablis»; de började lägga märke till det väldiga ljudet från de båda som sofvo och samlade sig under skratt och upptåg under fönstret.
Men plötsligt öfverföllos de af Randulfs hushållerska med en sopqvast, och pojkarne störtade i en oredig klump utför backen med skratt och skrik, så att Worse gläntade litet på ögonen och lade hufvudet öfver på den andra sidan.
Det blef nu alldeles tyst, tills snarkningen åter kom i gång; det hördes årslag från en båt, som rodde utåt viken och måsskrik långt ut i fjorden. Randulfs hushållerska stod på vakt med sin qvast, och de hederliga kaptenerna sofvo ännu en halftimmes tid.
Ändtligen reste Randulf sig, tog bindeln från ögonen och gäspade.
Härvid vaknade Worse till hälften och sade genast i en öfverlägsen ton: »Åh, så du har sofvit! Jag trodde du aldrig skulle vakna.»
»Vakna?» svarade Randulf spotskt, »jag har inte fått en blund i mina syndiga ögon, så som du snarkar.»
»Jag snarkar aldrig,» svarade Worse afgörande, »och för resten har jag varit vaken hela tiden, medan du sof.»
»Sof? Jag sof inte alls, hör du!»
»Ja, men det måtte väl jag bäst veta, som har suttit här och —»
— »och snarkat, ja! Det gjorde du som en hel karl.»
De käbblade ännu en stund om detta, tills de blefvo vakna.
Derpå tände de sina pipor och togo på sig rockarne; hos Randulf voro de alltid i skjortärmarne, hvilket var en fest för Worse, ty hemma fick han ej lof till det.
Sedan vandrade de båda gamla skepparne omkring på alla stadens bryggor, tittade in i magasinen och repslagarbanan, talade om fartygen i hamnen och granskade med den ytterligaste misstro ett nytt skepp, som var under byggnad på varfvet. Öfverallt träffade de bekanta, som de språkade med; Randulf var vid sitt allra bästa lynne, och Worse qvicknade också till, fast som i gamla dagar var han icke.
Det var nu nästan någonting nytt och ovant för honom, en sådan rond genom staden. Ty under den senare tiden kom han aldrig stort längre än ned på sitt eget magasin.
Det hade gått så besynnerligt med honom; han förstod det icke sjelf. Men från det ögonblick han hade öfverlåtit »Familjens Hopp» till andra, hade han nästan mist intresset för allt, som han förr hade sysslat med. Ja, när han nu såg ett fartyg segla ut genom stadsfjärden för fulla segel, var det honom nästan pinsamt — och förr var det ändå den skönaste syn han visste.
Emellertid fick Randulf honom upptinad i dag, så att han blef munter och till och med svor ett par gånger utan att märka det, hvilket uppriktigt gladde hans vän.
Ty liksom konsul Garman var äfven Randulf på sitt håll olycklig öfver att Jacob Worse gick förlorad, som han kallade det. Han retades ej längre med honom, det tjenade ju till ingenting. Men på klubben anförtrodde Randulf en och annan god vän vid ett varmt glas huru smärtsamt det var att se en sådan perla till sjöman som Jacob Worse alldeles förderfvad af ett andligt fruntimmer.
»Den satans rostockarn!» brukade han säga till slut. Dermed menade han den Rostock-koff, som seglat på honom i Bolderaa; ty det var hans fasta tro, att hade han, Randulf, bara varit hemma, skulle de aldrig ha fångat Jacob Worse.
Klockan sju återvände de till Randulfs lilla hus vid ypperligt humör och glupande hungriga. Då de sedan åter hade ätit duktigt — Worse hade ej haft sådan aptit på länge — fingo de sina rykande toddyglas på bordet framför det öppna fönstret; och den blåa röken från deras pipor kom bubblande som kanonskott än från den ene, än från den andre, som från två fregatter, hvilka saluterade för hvarandra.
Sedan de länge hade rökt tysta, sade Worse: »Sjön kan vara fin en sådan här sommarqväll — skål!»
»Sjön är alltid fin, Jacob! Skål!»
»Åhja, så länge man är ung.»
»Ung! Du är då inte mer än tre är äldre än jag, och Thomas Randulf tänker inte på att krypa i land på de första tio åren, det kan du hänga dig på.»
»Det är annorlunda med mig, ser du, för jag har det här invärtes, du vet —»
»Åh strunt!» svarade Randulf, »inte har jag just mycket reda på lefver och lunga och tarmar och inelfvor och mjelte och allt skräp di säger att vi ha i magen, men det vet jag, att den som hör till sjön, han är sjuk i land; ackurat liksom bonden spyr som en katt, när han kommer ombord. Det är en sanning, som är fast och orubblig.»
Jacob Worse hade ingenting att invända mot detta tal; han bara brummade litet och gned sig öfver magen.
»Har du försökt Rigabalsam?» frågade Randulf.
»Är du galen? Det är ju invärtes.»
»Du tror kanske inte, att Rigabalsam är bra invärtes också? Får du den äkta, min gubbe, så är den bra för allting, både inombords och utombords, det måtte väl jag veta!»
»Men för resten är det alls inte i magen du har det,» tillade Randulf djupsinnigt, »det är snarare i hjertat, för det är den der kärleken och de der qvinnfolkena, skall jag säga dig, som alltid har varit en spetälska för dig, Jacob; i alla dina dagar har du varit som en tok med fruntimmer, och alltid ha de narrat dig i stöpet, det har jag sett så mången gång både på Medelhafvet och Östersjön. Men sista gången har det gått allra sämst, för de heliga, ser du —!»
»Akta dig, Thomas, för hvad du säger om Sara. Hon har varit mig till stor välsignelse. Hvad skulle det ha blifvit af mig, en gammal sjuk gubbe, utan henne?»
»Du hade inte blifvit en gammal sjuk gubbe utan henne,» bröt Randulf ut; men nu såg den andre så morsk ut, att Randulf tog sig en lång klunk och hostade alldeles fasligt efteråt.
»Nej nej,» sade Worse, då han också hade vederqvickt sig, »hon har varit mig en god hustru både till kropp och själ, jag har lärt mig mycket af henne, som jag förut inte visste.»
»Ja, det var ett sant ord, Jacob! Jag skall tala om för dig hvad du har lärt dig: du har lärt dig att sitta i spiselvrån som en gammal käring och hänga i kjolarne på ett qvinnfolk och släpas omkring till bönemöten, Gud förlåte mig, som munkarnes mulåsnor i Spanien — det har hon lärt dig!»
»Vänta, Thomas!» svarade Worse och nickade med en säker min, »du kommer nog att sanna mina ord. Sådan var jag också som du, men jag har fått känna på annat, och det får du också, när din tid kommer; då först förstår du hvad vi ä’ för syndare.»
»Syndare! Åh ja, men jag är då inte så usel som många andra, och det är inte du heller, Jacob! Jag har nu känt dig i fyrtio år och väl det, men bättre karl till lands eller sjös fins inte i Norges land och rike, nu vet du det!» — och dermed slog han i fönsterkarmen.
Worse var icke alldeles känslolös för detta loftal, men han mumlade likväl, medan han kratsade ur pipan borta vid kakelugnen: »Ja, men det vill mer till än så, mycket mycket mera!»
»Hör nu på ett ord så godt som två, Jacob Worse! Känner du Sivert Jespersen, också kallad Gesvinten?»
»Åh jo, tack.»
»Kanske du mins 200 tunnor salt, som du köpte af honom norrut vid Kinn ett år»
»Ja, dem glömmer jag då väl inte så brådt.»
»Svara mig nu på en sak, bara på en enda liten sak: lurade han dig eller lurade han dig inte?»
»Nedrigt,» svarade Worse med känsla och öfvertygelse.
»Nå, ser du det! Vill du nu svara mig på en sak till: hvilketdera tror du nu Vår herre tycker bäst om, antingen en ärlig sjöman, som håller sin käft och sköter om sitt fartyg, eller en sådan der hycklare, som stjäl värre än en grek midt för den allsmäktige gudens ögon och så efteråt sjunger salmer midt i ansigtet på honom? He? Hvem tror du han tycker bäst om?»
»Det vet hvarken du eller jag, Randulf, för domen hörer Herran till; som ransakar hjertan och njurar.»
»Njurar!» utropade Randulf hånfullt. »Sivert Jespersens njurar! Det var också någonting att ransaka! Nej, min gubbe! Vår herre är en karl som vet hvad han gör; han låter inte lura sig på saltet, han.»
»Jag skall säga dig någonting, Thomas Randulf: Vår herre är nog inte så lätt och gesvint att komma om sams med som de ha lärt oss. För ser du — det kunde väl gå an med honom sjelf: men först och främst är det om allt det der med den helige ande.»
»Ja, tror du kanske inte jag känner till honom?» frågade Randulf stött.
»Ja, men ser du, det är så många remedier med honom; för först är det om det de kalla Pånyttfödelsen och Omvändelsen — nej, Återlösningen är det som kommer först — nej, nu har jag glömt det igen; hvad är det nu som kommer först?»
»Åh, det är väl omskärelsen du menar,» sade Randulf vigtigt.
Men då måste Jacob Worse skratta, huru ogerna han än ville; och då de nu kommo i skratt-tagen, läto de teologien fara och blandade sig ett nytt glas.
»Men det kommer du inte ifrån, Jacob: det var både synd och skam att du gick ifrån sjön så tidigt; och det säga också alla menniskor, som fråga efter dig.»
»Är det någon som frågar efter mig?»
»Frågar efter dig! Ja, sannerligen fråga de inte efter dig från Köpenhamn ända till Kronstadt. Du kommer väl ihåg den tjocka jungfrun på »Drei Norweger» i Pillau?»
»Var det der vi dansade, du vet?»
»Nej fanken, det var ju i Königsberg; åh herre gud,» sade Randulf medlidsamt, »har du redan glömt det? Men den tjocka i Pillau, hon grät sina salta tårar, då hon hörde att du var gift och stannade hemma. Ach du lieber, sa’ hon, was soll nu den arme Minchen machen, när den lustige Jacob Worse har gegiftet sich!»
»Sade hon verkligen det?» utbrast Worse rörd. »Det var för resten galet, som du sa’ det. Det är besynnerligt med dig, Thomas, att du aldrig lär dig tala tyska —»
»Åh, vet du hvad, jag reder mig allt, för jag märker genast på dem, när de vilja lura mig. Då komma de så smiliga och möra i mun’ med sitt: »guten Abis!» men när de säga: »das globis», då skall du ta dig till vara, för då ä’ de riktigt falska.»
»Ja, låt dem försöka på med mig! Nej, min gubbe lilla, jag kan ge dem åka, jag!» utropade Worse öfverlägset. »Gamle Bencke i Danzig fick sanna det, han. För först lurade de mig på sillen, som de alltid göra.»
»Alltid!» bekräftade Randulf.
»Och sedan på rågen —»
»Tala aldrig om det!»
»Men så hade de till sist satt något nytt djefvulskap i konossementerna.»
»Hvad var det?»
»Det vet inte tusan, men jag såg det var något nytt, som inte brukade stå, och då ville jag inte skrifva under.»
»Nej, naturligtvis.»
»Och kontoristen, som var ett slags dansk, han stod färdig med pennan och ville locka mig, för det hade ingenting att betyda, det var just till fartygets fördel och en hop så’nt der, som man kunde förstå var lögn. Ja, så var det bara det att jag svor på, att konossementer ville jag ha som jag var van och förr skref jag inte under, om så både rågen och briggen skulle ligga tills de ruttnade på Danzigs redd.»
»Naturligtvis,» bekräftade Randulf.
»Men bäst som vi stodo och dividerade om detta, kommer gubben Bencke sjelf ut på kontoret, och så förklarar dansken för honom hvad det var. Och då blir gubben helvetes arg, kan du förstå, och börjar skälla och svära på tyska det värsta han kunde. Men då blef jag också arg, och så vände jag mig om och sa’ till honom på tyska, förstår du; just så här sa’ jag till honom: »Bin Bencke bös, bin Worse ock bös!» och när han förstod, att jag kunde tyska, vågade han inte mucka ett ord; han bara svängde sig om på golfvet och packade sig ut från kontoret. Men den som fick andra konossementer, det var jag!»
»Ja, den gången var du duktig, Jacob!» utropade Randulf; det var längesedan han hade hört den historien.
De drucko en skål för gamla dagar och föllo i tankar hvar och en på sitt håll. De voro bägge röda i ansigtet, och Worse såg frisk och stark ut i afton; det gula i ansigtet var borta, men orkanböljorna vid öronen voro hvita som skum.
Slutligen sade Jacob Worse: »När jag ser på ett sådant der stort bord som det du har der framför soffan, så kan jag inte begripa, att skifvan kunde remna tvärt öfver såsom du mins den der natten i Königsberg.»
»Ja, men ser du, Jacob, vi dansade ju mot bordet med full fart.»
»Ja, full fart hade vi,» småskrattade Worse.
»Men du store sankt Antonius, hvad vi sprang sedan!» ropade Randulf och skrattade, så att han skakade.
»Och så beckande mörkt som det var, innan vi hittade båten. Jag undrar hvad det kostade, det der bordet.»
»Ja, det må du gerna säga, Jacob; jag har aldrig varit i det huset mera.»
»Inte jag heller.»
Nu fingo de fatt i den ena historien efter den andra från sin vilda ungdom; de berättade dem bara till hälften eller med häntydningar, ty de kunde dem utantill allesamman, bägge två.
»Hvad säger du om en liten perla till, Jacob?»
»Det skulle vara en liten, det.»
»En liten lagom sängfösare,» menade värden och gick efter varmt vatten.
Klockan var ej mer än tio och Worse hade lof att stanna till elfva; han hade derför ett ypperligt samvete, och allt eftersom hans hufvud värmdes af Randulfs gamla jamaikarom, glömde han både sin invärtes åkomma och bekymret för sin själ.
Vid det tredje glaset föreslog Randulf, att de skulle språka engelska, hvilket de också gjorde med stort allvar — på sitt sätt.
Det försvinnande skimret från det låga nordanvindsmolnet, bakom hvilket solen hade gått ned, gjorde de båda vännerna ännu rödare, som de sutto der vid det öppna fönstret och talade sin engelska.
Fjorden låg spegelblank; de yttersta näsen och holmarne lyfte sig högt öfver vattenspegeln; närmare staden på de större öarne här och der mot öster inne i fjällen tände ungdomen midsommarseldar. Röken steg rakt upp och elden lågade blekt i den ljusa sommarnatten.
Båtar gledo fram med gossar och flickor; en sjöman hade kommit hem med ett dragspel, på hvilket han kunde spela: »När nordhafvet brusar» och många andra vackra sånger.
Ett litet sällskap af båtar följde den, hvari han var; ibland sjöngo några med, men de flesta tego och lyssnade till den ovanliga musiken, seende ut öfver fjorden mot hafvet — mot nordhafvet som brusade och väckte minnen hos dem alla af sorg och hopp och längtan och ovisshet, kärlek och saknad. —
Emellertid hade haugianerna för längesedan lemnat bönehuset. Några af Sivert Jespersens gäster vände om för att äta qväll, andra gingo direkt hem.
Sara och Fennefos möttes vid utgången. Bägge hade väl en förnimmelse af, att det bland de andra var en litet ogynsam stämning mot dem; derför föll det sig så naturligt att de slöto sig tillsamman och följdes åt; ja, då de kommo till torget, veko de till och med af till venster i stället för att gå hem och spatserade ett stycke utåt alléen, som förde till Sandsgaard.
Ingendera af dem hade synnerlig blick för naturen. De hade aldrig lärt annat än att det i allt, som omger den kristne här nere, ligger frestelse till ögonens begärelse, köttets begärelse och ett högfärdigt lefverne. Sara hade ju icke sett mycket; men till och med Fennefos, som hade vandrat landet rundt kors och tvärs vid alla årstider, hade ännu icke annat begrepp om naturskönhet, än att en vacker trakt är en, der det växer bra, och en ful är en, der det är fullt af fjäll och vatten och busksnår, men föga matjord.
Likväl gjorde den stilla, ljumma sommaraftonen sin verkan på dem, utan att de märkte det. De hade åter talat om församlingens svåra brister och huru storligen det var af nöden att någon tog allvarligt i tu dermed.
Men nu gick samtalet sönder; de stannade och sågo utåt fjorden, der blossen tändes, båtarne rodde ut, sången och musiken ljöd in till dem; Sara drog ovilkorligt en djup suck och vände sig om för att gå inåt staden.
Hans Nilsen ville ha sagt någonting om verldens barns korta syndalust, men han kunde ej få fram det som han ville; han afbröt sig och innan han visste ordet af, hade han frågat henne, om hon hade haft glädje af det bref han skänkte henne, då de skildes sist.
»O ja, Hans Nilsen!» svarade hon och vände sitt ansigte upp mot honom; hon blef litet röd och sade ej mera; men han förlorade alldeles fattningen.
Så vände de om till staden. Vid porten frågade Sara, om han ej ville titta in ett ögonblick. Fennefos följde med utan att tänka på hvad han gjorde, och då de kommo in i rummet, satte han sig på en stol.
»Det var skönt att få hvila,» sade han, ty han kände sig så besynnerligt trött.
Aftonglöden gjorde rummet halfljust mot fönstren, men längre in på golfvet var det tämligen mörkt. Sara gick ut i köket och kände efter om bakdörren var låst; pigorna hade gått upp till sig, det var stilla och utdödt i huset, klockan var inemot tio.
Hon bar in kallt vatten och hallonsaft, och Hans Nilsen drack mot sin vana alldeles ur ett stort fullt glas; han var både trött och törstig, sade han.
Sara satte sig ett stycke ifrån honom i soffan; men ingendera af dem sade något. Och då det hade varit tyst en minut eller två, blef det pinsamt för dem bägge, och de började på en gång, men dervid stannade de också bägge strax igen.
»Hvad var det du ville säga?» frågade Hans Nilsen.
»Jag — jag tänkte fråga, om du inte vill ha mera saft och vatten,» svarade hon osäkert.
»Nej, tack! nu skall jag allt gå.»
Han reste sig och gick öfver golfvet. Hatten låg på bordet, men Fennefos gick som om han icke visste hvar han var, fram emot fönstret och såg ut mot den ljusa aftonhimlen.
Sara reste sig också och gick till ett skåp mellan bägge fönstren, der hon gaf sig till att syssla med ett och annat.
Han märkte, att hon var strax bakom honom, vände sig om och gick tillbaka till stolen.
»Det har varit vackert, varmt väder i dag,» sade han; men hans röst var så tjock och underlig, och fast han nyss hade druckit, var han alldeles torr i munnen.
Sara svarade också något otydligt, tog glaset, som han hade druckit ur, och satte det på brickan; hon darrade på handen, så att de hörde glaset skramla mot brickan.
Hans Nilsen reste sig åter, gick liksom i yrsel ett par steg hit och dit, kom slutligen fram emot henne, som om han ville säga något; hon vände sitt ansigte emot honom, så att ljuset föll på henne.
Hans läppar rörde sig, men det kom intet ljud, tills han ändtligen fick fram: »Du är så blek.»
»Hvad säger du?» hviskade hon; hans röst var så otydlig, att hon icke förstod.
Han försökte ännu en gång; och som för att underhjelpa orden, som ej ville komma, närmade han sin hand till hennes kind. Han kom att röra vid det mjuka, fina skinnet, och då öfvergaf medvetandet honom; det brusade genom hans hufvud, han visste af ingenting, men han höll henne i sina starka armar, nästan lyftande henne från golfvet, medan han kysste hennes ögon och hennes mun.
Hon slet sig icke lös, hon stötte honom icke ifrån sig; men det gick en darrning genom henne, som han märkte.
Han släppte henne till hälften en sekund, så att han kunde se henne i ansigtet; deras ögon borrade sig in i hvarandra, han såg det bleka ansigtet, läpparne ännu halföppna efter de vilda kyssarne; han kunde taga henne, hon låg i hans armar, det började åter brusa i hans hufvud — då sprang han tillbaka med ett skrik: »Herre, hjelp oss! Hvad är det vi göra?»
Men då dörren var stängd, skyndade hon öfver golfvet och lyssnade. Hon hörde honom tumla ut ur farstun, hörde porten slå igen och hans hastiga steg förbi fönstren.
Då vände hon sig mot ljuset, med händerna pressade mot sitt bröst; i mungiporna skälfde någonting, som liknade ett bittert leende; derpå kastade den unga, kraftfulla qvinnan sig ned på golfvet och snyftade. —
Då Jacob Worse munter och »jämt laddad» kom famlande hem en timme derefter, fann han sin hustru läsande i bibeln med två ljus på bordet och nedrullade gardiner.
»God afton,» började han gladlynt, »sitter lilla frun uppe än? Kom, låt oss nu gå till sängs, lilla Sara!»
Hon fortfor att läsa, utan att se upp. Worse lade hatten ifrån sig och sturade litet, när han gick öfver golfvet.
»Du må tro att vi ha haft en rolig dag, Sara!»
»Alla tre?»
»Tre?» svarade Worse och stannade, »det var bara Randulf och jag.»
»Du ljuger; ni voro tre,» svarade Sara lugnt.
Nu fick Jacob Worse det olycksaliga infallet att hon skämtade. Han närmade sig småleende med de fuktiga ögonen för att ta henne om halsen: »Jaså, du vet bättre besked än jag sjelf! Hvar har du gått i skola och blifvit så klok? Hvem var den tredje — he?»
»Djefvulen,» svarade Sara och lyfte plötsligt sina ögon, »den lede satan satt midt emellan er.»
Skeppar Worse tumlade tillbaka.
»Du kan tro, att han har haft den roligaste dagen af er alla. Han har fröjdat sig, när er mun strömmade öfver af eder och förbannelser, ohöfviskt tal och all edra hjertans orenlighet. Såg du inte hans krokiga klor, när han satte glaset framför dig, att du skulle berusas i hans orenhets vin? Hörde du inte hur han skrattade, medan ni sutto der sölande er i er synds vämjelse för att mogna till helvetets pöl och pina?»
Worse började ovilkorligt att gnida sig på magen; nu kände han återigen det onda der inne,
»Nej, men Sara, säg inte så!» bad han, men hon fortfor, medan ögonen följde honom så stora och kalla, att han höll upp handen för att skygga för sig.
»Huru länge vill du väl håna Herran, du gamle man? Har du ingen fruktan för den obotfärdiges straff? Eller har du intet hört och intet läst om det yttersta mörkrets fasor?»
Worse drog sig förfärad bort mot sofrummet. Halfdrucken som han var, kunde han ej riktigt sammanfatta meningen; han hörde blott de ohyggliga orden och kände de båda mörka ögonen, som förföljde honom. Ett par gånger bad han henne så bevekande att hålla upp, men hvarje gång fick han en ny skrämsel, tills han förkrossad och eländig smög sig in i sofrummet och kröp i säng.
Men först då han hade snarkat en hel timme, kom hans hustru tyst in och lade sig bredvid honom.
| ← Kapitel 10 | Upp till början av sidan. | Kapitel 12 → |