Skeppar Worse/Kapitel 2
| ← Kapitel 1 |
|
Kapitel 3 → |
2.
»Sara, du går på bönemötet i eftermiddag,» sade madam Torvestad till sin äldsta dotter.
»Ja, mor.»
»Skeppar Worse har kommit hem; jag skall gå upp och önska honom välkommen. Den arme mannen är väl ännu i sina synder och utan begär att delaktiggöras i brödernas tillträde till nådastolen. Tänk, Sara, om någon af oss kunde bli ett redskap i Herrans hand till att rädda denne vilsefarande!»
Madam Torvestad såg oafvändt på sin dotter, men Sara, som stod vid köksbänken och diskade efter middagen, lyfte icke sina ögon, som voro mörka och stora med långa ögonhår och svarta, starkt markerade ögonbryn.
»Du kunde gerna fråga vännerna, om inte en och annan känner sig uppkallad att titta in till oss för att samtala om det som talats på bönemötet och sålunda ömsesidigt styrka och befästa hvarandra i nådens samfund.»
»Ja, mor.»
Madam Torvestad gick in i salen, som var litet mörk, derför att den låg inåt gården. Eljest var der vackert och gediget möbleradt, mycket snyggt och ordentligt, men litet allvarsamt.
Hon var enka efter brödraförsamlingens föreståndare; och det hade efter hans död ej kommit någon ny. Ty de egentliga herrnhutarnes antal var ej stort, och det ökades ej heller, ty den religiösa rörelsen följde mest den haugianska riktningen.
Det var också i läran så mycken inre öfverensstämmelse och i lifvet så mycken yttre likhet, att herrnhutar och haugianer icke blott i allmänhet af dem, som stodo utanför väckelsen, skuros öfver en bank, utan en sammansmältning försiggick verkligen efter hand mellan de båda riktningarne.
Ursprungligen var det väl en icke ringa skilnad mellan bröderna och Hauges vänner i anseende till allmänbildning. Hauge sökte och vann sina första och trognaste anhängare bland bröderna. Brödraförsamlingen deremot bestod till en stor del af välbergda stadsbor, som dessutom genom tyska föreståndare och täta besök i Christiansfeld och de andra herrnhutska stamhållen förvärfvade sig mera yttre och inre kultur.
Men längre fram, då Hans Nilsen Hauges väckelse hade gått öfver hela landet och hade kämpat sig fram genom otaliga trångmål, och isynnerhet då det efter den långvariga arresten och Hauges död blef vetterligt för allt folket, hvilken skamlig orätt embetsmannaståndet hade föröfvat mot oskyldiga och gudfruktiga menniskor — då vann rörelsen också många anhängare inom de samhällsklasser, der man hittills med förakt och afsky hade sett ned på de bondaktiga svärmarne och fanatikerna.
Detta bidrog också till sammansmältningen. Hauges vänner voro dessutom alltid beredda till fördragsamhet och tillmötesgående öfverallt der de blott mötte lefvande kristlig tro. Och herrnhutarne voro i alla händelser ej starka och talrika nog att häfda en ställning för sig, till och med om de hade velat det.
Det var derför till haugianernas nya församlingssal madam Torvestad skickade sin dotter, liksom det till hennes små uppbyggelser kom väckta af bägge riktningarne utan åtskilnad. Sjelf hade hon några ord och vändningar, som erinrade de väckta om hennes långa vistelse i Gnadau, och hon hade alltid stor lust att föreläsa ur några små pietistiska broschyrer, som hon till en del sjelf hade öfversatt från tyskan.
Från salen gick madam Torvestad in i väfrummet, der pigan satt och slog väfven flitigt och taktmässigt. Der stodo spinnrockar och garnhärflar och på bordet framför fönstret låg klädsöm, ty det var ett hus, der bön och sång omvexlade med strängt och nyttigt arbete.
»Hvar är Henriette?»
»Hon gick ut för att höra hvarför de hissa flagg i hamnen.»
»Ack ja, Martha! Huru länge hänger ej det unga hjertat fast vid denna verldens flärd! — Låt mig se hur långt du är kommen.»
Emellertid fortsatte Sara sitt arbete, gnolande på en salm. Det var hennes vecka att sköta hushållet; hon turade om med pigan; Henriette var ännu för ung.
Sara var tjugusex år gammal. Fastän fyllig och stark af ett arbetsamt och sundt lif, var hon dock mycket blek; hon gick sällan ut och kom aldrig mycket längre ut i verlden än till kyrkan och bönhuset.
Hennes ansigte rundade sig så vackert ned öfver den fylliga hakan, som för öfrigt erinrade litet om det myndiga uttrycket hos modern. Håret låg alldeles slätstruket och flätorna voro samlade i en anspråkslös ring på bakhufvudet.
Det vackra i jungfru Saras ansigte och hela person var icke af det slag, som alla genast få ögon på det ena året, men som ingen kan se spår af det nästa. Det var tvärtom något solidt hos henne: de afrundade, mjuka dragen, den matta, hvita hyn och ögonen med sina starkt markerade omgifvande partier gåfvo henne en stilla tilldragande skönhet, som skulle komma att hålla sig länge.
Medan hon stod och skramlade med koppar och tallrikar, gnolande sin salm, hörde hon icke, att en man kom uppför kökstrappan. Först då dörren gick upp, vände hon sig, blef litet röd och slog ned ögonen.
Mannen i dörren, som var högväxt och bredaxlad, slog äfven ned sina ögon och sade: »Se här, Sara, har jag med mig åt dig »Lifvet i döden», som vi talade om. Måtte du ha sann glädje af den!»
»Tack, Hans Nilsen!» svarade jungfru Sara utan att se upp; hon kunde ej ta emot boken, ty hon var våt; han lade den derför på bänken och gick igen.
Hon lyssnade efter hans steg, då han gick vidare uppför trappan till vinden; Hans Nilsen Fennefos var nämligen en af madam Torvestads hyresgäster.
Derpå torkade hon i en hast sina händer, tog varsamt boken och läste ett stycke här och der med ifver och glädje. Det var ju en bok af sjelfva Hauge, om hvilken Fennefos alltid talade, men som modern syntes tycka mindre om; åtminstone hade hon ingen af hans böcker.
Men jungfru Sara hade annat att göra än att läsa. Hon lade den kära lilla boken, som Hans Nilsen sjelf hade inbundit, i fönstret framför sig och tog åter i tu med sitt arbete och sin salm, men litet starkare än förut. Stundom lutade hon sig framåt, lade hufvudet på sned och såg upp i den smala strimma af blå sommarluft, som hon kunde skönja öfver Worses frontespis, och hennes mörka ögon fingo en oskyldig, hänryckt glans, som om hon såg rakt in i den öppna himlen.
Nu kom det nya steg i trappan nedifrån, och denna gång hörde Sara mycket väl; det var Henriette, det kunde ingen misstaga sig på — två tre störtande, snabba steg, så ett fall och litet oväsen, så några steg igen — alldeles som de unga flickorna bruka snubbla sig uppför trapporna, när de nyligen ha börjat begagna lång klädning.
Henriette kom in, röd, strålande, andfådd, med håret i en gloria, och började i en fart: »Åh, Sara, du skulle ha sett! — Du min skapare, hvad jag blef förvånad — om du bara visste — vet du hvem som har kommit hem?»
»Tyst, tyst, Henriette,» bannade systern, »tänk om mor kom och fick se dig.»
Genast började Henriette glätta det bångstyriga håret med spott; men hon kunde icke tiga, och hon hviskade med brinnande ifver: »Jag var på torget, ända nere vid bryggan — säg det inte för mor — och så kom skeppar Worse roende — skeppar Worse har kommit från Rio, visste du det? — med sex man och flagga, och bakom satt Lauritz; jag kände inte igen honom, förr än han sprang i land — så lång var han» — hon pekade högt upp i luften — »han såg mig, och jag tror han är efter mig!»
»Nej, men Henriette —!» började Sara strängt och rynkade sina ögonbryn.
Men den ogudaktiga Henriette räckte ut tungan och smög sig ut i förstugan, hvarifrån hon hoppades obemärkt komma till väfrummet.
Saras ansigte hade blifvit bekymradt, nästan strängt. Denna vildhet hos systern var henne ofattlig; så hade hon aldrig sjelf varit; och hon visste, att ett sådant verldsligt sinne måste böjas strängt under Herrans tuktan.
Likväl gick det stundom ett styng genom hennes hjerta, då Henriette svallade öfver af ungdomlighet, och någonting, som nästan liknade lust att vara med, rörde sig inom henne.
Det var den gamle Adam i hennes kött, som dagligen skall dödas och dränkas; och det gjorde hon också i bön och sång och flitigt umgänge med ordet; men ändå — ändå — —
Ännu en gång blef jungfru Sara störd, i det ett rundt, solbrändt, småleende ansigte visade sig i köksdörren.
Men småleendet försvann, och Lauritz inträdde flat och förlägen; han hade tydligen gjort sig förhoppning om att träffa någon annan än Sara.
»Välkommen hem, Lauritz,» sade Sara vänligt.
»Tack för det,» svarade Lauritz med den djupaste bas han kunde frambringa; han stod qvar och gned sig mot dörren.
»Vill du tala med mor?»
»Ja, jag ville fråga, om jag kunde få bo här.»
»Mor är inne i salen.»
Lauritz Seehus var för Sara nästan som en yngre bror, ty han hade varit inackorderad hos madam Torvestad ända sedan han var skolgosse. Hans egentliga hem i Flekkefjord var intet godt hem, fadern drack, och der var alltid ett myller af små barn.
En liten stund derefter kom Lauritz ut igen mycket slokörad och ynklig.
»Nå, Lauritz,» sade Sara, »skall du redan gå igen?»
»Ja,» svarade han och skyndade sig ut, »jag fick inte.»
Men då han gick ned igen utför den gamla välkända kökstrappan, tyckte han att han var den olyckligaste menniska i verlden, ja han grät — för första gången som jungman.
Det hade nu han gladt sig åt på hela resan: att få sin gamla vindskammare, att få vara tillsamman med Henriette hvarje dag, att förära henne allt det märkvärdiga han hade i kistan, att smyga sig ut med henne och ro, medan madamen var i bönhuset, eller åka kälke i månsken om vinteraftnarne — alla dessa strålande förhoppningar, som voro så fullfärdiga, genomdrömda hundratals gånger, utmålade ända in i de minsta smådrag under de långa ruskiga vakttimmarne — upp och ned på däcket.
Nu tyckte han, att det ej mer fans något hopp eller någon glädje för honom i denna verlden och knappast nog i den nästa.
Sara tyckte i själ och hjerta synd om honom. Men modern kom ut och sade: »Såg du Lauritz, Sara?»
»Ja, mor.»
»Talade du med honom?»
»Nej, jag önskade honom bara välkommen.»
»Tror du han är omvänd?»
Sara visste icke hvad hon skulle svara; men modern sade strängt: »Säg du nej, mitt barn! Så ser icke den omvände och ångerfulle syndaren ut. Väl hör domen Herren till, men vi få sannerligen lof att använda våra ögon och vårt förstånd, så att inte ett skabbigt får tränger in och besmittar hela hjorden.»
Sara måste i sitt sinne ge modern rätt; isynnerhet derför att hon förstod, att Henriette och Lauritz nu voro så uppvuxna, att det förtroliga förhållandet snart kunde bli till syndig kärlek.
Hon hade till och med, medan han var inne i salen, tänkt på, att det visst var hennes pligt att säga modern hvad hon menade. Nu slapp hon detta; och hon var öfvertygad om att det så var bäst för de unga.
Likväl kom hon att tänka på, hur ömklig han såg ut på ryggen, då han lommade ut genom köksdörren, och huru besviken Henriette skulle bli; han hade ju alltid bott här. Egentligen var det ju bäst för dem bägge, att frestelsen togs bort från deras väg, men ändå — ändå — —
Redan klockan sju hade skeppar Worse gått hem från klubben; der kunde ingen stå ut.
Allting hade gått i baklås för honom; ingenting hade gått efter hans förväntningar, sedan han satte foten på land.
På klubben hade han träffat ett par finska kaptener, som lågo der för hafveri; helt unga spolingar, som hade farit ifrån Amerika. Den ene af dem — en riktig flabb med engelskt skägg och guldkedja — hade varit i Rio de Janeiro, två gånger.
O Randulf, Randulf, hvad hade du på Östersjön att göra?
Det gick med skeppar Worse som det brukar gå med alla, som ha ett lätt sinne. Den obetydligaste anledning till glädje kunde försätta honom i präktigt lynne och hjelpa honom öfver de största obehag; men om — omvändt — en liten förtretlighet först fick skuffa honom öfver på orätt bog, så var allt på tok, en hel rad af olyckor störtade öfver hans hufvud och han tyckte sjelf, att ingen kunde vara så förföljd och misshandlad af ödet som han — för den dagen, ty i allmänhet återfick hans sinne sin jämvigt, då han sofvit natten öfver.
I dag var det just en sådan olycksdag från det ögonblick, då han hörde nyheten om Randulf; och derför hade han ej funnit något att glädja sig åt hvarken på klubben eller kontoret eller i kramboden eller magasinet, fast affären i sjelfva verket hade gått oklanderligt under hans frånvaro och hans folk förtjenade mycket mera beröm än de fingo.
Vresig och modstulen gick han ut och in i sina fina, rymliga rum. Solen stod lågt i nordvest, och öfver udden, som skilde stadsviken och Sandsgaardbugten, kunde han midt i den guldglänsande aftonhimlen se bramrårna af »Familjens Hopp».
Men ingenting hjelpte. Och nu kom han dessutom att erinra sig, att den gamle hamnfogden Snell uppe på klubben tagit honom afsides och hviskat med fingret på sin långa röda näsa: »Pop-pop, Jacob! Det vore visst på tiden att du lemnade gubben litet pengar. Det säges — pop-pop — att han kan behöfva dem nu i dessa tider.»
»Hvad tusan menade han med det?» ropade skeppar Worse argt, då han nu erinrade sig det, »vill den gamle noshörningen inbilla mig, att C. F. Garman är i penningknipa? Pyh! Hvad vill du, Lauritz?» skrek han plötsligt, då han såg sin jungman i dörren.
»Ingenting, kapten,» svarade Lauritz saktmodigt och gick igen.
Men Worse for efter, fångade honom i förstugan och drog honom in i rummet.
Det var sant hvad Lauritz hade sagt; han ville egentligen ingenting. Men då han i sin sorg och stora öfvergifvenhet såg kaptenen, som alltid var så god emot honom, gå fram och tillbaka förbi fönstren, vågade han sig in i en obestämd förhoppning att möjligen finna en eller annan tröst.
Worse höll honom i nacken och såg på honom: »Hm! Jaså, här är visst en till, som inte har haft någon treflig hemkomst. Kom, pojke! Vi två ska’ dricka ett glas tillsamman, så kan du sedan berätta hur det är fatt med dig.»
Skeppar Worse öppnade klaffen i skänken borta i vrån, stälde fram två runda holländska glas och slog i en körsbärslikör åt Lauritz och en gammal gul Jamaica åt sig sjelf.
»Seså!» sade Worse, då de hade druckit, »låt oss nu höra dina sorger och bedröfvelser.»
Men i stället för att börja satte Lauritz i en fart sitt glas in i skänken, ryckte till sig kaptenens och satte in det också, derpå slog han igen klaffen och tog sjelf plats på trästolen nere vid dörren.
Worse trodde, att pojken hade blifvit galen, men innan han fick tid att bryta lös, knackade det och madam Torvestad inträdde.
Lauritz hade sett henne gå förbi fönstret, och respekten för madamen hade till den grad öfvergått till hans andra natur, att åsynen af henne förjagade alla andra tankar ur hans hufvud: bara hon inte fick se att de drucko!
Worse skulle ej heller ha tyckt om, att madamen funnit honom vid skänken tillsammans med den unge fyren; och då han nu förstod, plirade han gemytligt med det ena ögat till Lauritz, medan han bjöd madam Torvestad sitta ned i soffan.
Hon var klädd i svart sidensalopp, mörkgrå hatt med långt framspringande brätten och breda sidenhakband. Hennes drägt och hela person gaf intryck af gediget välstånd och värdigt allvar.
Den något stora, dubbla hakan och hufvudets högburna hållning gaf henne ett myndigt utseende. Derigenom skilde hon sig från de andra väckta. Ty dessa sträfvade isynnerhet att uttrycka ödmjukhet i sitt yttre och i sitt hela väsen, liksom det också hade blifvit skick bland Hauges vänner på vestlandet att tala i en klagande, sockersöt ton.
Madam Torvestad hade icke glömt, att hon var enka efter brödraförsamlingens föreståndare, och det var ständigt hennes mål att hålla sig och sitt hus som en medelpunkt för den religiösa rörelsen. Derför lade hon mycken vigt vid sina små sammankomster — halft bönemöten, halft bjudningar — och det var af samma skäl som hon tog emot resande i sitt hus, hvilket hon ej behöfde för inkomstens skull.
Lauritz tog hon i det afseendet icke med i beräkningen; honom hade hon tagit emot på enträgen uppmaning af vänner i Flekkefjord; men de, som för öfrigt bodde hos henne, voro andligt sinnade unga män, helst kringresande kolportörer, som kommo och gingo, stannade några dagar bland vännerna för att samtala och ömsesidigt uppbyggas.
Och härvid vann madamen, att hennes hus fortfor att vara ett af samlingsställena för de väckta i staden och hon sjelf en af de inflytelserikaste qvinnor, som de äldste ofta rådförde sig med.
Mot skeppar Worse var madam Torvestad alltid litet mindre sträng och allvarlig än mot alla andra — om det nu var derför att hon hade hyrt af honom i så många år, eller om hon trodde, att hans själ på det sättet bäst skulle vinnas för nådens kallelse, eller om hon möjligen hade andra skäl.
I alla fall var det påfallande huru litet hon inblandade Guds ord och fromma sentenser i sina samtal med honom; hon fördrog till och med, ja hon smålog någon gång åt den muntre kaptenens qvickheter, när de voro fullkomligt oskyldiga.
Sedan hon hade önskat honom välkommen hem och talat om ett och annat, som hade händt under hans frånvaro, slutade hon med att fråga, om han inte, eftersom han ändå satt så ensam, skulle ha lust att komma ned till henne och äta qväll. Det skulle glädja hennes döttrar.
»Kommer det inga andra?» frågade Jacob Worse misstänksamt.
»Det kan nog hända, att några af vännerna titta in till oss, då de gå ifrån bönemötet.»
»Ja, tack då för mig, madam Torvestad!» mumlade Jacob Worse halft förargad. »Ni vet, att jag inte passar i det sällskapet.»
»Säg inte det, kapten Worse, utan låt oss hellre önska och bedja, att ni måtte komma att passa riktigt bra i det sällskap, der Guds ord höres till uppbyggelse i Herranom.» Detta sade hon med stor innerlighet och såg på honom med sina kloka ögon.
Skeppar Worse blef litet förlägen och tog sig en tur omkring i rummet. Det var inte lätt att svara något på sådant; han ville så tusan och icke på bönemötet, men han ville ändå gerna få fatt i något hyggligt sätt att slippa det.
Lauritz reste sig i det samma borta vid dörren och gjorde min af att gå.
»Nej, nej, Lauritz!» ropade kaptenen, »du får inte gå, vi skulle ju prata. Hvart skall du ta vägen?»
»Jag måste ut i staden och skaffa mig herberge för natten,» svarade Lauritz mörk, men litet trotsig, tack vare likören.
»Hvad? Du skall väl bo hos madam Torvestad? Skall han inte det, madam?»
»Nej,» svarade hon torrt. »Som ni vet, ä’ de, som bo hos mig, mest andeliga menniskor. Jag tar inte emot sjöfolk.»
»Ja, men Lauritz har ju haft som ett hem hos er, madam! Det är då alldeles för hårdt för den stackars gossen att komma hem och så bli utkastad på gatan.»
Worse förstod nu, att här var jungmannens sorg, och i sin beskedlighet ville han gerna hjelpa honom.
Men madam Torvestad svarade ingenting på det; hon samlade ihop saloppen omkring sig och lagade sig till att gå.
»Ja, farväl då, kapten Worse,» sade hon, »och innerligt välkommen är ni. Om en halftimme väntar jag Sara och kanske ett par af de andra i församlingen, sedan spisa vi qväll tillsamman och kanske håller då en eller annan af oss en liten bön. Kunde ni inte sjelf känna behof af att i sällskap med andra troende vända er med tack till Honom, som har räddat er ur stormen och fört er oskadd öfver de vilda böljorna?»
»Jo — jo visst, madam — ser ni, men —» Worse stod och vred sig litet.
»Kom nu! Var inte genstörtig mot kallelsen!» — hon räckte fram sin hand och såg vänligt på honom.
Men Worse drog tillbaka sin och sade halft på skämt:
»Genstörtig vill jag ogerna vara. Men jag tycker, att ni, madam Torvestad, är tämligen genstörtig, som inte vill unna den stackars Lauritz husrum. Ska’ vi ackordera? Jag kommer till uppbyggelsen, om ni vill låta Lauritz få bo hos er — nå? Slå till, madam Torvestad!»
»Jag ville göra mer än det, kapten Worse, om det kunde bidraga till att främja nådens gerning i er,» svarade hon blidt och räckte honom handen.
Derpå sade hon i sin vanliga ton till Lauritz: »Ja, du hör, att jag gör det för kaptens skull. Låt nu se du uppför dig, så att jag inte behöfver ångra det. Du kan få ditt gamla rum; det står färdigt.»
Dermed gick hon.
Men kaptenen och jungmannen togo sig ännu en snaps vid skänken. Detta hade piggat upp Worse; och då han såg huru själaglad Lauritz stormade bort till magasinet för att hämta kistan med det märkvärdiga i, glömde han för ett ögonblick, huru dyrt han hade betalat sin jungmans lilla vindskammare.
| ← Kapitel 1 | Upp till början av sidan. | Kapitel 3 → |