Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge

Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge av Magnus Fredrik Lundgren

SPRÅKLIGA INTYG

OM

HEDNISK GUDATRO I SVERIGE

AF

MAGNUS FREDRIK LUNDGREN

Docent vid Upsala universitet.

göteborg. d. f. bonniers boktryckeri. 1878

Att svenska folkets religiösa föreställningar under hedna tiden i de stora hufvuddragen stämt öfverens med dem, som man träffar i de gamla sånger och sägner, som under 13:de århundradet upptecknades på Island, kan betraktas som en bevisad sak. Svårare är att afgöra, i hvad mån dessa uppteckningar i enskildheter gifva ett riktigt uttryck åt den gamla gudatron i norden, särskildt utom Norge och Island. Den nyare vetenskapen har ock med ifver vändt sig till de öfriga källor, ur hvilka kännedom om dessa förhållanden låter hämta sig. Bland dem intaga vid sidan af forntida afbildningar, ännu fortlefvande folktro m. m. de minnen, som de gamla föreställningarna lemnat efter sig i språket, en framstående plats, liksom öfver hufvud ovärderliga bidrag till kännedomen om en bortom den egentliga historien liggande tids kultur finnas att hämta ur språket. Vigtiga samlingar af sådana svenska ord och uttryck, som innebära upplysningar för mytologien, hafva redan blifvit gjorda af Geijer, Säve (i hans inträdesföreläsning), Hyltén-Cavallius m. fl. Emellertid har en fullständigare samling af dylika och i synnerhet en kritisk behandling af de talrika med gudanamn sammansatta ort- och person-namnen synts mig önsklig såsom ett bidrag till lösningen af mytologiska tvistefrågor och öfver hufvud till kännedomen om vårt folks forntid.

Jag har i denna afhandling, hvars syfte är det nu antydda, uteslutande hållit mig till de språkliga spåren af den egentliga åsa-tron med förbigående af andra mytiska föreställningar.

För ett dylikt arbete är naturligtvis den största möjliga fullständighet önsklig, i synnerhet för den äldre tidens räkning. Jag har särskildt sökt fullständigt samla hithörande runstungna personnamn samt medeltidsformer af ortnamn. Hvad nyare ortnamn angår, har jag genomgått postortlexikonet samt antecknat dem, som jag eljest träffat på, och som synts mig af vigt, men med tanke på de starka förändringar, som särskildt denna klass af ord är underkastad, och den ringa beviskraft dylika, då fornformer saknas, därför äga, har jag här ej eftersträfvat absolut fullständighet. Mycket osäkra uttryck, ur hvilka ingen verklig vinst för mitt närvarande syftemål syntes vara att vinna, har jag ofta, för att ej onödigt upptaga utrymme, utan vidare förbigått. — För öfrigt vågar jag ej hoppas att så grundligt ha uttömt det på vidt skilda håll spridda materialet, att ej ganska mycket kan vara att ytterligare tillägga.

Jag har i min undersökning indragit såväl de gamla norska och danska landskap, som nu utgöra beståndsdelar af Sverge, som ock de af svenskar bebodda trakterna på andra sidan Östersjön, likväl alltid med uttryckligt angifvande af hemorten för därifrån hämtade ord och namn.

Vid uppställande af grundformer för anförda personnamn har jag följt det vanliga skrifsättet i vår älsta skriftliga urkund, äldre Vestgötalagen. — Inom parentes satta siffror ange det år, från hvilket en form härrör. Vid utsättande af årtal för ortnamn förekommande hos Styffe, Skandinavien under Unionstiden, har jag i allmänhet citerat detta arbete, äfven där äldre former funnits, så framt ej dessa på något sätt visat sig anmärkningsvärda.

Såsom ett fullständigande af ifrågavarande arbete hoppas jag längre fram blifva i tillfälle att särskildt behandla här på grund af afhandlingens plan ej upptagna svenska personnamn, som sammanhänga med hvarjehanda gamla religiösa föreställningar, samt ortnamn, som utan att vara sammansatta med gudanamn, utmärka forntida gudstjänstplatser. Till dessa arbeten har jag redan till stor del samlingarna gjorda.

Slutligen har jag att uttala min tacksägelse till alla dem, som lemnat mig upplysningar och bistånd vid denna afhandlings utarbetande.

---

De hufvudsakliga källorna för ifrågavarande afhandling äro:

• Aasen: Norsk Ordbog — af I. Aasen. Christ. 1873.
• Afzelius: Svenska Folkets Sago-Häfder — af Arv. Aug. Afzelius.
• Arwidsson: Svenska Fornsånger — utg. af A. I. Arwidsson. Stockh. 1834—42.
• AT: Antiqvarisk Tidskrift för Sverige.
• B.: Bautil — utg. af J. Göranson. Stockh. 1750.
• Bergström: Bidrag till en etymologisk granskning af Södermanlands ortnamn. Akad. afh. — af J. G. L. Bergström, Ups. 1875.
• Bugge, Rökst.: Tolkning af runeindskriften på Rökstenen i Östergötland — af S. Bugge. I AT V,1.
• C. Bldst och
• C. Bur.: Codex Bildstenianus och Bureanus i Ett fornsvenskt Legendarium — (utg.) af G. Stephens (i Sv. Fornskrifts. Saml.)
• Cl. Vigf.: An icelandic-english Dictionary — by G. Vigfusson. Oxford 1874.
• D. Dal.: Diplomatarium Dalekarlicum. I utg. af C. G. Kröningsvärd och J. Lidén, Stockh. 1842; II utg. af C. G. Kröningsvärd, Fahlun 1844.
• DFÅ: Dalarnes Fornminnesförenings Årsskrift.
• Diet: Runen-Sprach-Schatz — v. U. W. Dieterich. Stockh. & Leipz. 1844.
• DS: Diplomatarium Svecanum — ed. J. G. Liljegren. I, II Holm. 1829, 1839. III—V — B. E. Hildebrand Holm. 1842-65.
• Dyb.: Sverikes Runurkunder — af Richard Dybeck.
• Falkm.: Ortnamnen i Skåne, etymologiskt försök af A. Falkman, Lund 1877.
• Freudenth.: Om nyländska mans- och kvinnonamn under Medeltiden — af A. O. Freudenthal, Helsingf. 1877.
• Freudenth., Eg. Finl. ortn.: Om svenska ortnamn i egentliga Finland — af A. O. Freudenthal, Helsingf. 1867.
• Freudenth., Nyl. ortn.: Om svenska ortnamn i Nyland ... af A. O. Freudenthal.
• Freudenth., Ål. ortn.: Om Ålands ortn. — af A. O. Freudenthal.
• Förstem.: Altdeutsches Namenbuch I (Personennamen) Nordhausen 1856.
• Geijer citeras efter den sist utkomna upplagan af Samlade Skrifter.
• Grimm: Deutsche Mythologie von Jacob Grimm; Zweite ausgabe, Göttingen 1844.
• Hofberg: Nerikes Gamla Minnen af H. Hofberg, Örebro 1868.
• Holmberg: Bohusläns Historia och Beskrifning — af A. E. Holmberg. Andra upplagan. Örebro 1867.
• H. Peters.: Om Nordboernes Gudedyrkelse og Gudetro i Hedenold — af Henry Petersen, Kjøbenh. 1876.
• Hyltén-Cav.: Wärend och Wirdarne — af G. O. Hyltén-Cavallius. Stockh. 1863—68.
• L.: Run-Urkunder utg. af J. G. Liljegren. Stockh. 1833.
• Lignell: Beskrifning öfver Grefskapet Dal af And. Lignell. Stockh. 1851, 52.
• Mannhardt: Die Götterwelt der deutschen und nordischen Völker — von W. Mannhardt. I. Berlin 1860.
• Med. Bib.: Svenska Medeltidens Bibelarbeten — utg. af G. E. Klemming (i Sv. Fornskrifts. Sami.)
• Munch: Om Betydningen af vore Nationale Navne. I Samlede Afhandlinger, utg. af Dr. G. Storm, IV, Christ. 1876.
• POL: Postortlexikon, Stockh. 1872.
• Rdq.: Svenska Språkets Lagar — af J. E. Rydqvist.
• Rietz: Svenskt Dialekt-Lexicon af J. E. Rietz — I, II. Malmö 1867.
• Runa: Runa — utg. af Richard Dybeck, Stockh. 1842-50.
• Russw.: Eibofolke oder die Schweden an den Küsten Ehstlands und auf Runö — von C. Russwurm. Reval 1855.
• Rääf: Samlingar och Anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergötland — af L. F. Rääf. I Linköp. 1856, II Örebro 1859.
• Saxo: Saxonis Grammatici Historia Danica. rec. Dr. P. E. Muller. Havn. 1839.
• Sidenbladh: Sveriges härads- och sockennamn — af K. Sidenbladh. 2:dra uppl. Stockh. 1873.
• Silfverst. D.: Svenskt Diplomatarium från och med år 1401 ... utg. af C. Silfverstolpe. Stockh. 1875-76.
• Snorra-eddan citeras efter den af Þorleifr Jónsson 1875 i Kph. utg. uppl.
• SRP: Svenska Riks-Archivets Pergamentsbref från och med år 1351—1400. Stockh. 1866-72.
• Styffe: Skandinavien under Unionstiden — af C. Gr. Styffe. Stockh. 1867.
• Säve: Gotländska Runinskrifter i Gutniska Urkunder — Akad. Afh. af C. Säve — Upsala 1854.
• Säve, gudan.: Om de Nordiska Gudanamnens Betydelse. — I Fyra Inträdesföreläsningar, Ups. 1860.
• T., Torin: Westergötlands Runinskrifter samlade af Karl Torin (i Westergötl. Fornm. Tidskr.)
• TCK: Topografiska Corpsens karta öfver Sverige.
• Tuneld: Erik Tunelds Geografi öfver Konungariket Sverige. Åttonde uppl. Stockh. 1827 f.
• UFT: Uplands Fornminnesförenings Tidskrift Stockh. 1871 f.
• Vald. Jordeb.: Liber census Daniæ. Kong Waldemar den andens jordebog, udg. — af O. Nielsen. Købh. 1873.
• WFÅ: Westmanlands Fornminnesförenings Årsskrift.
• W., Worm: O. Wormii Monumenta Danica.
• ÖFT: Östergötlands Fornminnesförenings Tidskrift.
• Sveriges Gamla Lagar citeras efter Schlyters upplaga under vanligen brukade förkortningar.

Öfriga, mera sällan nyttjade källor har jag, såsom jag hoppas, tillräckligt tydligt angifvit i det följande.

---

Vid uppräknande af ortnamn nämnas de svenska landskapen i följande ordning (inom parentes angifvas de här brukade förkortningarna):

Upland (Upl.), Södermanland (Sdm.), Nerike (Ner.), Vestmanland (Vml.), Dalarne (Dal.), Gestrikland (Gestr.), Helsingland (Hels.), Medelpad (Medelp.), Ångermanland (Ångml.), Vesterbotten (Vb.), Jämtland (Jämtl.), Härjedalen (Härjed.), Värmland (Värm.), Dalsland (Dalsl.), Vestergötland (Vg.), Östergötland (Ög.), Småland (Sm.), Öland (öl.), Gotland (Gotl.), Blekinge (Bl.), Skåne (Sk.), Halland (Hall.), Bohnslän (Bohusl.)

Därpå följa Finland (Finl.) och de af svenskar bebodda trakterna i Estland (Estsv.)

Med samma förkortningar med liten begynnelsebokstaf angifves ett landskaps dialekt.

Af öfriga förkortningar torde följande behöfva särskildt förklaras:

• a. a. = anfördt arbete
• afskr. = afskrift
• ags. = anglosaxiska
• a. st = anfördt ställe
• da. = danska
• dial. = dialekt, dialektisk
• fht. = fornhögtyska
• fno. = fornnorska
• fsv. = fornsvenska
• fty. = forntyska
• got. = gotiska
• här. = härad
• isl. = isländska (fornisländska)
• n. = namn (i sammansättningar såsom mansn., ortn. m. m.)
• no. = norska
• reg. = register
• s. = sida
• s. (efter ortn.) = socken
• spr. = språk
• sv. = svenska
• ty. = tyska

---

I. Gudarne i allmänhet.

Gud.

Detta ord, fsv. guþ, i några enstaka fall goþ,^[1] som altsedan kristendomens införande användts för att beteckna det högsta väsendet, stammar från urminnes heden tid. Detta framgår redan af öfverensstämmelsen med öfriga germanska språk, hvilka samtliga äga motsvarighet härtill. Af ålder var ordet neutr. i likhet med med flere andra, i isl. förekommande hedniska uttryck för de högsta makterna såsom regin, ráð, bönd, höpt; användt i kristen mening blef det mask. En antydan om dess forna kön och därmed ock om dess hedniska ursprung fins dock däri, att det sv. ordet lika litet som det isl. guð erhöll det mask. nom. märket. Det ursprungliga könet kvarstod dessutom i det äldre språket stundom, då fråga var om hednisk gud, såsom synes af pl. haiþin guþ, Guta Saga I; såsom neutr. användes ock afguþ (Rdq. II, 107). Leffler har i “Hedniska edsformulär i äldre Vestgötalagen“ visat, att i de på flere ställen i denna lag förekommande uttrycken sva se mær gud hull och biþia sva sær guþ hull adj. är att fatta såsom neutr. pl., och att dessa formulär — naturligtvis på nytt sätt uppfattade — måste hafva till ordalydelsen bibehållits från den tid, då de hedniska gudamakterna anropades såsom vittnen vid eders afläggande. En på likartadt sätt från heden tid kvarstående stelnad pl. form har man utan tvifvel äfven att med Leffler finna i det på några sv. runstenar förekommande kuþ hialbin samt beslägtade uttryck, hvarest verbets form enklast låter förklara sig såsom 3 pers. pl. konj. (se Bugge, Rökst. s. 25, 145).

I tyska språk förekommer mot guþ svarande ord ej sällan som första led i sammansatta personnamn. Ett på samma sätt bildadt fsv. namn är goisl (för Goþgisl; så Bugge, Rökst. 68) Dyb. I, 235. Hit hör ock kvinnonamnet koþlauk; L. 821 äfvensom golauk L. 1551 (enligt UFT); jfr isl. Áslaug, Þorlaug. Ett tredje dylikt namn är Gormer (för Goþormr liksom Rolver, isl. Hrólfr för Hroþulfr m. m.): kurms (gen.) på den skånska stenen L. 1442.^[2] Namnet ingår ock i ortnamnet Gormsthorp DS III (1314), nu Gårdstorp, Qvibille, Hall. SRP nämnes en Peter Gormæson (1354); i detta namn ingår möjligen en svag form Gormi. — I alla dessa namn ingår den äldre formen goþ. — Möjligen har man att se den osammandragna formen af namnet Gorm i det i medeltidsurkunder ej ovanliga Guthormer, latin. Guthormus, Guthermus. Det beror på hvad ljud th här skall beteckna. Sådana skrifsätt som Gudthormus DS III, 94, Gudhthormus III, 145 synas tala för spirant; å andra sidan förekommer dock Gutormus III, 464, Gruttormer V, 587 (alt i orig. från 1300-talet). I fno. och isl. skrifves namnet ofta med det här eljest ovanliga th. Betecknar detta th tenuis t, torde ordet vara af främmande ursprung (jfr för öfrigt Munch, Saml. Afhandl. IV, 88). — Säkerligen ingår däremot goþ, guþ i den med Gorm närbeslägtade namnformen Gozormbir SRP n. 2675, Gudhsormber n. 2665, latin. Gozhormus DS III, 100.^[3] – Guþ måste ock ingå i mansnamnet Guþi : Gudhi SRP n. 1808, 2856, latin. Gudho DS V; hit hör väl ock Gothi DS III, 88; namnet är väl ursprungligen samma ord som den isl. titeln goði. En sammansättning med guþ är vidare sannolikt Guþir : Gudhir SRP n. 693, Gudthir n. 416, Gudher n. 2107, Guther n. 289, latin. Gudirus DS II, 418, Gutherus IV, 611, Gudherus SRP n. 1715; väl ock Godher n. 2219. Gen. häraf ingår bl. a. i det gamla namnet på Göinge härad i Sk. Gothesbo (1085), Guthæsbohæreth m. m. (se Falkm. 131). Namnet är bildadt på samma sätt som isl. Egðir, Hamðir; jfr fty. Gotadeo, Cotadiu, Förstem. Äfven i en mängd andra fsv. personn. ingår guþ- som första led. Sådana äro Guþ- biorn (Gudbernus DS III), -brander (Gudhbrander SRP n. 2136), -faster (Guduastus DS III), -hvater (Gudvater DS III), -lever (Gudlevus DS III; jfr Gudlavus V), -lögh (kuþlauk L. 1291), -lögher (Gudloghus DS V), -mar (Gudmarus DS II, 683), -munder (vanligt), -niuter (kuþniutr L. 1068 enligt Bugge, Forsaringen 37), -riker (Gudriccus DS III), -run (kuþrun L. 874), -sten (Gudstanus DS III), -særker (Gudsercus DS IV), -ulver (Gudhulphus DS III), -var (kuþvar, kvinnon., L. 1393), -vi (Gudvia DS IV), -örn (kuþurn L. 1134).^[4] — Enligt Munch a. a. 86 skulle dylika namn kunna sammanhänga med det isl. fem. guþr, gunnr strid. På nord. ståndpunkt är det dock eljest blott framför r, som n i ljudförbindelsen nþ plägar bortfalla, hvadan, med undantag för de namn, hvilkas sista led börjar med r, detta antagande synes mindre sannolikt. I några fall skulle emellertid möjligen efterbildning af ags. namn på Guð- (strid) vara tänkbar. — Öfverhufvud äro dessa namn, ehuru säkert i allmänhet bildade under heden tid, här af mera underordnadt intresse, då guþ ej är något uteslutande hedniskt ord.

Äfven i ortnamn förekommer gud-. Det ligger här närmast att tänka på sammansättning med ordet guþ; men det är vanligen svårt att afgöra, om dessa namn ej äro från kristen tid. Af hedniskt ursprung äro sannolikt Gudzio SRP (1399), nu Gusjö, Fläckebo, Wml., Gusjön eller Gudsken(?), Transtrand, Dal. (DFÅ), Gudwijka, Grangärde, Dal. (D. Dal.), Gudsiös, Sm., DS III (afskr.) samt Gudsjö, Högby, Öl.; sjöar uppkallade efter hedniska gudar förekomma, såsom af det följande synes, flerestädes. Här må ock nämnas Gullmarsfjorden, Bohusl., som i Sverres saga omtalas under formen Goðmarr. — Gudhem i Vg., enligt VGL fordom ett af Upsala öds gods, efter hvilket ett härad uppkallats, har kanske sitt namn från heden tid; klostret byggdes möjligen på platsen för ett gammalt hedniskt tempel, måhända detsamma, på hvilket Jomsvikinga saga syftar med sin troligen öfverdrifna, men väl ej alldeles grundlösa berättelse om det mest ansedda gudahofvet i Gautland vid namn Goðheimr, med 100 gudabilder.

I åtskilliga ortn. ingår formen guþa-. Det kan sättas i fråga, huruvida man häri bör se gen. pl. af guþ eller gen. af ett härur bildadt guþi, vare sig det nyss behandlade nomen propr. eller ett appellat., som motsvarar det isl. goði och det på da. runstenar förekommande kuþi; i dessa senare fall skulle dylika ortn. endast medelbart innehålla guþ. Det förra anser jag vara fallet i Algudavi DS I, 460 (1272) m. m. (skrifvet Algothawi, Algudhavi, Algudhui DS V; alla dessa former från 1345), nu Alguvi, Kaga, Ög. Likaså i Alguthæ os Vald. Jordeb. s. 60, gräns mellan Tönnersjö här. i Hall. och Sm.^[5] — Däremot kan jag ej afgöra förhållandet i Gudhaby DS III (1323), Värmdö, Upl.; Gudastom D. Dal., nu Gunsta, Romfertuna, Vml.; Guþabodhom DS V (1346), i den forna Ighulsryd s. Vg.; Gwdhathoorph a. a. III (1311), gård under biskopen i Linköping; Guthagarthom II, 187 (1295); samt Gudesta, nu Guddestad, ö. Sallerup, Sk. (Falkm.). — På grund af senare sammansättningsleden är jag mest benägen att se gen. af guþi (eller Guþi) i Guthælef s. Styffe (1354), nu Gualöf, och Gudebygget, Örkelljunga (Falkm.), båda i Sk. — I Liuthguthuwi^[6] s. DS II, 152 (1293; äfven Lyþguþawi III, 152 från början af 1300-talet, Lwdgodewi IV, Lydgudhaui V, odat., men “ej senare än 1350“, Ludgudavi Styffe, 1435), nu Ludgo, Sdm., äfvensom i Lyuthgudhæreth Vald. Jordeb. (Lythgota DS V för 1341, Luthguda Styffe för 1387; ännu flere former hos Falkm.), nu Luggude här., Sk., ingår uppenbart ett liuþguþi, antingen en titel, “folk-gode“ (jfr isl. allsherjargoði Cl. Vigf.), eller ett propr. motsvarande Saxos Lyuthguthi (I, 381), en af Rings kämpar i Bråvallaslaget. Det förra synes mig, på grund af -vi, sannolikt för det första namnets räkning.

Ås.

I den isl. literaturen torde áss, pl. æsir vara den oftast förekommande benämningen för de forne gudarne. I sg. användes ordet särskildt ofta om Tor; se Cl. Vigf. s. 46. — I sv. synes ordet ensamt stående ej hafva blifvit bevaradt från forntiden.^[7] Däremot har det som bekant i nyare tid upptagits från isl. under formen as, senare ås. Men att det äfven i Sverge fordom funnits, framgår på det mest otvetydiga vis af därmed sammansatta ord och uttryck. Så framför alt af åska, fsv. asækya, asikia, asikkia, ursprungligen “åsens (Tors) åkning“ (jfr Rdq. II, 221, 222 samt Leffler, I-omlj. 291). Dialektiskt har den gamla vokalen a hållits kvar i dalsl. aseka, sk. aska (Rietz 14). — Äfven i det af Hyltén-Cav. I, 230 anförda åsaregn, i Värend förekommande uttryck för sommarregnet, måste en form af detta ord ingå. Sannolikt har man här den gamla gen. sg. (isl. ásar) med syftning på Tor; jfr de i Värend afven brukliga namnen på detsamma, Gofarregn och Gobondaregn; på Gotl. heter åskregnet torsregn II, X. — Den gamla gen. pl. af ås ingår i det Värendska åsa-toren, äskan naturmytiskt uppfattad, Hyltén-Cav., II, IX; detta är uppenbart samma ord som det isl. Ásaþórr. — I sammanhang harmed må nämnas det i en svensk folkvisa förekommande Oden Asagrim, Arwidsson I, 11. Grim är här säkerligen Odens namn, isl. Grímr, hvadan uttrycket är bildadt på samma sått som det föregående (jfr ock Hávam. 142 Hroptr rögna, Bugge, Edda 395; Asaóðinn Ynglingas. k. 6). Mycket tvifvelaktigt är emellertid, om detta uttryck här utgör en omedelbar kvarlefva från heden tid; just på grund af det bibehållna a synes det mig sannolikast, att det upptagits i visan från någon äldre skriftlig uppteckning, hvars svenska ursprung åtminstone måste vara mycket osäkert.

Vidare är ifrågavarande ord en mycket använd beståndsdel i personn. Det uppträder här i det äldre språket ej blott under formen as-, utan, i likhet med förhållandet i da., äfven såsom æs-, es-; den omljudda vokalen har väl här inkommit från de böjningsformer hos det enkla ordet, i hvilka i-omljud af ålder tillkommer detta liksom öfriga u-stammar. För öfrigt framträder på åtskilliga runstenar genom skrifsättet ąs en antydan om det bekanta förhållande, att ordet förlorat ett n, vare sig detta skrifsätt anger ett nasalt uttal af vokalen eller blott kvarstår som ett minne från en tid, då ett sådant herskade; Wimmer, Runskr. 172. — As- har jag funnit i följande sv. namn:

• Asa: ąsa L. 1342 (T), 1349 (T), 1435 (Worm); asa L. 642, 1105, 1121, 1411, asu (Obl. kasus) L. 1288, 1686; osa^[8] L. 468 (Dyb.); aosa L. 1097 (B). Asa förekommer dessutom på några ställen i medeltidshandlingar, t.ex. DS III (1321).
• Asbiorn: ąsbiurn på de sk. stenarne L. 1431 (B) och 1440 (B); hit hör ock det stympade ąsbiu.. på en nyfunnen sten i Vg (Torin II, 19); ąsburn L. 1429 (B), Sk., samme man, synes det, som med samma namnform nämnes L. 1430 (Worm); ąsbiarn L. 595 (B); asbiurn L. 28, 228 (båda i UFT), 1068, 1085; asbion L. 576 (UFT); asbiarn L. 150 (Dyb.), 160 (Dyb.), 355 (UFT); asbirn L. 285 (UFT); gen. asbiarnar L. 1067 och asbiernar L. 402 (UFT); osbiurn L. 1344 (T); 1449 (B), Sk. — Hit hör väl ock asbaun L. 1096.
• Asboþ: asboþ L. 1235.
• Asdiarver: astiarfr L. 198^[9]; Asderver de Norraby (Upl.) DS III.
• Asfaster: asfast (ack.) L. 198 (UFT); Asuastus DS III.
• Asfriþer (kvinnon.): asfriþ (nom.) L. 132; osfriþr^[10] L. 1395.
• Asger: askair L. 289 (UFT), Dyb. II, 239; askir L. 98 (UFT; samme persons namn skrifves ąskair L. 97 enligt B.), 702, 714 (Dyb.), 794 (UFT); oskir L. 1073; osgir^[10] L. 1395; en gen. af detta namn är väl oskis L. 564 (UFT). – I medeltidshandlingar är detta namn ej sällsynt; latin. förekommer det som Asgerus DS III (1316); som Ascerus DS I, 435, 451 m. fl. st.
• Asgrimer: Asgrim i Bandane, Dalsl. SRP (1379).
• Asgun: askun L. 135 (Dyb.); osgun Dyb. I, 169.
• Asguter: ąskut (ack.) L. 1348, 1349, 1370 (alt enligt Torin); askutr L. 592 (Dyb.) 1201, 1318, 1427, Sk.; askutar L. 1940; askut (ack.) L. 323, 587 (Dyb.), 1098, 1179; oskutr L. 1309, 1369 (T); oskut^[10] (ack.) 1416 Sk. – Namnet ingår i Asgutztorp, s. i Vg. (1382), Styffe, nu Algutstorp, Asgutzrum s. på öl. (1424), Styffe, nu Algutsrum samt i det Skånska Asgustorp, Hästveda, Falkm. 107. – Jfr för öfrigt Asgöter.
• Asgærþer: askiar(þ) L. 320; askiarþ.. (gen.) L. 794 (UFT). Ihre, dial. lex., uppger Asgäl såsom ett i Dal. förekommande n. propr. fem. – Namnet ingår i Assgerdebyn, Håbo, Dalsl.
• Asgöter: askaut (ack.) L. 994, Dyb. II, 1, 71; oskautr L. 1441 (B), Sk. Latin, träffas namnet såsom Asgotus DS II, 105 (1291), Asgothus de Bierlandom DS III, 146 (1313); den sistnämde kallas på en vidhängd pergamentslapp Asgøter af Berlandum (se s. 761, Anm. och Rätt.).
• Asi: asi L. 358, 1029; asa (ack.) L. 167 (UFT); osi L. 114 (Dyb.). Hit hör vidare Asi in Kurneem (Upl.) DS III (1316) och Ase in Nyabro, Ög. IV (1333).
• Askil: askil L. 1246 (B), 1563 (enligt Torin); ąskihl L. 1251 (B); askil L. 210, 331, 638, 731, 1442, Sk.^[11] — L. 1390 läser Torin askatli, hvilket han fattar som nom. — Namnet ingår i Askelstorp, Stoby, Sk.
Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/24 Asö: Asø DS II, 684 (jfr isl. þórey, Bjargey hos Cl. Vigf. under ey; fsv. Gunø DS IV). Hit höra vidare möjligtvis det enligt Hyltén-Cav. i värendska tingshandlingar från 1600:talet förekommande mansn. Asle, Åsle, hvilket ock synes ingå i Peter Aslason SRP n. 2320 (jfr fty. Ansila, Förstem.); Asnidhir D. Dal. (afskr.; felskrifvet for Asvidher?); samt mansn. Asund DS III (1324; Finl.). I det värendska ortnamnet Askummatorp Hyltén-Cavallius I, 79 kunde ett namn *Asgumi ingå. Likaså synes ett
• Askari (ett isl. Askári) ingå i Askaramala DS IV i en
afskr.; såsom Åskåre fattas UFT III, 70 uskari Dyb. T, 93; detta synes dock ovisst. Som sista led ingår as i namnet Ulfas: Vlfaas DS V (1346); jfr Rangwaldus Vlwasæ son II, 212 (1296). Den omljudda formen af as träffas i:
• Esbiorn: esbiurn L. 10 (enligt UFT), 1403; esburn L. 1397 (enligt Torin), 1401 (T), esbiarn L. 1291; gen. æsbiornar L. 1636 (på samma “hvalf“ skrifves namnet sedan med munkstil Esbeornar)^[12]. I DS och SRP träffas namnet ofta under formerna Aesbiorn, Esbiorn, Esbern m. m., latin. Esbernus. Och det brukas än i dag, dels under formen Esbjörn, Essbjörn (se t.ex. Rääf II, 124), dels såsom Jesper (jfr Freudenth. 33.)
• Esborgh: Esborg (kvinnon.) SRP (1351).
• Esger: I runor har jag ej träffat detta namn, så framt ej iskir (ack.) L. 1040 skall föras hit. I SRP träffas det på några ställen, t.ex. Esger i Lerem, Vg. (1390), Esgerus i Knutstorp, Sm. (1353), Esgerus, kanik i Skara (1392). Utan Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/26 Särskild uppmärksamhet förtjänar namnet på de 5 Åsaka-socknarna i Vg. Den äldre formen Asaka^[13] fins hos Styffe anförd för Å. i Barne härad från 1407, i Kållands här. från 1404, i Skånings här. från 1452, i Vartofta här. från 1422 och i Väne här. från 1397. Härtill kan ytterligare läggas Asige s. i Hall., hvars namn i Vald. Jordeb. träffas såsom Asaka. — Möjligen kunna dessa namn vara sammansatta med aker och hafva förlorat ett r;^[14] i detta fall ha de nog intet att göra med gudanamnet. Häremot talar dock, synes mig, öfverensstämmelsen mellan namnens form, i det alla i äldre tid sakna r; SRP n. 2535 (1390) förekommer vid sidan af Asaka (Skånings här.) äfven Ranakra såsom namn på ett däri beläget hemman. Sammanställes vidare Toraka, ortnamn från en af svenskar förut bebodd del af Estlands kust (Russw. II, 180),^[15] synes sammanhang med ordet åska ligga nära att antaga; dessa ställen kunna erhållit namn däraf, att åskan där slagit ned eller, som man förmodligen fordom uttryckte det, “åsen“, Tor, där “åkt ned“. Jfr ock ortnamnet Bisa på Runö samt andra namn på Bisa-, Bis- från samma trakt (Russw. H, 249)^[16] Ljuna, Hogstad, Ög. är möjligen att sammanställa med sk. ljuna, blixt.^[17] Liksom as i personnamn ibland uppträder med omljud, kan en omljudd form af detta ord ingå i Aesberghæ DS V (1337), nu Edsberga, Landeryd, Og. Likaså tyckes gen. pl. af as ingå i sockennamnen Aesabro, nu Edsbro, och Aesatunir, nu Estuna, båda i Upl. (de äldre formerna i DS III från 1300-talets början); omljudet kunde från nom. pl. lätt intränga i gen.^[18] Möjligen bör hit ock föras Esasta SRP (1391, dock äfven Essæsta, år 1371), k. nuv. Edesta, Vårdinge, Sdm, samt måhända ännu några andra namn. — I dessa fall kan man ej gärna tänka på det andra as, då detta är gammal a-stam.^[19]

  Van.

  I isl. användes vanir om en särskild grupp bland gudarne; någon gång förekommer sg. vanr (se Egilson). Några sv. ortn. synas vara sammansatta med detta ord; antingen förekommer i dem gen. sg. eller den rena stammen. Sådana äro Wansjö SRP (1365), “tr. Vansjö i V. Löfsta“, Upl.; Vandala SRP (1397), nu Vannala, Osteråker, Vanzsta DS IV, nu Vansta, Ösmo, Wansø s. III, nu Vansö, väl ock Wanwsa IV, nu Vannesta, Toresund, alla i Sdm.; Vanstadha SRP (1384), nu Vanstad, Locknevi, Sm. K.

  Dessutom börja några nysv. ortn. med van-. Huru försigtig man får vara med att af dem draga slutsatser, synes dock däraf att Vanstad s. i Sk. enligt Styffe år 1332 nämnes under formen Watnstatha.

  
  

  Ragn-.

  Ett i den isl. literaturen ej sällsynt namn för gudarne är regin, äfven rögn. Ensamt förekommer något sådant ord ej i sv. Däremot är i namn ragn-, äfven ræghin-, en vanlig beståndsdel. Här kan emellertid ifrågasättas, buruvida ordet står i betydelsen gud eller med ett ursprungligare innehåll. Det är nämligen egentligen ett appellat., och den älsta betydelsen synes vara råd, beslut; jfr got. ragin. Ordets bruk i namn måste vara mycket gammalt, då det är vanligt äfven på tyskt område. I ty. förekommer det ensamt stående ordet ej i betydelsen gudar. Weigand utgår ock i sin Wörterb. vid förklaringen af hithörande ty. namn från betydelsen råd. Förstem. anser emellertid möjligt, att i namnen betydelsen gudar frambryter. Och Freudenth. utgår vid förklaringen af hithörande sv. namn från betydelsen “numina“. Omöjlig är en sådan åsigt visserligen icke. Säkerligen sträckte sig denna betydelse utom norden. Detta synes framgå af det i Heliand förekommande uttrycket regano-, regan-giskapu, det af försynen bestämda ödet;^[20] jfr metodo-giskapu (se Grimm 24). — Äfven den förstärkande betydelse, som röjer sig i fsa. regin- blind, -thiof, ags. regn-heard, -veard m.m., liksom i isl. regin -dómr, þing m. m. synes lättare ha kunnat utveckla sig ur betydelsen gudamakt än ur grundbetydelsen.^[21] Flere af hithörande namn äro vidare bildade i likhet med andra, som innehålla afgjordt mytologiska beståndsdelar.

  Då således dessa namn åtminstone möjligtvis sammanhänga med religiösa föreställningar, upptager jag dem jag funnit i äldre sv.:

  • Ragna:^[22] rakna L. 925 (såsom det synes, moder till raknburk). Detta namn ingår i Ragnotegher, Upl. DS III och Ragnotorp, Sdm. DS IV.
  • Ragnar: raknar L. 601 (Dyb), Dyb. I, 32; ragnar L. 369. I SRP är detta namn rätt vanligt; så Ragnar n. 2001, 2046, 2059; Raghnar n. 2073, 2673. — Om det vanliga latin. Ragnerus hör hit eller till Ragnir, vågar jag ej afgöra.
  • Ragnborgh: raknburk L. 925^[23] I medeltidshandlingar är detta namn, skrifvet Ragn-, Rang-, Rag-, Ram-borg o. s. v., ganska vanligt.
  • Ragnfaster: raknfastr L. 400 (UFT); raknfast (ack.) L. 497 (UFT) (det är samme man, som nämnes L. 496 — rakinfast —, 498, 2009, måhända ock 2010); raknfastir L. 369; ranfastr L. 583 (UFT), väl densamme, hvars namn enligt UFT L. 584 skrifves rakfastr. I medeltidsdiplom förekommer namnet med växlande stafsätt på åtskilliga ställen.
  • Ragnfriþer (kvinnon.): rahnfriþr: L. 508, 525 (Dyb); raknfrir^[24] L. 499 (Dyb); rahnfriþ (nom.) L. 916 (Dyb), (ack.) L. 507; rahnfriþ.. Dyb II, 50.

    I diplom är namnet rätt vanligt, t. ex. Ragenfrid^[25] DS I 90, Ranfridis I, 393 m. m.

  • Ragnhilder: rahniltr L. 526 (UFT), 605 (UFT); rakniltar (gen.) L. 400 (UFT). I diplom förekommer namnet flerestädes, t. ex. Ragnildis DS I, 617, 636 m. m.
  • Ragni: rahna (ack.) L. 526 (UFT); rakni på en nyfunnen sten i Ö. Stenby s., Ög., AT; rakna (ack.) L. 904. Hit hör Ragne DS III samt det latin. Rangno V (1341); jfr ock SRP.
  • Ragnir: raknir L. 1339^[26] Hit hör väl ock Ragni (ack.: R. stabularium) DS I, 473. Jfr Ragnar.
  • Ragnmunder: Ragmundus DS V, 645, 688. Möjligen är namnet Ramund uppkommet häraf med samma ljudöfvergång^[27] som i kvinnonamnen Ramborgh, Ramfridh, Ramfrö (hos Hyltén-Cavallius II, 286), samt i mansnamnet Ramvald (se SRP III).
  • Ragnvalder: rahnvaltr L. 397 (UFT); raknvalt (ack.) L. 436 (UFT) och 437 (samme man?) I medeltidshandlingar är detta namn under olika skrifsätt mycket vanligt.^[28]
  • Ragnvar: (mansn.): Ranguar i Wbby, Upl., SRP n. 2813^[29] Jfr ock formerna Ragvar, Ravar i reg. under Ragnar.
  • Ragnvi: raknvi L. 504 (Dyb).
  • Ragnviþer: rahnviþr L. 200 (UFT). Namnet förekommer flerestädes i SRP t.ex. Ranguidher n. 3034, Raguidher n. 2931, Rawidh n. 2743. Den latin, formen Ranguidus träffas DS III, 102, 270, Rangwidus V, 680.
  • Ragnþruþer (kvinnon.): raknþruþr L. 926.
  • Ragnælver (kvinnon.): raknilfr L. 378 (UFT); rahnilfl (ack.) L. 122. Hit hör ock Ranghelf socrus Asmundi fabri DS II, 230 (1297) och Ragnælf filia Hæmingi III (1312). – Jfr Asælver.

  Möjligen kan ock ranbearn L. 288 (enligt UFT, där namnet emellertid tolkas Rannbjörn) höra hit. — Mansn. Ragleff SRP n. 981 synes stå för Ragnlever.

  I några få namn förekommer omljudd vokal. Så i det latin. Regnerus DS I, 140 (om en abbot i Nydala), II, 684; jag vågar ej afgöra, om det skall återge ett Rægnir eller Rœgnar. — Med afseende på andra kan man tveka, om de äro af svenskt eller främmande ursprung; det förra kan åtminstone vara fallet med kvinnon. Ræghinmoþ, som latin, förek. såsom Ræghimodis DS IV, 63, Ræghinmodis V, 676 (afskr.); samt med Ræghinmunder: (r)ikinmu .. L. 581 (UFT) samt Reginmot L. 1636 (med munkstil; med runor skrifves samme mans namn .. ikinmonþ).

  
  

  Rå (Råd).

  Hákonarmál v. 18 förekommer om gudarna uttrycket ráð öll ok regin. Att äfven ett fsv. raþ på samma sätt varit brukligt, vågar jag sluta af sv. neutr. rå, mytiskt väsen (t.ex. sjö-, skogs-rå). Det synes mig nödvändigt att med Ihre etymologiskt sammanföra detta ord med vb råda. Dels förekommer nämligen dial. formen råd; Rietz anför för Österbotten gårdsråd, neutr. Dels träffas likbetydande ord, som uppenbart äro bildade af detta vb.; ett sådant är ner. rådande, neutr.^[30] (Hofberg, Allmogeord i V. Nerikes Bygdem.); jfr råanet (best. form) i Vml. v. bergslag (VFA). Man har här sannolikt part. pres. af nämda vb.; samma form med annat genus träffas i det dal. råand, råðändi^[31] (Rietz, som dock skrifver orden såsom sammansatta). I Vg. förekommer enligt benäget meddelande af Professor Richert rådande med samma betydelse användt nästan såsom part.: “det är något rådande i sjön.“ I Finl., Petalaks, förekommer vidare rådarin med ungefär samma betydelse^[32] — Däri, att rå enligt Rdq. II, 326 varit och i folkspråket ännu är fem., eller att det enligt Rietz (under formen råd) på Gotl. brukas såsom mask.,^[33] ligger intet hinder för denna tolkning. Ordet begagnades i forntiden antagligen mest i pl., och ur den best. formen raþin kunde ordets bruk som fem., slutligen äfven som mask., lätt ha utvecklat sig på samma sätt, som den gamla neutr. pl. lagh blifvit först fem., sedan mask. (se Rdq. H, 99; jfr ytterligare jul, sax o.d.). I no. folkspr. har det gamla ráð i sin ursprungligare betydelse, råd, plan m.m. öfvergått till fem.; se Aasen under Raad; jfr ock det sv. någon, ingen råd.

  Den betydelseöfvergång, detta ord undergått, är ej svår att förklara. Vid kristendomens införande kommo de gamla gudarna ofta att i folktron intaga en plats bland de lägre andeväsen, på hvilka man redan under hednatiden trott, och om hvilka vidskepliga föreställningar bevarats ända in i nyaste tid^[34]. Anmärkas må, att åtminstone gårdsråna skildras såsom människovänliga varelser, som vårda sig om gårdens bästa och trefnad.

  
  

  Dis.

  I isl. begagnas ordet dís dels om gudinnor (så dís goða bekkjar i Haustlöng om Idun, öndur-dís i Ynglingatal om Skade, Vana-dís i Snorra-edda om Fröja)^[35], dels, och vanligast, om andra högre kvinliga väsen; så om valkyrjor (t. ex. Herjans dís, Guðrúnarkr. I, 19; i Krákumál talas om dísir, “er frá Herjans höllu Óðinn hefir sendar“), ofta äfven om ett slags skyddsgudinnor; äfven synes det begagnas om nornorna (jfr Egilson, Cl. Vigf.) I omskrifningar begagnas ordet, på samma sätt som gudinnors namn öfverhufvud^[36], om kvinnor i allmänhet; ur detta bruk har man väl ock att förklara de få, hos Egilson anförda, fall, där ordet, äfven utan att stå i omskrifning, begagnas i betydelsen kvinna. Snorra-edda uppger äfven betydelsen syster: heitir ok systir dís, jóðdís. Så kan ordet nog öfversättas, t. ex. i Loga dís Ynglingatal, men i detta o. d. exempel står ordet dock utan tvifvel egentligen på samma sätt som i öfriga omskrifningar, och att ordet i sig har betydelsen syster, behöfde starkare bevis. På den ibland äfven angifna betydelsen prestinna känner jag ej något exempel. Grimms sammanställning af dís med fht. itis, fsa. idis, ags. ides kvinna, förnäm kvinna, synes mig trots likheten mellan isl. dís Skjöldunga och ags. ides Scildinga i Beóvulf^[37] högst osäker på grund af ljudförhållanden, dels den i de ty. formerna förekommande förstafvelsen, dels olikheten i vokalens kvantitet (jfr Munch s. 60).

  Ett språkligt intyg om fsv. dyrkan af disir träffas i det bekanta ānnu brukliga namnet på en marknad i Upsala Distingen, Disaþing i UL., dysæthing DS III (1322), disathing V (1344), särskildt om härmed sammanhålles Ynglingasagans berättelse om dísablót, dísarsalr i Upsala, k. 33.

  Ordet ingår vidare i mansn. tesalfr L. 169 (UFT), som trots det egendomliga e ej synes kunna förklaras på annat sätt än såsom Disalfr. I kvinnon. är dis en rätt vanlig beståndsdel.^[38] Ensamt förekommer det såsom namn L. 1074 (ack. tisi); den svaga formen tisa träffas L. 813; jfr ock Olla Dysa de Voypala Finl., DS IV (1340), så framt man ej här har ett sammansatt namn, ett ursprungligt Ullardisa. Dessutom har jag träffas det i följande namn:

  • Adis. Så DS III, 102. Däremot har L. 151 enligt Dyb. (I, 202) ej adis, såsom man förut läst, utan aþis.
  • Frödis: frau tis Dyb. II, 197.
  • Hialmdís: hialmtis L. 774 (UFT).
  • Holmdis: hulmtis L. 70 (UFT), 434 (UFT; samma kvinna som på 434 nämnes ock 433 och 439); hulmtisi(?) (ack.) L. 393 enligt UFT.
  • Hæþin-, Hiþin- dis: haþintis L. 788 enligt UFT; hiþintis^[39] L. 724 (Dyb.) Jfr ock nutrici mee Hidhindisi (dat.) DS IV (1329).
  • Oþindisa: oþintisu (ack.) L. 1005.
  • Aerndis: erntis L. 724 enl. Dyb. Gen. af ett svagt Aerndisa synes ingå i Byrgir Aendyso SRP (1393).^[40]
  • Ödis: aütisi (ack.) L. 745 enl. UFT (L. läser antisi); Ödiis i Bywdby, Sdm., SRP (1400).

  Dessutom förekommer det stympade ... ntisa (nom.) L. 1125.

  I några ortn. synes dis ingå. Så i Dysebodhum DS II, 569 (1309) samt i de nysv. Distorp, Rystad Ög., Disdala, Sandsjö Smål., Disåsen, Brastad, Bohusl., (Holmberg II, 158) och möjligen några andra. Det är emellertid omöjligt att afgöra, om ordet här står i betydelsen kvinlig gudom eller såsom nomen propr. Af större vigt är Dise offerkälla, Annelöf Sk. (Falkm. 216), där det förra har sannolikheten for sig.

  
  

  ---

  
  

  II. De särskilda gudarne.

  Oden.

  Svenskarnes dyrkan af denne gud framgår ej blott af främmande intyg, bland hvilka det märkligaste är det af Adam af Bremen, som omtalar, huru i Upsala tempel “Wodan“ fans afbildad vid sidan af Tor; som vidare om “Sveonernas“ sätt att afbilda honom yttrar: “Wodanem sculpunt armatum, sicut nostri Martem sculpere solent;“ och om hans väsen: “bella gerit hominique ministrat virtutem contra inimicos“. Ett bestämdt fsv. intyg därom förekommer i C. Bur., där det s. 199 berättas, huru de hedniska svenskarne drogo den helige Filippus “tel mönstar i opsalom ok cuskaþo han tel at ofra marti som suæiar calla oþen.“^[41] Jämförelsen med Mars är af vigt, därför att den liksom skildringen hos Adam af Bremen bestämdt visar, att Oden i Sverge varit en krigsgud, liksom han tecknas i den isl. literaturen.

  Gudens namn ingår vidare i sv. liksom i andra germ. språk i namnet på den fjärde veckodagen. Ehuruväl detta hos germanerna är en öfversättning af det romerska dies Mercurii, får man för Sverges räkning ej omedelbart draga några slutsatser af denna sammanställning mellan Oden och Mercurius, enär veckodagarnes namn säkerligen genom sydgermanernas förmedling, ehuru redan före kristendomens införande, kommit till den skandinaviska norden (jfr Grimm 111 f.). I fsv. träffas formen (klokna) othensdagh i VGL II, (asku) oþensdagher i SML; oþinsdagher i ÖGL och Sk. L.; oþunsdagher i H. L.; odhansdaghin SRP n. 2697 (1393). Härledningen från den hedniske gudens namn utsäges bestämdt i C. Bur. Det heter nämligen där s. 61 (i fråga om julens namn: “Sua som manghe andre daghar som æn haua nampn af heþnom afguþum ok þo cristna dyrkt som oþens daghar ....“ Likaså heter det ock Sv. Medelt. Bibelarb. I, 68: “Fæmpta dagh^[42] kalladho hedne romara diem mercurij oc ware fædher odhinsdagh aff enom hednom konunge oc het odhin, thy at the dyrkadho han fore gudh, thy at han war wældoghaster herra i landom i gamblom æwom.“ Här förekommer samma uppfattning af Oden som en historisk person som t. ex. i Ynglingasagan. — På samma ställe heter det ock om Tor, att han var “wældoghaster mz odhine“.

  Oden fins ock, såsom Grimm s. 137 påpekar, nämd i ett par sv. folkvisor. Så anropas han i visan om Stolt Herr Alf (Arwidsson I s. 11): “Hielp nu Oden Asagrim“; och i visan om Grefve Guncelin (I s. 69): “Hjälp mig Othin thu kan bäst.“ Denna senare åkallan är lagd i munnen på en kämpe, som skildras såsom en hednisk rese; jfr ock de i samma visa förekommande uttrycken: “Hjälp nu Ulf och Asmer Gry“^[43] och “hjälp tu nu moder skratt.“ — Den senare sången förekommer emellertid äfven utom Sverge; Arwidson anser till och med den hos honom meddelade uppteckningen vara en öfversättning från da. I densamma nämnas ock bl. a. Widrich Werlandsson, Thidrick utaf Bern, Olger Dansk, hvilka sannolikt åtminstone under denna namnform först temligen sent blefvo bekanta i norden. Därför samt af skäl, som anförts s. 13, torde det vara alt för vågadt att häraf omedelbart draga några slutsatser rörande svenska hedniska förhållanden.

  I många trakter af Sverige har allmogen ända in i senaste tider bevarat minnet af Oden. I allmänhet har han emellertid blifvit neddragen till ett ondt andeväsen. Laurentius Petri talar i sin sv. krönika (enligt Hyltén-Cav. I, 222) om Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/37 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/38 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/39 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/40 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/41 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/42 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/43 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/44 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/45 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/46 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/47 hvarför äfven det isl. adv. herjansliga, som synes vara bildadt efter det ty. heriensliken, talar.

  I isl. förekommer karl väl ej egentligen som tilln. till Oden, men begagnadt om honom (egentligen i betydelsen åldring; jfr Hárr, gen. Hárs). I den bekanta vers, som i Snorraeddan lägges i Lokes mun, då han såsom Þökk uppfordras att “gráta Baldr or helju“, kallas Balder “karls sonr”, den gamles, Odens son. — Det ligger nu nära att söka en ursprunglig hänsyftning på Oden i namnet karlvagnen eller karlavagnen på en stjärnbild, som den germ. folktron satt i förbindelse med denne gud. Hos nederl. diktare från 15:de århundradet träffar man nämligen uttrycket Woenswaghen, i en del af Tyskland Hackelbergs Gespann (se Mannhardt 132), och på nord. ståndpunkt bör, såsom Bugge påpekat, reið Rögnis i Sigrdrífum. förklaras i öfverensstämmelse härmed. — Hvad det sv. uttrycket angår, kan jag, då jag ej känner det från riktigt gammal tid, ej bestämma dess ursprungliga form. Redan i Gustaf I:s bibel träffas (Job 9, 9) Karlawagnen, hvilket såsom innehållande en gen. pl. ej omedelbart kan syfta på Oden. Härjämte fins dock äfven hos Spegel Karl-wagn, och dial., i Vg., träffas enligt Runa 1843, s. 15 noten rent af karsvagnen. För dessa uttrycks större ursprunglighet synes det da. Karlsvognen tala. — I isl. synes blott det icke sammansatta vagn förekomma^[44].

  Grimm erinrar 138 f. vid omnämnande af fty. ortn. såsom Wodenesweg o d. om Upl. L. karls vægher om allmänna landsvägen. Här har man dock säkerligen ej att se någon påminnelse om Oden, då uttrycket fullständigt lyder “karls vægher ok konungs“, samt, såsom Schlyter i ordboken visar, i flere juridiska uttryck karl i betydelsen den enskilde ställes i motsats mot konungen.

  Däremot torde ett kall = karl (jfr Rdq. H, 30) med syftning på guden ingå i ortn. Kalswi, DS IV (1335), nu Kalfsvik, Österhaninge, och Kalswi, DS V (1345), nu Karlvik, S. Nikolai, båda i Sdm. Åtminstone vet jag ej någon bättre förklaring att gifva för dessa ord, hvilkas sista led anger en gammal gudstjänstplats.

  Måhända ingår namnet Ygg (isl. Yggr) i ett sådant ortn. som Ygxstadhum DS II, 701 (omkr. 1300; väl nuv. Yxstad, Rogalosa, Ög.) eller i mansn. Hyggiulphus II, 377 (1303).

  En motsvarighet till Odens isl. namn Þundr torde ingå i orta. Thundrøshæreth, Vald. Jordeb., hos Styffe Tundersæ (1389), nu Tönnersjö, Hall., kanske ock i Tundderstadher DS II, 181 (afskr.). — Mansn. Tönnes hör säkerligen ej, såsom man trott, hit, utan är uppkommet af Antonius; enligt Russw. II, 356 heter Antonius-dagen på Nuckō och Wormsö tönnisda.

  Hvad som eljest här kunde uppletas, synes mig ännu mera osäkert. Ortn. på Grims- (jfr t. ex. reg. till SRP; Grimshögh, Grimskelda, Grimsrydh nämnas DS II, 173) kunna likaväl vara sammansatta med mansn. Grimer som med Odens tilln. — Däraf att Oden i en isl. saga (Fornaldar s. Norðrl. II, 25) uppträder under namnet Höttr (Hatt), vore det utan tvifvel för djärft att draga slutsatsen, att sådana ortn. som Hattas (i andra handskr. Hatteras), VGL, nu skogen Hattåsen, Gullered s., Vg., eller Hattasiohult SRP (1364 m. m.), nu Hattsjöhult, Sandsjö, Sm., äro uppkallade efter guden.

  
  

  Tor.

  Om den särdeles stora betydelse, som tron på denne gud äfven i Sverge ägt, finnas talrika intyg. Adam af Bremen nämner honom svearnes mäktigaste gudomlighet; vid beskrifningen af Upsala tempel heter det hos honom: “statuas trium deorum veneratur populus, ita ut potentissimus eorum Thor in medio solium habeat triclinio“.

  Femte dagen i veckan, romarnes dies Jovis, fick hos germanerna äfven namn efter åskans gud. Sv. Med. Bib. I, 68 heter det om denna dag: “ware forfædher kalladho han thorsdagh af Thoor som wældoghaster war mz Odhine“. Jfr ock Cod. Bur. 61, där þors daghar räknas bland de dagar, som ännu under kristen tid hafva namn “af heþnom afguþum“. För öfrigt träffas formen þors dagher, hvaraf det nysv. torsdag, flerestädes i de gamla lagarne, särskildt i sammansättningarna hælghi, skiær-þorsdagher (båda i VGL I).

  I folktron har minnet af Tor med seghet hållit sig kvar, något som till stor del synes bero på den egendomliga till en mytisk uppfattning alt framgent lockande arten af den naturföreteelse, åskan, hvaraf han ursprungligen var en personifikation, och hvarmed han städse tänktes i närmaste samband. Mindre än Oden synas han hafva öfvergått till ett mot människorna fientligt väsen; däremot tänkes han bekämpa trollen, liksom han i den isl. sången och sagan skildras som jättarnes fruktansvärde fiende. Anmärkningsvärda sägner, i hvilka Tor uppträder på ett fullt personligt sätt, äro den hos Hyltén-Cav. II, 30 efter P. Rudbeck meddelade sm. sägnen om Lyftesten, hvilken, om Rudbecks uppteckning får anses tillförlitlig, innehåller högst märkliga enskildheter; vidare den bohusl. om Tor i Hafgård och hans guldhammare, Holmberg III, 15; jfr ock sägnen om den af Tor dräpte jätten a. a. II 118. — I sammanhang härmed må nämnas den bekanta hos Arwidsson aftryckta folkvisan om Torkarl (Torckar), från hvilken Trolltram stulit guldhammaren, för hvilken visa den gamla Þrymskviða ligger till grund. I betraktande af det sätt, hvarpå folkvisor utbredt sig från ett af de skandinaviska landen till de andra, har man dock, såsom Jessen påpekat, knappast rätt att, däraf att denna visa, till hvilken no. och da. motsvarigheter finnas, förekommit i Sverge, omedelbart draga slutsatsen, att det nämda hedniska kvädet varit kändt i vårt land. — En visa om Tore, som slog bergresarne, fins anförd Runa folio 1873 s. 19. Möjligt är, att med Socke-Thore (en förvrängd motsvarighet till Öku-þórr?), “Skivers“ eller “Stivers man“, “med hammar och tång“ i en vall-låt från norra Bohusl. (se Dyb., Sv. Vallvisor och hornlåtar, Stockh. 1846) syftas på Tor. Jfr ock visan och sägnen Runa 1842, 21. — Om med “unge Thor“, i visan Runa 1844 s. 106 eller “hoje Thor“ i versen hos Hyltén-Cav. II, LIII ursprungligen syftats på guden, kan jag ej afgöra.

  I synnerhet är det såsom åskans vållare, som Tor lefver i allmogens minne, och hans namn har i uttryck, som syfta på åskan, ofta rent af öfvergått till en benämning för denna naturföreteelse. Dels anföres från olika delar af mellersta och norra Sverge samt Finl. namnet Tor^[45], till och med Helge Tor (i Helge Tors källa, Skatelöf, Sm., om hvilken sägnen gått, att den store Tore gud låtit henne upprinna, Hyltén-Cav. I, 133; jfr ock visan hos Rietz 729), vidare förekommer Toregud (jfr det följande), likaså den bestämda formen Toren (Ihre anför ur Laur. Petri postilla: “Lika som thoren hade slaget them ned“; enligt Säve, gudan. 78 kallas i Vesterdal. åskans herre Tor’en; “Toren går“, Jämtl., Hyltén-Cav.), Torn (Vb.; Gotl. Samma ord är väl det af Ihre i betydelsen åskdunder anförda torn), hvarjämte Hyltén-Cav. från Värend anför Åsatoren, Gobondatoren, från Jämtl. Fader Toren. Dels förekomma i de flesta delar af vårt land omskrifvande benämningar såsom Torgubben^[46], Gobonden eller Gobon, Gofar (äfven Guffar), Gogubben, Kornbonden, Åkergubben, de dal. Skaurmann, Skairkalln m. fl., af hvilka flere utmärka guden såsom en regnets och årsväxtens herre; jfr Rietz samt den särdeles fullständiga och intressanta samlingen hos Hyltén-Cav. II, IX. Här må ock nämnas det estsv. bisen, Russvurm II, 248. — Anmärkningsvärda äro uttrycken Kornmoden (Södra Värend; han fattas här som en person, se Hyltén-Cav. I, 230), Kornmoen (Sk.), Gomoen (Sk., Bl.); en ombildning häraf är väl kornmogen i betydelsen kornblixt. Äfven utom Sverge finnas motsvarigheter; i da. fins Korn-mo eller -mod, kornblixt; och för no. anför Aasen, ehuru med frågetecken, Kornmod, m. “matte Lysglimt i Luften (som af Lynild i lang Frastand)“. Kan senare leden stå i något samband med namnet på Tors i Eddorna omtalte son Móði? I detta fall vore jag benägen att föreställa mig saken på följande sätt. Móði hade ursprungligen varit ett tillnamn till Tor, utmärkande honom i hans gudomliga vrede, “ásmóðr“; ur detta uttryck hade sedan,

  såsom det ofta gått, utvecklat sig föreställningen om en son Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/52 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/53 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/54 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/55 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/56 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/57 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/58 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/59 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/60 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/61 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/62 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/63 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/64 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/65 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/66 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/67 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/68 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/69 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/70

  Frö.

  I den isl. literaturen nämnes Freyr såsom en af svearne med särskild ifver dyrkad gud; jfr bl. a. Ynglingas. k. 13. Härmed kan jämföras, att hos Saxo, s. 384, svearnes tappraste kämpar i Bråvallaslaget uppgifvas såsom “Frö dei necessarii“, liksom att han, s. 278, med uttrycket “filii Frö“, såsom det synes, betecknar Upsalakonungarne. Om ett årligt offer af svarta offerdjur åt guden yttrar han dessutom s. 50: “Fröblod (väl en da. form för *Fröblot) sveones vocant“.

  Hos Adam af Bremen nämnes vid hans beskrifning af Upsala tempel Fricco såsom den tredje af de gudar, hvilkas bilder här voro föremål för dyrkan. Det antages allmänt, att härmed syftas på Frö, och utan tvifvel med full rätt. Att antaga någon särskild gud Friggi strider mot alt hvad man eljest känner om nord. förhållanden; och bland de kända gudars namn, på hvilka man här kan tänka, ligger Frös närmast. Enligt den isl. literaturen intar ock denne gud jämte Tor och Oden en särskild öfver de andra gudarna höjd ställning (se H. Petersen 97 f.; om afbildningar af guden talas a. a. 33, 37), så att man har att vänta just honom nämd här. — Det synes mig för öfrigt antagligt, att Adams af Bremen “Fricco“ beror på förblandning af namnet på den gud, hvars bild jemte Tors och Odens fans i Upsala tempel, och det i någon mån liknande namnet på gudinnan Frigg, hvilken säkerligen ock dyrkades i Upsala (jfr ock Grimm 278).

  Något bestämdt minne af Frö såsom en särskildt väsen synes ej hafva hållit sig kvar i den sv. folktron. Däremot finnas inhemska intyg om hans dyrkan i de personn. och i synnerhet i de talrika ortn., i hvilka hans namn ingår. Med afseende på de förra, till hvilka andra germ. folk äga motstycken, kan det visserligen starkt ifrågasättas, huruvida förra leden ursprungligen innebar en hänsyftning på en viss bland gudarne, och om icke Frey-, Frö- här älst stod med ordets egentliga betydelse herre, d. v. s. gudomlig herre, gud (i allmänhet). Men då man i Skandinavien med visshet ägt en gud med namnet Freyr, och då af nära anhöriga den ene kunde bära ett namn på Þor-, den andre ett på Frö– (frustin L. 589 är son till þorstin, frustain L. 444 broder till þurstain^[47]; Snorre Sturluson omtalar i Olafs s. helga, k. 96, en svensk vid namn Freyviðr daufi, broder till Þorviðr stami), synes det otvifvelaktigt, att man en gång i Sverge förbundit dylika namn med tanken på den nämde guden.

  De hithörande sv. personnamnen äro:

  • Fröbiorn: freübiurn L. 26 (UFT); fraibiarn L. 352 (UFT). Ffrøbyrnus de Viby DS II, 116 (samme man är väl den Frøbernus, som nämnes U, 394, III, 431), Frøbernus, III, 98. Den sv. formen träffas i SRP, där Fröbjörn i Fleckestum (Vml., år 1369), Fröbiorn i Kiuista (Vml.; 1399) samt Stenbiorn Fröbiorna (näml. son; år 1390) nämnas. – Det åländska ortn. Frebbenby, äldre Fröbönby, Fröbeneby (Hammarland ; Freudenth., Ål. ortn. 55) måste innehålla detta mansn.
  • Fröborgh: Frøborg DS III, 100.
  • Frödis, se s. 26.
  • Fröger: fraikair L. 671 (UFT), 691 (UFT; samme man nämnes såsom fruikir (?) L. 690); dat. fraikiri L. 1049; frikir UFT II, 54. Namnet träffas DS III såsom Frøger s. 90, latin såsom Frøgerus flerestädes, såsom s, 86, 88, 98 m.m. Samma namn är väl det Frödger, Frödgir, latin. Frödgerus, som träffas på några ställen i DS och SRP. Frö– synes här hafva blifvit ombildadt efter analogi af namnen på Ödh-.
  • Fröguþer (Frögunn). Kvinnon. früküþr L. 171 tolkar UFT väl med rätta på detta vis.
  • Fröhvater: Frøuatus DS V, 440 (1345).
  • Frömunder: Frömundus DS III, 101; Frömund i Öjaby Ög., SRP (1367); hit hör väl ock Holmger Frödmundason SRP (1394). Namnet ingår ock i ortn. Frömundaby (1390), nu Främby, Kopparberg, Dal, SRP.
  • Fröriker: frürikr L. 547 (enligt UFT II till.); Frøriccus “rusticus par. Holdanes“ (Upl.) DS DI, 100; Frøricus in Arby (Upl.) Hl, 267.
  • Frösten: fraustain L. 835, 842; fraustin L. 353 (UFT); freüstin Dyb. Runa 1873 s. 28; friaustin läser Stephens hos T., L. 1346; fraistain L. 467 (enligt UFT), 492; frustain L. 407, 444 (båda i UFT), 1111; frustin L. 388 UFT), 479, 589 (UFT), 1575 (Gotl.); früsten L. 728 (Dyb.). Äfven i medeltidshandlingar är namnet rätt vanligt. I DS har jag träffat den latin. formen Fröstanus II, 112, 381, 515, 569, III, 86, IV, 113, 508; IV, 378 nämnes Ingewaldus Frøsteensson. I SRP träffas namnet Frösten Jonsson (1375); Karl Fröstensson och Margaretha Fröstensdotther (båda från 1391); vidare ett sigill med omskrift S. Olavi Fröstenson (1400). Rääf omtalar namnet Frösten såsom förr användt i Ydre. — Hit hör ock ortn. Frøstenstørp DS III, 512 (afskr.), ög.
  • Fröviþer: Fryuidus i Nesby (Sm.), DS V, 245 (afskr.); Frøvidher i Fuglha (Gestr.) Silfverst. D. (afskr.). Jfr ock s. 63.
  • L. 782 förekommer dessutom ett frukakr, som UFT uppfattas som ett mansn. Frögång, ett isl. *Freygangr; måhända är det en felristning (för frukair?). På en nyfunnen runinskrift UFT III, 15 fins ett namn, som börjar fruk.... – Den på ett par ställen i DS II nämde Frovinus “Consul Stockh.“, synes bära ett egentligen tyskt namn; jfr fht. Frôwin.
  • Mansn. Swen Fröö, Hyltén-Cav. I, 92 må ock nämnas, ehuru dess sammanhang med gudens namn synes tvifvelaktigt.

  I ortn. förekommer dels gen. formen Frös-, dels formen Frö-, hvilken senare väl i likhet med den i personn. ingående är att fatta som stammen. — I några få ortn. förekommer ett Fröia-, Fröa-, som man sammanstält med gudinnan Freyja. Detta synes mig mycket tvifvelaktigt. Dels skulle man väntat sig formen Fröiu-, dels förekommer i ett par af dessa namn Frö- såsom sidoform. Sannolikt äga därför äfven dessa ortn. sammanhang med den manlige gudens namn.

  I isl. förekommer väl af Freyr blott gen. Freys, men af andra till samma dekl. hörande mask. träffas ju ofta en gen. på -jar, ofta hos samma ord växlande med en gen. på s; för fsvenskans räkning anför Rdq. II, 43 f. gen. byiar, byriar, bækkiæ, þyniæ. Det synes därför ej vara vågadt att för dessa ortnamns förklaring anta en fsv. gen. *Fröiar (jfr det fem. möiar), vid sidan af Frös. I de flesta af dessa namn börjar senare leden med r.^[48]

  Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/74 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/75 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/76

  Ull.

  Jag har redan här närmast efter de tre främsta gudarne upptagit namnet på denne gud, därför att det utom dessa ej finnes någon, hvars namn är ens tillnärmelsevis lika vanligt i sv. ortn.

  Namnets nom. form förekommer ej i fsv. Otvifvelaktigt har den lydt Uller eller Ulder, motsvarande isl. Ullr. Gen. heter på isl. Ullar (enligt Egilson i Snorra-edda en gång Ulls); ordet är troligen gammal u-stam, väl med Säve gudan. 83 att sammanställa med vulþus ära, härlighet. I fsv. förekommer ock i sammansättningar gen. Ullar-, hvaraf sedan Ullær-, Uller-. På ett ställe träffas formen Ulþær (VGL), någon gång Ulder- (för äldre *Uldar-). Ibland förekommer ock Ulls-. En vanlig form är Ulla-; den har nog i allmänhet genom bortfall af r uppstått ur Ullar- (jfr namnen på Nærdha-). Då i isl. en svag form Ulli äfven träffas, är det emellertid möjligt, att den nämda sv. formen åtminstone ibland hör dit. Ur detta Ulla- har sedan den äfven förekommande formen Ullæ-, Ulle- utvecklat sig.

  Om Ulls namn ingår i personn., är ovisst. Om kvinnon. Olla dysa har talats s. 26 Dyb. II, 170 förekommer ett mans. ulkautr. Äfven fins ett Ulviþer; så D. Dal. Wluidir i Gerdhum (1387); jfr ock det a. a. förekommande ortn. Ulwedzbodha (det latin. Ulvidus är rätt vanligt, men synes ock återge det fsv. Ulvidin; jfr isl. Ulfheðinn. DS II, 203, afskr. nämnes en Ulvidus judex, som i den gamla sv. öfvers. af handlingen kallas Vlwidin Domare).^[49] Man behöfver dock ej med nödvändighet här tänka på guden. I fty. finnas namn på Vuld– (t. ex. Vuldebert, Vuldulf, Förstem.), där sammanhang med gudens namn är mycket ovisst (jfr namnen på Vuldar-). Ulviþer kunde för öfrigt sammanhänga med ulver; detta torde vara fallet med sådana runstungna namn som ulfastr, ulfriþer.

  Att i ortn. de ofvan nämda gen. formerna härröra från gudens namn, kan med säkerhet antagas vid dem, hvilkas senare led är ett ord, som utmärker en plats för gudstjänst; sådana äro de mycket talrika sammansättningarna med vi, äfvensom de med lund. I andra finnes möjlighet af ett annat ursprung. Föga troligt är, att appell. ull ingår i ortn., då dess betydelse mindre väl lämpar sig derför. Saxo synes visserligen med sitt “campus laneus“ s. 445 afse Ulleråker, men hans härledningar äro ej mycket värda^[50], och detta lat. uttryck visar blott, hvilken betydelse man på hans tid, långt efter kristendomens införande, kunde inlägga i namnet. Men det fins mansn. på hvilka man kunde tänka. Jag vet ej något säkert fall, där det ursprungligen enstafviga Uller, isl. Ullr förekommer som personn.^[51] De hos Rdq. II, 263 anförda formerna ulir L. 1390 och Oler L. 1640 (den förra på en runsten, den senare med munkstil på en grafsten, båda från Vg.) synes det mig ligga närmast att betrakta som tvåstafviga, således föreställande ett Ollir eller UUir efter ja-dekl. (det förra måhända ett Yllir; jfr sockenn. Yllestad, Vg., DS III, 79 Vllistadhum, 81 Yllistadhum). Men i DS III, 88, 89, 96 förekommer några gånger ett namn Ulle (skrifvet Vlle).^[52] Alla personer, som bära detta namn, äro från Upl. Namnet har jag eljest ej träffat. Då u och o i fsv. så ofta växla (se Rdq. IV), kan dock detta vara blott en annan form af ett just i samma handlingar rätt vanligt, äfven eljest förekommande namn Olle, Olli, latin. Ollo. Hvilkendera formen är den ursprungliga, vågar jag ej afgöra, då härledningen ej är klar;^[53] emellertid är Olli den vida vanligare formen. — På gen. af detta namn kan man naturligtvis tänka, då man i sammansättningar träffar ett Ulla-.

  Men då detta mansn. i det hela är ganska sällsynt, särdeles i den hos ortn. stående formen med u, synes det föga troligt, att det ingår i något betydligare antal ortn. Då gudens namn däremot med säkerhet ingår i en mängd sådana, är största sannolikhet därför, att det äfven utgör beståndsdel i öfriga namn, som börja på samma sätt, och som med afseende på sin sista led erbjuda likhet med sammansättningar, i hvilka andra gudan., såsom Oden, Tor, Frö, ingå. Jag har derföre härnedan upptagit samtliga dylika ortn., jag funnit.

  Upl. Vllarakir (prouincia), DS III, 147 (1314; äfven Vllæraker III, 274, år 1316, Wlderaker III, 228 i en afskr.), nu Ulleråkers här.; tingsstället har ursprungligen samma namn, formen Ulleraker anföres därför hos Styffe från 1323; i hundaret låg ock kronogodset Husaby-Ulleraker (1345), nu Husby, Styffe; Vllerakyr par. Symbetunum, DS V (1346), äfven Vlderaker, SRP (1389), nu Ulleråker, Simtuna; Vllabolstad, DS III (1316), nu Ullbolsta, Jumkil: Ullabride, SRP (1353), “k. Ullbro i Tillinge“; Ullfors, Tierp; Vllatunum, DS IV (1335), nu Ultuna, Bondkyrko s., Ulleråkers här.; Ullevi, Bro.

  Ulls namn torde ock ingå i Vlstatum (Sueno de V.; af ett Ullstadha?), DS III (odat.), Ekeby, samt i Ullentuna, Skepptuna. Ett par andra möjligen hithörande namn äro Vldun (för *Uldvin?), DS IV (1331), nu Ulna, Ö. Ryd, (den nuv. formen förekommer redan a. a. s. 457, år 1335, “in Vlnnoo“, och V, 322, “in Vlnu“), och Ulsa (för Ullstadha?) i “de Vlsum“, DS V (1344), Lena, enligt reg. möjligen nuv. Uggelsta.

  Sdm. Ullælund (“i Jæþirs sokn ... i Vllælunde“, DS V, år 1344); Wllalundum, SRP (1356), nu Ullunda, Ytter-Selö; Ullawi, SRP (1366), nu Ullevi, Gåsinge; Vllæui par. S. Nicolai, DS IV (1330), nu Ullevie; Wllaui “in par. Sorunde“, DS IV (1331), nu Ullevi; Ullevi, Vingåker.

  Ullaberg, Björnlunda har erhållit sitt namn först i nyare tid.

  Ner. Ullavi, Kil (en borglemning i Kil kallas enligt Hofberg Ullaviklint); Ullavi, Sköllersta.

  Hit hör möjligen ock Wluardha (Ulvardha), SRP (1384), som i reg. förmodas vara nuv. Urvalla, Götlunda.

  Vml. Ullnäs, Grythytte; Ullersäter, Näsby; Vllawi, SRP (1389), nu Ullvi, Irsta (i samma bref förekommer ock ett Vllaby, som i reg. anses felskrifvet för Vllavy samt äfven motsvara nuv. Ullvi); Ullvi (Ulfvi), Köping; Vllawy, SEP (1382 m. m.), nu Ulfvid, Munktorp.

  Hit hör möjligen ock Ulsa (“in Vlssum“), DS IV (1330), gård under Vesterås kyrka.

  Dal. Vllevi D. Dal. (1450 m. m.), nu Ullvi, Leksand.

  Ångml. Uldanger s., Styffe (1316), nu Ullånger.

  Ovisst är, om Ullbergsträsk, Jörn, Vb., kan höra hit.

  Värm. Ullvettern, sjö i Bjurkärn (Örebro län); jfr namnet på den dermed sammanhängande sjön Frövettern; Ullærö, Nidhra och Öffra, socknar, Styffe (1440; Ulþær ö, VGL), nu N. och Ö. Ullerud; Ullerörsälfven, det gamla namnet på Klarälfven; DS I, 605 (1282) förekommer “in ampne Wllærørh.“

  Måhända hör ock Ulleshyttan, Gustaf Adolf, hit. Ulleberg, Karlstad, kan vara ungt.

  Dalsl. Ullerö, gård under gamla Nes g., Styffe s. 137 not 1 (1421; i sammanhang härmed nämnes i samma pergamentsbref en gård Odhensö), är väl samma ställe som nuv. Ullerön, Ed. Dessutom upptar Lignell Ulldaln, Rölanda, och Ullön, Tydje.

  Vg. Ullarydh i Kinds här., SEP (1383); Ullasyo s., Styffe (1413), nu Ullasjö; Ullersund, Senäte; Ullstorp(?), Forshem; Ullervi s., Styffe (1278), nu Ullervad; jfr ock Ullærvis bro, bro öfver Tidan vid Ullervad, VGL. Hit hör ock Ullene s., Styffe (1449), nu Ullened, i hvilket namn vin synes ingå; i denna socken ligger en gård Ullevi.

  Ullstorp, Hagelberg, hade enligt Silfverst. D. I, 274 förr formen Vlffstorp.

  Ög. Ullabolstad, SRP (1367 m. m.), nu Ulberstad, Skärkind; Vllakalf, SRP (1386; dat. Wllakalfwe 1384), nu Ullekalf, Högby (är Vllacalff, “col. sub Öjabro“, ort i Härberga, DS IV, år 1337, att sammanställa härmed?); Vllastempna(?), DS III (1317), nu Ullstämma, Landeryd; Wlzthorp(?), SRP (1385), nu Ullstorp, ö. Ryd; Ulleved, Hogstad; Ullawi, SRP (1376; skrifvet Vllaui 1399), nu Ullevi, Järstad; Ullavi, SRP (1381), nu Ullevid, Kimstad; Wllaui, DS III (1318) samt flerestädes i medeltidshandlingar, hvarest äfven skiljes mellan Lilla och Stora U.; nu Ullevi, S. Lars; Ullervi, DS IH (afskr.; äfven Vllaui, SRP, 1385 m.m.), nu Ullevid, Örberga; Vlælue (dat.), SRP (1360), nu Ullälfva, Törnevalla; Vlælwom (dat.), SRP (1358 m. m.) nu Ullälfva, Örtomta (troligen samma ort skrifves Oldhelfdhum år 1361).

  Ett osäkert ord är Vlsbyrgh, SRP (1354), “tr. Ulfsberg i Gammalkil“, då det möjligen är samma ställe, som i SRP (1393) förekommer under namnet Wlfsbergh. — Ett endast skenbart hithörande ord är Ullstorp, Fifvelsta, enär fornformen enligt SRP är Ulfsthorp.

  Sm. Vllaui par. Vestirwik, DS IV (1340) m. m., enligt reg. nuv. Ullevi, Gamleby, K.

  Hit höra möjligen ock Ulznæs (i texten “origt.“ Utsnäs), SRP (1380), nu Ulfsnäs, Öggestorp samt de hos Hyltén-Cav. nämda Ulzarydh (I, 96) och Ulsryd (II, 369). Mycket osäkert är på grund af sitt enkla l Ulaas, SRP (1382), nu Ulås, Voxtorp.

  Öl. Ullevi, Gårdby.

  Sk. Ullatofta, äldre Wlletoft, Ö. Sallerup; måhända ock Ullebergskrok Svedala, Ullarp, äldre Wllerup, V. Vram, Ullstorp i Hör och Önestad (se Falkm. 186).

  Ulstorp s., Styffe (1435), nu Ullstorp, är osäkert, då sidoformen Ulfistorp förekommer så tidigt som 1508. — Ulleröd, Hammarlunda, hette enligt Falkm. förr Ylleröd.

  Hall. Ullaryth s., Styffe (1334), nu Ullared.

  Bohusl. Ulleråker, Hjerthem, fordom Ullarakr (Holmb. III, 59).

  
  

  Njord.

  Jag återger på detta sätt, såsom man ända till nyaste tid vanligen plägat, namnet på den gud, som på isl. kallades Njörðr. Den fsv. nom. formen lydde antagligen *Niorþer. Ordets vokalförhållanden svara mot dem i hjort, jord m. fl. ord. Den nu stundom använda formen Njärd är bildad dels med tanke på med gudens namn sammansatta ortn., i hvilka dock en gen., älst Niarþar, ingår, dels efter mönstret af det tämligen ensamt stående fjärd, hvarest genitivens vokal synes ha inträngt i nom.

  Denne gud, om hvilken det i Vafþr. v. 38 heter: “hofum ok hörgum hann ræðr hunnmörgum“, tyckes äfven i Sverge, att döma efter de rätt talrika efter honom nämda orterna, varit föremål för ganska ifrig dyrkan. De hithörande ortn., hvilka jag funnit, äro:

  Upl. Närdinghundra här., Nærdhingiahundæri, DS III 148 (1314), äfven Nihærdhungahunder III, 269 (1316), Nærdhundæri V, 44 (1341). I detta namn ingår uppenbart gudens namn blott medelbart (ty på den sist nämda enstaka formen synes ingen större vigt vara att lägga), snarast väl ett däraf bildadt patronymiskt ord. Jfr ock namnet på den i här. belägna sjön Närdingen. Nærdhalundum par. Aeækrö, DS IV, 141 (1329) m. m., nu Närlunda, Ekerö; Nærthastaff, SRP (1354), nu Nälsta, Spånga; Nierdhatunum s., DS II, 265 (1298; äfven Nyærdhatunum El, 64, år 1312, Nerthetunum II, 124, år 1291, Nerdhatunum III, 14, år 1311, Nardhetunum IV, 409, år 1335, m. m., nu Närtuna.

  Äfven Nærdhasten, DS II, 259, synes tillhöra Upl.

  Sdm. Nærdhelunda, Styffe (1414; äfven Nerdalund, SRP, 1366), nu Närlunda, Gåsinge; Nærdhalunda, SRP (1366), nu Närlund, Husby-Oppunda; Nerddestum, DS IV (1334), nu Nälsta, Ytter-Selö.

  Ner. Nærdhæwi, DS V, 693 (1347; jfr ock SRP år 1390), nu Nalavi,^[54] Kräklinge; Nærdhæwi par. Vigby, DS V, 660 (1347; äfven Nærdawi SRP år 1385), nu Nalavi, Viby. Det DS I, 506 nämda “Nærthawi in Nærichia“ är väl en af dessa orter.

  Vml. Nerdalunda, SRP (1386; Nærdhalunda 1392), nu Närlunda, Badelunda.

  Jämtl. Wllfer i Niærda nämnes DS IV, 302 (1333).

  Ög. Nærdhawi, SRP (1379; “k. Närby, Drothem“; Nærdhawi, SRP (1374), nu Mjärdevi, Hagelstad; Nyærdhawi, SRP (1355), nu Mjärdevid, Slaka.

  Bl. Här bör möjligen upptagas det till gudens namn

  säkert hörande Niærdholm Vald. Jordeb. 51, hvarom s. 138 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/83 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/84 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/85 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/86

  Loke.

  Ehuru Loke ej egentligen tillhör gudarne, må dock på grund af den nära förbindelse hvari han tänktes med dem, i Sverge förekommande spår af hans namn här behandlas^[55].

  I folkvisan om Torkarls hammare nämnes, motsvarande Þrymskviðas “Loki Laufeyjar sonr“, Locke Lewe, i en annan handskrift Locke Loye; se Arwidsson. Såsom förut påpekats, är det dock ej afgjordt, huruvida denna visa ursprungligen blifvit till i Sverge.

  Ett åkallande af Loke synes älst ha innehållits i en vers, som i Sm. brukat uttalas af barn, under det de kastade i elden en tand, som de fält. Hyltén-Cav. uppger I, 235 formen “Locke, Locke, gif mig en bentand! Här har du en guldtand“; äfven “Locke, Locke, Ran, gif mig en bentand för en guldtand.“ Rietz anför: “Låkka-ramm! ge mej en ben-tann i st. f. en gull-tann.“

  
  

  Ovisst är, om det i Götal. och Finl. flerestädes förekommande lokke, låkke spindel (Rietz) kan vara samma ord som Lokes namn. Därför synes tala, att Loke i Snorraeddan skildras såsom nätets uppfinnare, äfvensom att spindeln af allmogen betraktas som ett slags mytiskt väsen (han kallas t. ex. äfven dvärg); men det enligt Rietz i fsv. förekommande skrifsättet med kk (lokki, lukki spindel; häraf lukkawæfver, lukka ether) tyckes ange, att vi här hafva ett annat ord.

  Man har framstält den meningen, att de på åtskilliga ställen i Sverge förekommande orter med namn på Locka- o. d. (från äldre tid kan jag bl. a. anföra Lukabol DS V, 43, år 1341, nu Lockbol, Film, och Locastum IV, 43, år 1328, nu Lockesta, Husby-Långhundra, båda i Upl.) skulle vara uppkallade efter Loke; se Hyltén-Cav. I, 136. Rimligare synes dock den här af förf. själf uttalade åsigten, att däri ingår mansn. “Locke“ (se rörande detta a. a. I, 98; som mansn. förekommer luki L. 1183, 1189).

  En förtäckt hänsyftning på Loke synes ligga i det sv. dial. förekommande pukhafre Polytrichum commune. Då nämligen denna växt i Jutland kallas “lokkens havre“, är det troligt, att i Sverge det dial. vanliga puke, ond ande, trädt i st. f. namnet på Loke, efter hvilken växten förmodligen fordom allmänt varit uppkallad (se Runa 1849, s. 23). — Liknande är möjligen fallet med det dal. liot’agär, Avena fatua, då denna på da. äfven kallas “lokkens havre“; jfr dal. ljot’n, hin onde.

  Om Lokes i eddorna förekommande binamn Loptr ingår i sådana ortn. som Loft aas DS III, 160 (1314; äfven Lupthas s. 540, år 1322), nu Loftås, Fryeled, Sm., kan svårligen afgöras.

  
  

  Frigg.

  Denna gudinnas namn förekommer i äldre sv. i Med. Bib. I, 68: “siwnda dagh kalladho hedhne romara diem veneris oc ware forfædher fredagh aff frig drötning odhins kono“.

  I likhet med den här uttalade uppfattningen antar Säve, gudan. 77 noten, att det är denna gudinnas namn som ingår Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/89 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/90 Sida:Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge (1878).pdf/91 Friggestad, V. Vram och Friggatofta, Göinge-Broby, samt de finska Friggeberg, Karis och Friggesby, Kyrkslätt, i Nyland (Freudenth.) Men någon egentlig beviskraft kan ej tillerkännas dessa, då i dem det gamla mansn. Frigge kan innehållas.

  
  

  Öfriga Gudinnor.

  Något fullt säkert språkligt intyg om, att Fröja varit känd i Sverge, känner jag ej. Ty det är naturligtvis ej förhållandet, att, såsom i Ynglingas. säges, hederstitlarna freyja, húsfreyja, till hvilka ju ock sv. har motstycke, utgå från gudinnans namn, utan i dem har ordets ursprungligare betydelse härskarinna bevarats. Ortn. på Fröia- synas vara att föra åt annat håll; se s. 65. I visan om hammarhämtningen nämnes “jungfru Froijenborg“; men om denna visas underordnade värde såsom källa för sv. förhållanden har förut talats. — Mycket möjligt år, att en del af de uttryck, i hvilka — det ursprungligen som lån inkomma — ordet fru ingår, älst syftat på denna gudinna; jfr hvad som ofvan yttrats om Frigg.

  Skades namn synes ingå i ortn. Skadevi, Häggeby, Upl., vål ock i Skadalunda “k. Skärlunda i Löts s. Ög.“, SRP (1377). Det rätt vanliga ortn. Skedvi o. d., äldre Skædhvi, hör däremot sannolikt ej hit. Dels vore i sådant fall första stafvelsens vokal svårförklarlig, dels har Arnesen i Kuhns Zeitschr. gjort det sannolikt, att däri innehålles ett mot isl. skeið, plats för kappspringning, lekplats, svarande ord.

  Knappast får men här tänka på ortn. Skadath, “præd, eccl. Ups.“ DS III, 116 (1313), Scaddath, V, 352; Skalunda, SRP (1391), nu Skalunda, Sköldinge, Sdm.; Skalander, VGL, nu Skalunda, Vg.

  Det redan förut, s. 42, ur en vall-låt från norra Bohusl. anförda Skivers eller Stivers man (“Socke-Thore“), synes vara en vrängning af det gamla “Sifjar maðr“ (Tor) och således innehålla ett minne af Sif. Påpekas måste dock, att det blott är från ett fordom no. landskap jag känner ett sådant. På de sv. ortn. Syfwiæsund DS II, 218 (1296; väl i Sdm.), Siviavadh SRP (äfven andra namnformer), nu Säfva, Balingsta, Upl. o. d. vågar jag här ej lägga någon vigt.^[56]

  I ortn. Nontuna, Danmark, Upl., äldre Nanætunir (så flerestädes i DS, t. ex. III, 249) vågar jag ej se namnet på Nanna, Balders maka; sannolikt ingår däri det mansn., som skrifves Nanny DS III, 95, Nanæ (dat.) III,17. Snarare kunde mansn. Nannolf Silfverst. D. I, 11 (1401) vara bildadt af gudinnans namn.

  
  

  ---

  ---

rhuþilfar L. 756 kunna ej till genus bestämmas): dessutom Runeluer och Odhelvir, båda DS III, hvilka kunna vara fem. lika väl som mask. I isl. träffas kvinnon. Þórelfr i Landn. Namnen äro säkerligen att med Rdq. II, 264 härleda af elfr; jfr Þórelfr med mansn. Þórálfr. Till böjn. måste de ursprungligen vara långstafviga ja-stammar.

1. Dessa äro: koþ L. 379, (UFT), hvarest äfven gen. kos moþir förekommer, L. 461 (UFT) och 507 (Dyb.) samt Säve 41; kos (ack.) Säve 38. Alla dessa runstenar äro från kristen tid; äfven i isl. kunde den äldre formen goð användas om de kristnes gud, Cl. Vigf. 208.
2. Äfven på den vestg. stenen 1384 läser L. kurm (ack.), men enligt Torin har inskriften kirm.
3. Med afseende på förra ledens gen.-form kan man jämföra sådana fty. namn som Coteshelm, Cotesthiu m. fl. hos Förstem.
4. Flere ex. skulle i allmänhet för hvarje namn kunna anföras.
5. Jfr med första leden i dessa namn fsv. almanna- Rdqv. II, 424, isl. almanna- (t. ex. i Almannagjá, almanna-vegr, -þing) Cl. Vigf.
6. Det sista u beror väl på miss-skrifning. Man kunde eljest här se gen. af det hos Rdqv. II, 219 anförda fsv. fem. gudha, vare sig, här såsom eljest, i betydelsen gudinna eller i en betydelse prestinna, som ordet, liksom isl. gyðja, kunde förena med den ofvannämda.
7. I en hos Hyltén-Cav. II, 30 efter P. Rudbeck anförd sm. sägen om Tor nämnas visserligen såväl asarne som Asgård; men då den senare uppenbart ej anför sägnen ordagrant, kan det sättas ifråga, om ej dessa uttryck blifvit af honom själf insatta.
8. På öfligt sätt återger jag de olika formerna af os-runan, utom den nasalt a betecknande (ą), med o. Det synes mig dock sannolikt, att i de här anförda namnen i allmänhet ljudet a betecknas härmed. L. 219 förekommer såväl formen oslaik som aslaks, såsom det synes, om samme man. Och namnet på runristaren Asmunder Kara sun skrifves visserligen särdeles ofta med ą, nämligen åtminstone L. 70, 89, 93, 107, 211, 258, 260, 508, 1053, men ock med o, näml. L. 200, 756, 1049 (enligt B. och Dyb.), med a L. 187. — I några fall torde os– kunna bero på ags. inflytande.
9. UFT V, 74 uppfattas detta namn såsom Ast-djerf; men då på samme sten såsom en broder nämnes asfast, synes den ofvan gifna med Dieterichs öfverensstämmande tolkningen bättre.
10. Första runans form är mig obekant.
11. Möjligen betecknar ár-runan här ljudet æ, då formen Eskil eljest är synnerligen vanlig.
12. Hit för Dieterich ock isbiurn och dylika former; det är ganska sannolikt, att i här betecknar æ, e, men då äfven nord. namn på Is- förekomma, och således ingen säkerhet för dessa runformers sammanhang med as finnes, förbigår jag dem här, liksom i allmänhet de namn på is-, som kunde ställas vid sidan af de i det närmast följande upptagna namnen.
13. Att namnet är pl., angifves af uttrycket “I Asakom“, Silfverst. D. I, 385 (1404).
14. Man kunde då jämföra Asakra DS III (1314), Hels.
15. Jfr gotl. toraka, dal. toråk, värendska toråket om åskan; se under Tor.
16. “Schlägt ein Blitz auf die Erde, so heiszt dieser bisa, bisen, oder bisa bylder,“ Russw. II, 248.
17. Endast medelbart erbjudes analogi af ortnamn innehållande det liugn, som ingår i liugn elder, eller något bland de häraf bildade lygn, lygni, lygna (se Leffler, v-omlj. 78), enär det blixt betydande ordet här står som sammansättningslod. Utom de af Leffler anförda Lygnista, sdm (s. 78 not. 1) och Lyugnæshæreth, sk. (s. 81 not. 2) kan jag nämna Liugnææs DS IV, nu Ljungnäs, sm. k. och Lyghnobæk, Ed. sm. SRP.
18. Jfr gen. pl. syna af sun Rdq. II, 151.
19. Den af Rdq. II, 32 efter Hof för detta ord anförda vg. pl. formen äser måste vara en nybildning.
20. Heyne yttrar i gloss.: In regano-, einer Reminiscenz aus dem Heidentume, scheint ein alter gen. plur. zu liegen, vergl. altnord. regin numina, dii.
21. I viss mån jämförliga äro de isl. uttrycken ty- hraustr, -spakr, i Snorraedda härledda af Tyr, sannolikt riktigare af Vigf. förklarade “valiant as a god, godly-wise“.
22. Jag har varit tveksam, huruvida jag borde såsom normal form ställa ragn- eller raghn-. Jag har valt det förra skrifsättet emedan åtminstone i VGL gn är det vanliga, för så vidt båda konsonanterna ej först genom böjning kommit bredvid hvarandra (jfr i I brymsignæ, egn, hægna, sægnarþing, samt eljest agnabaka, ognarbot), äfvensom emedan af skrifsättet i handskrifter och diplom från medeltiden framgår, att redan tidigt g åtminstone ganska allmänt i denna ljudförbindelse öfvergått till guttural nasal, som i sv. framför n plägar tecknas g. Jfr Rdq. IV, 334.
23. Möjligen hör äfven ramborgar (gen.) hit; jfr Rdq. II, 263.
24. Jfr hulmfrir L. 651.
25. Måhända en tysk form.
26. Enligt Torin har stenen ej, såsom L. läser, þor raknir, utan þir raknir, ett isl. þeir Ragnir.
27. gn : n_gn : n_g samt slutligen, framför annan labial, m.
28. Hit hör ock formen Ragneld SRP n. 714, såsom synes däraf, att samme mans namn skrifves Rangvald n. 640, Ragwald n. 641.
29. I reg. anses detta felskrifvet för Rangnar; detta synes dock ej nödvändigt att anta, då man i Hárbarðsl v. 16 har Fjölvarr, och således nord. mansn. på var verkligen förekomma.
30. Rietz anför detta ord såsom mask. och betecknar det genom skrifsättet råd-ande såsom sammansatt; det senare står ej väl samman med den säkert intygade neutr. formen.
31. Det hos Hyltén-Cav. II, XVI anförda bergs-rånda från V. Dal. är väl en sammandragen form af samma part.
32. “I skogen herskar rådarin, som man föreställer sig ofantligt stor, med ett till knäen nedhängande skägg“; Finska fornminnesfören:s tidskr. 1877 s. 132.
33. Möjligen är den af Rietz anförda dal. pl. formen råddar, mask., att sammanställa härmed.
34. Jfr t. ex. den no. sägnen om Tor med tungum hamri, Hammerieh, Ragnaroksmthen, s. 93, noten, där Tor betraktas ungefär som en bland tursarne.
35. Ensamt stående förekommer dock ordet i isl. poesi mig veterligt ej med samma betydelse som ásynja.
36. Jfr Snorra-edda s. 112: kona er ok kend við allar Asynjur eða Valkyrjur eða Nornir eða Dísir.
37. Då de sägner, som ligga till grund för Beóvulfs-kvädet, ju äro nordiska och förmodligen äfven i norden haft bunden form, kan denna likhet bero därpå, att dís på ags. återgifvits med det i ljud nära stående ides.
38. Med afseende på dis här begagnadt såsom senare led må jämföras s. 25, noten 2. Såsom Freudenth. s. 2 anmärker, synas åtskilliga af de regler för poetisk omskrifning, som i Snorra-edda abstraherats ur “hufvudskaldernas“ språkbruk, mer eller mindre omedvetet hafva följts vid bildandet af sammansatta nomina propria.
39. Syster till erntis.
40. Hvad bruket af gen. vidkommer, kan jämföras det i samma bref förekommande namnet Olawær Abiörna.
41. I C. Bldst. “Swear Ok gøta kalladho odhin“ och i en annan hs. “swea kalladhe odhin“; se s. 979.
42. Som första dag räknas här lördagen.
43. Jfr Grundtvig, Danm. gamle Folke v. I, 222, där det i den motsvarande da. visan förekommande “Ulff oc Asmer Grib“ sammanställes så väl med den nyssnämda sv. visans Oden Asagrim som med Oðin Aesagrá i en visa från Färöarna.
44. Mot den ofvan gifna förklaringen synes det i Rimbegla förekommande kvenna-vagn om Lilla Björnen strida; dock är det väl ej omöjligt, att detta uttryck uppkommit i följd däraf, att man i karl inlagt en annan betydelse, än det här i sammansättningen älst ägt. På likartadt sätt kan ock den sv. formen karlavagnen ha uppstått.
45. Märkligt är uttrycket “Tor i fjell“, som af Holmberg, Nordbon under hednat. s. 578, anföres som ett i folktron lefvande namn på torsdagens herre; häri ligger ett minne af den gamla uppfattningen af molnet som berg.
46. Rhyzelius yttrar i sin Brontologia Theologico-historica, Stockh. 1721, s. 15 om åskan: “Thetta kalle wi Dunder, Thor- eller Åskio dön, och thet gemena folcket på landsbygden säger tå, at Thorgubben, Gogubben eller ock Korngubben åker eller går.“ — Jfr Russw. II, 101.
47. Båda stenarne äro från kristen tid, och de där nämda personerna äro väl således ej omedelbart uppkallade efter hedniska gudar; men utan tvifvel ha namnen från hedentid varit brukliga inom slägten.
48. Långt mera vågadt vore det utan tvifvel att i Fröia- se gen. af ett svagt mask. *Fröi, omedelbart motsvarande got. frauja.
49. En dylik latinisering låg så mycket närmare som -in, -en förväxlades med artikeln; SBP n. 1641 träffas dat. formen Uluidhenom.
50. Se t. ex. han härledning af “Hyldetand“ s. 361.
51. I sig själf vore ett sådant mansn. ej omöjligt, då i fornty. vulþus, förekommer åtminstone såsom sista led i namn. Förstem. anför utom ett par osäkra fall formern Sigisvulthus och Cuniuld.
52. Den svaga böjningen af detta namn framgår däraf, att i samma lat. dokument, hvari det finnes, träffas former sådana som Toste, Gissle, Boue, men å andra sidan Thorirus. — I den isl. literaturen känner jag ett ställe, där Ulli kan vara mansn. Det är i Heimskringla, Ol. S. Tryggvas. k. 53, där trälen Kark drömmer, att någon säger honom, att Ulli var död, hvilket Håkon Jarl uttyder så, att hans son Erlend månde vara dräpen. Vigf. vill här fatta Ulli som deminut af Erlend. Äfven här synes dock Ulli kunna vara gudens namn.
53. Möjligen råder sammanhang med det fty. namn Uldila, som af Förstem. föres under vulþus.
54. ä-ljudet har såsom i vara, kvarn m. fl. ord framför r förändrats till a, och rd har, såsom ofta dial., öfvergått till l, ursprungligen väl “tjockt“.
55. Namnet Loke anser jag vara att härleda ur verbet lúka stänga, tillsluta, med betydelsen den tillslutande, innestängande – jfr (hring-) broti af brjóta, (and-) skoti af skjóta m. m. – d. v. s. den som håller regnet innestängdt i molnet. Jag anser nämligen Loke ursprungligen ha varit en den brännande sommarhettans demon, att sammanställa med den indiske Vritra, den som omhöljer, innesluter (nämligen regnet). Den förbindelse hvari Loke onekligen står med elden synes mig utvecklad därur, att han ursprungligast tänkts ha sitt tillhåll i molnet, hvilket, såsom utgångspunkt för blixten, kunde fattas som fyldt med eld (se Geirrödsmyten). Skildringen af Loke i klipphålan “und hveralundi“ af Sigyn skyddad för den ofvan hängda ormens etter, anser jag utbildad ur följande urgamla naturmytiska beståndsdelar: den i molnberget fjättrade molndemonen; det som orm uppfattade regnet (indernas ahi, eljest i den nord. mytologion motsvarad af Midgårdsormen, Lokes son!); samt molnmön i molnberget med sin skål i handen (jfr den i berget instängda, skaldemjödet bevakande Gunnlöd samt de dryck kringbjudande valkyrjorna). – Ett stöd för denna förklaring af Lokes namn finner jag i namnet på hans son “Nari eða Narvi“ (äfven Narfi; Snorraeddan; jfr Bugge, Edda, s. 422), säkerligen en hypostas af Loke själf; detta namn är att, såsom Bugge, Edda, s. 391 förklarar -nari i aldr-nari, i sammanhang med ags. nearwian tolka den hopklämmande (innestängande). Namnet på en annan son till Loke, Vale, synes mig vara att sammanställa med ind. Vala, ett annat namn på Vritra. – Skälen för denna uppfattning af Lokes väsen hoppas jag för öfrigt snart få på annat ställe utförligare framställa.
56. I dem ingår sannolikt en gen. pl. af ordet säf, isl sef, neutr., med dubbelt i-omljud (liksom i tiga m. fl. ord).