Wärend och Wirdarne/Del 2. Tillägg och Anmärkningar
| ← Folk-seder |
|
Wärend och Wirdarne. Ett försök i Svensk Ethnologi → |
TILLÄGG OCH ANMÄRKNINGAR.
Tillägg och Anmärkningar.
§ 3. Uggle-hannen, som på eftervintren höres skrika om
qvällarne i skogen, får i Wärends-målet namn af Hasluen eller
Häsluen.
§ 4. »Byting eller förbytt barn förmentes en gosse vara, som
här till oss hades. Han var en gosse om 13 år, född och
buren utan förstånd; han kunde hvarken sitta, stå eller gå; hans
händer och ben lydde intet själens befallning; han talade intet,
men mumlade något; hans framtänder stodo rätt ut och hans
ögon sågo i kors; han tycktes ock knappt höra; han hade smala
ben, löst hull och i ansigtet var likare en flicka än en gosse;
alla hans åthäfvor voro så oartiga, att man ryste dervid. — —
Han var ingen byting, utan hade en sjukdom som kallas
Hieranosis.»
C. Linnæi Öl. o. Gothl. Resa, s. 117.
§ 14. I folksägner från Westbo omtalas Huna-härens tåg
äfven under namn af Klubbe-kriget, eftersom folket i detta krig
väpnat sig med spike-klubbor. Anföraren för Huna-hären
het Hunne och bodde i Kärda socken. Han var smed och lärde
folket göra smedje-tänger. När de först skulle börja gå, gjorde
smeden sig en klubba af träd och den beslog han med spikar.
Sedan samråddes han med sex andra karlar, och så gingo de ifrån
gård till gård och togo man ur huse, och den som inte ville följa
med, slogo de ihel. Slutligen gåfvo de sig ut ur landet, och hvar
de kommo, bad folket Gud bevara sig för Hunne och
Huna-här. Jfr. § 133. (Hånger s:n).
Ett annat yngre tåg omtalas under namn af Bonda-tåget. Då hade bönderna en anförare som het Dacke. Han ville inte ge sig under kungen, med mindre än att hvar och en som kunde köpa sig jord, skulle få lof att lösa henne. Och den friheten fick han; ty eljest skulle de ha skydds-herrar af adeln.
§ 26. Bjerga-haren, som af trollbackorna utskickas for att taga nyttan af andras kor, omtalas på Gotland under namn af Bjäran, och heter i andra lands-orter Bäran. I Jemtland blir samma onda väsen omtaladt under namn af Puken. När Puken diat en ko, får hon sår på spenarne, omtalade under namn af Puk-sår eller Puk-dilar.
§ 29. Bron, som löper öfver ån på vägen emellan Benestad
och Alfvestad i Albo härad, heter ännu Helgaspång. Vi sluta af
detta namn att ån varit ett heligt vatten. Forsen i Moheda å,
vid Torps bruk, samt den derinvid belägna gården heter i
jordeboken Pukaström. Äfven detta namn häntyder på forntida
hednisk religions-kult.
§ 32. Den i § 92 omtalade gamla folkseden, att
barnsängs-qvinnor i sin nöd omfamna vård-trädet, för att få lätt
barns-börd, bibehåller sig ännu på åtskilliga ställen i Westbo.
Vård-trädet hålles så heligt, att om qvistar deraf blåsa ned, så må de icke bortföras eller uppbrännas i husen, utan hopläggas omsorgsfullt i en rishög eller s. k. bål invid trädets fot. (Hånger).
§ 41. Dymmeln heter i Småland äfven Skärdagarne,
likasom den första sommaren ännu i Danmark få namn af
Skær-sommer. Spillning, som under skärdagarne faller i ladugården, heter
Skärdags-skarn. Sådant skarn, torkadt och brukadt till rökning,
är kraftigt emot all slags förgerning på boskapen.
När Dymmeln gick in (på middagen Dymmel-Onsdag), iakttogo de gamla att sätta ärje-kroken i jorden och sätta stål eller egg-jern i sädes-skäppan, för att trollen inte skulle ha makt att stjäla bort sädes-säden.
För att inte trollen må rå med att se in i huset, eller Påska-käringarne få rätt på röken, släckte man all eld innan sol gick ned och tände ingen eld förr än solen gått upp igen. Äfven sopade man soporna afvigt, ifrån dörren och fram emot bordet. På Påsk-afton skulle man sätta ugns-qvasten emellan knäna och ropa:
»här upp och här an,
ingenstädes fram!»
så hade påska-käringarne inte makt att gå öfver.
Under dymmel-veckan måtte man inte fortära någon mjölk. Om någon det gjorde, så samlade sig mjölken invärtes till en bulnad och måtte värka ut (Hestra s:n).
En sägen ifrån Ås socken i Westbo förtäljer om Påska-käringarnes resor, att det var en gång en trollkäring, som blef sjuk i dymmelveckan, när hon skulle fara till Blåkulla. Så bad hon sin man så gerna, att han skulle fara i hennes ställe, och lärde honom huru han skulle göra. »Först smörjer jag åt dig en
stake och säger:»här upp och här ut,
för alla de tusan!»
När du så kommer fram, och gillet står som bäst, så begynna käringarne att huggas. Då skall du ändtligen inte glömma att säga:
»sår i dag,
helt i morgon!»
Ja, mannen lofvade att göra sitt bästa; men när han kom fram och käringarne begynte huggas, gjorde han tvärt emot hvad hustrun hade bedt honom och sade:
»sår i dag,
och sår i morgon!»
När han sedan kom hem och förtäljde för sin hustru om gillet och huru allt hade tillgått, blef käringen så arg och galen, att hon tog upp ett halmstrå i sängen och tänkte skjuta ihel honom. Men mannen passade sig, så att käringen inte råkade rätt, utan i stället sköt hon bort hela stufvo-knuten. Men alla de andra käringarne, som hade varit med på gillet, voro så sönderhuggna och förderfvade, så att presterna fingo på lång tid inte göra annat, än bara fara i socknebud till gamla Påska-käringar.
§ 43. Att göra kringgerning på Thorsdags-qvällen är att
göra Thore-gud emot. Om någon qvinna spinner på
Thorsdags-qvällen, så få hennes får kringsjukan, eller få
påska-käringarne magt med hören (linet). Om hon spinner på
Skärthorsdagen, så blir hon yr i hufvudet under hela året. Om
någon man borrar med nafvare på thorsdagen och ett kreatur
råkar gå öfver spånorna, så får kreaturet borr-ältan eller
sjukdom i klöfvarne. Om någon i Thorshelgen kör med vagn
öfver egorna, får han till straff att säden fälles af mask. På
Thorsdags-natten, framför allt på Skärthorsdags-natten, må ingen
färdas ute, han kan då råka för Odens pilar (jfr. tillägg till
§§ 47—53).
Thorshelgen ingick vid solens nedgång på Thordags-qvällen. När de gamle helgade Thor, så sopade de stugan, hvarefter rocken (spånarocken) sattes upp på höga bordet, der han skulle stå öfver natten.
Det var en gång en qvinna, som inte ville helga Thor, utan spann i Thorshelgen. När hon så var blefven död, fick hon inte ro i sin graf, utan gick igen och räckte in en blodig hand genom takfönstret, sägande:
»se, hvad jag vann,
för det jag thorsdags-qvällen spann!
Totta-snutten är dryger.»
eller, efter en annan uppteckning:
»se, hvad jag vann,
en blodig hand,
för det jag spann
thorsdags-qväll och fredags-morgon.»
§ 44. Gnid-eld eller Löp-eld bars ännu år 1858, vid
Cholerans utbrott, omkring i Westbo härad. Hösten 1860 bars han
likaledes omkring i Hjelmseryd socken.
§ 45. I Westbo vet folket ännu förtälja om gamla
sten-sättningar, att våra förfäder »satt upp stenarne, för att vid dem
ligga på knä och bedja». Sådana böneställen få på flera ställen
namn af bedje-platser. I Fembsjö socken omtalas af Rogberg[1]
icke mindre än nio trekantiga sten-rössjor, alla på höjder
och i lundar samt med en liten grop ofvantill. »De fingo hos
folket namn af Tillbedje-platsar». Ett stort fyrkantigt stenrör, vid
Källarbackarne på S. Unnaryds in-egor, kallas af folket i byn »gamle
tings- eller bedje-platsen». En fyrkantig stensättning eller
bedje-plats å S. Säfsåsa egor heter än i dag bedja-rör.
Ibland bedje-platser, som rimligen tillhöra den äldsta christna tiden, anmärka vi en fyrkantig stensättning i Willstads socken, på Fållinge Hulugårds egor, midt emellan torpen Wickensbo och Granstorp, af folket omtalad under namn af gamla kyrkogård. Likaledes förekommer i Hestra socken, på gården Bros egor, tätt invid vägen till Burseryd, lemningar efter en fyrkantig stenmur, i hvars sydöstra hörn är ett rundt stenrös af kaste-sten, vid pass 10 fot i tvärmått. Enligt sägen har Hestra kyrka fordom här legat. Tätt invid detta gamla offerställe finnes på Brötjareds egor en källa, som än i dag får namn af Presta-källan. Äfven sådana namn, som Altarbacken (Willstads s:n) och Altarhallen (Agunnaryds s:n), härröra från våra förfaders bruk att ännu i christna tiden hålla sin guds-tjenst under bar himmel.
I afseende på det christna bruket af kors-tecken, till skydd emot förgerning, må anmärkas, att i Finveden må ännu korsas öfver deg-ämnet, innan kakan kaflas, och öfver kakan, när hon införes genom ugns-munnen, för att inte trollen må taga ut brödet. Äfven göres alltid kors med handen öfver kakan, innan hon skåras eller brytes. Under kärnetygen, mjölkbyttan och smörbyttan, ristas ett fem-udda-kors, för att inte trollen må kunna förgöra dem. När bond-qvinnan gifver bort mjölk, klipper hon först med en sax korsvis i mjölken. När man klipper fåren, klippes ett kors i fårets panna, emedan fåren eljest bli tagna af Skogs-frun (Willstad), likasom vi tillförene (§ 65) anmärkt, att ett fem-udda-kors, ritadt i dyn vid en Necka-brunn, tjenar till skyddsmedel emot Necken.
§ 48. Oden, såsom Valfader eller herre öfver dem som
fallit i strid, uppträder inpå 1600-talet i wärendska folksägner.
Enligt ett meddelande af Rudbeck till Grefve Dahlberg, som
förekommer i Palmsköldska samlingarne (Topographica om Småland), har
en bonde i Trojemåla (i Almundsryds socken) för honom omtalat
följande sägen: En prest, vid namn herr Per Dagsson, som bott
straxt vid Trojenborg eller Hönshylte gamla skans, hade plöjt upp
en del af den närgränsande vallen, hvarvid en mängd
menniskoben kommit i dagen. På det uppbrutna fältet såddes råg. När
rågen uppgick, kom Oden ridande från bergen hvar afton,
så stor att han räckte öfver alla ladugårds-husen, med
sitt spjut i handen, och satte sig utanför förstugu-dörren,
förhindrande alla, så länge natten räckte, att gå ut eller in. Så
skedde hvar natt tills rågen skars. Presten sådde åkern två
gånger; men då Oden gjorde honom så mycken förtret, måste han
lägga den öde igen.
Samma nattliga dån i luften, som eljest heter Odens jagt eller Oden far förbi, omtalas af gamla personer i Westbo (Unnaryds socken) under namn af Odens här (eller Huna-här) och betraktas af folket med vidskeplig fruktan.
I sammanhang med dessa hedniska traditioner hafva korparne, såsom Odens foglar, länge blifvit i den svenska hären betraktade såsom förebud till lycka och seger. Ännu när detta skrifves, lefver en snart hundra-årig bonde i Tideberg, af Moheda socken, som i sin barndom hört berättas af en gammal Karolin, att så länge konung Carl XII hade lycka med sig och vann på sina fiender, följde korpar alltid med den svenska krigshären, hvar hon drog fram. Men när Konungen tågade mot Pultava försvunno de, och i stället mötte soldaterna fröor och tåssor öfverallt på vägen. Detta betraktades som ett olyckligt förebud, och soldaterna togo tåssorna på sina värjspetsar och kastade dem åt sidan. Men huru många som kastades undan, kommo der alltid andra igen.
Man visar ännu vid Asa i Norvidinge härad Odens graf och Odens stall. Emellan dem är under jorden en gång, rundt omkring belagd med bara koppar. Der tros Oden vandra om nätterna än i dag.
I Skåne blir Oden omtalad under namn af Noen. I Gärs härad har man ännu för sed, att, när åkern skäres, lemnas några strån oskurna, vridas tillsammans, och nedläggas på marken med små stenar på. Formeln vid detta offer är, att »detta skall vara till Noens häst.»
§ 49. Oden, såsom nattlig jägare, är mest ute och fördas
i thors-helgen, jul-helgen och andra hedniska högtids-nätter.
Ingen må derföre vanka ute på dessa nätter, ty de höra Oden till.
Han har då sin jagt-tid.
En man från Dannäs socken, i Finveden, var en gång ute och färdades sent på thorsdags-natten. Då mötte han Oden, som kom ridandes på en stor svart häst. Oden sade: »hvad har du ute att göra vid denna tiden? Vet du inte att detta är min jagt-tid? Hade jag inte varit god, så blefve du mitt villebråd.»
En gammal fjärhana-skytt, vid namn Brun, satt en skärthorsdags-natt vid Thorasjö, nära Moheda, och väntade att fjärhana-leken skulle begynna. Då kom Oden, ridandes på en stor svart häst. Oden var klädd i en hvitgrå rock, med en stor grå-skymlig hatt på hufvudet, och hatten hade skyggen så vida, att de räckte nedom härdarne. På ryggen hade han ett arborst eller en pila-bössa. Som Oden kom fram till skytten, sade han: »hvarföre sitter du här så dags? Vet du inte att vid midnatten är min tid? Då skall du inte vara under hålan himmel (ɔ: ihålig, bar himmel); för om mina pilar träffa dig, så rår jag inte för det». När Brun hörde detta, blef han förfärad och gaf sig på hemhållet. Han hade inte gått mer än ett litet stycke, så kom Oden tillbaka och hade en skog-snufva hängandes på hästa-länden. »Sågst du jag fick’na?» sade Oden, vid det han red förbi. Men Brun har berättat, att skog-snufvan hade bröst så långa, att de räckte ned på jordena.
Enligt ett yngre föreställningssätt, gängse i Östbo härad af Finveden, är hvad vi kalla Odens jagt icke annat än djeflarne, som drifva en själ åt helvete. De ha då fått själen framför sig såsom villebråd, och fara sjelfva efter såsom hundar och drifva.
Odens jagt blir i Östergötland omtalad under namn af Nordjagten eller Oden jagar. I Skåne, Ö. Göinge och Gärs härader, heter samma företeelse Noens jagt och de skällande hundarne få namn af Noens hundar.
§ 50. Folktron om Rike Oden, att han på
thorsdags-qvällarne brukar gästa hos rika bönder, lefver än i dag i
vissa aflägsna delar af Westbo. Vi ha således hört förtäljas om
två rika bönder i Bobacka af Kullarpa (Kulltorps) socken, hos
hvilka Oden ännu i vår tid brukat gästa hvar thorsdagsqväll. Han
kommer då åkandes, så att det dönar i hela gården. Ett rum
skall för honom stå tillredt; der går han in. Ingen främmande får se honom. Men en tjensteflicka har berättat, att hvarje
thorsdagsqväll måtte hon koka så mycken sofvel-mat, och dagen
derefter var det aldrig något igen, utan blott de skafna benen. Oden
har ock gifvit de nämnda bönderna stora medel, så att den
slägten har godt deraf än i dag.
I sammanhang härmed må anmärkas, att Oden blir i Upland omtalad såsom en nattlig gengångare, som går och lyser på skatter, dem han har gömda i jorden. Han tager upp dessa skatter och vädrar dem, på jul-natten och midsommars-natten. När i Roslagen (Sjuhundra härad) folket ser en eldqvast fara om nätterna genom luften och slå ned på kullar och högar, säga de att »Oden far förbi». Nattliga irr-sken eller jordagods-eldar äro af Oden, som går och lyser på sitt silfver. En bonde, som såg Oden gå och lysa, tog sjelf ett bloss och lyste på sitt eget silfver. Då sade Oden: »du har en sådan liten smula. Kom, och se hvad silfver jag har!» Ja, bonden gick dit och Oden visade honom allt silfret. Men bonden var illmarig och förde stål deromkring. Sedan hade Oden ingen makt dermed, utan bonden tog allt ihop.
§ 51. Oden, såsom runo-karl, blir omtalad i de gamla
Niudungs-sägnerna om Kettil Runske. Det gick nemligen på
1600-talet inom Alsheda socken i Östra härad ett gammalt tal, att i
Repreda Drakagård fordom varit en bonde, hvars son het Kettil.
När denne Kettil blifvit något till ålders, skickades han af sin
fader ut på Repreda skog, för att gå vall med getter. Här träffade
han en annan vallhere, som var hemma i Ufvela-berg, ett stort
berg på Germundaryds egor. Herarne kommo öfverens att gå vall
tillsammans, och följdes åt om qvällen till Repreda.
Qvällen efter skulle Kettil gå med sin kamrat till Ufvela-berg. När han kom in i berget, fick han se en stor gubbe, som just lade sig att sofva; denna gubbe var Oden. På väggen hang en skräppa. »Hvad är det för en skräppa?» frågade Kettil. »Jo», svarade vallheren, »det är fars runo-skräppa». Kettil gick så fram och tog ut tre runo-kaflar, som lågo i skräppan. Men hans kamrat tillhöll honom att låta bli, och så lade han kaflarne tillbaka igen.
Morgonen derefter skulle vallheren ifrån Ufvela-berg ställa begges getter till skogs. Då passade Kettil på och tog runo-skräppan och gömde henne under sin tröja. Men när de voro komna ut på skogen, märkte kamraten att Kettil hade tagit runo-skräppan. Då ville han taga henne igen och de stredo länge med hvarandra. Men leken lyktade så, att Kettil behöll skräppan och dermed skildes de åt.
När nu Kettil nästa dag skulle drifva vall sina getter, mötte han Oden rätt i Repreda gata. Oden hade med sig två stora hundar, och frågade Kettil, om denne ville låta honom få igen sin runo-skräppa. Men Kettil kastade en runo-kafvel, hvarmed han band begge hundarne. »Släpp mina hundar!» sade Oden. »Nej», svarade Kettil, »ty du låter dem göra mig skada». Oden sade: »du skall aldrig mer höra af dem; men möt mig i morgon, så skall jag skrämma dig!» »Det törs jag väl göra», svarade Kettil.
Andra dagen kom gubben i Ufvela-berg och hade med sig en stor tjur, och tjuren var så stark, att han bröt ned sjelfva träden i skogen. Men Kettil kastade den andre runo-kaflen och band tjuren. Då sade Oden: »släpp min tjur!» »Nej», svarade Kettil, »ty du låter honom göra mig illa». Oden sade: »du skall inte mer behöfva frukta honom. Men möt mig i morgon, så skall jag förskräcka dig!» »Ja, det är jag inte rädd för», svarade Kettil.
Tredje dagen möttes de åter och Oden hade då Haf-frun i följe. Men Kettil kastade sin tredje runo-kafle och band henne. »Släpp henne!» sade Oden. »Nej», svarade Kettil; »ty du låter henne göra mig ondt». Oden sade: »du skall ej mer behöfva frukta henne». Kettil löste så Haf-frun och dermed drogo de hvar till sitt. Men Kettil behöll runo-kaflarne och många sägner äro att om honom förtälja. Efter den dagen fick han heta Kettil Runske.[2]
§ 53. Oden heter i Slätthögs socken Ode, och omtalas såsom
en ond ande. Han håller till i hus, der folket lefver illa, och man
nyttjar härom sådana uttryck, som: »der och der lefva de så illa;
der är visst sjelfve Ode». Äfven i Skatelöfs socken
förekommer samma språk-form, så att Odens-tyg, Satans-tyg eller Pockers
följe ännu får namn af Oa-rot (icke Onrot, såsom ordet felagtigt
skrifves s. 228), d. v. s. Oda-rot, Odes-rot.
I en ny språk-form omtalas djefvulen, under namn af Foen. Man talar således ännu i Skatelöfs socken om Foens Oa-rot, och samma språkform, Foen, brukas äfven i Westbo (Hestra s:n). I det öfriga Wärend får samma väsen eljest heta Faen. Oden, Oen, Foen, Faen, äro således i Wärends-målet blott olika former af ett och samma ursprungliga namn.
Öfriga benämningar på det onda väsendet äro i Smålands-målet:
- Haen, Hammen, Hanningen, hvaraf svordoms-formeln: »Hanning grann!» »Hanningen grann!»
- Suen (ɔ: suden, af vb. sjuda). Suren.
§ 54. Hedendomens föreställningar om en Gud, som ljungar
i molnen och beherrskar den lägre luft-kretsen, äro ännu märkbara i folkmål och folktro öfver hela vårt land. Denna mägtige Ås
eller Asa-gud blir således personifierad i medlersta Sverige under
namn af Thor, i öfra Sverige: Thoren, Tor'n, och i Wärend:
Thor, Thore-gud, Åsa-Thoren, Gobonda-Thoren. Såsom ett emot
menniskorna välvilligt väsen nämnes han i de flesta landskap:
Gofar; i Jemtland: Fader Thoren; i Bohus län: Vår far eller
Stor-far; i Westergötland: Goa; i Södermanland: Goan, och i
Wärend och i Halland: Gobonden. Tänkt såsom en redan gammal
man heter han Gubben (Gotl., Södermanl.) eller Gogubben
(Westmanl.). Såsom herre öfver regn-skurarne får han i Öster-Dalarne
namn af Skaur-mann (Elfdalen) eller Skåir-kall’n, Skåir-gubben,
Skåir-mann (Mora). Såsom dertill gifvare af kornets mognad och
gud för års-vexten, heter han: Korngubben (Herjedal., Södermanl.),
Kornbonden (Herjedal., Helsingl., Bohusl.), Åkerbonden (Herjedal.),
Kornmoen (Skåne), Gomoen (Skåne, Blek.).
Man föreställer sig åskans gud, såsom en till åren kommen man med rödt skägg (§ 54), klädd i kåpa och med en vid hatt på hufvudet. År 1629 blef i Upvidinge härad en bonde anklagad att ha fört hädiskt tal om Vår Herre, sägandes: »hade »jag den gamble gubben här nere, skulle jag hårdragas med honom för detta myckna regnet». Åskmolnen få i Jemtl., Ångermanl. och Helsingl. namn af Thorenhattar, och heta i Wärend Gofara-hattar, Åskahattar, Molnhattar, Åska-kåpor. För öfrigt uppträder Thor, i folktron inom många landskap, såsom gående till fots. Åskan heter derföre i Jemtl. och Ångermanl. Thorgång. Häraf ock uttrycken: Thoren går (Jemtl.), Gofar går (Jemtl.), Åkerbonden går (Herjedal.), Goa går (Westergötl.). Oftare tänkes han dock såsom körande, hvaraf uttrycken: Thoren kör (Dal.), Gofar körer (Wär.), Gobonden körer (Wär., Hall.), Gomoen körer (Skåne); eller såsom åkande på en vagn, hvaraf: Tor-aka, i äldre Gotlands-målet; Tor-åk i Dalarne; Thor-åket i Wärend (Bergs socken), och i hela Sverige: åska eller ås-åka; utom de gängse folkuttrycken: Thor åker (Östergötl.), Tor’n åk’ (Dal.), Gofar åk’ (Dal.), Gogubben åker (Westmanl.), Korngubben, Kornbonden åk’ (Herjed., Jemtl.) o. s. v.
Thor jagar efter trollen eller de i den lägre luftkretsen kringfarande onda natur-vättarne. Ett sådant troll, flyende för Thor, heter på Gotland Pjäsku, Tors pjäska eller Thorenpjäsket. Han åker ned eller slår ned efter dessa onda väsen med en kil eller vigge af sten, omtalad under namn af Thor-kil (Dal.), Thorenkil (Helsl., Ångerml., Dal.) Tors-käil (Gotl.), Gofars-kil (Dal.), Thorvigge (Westergl.) Thoren-vigg (Upl., Jemtl.), Åsk-vigg (Söderml.), Thorvigg-sten (Upl.), Thorsten (Jemtl.), Thorensten (Helsl.), Thordensten (Skåne), Gofara-sten (Wär.), Gobonda-sten (Wär.), Gomos-sten (Skåne), Thoreld (Jemtl., Ångerml., Westml.), Thoren-eld (Dal, Helsl.), Tors-älld (Gotl.). I Rydaholms socken af Finveden blir åsk-viggen äfven omtalad under namn af Åskapilen. Blixt fram på hösten tros mata kornet och omtalas i Westmanland, Ångermanland, W. Dalarne o. fl. st. under namn af Kornblixt, Sädes-blixt.
Utom de namn på åskmolnen, som vi redan uppräknat, omtalas dessa jemväl under benämningen: Tors bukkar (Gotl.), Tornstakkar (Gotl.), Torshamrar (Dal.), Thorenhamrar (Herjed., Jemtl, Ångerml.), Thorgubbar eller Thorgufvar (Jemtl. Ångerml.), Gofaragubbar (Wär.), Åska-gubbar (Wär.), Gomos-afven (Skåne), Gomonamoln (Skåne). Åsk-regnet heter på Gotland: Tors-regn; i Wärend: Åsa-regn; i Skåne: Gomos-regn; samt åsk-dundret: Thordön, Thorendön (hvaraf vb. thordna, torna; Helsl. Ångerml.), Tors-skralld (Gotl.) och i Skåne: Gomos-dön.
Vi hafva i det föregående (§ 94) omtalat en gammal småländsk folksed, att när man först om våren får höra Gofar köra, skall man vältra sig på jorden, så får man under året icke någon ryggvärk, och slå sig i hufvudet med en sten, så får man icke hufvudvärk. Det förra af dessa bruk erhåller en enkel förklaring ur en liknande folksed, som ännu bibehåller sig i Helsingland och Jemtland. När Thoren går först på våren, brukar man nemligen i Jemtland, efter gammal sed, kasta sig framstupa på jorden, sägande:
»Vi ska rulla,
så att det blir korn i hvar grubba (ɔ: grop)!»
eller i Helsingland:
»Gröt och klubba (ɔ: klimpar)
i hvarje grubba!»
Den som iakttager detta bruk, tros till hösten erhålla en riklig skörd; hvaremot den som försummar det, får till straff att plågas af rygg-värk. Tydligen ha vi således här ett hedniskt religions-bruk, tillhörande den gamla Thors-kulten. Man kastade sig nemligen framstupa, för att tillbedja den mägtige Åsa-Thoren, och de ord som upprepas, äro blott en hednisk bön till samme gud, såsom Korn-bonde eller gifvare af åkerns fruktbarhet.
§ 55. I Westergötland, Barne härad, brukar man ännu
talesätten: vara rask som en Tyr; springa som en Tyr.
§ 58. Till den dyrkan, som i hedna-verld varit egnad åt
Fru, såsom en magna mater; men som i medeltiden öfverfördes
till Vår Fru eller Jungfru Marja, höra äfven följande folkbruk,
ännu lefvande i Finveden.
När vid svåra barnsängar, de häftiga kyngarne komma, frågar någon jordemodren till, om hon inte bedt Jungfru Marja att få låna hennes nycklar, till att låsa upp lifvet med? Jordemodren läser då följande bön, som af barnsängs-qvinnan upprepas:
»Jungfru Marja, låna mig nycklarne dina,
till att öppna mitt lif och föda mitt barn!
I Herrans Jesu namn.»
I de medeltids-böner ifrån Wärend, som vi i det föregående (§ 108) meddelat, blir ock Jungfru Maria öfverallt anropad i sin egenskap af Moder, med barnet på sin arm eller på sitt knä.
Emellan jul och kyndelsmessa tvättar Jungfru Marja sina barna-kläder. Bondqvinnorna bruka derföre alltid byka en stor byk vid denna års-tid, och det är folktro, att vattnet då är mycket starkare, emedan Jungfru Marja lagt tvål i vattnet.
Enligt gammal folksed i Westbo, skola qvinnorna alltid stärka sina hufvud-klutar på Kyndelsmesso-afton. Detta heter, efter gammalt tal, att de hjelpa Jungfru Marja att stärka hennes hufvud-kläde. Man har ock i forntiden fäst en religiös betydelse dervid, att gifta qvinnor alltid skulle gå med betäckt hufvud (jfr. § 96) och Törner har antecknat, att »när en gift qvinna går barhufvad under fri himmel, så gråter Jungfru Maria.»
Huru Lärkan på Kyndelsmesso-dagen sjunger Jungfru Marie lofsång, se tillägg till § 83.
Emellan Vårfrudagen och Midsommar må efter gammal sed icke spinnas på qvällarne. Det heter nemligen efter ett gammalt tal, att Jungfru Marja gråter, om de spinna sedan sol gått i skog, efter det Vårfrudagen är gången.
»När någon hvisslar, gråter Jungfru Maria» (Törner).
Ibland Vårfru-blommorna får Drosera rotundifolia, i Finveden, namn, icke blott af Jungfru Marje ögonlock, utan ock af Jungfru Marje dok. Denna blomma nyttjas af folket att stryka på ögonen vid ögnavärk.
§ 59. I Bergs socken är folktro, att den som icke offrat åt
Glo-son, han skall skära sig, när han nästa gång skär
åkern.
I somliga trakter af Finveden (Dannäs s:n) får Glo-son namn af Grubb-son, Grobb-son, förmodligen af ett gammalt ord grubba, grobba, som ännu i Norrlands folkmål betyder en plogfåra eller liten grop i åkern (jfr. tillägg till § 54). Man offrar till grubb-son genom att vrida ihop några strån, nedlägga dem på jorden och öfver dem lägga en liten sten, med de orden: »detta skall grubb-son ha till jul-afton». Får grubb-son icke något offer på åkern, så tager hon af hvad som finnes i ladan.
Sedan offringen är gjord, kastar den offrande sin skära bakom sig öfver venstra armen, hoar till eller uppgifver ett högt rop, och säger: »gack nu till nästa gård, tills de ha lyktat skära!» Af det sätt, hvarpå skäran faller till marken, tager man tydor och förebud. Blir hon liggande med udden vänd emot kyrkan, så väntar man sig dödsfall i gården före nästa skörd. — Vi erinra härvid om ett gammalt skörde-bruk i Picardie, att med skärorna kasta efter so’n, omtaladt i Parisiska parlamentsakter från år 1401 (Jfr. W. Mannhardt, die Korndämonen. Berlin 1868, s. 5).
I Torpa socken af Finveden får samma mythiska väsen namn af Grop-son, och visar sig ännu på jul-natten med en såg på ryggen och en skära öfver trynet.
§ 61. När sjön fraggar sig före regn och oväder, säger man
i Finveden (Dannäs s:n) att »Haf-frun torkar kläder». I Tveta
härad talar man äfven om Haf-mannen såsom ett manligt väsen:
men mera sällan.
Haf-fä tros på hösten gå upp i land vid hafs-skären, för att under vintren taga sin försörjning af landet. Blåser vädret sunnan på Mickelsmesso-dagen och det dugg-regnar, så släpper Haf-frun upp sitt haf-fä ur Söderhafvet och då blir fodret odrygt. Derföre skall ladugårds-pigan på den dagen göra bön, både när hon går i ladugården och ur ladugården. Främmande personer må icke heller på Mickelsmesso-dagen gå in i fä-huset. Går någon ut på Mickelsmesso-morgon, innan sol går upp, så kan han se om Haf-fät är kommet. Visar det sig liggande vid fähus-väggen, så blir det på vintren foder-nöd.
Spiller någon ut säd, mjöl eller andra ätandes varor, må han icke glömma att säga: »Gud välsigna’t!» eljest har Haf-fät magt att taga hela sädes-dråsen. En tjenste-piga skulle en gång ösa säd ur ugnen i grufvan, och spilde deraf på golfvet. I detsamma kom husbonden. Då blef hon häpen och satte sop-qvasten öfver det hon spillt; men glömde dervid att säga: »Gud välsigna’t!» När så haf-oxen kom, hade han magt att taga hvad som låg i sopvrån. Men efter hon eljest aldrig glömt bedja Gud välsigna säden, så hade han inte magt att taga mera.
Får någon se haf-fä, skall han räkna dem, innan han talar, så bli de synliga; eljest försvinna de. När haf-fä visar sig i land, har man att vänta foder-brist. En liten here fick se haf-oxen inne i en ladugård under Gåfvetorp. Oxen var brun till färgen och så stor, att hornen räckte upp i taket.
Man har fordom haft för sed, att på Mickelsmesso-dagen lägga ut tre foder åt Haf-fät. I Karlsgård i Horeda blef detta hedniska offerbruk iakttaget ännu för ett halftjog år sedan. Äfven i Slätthögs socken har samma bruk förekommit i senare tid, sålunda, att man på Mickelmesso-afton svepte ett litet foder för hvarje kreatur i ladugården, hvilket foder lades ut på fähus-dyngan. Den som icke lägger ut foder åt Haf-fät, för honom blir fodret odrygt i ladan.
Haf-frun omtalas i Helsingland såsom en enkel personifikation af hafs-vinden, likasom fjäll-vinden i samma lands-ort blir personifierad under namn af Fjälls-herre. När det stormar ifrån hafvet säger man: »nu är haffrun ute och res». När blåsten hviner i skogen, heter det: »nu sjunger haffrun» eller »nu sjunger fjälls-herre». Likaledes när det är töcknigt och tungt i luften säga de gamle, att »nu strida haffrun och fjälls-herre; få se, hvem som får råda.»
Hägringar och ovanliga företeelser på sjön Siljan få i Dalarne namn af Sjö-spöke eller Väder-karlar.
§ 64. Nedom Upplid i Rydaholms socken af Finveden
ligger en dal, som kallas Elf-dalen. Der hålla sig Elfvor och bli
stundom synliga, när de vid Valborgsmesso-tiden dansa i ring på
ängen. Sådan dans omtalas af folket under namn af
Elf-dans.
Elfvorna intaga ännu en framstående plats i vår svenska folktro, synnerligast i medlersta delen af landet, och omtalas af Olaus Magnus (III: 10). De visa sig mest dansande i ring omkring någon sten eller på ängen. Runda hålor i berg och stenar heta i Westmanland Elf-qvarnar, i Upland Elf-grytor eller Elf-ringar. Runda fläckar på ängen, bildade af det tufviga Elf-gräset (Sesleria Cœrulea), heta i medlersta Sverige Elf-ringar eller Elf-dansar, i Helsingland Elf-gångar. En bredbladig laf-art får allmänneligen namn af Elfve-näfver. På åtskilliga ställen, synnerligast i landskapen omkring sjön Wettern, talar man ock om ett slags förtrollade trädgårdar, som få namn af Elf-trädgårdar. När dimman om qvällarne uppstiger ur kärren, säger folket i Barne härad af Westergötland, att »Ma-gumman eldar» eller »Moss-käringen röker».
Af Elfvorna kommer mångfaldig sjukdom. I Östergötland och Södermanland tror man att Elfvorna dissa (dia) små barn på finger-ändarne. Om någon oroar Elfvorna, så blåsa de på honom, hvaraf kommer en sjukdom med röda fläckar i huden, som får namn af Elfblåst eller Elfbläst. Ett annat slags sjukdom blir i Westmanland omtalad under namn af Elfvorna. När någon går öfver en Elf-ring på ängen, må han derföre spotta för sig. Sjukdom af Elfvorna botas genom att på thorsdags-qvällen, sedan sol gått ned, offra eller kasta ut, slå ned, norr om gården, eller vid tröskeln eller vägskälet. När man kastar ut, kastas offret öfver venstra axeln, tigandes och utan att man ser sig om. Äfven smälter eller stöper man bly öfver den sjuke i en skopa vatten, röker honom med Elf-näfver, eller tvättar honom med vatten, hvari smeden tre thorsdags-qvällar å rad blåst med smides-bälgen.
Säkraste boten är dock att smörja Elf-qvarnen eller smörja för Elfvorna, som verkställes af någon klok gumma, med ister eller osaltadt smör, ansyls, i sjelfva sol-nedgången (jfr. § 33), hvarefter offras knappnålar, slantar o. s. v., alltid udda tal. En Elfqvarn, hvari på detta sätt smörjes och offras, förekommer ännu vid Rotbrunna by, i Hernevi socken af Westmanland. Han beskrifves såsom »en stor flat sten med en grop uti.»
Under medeltiden har man, i stället för den hedniska Elfva-bloten, användt signelser och besvärjning, till skydd för kor och samke emot skada af Elfvorna. Vi intaga här en sådan signelse, hemtad ur Haqu. Spegels outgifna arbete: Rudera Gothlandica (1683), och benäget meddelad af vår lärde språkforskare, Professor Carl Säve.
Copia utaf it breef funnit uti een Bondegård i Bro sokn, kallad Stora Åby.
Conjuro vos Ellvos & Ellvas et omnia cætera genera vestra cujuscumque status vel conditionis estis, omnes incantatores & incantatrices et omnes Doemones per Deum Patrem + per Deum filium + per Deum Spiritum Sanctum + per beatam Mariam Virginem + per omnes Sanctos & Sanctas Dei + & per tremendum judicium Dei + ut non noceatis huic famulæ Biritteæ Clements Aaby in vaccis aut lacticiniis ipsius in nomine Patris & filii & Spiritus Sancti amen. O Domine exaudi orationem meam et clamor meus ad te veniat, oremus immensam misericordiam tuam benedicere digneris Domine noster Jesu Christe et custodire lacticinia ista in usum creaturæ hiæ (sic), ut nullis Phantasmatis vel maledictionis in cursus vel neqties (sic) veniat super illa, sicut custodisti generosa ubera matris tuæ Mariæ. Christus vincit + Christus regnat + Christus imperat + omnibus incommodis & immundis spiritibus jis lacticinjs non nocere, nec virtutem subtrahere in nomine Patris & filj et Spiritus Sancti amen. Jesus et Maria et sancta Brigida ab omni malo præsenti, præterito atque futuro salva faciunt. In nomine Patris et filj et spiritus sancti amen.
§ 65. Necken blir i Wärends norra gräns-socknar äfven
omtalad under namn af Vatten-herren. I Slätthögs socken heter han
Vattenmannen och i Willstads socken af Finveden, Nucken eller
Han i vattnet.
Vatten-herren går på Thomasmesso-natten (d. 21 Dec.), eller tre dagar före jul, fram i alla strömmar. Derföre må på den natten icke malas; ty om någon då maler, så håller Vatten-herren qvarnen, så att hjulet icke kan gå, kastar vattenhjulet utur lampan, eller bryter sönder skoflarna och förderfvar qvarn-tyget. Mölnarena vid Moheda å och andra wärendska vattendrag hafva ock intill senaste tid iakttagit, att alltid stämma sina qvarnar på Thomasmesso-qvällen.
På samma högtids-qväll har man ock, efter gammal sed, brukat offra till Vatten-herren eller Vatten-mannen. Offret består af öl (eller brännvin), som kastas ut i qvarn-rännan, eller af gröt, smörgås och annan mat, som utsättes på en bräda under qvarnhjulet. Detta hedniska offerbruk har vid qvarnar i Moheda, Anebo och Slätthögs socknar, blifvit iakttaget ännu i senaste åren.
Öfver hela Småland är ännu folksed, att man spottar på milet eller genom grimman, hvarje gång man betslar på eller sätter grimma på hästen. Detta sker enligt Westboarnes mening derföre, att eljest kommer Nucken eller Han i Vattnet och förderfvar hästen.
Folktron om Necken lefver ännu öfver hela vårt land. Han heter i Södermanland Ström-karlen; i Dalarne och Helsingland Ström-gubben; i Westerdalarne Forsgubben; i Jemtland Ström-tussen; i Helsingland Strömkatten. Vanligen omtalas han såsom en gubbe med en stor, bredskyggig hatt (Södermanl., Helsingl.), men äfven såsom klädd i grå tröja med röd stick-mössa (Södermanl.). Den som af Necken vill lära spela nyckelharpa eller fiol, skall på tre thorsdags-qvällar efter hvarandra nedlägga offer i vattnet. Vanliga offret är en svart katt. Rimligtvis är det från hedningarnes folkbruk att offra kattor åt Necken, som vi böra härleda den ännu gängse seden, att icke gerna döda kattor annorledes än genom att dränka dem i vatten.
§ 67. När en sugga blifvit slagtad, må man alltid skära af
pattarne och kasta på dyngan, eller i svin-stigan, eljest dö
smågrisarne.
§ 68. Tomten eller Tomta-gubben omtalas i alla svenska
landskap. Han heter i Skåne: Nisse, Go-Nisse, Nisse god dräng.
I Westergötland: Tomt-pysen. I Södermanland: Tomtebissen.
Tomt-råt.
I Westergötland brukar man, vid flyttning till ny bostad, kasta en slant framför sig på golfvet. Detta heter att offra (till Bol-vättarne eller till Tomt-pysen).
§ 70. Får, som drifvas på bete och sedan icke komma till
rätta igen, tros ha blifvit tagna af Skogs-frun. Till skydd
häremot må alltid klippas ett kors i pannan på fåret, när man
klipper ullen. (Willstad).
Ännu på Ihres tid var skogs-vätten omtalad på Gotland, under namn af Filthattur (Ihre, Dial. Lex. s. 43).
§ 71. Trollen sky icke blott för eld och stål, utan ännu
mera för korset och för andra heliga symboler ur den christna
gudstjensten.
I ett berg bodde en hop troll, och en dag skulle de laga sig gille. Men så var der ett fattigt troll, som inte fick vara med. Då blef det fattiga trollet så harmset, att det gick bort och skaffade sig messe-vin och slog detta i barke-karet inom dörren, der de andra trollen hade sitt dricka. När så trollen kommo tillsammans och fingo dricka af messe-vinet, blefvo de oense och begynte slås, så att gästabudet slutade med att slogo ihel hvarandra.
Om morgonen gick det fattiga trollet dit, för att se huru det stod till och för att taga reda på alla medlen som voro i berget. Då prasslade det uppå ugnen, och der låg en gammal troll-käring, som var så gammal, att hon inte hade kunnat vara med. Käringen bad det fattiga trollet om lite dricka och sade: »jag har sett nio eke-skogar vexa upp och nio eke-skogar ruttna ned; men aldrig har jag hört ett sådant vyss vass och ett sådant bus bass som i denna natt». Ja, det fattiga trollet gaf henne också af messe-vinet, och så hoppade hon upp och ned tills hon dog, hon med. Sedan fick det fattiga trollet ensamt behålla alla medlen som de rika trollen hade haft i berget. (Dannäs).
Berg-råt får i våra bergslager olika namn. De vanligaste äro: Rådande (Dal.), Berg-rånda (Wester-Dal.), Bergrån (Gestrikl.), Gods-gubben eller Gods-gumman (Dalarne).
§ 72. Enligt folktron i Jemtland och Herjedalen vänder
solen sig vid jul och midsommar. Denna vändning heter
Sol-hvarfvet. I sjelfva sol-hvarfvet stadna alla qvarnar, och, om
någon då håller på att hugga, går yxan sönder.
§ 73. Trollen hafva ingen magt med boskapen, så länge
solen är uppe. Derföre må korna alltid tagas in förr än
sol går i skog.
För att de norska trollpackorna icke må taga nyttan af samket, må man icke vända sig emot norr, när man kärnar smör, och inte hälla mjölken norr-åt, när man silar eller slår mjölk ur ett käril i ett annat.
Sjelfspillingar blefvo fordom alltid nedgrafna frånsols eller i norr om kyrkan.
§ 75. På jula-natt, i den heliga stunden när Vår Herre
och frälsare föddes, brinner jula-ljuset med två lågor och allt vatten är vändt i vin. Så var det en bonde, som satte
sig att vakta för att få smaka på vinet. När han hade druckit
kunde han inte hålla sig, utan utbrast:
»Så är nu allt vatten vändt i vin!»
Då svarade det:
»ja, nu äro begge dina ögon min.»
Ifrån den stunden var han blind, och blef så i all sin tid.
På Far-ängladagen eller Ängla-fardagen (dagen efter trettonde-dagen) måtte förr aldrig spinnas.
På Blåsmesso-dagen (Blasius, d. 3 Febr.) måtte förr aldrig spinnas eller göras någon annan kring-gerning; ty om någon det gjorde, så blåste tonen (ɔ: linet) bort, när han var bredd om hösten. Äfven heter det, att om någon på Blåsmesso-dagen körer åt skogen eller gör någon kring-gerning, så får fät klöf-haltan. (Gryteryd).
Vårfrudags-afton (d. 24 Mars) måtte man alltid gå i säng vid dags-ljus. Den som det gjorde, blef sedan tidigt kullredo (ɔ: redo att lägga sig) hela året om. Såsom tranan vid denna års-tid sträcker hemåt, heter det, att
»Tranan bär ljus i säng.»
På Vårfru-dagen må ingen röra nålen. Om någon det gör, får han finger-värk under året.
Helig Thorsdag hålles af gammalt för den första sommar-dagen. Då skall folket begynna bruka len-kläder och att gå bar-armade.
På Pingst-dagen må alla barn komma till kyrko. Äro de sjuka, så botas de med att man sätter ett glas vatten på en graf och går tre gånger ansyls omkring grafven, och sedan gifver barnen att dricka. (Rydaholm).
På Sjusofvare-dagen må alla stiga bittida upp. Sofver någon länge på den dagen, så blir han sömnig hela året om.
På Johannis halshuggnings-dag skall man hugga träd, så telar det sig inte (ɔ: skjuter inga telningar eller rotskott).
På Mickelmesso-dagen skall man lägga ut ett foder hö och halm norr om husen, så får man på vintern inte ondt af Nordkäringarne.
§ 77. Enligt folktro i Westergötland ser man i Månen en
gubbe som stal en säck med ärter. Då gaf Gud honom att
välja, antingen han ville sitta i solen och brinna, eller i månen och
frysa. I Gestrikland ser man i månen två gubbar, som ha en
tjär-burk emellan sig. De gingo nemligen upp för att tjära
månen, att han inte måtte röja dem när de skulle stjäla. Men
Gud straffade dem dermed, att de sjelfva blefvo fast, och der sitta
de nu till dome-dag. I Jemtland ser man i Månen två män med en vatt-bytta emellan sig. De gingo nemligen upp för
att släcka månen; men lyckades inte bättre än att de sjelfva blefvo
fast, och sedan få de sitta der och skämmas för hela verlden.
I Dalarne ser man i tunglet Adam och Eva med kunskapens
träd.
Seden att helsa på Nyårs-nyet är ännu ihågkommen af gammalt folk i Westbo (Unnaryds s:n). När hustrun gick ut att helsa på Nyårs-nyet, hvilket skedde med de rim, som vi i texten meddelat, skulle hon alltid föra med sig en sten-kaka med sofvel på.
§ 79. På Måndagen må icke sopas; ty då sopar man bort
alla penningar som skulle komma under veckan.
På Onsdagar och Lördagar må man inte tämja stutar; för då få de någon ovana.
Thorsdagen har bättre tydor emot all slags trolldom än andra dagar i veckan. Om en smed naken smider en knif på tre thorsdags-morgnar å rad, så, om det är trolldom med smöret och man skär deri, visar sig blod i smöret.
På Fredag eller Tisdag skall man flytta ifrån en bostad till en annan, om det skall bli lyckligt. Vid framkomsten till det nya stället skall man först kasta in katten, och finner han sig väl, så har det goda tydor med sig. Men man skall först kasta in katten; derföre, att det eljest kan hända, att den förste som går in råkar för något ondt. Sedan alla gått in, skall man göra upp eld i spisen och sätta sig att äta vid elden. Vid flyttning blir äfven iakttaget, att man ur den gamla ladugården medför något halm och bössja, som lägges i de nya ladugårds-husen; att hönsen aldrig må medtagas på sjelfva flyttnings-dagen, utan hemtas någon dag efteråt, och att spåne-rocken aldrig må köras, utan alltid bäras. — När i Bohus-län en spinn-rock skall föras sjöledes, blir han aldrig ställd på däck, utan må alltid upphängas i masten på fartyget.
På Söndags morgon må man gälla stutar, om det skall gå väl.
§ 80. Huru Vår Herre vandrade omkring på jorden
tillsammans med Sante Per och skapade kålen, se § 144.
När Vår Herre hade skapat eken, sade hon:
»får jag inte vexa i sky,
så bär jag ingen frukt.»
»Nej», svarade vår Herre, »du får inte vexa i sky och du skall bära frukt ändock». Derföre bär eken akane (ɔ: ollon) somliga år.
När Vår Herre hade skapat säden, så vexte der två ax uppå hvar led af sädes-stråt. Men det var en elak käring, som skulle skörda sin åker, och när hon band säden i kärfvar, svor hon öfver att så mycket skulle spillas åt foglarne. Då blef Vår Herre vred och strök bort axen, det ena efter det andra. När så inte mer än ett ax var qvar, ropade hunden, som låg på åker-renen: »åh, låt detta vara qvar, så får jag det som skrapas af tvaren (ɔ: tveten, gröta-tveten)!» Sedan dess bär säden inte mer än ett ax. (Ångerml.).
När Vår Herre gick omkring med Sante Per och skapade foglarne, så delade han till dem deras lemmar en efter annan, men gömde benen till sist. Härmed voro alla nöjda, förutom Lommen, som trodde, att det inte skulle räcka till åt honom. För att nu göra sig säker, stal han undan ett par ben och dem gömde han baktill under sina vingar. När så ordningen kom till lommen, fick han till straff, att nöja sig med de ben som han redan hade tagit. Derföre sitta fötterna på lommen än i dag gömda under vingarne.
När Vår Herre skapade foglarne, så gjorde han Hjerpen störst ibland dem alla. Men Hjerpen förhäfde sig öfver att han var så stor, och att han dertill hade så hvitt kött. Då sade Vår Herre: »ja, så skall ock hvar enda fogel få en bit af ditt kött». Hjerpen fick så lof att släppa till af sitt kött till hvar enda fogel, och medan så blef han inte större än han nu är. Allt ifrån den dagen får det hvita köttet i bröstet på en fogel namn af hjerpen. (Wermland).
När Vår Herre hade skapat fiskarne, så var Flundran vackrare än alla andra fiskar. Men hon kunde inte bära sin lycka, utan förhäfde sig öfver sin skönhet och kallade gäddan ful. Då sade Gud: »ja, så skall du sjelf bli den fulaste fisk i sjön». Sedan dess är flundran fulare än andra fiskar. (Ångermanland).
§ 81. På den tiden när alla träd i skogen kunde tala, gick bonden till granen och ville hugga. Då sade hon:
»hugg inte mig,
utan hugg bror min!»
Så gick bonden till fören (furan), som var bror med granen. Så sade hon:
»hugg inte mig,
utan hugg min syster!»
För, kan veta, ingen af dem ville bli huggen.
Äfven sade granen:
»hugg inte mig,
för då sprakar jag på dina barn!»
Derföre har bonden än i dag för sed, att han böstar (slår) till granen, innan han hugger henne. Det sker, för att säga till, att hon inte må spraka eller smälla.
En annan gång sade granen:
»jag vill ha en hustru, som inte har några borrar (kottar);
för jag vill bära kronan sjelf.»
Björken sade:
»hugger du mig, så gråter jag.»
Och ännu gråter björken, när hon hugges om våren under saf-tiden.
Äfven sade björken:
»hugg inte mig,
för då piskar jag dig!»
Derföre få alla barn ännu smaka björkeriset.
En annan gång, sade hon:
»tager du musten af mig,
så tager jag mjölken af dig.»
Ty om man tappar lag af björken, så ger hon ringa löf åt getterna.
Äfven heter det, att när bonden om våren kom till björken, så talade trädet och sade:
»hugg mig inte nu!
Vänta till sommaren, får du löf.»
När han sedan kom till björken om sommaren, sade hon:
»hugg min topp,
sned min kropp,
så vexer jag luden opp!»
Derföre skjuter björken rotskott, sedan hon blifvit hamlad om sommaren.
Aspen sade:
»hugg inte mig,
så vill jag skallra för dina barn!»
Eken sade:
»jag duger till hvad du vill;
men inte till att krypa in i annat träd.»
Derföre gör man aldrig viggar af eke, när man skall klyfva virke.
Boken sade:
»hugg inte mig,
för då spottar jag hagel!»
Och än i dag äro boke-spånorna små och hårda som hagel.
Äfven sade hon:
»jag går i allting,
så när som i mor min.»
Eller:
»jag är för god till att krypa in i eken.»
Derföre nyttjar man inte boke-kilar, när man klyfver eke eller böke.
Asken sade:
»den korta tiden får jag bära löf;
den långa tiden får jag vara skallig.»
Enen sade:
»hugg inte mig,
för då sticker jag dig.»
Hampan sade: »vore det inte för skam skull, så lupe jag upp under hästa-foten, när de harflägga mig.» Derföre gror hampan så tidigt efter sådden.
Om hösten fällde björken sina löf. Då sade granen:
»hvarföre släppte du af din skrud?»
Björken svarade:
»jo, det gjorde jag gerna.
Du står alltid i din lummkomma (!)
Men till våren, stiger jag upp, som en kransader brud.»
Samma eller liknande sägner förekomma äfven i andra svenska landskap. Vi anföra exempelvis:
Bergen och Stenarne voro ifrån början mjuka. Så skulle Adam hugga och tog en stor sten till hugge-kubb. Då sade Eva: »hugg du inte sönder yxan i sten!» Sedan blef stenen hård. (Ångerml.).
När träd och örter kunde tala, sade rågen:
»sota mig,
så rotar jag mig sjelf!»
Derföre vexer rågen ännu bäst på svedjeland. (Ångermanl.).
Ärtorna sade:
»bädda väl åt mig!
Desto bättre ligger jag.» (Ångermanl.).
Hugg-kubben talade och sade, att »han ville stå i köket på jul-afton.» (Jemtl.).
Äfven förtäljer man i öfra Sverige om mythiska blommor. Den berömdaste ibland dessa är ormbunka-blomman, som enligt allmän folktro i Södermanland blommar vid sjelfva sol-hvarfvet, när solen vänder sig på midsommars-natten. Den som då går för att hemta henne, mötes på vägen af hiskeliga ormar och drakar, som försöka att skrämma bort honom. Sjelfva blomman ser ut som en ögonsten, men lyser som ett ljus eller som en liten klar brinnande stjerna. Den som har ormbunka-blomman, får lycka till allting och kan dertill göra sig osynlig. En dräng, som på midsommars-natten gick öfver gärdet, fick oförvarandes en ormbunka-blomma i sin sko. När han sedan kom fram och talade till folket, kunde ingen se honom, ända tills han klädde af sig; då ormbunka-blomman trillade ut ur skon.
§ 82. Ibland heliga örter må serskildt ihågkommas liljorna, påska-liljan, pingst-liljan och lilje-konvaljen, hvilka i medeltidens symbolik voro helgade åt Jungfru Maria. Ännu är i Wärend allmän folksed, att vid pingst och midsommar smycka kyrkans ljuskronor med lilje-konvaljer, som sättas i piporna såsom ljus.
Ibland midsommars-blomster får icke förgätas den välluktande Kar-örten (Spiræa), som icke må saknas i Midsommars-qvasten.
Till träd, som af ålder hållits för heliga, hörde Hafventorns-busken (Hagtorn) och Rönnen. Hagtorn må derföre icke huggas. (Hånger). Om någon har tanda-värk, så botas det om han tager en tagg af Hafventorns-busken och dermed petar sig i tänderna. Om Rönnen heter det, att detta träd aldrig må brännas på spisen; för då flyr Tomten ifrån husen. (Gryteryd): Med flog-rönn röker man karet när man brygger vört, för att trollen inte må taga det söta af vörten.
§ 83. I den tiden, när alla djur kunde tala, sade fåret till
menniskan:
»klipp mig höst och vår;
men klipp aldrig mitt bringe-hår!»
Derföre klipper bond-hustrun icke bort ullen under fårets bringa, utan lemnar en tapp, som söan skall ha att värma fötterna med, när hon lägger sig på marken.
Hästen sade:
»jag passar för dig hela året,
derföre skall du ge mig ren säd vid jula-tid!»
Wärends-bonden gifver ock alltid sina hästar ren säd på jul-afton. —
När hästen tumlade sig på marken och lyckades gå öfver, sade han:
»ja, nu vann jag en hafra-skäppa.»
Derföre säger bonden än i dag, att hästen vunnit en hafra-skäppa, när han tumlat öfver från en sida till en annan.
Äfven sade hästen:
»hellre tre dagar köra hö
än en dag i brudafärd.»
Det var, för att brudamännen redo så hårdt i de gamla brölloppen, förr i verldena.
Geten sade:
»jag går inte hem, förr än jag druckit ur den källan och den källan,
och ätit af den tufvan och den tufvan.»
Derför har geten alltid förfall, när hon skall gå hem om qvällarne från betet.
Äfven sade hon:
»gör så höga gärdesgårdar du vill,
bara du lemnar ett litet hål vid ändan!»
Svinet sade:
»gif mig aldrig rent vatten,
utan har du inte annat, så doppa ugnqvasten i det!»
Än i dag bruka bond-qvinnorna vid bakning doppa ugn-qvasten i svina-byttan. Äfven heter det, att »när suggan kunde tala, så bad hon om hosor (strumpor), till att gå i dynge-pölen med.»
Råttan sade:
»jag kunde berga mig godt hvar jag vore,
finge jag blott vara i fred för långrumpan.»
katten.
Haren vystade på och sprang och sade*.
»jag är inte så mycket på tale.»
För han gör inte något ondt och blir derföre litet omtalad.
Liknande sägner förekomma äfven i öfra Sverige. Det heter således om hästen, att när han kunde tala, begärde han att han »aldrig skulle få oskakadt hö».
Äfven sade han till menniskan:
»du lassar och jag drar;
det får du svara på domedag.»
(Jemtland).
Björnen sade:
»jag vill hellre rifvas med tolf män
än med två bröder.»
(Jemtl., Herjed., Ångermanl.).
På den tiden när allting kunde tala, gingo foglarne tillhopa, för att se alla örter, som finnas på jorden. När de så kommo till gräsen, voro alla foglarne nöjda, utom svalan; hon kunde inte tåla gräset lin, efter som alla nät och snaror göras af lin. Men en liten fogel, heter ring-ärla, tog linet i försvar. När så ring-ärlan fick medhåll af de andra foglarne, sade svalan:
»då flyr jag under menniskans tak
och aldrig trampar jorden med min fot.»
Derföre bygger svalan än i dag sitt näste vid husen och trampar aldrig med sin fot på jorden. (Jemtland. Herjedalen).
Enligt folksägen ifrån Upland, sade svalan när hon kunde tala:
»den som rör mitt bo,
han skall mista sin ko.»
Men Ärlan sade:
»den som rör mig,
han skall mista sig.» —
När djuren kunde tala, sade fåret:
»klipp all min ull;
men jag vill ha mössan qvar.»
Allt sedan klipper man aldrig ullen som vexer på fårets hufvud. (Ångermanland).
Hästen bad de skulle köra honom svettig på jula-dag. (Ångermanland).
Ohyran sade:
»potta och lut tål jag väl;
men badstu-röken inte.»
(Ångermanland).
Lusen sade:
»skållar du mig i lut,
blir jag åtta dagar sjuk
och sedan värre.
Men för badstugan är jag rädd.»
(Herjedalen).
Af den gamla djur-fablen bibehålla sig ännu hos vår svenska allmoge ett antal traditioner. Vi meddela här några hithörande sägner, alla upptecknade i Småland, så vida annat landskap icke finnes serskildt angifvet.
Bocken stod en gång och drack, och fick dervid se sina horn i vattnet. Då sade han för sig sjelf: »inte har jag trång att bli rädd för vargen! Jag har inte visst förut att jag hade så stora horn». Men vargen stod bakom och hörde hvad han sade. »Hvad är det som du talar?» sade vargen. Då blef bocken rädd och svarade: »Åh det är inte att rätta sig efter. En (ɔ: man) pratar så mycket när en dricker.»
Gräshoppan kom om vintren till myran och begärde kosthåll. Myran sade:
»hvad gjorde du i somras, me’ns jag drog?»
Gräshoppan svarade:
»jo, jag spelade för bonden, me’ns han slog.»
Myran sade:
»ja, så gå till bonden, får han föda dig!»
Haren grufvar sig om vintern, när det är kallt, och säger:
»Hu, hu, hu!
kommer till sommaren vill jag bygga mig hus!»
Men när det blir sommar, ändrar han sinne och säger:
»hus i hvar buske!» —
Gräflingen drager tre foder till sitt hide, och det skall vara till kost på jula-dagen. Men när han kommer hem, så äter han upp dem. För han vet inte när jula-dagen är.
Skrikan gömmer nötter. För att hitta dem, tager hon märke på molnfläcken. Men molnet går sin väg, och så vet hon inte hvar hon har nötterna.
Dufvan skulle lära skatan att gå. Men när skatan hade gått några fjät, ropade hon:
»nu kan jag!»
och med detsamma hoppade hon till på sitt gamla vis. Så skulle skatan lära dufvan att bygga bo. Men när dufvan hade lagt några qvistar, ropade hon:
»nu kan jag!»
och gjorde sedan på gamla viset. Och dervid stadnade det med lärdomen för dem begge två.
Haren sörjde öfver att han var så klenmodig. Till sluts fann han inte bättre råd, än att han skulle gå och dränka sig. När han så kom till sjöa-landet, for der ut en kull ellingar (ɔ: andungar). Då log haren, och menade att det väl inte var så farligt, när han ensam hade kunnat skrämma så många. Men vid att haren log, sprack hans öfverläpp, och allt ifrån den dagen är han har-mynt.
Bocken och Baggen kommo ihop att slås, och bocken slog omkull baggen. »Ja», sade baggen, »denna gången gjorde du dig till. Eljest är det inte så mycket med dig; för du är mest karliger (ɔ: stolt) öfver ditt långa skägg.»
Räfven gick under en rönn och såg bären, utan att kunna nå dem. Så bad han skatan om lite bär; men hon ville inte. Då sade han:
»jag kan allt vara lika nöjder;
för de ä så sura.
Men hade min gamla mor dem; hon åte dem gerna.»
Bonden stängde in sina får om qvällen. Då sade Räfven:
»bonden, den dåren,
han släpper in fåren,
och låter hästen gå ute.
Men se, jag kan allt ha lika godt».
Enligt en annan vändning sade räfven: »hvad den bonden är dummer; släpper in de små kreaturen; men låter de stora ligga valle». För se, räfven har alltid varit en stor hycklare.
Skatan var törstig och gick till källan, för att dricka; och allt låg räfven och tänkte ta henne. Men när skatan hade druckit, sade hon: »stackare du, för du har lite vett!» Dermed flög hon sin väg.
Räfven ville taga katten; men katten ville inte låta taga sig. »Ja», sade räfven, »det är inte värdt du söker lista dig ifrån mig, för jag har en hel råd-påse. Huru många råd har du?» »Åh», svarade katten, »jag har inte mer än ett råd». Med detsamma sprang han upp i ett högt träd, så att räfven inte kunde nå honom. »Lös nu upp din råd-påse!» sade katten.
Räfven ville taga anden, som låg i vassen; men hon gaf sig åt sjön. Då ropade räfven:
»Syster Damma, (ɔ: Dagmar)
fördrista dig inte!»
Anden svarade:
»Bror Mickel,
bry dig inte!»
Skrikan satt i ett träd och plockade bär. Så fick räfven se henne och sade:
»akta dig, syster Karin, så du inte faller!»
»bry dig inte, bror Mickel!»
Märren gaf di åt sin föl-unge och räfven ville taga honom. Men räfven högg miste, så att han bet i svansen på märren och fick dervid ett slag, så han flög långt bort. Då ropade haren:
»hvarthän, bror Mickel?»
Räfven höll god min och svarade:
»i skjuts, i skjuts,
för brinnande lifvet!»
Storken bjöd räfven på bröllop. Så hade han dryck i en flaska med trång hals, der stack han ned näbben och drack, och sade derefter till räfven:
»drick nu, bror!»
Någon tid efter bjöd räfven storken på bröllop. Så hade han torkat en kaka i ugnen; af den åt han sjelf och bjöd sedan storken, sägande:
»ät nu, bror!»
Svanorna kampades, hvilka som kunde flyga längst. Så var det en skock, som inte ville stadna, förr än de kommo till verldens ända. Ja, de kommo dit; men när de kommit fram, var der så kallt att de fröso fast i skyarne. Der synas de ännu fara och och flaxa med vingarne. Det kalla vi för Nordskenet.
Räfven kom gåendes ur en dyk-skog (ɔ: småskog), så mötte han Ugglan. »Har du träffat några bon eller ungar?» frågade ugglan. »Ja, har jag så», sade räfven. »Du måtte väl inte ha tagit mina ungar!» sade ugglan. »Hurudana se de ut?» frågade räfven. »Jo», sade ugglan, »det är de vackraste en kan se». »Nej», sade räfven, »de som jag tog, voro det ledaste en kunde se.» —
Räfven hittade ett mosshumle-bo och ville gerna komma åt honungen. Så fann han på råd och räckte fram svansen, tills alla humlorna hade fästat sig deri; då sprang han bort och bar alla humlorna med sig. Sedan vände han tillbaka och åt upp honungen.
När han så vandrat ett stycke, mötte han björnen. »Du slickar dig om munnen», sade björnen, »jag tror att du har ätit honung.» »Ja, har jag så», svarade räfven. »Hvar fick du den?» sade björnen. »Jo, jag gjorde så och så», svarade räfven. »Du är då alltid fintlig!» sade björnen. »Godt, den som viste, hvar jag ock skulle få mig lite honung.» »Åh, det går väl an», svarade räfven, »om du bara vill följa med. Jag har hittat ännu ett humlebo här in i skogen.»
Men räfven tänkte bara på skälmstycke, såsom han aldrig varit annat än en skälm. Han förde så björnen till en stor stock, som låg klufven i skogen, med kilen i. »Stick nu in svansen», sade räfven, »här är fullt med humlor och här finner du honung!» Ja, björnen gjorde så. Men när björnen stuckit in svansen, var räfven tillreds och tog ut kilen. »Nu har du dem», sade räfven. »Ryck nu till!» Ja, björnen ryckte till och det med kraft. Men svansen satt fast i stocken, och vid han ryckte till, så gick svansen af. Allt ifrån den dagen är björnen rumpelös. —
Skytten och hundarne kommo efter räfven, när bonden gick och årde sin åker. Som nu bonden var illmarig, ville han ställa sig väl med både den ene och den andre. Så körde han en djup fåra och sade till räfven: »lägg dig här, så skall jag gömma dig för hundarne!» Ja, räfven lade sig i fåran och bonden höljde honom med mull. Men räfven var försigtig och gjorde sig ett litet hål, så att han kunde titta upp med ena ögat.
När så hundarne kommo till fåran, tappade de slaget och lupo förbi. Så kom skytten efter, och frågade bonden om han inte hade hört af räfven. »Jo», lät bonden, »han var här i jåns; men han sprang bort åt annat håll.» Med detsamma nickade bonden åt skytten och ville omärkligt visa honom på räfven. Men skytten förstod inte hans mening, utan gick sina färde.
Som nu allt blef tyst, steg räfven upp ur fåran, der han legat gömd. Då sade bonden: »var jag inte bra god emot dig, som fridde dig för hundarna och för skytten med?» »Jo», svarade räfven, »det var du allt och stor tack skall du ha. Men du hade en led nick i dig.»
Strandstrikaren (ɔ: Bäckasträntan, Strandgycklan) och Anden skulle mötas i sol-uppgången, för att flyga kapp. Ja, anden lade sig om natten och sof, som hon var van; men strandstrikaren tordes inte sofva, utan höll sig vaken, för att inte komma för sent till mötet. Han for så hela natten omkring och skrek och hoppade på stenarne; men när morgonen kom, var han trött och somnade. Anden deremot vaknade på sin tid, och när sol gick upp, flög hon i väg och kom dit hon skulle. Anden blef så den som vann. Men strandstrikaren flyger ännu omkring och piper och hoppar på stenarne, hela sommarnatten om, och det är för att hålla sig vaken i sol-uppgången, då han skall flyga kapp med anden. (Ångermanland).
Hara-modren förargade sig på sin unge, att han hade så stora ögon. Så sade hon: »du har lika stora ögon som jag; du får föda dig sjelf.» Derföre säger man om en moder, som inte tager vård om sitt barn, att hon är lik hara-mor. (Ångermanland).
Björnen och Räfven skulle en gång svedja i lag, och när de skurit rågen skulle de hem och tröska. Då sade räfven: »du är inte god till att slå, så att halmen ligger still.» Ja, björnen han slog allt hårdare och hårdare; och ju värre han slog, desto mer hoppade halmen.
När så trösket var slut, skulle de till att kasta. Då sade räfven: »antingen vill du ha större hopen eller mindre hopen?» »Jag tar större hopen», svarade björnen. Ja, räfven kastade, och när allt var färdigt fick björnen taga agnarne. Men räfven, stackare, han nöjde sig med att taga den mindre hopen. (Jemtland. Herjedalen).
Djurens läten och foglarnes sång bevara ännu spår af den tale-gåfva, som allt lefvande egde i tidens morgon. Wärends-sägnen är i synnerhet rik på hithörande drag, dels lemningar af den uråldriga djur-fablen, dels ock yngre karakteristiska yttringar af en ystert lekande folk-fantasi. Såsom prof meddela vi följande:
Ring-dufvan kom till en hustru som höll på att ysta, och bad henne om lite ost. Men qvinnan skulle laga till slåttra-öl och ville inte ge någonting. »Ja», sade dufvan, »så skall jag sitta i alla tider och skämma ut dig.» Derefter satte hon sig i skogen och begynte ropa:
»hu- stru,
hu- stru,
stor — —
har du.»
Då ville käringen muta henne att tiga, och kastade osten efter henne. Och osten fastnade på dufvans vinge, och der sitter en rund hvit fläck än i dag. Men dufvan får ännu i Vestra Småland namn af Hustru-dufvan.
Hanen, Göken och Orren voro bröder och ärfde tillsammans en hvit ko. Så satte de upp vad, att den som vaknade först skulle få taga kon. Så vaknade hanen först. Då ropade han;
»tackad vare Gud!
den hvita kon vannt jag.»
I detsamma vaknade Göken och ropade:
»ko, ko
fick du.»
Men Orren var missnöjd med bytet och sade:
»karlar, karlar, karlar, karlar, byten hvad rätt är!»
eller
»käre bröder på byte-backen, byten det som rätt är!»
Och så ropa de än i dag.
Göken och dufvorna hade köpt sig en stut, och den skulle de valla hvar sin dag. Men det lyckades illa för göken; ty när han gick vall, så hof stuten ner sig i ett kärr och satte lifvet till. Häröfver blef Knulte-dufvan (Ringdufvan) arg på göken, och menade att han hade skjutit ut stuten i kärret. Allt sedan ropar hon:
»skut ut,
skut ut.»
»du Tyke skut ut
min stut.»
Olycks-dufvan eller Hulke-dufvan, och ropar:
»olyck!
olyck!»
Men göken säger att stuten sjelf gick ut i kärret. Han svarar:
»gick ut!
gick ut!»
Och så tvista de än i dag.
Tjuren är arg på baggen, för att denne har så stora regar. Derföre ropar han:
»du lille, du lille
har så stora regar,
som jag.»
Baggen är karlig (ɔ: stolt) om hösten, när han kommer till bys med hela sin fåra-rasse. Han ropar då med fröjd:
»alla ä mina!»
Men om våren är han klen och modstulen. Då säger han:
»nog af en!»
Bär mig!
Söan bräker:
»jag vill gå åt gärdet!»
Lammet skriker:
»jag vill gå med!
Baggen svarar:
»va’ ke det faen!» —
När getterna hoppa öfver gärdesgården ropa de:
»nu ä vi här!»
Men när Masse kör ut dem ur gärdet, vänder bocken sig om och ropar med vrede:
»Massa djefvul!» —
När geten skall till att öna, bräker hon:
»aldrig mer!»
Men sedan hon fått sitt kid, bräker hon:
»ännu en gång!» —
Om vintren, när det är kallt, jamar kattan:
»långt till ladan!
kallt som hundan!»
hvartill katten svarar:
»jag rår inte!» —
När hunden står på en stor herragård, skäller han:
»råg, råg, råg!»
Men är han på ett litet ställe, skäller han:
»hafre, hafre, hafre!» —
Tuppen gal:
»Teke körer hö och åker.
Hustrun häfver in och gråter.» —
Orren spelar i skogen om vår-morgnarne och säger:
»mor kokar hviter gröt och rör om med rocken (ɔ: sländan), med rocken.
Far sitter på trappan och äter opp en, opp en.»
Kommer så skytten. Då ropar hönan.
»sågst du karlen?»
Men orren hånar skytten och säger:
»du krokryggige skytt, du skjuter inte rätt!» —
Lommen ligger i sjön och ropar:
»hu, hu, kallt!»
Väntar han torkväder, så ropar han, när han flyger:
»torrt, torrt, torrt!»
Men väntar han våtväder, säger han:
»sju skäppor vatten,
högt öfver öarne!» —
Anden blir rädd om ellingarne (ɔ: and-ungarne), när hon får se skytten. Hon ropar:
»ack ack, ack,
kunde jag fri mina ungar!
Ack, ack, ack!» —
Bonden kom bärandes med ett lamm, som höll på att dö. Då samlade sig korparne. Den ene frågade:
»Måns, Måns,
hvad kostar kröplingen (ɔ: krymplingen)?»
Den andre bjöd:
»en plåt, en plåt!»
Den tredje ropade;
»sex mark, sex mark! —
När kråkorna samla sig på ängen, språkas de vid och säga:
»hvar ä Per?»
I Kärr.
»Hvad gör han der?»
Flår en märr.
»Var hon fet?»
Bara späck.
När kråkorna fara, ropa de:
»qvarn, qvarn, qvarn:
Vill du till qvarn?
»Till qvarn! Till qvarn!» —
Om Gladan (Qvidfogeln) tror man, att hennes ben ruttna bort hvarje år i rötmånaden. Derföre flyger hon vid den tiden
omkring och ger sig så ynkligt. Hon ropar:»det svider, det svider!
Min fot är af.
Det svider.»
Ugglan skriker ut lik ur gården. Hon ropar:
»klä hvitt! klä hvitt!» —
Krigs-fogeln (Härfogeln) visar sig emot krig och kallar man ur huse. Han ropar:
»upp, upp!
ut, ut!
Lärkan sjunger jungfru Marie lofsång, när hon först kommer på sid-vintren. Hon säger:
»huru litet jag orkar,
om jag inte orkar högre än oxen bär oket,
skall jag upp på Kyndelsmesso-dagen
och sjunga Jungfru Marie lofsång.»
Om våren spelar hon i sky och gör narr af bonden, som ärjer med sina ung-oxar. Hon säger:
»Bonden den dåren,
han sälj’ oxen mot våren
och tämjer stuten.
Si, han vrekar (ɔ: vänder afvigt).
Gif en af slyan (ɔ: spöt)!»
Längre fram fröjdar hon sig åt sommaren och sjunger:
»Ljufvelig tid!
Sommaren nalkas.
Ljufvelig tid!» —
Ärlan springer i fåran, tittar sig om och qvittrar:
»kör inte på mig!» —
Sädes-kråkan manar bonden att fika eller skynda sig med sådden. Hon ropar:
»fik, fik!
strö, strö!»
Talg-oxen beder flickorna titta ut och säger:
»flicka lilla, titt ut!»
»titta du! titta du!» —
Svalan qvittrar om våren, när hon först kommer till husen:
»sist jag var här,
så var husen full.
Nu är allt uppätet,
ätet.»
Bofinken sjunger i skogen och beder bonden taga vara på sitt folk. Han säger:
»pigan och drängen
bakom busken.
Hon låts’ hon vill inte;
men hon vill så gerna,
så gerna.»
eller
»Pigan och drängen
på ängen.
Fy skäms!»
Kleran (Trasten) har många läten och kan härma alla språk, så när som ordet oxa-tiste; det hänger hon sig för. Hon klagar på vallheren, som klättrat upp i trädet och tagit hennes ungar. Hon säger:
»Vallheren, den tjyfven,
den tjyfven!
Han klyfver och klungrar,
stjäler mina ägg och ungar.
Ge gossen lite spicke-kött!
Se, han sliter!
Gif’en knifven!
Se, han gråter,
för han skall bära en skäppa råg!
När jag var liten, liten,
och tjente hos fröken på Lamhult,
bar jag sju tocka (ɔ: sådana),
sju tocka.
Tirre!
Enligt en uppteckning ifrån Finveden (Hångers s:n), sjunger Kleran:
»Sakris på Räfhult,
liten och leder.
Drängen ärj
och pigan harfvar.
Kör till renen!
Kör till renen!
Pusta!»
En hithörande tradition på Gotland förtäljer om Kaul eller Alle-foglen, att han sjunger så sorgelig:
»Alle sma fuglar kumba till lands;
men ja kumber all - lall - alldri.»
§ 84. Ibland sjåsor eller vidskepliga bruk, hvilka ännu blifva iakttagna till skydd för djurväsenet emot onda tydor och förgerning, anmärka vi följande:
När någon har köpt sig en ko, skall han straxt leda henne tre gånger omkring en jordfast sten.
För att kon icke må trå (ɔ: trängta), tagas hår af hennes öron och svans och knytas omkring dörra-gångjernet.
När kon kalfvat, gifver man henne hö genom tre hål på vrångan (afvigsidan) af grepen, så blir hon sedan inte mjölkstulen.
När kalfven dricker första gången, så skall han dricka på knifven, d. v. s. man lägger en knif i mjölk-byttan. Sedan ha troll och gastar ingen magt med honom.
Blir mjölken seg, så slår man litet deraf på fähus-tröskeln och hackar deri med en yxa (stål). Det hjelper. (Willstad).
§ 85. På grund af den uråldriga mythiska föreställningen,
att mennisko-väsenet efter döden förvandlas till
djurväsen, och företrädesvis till en orm eller drake (§ 113),
blef ormen ifrån äldsta tid betraktad af våra förfäder med helig
vördnad. Vi träffa derföre drak-slingan eller ormslingan, såsom en
vanlig sinnebild på hedendomens minnesmärken och synnerligast
på dess graf-vårdar. Äfven redskap af flerehanda slag erhöll denna
symboliska form (jfr. § 143). De forntida krigs-skeppen bygdes
gerna till likhet med en vingad drake, hvaraf namnet drake eller
drak-skepp. Den ännu bibehållna svenska örlogs-flaggan är
likaledes ifrån början ett drakhufvud med gapande käftar
och klufven tunga, således en rent hednisk sinnebild, senare
christnad genom ett deri tecknadt kors. Äfven på vindflöjlar ifrån
äldre tid återfinna vi drakhufvudet, och hofdamål af jern, uppsatta
på ätta-högarne å gamla kyrkogårdar i Wärend och Finveden (f. ex.
i Rydaholm), äro vanligen upptill prydda med ett krönt
drakhufvud. Till och med krämaren upphängde den flygande
draken, såsom en välbekant sinnebild, öfver sin disk, såsom allmänt
förekom ännu för trettio år sedan i staden Wexiö.
I sammanhang med dessa gotiska folkbruk, hafva icke blott ormar i allmänhet blifvit af ålder ansedda för heliga, utan serskildt tomt-ormen eller snoken varit föremål för en egen kult, erinrande om den orientaliska fetisch-dyrkan. Man såg nemligen i detta djur ett slags hus-gud, eller ett skydds-väsen som förde lycka till huset; ifrån början otvifvelagtigt på den grund, att snoken var en uppenbarelse af ättens aflidna förfäder, hvilka i ny skepnad gästade hos sina fränder och bringade dem lycka i deras husliga lif.
Hela denna uppfattning, först tillkommen i en aflägsen mythisk tids-ålder, och så ytterst främmande för vår tids föreställningar, har med en förundransvärd kraft förmått bibehålla sig icke blott i Wärend, utan ock i åtskilliga andra delar af vårt land. I ett kalfskinns-bref från Bankekinds härad i Östergötland, af d. 20 Jan. 1378, finna vi således ett mans-namn, Viormber, som häntyder på ormens forntida helighet. Olaus Magnus (III: 1), på tal om Letternas vidskepliga bruk att göra de icke giftiga ormarne till föremål för en helig dyrkan, anseende dem för husens skydds-väsen; bifogar härvid den anmärkningen, att »änskönt denna vidskepliga dyrkan nu mera kan synas försvunnen, så bibehålla sig här i norden, genom de onda andarnes ingifvelse, lemningar af densamma i åtskilliga aflägsna gårdar i Norrige och Vermland.» Han tillägger på ett annat ställe (XXI: 30) att »tomt-ormarne blifva i den yttersta norden betraktade såsom husens skydds-väsen (penates), de födas med ko-mjölk eller får-mjölk, leka inom-hus med barnen, och ses gemenligen såsom trogna väktare sofva hos dessa i vaggan. Att skada en sådan orm hålles för en stor synd.»
Rimligtvis hafva dessa uppgifter af vår äldste svenske Ethnolog mångenstädes blifvit emottagna med en viss tvekan; men ett djupare studium af våra folkbruk ådagalägger deras fullkomliga trovärdighet. En tysk resande, Michael Heberer, som år 1592 åtföljde den från hofvet i Heidelberg till hertig Carls biläger i Nyköping affärdade beskickning, och hvars resa finnes tryckt under titeln: Ægyptiaca Servitus &c. Heydelberg (1610) 4:o, berättar s. 610, att han d. 14 Aug. (1592) red ifrån Nibele (Nöbbele?) till Wernemuth (Wernamo?) och derifrån till Linerohs (Linderås?). »Der hade vi för afsigt att äta frukost och taga andra hästar. I denna by sågo vi huset fullt af ormar, hvilka uppehöllo sig i stallar och stugor samt voro ganska stora; men som icke gjorde någon skada. Vi blefvo i början mycket förskräckta för dessa giftiga djur och ville af sådan anledning icke qvarstadna. Då sade vår ledsagare, som kände förhållandet, att ormar på detta sätt förekommo icke blott här, utan ock på åtskilliga andra ställen der i trakten, att inbyggarne voro väl vana vid dem och att de gjorde ingen skada, i fall man icke tillfogade dem något ondt. Medan vi väntade på att bekomma något att äta, sutto barnen på jorden och förtärde sin gröt. Då kröpo två ormar dit och åto med barnen utur samma fat. Detta väckte hos oss en sådan afsky, att vi förlorade all lust och förmåga att kunna äta någonting, utan togo oss friska hästar till en annan by som heter Vnsee.»
Hvad den tyske resanden här förtäljer, öfverensstämmer på det nogaste med sägner och trovärdiga berättelser från en vida yngre tid. En man, vid namn Gustaf Gummeson i Kulla, af Slätthögs socken, brukade således ännu i mannaminne sätta fram gröt och mjölk åt tomt-ormarne i huset, uti en skål som fick plats i ugn-stampan eller under ugn-sängen. I Madbråten i samma socken kommo snokarne fram i stugan och åto mjölk tillsammans med barnen. En qvinna, som kom in, såg barnet slå ormen på hufvudet med skeden, sägande:
»du qvadde, du äter inga soppor.»
En ännu lefvande man, Johannes i Ölsåkra, följde i sin ungdom med skomakare och kom till gården Fereberg, äfven i Slätthög socken. Då höllo sig i ugns-muren en hop snokar eller gulkinder, och voro icke det minsta rädda, utan kröpo upp i ugns-sängen, der gubben och käringen hade sin ligg-plats. Husets folk hade för sed att gifva dem mjölk i små hoar på golfvet, och när barnen sutto på golfvet och åto mjölk och soppor, kommo snokarne fram och åto med dem ur fatet. Johannes dödade på en morgon elfva af dessa djur invid skomakare-taflan, hvaröfver gubben och käringen blefvo på det högsta förbittrade. I andra Wärends-socknar blefvo snokar på enahanda sätt vårdade i ladugården. På gården Förarm, i Urshults socken, lefde för 60 år sedan en gubbe och en käring, som hade en hop snokar i fä-huset, åt hvilka man om qvällen satte mjölk, emedan de troddes medföra lycka åt fänaden. Men en gång när husfolket var vid kyrkan, gjorde några snickare-drängar upp en eld bakom ladugården, fångade ormarne och brände upp dem. När så gubben och käringen kommo hem, slogo de ihop händerna, bådo Gud trösta sig och voro så ängse, som om de hade förlorat all sin egendom. I gården Holborna, af Ryssby socken, blefvo på lika sätt en hop snokar underhållna i ladugården ännu för 25 år sedan.
Tomt-ormen, som äfven i andra svenska landskap blir hållen för helig, får ännu i Dalarne namn af Gårds-orm och heter i Helsingland Lycko-orm.
Mythiska och religiösa föreställningar, likartade med dem som vi här anfört och tillhörande samma idé-krets, kunna stundom spåras äfven i de tydor som fästas vid andra heliga djurväsen. Enligt folktro i Slätthögs socken har det således ansetts tyda för glädje i huset, när någon liten sång-fogel satt sig att sjunga vid fönstret eller flugit in i stugan. Man har då menat att foglen varit en liten ängel (d. v. s. genfärden af någon kär afliden).
I afseende på djurens tydor tillägga vi:
Storken är en helig fogel. Bygger han bo vid gården, så har det lycka med sig. Att döda storken anses deremot för olyckligt. En man i Långhult sköt en stork och bröt kort derefter benet af sig.
När Korpen ropar öfver ladugården, så kommer bonden att snart sätta till (ɔ: mista) något kreatur. Om någon finner ett korpa-bo, med ungar i, och binder en korp-unge vid ett träd, så fara korparne bort och återkomma inom tre dagar med en liten sten, som de fälla i ungens munn. Detta är en korpa-sten. När ungen fått korpa-stenen, blir han osynlig. Kan någon taga ifrån honom korpa-stenen, så blir den som bär stenen likaledes osynlig.
Skatan lägger in första bjelken i sitt bo på jula-dag. När skatorna bygga vid husen, hålles för lyckosamt. En bonde som ref ned ett skatebo i sin apel, fick sedan ingen frukt på trädet. Enligt ett yngre föreställnings-sätt heter det, att när skatorna (Pockers följe) komma farandes till gården och sätta sig att sqvattra, så tyder det för ondt i husen.
§ 86. Haren har så onda tydor, att om man bär mjölk
öfver ett har-spår, så blir mjölken skämd. (Willstad).
Räfven heter i norra delen af Wärend, genom omskrifning, Luffe, och i tilltal, Mickel. Äfven Vargen får heta Luffe eller Tasse. Haren heter i tilltal, Jösse. Visslan heter Qvicka eller Vackra. Visar hon sig, så ju mera man skräpper med henne, desto längre blir hon synlig.
Katten hålles för trolltyg. I Woxtorpa socken på Smedjagårds skog är ett berg, som heter Trollberget. På nästa torp derintill hade de blifvit af med en katt. Så hände sig en qväll, att de fingo se hvar trollen dansade uppå berget med katten och sjöngo:
»här dansar Kisse Murre och hans fru.»
§ 87. I Westbo får Kyrkogrimmen namn af Kyrko-vården.
I Westergötland, Undenäs socken, omtalas ett liknande djurväsen
under namn af Kyrko-fålen, och i Mölltorps socken under namn af
Kyrko-suggan.
Ibland mythiska djurväsen i vårt lands folktro må, utom dem vi redan anfört, nämnas: Thorsås-bocken, ett spökväsen, bestående af bara ben, som skramlar, bräker, och nattetid på mångfaldigt sätt oroar folket i byn Thorsåker af Mysiö socken i Jemtland; Glåm-tackan eller Ugns-tackan, ett får, omtaladt i Jemtland och Medelpad; Qvarnbäckrar eller Brusar, bockar med stora horn, som i Ångermanland visa sig vid qvarnar; Bjäkern, en mythisk gumse, omtalad i Medelpad; Ugns-glom eller Bänketrafvaren, en stor katt, omtalad i Westmanland; Grindbergs-suggan, en svart so, som spökar vid Grindberga i Ö. Wåhla socken af Westergötland o. s. v.
§ 89. De uråldriga mythiska sägnerna om förvandling,
eller mennisko-väsenets omskapning till djur-väsen, såsom straff för
någon begången missgerning, lefva ännu i folk-traditionen inom
hela vårt land. Vi tillägga här några hithörande berättelser,
upptecknade dels i Småland, dels ock i andra lands-orter.
Enligt uppteckning ifrån Skatelöf socken, sjunger Svalan:
»Jungfru Maria skylla’ mig för jag tog sissare och silke-nysta.
Hvem tog’et?
Jag tog’et aldrig.»
Enligt uppteckning från Moheda socken sjunger hon:
»Sax, sissare, silke-nysta!
Jag lög för min Fru
och svor för min Gud.
Sax, sissare, silke-nysta!»
Samma folktro lefver ock i Ångermanland, der Svalan sjunger:
»Jungfru Maria skyller mig för nystan och silfversax. Sii!
Om jag det gjorde,
Om jag det gjorde, vill jag sjunka i sjö.»
Alltsedan ligger svalan hvarje vinter på sjö-bottnen. — Enligt wärendska sägner kan hon härvid icke bli vid lifve, utan att hon förut insupit mennisko-ande (jfr. § 83).
Hustru-dufvan var piga och tjenade på ett ställe. Så åt hon upp flöten (ɔ: gräddan) för sin matmoder, och bad till Gud, att om hon hade gjort det, måtte hon bli som en fogel. Då slog hustrun henne med bake-kaflen och sköt ut henne ur huset, och i detsamma förvandlades hon till en fogel, som sitter i skogen och ropar:
»hu-stru
slog,
skut ut.
Hu!»
Häraf får hon, i Westra Småland, sitt namn Hustru-dufvan. —
När Vår Herre vandrade omkring på jorden, kom han till ett ställe der en käring, med röd mössa på hufvudet, stod vid ugnen och bakade bröd. Så bad Vår Herre om en liten kaka. Ja, det skulle han få; men så snart käringen tog en kaka och skulle ge honom, tyckte hon allt att kakan var för stor. Hon satte så brödspaden i munnen, me’ns hon ref af en bit af brödet. Då sade Vår Herre:
»Nu skall du flyga i mark,
och hacka bark
och äta matk i din tid.»
Med detsamma förvandlades käringen till en Spillkråka, och bröd-spaden som hon hade i munnen blef till en fogel-näbb. Och vid hon for upp genom skorstenen, sotade hon sig; derföre är foglen svart. Men den röda mössan sitter qvar på spillkråkans hufvud än i dag. (Helsingland).
Anm. I en uppteckning af samma sägen ifrån Dannäs socken i Finveden, säger Vår Herre: »du skall alltid ropa efter vatten, och när du får det skall du bli glad». Käringen blef så till en fogel, som får namn af Regn-pyttan (Spillkråkan). —
Det var en gång en konungadotter, som var så vacker, att alla som sågo henne blefvo betagna af hennes skönhet. Men hon tyckte att ingen friare var henne god nog. Slutligen blef hon så förargad, att hon önskade sig vara det styggaste djur, så finge hon vara i fred. Ja, hon fick sin önskan uppfylld och förvandlades till en groda, och sedan dess är hon det styggaste djur på hela jorden.
Men så var det en konungason, som var så ful att ingen ville veta af honom. Då bad han till Gud, att han måtte bli så vacker att alla skulle tycka om honom. Och äfven han fick sin önskan uppfylld; men på det viset, att, efter han inte var nöjd, skapade Gud honom till en ekorre. Och ekorren är det vackraste djur och alla springa efter honom, för att taga hans skinn. (Jemtland. Herjedalen).
Slutligen anföra vi här några af de gamla sägnerna om Vår Herres vandringar, hvarvid vi erinra, att ännu på 1600-talet lefde i Wärend rent hedniska berättelser om Thors vandringar (jfr. § 132). På dessa vandringar var Thor åtföljd af sin dräng, likasom Vår Herre i medeltids-sägnen åtföljes af Sankte Per, Päar eller Päder. De här meddelade berättelserna äro alla upptecknade i Wärend, för så vidt annan lokalitet icke finnes serskildt angifven.
När Vår Herre bar sitt kors, ville han stadna och hvila sig under aspen; men det fick han inte. Derföre får aspen inte heller någon ro, utan darrar och skälfver, huru lugnt vädret är. Men ändtligen fick han hvila sig under granen. Då sade Vår Herre: »ja, så skall du aldrig mista dina gråor (c: barr), sedan jag fick hvila under dig». Alltsedan behåller granen sina barr, både sommar och vinter.
Enligt en annan vändning af sägnen var Vår Herres kors gjordt af äspe. Alltsedan har aspen ingen ro, utan hennes löf skälfva, huru litet det blåser. —
När Vår Herre ännu gick omkring på jorden kom han till en bäck. Då sade han till fåret:
»bär mig öfver bäcken!»
»Nej», svarade fåret, »jag har inte tid; jag får lof att äta mig mätt.» »Ja», sade Vår Herre, »så skall du ock få äta; men aldrig bli mätt». Så vände Vår Herre sig till hästen och sade:
»bär mig öfver bäcken!»
»Nej», svarade hästen, »jag har inte tid, förrän i afton när jag lyktat äta». »Ja», sade Vår Herre, »så skall du ock få äta både natt och dag». Så vände Vår Herre sig till oxen och sade:
»bär mig öfver bäcken!»
Men oxen lydde hans befallning och lemnade betet och bar honom öfver bäcken. »Ja», sade Vår Herre, »så skall du ock bli mätt lika fort som bonden». Och så blef det. Derföre kan fåret aldrig äta sig mätt, hästen äter både natt och dag, men oxen blir mätt lika fort som bonden.
Samma sägen förekommer äfven i Upland. — Enligt en uppteckning ifrån Ångermanland skulle fåret följa frälsaren; men fick i detsamma se ett grönt blad på tufvan. Då sade fåret:
»jag skall blada tufvan först.»
Men frälsaren vredgades och svarade: »ja, du skall ock få blada i allan tid». Sedan dess vill fåret alltid äta; men blir aldrig mätt. —
När Vår Herre gick omkring och skop all verlden och menniskorna med, så var allt Sante Per så när att han såg på. Men ibland allt folk som Vår Herre hade skapat, kunde Sante Per inte få sig en fästmö som han var nöjd med. Så bad han Vår Herre så gerna, att han skulle få taga ett träd och deraf hugga upp eller bygga sig en fästemö, sådan han sjelf ville hafva, och att Vår Herre sedan ville sätta lif i henne; och det blef honom lofvadt.
Ja, Sante Per begynte bygga sig en fästemö och började med fötterna, och dem gjorde han så små och tingliga som möjligt var. »Nu gaf du henne alldeles för små fötter», sade Vår Herre. »Ja», sade Sante Per, »så skall hon få desto längre ben». Så byggde han henne med långa, långa ben. »Nej», sade Vår Herre, »nu har du gjort benen alldeles för långa». »Ja», sade Sante Per, »så skall jag bygga desto kortare lif». Så byggde han lifvet så stackot, så stackot. »Nu gaf du henne alldeles för kort lif», sade Vår Herre. »Ja», sade Sante Per, »så skall jag bygga desto större hufvud.»
När så Sante Pers fästemö var färdig och hade fått lif, var hon illavuren och vanskaplig på allt vis. Men det kunde väl ha gått an med det, ifall hon bara inte hade varit så tetig (ɔ: stridig) och enveten (ɔ: envis); men allt hvad Sante Per måtte säga till henne, så gjorde hon och sade hon alltid tvärt emot. Så gingo de tillsammans och kommo ut på en nyslagen äng. Då sade Sante Per: »här ha de allt slått af gräset; men de ha slått illa». »Nej, Aste», svarade hustrun, »de ha inte slått, utan klippt». »Nej, de ha slått», sade Sante Per. »Nej, Aste, de ha klippt», sade hustrun. »Slått skall det vara», sade Sante Per. »Nej, Aste, klippt skall det vara», svarade hustrun.
Medan de ännu tvistade härom kommo de till en å, och der skulle de öfver. »Gå nu midt på spången!» sade Sante Per. »Nej, Aste, jag går huru jag vill», sade hustrun. Huru hon så gick, trillade hon ned i ån. »Simma nu med strömmen!» sade Sante Per. »Nej, Aste», svarade hustrun, »jag vill emot strömmen». Som hon nu var kommen midt i ån och höll på att sjunka, ropade Sante Per till henne och sade: »nå, antingen var gräset klippt eller slaget?» Klippt, klippt, kli — —» svarade käringen, i detsamma hon sjönk. När hon så inte förmådde mera, räckte hon slutligen upp handen öfver vattnet och klippte med fingrarne. Dermed gick hon till botten och drunknade.
Sante Per blef så af med sin hustru och glad var han. Men Vår Herre förvandlade käringen till en Myra, och deraf kommer det sig att myrorna alltid äro så tetiga och envetna. —
På den tiden när Vår Herre vandrade omkring med Sante Per, kommo de till ett hus, der qvinnan stod och kärnade smör. Så helsade Vår Herre och sade:
»smör i botten,
smör allt ihop!»
»Nej», ropade qvinnan, »hvad skola då barnen få till mjölk?» »Ja», sade Vår Herre, »så blif hälften smör och hälften mjölk, så blir det både åt dig och åt barnen.»
Så kommo de till ett ställe, der qvinnan stod vid elden och kokade mjölk. Men mjölken pöste upp och fyllde hela grytan. Då sade Vår Herre:
»så mycket när du öser,
som när det pöser!»
»Nej», sade qvinnan, »det sjunker väl ihop». Och derföre är det som mjölken sjunker ihop, när hon kallnar efter kokningen. —
När Vår Herre och Sante Per vandrade omkring, så mötte de en dag två flickor som buro bryggelag i en så. »Hvad bären J?» sade Vår Herre. »Jo», svarade flickorna, »vi bära vatten». »Ja, ni skolen få bära vatten ock», sade Vår Herre. Sedan dess är det, som det går åt så mycket vatten, när man brygger, säga de gamle. (Upland).
När Vår Herre och Sante Per gingo omkring här på jorden, kommo de till en liten here, som stod och skar i en ale-tult »Hvad skall du med det?» frågade Vår Herre. »Jo», sade heren, »jag skall bygga mig ett skepp». »Ja, så blif ett skepp då!» sade Vår Herre. Ja, huru heren vändes med det, så blef det ock ett skepp.
När de så gått ett stycke, kommo de till en bonde, som höll på att bygga sig ett skepp. »Hvad är det du gör och hvad skall det bli?» sade Vår Herre. Men bonden var vresig och svarade: »åh, det ser du väl. Jag håller på att göra mig en svina-ho». »Ja, så blif en svina-ho!» sade Vår Herre. Och en svina-ho blef det; bonden måtte vändas med det huru han ville. —
När Vår Herre och Sankt Peder vandrade omkring, kommo de en dag till en bonde, som stod på sin åker och såg så missnöjd ut. »Hvarföre är du så ledsen?» sade Vår Herre. »Jo», svarade bonden, »det är så för ledsamt med denna väderleken. Aldrig är det som det bör, utan när vi skulle ha regn, så få vi solsken, och när vi skulle ha solsken, få vi regn. Tänk, den som kunde få sjelf bedja sig väder, hvad det då skulle vara!» »Ja, det skall du få», sade Vår herre.
Ja, bonden till att bedja sig väder, både regn och solsken, och allt hvad han önskade sig det fick han. Och det vexte och det vexte. Men när säden vexte som allra klakast, begynte hon ruttna, och när det led emot skörden var hela åkern förderfvad.
Så kommo Vår Herre och Sankt Peder åter vandrande, och fingo se hvar bonden stod på sin åker och såg både missnöjd och bedröfvad ut. »Hvarföre är du så ledsen?» sade Vår Herre. »Du har ju fått allt hvad du antades om!» »Ja, har jag så», sade bonden, »men all min granna säd är förderfvad; jag vet inte huru det vetter». »Jo», sade Vår Herre, »det skall jag säga dig. Du önskade dig både regn och solsken; men du glömde bedja Gud om någon blåst.» —
När Vår Herre och Sankte Päder gingo omkring här på jorden, kommo de om qvällen till en backa-stofva. Der bodde en torpare med sin hustru, men de voro så för fattiga och hade hela stofvan full af barn. Ja, Vår Herre och Sankte Päar lånade hus öfver natten hos torparen, och när morgonen kom och de gingo dädan, gaf Vår Herre det fattiga folket ännu ett barn till.
Så gingo de vidare och kommo nästa qväll till en stor gård. Der bodde ett rikt folk och de hade inte mer än ett enda barn. Ja, Vår Herre och Sankte Päar lånade hus öfver natten hos den rike bonden, och när morgonen kom och de gingo dädan, slog Vår Herre ihel det enda barnet för den rike.
När de så voro åter komna på vägen, sade Sankte Päar: »hvarföre gjorde du på det viset? Du ökade barnen hos den fattige och slog ihel enda barnet hos den rike?» »Jo», svarade Vår Herre, »det gjorde jag derföre, att den fattige höll af sina många barn allt för litet, och det är likväl de som skola föda honom när han blir gammal; men den rike höll af sitt enda barn allt för mycket. —
När Vår Herre och Sankte Per vandrade omkring, kommo de en morgon till ett ställe, der de gingo in att fråga efter vägen. Men i stofvan fanns ingen hemma, utom en piga som låg i bänken och sof, och hon var så lat, att hon inte orkade stiga upp, utan bara tecknade med handen huru vägen gick.
När de så kommo till nästa gård, gingo de åter in att spörja efter vägen. Då var der en dräng, han var både rask och villig, och följde dem ur gården och öfver ängen och ett långt stycke genom skogen, för att de inte skulle gå vilse.
Sedan de nu kommit för sig sjelfva, sade Sankte Per till Vår Herre: »hvad lön tänker du väl gifva drängen, som var så rask och villig och följde oss så långt?» »Jo», sade Vår Herre, »han skall få den lata pigan som låg och sof i bänken». »Nej», sade Sankte Per, »det vore ju synd!» »Ja», sade Vår Herre, »så får det ändock lof att vara, för att den raske må hjelpa fram den late. Om två lata komme ihop, huru skulle de då bli i stånd att föda sig?»
§ 90. Varulfven blir i Westergötland, Barne härad, omtalad under namn af Man-ulfven.
§ 94. Får en hafvande qvinna höra träd som skrika i
skogen, d. v. s. gifva ljud genom gnidning emot hvarandra, så får
barnet trå-gråt. Botas, genom att afskära ett träd som skriker och
lägga ett stycke deraf under barnets hufvudgärd.
När man häfver in hö i ladan, må man inte hålla räfsan i famnen. Om någon det gör, så blir fodret odrygt eller ock brinner ladugården. (Dannäs).
När man skall börja skära, må man först hugga skäran med udden ner i jorden, så skär man sig inte under arbetet (Willstad).
§ 96. Till folktron om godt och ondt möte hörer den i
Östbo ännu iakttagna folkseden, att när barnet skall bäras till
kyrko, må föräldrarne gå ut i förstugan och möta barnabärerskan
med barnet. De bedja då Gud, att barnet aldrig må få värre
möte än far och mor. (Rydaholm).
Möter man en trollbacka eller annan ohellig menniska, så har det ondt med sig, utan man tager ja af henne innan hon helsat. Derföre när de möta en elak käring, bruka de fråga: »Möter jag dig i dag? Är du ute i dag?» o. s. v. Svarar hon då »ja», så har hon ingen magt att skada den som mötte henne, utan allt är dermed väl.
En ren menniska har deremot alltid goda tydor med sig, så att f. ex. när det kommer mask på kålen, behöfver man blott taga ett hufvudhår af en ren mö och binda om en kålmask, och så upphänga honom vid en pinne i kål-sängen, så fly alla de andra maskarne bort. (Willstad).
§ 98. Till tydor af det högt uttalade ordet höra äfven
följande gamla sjåsor eller vidskepliga bruk, hvilka ännu blifva
iakttagna flerestädes i Wärend och Finveden.
När kon kalfvat, skall hustrun lägga eld och vigsla-silfver i byttan, då hon går till ladugården för att taga rå-mjölken. Återkommen i stugan, skall hon säga högt:
»in kommer jag
med en bytta full med ost och smör»;
hvartill alla som äro inne skola svara »ja».
När kalfven druckit första gången, skall man slå honom i hufvudet med mjölk-kärlet och säga:
»drick bättre i qväll
och tredje målet sjelf!»
så blir det en god påläggs-kalf.
När de gamla skulle till att kärna smör, sade de:
»smör i botten!
smör i toppen!
smör i bytta!
smör i spann!» —
När man i dymmeln dref boskapen till vatten, skulle ropas:
»hem! hem!»
och inte »vall, vall!» Eljest trodde man att korna icke skulle under sommaren komma hem om qvällarne.
När korna första gången drifvas vall, skall man ropa:
»gack nu; men kom hem!
Så (Hjelma lilla) gack nu,
och kom igen,
och tag de andra med dig hem!» —
När fåren klippas om våren, klipper man först ett kors i pannan och tager sedan med saxen den ull-tapp, som blifvit korsklippt i pannan, och sticker den i fårets munn, sägande:
»kom igen i höst
med en stor ulla-fatt
och ett fett bröst!»
Om hösten göres på samma sätt och säges:
»kom igen i vår
med en stor ulla-fatt
och en son eller dotter vid lår!» (Willstad).
När någon lemnar bort sädes-säd eller annat utsäde, skall han taga igen tre korn och säga:
»säden skall du få;
men sädes-lyckan vill jag ha sjelf.»
Detsamma iakttages ock när man bortlemnar jäst.
Vid sädes-bergningen få de, som dervid tjenstgöra, olika namn. Den som står på logen, heter loga-katten. Den som emottager necken af loga-katten och kastar henne in i ladet, heter gullkråkan. Den som ligger på knä i ladet och ladar säden, heter stabba-pyttan. När stabba-pyttan lägger den första necken, skall hon fråga:
»hvad skall musen ha?»
Gullkråkan svarar tre gånger:
»ben,
och sten
och böne-rot.»
Detta sker, för att mössen icke må skära säden i ladan. (Willstad).
§ 100. Midsommars-gång omtalas i Wärends norra
gränsesocknar, under namn af Vaka tyste. Den som vill vaka tyste,
skall på midsommars-natten gå till kyrkogården eller till en korsväg, utan att tala ett ord ifrån det sol gick i skog tills sol går
upp igen. Han får då se allt hvad märkligt som under året skall
tima, såsom likfärder, flyttningar o. s. v.
Man omtalar i Wärend äfven andra sätt, att på heliga högtids-nätter blifva i syne och förnimma kommande tilldragelser. Således om en flicka sent på jul-qvällen går ensam till brunnen och tvättar sig, så får hon se sin blifvande fästeman komma och räcka fram hand-duken. Likaledes om hon på thorsdags-qvällen äter tre dröm-munkar, eller kakor af salt och mjöl, så kommer i drömmen hennes blifvande fästeman och bjuder henne dricka. Ibland hithörande folkbruk i andra landskap må nämnas Jemtlands-seden, att gå ut och lydas Påskdags-morgon, hvilket sker genom att gå ut tigandes och fastandes och ställa sig på en jordfast sten, för att lyssna. Äfven i Helsingland förekommer ett liknande bruk, som heter att gå ut, för att fasta. Det är nemligen folktro, att om någon fastat hela fredagen, ifrån thorsdags-qvällen till fredags-qvällen, och han sedan går ut till en korsväg, så visa sig förebåd eller tecken till kommande händelser. En flicka, som gick ut för att fasta, fjorton dagar före jul, hörde huru man spikade igen en lik-kista, och till julen blef hon sjelf död.
§ 101. Likasom vi ofvan (tillägg t. § 59) anmärkt, att man
tager spådom, genom att kasta skäran sedan man lyktat
sädesskörden, så hade en gubbe i Hult af Bergs socken för sed, att
när han skulle gå till marknad eller annars lemna hemmet, gick
han ut på förstugu-stenen och kastade käppen framför sig
på marken. Af det sätt hvarpå käppen blef liggande, tog han
spådom huruvida resan skulle bli lyckosam eller icke.
§ 102. Har en hafvande qvinna sett lik, utan att taga
derpå, och barnet således fått Lik-skerfvan, så botas det
genom att på prim, tigandes och fastandes taga barnet naket ned i
en graf; eller låta barnet dricka ur venstra handen på ett lik, eller
genom att låna litet mull ifrån kyrkogården, slå vatten derpå och
gifva barnet att dricka. Fistlar och utvexter botas, af enahanda
skäl, genom att med dem vidröra ett lik, så att den döde får taga
dem med sig åt jorden. Hosta botas ock genom att bedja ett
lik taga hostan med sig åt jorden.
En egen form af bot är Bot med Knytning. Skerfvan kan således äfven knytas bort med en röd tråd, hvarpå man slår nio knutar, och med hvilken man tager mått på alla leder. Sedan skall barnet bära knuta-tråden om sig i nio dygn, hvarefter densamma uppbrännes. Hit hörer ock att bota Skerfvan genom att kränga (föra) den sjuke, ansyls, med fötterna före, genom en oblekt garn-härfva.
Bot med Spanning. Gasta-krystning blir äfven botad på det sätt, att någon, med högra handens tumme och långeman (långfinger), tre gånger spannar eller mäter öfver den sjukes venstra arm.
§ 106. I sammanhang med den i texten meddelade signelsen emot
Råttor och Möss i åkrar och ängar, bifogas här ytterligare ett
stycke af en besvärjning emot Möss, Råttor och Ormar, efter en
hds. från förra hälften af 1500-talet, förvarad ibland Johannis Thomæ
Agrivillensis Buraæi Collectanea (sign. F. a. 12) å Kongl. Bibliotheket.
— — »och sancte poel Och alle gwdz helge appostole som bolfaste
ware j rom och i then helghe cristne troo mz gwdz kraffth och
mackth, Nw lother iegh edher laglighe til seghiæ och stempne mz
gwdz ffadhers helge wndher som han haffde före ware skyldh på segh
Jech maner edher myss rotther och orma mz iomffrv marie dröwilsse
som hon hadhe fför sijn kære son, och then glædher hon hade
sidhan, Jach maner edher myss och rotther och orma aff myn gardh
eller aff thzta hwss för sancta cecilia bön skyldh som hon badh
til gwdh j hymelen, iach maner edher myss rotther och orma före
alle gwdz helghe bön skyldh ath j skwle ey ware j thzta hwss
eller gardh, J skwle thil thz bergh eller mosse som iegh stempner
edher til, jegh maner edher affh thenne gardh och aff thzta hwss,
jegh stempner edher aff stadh ij nampn ffadherss och sons och
then helghe andess myss rotther och orma, och aldregh i ghen
ath koma,
Jach maner edher myss rotther och orma tiidh som eder ffödha
er lackth för edher, tiidh skwlle j ganghe och stondha, swa lenghe
jegh komber til edher j ghen, Och för biwdher jach edher j ghen
ath koma, widh then sörgh jonffrv maria hade fför syn welsignadhe
son ihesum xpm (christum) then tidh han tolde dödh po korssens
galge,
Jach maner edher fför then glædhi som ionfrv maria fik then
tiidh war herre ihesus xhristus stod wp aff dödha,
Och sla swa wicth wathen in om kringh hwssz, och less sancti
iohannis ewangelium j thz sama hwss pater noster Ave maria Credo
Salue regina in medio Alla appostola och helge aengla til loff hedher
och Omnipotens sempiterne deus domine sancte pater Omnipotens
sempiterne deus qui dedisti nobis famulis tuis exilium wirtutem
calcandj serpentes et sed skorpiones et vth de nostra exiuit in toto
adiuve & ffac & propter nomen gloriam & intercessiones beate marie
virginis & matris tue et sancte crvcis & beatorum appostollorum et
ffamulj quoque omnium sanctorium tuorum quasi beatus appostolus
tuus dedisti procul pellatur vniversis — — —
Et glires turpes et t - - pes ista deus famulorum tuorum per eum qui w - - - i agla akillus aula cum sanguine tuo»
§ 108. Aftonbön (upptecknad år 1864 i Moheda socken).
Jungfru Maria, hon satt och sang.
Hon hade en bok uti sin hand.
Hon hade Jesum på sitt knä.
Gud bevare folk och fä!
Gud bevare qvinna och man!
Gud bevare eld och vann (ɔ: vatten)!
Gud låte icke döden för dörrena stå!
Gud låte icke synden i husen gå!
Denna lilla bön vilje vi sjunga
tre gånger, förr än vi gå till sänga,
så följa oss alla Guds änglar.
Två till hand och två till fot.
Två till hvar mitt leda-mot.
Två mig söfva. Två mig väcka.
Två mig föra i Guds paradis
och mina synder öfvertäcka.
Amen.
Bön (upptecknad i Hestra socken af Finveden, år 1863).
Jungru Maria kom gångandes,
fick se sin välsignade son på korset hängandes.
»Välkommen, min kära moder!
Pint och plågad är jag,
igenomborrad händer och fötter.
Jag fick ett stygn igenom mina hjertans rötter.
Från helvete har jag löst både qvinna och man.»
Säll den som denna bönen läsa kan!
Den som denna bönen läser afton och morgon,
han skall icke smaka helvetets glöd.
Det är en Herrans bön.
Amen.
Bön (läsen af en gammal qvinna på Bolmsö, 1865).
Alla Judar de gingo på råd;
de visste inte huru de skulle Jesum gripa eller få.
Jesus stod i jämmer och gråt;
alla Guds änglar de veko ifrå,
så när som Petrum.
Herren sade: »jag vill döma dig.
Jag är inte nöjd med det du dömer.
Förr än hanen har två resor galit,
skall du tre resor mig förneka.
Ingen man så starker är,
som Jesu kors månde bära.
Jesus tog korset uppå sin rygg;
han bar, så rygg och refben skildes åt.
Litet derefter hängde de Jesum på korset
och sprängde ut blod igenom hans händer och fötter
och hans välsignade tunge-rötter.
Så kom Jesu moder gångandes.
»Min son, hvar hafver du varit?»
»Jag har varit i helvete
och igenslagit alla helvetets portar.
Jag har varit i helvete
och igenlöst Adam och Eva,
och alla små barn, både större och smärre.»
Den som denna bönen vill och kan läsa
och henne inte förgäter hvarken morgon eller afton;
om hans synder vore blodröda,
så skola de varda snöhvita
i den heliga Trefaldighets namn.
Amen.
Bön (upptecknad i Dannäs socken af Finveden, 1865).
Herre Gud, gör nåd med mig!
Min synd bekänner jag för dig
och beder att du vill mig höra.
Jesus skapte mig af mull och sand.
Jesus gaf mig lif och and.
Jesus först på grafven stod
och svettades vatten som bara blod.
Bleka voro hans kinder
och blodigt var hans sår.
Läs denna bönen hvar morgon och hvar qväll!
Om synderna vore blodröda,
skola de varda snöhvita
i den helga Trefaldighets namn.
Amen.
§ 109. En vanlig form af trolldom har varit, att när käringen ville taga nyttan af sina grannars kor, gick hon på Skärthorsdags-morgon eller på påskdags-morgon ut i marken, med en bytta i handen, och ställde sig naken på en sten eller kulle och sade:
»mjölk och smör i min bytta,
så långt mitt rop höres!»
eller
»så långt detta ropet höres
hörer samket mig till!»
Derefter uppgaf hon ett rop, som hördes vida omkring.
Ett annat sätt var, att troll-käringen, på Skärthorsdags-morgon innan sol gått upp, gick (ansyls) omkring sina grannars fähusdynga och piskade dyngan med ett pihl-spö, sägande:
»så sant som jag piskar på denna dynga,
skall jag hafva ditt sanke för detta år!»
Prosten Hagelberg i Mistelås for en gång i sockna-bud på Skärthorsdags-morgon. Då stod en käring, vid namn Kerstin i Kexås, naken och kärnade i Svartabäck. Men prosten nämnde henne vid namn på predikstolen och så fick hon ingen nytta af sin trolldom (Slätthög).
Udd-hvassa jern ha så onda tydor, att man må inte upptaga ett sådant jern, när det ligger på marken med udden vänd emot.
Att tända en sticka i begge ändar blir af folket ännu ansedt för farligt; ty om sticke-stubben får ligga öfver natten, så far han ut genom skorstenen och blir till ett troll. (Hestra).
Om Goternas forntida bruk att emot fienden uppsätta ett gapande hästhufvud på en stång, se Ol. Magnus, III: 7.
§ 113. Menniskoväsenet efter döden kan, enligt folktron,
äfven uppenbara sig i nya eller ovanliga natur-företeelser. En
qvinna, som blef dömd till döden vid Aringsås, lofvade att sjelfva
träden skulle vittna att man utgjutit oskyldigt blod. Alltsedan
stå asparne vid Alfvestad hvarje höst med blodfärgade
blad. Om Manna-blod eller Manna-ört (Ebulus herbacea) gick
på Linnés tid allmänt den sägnen »att den på ingen annor ort i
verlden skall finnas, mer än endast vid Kalmar slott, derest hon
skolat uppsprungit af Svenskars och Danskars blod,
som på detta fält tumlat i forna krig»[3]. Hit höra äfven
sägnerna om källor, som runnit upp på ställen der någon blifvit
oskyldigt dräpen. Dessa sägner, så vanliga i medeltidens legender,
gå dock tillbaka i hedendomen, och vi hafva (§ 29) anfört sägnen om en offerkälla vid Skatelöf, som fick namn af Helge Thors
kalla, emedan »den store Thore-gud låtit henne upprinna på
det stället, der en flicka mördat sin fästeman».
§ 116. I Sjöanäs i Horeda, af Moheda socken, höllo sig
tvänne gastar, som visade sig äfven om dagen och om nätterna
gjorde sådant väsen, att folket knappt torde stadna i sina egna
hus. Emellanåt skreko de och sade:
»Mute-regn (ɔ: dugg-regn)
och smått regn!
Stora droppar ibland.
Slag-regn!»
Dermed slogo de tillsammans, så att det skrall efter.
Så hände sig en dag att bonden var ute på vägen och fick se hvar gastarne kommo, men allt emellan voro de ihop och slogos. Då blef han förfärad och gömde sig i en ihålig ek. När det så gått en stund, tittade den ene gasten in i eken och sade: »slogs jag inte bra i jåns?» »Jo», svarade bonden, »det gjorde du. Men det var ändock du som fick sista rappet.» »Åh, gjorde jag det?» sade gasten och for straxt efter den andre och de begynte slås igen. Men bonden gaf sig hem det fortaste han kunde.
Gasten är känd och omtalad öfver hela Sverige. Vid våra hafs-kuster får han flerestädes namn af Strandgasten eller Strandvaskaren.
§ 118. Penga-gasten heter i Upland och Nerike Back-skratten.
Han löper omkring nattetid utan hufvud, och höres skratta och
ropa på kullarne, der han har nedlagt sina penningar i en kruka
eller kättil. När det natte-tid lyser på fältet, säger folket, att
Back-skratten tänder upp sitt ljus eller Back-skratten
sitter och lyser på sin skatt. Kan någon komma så nära,
att han förmår kasta stål deröfver, så får han makt att taga alla
penningarne. I Halland får penga-gasten namn af Ljusare. De
eldar han tänder få i Wester-Dalarne och flera andra svenska
landskap namn af Gods-eldar.
På Långarekulla skog, vester om Hestra kyrka, håller sig en Märkes-gast. Han visar sig nattetid, barhufvad, klädd i skinnbyxor och med en yxa i handen, och springer och lyser längs efter märket. Som han springer, ropar han:
»lång stång i Göla-bäck.
Der går märket rätt.
Huj, yja mig!»
§ 119. I Slätthögs socken var det två rustig-bussar, som alltid brukade dricka och svärma tillsammans. Så kommo de öfverens, att hvem som dog först, skulle han möta den andre vid en stor sten, och tala om huru det gått honom och hvart han kom. Ja, den ene af dem blef död och den andre gick om natten till stenen. Men när hans aflidne kamrat kom dit, sade denne aldrig ord mer än blott: »Ack och Ve!» Den döde ville dermed säga att han inte dött salig.
En gång var det två hustrur, som voro mycket goda vänner. De lofvade hvarandra, att hvilkendera som först blef död, så skulle hon gå till den andra och omtala hvar hon fått sin plats. Ja, den ena hustrun blef död och lät två nätter höra sig utanför huset; men den andra var rädd och tordes inte gå ut till henne. Tredje natten öppnades dörren och den döda kom in och gick fram till sängen. Hon sade: »jag lofvade säga dig hvar jag fått min plats. Jag har inte fått någon plats, utan sväfvar emellan himmel och helvete». Dermed försvann hon.
För att den döde inte skall gå igen, brukar man i Aneboda socken o. fl. st. kasta efter den döde. Detta sker dels med eld, dels ock med vatten, så att man tager en viska och en spann vatten och dänker (ɔ: stänker) efter likfärden, när hon går af stugan.
§ 120. I Bredhult, i Bergs socken, höll sig en Myrding,
som spökade om nätterna, så att folket aldrig kunde få någon ro.
Så var det lite före jul och de hade skomakare i gården, och
skomakaren satt uppe och sydde om natten. Då begynte det dundra
och färdas så fasligt uppe i nattstugan, och rätt som det var kom
der fram likasom ett litet barn. »Hvarföre sitter du här? Tåcka
dig till sides!» sade Myrdingen. »Hvarföre det?» sade skomakaren.
»Jo», sade myrdingen. »Jag vill dansa.» »Ja, så dansa då!» sade
skomakaren.
Myrdingen dansade så en god kjyng, och när det var gjordt gick han sitt håll. Men rätt som det var, kom han igen. »Får jag dansa om igen?» sade han; »men då dansar jag ut ljuset för dig.» »Nej», svarade skomakaren, »det får du inte. Men hvem är du, efter du dansar så här?» »Jo,» svarade myrdingen: »jag bor under den femte tiljan vid den norra väggen
i en stafva-bytta, i tvång,
för byttan är trång.
Vill du lofva att hjelpa upp mig, så skall jag aldrig dansa mera.» »Ja,» sade skomakaren, »så snart det blir dager, skall jag laga att du kommer åt kyrkogården.» Ja, myrdingen försvann och när dagen blef ljus sökte skomakaren upp barnet, som låg nedmyrdt i stafva-byttan under femte tiljan vid norra väggen, och förde det till kyrkogården. Sedan dansade Bredhulta-myrding aldrig mera.
Myrdingen omtalas äfven i andra svenska landskap. Han heter i Södermanland och Dalarne Möling, i Helsingland Utböling.
§ 121. Ibland Spök-väsen, som mera allmänt bli omtalade
i vårt land, äro i Westmanland Blod-lösen; i Medelpad
Glåm-käringen. I hela Sverige brukar man ock skrämma barn för Busen.
§ 122. Dödingen bibehåller ännu i grafven de böjelser som
han hade på jorden, och njuter af det gods, som han gömt eller
som med honom blifvit nedlagdt i graf-högen.
För ett par mans-åldrar sedan bodde på gården Holma, i Bergs socken, en rik bonde, som brukade gömma sina penningar i ett skrin under sänga-tillet. När han så låg på sitt yttersta och kände att han skulle dö, kallade han till sig sin yngsta dotter och sade: »nu skall du göra såsom jag säger dig! När jag blir död och de ha klädt mig och lagt mig i kistan, så skall du taga upp mina penningar under sänga-tillet och lägga dem under mitt hufvud; för de gälla i hvad land jag må komma.» Ja, flickan lofvade göra som han bad, och bonden blef begrafven med sin skatt. När så arfvingarne kommo tillsammans vid arfskiftet, ville de ha reda på pengarne och menade att flickan hade tagit dem. Då måste hon bekänna huru allt hade gått till. Men arfvingarne gåfvo sig ut till kyrkogården och gräfde upp kistan, och sägnen tillägger, att när de togo af locket, sågo de hvar en pysling satt på den dödes bröst och öste penningar i halsen på honom med en sked.
För att den döde inte må taga alla medlen med sig, så att det ingen lycka blir med hvad som är qvar, brukar man i Westbo (Willstad s:n) alltid lägga penningar i snappsäcken på likkläderna.
Seden att jorda den döde med hans vapen har länge bibehållit sig i Kinnevalds södra fjerding. I Almundsryds socken har man ännu i senare tid brukat kläda den döde i hans brudgumma-klädning, med stöflor och knifva-tyg. Hos qvinnor nedlade man i kistan deras nyckla-knippa. På samma sätt som man vid gamla riddare-begrafningar förde i lik-tåget den aflidnes banér, vapensköld och rustning, har man flerestädes i Småland (i Bergs s:n, Rydaholms s:n o. s. v.) för sed, att i sorgetåget bära ett kors före liket. Detta kors nedsättes, vid igenkastandet af grafven, tätt framför den dödes hufvud, och heter derföre i Wärends-målet ett hofda-mål. På små barns kistor lade man ännu för trettio år sedan i de flesta socknar en krans af gröna blad som sedan upphängdes på väggen i kyrkan. De gamla wärendska kyrkorna voro invändigt nästan fullklädda med sådana Barna-kransar.
För att den döde inte må taga aflen ifrån de lefvande, så att slägten icke vidare kan föröka sig, har man i flera socknar (Mistelås, Hjelmseryd) ännu för sed, att hos mans-lik nedlägga i kistan en qvinno-serk och hos qvinno-lik en mans-skjorta.
För att den döde inte må taga med sig något af ladugården, har det varit gammal Wärends-sed, att husbonden alltid skall ställa sig i den öppna ladugårds-dörren, när lik bäres utur gården. I Rydaholm har man iakttagit, att när bonden eller hustrun bars ur gården och psalmen sjöngs, skulle man släppa hela fä-boet efter likfärden. Sedan liket kommit öfver gårdens egor, skulle fäet drifvas in igen. Flerestädes brukar man ännu nedlägga hår af gårdens kreatur i lik-kistan, för att dödingen inte må taga nyttan af boskapen. Ännu i dag heter det, när de mista kreatur tätt efter dödsfall, att den döde ville ha så mycket med sig.
För att den döde inte må taga lyckan ifrån humlegården, nedlägger man humle i lik-kistan (Unnaryd).
För att den döde icke må taga lyckan ifrån bi-gården, så att bien dö ut, lägger man mull på kuporna, när liket bäres bort; eller lyfter man på bi-kuporna, när liket tages på bår; eller bär man undan kuporna, så att bien icke må höra när de läsa och sjunga för liket.
För att den döde icke må taga lyckan ifrån åkern, brukar man i Unnaryds socken lägga åker-mull i lik-kistan.
Blåser medvind, när lik bäres ur huset, så tror man i Unnaryd att den döde tager lyckan med sig ifrån gården.
Äfven omtalas, att man fordom brukat gifva den döde med sig i kistan en skål med hvit gröt och ett par nya skor; åtminstone iakttogs detta bruk, när man begrof en qvinna, vid namn Bengta i Willarp, i Mistelås socken, för vid pass 50 år sedan. Var den aflidne en supare, så skulle han hafva med sig i kistan en brännvins-flaska, emedan han annars troddes förgöra bränningen, när de skulle bränna. Var man eljest rädd att han skulle gå igen, så lade man i hans munn en hysk och en hake (Hånger s:n). Vi anmärka härvid, att många af dessa vidskepliga plägseder tydligen äro gamla offerbruk, öfverförda till det christna folkbruket ifrån det hedniska offerbålet eller offerhögen.
Sägnen omtalar någon gång, att dödingar som i lifs-tiden haft tvist med hvarandra, fortsatt striden ännu efter döden. I Gryteryd råkade två bönder i tvist med hvarandra, en söndag i sockna-stugan. Kort tid derefter afledo begge två. Då hände sig att en man for nattetid förbi kyrkan och såg begge dödingarne i fullt slagsmål på kyrkogården. I Slätthög hände sig en natt att presten förnam ett stort gny på kyrkogården. Så gick han ut och frågade hvad som stod på. Då voro två dödingar komna i strid och den ene svarade:
»manna mor
och hedne Thor (hoje Thor)
må inte ligga i vigda jord.»
Presten lät så gräfva upp den ene af de döde och lägga honom utom kyrkogården. Sedan blef der ro.
§ 124. Ibland gamla jula-seder, tillhörande den hedniska
kulten af dödingar, änglar eller aflidna fränder, anmärka vi följande:
På jul-afton gömmer husbonden alla egg-jern i huset. Detta uråldriga folkbruk, som ännu blir iakttaget i Slätthögs socken, är tydligen en form af den hedniska jula-friden, hvars brytande hölls för nidings-verk (§ 38). Om någon skär sig på jul-afton, så blir det aldrig läkt.
På jul-afton måtte af gammalt husbonden gå på logen. Der lade han i en hög på golfvet först slagorna, så rista-klynnorna, så räfsa, rissel, kaste-skofvel, och så sopeqvasten allra sist (Bergs socken).
På jul-afton må alltid hängas ut en otröskad sädes-kärfve åt sparfvarna, för att det till året må bli välsignelse med gröden. (I Westergötland bindes denna sädes-kärfve af de tre första huggen som under året bli tagna på åkern).
Den som på jul-afton icke breder sitt golf med jul-halm, har icke att vänta sig någon äring till det kommande året. (Westbo).
Maten på jul-bordet skulle stå orörd öfver natten. Den skulle vara för änglarne, när de kommo på jul-natten. (Willstad).
Ängla-ölet skulle likaledes stå orördt, för det skulle änglarne ha. Men på jul-dagen skulle den, som först kom hem ifrån kyrkan, sjelf dricka af ängla-ölet och sedan dermed smörja kreaturen i hufvudet, på länden och på jufret, att de måtte välsignas och trifvas hela året. Sedan skulle han slå resten på humle-gården, för att det skulle bli välsignadt med humle.
Ängla-dansen se § 199.
På jul-afton skulle högstolen och sängarne i stugan, efter gammalt vis, bäddas med sängkläder högt upp emot taket. Detta var för frälsaren och änglarne som väntades till julen. Under de tre första jul-nätterna låg husets folk således icke i sina sängar, utan i jul-halmen på golfvet, alldeles såsom seden ock var vid de gamla brölloppen, att sängen bäddades för brudparet; men gästerna lågo i halm som breddes på golfvet. (Rydaholm. Willstad).
Efter qvällsmaten på jul-afton, sedan de sjungit och dansat ängla-dansen, brukade de äfven vrida ihop julahalmen och deraf göra sig bockar, jula-bockar, dem de kastade på lek sins emellan, sägande att de skulle taga jula-bocken (Willstad). Julbocken motsvarar således noga den i Dalarne på lika sätt af julhalm tillskapade julgumsen.
På jul-dagen och annan-dagen måtte inte måkas i ladugården, utan gödseln lemnades orörd till tredje-dagen. Då lades den samlade gödseln i en enda hög på dyngen. Detta var, för att boskapen skulle följas åt under året.
Äfven måtte kreaturen på jula-dagen stå utan vatten, men vattnades på annan-dagen förr än sol gick upp. Detta var, för att vargarne icke måtte taga något kreatur under året.
I Skåne, Gärs härad, låter man i hvardagslag aldrig duken ligga på bordet öfver natten; ty då skola Guds änglar dansa der.
När små barn inte få sofva om nätterna, tror folket att det är någon döding i slägten som oroar barnet, af hämnd för att han icke blifvit uppkallad, d. v. s. derföre att barnet icke bär hans namn. Man stöper då öfver barnet med smält bly, som fälles i en vattenskål öfver barnets bröst. Af det smälta blyets form tror man sig kunna veta hvilken döding det är, hvarefter man går till hans graf och beder för sig. Äfven talar man dödingen till, när man förstår att han är hos barnet, och lofvar honom att om han vill vänta tills någon härnäst födes inom slägten, så skall han med säkerhet bli ihågkommen och uppkallad (Hestra s:n). Eljest tager man sömn-torn och lägger under barnets örngott och utströr linfrö omkring husen.
§ 125. När solen skiner och det regnar, säger man i Hestra
socken af Finveden, att »nu är det gästabud i Guds rike».
I Moheda, Dannäs o. fl. st. har man ett gammalt rim, att
»när solen skin och det regnar,
så fröjda sig alla Guds änglar.»
§ 129. Väder-hvirfvel heter i Dalarne (Leksands socken)
äfven sno-iling eller Troll-iling. En man kastade sin knif emot
en sådan troll-iling och träffade dervid trollkäringen i låret, så att
knifven fastnade. Någon tid derefter hände sig, att samme man
var ute i skogen och for vilse. Slutligen kom han till en
Lappkoja. Der gaf Lapp-käringen honom mat; men frågade tillika
om han inte kände igen knifven som låg vid maten, och se, då
var det hans egen knif, densamme som han hade kastat emot
troll-ilingen.
Mannen stannade i Lapp-kojan ett skede; men så ville han hem och visste inte huru han skulle hitta vägen. Då lät käringen honom sätta sig i en Lapp-ho (ɔ: Lapp-släda), och satte för ho’n ett tåg med tre knutar. »Lös nu upp en knut i sönder, så kommer du hem», sade Lapp-käringen. Ja, mannen löste upp en knut, och så bar det af med Lapp-hon igenom luften. Men han var inte nöjd ändå, utan löste upp en knut till. Då gick det ännu fortare. Slutligen löste han upp den tredje knuten. Då for det af med en sådan fart, att när det stadnade, så kastades han ur Lapp-hon in på sin egen gård och slog benet af sig.
Den gamla folktron att någon ond natur-vätte eller ett mythiskt fattadt ondt mennisko-väsen far omkring i väder-hvifveln och stormen, antog i katholska medeltiden en ny form, så att ovätten blef till en ond ande eller smådjefvul och slutligen till fanden i egen person. Vi återfinna dessa nya föreställningar i vår svenska rimkrönika, der det på ett ställe heter (v. 7,332) att
alla the som woro for thz wädher
sworo at fanden war tess wisseliga meder.
§ 130. Lappa-vantar, »det går som lappa vantar» är ett
allmänt folk-uttryck om hvad som går lätt och hastigt.
§ 131. Folk-namnet Finne förekommer ännu på 1500-talet
såsom ett wärendskt ätta-namn. Nils Finne i Stogby och Jöns
Finne i Löpanäs bli nämnda i ett syne-bref af d. 1 Nov. 1562.
§ 137. I Vika socken af Dalarne har ännu i vår tid lefvat
en fattig-Lapp, Vika-Lappen, som af omgifvande socknar uppburit
en frivillig afgift, för att han skulle hålla vargen och lon.
Ett år ville Vikaboarna icke betala; då kom björnen och slog ned
allt socknens fä. Men Rättvik, Gagnef och Thorsång erlade skatten
och deras fä blef oskadadt.
§ 143. I de gamla wärendska byamålen låg åkern i ett
gärde för sig och ängen i ett gärde för sig. Inom dessa för hela
byn gemensamma gärden fick hvarje åbo sig tilldelade ett eller
flera skiften, hvilka utmärktes med stakar eller källror. När dessa
skiften framdeles gingo i arf och byte, delades de ytterligare i
lotter. Byns gärden blefvo på detta sätt under tidernas längd
utskiftade i ett stort antal små jord-lappar, liggande på olika
ställen, så att, f. ex. i Kexås by i Mistelås socken, åkerjorden ännu
för få år tillbaka fanns delad i mer än hundra olika lotter. Byns
betes-mark låg deremot oskiftad, så att man efter gammal häfd
släppte klöf emot klöf.
Att detta sätt att skifta jorden är i vårt land uråldrigt, bevisas bland annat af de mythiska sägnerna om Märkes-gasten eller Skäl-vrängaren (§ 118), som i forntiden gjort sina grannar orätt genom att flytta rå-märken. Samma urgamla bruk att fördela jorden bibehåller sig ock än i dag oförändradt i vissa trakter af Dalarne.
Den samhällighet, som på detta sätt egde rum inom de gamla bya-lagen, och den deri grundade vanan att fritt ordna sina gemensamma angelägenheter vid stämmor, som leddes af en vald ålderman, blef af stor betydelse for folkets politiska uppfostran. Det gamla byalaget kan således historiskt betraktas såsom den svenska folk-frihetens vagga.
§ 146. Olaus Magnus (II: 19) omtalar gamla hackland och
hackare-rör i Westergötland, och slutar deraf till befolkningens
talrikhet i forntiden.
§ 148. I en förening, som Munkarne i Nydala år 1238
ingingo med Östboarne rörande Notahult-skogen och Flata-skogen,
finnes rätten att uppsöka vilda bin (pro apibus inqurrendis)
serskildt upptagen, såsom en åt munkarne uttryckligt förbehållen
rättighet.
§ 168. Bruket af den sida och vida mans-hatten synes gå
djupt tillbaka i den gotiska folkseden. Oden uppträder derföre
ännu i sägnerna, med en stor och sid hatt på hufvudet (§§ 49, 50).
Hos Olaus Magnus (III: 7) omtalas Goternas godar eller
offerhöfdingar under namn af Pileati, hvaraf kan slutas att de buro
den vida hatten. Samme författare anför, efter Jornandes, att
godarne för öfrigt vid högtidliga tillfällen voro klädda i hvita
kläder.
§ 171. »Hvad beträffar bruket af silfver, så förekommer detta
ingenstädes så allmänt, i handel och vandel hos folk af alla stånd,
som inom Svea och Göta riken. Der gifves nemligen knappt ett
hushåll, som icke för hvarje år ökar sin silfver-skatt. En stor
rikedom på silfver förekommer i form af helgona-bilder och andra
helgedoms kar. Likaledes ock i form af qvinno-prydnader,
bestående af stora hufvud-kronor, hals-band, bröst-smycken,
armprydnader, kedjor, bråssor och ringar. Förnäma män
brukade fordom bära gördlar af silfver, allmänt omtalade
under namn af Silf-skena, och sammanhöllo sina kläder med runda
silfver-knappar; ja, de till och med fästade bjellror af silfver
vid svansarna på sina hästar. Betsel- och häst-prydnader af
silfver äro för öfrigt mycket vanliga. I staden Skenninge af
Östergötland var för icke längesedan allmänt bruk, att jungfrur, äfven
utan att tillhöra adeln, uppträdde vid alla högtidliga tillfällen med stora kronor af förgyldt eller oförgyldt silfver, vid pass
ett spann höga. Alla ogifta och gifta qvinnor nyttja för öfrigt
rika silfver-prydnader på sin drägt, och bruket af sådana
prydnader sträcker sig äfven till landt-folket.» Olaus Magnus, Hist. de
Gentibus Septentrional., Lib. VI, cc. 11, 12.
§ 180. Till närmare förklaring, huru kyrko-drottnen eller
kyrko-herren d. v. s. sockna-höfdingen eller Patronus Ecclesiæ,
kunde efterhand bli densamme som sockna-presten, meddela vi
följande anmärkningar, lånade ur P. Wieselgrens Biographi öfver
Olof Wexionius d. ä. (Biograph. Lex. Bd. XX: s. 236).
»Der var i katholska tiden ej sällan en socken-adelsman, som egde patronats-rätt till en, om än af ätten ej byggd (?), doterad kyrka, hvilken någongång tillsatte yngre söner, som blifvit prester, vid pastoratet. Till och med i Kärda — — var en Oxenstierna pastor 1333, och då Biskop Carl (Båt) i Linköping der, nämnde år, var gäst, såg man der ock Pastorn i Agunnaryd, nära Pjeteryd, Herr Erland, som då gaf en sin gård med inventarium sina efterträdare till evärdelig besittning. Och några år derefter, 1344, då Biskop Petrus i Linköping visiterade i Sunnerbo, — gaf Pastorn i Pjeteryd, Petrus Duda, en sin gård med inventarium till prestgård i Pjeteryd. Sannolikt blef slägten föredragen vid utnämningar, så att Erlandus Petri nobilis, som måste vid domstol försvara donationen mot dåvarande socken-adelsmannen, väl hade kamp med en frände genom nedstammande från Petrus Duda.»
Värdigheten af kyrko-drotten eller kyrko-herre, ifrån början förvärfvad af någon höfding eller knape genom grundläggandet och doterandet af en kyrka, öfvergick således icke sällan genom börds-rätt på någon af testators skyldemän, som der insattes till prest. Presterna blefvo ock långt fram i tiden gerna tagna ur den gamla slägten, och läto sig angeläget vara, att upprätthålla sina förfäders fromma stiftelser genom ytterligare donationer till kyrka och preste-gård.
§ 193. Sägner från Södermanland omtala, att när man i
forntiden nedgräfde skatter i jorden, brukade man jordfästa dem
med en besvärjning, så att ingen kan taga upp dem, utan han
hittar på samma ord, som de äro jordfästade med.
En öfvermåttan rik bonde lade sina penningar i en koppar-kittel och gräfde ned dem i sitt log-golf. Jordfästningen lydde så, att ingen skulle kunna taga upp medlen, förr än tre bröder blifvit halshuggna på stället
»och eld och brand
och plog och harf
gått öfver aske-mulla.»
Men allt låg drängen och hörde på. När så husbonden var död, gick drängen dit och slagtade tre grisar, som voro af samma kull; sedan gjorde han upp eld och plogade och harfvade i askan. Han kunde på detta sätt taga upp allt godset, utan att draken var i stånd att hindra det.
§ 194. Årsmot eller årliga begängelser blifva icke sällan
omtalade ifrån vår svenska medeltid. Enligt Christer Nilsson Wases
testamente af år 1442, borde sysslomannen vid den af honom
stiftade præbenda årligen hålla en årsmot för herr Christers själ
(Mon. Ullerak. p. 20). När biskop Cordt Rogge, år 1491, låtit
dräpa Erik Carlsson Wase till Norrby, dömdes han att stifta en
præbenda, der själa-messor öfver den döde skulle evärdeligen läsas,
äfvensom en begängelse till riddarens minne borde årligen
hållas vid prestmötet i Strängnäs o. s. v. Inom gamla
Wislanda slägten bibehöll sig samma folk-sed, i en ännu äldre
form, till emot slutet af förra århundradet. När prosten Samuel
Wiesel aflidit, år 1773, förenade sig nemligen alla hans arfvingar,
att ingen skulle ärfva det ofvan (§ 164) omtalade gamla
Wislanda-hornet, utan skulle denna slägt-klenod blifva hela ättens
föreningspunkt. Slägten samlade sig derefter hvarje år på
midsommars-dagen, för att ur det gamla slägt-hornet dricka
stamfadrens Minne.[4]
Såsom ett dyrbart bidrag för kännedomen af Sveriges folktro
under medeltiden och till jemförelse med hvad i detta arbete
blifvit derom anfördt, meddela vi slutligen ett utdrag af en hittills
outgifven handskrift å K. Bibliotheket, benämnd Själinna Thröst,
sannolikt författad i slutet af 1300-talet.
ss. 17-19. Wilt thu thet första budhordhit wel halda tha skalt thu ey thro vppa tompta gudha älla oppa wättir, ey oppa nek, ällir forsa karla, ey oppa skratta ellir tompt orma, Thu skalt ey thro oppa maro ellir elfwa, oc oppa enga handa spook ellir willo — — —
Min käre son wilt thu thet första budhordhit wel halda, tha skalt thu engin thrylla ellir met truldum willa. Oc ey göra radh ällir fulbordh til Thu skalt ey lata thik met liff böta, ellir annan lifia, Thu math wel läkedom taka then som engin willa ellir wantro blandas vthi, Thu skalt ey spa ellir lata spa, thu skalt ey lata thik mäta met bast ellir rödhum thradh ellir met nokro andro, Thu skalt ey wax ällir bly lata ofwir thik gyuta, Thu skalt ey thro oppa fughla sang, Ey oppa gökin tha han gal Ey oppa prustan ey a örna kladha ellir handa kladha ellir nokot tholkit, Thu skalt ey thro oppa dröma ey oppa moth ellir footh, Oc thro ey ath een människia hafwir bätre moth än annor, Oc ey at nokot dywr hafwir bätra moth än annat, Thu skalt ey thro oppa hantzal Ey oppa swerdhbreff ellir annor galdra breff, Thu skalt enga handa beswerning ellir maning göra hwarte ofwir iern ellir nokot annat, Thu skalt ey saltarin lata löpa som diekna plägha ella annat slikt, thu skalt ey hafwa the bökir ther töfri är scrifwat vthi Somlika menniskior hafwa haar saman walkat oc hafwa ther wanthro til thet skalt thu aff skära oc wakta thina siel om thu wilt, for thy wantro ok willa är mangskona oc wardhir mangom lundum hwilkit iak kan ey alt bescrifwa i thenna book.
_sLIX.jpg)
______________