Wärend och Wirdarne/Kapitel X. Folk-seder
| ← Rätts-tillstånd |
|
Tillägg och Anmärkningar → |
Kap. X.
Folk-seder.
§ 192. Ju mera vi intränga på det område,
som här sysselsätter vår forskning, desto klarare
framträder ock för betraktelsen det innerliga
sammanhang, som i forntiden egde rum emellan
folkseden och folktron, det yttre lifvet och det
religiösa åskådnings-sättet. Religions-känslan,
beherskande allt, grep nemligen mäktigt in på alla
områden af den menskliga tillvaron och famlade inom
sinnliga, af fantasien bestämda former, efter ett
uttryck för andens högre längtan till det eviga. Allt
hvad vi ännu ega qvar af nationel folksed var
derföre en gång tillika nationelt religions-bruk, skapadt
af ett yttre, men tillika helgadt af ett inre
menskligt behof. Och de enskilda bruken antogo i den
offentliga kulten blott en större allmännelighet. Vi
kunna derföre än i dag studera hedningarnes
guds-tjenst i våra lefvande nationela folkseder, likasom
den gamla guda-läran ännu afspeglar sig i vår lefvande
nationela folktro. Beggedera förtjena ock att
uppmärksammas, så väl för studiet af vår folk-anda och
folk-egendomlighet, som för utredandet af serskilda
frågor, dem vetenskapen med sitt äldre material icke
kunnat tillfreds-ställande besvara.
Bland hithörande folkbruk voro religiösa tvagningar icke blott i och för sig en form af den äldre hedniska natur-kulten, utan tjenade ock i den yngre hedendomen såsom en nödig förberedelse till de stora offentliga eller enskilda högtiderna. När barnet var nyfödt, vattenöstes det eller tvåddes i den första lögen, som enligt gammal hednisk folktro hade mäktiga tydor för barnets framtida lycka (§ 102). Före den stora sommarhögtiden lögade sig gamla och unga i de heliga vattnen (§ 28) eller tvådde sig i de heliga källorna (§§ 29, 39, 102) under bön och sång och offring efter hednisk sed. Till och med jagten, som af ålder förenades med offer till skogs-vätten och måhända sjelf betraktades såsom ett blot-offer, borde inledas med religiösa tvagningar (jfr. §§ 137, 141), i fall jägaren dervid skulle få lycka och framgång.
Ifrån hedendomen öfvergingo dessa folkbruk, till det mesta oförändrade, in i den christna kyrko-seden och folkseden. Den första lögen utbyttes således emot det heliga dopet, som af de christna lärarena förrättades efter äldre sed i någon helig källa, under bar himmel. En hågkomst af detta äldsta bruk qvarstår ock i dop-karets ännu bibehållna namn af font, funt, dop-funt, bildadt af latinska ordet fons ɔ: källa. Under medeltiden gjordes detta dop-kar ännu så stort, att barnet kunde vid döpelsen alldeles neddoppas i vattnet. Småningom begynte man dock fatta det heliga dopets symboliska mening, och nöjde sig med att döpa någon mindre del af kroppen. Dopet blef då icke vidare förrättadt i sjelfva funten, utan i en s. k. funta-kettil eller lös dop-skål, ofta af vackert drifvet arbete i messing, som ställdes öfver funt-karet. Äfven iakttog man att förut uppvärma det kalla vattnet i ett serskildt eld-kar, vanligtvis en gryta af malm. Både funta-kettiln och eldkaret finnas ännu upptagna å Moheda kyrkas inventarium af år 1639.
Lög, bad och tvagningar blefvo ock allt framgent betraktade såsom nödiga förberedelser till de christna helgarne. Man besökte derföre, efter hednisk sed, sina gamla lögesjöar eller lögeställen på vissa af ålder brukliga lögedagar, af hvilka de förnämsta voro Helig Thorsdags qväll, Trefaldighets-afton, Pingst-afton och Midsommars-afton. Fanns icke någon sjö i närheten, så tvådde man sig på dessa samma aftnar, vid helgens ingång, i någon helig källa, och lögade sina späda barn inom hus i ett s. k. lögetråg, enkom dertill förfärdigadt af en urholkad trädstam. Enligt gammal Wärends-sed skulle bruden före brölloppet alltid hafva sjelf tvagit sig. Samma skick iakttogs äfven såsom en nödig förberedelse till sabbaten. När derföre den hedniska femten, eller veckan om fem dagar med thors-dagen till vecko-helg, utbyttes emot den sju-dagiga babyloniska planet-veckan, erhöll den sista veckodagen, då man genom bad förberedde sig till veckohelgen, framför andra namn af löge-dagen, löghar-dagher, lördag, såsom han ännu kallas hos de gotiska folken.
För att kunna taga bad om vintern, såsom en religiös förberedelse till heligdagarne och framför allt till den stora gammal-nordiska jul-högtiden, bibehöll man i Wärend och i åtskilliga andra landsorter, länge den gamla gotiska rökstofvan, nu enkom begagnad såsom bad-stofva (jfr. § 160). Det var nemligen i äldsta tid gotisk folksed, att om vintren bada i ugnen, eller taga bad inne i sjelfva sätes-stugan (jfr. § 14). Hit troddes då äfven dödingarne i slägten komma på jul-natten för att bada, hvadan det ock varit ett länge iakttaget hedniskt folkbruk, att man på jul-afton efter badet icke måtte släcka elden eller utsläppa värmen uturbad-stofvan (§ 124).
Seden att på bestämda löge-dagar löga sig i löge-sjöar bibehåller sig ännu såsom folkbruk, och på Ödmanns tid räknade djeknarne i Wexiö helig Thorsdag (Christi himmelsfärds-dag) för den första löge-dagen. Bad i bad-stofva voro ock ännu för några mans-åldrar tillbaka allmänt brukliga hos allmogen, och togos i det gamla patriarkaliska Wislanda-huset, in på 1770-talet, såsom en nödig förberedelse till jul-helgen. Af Ödmanns beskrifning ser man att dessa gammaldags bad togos såsom ångbad, på det sätt, att sedan ugnen blifvit eldad aftog man sig kläderna, hvilka lades i badstugu-skjulet utanför badstugu-dörren. Sedan lade sig den badande på en bänk eller s. k. lafve, antingen nere vid marken eller högre upp emot taket, alltefter som han önskade sig svagare eller starkare hetta. Nu östes hela ämbar med vatten på den uppglödgade ugnen, som gaf en stekande imma; hvarvid den nakna, på lafven utsträckta kroppen kom i en stark svettning. Då gafs åt den badande en i ljumt vatten doppad björklöfs-qvast, hvarmed han immerfort gisslade sig, till dess att hela huden blef eldröd. Slutligen nedsteg han och satte sig på ett bräde, hvarest en tjenare företog tvagningen ifrån hufvud till fot och sist sköljde öfver den badande med en full skopa ljumt vatten. Nu intogos kläderna ur kölden, hvarefter man påklädde sig och lade sig efter hemkomsten klädd i en uppbäddad säng, der man föll i en lindrig svettning. — Dessa forntida bad, nödiga för helsan i en tid då man ännu icke brukade linne, voro således afpassade efter nordens enkla seder och kalla luftstreck, ehuru i alla andra afseenden analoga med de bad och tvagningar, hvilka tillhört de antika folkens religiösa sedvänjor.
§ 193. Att den hedniska verlds-kultur, som dyrkade solen och stjernorna såsom himmelska magter och som i elden såg ett heligt väsen eller en helig symbol, en gång varit utbredd äfven till de gotiska folken, ha vi i det föregående mångfaldigt påvisat. Denna sol-dyrkan, likasom andra former af den äldsta menskliga odlingen, härstammar ifrån Österlandet. Redan gamla testamentet omtalar derföre på flera ställen, hurusom »folket offrade och tände upp eldar på höjderna» (Kon. B. XII:3). All hednisk guds-tjenst är nemligen ifrån början offertjenst, och sedan menniskan tillegnat sig elden, voro offren till solen förnämligast bränn-offer uppå berg och kullar.
På sin vandring genom folken nådde denna kult en gång ända upp till Lapparne i den yttersta norden, och vi kunna hos dem studera densamma i dess råaste form. Olaus Magnus, som år 1518 sjelf gjort resor i Norrland, vet således berätta om detta folk, att de tillbedja solen, som hos dem lyser så länge sommaren varar, och att de på lika sätt äfven tillbedja månen; att de äfven nedlägga sin dyrkan framför ett rödt kläde, upphängdt på ett spjut eller på en stång, troende, att någon gudomlig egenskap är fästad vid den röda färgen. Sina offer göra de af benen efter vilda djur och fiskar, som de dödat uppå jagt, och uppbränna dessa offer vid gillen, som hållas under kallaste vintren.[1] Sina bröllop fira de genom att slå eld öfver brudparet med stål och flinta.[2]
Hos våra förfäder återfinna vi samma religiösa idéer och till en del äfven samma yttre bruk. De gotiska folken indelade således året efter solens gång och firade vid sol-märkena eller solens skiften sina nationela högtider med stora bränn-offer till solen. Helgedomen, der dessa brännoffer upptändes, var ifrån början alldeles konstlös, ett berg eller en kulle (Lat. Templum), der man kunde fritt skåda sig omkring (Lat. contemplari). Ett sådant templum fick då namn af ett solberg eller en sola-kulle och gaf vanligen namn åt hela sin närmaste omgifning. Icke blott i Småland, utan ock i Westergötland, Östergötland, Bohuslän och Skåne, förekomma derföre ännu socknar, hvilka efter sin äldsta helgedom heta Solberga; ett berg vid Wexiö med en forntida ätta-stupa heter Solberget; gården Ryd, i Agunnaryds socken, heter hos folket gemenligen Solakullen; en kulle vid Hallsjö i Dörarps socken heter Solakull o. s. v. Var helgedomen deremot ifrån början med konst uppkastad, så blir detta äfven i namnet antydt. Han heter då solvarf, sol-hög eller sol-rör. En kulle i ängen vid Unnaryds klockare-gård heter ännu Solvarfven; en annan kulle i Hånger heter Solvarfskulle; en hög, på Skattegård i Torups socken af Halland, heter Solhögen; ett torp vid Öhr, i Albo härad, heter Solröret o. s. v. Den bäst bibehållna af dessa gamla helgedomar är måhända solakullen vid Hallsjö i Dörarp, som ännu håller 12 fot i höjd och 100 steg i omkrets samt har ett fotstjockt lager af kolblandad mylla. Äfven den bekanta kullen vid Ledberga kyrka i Östergötland, nästan helt bestående af kolstybb och aska, har förmodligen varit en gammal solhög, likasom vi med skäl antaga, att en oräknelig mängd af dessa enkla helgedomar en gång förekommit i vårt fädernesland.
I en vida yngre epok af hedendomen upphörde man efterhand att årligen tända sina offer-bål å dessa gamla offer-platser, utan använde elden i annan form och nedlade offren obrända på offerhögen. Bål-elden blef då symboliserad genom en rese-sten eller stång, som uppsattes å kullens topp. De heliga sinnebilderna ur de gamlas soldyrkan träda oss derföre till mötes, hvarhelst vi ännu finna qvar ett minnesmärke från den yngre hedendomen, och rese-stenen, stången eller spiran, såsom enkla symboler af bål-elden, tannen eller tjärveds-facklan, förekomma lika naturligt å den hedniska helgedomen, som korset å den christna. Flerestädes i vårt land har man, till och med ännu i senare tid, fästat en vidskeplig betydelse vid upprätthållandet af dessa hedniska symboler. Folket i Skäggalösa visste berätta för Rudbeck, om resestenen å Skäggalösa backe, att »om samma sten det ringaste lutar eller faller, kommer intet kreatur i hela byn hem efter sedvana om aftonen ur skogen, hvarföre ock bönderna, så snart de se honom det ringaste luta, låta de honom samtelige uppresa igen.» I Sörskog, af Bergs socken, fanns ännu år 1850 ett stort rör, kalladt Stång-röret efter en stång, som fanns upprest i dess midt. Denna stång måtte alltid hållas vid magt, emedan det eljest komme någon sjuka i gården, antingen på folk eller på fä. Om seden att vid midsommar resa en stång ha vi flerestädes talat. Försummas detta bruk, likasom om stugan icke bredes med julhalm på jul-afton, så skall, enligt folktron i Westbo, det bli ohell på grödan. Äfven må om stången hållas vakt i tre nätter, ty om hon bortföres eller någon fiende gör på henne skada, så vållas deraf olycka för hela gården.
§ 194. De religiösa bruken vid forntidens brännoffer kunna nu mera icke studeras, utom i de spår som de lemnat i den yngre folk-seden, likasom denna öfverhufvud torde få anses såsom vår bästa källa för kännedomen af äldre tiders bruk och seder. Vi meddela här några hithörande drag, hvilka efter all anledning ingått i den religiösa kulten redan i den hedniska bränn-åldern.
Såsom vi längesedan anmärkt blefvo brännoffren på de gamla solbergen eller solhögarne helgade åt solen, under olika skeden personifierad under olika namn och slutligen fattad såsom »Gud allsmäktig i himmelen». Dessa offer voro ifrån början ytterst enkla och bestodo af qvistar, brutna af något heligt träd, hvilka regelbundet vid solens upp- och nedgång kastades på solhögen, tills de bildade ett stort bål, som högtidligen uppbrändes å den natt, som föregick sol-skiftet. Denna dagliga offer-tjenst förekommer än i dag såsom lefvande folksed i Westbo, iakttagen af vallhjonen, hvilka sommartiden icke drifva sin boskap till eller från betet, utan att offra ris till ett bål, som efter vallgångens slut brännes på senhösten. Föga tvifvel återstår, att ju midsommars-bålen och påsk-eldarne ursprungligen blifvit hopkastade på enahanda sätt, och sjelfva bål-platsens gamla namn solvarf, solvarfs-kulle, af det gamla vb. varfa, varpa ɔ: kasta i båge, gifver härtill en osökt anledning. Jul-bålen hopkastades deremot af jula-bloss eller af jula-tannar, dem hvar och en bar med sig, för att lysa vägen till jula-gillet, och hvilka vid framkomsten offrades till ett bål på solhögen. Vi finna nemligen denna forn-sed ännu iakttagen vid åtskilliga Wärends-kyrkor, otvifvelaktigt öfverförd till den christna helgedomen från den äldre hedniska. Jul-ottan bibehåller derföre ännu hela karakteren af en religiös folk-fest. Krok berättar, att år 1749 brukade man i Urshults socken gifva sig från hemmet redan klockan 10 eller 12 på jul-natten, »då tid är att förfoga sig till kyrkan, i synnerhet för de längst aflägsna. Stora flockar slå sig då tillhopa och hafva bloss och facklor för sig». I gamla Wislanda ringde man, på 1770-talet, till jul-ottan, första gången klockan 2, andra gången klockan 3 och otte-sången begynte klockan 4. »Såsom den års-tiden sällan var slädföre, samlades socknens ungdom till fots. För hvarje gård hade man tillagat ett ofantligt bloss, som kallades tanne och bars antändt före sällskapet, att upplysa mörkret. Det var en verkligt skön syn, att omkring klockan 4 se dessa bloss från alla sidor nalkas, åtföljda af muntra kyrkogångare. Det var en förnyelse af Roms tædæ. »Vid ankomsten till kyrkan formerades af dessa bloss ett ofantligt bål. Hvar och en ökade det med qvarlefvor af sitt bloss, så att hela kyrkovallen syntes i full brand[3]».
Ett annat offerbruk, som med det anförda träder i nära sammanhang, var att vid bränn-offret, såsom vid all annan offerkastning, hela skaran i högtidligt tåg vandrade tre hvarf rättsyls omkring offerhögen. Detta hette på medeltidens språk att begå, hvaraf än i dag uttrycken: begå en högtid, begå Herrans Nattvard. Vid de gamla wärendska brölloppen blef derföre länge iakttaget, att hela bröllops-skaran vid inträdet i bröllops-gården först måtte rida tre hvarf omkring Maj-stången, likasom hon ock vid framkomsten till kyrkan högtidligt red tre hvarf omkring en sten, som kallades bruda-stenen. Vid offring i heliga källor gick man likaledes tre resor rundt-omkring, innan offergåfvan nedlades (§ 39). Gåendet rättsyls i runda hvarf karakteriserar till och med ännu offringen å altaret i våra småländska lands-kyrkor.
Offerbruk af alldeles enahanda beskaffenhet hafva äfven blifvit iakttagna, när man bål-brände sina döda. Detta grafskick från en aflägsen hednisk tid behöll nemligen hela karakteren af ett bränn-offer, i hvilket menniskans vård, följes-ande eller själ, genom elden skärades från sitt orena, kroppsliga hölje, för att uppstiga till himlen i offerbålets lågor. Hela den katholska läran om skärs-elden är således grundad i ett äldre hedniskt föreställnings-sätt. Den döda kroppen var nemligen efter forntidens uppfattning oren (§ 112), hvaremot vården eller följes-anden sjelf tänktes såsom ett brinnande ljus (§§ 92, 111). Sigfrids-legenden talar derföre om »eet lius aff himerike» och om »thry væn liws, skinandhe som en stiærna», visande sig öfver de mördade helgonens lik. Samma föreställnings-sätt bibehåller sig ännu i folktron, och Wärends-folket nyttjar derföre det metaforiska talesättet att slockna om dem som aflida.
Fornseden, att bränna de döda å bål, har således sin grund i religiösa föreställningar från den gamla sol-kulten och är sjelf icke annat än ett offerbruk ifrån samma kult. Spår af offerbruken under bränn-åldern bibehålla sig ock i våra graf-skick sedan mer än ett årtusen tillbaka. På det ställe, der någon vådligen omkommit, plägar derföre folket i våra skogs-bygder ännu hopkasta en bålhög, genom att i förbigående offra en buske eller en risqvist (§§ 37, 123). Ett sådant offerbål heter i Finveden ett varp, likvarp, af vb. varpa ɔ: kasta, och det är allmän folktro, att om någon underlåter att offra å ett sådant likvarp, så skall han bli gasta-kramad af den döde. Offret består i Wärend för det mesta af en ene-buske eller ene-qvist, och Olaus Magnus (XVI: 2) vet ännu berätta, säkert efter på hans tid gängse folksägner, att man fordom brukat bränna konungars och förnäma mäns lik å bål, tillredda af ene-buskar.
Men ännu ett egendomligt offerbruk står i förbindelse med de gamla bränn-offren och synes ha varit iakttaget så väl vid sjelfva likbränningen, som vid afslutandet af gillen, ting och andra högtider, firade med offerbål och eldar å någon sola-kulle eller bål-plats. Detta offerbruk var jord-fästningen eller lik-fästningen, afskedet från den döde, och bestod deri, att man gående i hvarf, rättsyls eller efter solens gång, slutligen fäste elden eller täckte grafhögen med påkastade stenar eller jord, sannolikt under signelse och bön, liksom när husmodren hvarje qväll fäster elden i grufvan (§ 76). Otaliga ännu bibehållna offerplatser och grafhögar visa tydligen, att ett sådant bruk fordom varit iakttaget, om än under något vexlande form. Sägnen omtalar ock detta graf-skick såsom ett forntida offerbruk. Om ett stort rör å Sibbarpa-ryd förtäljer folket i Finveden, att en krigshär gått der fram och att hvar och en burit en sten och lagt öfver sin aflidne krigshjelte. Om Konga-rör, tätt invid Kronobergs hed, går samma sägen nemligen, att när en höfding föll i krig, skulle hela hären, så många som der voro, taga hvar sin sten och häfva öfver honom till likfästning, att han måtte få ligga i ro. Eljest heter det, att hela slägten skulle hvar och en taga en sten och lägga på den döde, för att jordfästa honom, och om ett rör, vid Kyrkotorp i Ormesberga socken, tillägges, att så länge den slägten varade, samlades de der en gång om året, och då buro de sten och häfde dit; derföre är röret så stort. Och om tillförlitligheten af dessa sägner kunna vi desto mindre tvifla, enär samma offersed äfven igenfinnes såsom ännu lefvande folkbruk. I många af våra landskap lefver nemligen ännu plägseden, att på ställe, der någon vådligen omkommit, hopkastas af förbigående personer ett kummel, en våle eller stighög, genom offring af en sten (§ 129), på samma sätt som man i andra provinser offrar en buske eller en risqvist till sjelfva bålbränningen.
När man således ifrån det fornhedniska skicket att bränna de döda å bål, först öfvergick till det yngre folkbruket att högkasta liken obrända, har denna förändring lika litet som någon annan förändring i folkens seder framträdt på en gång, plötsligt och oförberedt. Tvärtom visa alla spår, att eldfästningen, vålkastet eller jordfästningen redan af hedenhögs tillhört våra förfäders graf-skick (jfr. § 119), och hela förändringen har således ifrån början inskränkt sig till användandet af eld, och sten eller jord, vid begrafningar, i en ny och något förändrad form. I stället för lik-bål begynte man nemligen använda lik-facklor. Enligt Olaus Magnus (IV: 7) var ännu på 1500-talet allmänt svenskt folkbruk, att jorda de döda vid brinnande facklor, och samma bruk blir vid förnäma personers jorde-färd iakttaget än i dag. I Wärend har man ända till senare tid haft för sed att vaka och bränna ljus öfver den döde, så länge liket stod ofvan jord, och att hvarhelst likfärden går fram, uppsätta skalade granar, såsom symboler af tannen eller tjärveds-facklan. Ett graf-öl blir derföre i Wärend omtaladt under namn af vakenatt.
Äfven vid den christna grafläggningen iakttagas ännu folkbruk, hvilka antyda, hurusom den forntida högkastningen ursprungligen varit en offerkastning. Man har nemligen i flera Wärends-socknar för sed, att innan presten begynt jordfästningen, låter enkan eller de närmaste sörjande på qvinno-sidan, med nedlutadt hufvud släpa sig fram till grafven, för att oförmärkt sparka litet mull öfver kistan, hvarefter den egentliga jordkastningen verkställes, först af presten, och sedan af närvarande fränder på mans-sidan, genom att hvar efter annan kasta tre skoflar mull öfver den döde. Otvifvelagtigt har ock högkastningen en gång blifvit i samma ordning verkställd, nemligen såsom en offertjenst, som tre gånger borde af hvarje närvarande fullgöras. Rimligtvis har man dervid gått tre gånger rättsyls omkring den döde, hvaraf medeltids-uttrycket att begå ett lik, begänga den döde. Likbegängelse i gammal mening vore då fullt motsvarande det forn-skottska Deasil, som bestod deri, att man gick tre hvarf rättsyls omkring en död eller en lefvande, och högtidligt öfver honom nedkallade Guds välsignelse.
Har nu, såsom äfven sägnerna gifva vid handen, dessa forntida offerbruk med begängelse och vårdkast blifvit iakttagna icke blott vid sjelfva graf-ölet, utan ock, i likhet med de katholska anniversarierna, vid årsmot eller årligen begångna högtider, ting och gillen på grafhögen, så gifver detta en enkel förklaring öfver den vidunderliga storlek, som utmärker Kongshögarne vid Upsala, Kongshögen vid Ingelstad, och andra berömda tingshögar i vårt land. Dessa högar ha nemligen icke tillkommit på en gång, utan efterhand, genom begängelse och offerkastning vid årsmot och landsting under en lång följd af århundraden.
§ 195. Ur bränn-offren, hvilka under brännåldern voro den mest karakteristiska formen af våra förfäders offerkult och således förekommo vid alla tillfällen af någon som helst religiös betydelse, utvecklade sig i tidernas längd en mångfald af religiösa folkbruk, i hvilka elden och dess sinnebilder blefvo på olika sätt använda. Offerbålet i vexlande form möter oss således öfverallt i våra äldre offentliga och enskilda sedvänjor, vid det nattliga offergillet, på tinget, och vid högtiderna i det husliga lifvet. Åtskilligt hithörande finnes redan i det föregående anfördt, men mycket återstår att utreda, innan vi förmå leda oss till en bestämd uppfattning af folkbruken i denna aflägsna tid samt de nya former dessa bruk antogo under yngre, följande tids-åldrar.
Ibland hithörande offentliga plägseder ställer sig det gamla bruket att göra öppna tillkännagifvanden, och att sammankalla menigheten, medelst eldar, upptända å bergen, i naturligt sammanhang med det ännu äldre religiösa bruket att vid solskiftena bränna offerbål å solberg och solakullar. Redan Procopius, i 6:te årh. e. Chr., förtäljer om den gammal-nordiska julen, att i Thule »sker en förunderlig sak alla år. Vid sommar-solståndet går solen på 40 dygn icke ner, och tvärtom, efter sex månader, vid vinter-solståndet är hon under lika många dygn icke synlig, utan natten är beständig. Då de lefvat 25 dagar i mörkret, pläga de efter gammalt bruk skicka på de högsta bergen spejare, hvilka, så snart de från höjderna märka solen, förkunna det för de lägre ned boende, hvarpå dessa, glada, ehuru ännu i mörkret, göra gästabud, och är detta den största högtid hos Thuleboarne». Då jul-bålen otvifvelaktigt gå tillbaka i den gråaste forntid, visar detta ställe hos Procopius, att dessa bål redan emot slutet af bränn-åldern blefvo betraktade icke blott såsom offerbål, utan tillika såsom signal-eldar. Ty förkunnandet ifrån bergen kan icke ha skett utan genom upptända eldar, hvilka, synliga ifrån höjd till höjd, inbördes korresponderade med hvarandra och således skapade en förbindelse emellan byarne i de gamla bygde-lagen. Detta uråldriga sätt för allmänna tillkännagifvanden var således, hvad som i lag-språk och folkmål ifrån början menas med att ljusa på.
Under ett ännu yngre skede har alldeles samma system med signal-eldar på bergen varit användt, för att, jemväl i andra syften än de rent religiösa, öppna en snabb förbindelse emellan landets befolkning. Synnerligast var detta händelsen vid plötsliga infall af fienden. I alla våra gamla bygder, och framför allt vid kusterna, förekomma derföre berg och höjder, hvilka ännu få namn af vårdberg, vardberg, varberg, vårdkas-berg, efter de vårdar, vårdkasar, vårdhögar, som der varit uppställda, för att påtändas vid fiendens ankomst. Redan dessa benämningar, hvilka äro identiska med bålhögens olika namn af vård (Söderml.), vål, våle, ris-vål (Westml.), vålkast eller vårdkast (Östergötl.) göra sannolikt att vårdkasarne ifrån början icke voro annat än vårdkast, eller solbål hopkastade genom offring. I tidernas längd erhöllo de likväl en ny bestämmelse, och tjenade, påtända vid fiendens ankomst, att kalla folket under vapen. De korresponderade för sådant ändamål med andra signalpunkter eller vårdberg inåt landet, och hade således enahanda syfte och anordning med de urgamla signaltorn, hvilka, till stort antal och i ett sammanhängande system, förekommit på gränsen emellan Frankrike och Spanien, i alla de inre passen af den pyreneiska bergs-kedjan.[4]
Smålands folksägner veta ännu omtala, att detta slags signaler med eldar varit fordom använda vid fiendens infall öfver gamla svenska riks-gränsen. Åt Hallands-sidan, på ett berg emellan Hestra och Tunnerbohult, har således fordom varit en vårdhög, som man antände, när fienden syntes. En annan vårdhög var å Bolerums berg. Ifrån dessa vårdberg blefvo eldarne synliga till en liten förskansning, norr om Hestra kyrka, som ännu heter skansen. På skansen gjordes då ny eld-signal, medelst en skål med tjära, som antändes och uppsattes på en hög stång, hvarvid folket skyndade att besätta skytthuset (nu ett torp under säteriet Sandvik) och att göra bråtar eller förhuggningar vid här-bråten, der gamla vägen går fram invid sjön Fegen.
Alla dessa sammanstämmande folkbruk göra antagligt, att man ifrån äldsta tid har på lika sätt, eller medelst eldar på bergen, samlat häradet äfven till de urtima ting och möten, hvilka icke inföllo å laga tid vid de stora hedniska högtiderna. Sammankallandet af ett sådant ting, vanligen föranledt af bruten frid eller annan samhälls-våda, heter derföre ännu i våra gamla domböcker att ljusa ting, ljusa möte.
I skogsbygden, och hvarhelst detta signalerings-system mötte lokala hinder, ljuste man ting med en tanne, som, ännu brinnande, bars ifrån by till by af löpande budbärare och med yttersta skyndsamhet. En sådan brinnande tanne fick namn af löp-eld, och vi hafva tillförene (§ 44) omtalat en form af detta folkbruk, i den ännu någongång på lika sätt kringburna småländska gnid-elden. Saken har för öfrigt, efter all anledning, förekommit äfven hos andra gamla folk, och vi anmärka, hurusom det ilbud, som vid fiendens infall kringsändes i de skottska högländerna, ännu för ett par århundraden tillbaka bar namn af det brinnande korset.
I ett ännu senare skede blef löpelden eller den brinnande tannen utbytt emot en kort stång eller kafle, hvilken, på sätt vi ofta visat, var en enkel symbol af elden och ljuset. En sådan kafle, kringskickad i stället för löp-elden ifrån gård till gård, fick namn af bud-kafle. Enligt Olaus Magnus (VII: 3) brukade man på hans tid budkaflar om tre spanns längd, och brända i ändan eller med ett vidfästadt snöre, för att beteckna hvad straff, som väntade den som icke genast åtlydde sin höfdings budskap. Rimligtvis är dock bränningen å kaflen snarare ett spår af budkaflens äldsta beskaffenhet, såsom en halfbränd tjärveds-fackla. Ännu senare gjordes budkaflarne åttkantiga eller fyrkantiga, för att beqvämligen kunna å dem rista höfdingens bo-märke. Budkafle måtte nemligen icke kringskickas, utan af häradshöfdingen, som enligt landslagen egde att i stora mål genast budkafle uppskära och härads-ting samla. Det yngre och det äldre uttrycket bli således sammanställda i Uppvidinge härads dombok för 1620, der det heter, att »derföre blef genast budkafle uppskuren och ting ljust». Redan på denna tid begynte man dock vid kaflen fästa eller utan kafle kringskicka en skrifven sedel, som fick namn af tings-sedel, och som i vanliga fall upplästes för menigheten vid allmän sockna-stämma å kyrko-gården (jfr. § 181).
En annan form af det hedniska folk-bruket att göra tillkännagifvanden med upptända eldar, var att man under medeltiden gjorde alla stora och högtidliga meddelanden inför en samlad menighet vid skenet af brinnande ljus. Detta var således i en yngre tids mening att ljusa eller ljusa på.
Vi återfinna detta sätt, att ljusa på, öfverallt i medeltidens gilles-bruk, kyrko-bruk och tings-bruk. Gilles-skrån ifrån äldre tid nyttja derföre uttrycket lysa minnesskålar, lysa högsta minne, om det högtidliga tillkännagifvande, som föregick tömmandet af minnes-karen. I de katholska kyrkorna under medeltiden höllos ljus brinnande, icke blott när messan lästes, utan ock när barn döptes. Tiohäradslagen talar derföre om altara-ljus och om font-ljus. Men äfven andra högtidliga tillkännagifvanden i kyrkan skedde vid brinnande ljus, hvaraf uttrycken att ljusa för brudfolk, att ljusa på, att bannljusa eller ljusa i bann, ljusa utan kyrkan, ljusa utur Guds församling o. s. v. Serskildt veta vi om bannlysningen, att denna, vid slutet af 1300-talet, afkunnades under klämtning med kyrko-klockan och vid brinnande ljus, som efter bannbrefvets uppläsning af presten högtidligen utsläcktes.
Vi kunna då med full visshet antaga, att ett härmed i allo öfverensstämmande folkbruk blifvit iakttaget vid de större tillkännagifvanden, som på de gamla tingen gjordes inför hela häradets menighet. Häraf de i våra tingshandlingar vanliga uttrycken att ljusa ulfsgäld, ljusa konungens frid o. s. v. Om konungen sjelf veta vi ock, att han, enligt gammal svensk sed, visade sig vid stora offentliga tillfällen inför menigheten, företrädd af blosshållare eller kertil-svenner, med brinnande facklor. Rimkrönikan anmärker derföre uttryckligen, vid skildringen af det stora hofvet i Fagradal år 1304, att
Vid riks-marsken Karl Knutssons bröllop voro blossen utbytta emot förgylda spiror, i rim-krönikan omtalade under namn förgylte brinnande. Häroldsspirorna, som ännu bäras före konungen, äro således blott en förändrad form af den brinnande facklan, likasom vi ock i den spira, som konungen sjelf bär, igenkänna samma heliga sinnebild ur den gamla sol-kulten.
§ 196. Äfven i de religiösa folkbruk, som tillhörde högtiderna i det enskilda lifvet, återfinna vi de gamla bränn-offren, ehuru under vexlande form. Elden, såsom en skär och helig magt, tjenade öfverallt till skydd emot onda tydor och förgerning af orena väsen, och vi kunna med visshet sluta af dess yngre användning vid barndop, bröllop o. s. v., att man fordom vid dessa tillfällen tändt offerbål och gjort högtidliga bränn-offer.
Ett hithörande uråldrigt och ytterst märkligt folkbruk har ännu i vår tid förekommit i Finveden (Rydaholms socken). Man har nemligen, efter en fornsed som otvifvelagtigt härrör ifrån bränn-åldern, brukat skära nyfödda barn med eld. Härvid har så tillgått, att man lagt barnet naket på ugnshällen emellan tvänne eldar, af hvilka den ena blifvit upptänd innantill i ugnen, och den andra utantill i ugns-munnen. Enligt folktron blir barnet härigenom skyddadt emot bortbytning och all annan förgerning af onda väsen. Anmärkas bör, att detta urgamla religions-bruk, som vi här funnit ännu lefvande, icke sällan blir omtaladt i de mythiska folksägnerna om bortbytta barn. Det är nemligen ett ofta återkommande drag i dessa sägner, att sedan qvinnan förstått hurusom hennes barn blifvit bortbytt, har hon efter den klokes råd uppgjort eld i ugnen och kastat bytingen derin, då trollet genast kommit och gifvit henne sitt rätta barn igen. Vi sluta af dessa sägners stora utbredning, att detta folkbruk ur elds-kulten en gång förekommit såsom allmänt religions-bruk, åtminstone i Göta rike.
Detta antagande vinner stöd genom en beslägtad folk-sed, som ännu allmänt iakttages öfver hela den småländska skogs-bygden, nemligen, att när barn födes och så länge det är hedet eller odöpt, må elden både natt och dag hållas brinnande på spisen (jfr. § 44). Om elden får slockna och barnet sedan missgår, gör modren sig deröfver de bittraste förebråelser och kan af ingenting tröstas. Åtskilliga andra drag af samma föreställnings-sätt äro i det föregående anförda, hvartill här må läggas, att man ännu alltid kastar eld i den första lögen. Detta hedniska bruk gifver då en enkel förklaring öfver det af Olaus Magnus (IV: 7) omtalade medeltids-bruket, att när barn döptes, måtte font-ljus alltid hållas brinnande vid font-karet eller dopfunten.
När barnsängs-qvinnan skall tagas i kyrko år likaledes Wärends-sed, att hon före afresan ur hemmet rökas med brinnande eld, och vid utgåendet stiger öfver brinnande eld, som före henne kastas utom dörren. Om detta uraktlåtes, så kan hon på kyrko-vägen blifva bortbytt eller förgjord. Kyrkogångs-qvinnor blefvo derföre under medeltiden införda i kyrkan med brinnande ljus. Samma föreställnings-sätt har ock gifvit anledning till det gamla kyrko-bruket, att vid jungfru Mariæ kyrkogång ljus höllos brinnande under guds-tjensten. Denna kyrko-fest bibehåller häraf ännu namnet Kyndels-messa, ordet bildadt af det latinska candela, som betyder ljus eller fackla.
Men framför allt använde man eldar, med bloss, facklor och ljus eller deras motsvarande sinnebilder, för att helga de forntida bröllopen, i likhet med hvad som en gång förekommit äfven hos Romarne. Bloss och brud-facklor vid bröllopen bli derföre ofta omtalade, icke blott i medeltidens riddare-visor, utan ock i våra gamla krönikor, såsom f. ex. i beskrifningen om Magni Ladulås’ bröllop (år 1276) med jungfru Helvig, der det heter, att
»tha loot hertogh magnus
redha kost ok göra blwss
ok giorde eth got bröllöpp» —
Olaus Magnus (IV: 7, XIV: 5) omtalar brud-facklorna såsom i Sverige allmänt brukliga in på 1500-talet. De blefvo på denna tid konstigt förfärdigade af mångfärgadt vax, med vidhängande sidenlappar af olika färg, och buros i brudefärden brinnande framför bruden och brudgummen. Efter vigseln blefvo dessa vax-facklor qvarlemnade i kyrkan (såsom ett offer), hvaremot fackelbärarne, likasom i raseri, sletos om de färgade siden-lapparne, dem de sedan delade sins emellan såsom byte.
I de gamla småländska bröllopen, såsom de ännu i vår tid förekommit, återfinna vi samma användning af elden, i form af bloss, brudfacklor eller ljus, under vidhållande i öfrigt af samma seder, som voro gängse vid medeltidens lysande riddarehof. Ett stort bröllop får ock ännu i Wärends-målet namn af hof, bruda-hof, och vi nyttja tillfället att här närmare redogöra för några af de folkbruk, som dervid blifvit af ålder iakttagna.
Bruda-hofvet, hvartill alltid gjordes stora och kostbara förberedelser, stod vanligen i brudens gård och merändels vid pingst eller midsommar. Hit drog nu på pingst-afton eller midsommars-afton brudgummen sjelf, ledsagad af sin bönaman och följd af en lysande skara af brud-män eller brud-riddare, alla till häst. Han företräddes på färden af ett antal fackelbärare, hvilka fingo namn af bloss-hållare (i förvriden form: bohultar, bosholkar, bultar) eller ljus-piltar, lyse-piltar, och uppvaktades af småsvenner eller hyande-förare. Vid annalkandet till bröllops-gården, gjordes ett uppehåll, för att genom utskickade småsvenner höfviskt anmäla skarans ankomst, och att spörja om de voro välkomna och allting redo för deras emottagande. Först sedan denna medeltids-sed blifvit iakttagen, satte sig skaran åter i rörelse och red i högtidligt tåg in i bröllops-gården, der Midsommars-stången stod klädd och hela gården var smyckad med löf och blommor. Det hörde då till ståten, att brudgummens följe, vid intåget i gården och innan de stego af hästarne, först skulle efter gammal sed rida tre hvarf omkring Midsommars-stången.
Nu trädde bruden med lika högtidlighet ut ur brudahuset, för att möta brudgummen. Hon var härvid företrädd af ett antal brudpigor med brinnande brud-facklor, ledsagades af brud-sätesan, och uppvaktades af bruda-småsvenner eller hyande-förare, utom brud-riddare och brud-män, hvilka slutade tåget. Vid detta första högtidliga möte räckte brud och brudgumme hvarandra handen, hvarefter brudgummen, vid brudens sida, med mycken ceremoni infördes i det festligt smyckade brudahuset.
Följande morgon, på färden till kyrkan, iakttogos liknande bruk. Bruda-sviten, bruda-stassen eller bruda-färden bildade nemligen ännu två skilda, ehuru sammanhängande skaror, hvilkas medelpunkter voro brudgummen och bruden, hvardera eskorterad af brud-riddare, företrädd af blosshållare med facklor eller med spiror (som fingo namn af bruda-menträd) och uppvaktad af småsvenner. Alla voro till häst och bruden med krona på hufvudet. Sålunda nalkades man i full krigisk ståt till kyrkan, der bruda-sviten före afstigandet borde, efter gammal sed, först rida tre hvarf omkring en sten uppå kyrkovallen, som fick namn af bruda-stenen.
Inträdet i kyrkan skedde likaledes i högtidligt tåg och med brinnande brud-facklor, eller, i deras ställe, med högburna bruda-menträd. I afseende på de öfriga kyrko-bruken må anmärkas, att enligt Olaus Magnus (XIV: 5) var sed i öfra Sverige, att, när brudgummen fäste sin brud med vigselringen, skulle de närvarande stöta hvarandra i ryggen för bättre minne skull. Pellen, som vid brudmessan hölls öfver brudparet, är äfven ett gammal-nordiskt folkbruk, och förmodligen en qvarlefva af den ännu äldre seden att vid bröllop hölja bruden i brud-lin.
Efter återkomsten till bröllops-gården, dit brudparet intågade vid hvarandras sida, ålåg det vidare blosshållarne att tjena för bordet, genom att hålla brinnande facklor för gästerna under måltiden. Anmärkas kan, att vid denna måltid skulle, enligt gammal Westbo-sed, alltid brudsätan sitta hos bruden och presten taga plats emellan brud och brudgumme. Likaledes stodo blosshållarne under bruda-dansen, när man dansade kronan af bruden, uppställda på begge sidor om kron-stången med brinnande bloss i händerna, eller dansade sjelfva med tända bloss en dans, som fick namn af fackel-dansen. Slutligen ålåg dem äfven att bära ljus för bruden vid den högtidliga sängledningen, som afslöts med bön och sång. Under medeltiden sjöng man vid detta tillfälle den gamla latinska psalmen: »Veni, creator spiritus!»
I sammanhang med det ofvan anförda må här bemärkas, att giftermålen i forntiden afslutades genom trenne handlingar, stundom till tiden förenade och stundom sins emellan åtskilda. Den äldsta och enklaste af dessa var trolofningen, hvarvid de unga gåfvo hvarandra inbördes sina löften, hvilka efter gammal sed bekräftades med hand-sträckning. Det heter om en sådan trolofning i en af våra gamla domböcker, att »så blef bevisadt, att de trolofvades hemma, och skedde ingen fästning, utan de sjelfva räckte händer samman». Fästningen var nemligen den handling, hvarigenom trolofningen ytterligare bekräftades, hvilket skedde derigenom, att belen eller friaren gaf sin trolofvade en fäste-penning, fästninga-ring eller annan fästninga-gåfva, som af henne emottogs. De voro ifrån detta ögonblick fäste-folk, och inbördes hvarandras fäste-pilt, fäste-sven eller fästeman, och fästemö eller fästepiga. Såsom vi tillförene anmärkt (§ 172), fäste våra förfäder sina barn redan vid unga år; fästningen skedde nemligen oftast genom föräldrarne, hos hvilka belen, genom sin fader eller annan nära frände, som fick namn af bönaman, högtidligen framställt sin begäran om flickans hand. Gästabudet vid en sådan fästning hette fästnings-öl eller friare-gille. Vid fästning iakttogs i Finveden, in på 1770-talet, ett gammalt folk-bruk, som bestod deri, att när de unga räckte händer samman, skulle närvarande fränder och vittnen bekräfta deras löften, genom att lägga hvar sin hand öfver deras händer. Först sedan detta skett, tog hvar för sig dem i hand och önskade dem lycka.
Till ett lagligt giftermål kräfdes dock i forntiden äfven målsmäns och närmaste fränders högtidligt gifna samtycke. Detta lemnades genom en handling, som fick namn af brudköp eller bröllop, och bestod ursprungligen deri, att brudgummen högtidligen köpte bruden, genom s. k. gåfvor, brud-gåfvor, till hennes föräldrar, syskon och närmaste fränder. Dagen efter brölloppet utfäste han ock till henne sjelf en serskild gåfva, som fick namn af morgon-gåfva. Seden, att vid bröllop gifva gåfvor till brudens närmaste slägt, är i Wärend ännu icke bortlagd, om än brud-facklorna efter hand slocknat eller förbytts till s. k. bruda-granar, och festen äfven i andra afseenden förlorat den prakt, som tillhörde medeltidens riddare-seder.
§ 197. Procopius anför om Gauterna i Thule, att »de hafva seder icke mycket olika andra folkslags. De dyrka många gudar och vättar i himmelen, i luften, i jorden, i hafvet, och äfven några som bo i källors och floders vatten. De offra flitigt alla slags offer; men det förnämsta offret är menniskan, den första, som uti krig faller i deras händer. Denna offra de åt Mars (Oden), hos dem den största guden. Och krigs-fångarne offras ej blott på vanligt sätt, utan de upphänga dem på träd, eller kasta dem på törnetaggar, eller förgöra dem på annat ömkeligt sätt».
Hvad Procopius här anförer om våra hedniska förfäders grymma mennisko-offer, finner en mångfaldig bekräftelse i den lefvande folksägnen, och vi hafva redan i det föregående anmärkt den råa plägseden hos de gamla nomadiska stammarne, att ätten, efter hållen rådplägning dräpte sina sjuka och ålderstigna, medelst slag af ätta-klubban (§§ 28, 176). Enligt sägner ifrån Westbo, skall härmed hafva så tillgått, att »när någon af de gamla jättarne blifvit öfver hundra år gammal och inte kunde dö, så förde slägten honom med sig ut i marken, och satte ätta-klubban på en sten och der bredvid en skål med dryck. Så skulle den gamle jätten först dricka drycken, och sedan slogo de honom i skallen med ätta-klubban, som var gjord af masarum (ɔ: masur) eller annat vresigt träd». Eljest heter det, att »de redde till med mat och öl, likasom till lik-öl, och gjorde gille uppå någon bergs-höjd. Sedan ledde de sina gamla och sjuka ut på branten och läto den stupa utföre. Sådana bergs-branter heta derföre än i dag hall-stupor eller ätta-stupor».
Ingen är som icke i dessa bruk, såsom de i sägnerna omtalas, igenkänner råa hedniska offerbruk. Men detta blir ännu tydligare af andra sägner ifrån Finveden, i hvilka det heter, att »när de gamla jättarne blefvo keda af lifvet, så ödde de sig sjelfva genom att stupa utför branta berg. Detta kallade de att »offra sig till Oden». Men förr i verlden, när någon offrade till Oden, så blef det honom förlåtet ehvad ondt han hade gjort».
I andra sägner ifrån Finveden och Wärend omtalas samma offerbruk med andra biomständigheter. Det heter således i en Westbo-sägen, att »förr i verldena, långt före diger-döden, brukades med falle-döden. Då sökte hvar och en upp åt sig en grifte-plan, der han ville jordas sjelf med sin slägt. När han så blef fallegammal, så att han inte ville lefva längre, redde hela slägten till ett stort gästabud. Der åto de och drucko. Sedan förde de ut den gamle, och der var en fallestock, som slog ihel honom. Så gingo de hem och voro glada». I en Wärends-sägen berättas, att »när de gamla jättarne gått här så länge, tills de blefvo ledsna vid verlden, så togo de lifvet af sig sjelfva med en flinte-knif, eftersom de inte hade hvarken jern eller stål. Derföre hittar man än i dag flint-knifvar i de gamla jätta-grafvarne (jfr § 149).
Våra lefvande folksägner bekräfta således i allo de gamla historie-skrifvarnes uppgifter om menniskooffer hos de gotiska folken, och vi finna i det hedniska bruket att offra sig till Oden jemväl en förklaring öfver den afsky, hvarmed sjelfspillingar blifvit betraktade under den christna medeltiden. Man såg nemligen i sjelfmordet ett hedniskt offerbruk, och vi hafva i det föregående (§§ 112, 119) anfört exempel, huru som in på 1600-talet, intet ärligt folk plägade sådana ynkeliga fallna lik röra eller vidkomma, utan de blefvo efter hedniskt vis till skogs förda att å båle brinna, i likhet med trollbackor och andra orena väsen.
Om andra slags offer, hvilka under hedendomen och långt fram i tiden varit i vårt land brukade, ha vi i det föregående flerfaldigt yttrat oss. Vi inskränka oss derföre här till några enstaka anmärkningar.
Hvad således beträffar bloten eller det hedniska slagt-offret, så bibehåller sig deraf ännu en hågkomst i det gamla folkbruket, att hvarje husbonde må slagta något kreatur till julen samt till bröllop och begrafning. Dör bonden eller hustrun i gården, så må till lik-ölet alltid slagtas ett fullgodt nöt af egen afvel. Ty om någon trottsar häremot, så sker, enligt folktron, någon olycka på boskapen och »kan väl hända, att den döde tager med sig hela ladugården».
Af de gamla hedniska spis-offren bibehålla sig ännu många drag i den wärendska folkseden. Såsom vi redan i det föregående antydt, ordnade man sig till dessa offermåltider i vissa samqväm, hvilka fingo namn af lag, gilles-lag, af vb. ligga, emedan laget ursprungligen intog sin måltid liggande på marken. Hvarje hus-moder i gilles-laget medförde till gillet en s. k. förning, mest bestående af en stor, fingräddad förninga-kaka, tillika med hvit-mat af hvit gröt, söt-ost, bryn-ost eller någon annan national-rätt. Af dessa förningar gjorde man nu offer till gudarne, genom att kasta förstlingen i offerbålet, eller ock nedlägga valda stycken å offer-högen eller å offer-bordet i guda-hofvet. Först sedan spis-offret blifvit på detta sätt högtidligen fullgjordt, öfvergick man till sjelfva måltiden, som intogs gemensamt under glam och gamman.
I enlighet med dessa fornhedniska bruk har Wärends-qvinnan ännu för sed, att alltid medtaga förning, när hon bjudes till gille, hvadan ock ett gästabud äfven får med ett yngre namn heta collatz, kalas, eller sammanskott. Af sådana förningar må ingen framsättas på bordet, utan att förut ha blifvit högtidligen skårad af värden eller den förnämste i laget. I hvardags-lag skårar husbonden likaledes alltid brödet, osten och smöret, och aflägger förstlingen, innan han beder gästerna taga för sig af måltiden. När den gamle Wärends-bonden, efter hednisk sed, bjuder Oden till gäst på thorsdags-qvällen (§ 50), står bordet alltid dukadt med framsatt mat och öl och tända ljus. Likaledes när han på jul-afton bjuder till gäst sina aflidna förfäder, dödingarne eller änglarne, hvilkas bilder såsom burmänner eller penater finnas uppsatta under sparrtaket (§ 163), blir stofvan alltid högtidligt smyckad tillreds och höga bordet prydt med jula-duk och tända jula-ljus. På detta husliga offer-altar framsätter han derefter en jula-hög af flera slags offer-bröd eller jula-kakor, såsom lefvar, limpor, vörta-bröd, honungs-kakor, vispe-kakor, go-rån och kringlor, tillika med en jul-ost, och öfverst ett bröd som får namn af jula-kuse eller jula-galt. Vid sidan af jula-högen ställes en öppen jula-kanna, full med ängla-öl, och alla dessa skåde-rätter lemnas derefter orörda till farängla-dagen, då änglarne fara sina färde och högtiden lyktar. Seden att på detta sätt framsätta eller nedlägga spis-offer, bibehöll sig till och med i den christna guds-tjensten. Långt fram i medeltiden brukade man nemligen offra lefvar och lef-sofvel under bar himmel på offerstället, eller i offerhuset, eller slutligen på altaret i kyrkan (§ 45). Och samma offerbruk, ehuru i förändrad form, igenkännes äfven i medeltids-seden att offra penningar i fattig-stockar under bar himmel, samt att vid bröllop och andra högtidliga tillfällen nedlägga offer i offer-kistan eller på altaret i sjelfva kyrkan.
Såsom vi ofvan anmärkt förtärde gilles-laget efter offringen en gemensam måltid, liggande på marken omkring eller invid offerhögen. En qvarlefva af detta hedniska bruk bibehöll sig länge i Kinnevalds södra fjerding, der folket ända in på 1700-talet hade för sed, »att både före och efter guds-tjensten hålla lag eller sup-samqväm vid kyrkan» d. v. s. uppå sjelfva kyrkogården (jfr. § 177). I sammanhang härmed synes oss sannolikt, att de sten-ringar eller sten-sättningar af olika form och storlek, hvilka ännu flerestädes förekomma vid gamla hedniska helgedomar, ursprungligen varit afsedda för de serskilda gilles-lagen, så att hvarje lag lägrade sig tillsammans omkring en egen offer-eld. På alla sidor omkring den stora offerhögen vid Ingelstad funnos en stor mängd sådana sten-ringar, och Rudbeck räknade dem på sin tid till ett antal af icke mindre än ett hundra sextio fem. Så vidt vi kunna döma af Dahlbergs ritning, har hvarje sten-sättning haft ungefär 20 till 30 stenar. I fall vår förklaring är riktig, har platsen således en gång varit afsedd för en menniskomassa af flera tusen personer, hvilka här samlat sig till offer vid de gamla wärendska lands-tingen.
Offer-bruken vid det forntida dryckes-offret voro hufvudsakligen enahanda, med hvad vi här anfört om spis-offret. Man ordnade sig i skilda lag, kallade dryckes-lag, och slog ut af drycken i offer-bålet eller på offer-högen, eller ock framsatte man fyllda offer-skålar på offer-bordet, likasom man ännu på höga bordet framsätter en kanna ängla-öl för dödingarne. I lättare form fullgjordes dryckes-offret hos våra förfäder, likasom hos de antika folken, genom att slå ut de första dropparne af den fyllda skålen, och vi finna detta bruk ännu iakttaget icke blott i Wärend, utan ock i andra delar af vårt land. Hit hör äfven våra förfäders sed, att helga drycken genom att föra dryckes-hornet öfver elden, hvilket bruk tydligen är en form af det gamla bränn-offret.
Först sedan dryckes-offret under någon af dessa former blifvit högtidligen fullgjordt, och sedan höfdingen tillika ljust på eller offentligen tillkännagifvit åt hvilken gudomlighet offer-skålen var helgad, drack han sjelf ur skålen och skickade densamma rättsyls omkring laget. Hvar och en reste sig nu i sin ordning och drack skålen, stående och med blottadt hufvud. På detta sätt drack man nu, efter fädrens sed och i en viss häfdvunnen ordning, offer-skålar eller minnes-skålar helgade åt gudarne, åt aflidna fränder eller äfven till lefvande personers ära. Slutligen drack man äfven om, d. v. s. öfver laget eller inbördes med hvarandra. Ännu på 1600-talet blef härvid noga iakttaget, att när kannan gick omkring, drack hvar och en sin närmaste granne till, hvarefter denne först besvarade skålen ur samma kanna och nedfällde locket, och sedan i sin ordning tilldrack sin nästa granne på andra sidan. Detta heter i domböckerna att dricka någon till en öl-skål, och inleddes antingen med ett serskildt rim eller med den enkla helsningen: »skål!» »go’tår!» Det ansågs för en grof förolämpning, om någon vid ett sådant tillfälle höll sig för god att dricka sin granne till, utan drack fram om honom. Likaledes ansågs skymfligt, om någon drack den andre till en öl-skål och denne vägrade att svara på skålen. Ja, dryckes-lagarne voro ännu på denna tid så stränga, att den som blifvit tilldrucken alltid måtte svara med att dricka lika djupt ur skålen. De gamla öl-kannorna voro af sådan orsak, och för nogare räknings skull, invändigt försedda med knappar, som fingo namn af pälar och voro satta på lika afstånd. Att dricka päl om päl med en annan hette i Wärend att päla.
Bruket med dryckes-offer, eller med åt gudarne helgade offer-skålar, har djupare än något annat religions-bruk vuxit in i det nordiska folklifvet. Alla högtider och enskilda samqväm blefvo således af ålder firade med öl-drickning eller dryckes-lag, i domböckerna omtalade under namn af dryckes-stufvor, öl-stufvor, eller, med närmare bestämning: körmessa (Kyrkomessa) eller körmesso-öl, trolofnings-öl, fästninge-öl, utfärda-öl, hyss-öl, hemkom-öl, flyttje-öl, barns-öl, graf-öl, jord-öl; att icke här tala om arbets-öl af mångfaldig art, såsom kör-öl, slåttra-öl, skjurd-öl o. s. v. samt köp-öl eller penning-öl, till hvilka hvarje öl-gäst sjelf gjorde sammanskott i penningar. Äfven hette det af gammalt att dricka jul, dricka trolofnings-öl. Offer-skålarne voro således vid alla tillfällen den form, hvari hedningens religiösa känsla helst uttalade sig, och redan den norske konungen Olof Tryggvason talar i fornsagan med förakt om den lystnad, hvarmed Svearne på hans tid slickade sina offer-skålar.
Ibland hithörande dryckes-bruk vid de gamla bröllopen, må här ihågkommas en bröllops-sed, som i Finveden blef iakttagen in på 1770-talet. Den bestod deri, att efter sängledningen, som här förrättades af presten straxt vid brudskarans återkomst från kyrkan, »framkommer värden med tvänne små bägare med dricka (öl) uti, lefvererandes brudgummen den ena och bruden den andra, hvilka dricka hvarandra till, utdrickandes dessa bägare två gånger hvardera. Härpå håller presten ett tal, föreställande dessa tvänne skålars betydelse: dannemans och danneqvinnans skål; då ock brudgummen utfäster hvad han sin brud i morgongåfva gifver».[5] Samma sed med brud-skålar har ock i Wärend förekommit, men har i nu anförda form otvifvelagtigt ifrån början tillhört icke sjelfva bröllops-dagen, utan morgonen efter bröllopet.
Voro dryckes-offren med offerskålar ursprungligen ett hedniskt religions-bruk, så har ock helgden af detta bruk länge blifvit i vårt land upprätthållen. Lika enkelt som man lefde i hvardags-lag, lika alfvarligt gick man ock till väga vid de gamla dryckes-lagen, och försummade aldrig ett tillfälle att få föreslå och dricka öl-skålar. Redan vid första inträdet i gästabuds-gården bjöds den s. k. välkomman eller välkomst-skålen. Sedan följde de häfdvunna skålarne hvar efter annan, intill afskeds-skålen, som dracks vid afskedet, och färda-knäppen, som togs sedan man redan satt i sadeln. Att vid sådant förhållande bli beladder med öl, öfverladet med öl, öfverdrucken, ansågs icke för opassande, och domböckerna vittna, att in på 1600-talet folket vid sina gillen icke plägade gå i säng, innan de voro fulldryckse. Fransmannen Ogerius, som under drottning Christinas tid reste i Sverige, har ock många äfventyr att förtälja från de svenska dryckes-lagen, och när han på ett ställe talar om en »Bacchanalium dies», tillägger han: »quæque apud hos populos nullo discrimine ab aliis diebus censetur, nam perpetua Bacchanalia sunt.»
§ 198. Under hedendomen i dess äldsta och råaste skeden klädde sig äfven den yttre kulten i former, som noga motsvarade folkets egen låga odlings-grad. Den i menniskans högre natur grundade religiösa känslan frambröt således ännu regellöst, vildt och lidelsefullt. Bönen till gudarne blef i denna råa form icke annat än en passionerad åkallan, såsom när Baals propheter, enligt Biblens berättelse, »åkallade Baals namn ifrån morgonen allt intill middagen och sade ”Baal hör oss!” Och de sprungo omkring altaret, såsom deras sed var. Och de ropade högt och ristade sig med knifvar, efter deras sed, så att blodet gick der ut efter» (1 Kon. B. XVIII: 26, 28).
Att en åkallan i samma råa form äfven förekommit ibland våra egna förfaders religions-bruk, fulltygas af de djupa spår detta hedniska bruk qvarlemnat i den svenska folkseden. Vi ha således redan i det föregående anfört, hurusom vidskepliga personer in på 1600-talet gåfvo sig Oden i våld, genom att gå bort på en korsväg om en thorsdagsafton och ropa tre rop: »Ode kom! Ode kom! Ode kom!» Samma sed har otvifvelagtigt blifvit iakttagen af dem, som enligt Rudbecks uttryck »offentligen bödo Oden till gäst och manade honom till sig» (§ 50), eller enligt domböckerna »offentligen kallade på Satan» (§ 47). Orden mana och svärja bli ock i våra gamla domböcker sammanställda med ordet blotas, som tydligen bemärker den hedniska offer-bloten. De hedniska ederna: »Oden ta mig!» (§ 53), »ja, Thore Gud!» (§ 54), »tag mig Necken!» (§ 65), synas likaledes ha ingått i folkbruket ur den offentliga kulten, och vi sluta af dessa omständigheter utan tvekan, att de ännu allmänt brukliga svenska svordoms-formlerna äro en sjunken qvarlefva af hedningarnes bruk, att vid sina offerfester, men framför allt vid offerbloten, med vilda rop mana och besvärja sina gudar.
Dessa utbrott af en vild hänförelse blandades ifrån äldsta tid med brinnande böner (§ 108). Vid framförandet af dessa böner, hvilka tidigt antogo en rhytmisk form, vände sig våra förfäder alltid med knäfall emot öster eller emot solen (§ 73). Äfven är det ett utan tvifvel uråldrigt drag, som ännu iakttages i våra lands-kyrkor, nemligen, att vid bönens förrättande hela menigheten högt och med en gripande värma upprepar de föresagda böne-orden.
I sin ädlaste uppenbarelse stegrades den religiösa känslo-utgjutelsen till sång, lofsång, offersång. Vi ega nu mera ingenting qvar af dessa uråldriga hedniskt-religiösa sånger; men vi kunna i någon mån sluta till deras art och användning ifrån folkbruken under en senare tid. Det har således otvifvelagtigt varit religions-bruk hos våra soldyrkande förfäder, att vid jula-gillet uppstämma heliga sånger, och att på jul-morgonen helsa solen och den gryende dagen med fröjdeskri och med en jublande lofsång. Vi sluta härtill från det af vår småländska allmoge ännu iakttagna bruket, att på jul-afton sjunga jul-psalmer och att, i alla kyrkor under jul-ottan, vid dagens första gryning högt uppstämma psalmen: »den signade dag». Ödmann anmärker, att »aldrig kunde större glädje framlysa vid någon andakt än vid denna psalm. Den kunde endast jemföras med grekiska kyrkans jubel vid påskdags utropet: ”Christus är uppstånden!”.»
En annan hithörande folksed, likaledes af den högsta ålder, är det i Finveden ännu iakttagna bruket, att vid varga-skall, sedan ulfven blifvit dödad, hela menigheten gemensamt uppstämmer en högtidlig psalm. Otvifvelagtigt är psalmen här blott en christnad form af den lofsång, som fordom vid liknande tillfällen genljöd i den hedniska helgelunden.
Offer-sången, såsom allmänt religions-bruk, kan ock följas genom medeltiden och fram i vår egen tid, och vi hafva i det föregående anfört sådana sånger ifrån Helge Thors källa vid Skatelöf och Ingemo källa i Westergötland (§ 39), likasom ock ifrån de gotländska medeltids-gillena (§ 38). I sammanhang härmed må äfven ihågkommas, att, under senare århundraden, psalmen: Så skön lyser den morgonstjern, diktad af Smålands-biskopen Petrus Jonæ, vid Domprosten Stenonis Magni bröllop, varit i våra Wärends-kyrkor allmänt brukad till offersång, och sjungen så väl vid bröllopen, som vid andra tillfällen då man nedlagt offer på altaret.
Den gammal-svenska seden, att sjunga psalmer vid bröllop, graf-öl och gästabud, träder med dessa äldre bruk i ett naturligt sammanhang, enär alla dessa högtider i forntiden firades såsom offerhögtider. Kinnevalds härads dombok för 1621 omtalar en brudfärd, som red till kyrkan, »och när de kommo emot kyrkan, begynte hela brudfärden efter gammal sedvana att sjunga på en psalm». I samma härad var på 1740-talet folksed, att, vid bröllops-tågets återkomst, hela skaran intågade i brud-stofvan, ordnad till en högtidlig procession och under afsjungande af psalmen: »Helga Trefaldighet, statt oss bi». Sedan presten välkomnat skaran med ett tal, sjöngs ytterligare psalmen: »Kom Helge Ande, Herre Gud!» Vid graf-öl sjöngs på enahanda sätt en lik-psalm, när den döde bars ut ur huset; en annan, när han emottogs vid kyrkan, och ännu en, medan grafhögen uppkastades. Många af dessa bruk bli ännu iakttagna, och vi kunna icke tvifla om deras höga ålder, när vi, i sägner från 1600-talet, få höra omtalas, huru dödingarne om jul-nätterna sjunga ur sina graf-högar (§ 120) och vi dertill, i de brutna återljuden af deras sång, igenkänna hedningarnes dystra klagan öfver kortheten af lifvets glädje.
§ 199. Vid de hedniska offer-gillena blandades offer-sången med spel, eller musik af flerfaldig art. Folksägnen bär härom talrika vittnesbörd. Bönderna i Odensjö visste på Rudbecks tid förtälja om Moderhögen vid Skäggalösa, »att denna hög står om högtids-nätterna på stora, gyllene stolpar, hvarunder synes än i dag icke allenast springas och dansas, utan den härligaste musik man vill höra, hålles». Och enligt Wieselgren (II, s. 643) förekom ännu år 1810, att barn gingo upp till öfversta kullen af Stafrabacken vid Wexiö, för att lyssna till jul-spelet derinnanföre. Detta nattliga spel, länge förnummet vid de gamla helgedomarne, är nemligen, efter vår uppfattning, icke annat än brutna återljud af intryck, som folket en gång emottagit från offer-spelet vid hedningarnes högtider.
Men ännu tydligare äro de hithörande spår, som bibehålla sig i folkseden, och, så vidt vi deraf kunna döma, har redan sammankallandet af gället, gillet eller offer-laget, skett icke blott genom påljusning (med eldar), utan ock medelst tutning i horn. I de gamla wärendska byarne har nemligen af ålder varit brukligt, att åldermannen tutat ihop bya-laget genom tutning i ett horn, som fick namn af bya-hornet. Samma sed blef ock iakttagen vid de större gårdarne, så att herremannen, efter gammal sed, gick ut på förstugu-stenen och blåste i sitt horn, när han ville hemkalla sitt folk till måltids. Äfven vid de christna kyrkorna har samma fornsed varit bruklig, och sägnen förmenar, att en offerkyrka i ödsligaste delen af Finveden, häraf bekommit sitt ännu bibehållna namn af Tutaryd.
Sålunda församladt genom tutning i horn och lurar, har gilles-laget vandrat till offerplatsen i högtidligt tåg, vid skenet af brinnande facklor och under spel af horn, pipor och trummor. Åtminstone finna vi en sådan sed af ålder iakttagen, icke blott vid medeltidens konungahof, utan ock vid allmogens brudahof. Vid beskrifhing af hofvet i Fagradal, år 1304, anmärker den gamla rim-krönikan uttryckligen:
»ok sag man fore konungen fara
pipara, bombara ok trwmpara;
man hörde them lankt för än man tem saa».
Likaledes var det »mit schalle allerleye speles», som hertig Albrekt och prinsessan Euphemia år 1336 höllo sitt bröllops-tåg, genom Kalmar sund till staden Kalmar. När den wärendske brudgummen, efter drucket utfärda-öl, högtidligt red ut ur sin egen gård, skulle alltid brud-färdan, under hela vägen till bröllops-gården, företrädas af spelemän, hvilka lustigt spelade upp på säckpipor, hobojor, trumpeter och andra spel. Det hörde härvid till seden, att spelemännen redo upp på kullar och högar, hvarifrån de skulle blåsa, så att det skallade i byarne, för att allestädes måtte förnimmas hvad det led med brudfärdan och folket hinna strömma ut och se på ståten. Rimligen har ock spelet vid de gamla offerfesterna tagit plats å sjelfva offerhögen. Äfven vid bruda-svitens tåg till kyrkan, hördes under hela vägen klingande spel. Men framför allt gick det högtidligt till vid framkomsten till kyrkan, då klockorna ringdes och hobojorna klingade och hela skaran tågade in, företrädd af pipor, trummor och full krigs-musik, som fortsatte att spela den s. k. bruda-leken »med all behagelighet» inne i sjelfva kyrkan, ända till dess att presten framträdde till brudstolen och förrättade vigseln.
Vi anmärka här, i afseende på åldern af dessa wärendska folkbruk, att de på Rudbecks tid sattes i förbindelse med Blända-sägnerna, och således fördes tillbaka till hedenhögs och till det gamla småländska konungadömet. Det heter nemligen, att konung Alle, till belöning för Wärends-qvinnornas visade tapperhet, gaf dem till ett serskildt privilegium, att »alla jungfrur, pigor och enkor skulle på sina bröllop hafva trummor och pipor före sig, likasom drogo de i fält; det i alla tider deras ridderliga dater dem skulle påminna, det de ock intill denna dag haft och brukat».
Sedan gilles-laget på detta högtidliga sätt, under omvexlande sång och spel, upptågat till offerhögen, använde man äfven offer-spel, för att höja offer-sången och öka högtidligheten af sjelfva offringen. Åtminstone finna vi en sådan sed iakttagen, icke blott under medeltiden, utan ock i folkbruken under en nyare tid. Krönikan anmärker år 1504, om högtidligheterna i Wadstena, när drottning Christina leddes till offers af Herr Sten Sture och Doctor Henning Gadd, att samma dag
»sångs messa i S. Catharine Chor
i Wadzstena Closter högtidelig
med Pipor och Basuner besynnerlig».
Ännu för hundra år sedan iakttogs samma offerbruk vid de småländska bröllopen, nemligen att hela brudasviten, efter afslutad predikan, nedlade offer-gåfvor på altaret i kyrkan. Vid denna högtidliga offring, som skedde i sådan ordning, att efter presten, brudgummen och brudmännen, följde bruden, företrädd af brudpigorna parvis, och beledsagad af tvänne brudledare, afsjöngs offer-psalmen: »Så skön lyser den morgenstjern», under hvilken psalms sjungande borde efter gammal sed på det ljufligaste musiceras af hela bröllopsspelet.
Vi kunna desto mindre betvifla, att den här anmärkta användningen af spel och musik vid offring går tillbaka i en hednisk tid, då vi finna samma bruk af ålder iakttaget äfven vid de glada folkfester, som vår allmoge plägat fira med offer-bål under bar himmel. Olaus Magnus (XV: 4) omtalar uttryckligen, att under hans tid allt folket plägade, efter gammalt bruk, samla sig på midsommars-afton i det gröna, der man upptände talrika eldar och förlustade sig med lekar och sånger, hvilka utfördes, beledsagade af pipor och strängaspel. På Rudbecks tid ihogkom man ännu, huru byalagen omkring sjön Åsnen plägat församla sig om sommaren i Hvembo-lund, samt »der spelade, lekte och dansade nätterna igenom kring stora eldar» (§ 37). Och ännu i vår egen tid är den gamla seden icke alldeles bortlagd, utan musikern O. Lindblad deltog, in på 1820-talet, i en Walborgsmesso-högtid, som efter hednisk sed blef firad uppå ett högt berg, vid Karlstorp i Östra härad, med tända eldar, dans, öldrickning och bockhorns-musik.
De ton-verktyg, hvilka på detta sätt tjenat till spel vid de gamlas offer-gillen, voro förnämligast följande:
hornet, bocka-hornet, tute-hornet, vall-hornet, oftast enkelt förfärdigadt af ett naturligt bock-horn, med tut eller lufthål i lill-ändan och tapple-hål på sidorna. Vall-hornet är ännu icke bortlagdt i den småländska skogs-bygden, utan användes af vallhjonen, för att sammanhålla geta-rassen på betet.
_s456.jpg)
Luren, Wall-luren är en mera utvecklad form af samma instrument, och består af ett långt rör af träd, lindadt med näfver. Är luren rak och stackot (ɔ: kort), d. v. s. af två till tre fots längd, så får han i Wärend namn af stack-lur. Fyra till fem fot lång heter han rak-lur. Är han deremot lagd i krök, för att åt röret gifva ännu större längd, heter han i Wärends-målet krum-lur eller krok-lur. Luren blir förnämligast använd i skogen, på samma sätt som hornet. Han blir dock äfven brukad såsom bya-horn, och i byn Bästerna, af Slätthög socken, brukar åldermannen än i dag tuta ihop byalaget genom tutning i en kroklur.
_s457.jpg)
Pipan i enklaste form var ett rör, gjordt af tall eller annat träd, hvars kärna blifvit utvriden under saf-tiden. Hon heter då pipa, hvyssle-pipa, och förekommer med eller utan tapplehål. I mera utvecklad form förekom hon af ålder såsom tvär-pipa, säck-pipa och hoboja. Tvärpipan eller flöjten, omtalad i Kinnevalds dombok för 1628, begagnades förr allmänt till att leda dansen. Den som »bläste i tvär-pipa», fick i den tidens språk namn af pipare. Säckpipan var ännu år 1749 bruklig vid bröllopen i Kinnevalds härad. Men framför allt var hobojan ett älskadt ton-verktyg, och fick aldrig saknas i spelet vid en gammal wärendsk högtid.
Trumban, trumman har i Wärend, såsom i södra Europa, fordom varit brukad till dans. År 1614 hade en bonde i Eriksås, i Konga härad, tillika med några knektar, köpt sig en fjerding tyskt öl, »och drucko och slogo på trumma». År 1615, vid ett gästabud i Upvidinge härad, samlades gästabuds-folket, »dock mest ungfolk, och hade trumbeslagare för sig och dantzade och hade tidsfördrif». Vid de gamla bröllopen i Kinnevalds härad var af ålder folksed, att »bruden haft för sig trumma, till åminnelse af Bråvalla slag, hvaremot brudgummen haft för sig annat spel».
Ibland stränga-spel hafva i Wärend varit kända: hackebrädet, och lyran eller liran, den senare af samma slag som allmänt brukas af Savoyarderna. Försedd med tapple-bro, hvaröfver spändes strängar af får-tarmar, hvilka strökos med en stråke af tagel, blef lyran efterhand till en fetla, fedla eller fela. Detta instrument betecknas i en gammal wärendsk gåta med följande omskrifning:
Krokot vuxet
och krokot taldt,
önadt i fåra-kätte
och fåladt i stall,
ligger i bondens knä
och sjunger lekar.
Då felan således under spelet låg på den spelandes knä, blir sannolikt att hon varit samma instrument, som i öfra Sverige får namn af nyckelharpa. Detta synes äfven finna en bekräftelse deri, att alla gamla wärendska fele-lekar, eller melodier för fela, äro satta för en egen gammaldags stämning, afvikande från den nu brukliga fiolens. Vi anbefalla härmed dessa karakteristiska lemningar af forntidens musik åt samlares och konst-älskares synnerliga uppmärksamhet.
Många omständigheter göra nemligen antagligt, att felan sjelf, såsom tonverktyg, och tilläfventyrs äfven många af de nu bortdöende fele-lekarne, gå djupt tillbaka i hedendomen. Enligt folktron spela Elfven (§ 63) och Necken (§ 65) fela i strömmen, och våra skönaste fele-lekar bli än i dag omtalade såsom Elfve-lekar och Necka-polskor. Om den underbara magt, som i sägnen tillägges dessa lekar, ha vi i det föregående berättat; det är en upprepning af den grekiska mythen om Orfei lyra. Så väl de gamla natur-virtuoserna, som deras konst, blefvo ock af alla bigotta christna länge betraktade med ett misstroende, som tilläfventyrs må föras tillbaka från det hedniska offer-spelet. Om en sådan speleman blir derföre anmärkt, i en gammal wärendsk dombok från 1600-talet, att han var »en dobblare och fele-karl, den ingen (helig) tid aktade».
§ 200. Under inflytelse af offer-spelet och de öfriga offer-bruken lifvades allt mera den religiösa stämningen hos hedendomens enkla natur-barn, och stegrades efterhand till en vild hänförelse. Den högtidliga vandringen rättsyls omkring offer-högen öfvergick härvid till dans. Våra äldsta och mest karakteristiska national-dansar gå derföre alltid i ring, rättsyls, och bestå i en vild kringsvängning parvis, medan hela skaran, under kastning med armar och ben, är stadd i en fortsatt kringgående rörelse.
Spår af sådan religiös dans hafva ännu i senare tid förekommit. I Rydaholms socken och på flera andra ställen i Finveden var jul-sed ännu i förra århundradet, att sedan folket badat och bredt julhalmen, begynte de sjunga jul-psalmer, hvarvid man dansade en dans, som fick namn af Ängladansen. Tydligen har denna dans varit en offer-dans, tillhörande den husliga kulten af dödingarne (jfr. § 124), och vidskepelsen trodde att äfven änglarne, d. v. s. de aflidnas andar, härvid sjelfva deltogo i dansen. De, som dansade ängla-dansen på julafton, troddes skola få lång hör (långt lin) till året. Äfven har vid de gamla bröllopen varit sed, att när brudfärden med trummor och klingande spel drog in i kyrkan, skulle bruda-småsvennerna stadna på stigen (ɔ: på gången), och utförde der, medan bruda-leken spelades, en slags dans, som af en gammal Finveds-qvinna blifvit sålunda beskrifven, att »de kockade, hoppade och snurrade omkring, slamrade med sina kedjor, höllo handen i vädret med sina bruda-menträd eller spiror, och vysstade upp och ner». När efter gudstjenstens slut hela skaran skulle gå ut och bruda-leken åter spelades upp, »begynte bruda-småsvennerna åter med samma lek, och med sitt kockande och hoppande, inne i sjelfva kyrkan».
Från de hedniska gillena öfvergingo offer-dansarne i mångfaldigt vexlande form till jula-gillet, påska-gillet och midsommars-leken, i hvilka man länge fortfor att efter hednisk sed dansa omkring en eld eller midsommars-stång. Olaus Magnus (XV: 8) omtalar, hurusom på hans tid konungens lif-vakt brukade dansa i ring omkring sina vakt-eldar, hvilka tillreddes af gran-ved, och beskrifver serskildt en praktfull dans, ännu bruklig på 1500-talet, under namn af Svärds-dansen. Äfven vid bröllop och gästabud hafva kringel-dansar af olika slag varit allmänt brukade, och det är en otvifvelagtigt urgammal sedvänja, att, vid den s. k. bruda-dansen, brudens fader alltid skulle dansa fördansen med sin dotter och sedan dansa henne till brudgummen.
Öfriga gamla national-dansar, som i Wärend länge bibehållit sig, äro förnämligast följande:
fackel-dansen, ännu för femtio år sedan dansad med brinnande facklor vid stora bruda-hof eller kron-bröllop.
Elfva-leken, en mimisk ringdans, föreställande elfvornas dans i vågsvallet. Dansades ännu för 70 år sedan i Wislanda socken och finnes i det föregående (§ 74) närmare beskrifven.
Jänken, ännu för få år sedan ihågkommen i Östbo. Dansades af två personer, hvilka hoppade emot hvarandra, men blott på en fot i sender.
Långdansen, bruklig på andra och tredje dagens bröllop, då hela bruda-sviten gifver sig på väg uppåt grann-gårdarne, dansande i en lång rad, hela vägen fram.
Den mest karakteristiska af Wärends nationaldansar är dock Hvembo-dansen, hos Rudbeck Vinbo-dansen, ett slags vals, i medlersta Sverige känd under namn af Hambo-Polska. Hvembo-dansen blir ifrån början af 1600-talet flerestädes omtalad i våra domböcker, och hade sitt namn af Hvembo-lund, på Hvembo-ö i sjön Åsnen, der denna dans länge synes ha varit brukad såsom offer-dans. Rudbeck berättar, hurusom folket ännu på hans tid brukat dansa Hvembo-dansen om nätterna i den gamla Hvembo-lund, omkring der upptända eldar. »Och är här Vinbo-dansen först begynt.»
§ 201. Sedan de högre religiösa bruken blifvit fullgjorda vid det offentliga eller enskilda offergillet, afslutades festen med högtidliga kämpa-spel och glada lekar. Äfven dessa lekar hade ifrån början en religiös pregel; de firades nemligen till gudarnes och till de aflidnas ära, och troddes fröjda dödingen under hans dystra skugg-lif i ätta-högen.
Spår af detta hedningarnes bruk att hålla lekar omkring helgedomen, äro i Wärend märkbara icke blott ifrån äldre skeden, utan äfven långt fram efter reformationen. Vid Ingelstads gamla offerställe visade man ännu på Rudbecks tid »konungens beridare- och tornere-platser, der konungarne icke allenast sjelfve till ring ridit, utan konungasöner sig i sådane ridderlige stycken öfvade och exercerade». Straxt vid Helige ö fanns likaledes en lång udde eller näs, der man fordom skjutit till måls »och af detta skjutande kallas än i dag skjut-vallen». Vid Husaby, söder om Hof på Bolmsö, var på samma tid en fager lund, der sägnen visste omtala, att »kämparne fordom druckit och brottats». År 1633 förekom, enligt dombokens vittnesbörd, vid kyrkor i Konunga härad, att ungdomen nyttjade kyrko-gården till lekvall och höllo lek, med att »kasta snö-balder» under sjelfva gudstjensten. I Urshult brukade man, vid samma tid och in på 1700-talet, hålla målskjutningar vid kyrkan, så att de »föga skonte Guds hus, att det ju kunde bli ett mål att skjuta åt. Sparades detta, så blefvo våkenhus och kornhus desto mera genomborrade, hvartill vedermälen tusendetals ännu (1749) till deras nesa befindtelige äro». Vid Linneryd brukade kyrko-folket, ännu i slutet af 1600-talet, lyfta på en lyfte-sten »när de gå till och från kyrkan» (§ 132), och i många Wärendssocknar iakttages än i dag den af Olaus Magnus (I: 11) omtalade seden, att man, efter guds-tjensten på annan dag jul, rider skede, rider Staffans-skede, eller håller kappridning ifrån kyrkan. Den som segrar i denna täflings-lek tros, efter gammalt tal, äfven hinna före sina grannar om hösten med hö-bergningen. För öfrigt förekom sådan kappridning äfven vid de gamla bröllopen, och det hörde till ståten, att när brudgummen med sin skara red in i bröllops-gården, måtte »de unga drängarne vid framkomsten, till att visa sin bravoure, rida öfver stockhögar och stora stenar».
Lekarne, hvilka på detta sätt ursprungligen tillhörde den religiösa kulten, och ur denna trängde ned till djupet af våra folk-seder, utgöra än i dag en form, i hvilken forntidens lif uppenbarar sig i all sin naturfriska fullhet. Denna form inneslöt ock i sina olika skiftningar den gotiska hedendomens hela traditionela odling. Ty lekarne utgjorde en gång folkets uppfostran. Också har deras betydelse framstått klar för alla dem som forskat öfver vårt folks äldre kultur-lif, och mången varm vän af sitt land egnar i vår tid en serskild uppmärksamhet åt dessa qvarlefvor af gotisk fornsed.
Vi inskränka oss då här till några allmänna anmärkningar.
Lekarne, såsom de ifrån äldsta tid förekommo
under bar himmel, på en lekvall invid offerplatsen
eller på den frusna sjön, voro förnämligast
kamplekar, i hvilka man kampades eller täflade om
något uppsatt täflings-pris (häraf i Wärendsmålet vb.
sätta upp ɔ: slå vad, sätta.på spel). Till sådana
kamp-lekar hörde:
att brytas, brottas, bröttjas.
att lyfta lyfte-sten eller kampe-sten.
att ränna skede eller springa kamp. Om julen, när
det var glansk is, rände man härvid på is-läggor
eller tvänne klufna och inunder glättade
läggben, på hvilka man stående sköt sig fram med en
stålskodd staf, kallad is-brodd eller brodda-käpp.
Is-läggor hafva i Wärend varit brukade ifrån äldsta
tid till för en mans-ålder tillbaka (jfr. Ol. Magnus
I: 12).
_s464.jpg)
att rida skede, rida Staffans-skede, rida kamp. Var brukligt vid jula-gillen, bröllop och gästabud, och förekom i hela vårt land såsom allmän folksed på annan dag jul.
att leka båll, slå båll, kasta snö-balder. Var en
i norden högeligen älskad lek och erinrar, genom sitt namn, om den mythiska berättelsen, huruledes
Asarne kastade på Båld eller Balder, utan att
såra honom. Har således efter all anledning varit
öfvad vid sol-festerna redan ifrån äldsta tid, och
utvecklades i tidernas längd till ett ordnadt
båll-spel, för hvilket nationala nöje ännu de gamla
Wasa-konungarne hade ett eget bållhus tätt invid
kongliga slottet.
att skjuta till måls. Våra förfäders färdighet i
målskjutning blir icke blott prisad af Olaus Magnus (VII: 2,
XV: 1) utan ihågkommes ännu i sägner vid gamla
gränsen. Målskjutning »om penningar» blir flerestädes
omtalad i domböckerna från böljan af 1600-talet.
Utom dessa hufvud-former förekommo af kamp-lekarne äfven ett oräkneligt antal af-arter, ännu brukliga hos Wärends-allmogen. Vi nämna ibland täflingar i brottning: att draga hank, draga kafle, spänna båge, pjätta gylte, tämja stutar, taga nackaspänn o. s. v. Ibland kapplöpningar: att hoppa bock, springa hjort, gå hjulgång, hoppa med stång o. s. v. Ibland täflingar i kast: att hyssa sten, göra slungkast, slå trill, slå stenpick o. s. v. Dessutom förekom ett oräkneligt antal mimiskt utförda kraft-rön och täflingar, såsom kränga hare, smida söm, rida till kongs, stånge-leken, ickorna-dansen, ifverkutta-rullningen, varg-leken m. fl. m. fl., till en del uppräknade i den bekanta visan om Fordna Svears Kämpe-lekar, som begynner:
Jule-klubban,
Stå på stubben,
Draga gränja, torka malt o. s. v.
När, vid midsommars-leken i det gröna samt i jula-gillet och lek-stugan, äfven qvinnorna togo del i leken, så utbyttes de ofvan nämnda hårdföra täflingarne emot spring-lekar, jul-lekar, dans-lekar och sitt-lekar af den rikaste omvexling, oftast mimiskt återgifvande en enkel handling, med beledsagande ord och sång. Vi hänvisa i detta afseende till den samling af folk-lekar, som förekommer i A. I. Arwidssons Svenska Fornsånger (Del. III.) och af hvilka ett icke ringa antal af ålder äro kända äfven i Wärend.
Med dessa folk-lekar var då öfvergången gjord till det slags ännu ädlare lekar, älskade i guda-hof och konunga-hof, i jula-gille och lekstuga, hvilka voro högsta uttrycket för nationens andliga lif, uttalande sig i toner, såsom sång-lek, fele-lek, harpo-lek, samt i tal och dikt, sägen och saga, gåta och ordstäf, såsom vitterlek och skalde-konst. Våra förfäder, ehuru okonstlade barn af naturen, voro nemligen inga råa barbarer. Tvärtom vittna alla spår, att de voro ett andeligen begåfvadt folk, med sinne för hvad som är stort i tanke och handling. Detta folk är då väl värdt att studeras i de minnen, som det lemnat i arf åt efterkommande. Ty det är i vårdandet af vårt nationela arf, som vi hafva att söka fäderneslandets framtid.
______________