Ströftåg här och der i Sverige/Vid Vestkusten

←  Bland sydsvenskar

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin Vid Vestkusten

Motala  →

XI.

Vid Vestkusten.

I sakta mak skred vår farkost förbi Orousts norra landtungor. Det var i början af en badtermin, och ångaren »Marstrand», som jemte »Valborg» går mellan Uddevalla och Lysekil, var öfverfyld med resande. Här och der bland menniskohvimlet på däck dök ett välkändt stockholmsanlete upp. Helsningar och frågor och välönskningar och meddelanden af många slag satte tungorna i gång. Men så kommo vackra och egendomliga stränder, och naturen tog ut sin rätt, då det vardt ett starkt gapande och många utrop af fastlandsbor och ostkustsmenniskor.

Det syntes allt skrofligare och vildare, men också allt svårare och trängre att komma fram. I stället för att vägen skulle öppna sig, ju närmare man nalkas hafvet, varder han allt mera sluten. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun och vara qvick i vändningarne, ty än bär det åt styrbord, än åt babord, och öfver allt äro klippor och grund. Oroust hafva vi redan lemnat och gå mellan Flatön och Dragsmarkslandet, än åt norr, än åt söder och slutligen rakt i nordost in i det trånga passet vid Lunnavik. Huru ångbåten kommer fram här, förefaller obegripligt, men det går.

Det är med en känsla af lättnad man svänger ut från Lunnavikssundet och finner sig på stora, vida Gullmarsfjorden. Snart är man vid Fiskebäckskil, en liten målerisk köping. Åtskilliga resande hafva der målet för sin färd. De aflastas i sällskap med en mängd annat gods, och efter fullbordad lossning vänder »Marstrand» åter stäfven norr ut och styr rakt på den köping som synes på andra sidan fjorden. Det är Lysekil. Vi äro framme. Fullt med badgäster på ångbåtsbryggan, blandade med köpingens mest framstående personer. Främst bland de framstående synes herr Bundsen, tullinspektor och »maire», alltid densamme, glad och förekommande. Och der hafva vi »professorn», hvilken med diagnostisk kännareblick tager en öfversigt af det stora antal helsosökande som finnes bland »Marstrands» last. Han tänker säkert redan på behandlingen, men han ler och räcker handen till vänligt välkomnande. Det ligger visshet om helsa och krafter redan i den blicken, om trefnad och välfinnande i det vänliga handslaget.

Så kraflar man sig i land bland badgäster och infödingar, och söker taga reda på sin bostad.

Hvarje dag anlända nya badgäster. Somliga se ganska lefnadsfriska ut, andras utseende är ej så tillfredsställande. Det senare är i synnerhet fallet med dem som ej förr infunnit sig i Lysekil.

»Så se de ut när de komma hit första gången», säga infödingarne, hvilka naturligtvis hafva tillfälle att iakttaga den förändring som Lysekil kan åstadkomma på en skröplig lekamen. »Men, se på den der! En ganska ståtlig figur, skulle vi tro», tillägga de och peka på någon kraftfull gestalt bland badgästerna. »Ni skulle hafva sett honom förlidet år, när han först kom hit. Han hade ej hufvudet så högt upp då, utan det hängde långt ned på bröstet. Blicken var slö, och hållningen slapp, och han drogs mer än han leddes i land och upp till sin bostad.»

Första ankomsten hit kan, äfven om man icke släpas upp från ångbåtsbryggan, vara föga lofvande. Har man fått sin bostad i granskapet af badhuset eller vid Kyrkviken, det eleganta qvarteret, kan äfven första ankomsten göra ett någorlunda godt intryck, och bor man i parken, kunde man tro sig vara i en riktigt leende natur; men ligger huset, der man skall lefva eller åtminstone tillbringa nätterna, långt bort i gamla köpingen, kan man under vandringen dit första gången gripas af svårmod.

Man vandrar först en lång väg, mycket dammig i fall väderleken är torr, mycket smutsig om det regnat, med ett hus här och der vid vägkanten, utan någon särdeles noggrann tomtreglering. Så bär det utför en krokig brant in på en oändlig fortsättning af den förra vägen, en längd utan bredd, visserligen stenlagd, men icke till fotgängares fördel, utan till deras förderf. Husen äro små, och alla vända gaflarne åt gatan.

Det varder allt trängre, ända till dess man hejdas af en vägg. Här måste det vara slut med Lysekil, tänker man och stannar villrådig. Ser man till venster, finner man en smal gränd, som leder ned till en brygga med båtar och båthus, fiskkorgar, strandvrak och bråte i den mest måleriska oreda. Skådar man till höger, ser man en brant stig, som förlorar sig i dunkelt krångel med små hus och täppor under en kal klippvägg. Men så upptäcker man, att gatan kröker sig omkring den hejdande väggen. Det var således icke alldeles slut på Lysekil. Man svänger förbi väggen och ser fritt vatten i bakgrunden. En frisk hafsflägt kommer oss till mötes och bjuder oss välkomna till gamla köpingens yttersta landsändar. Man hinner ändtligen sin bostad, finner honom vara glad och välmålad till det yttre, ljus och hemtreflig i det inre. Från fönsterna har man en vacker utsigt öfver vatten och klippor ända ut i Skagerrack. Har man väl gjort sig hemmastadd, går man snart åter ut, vandrar kanske en stund på stranden, nedanför lotsberget, tittar in i den stora grottan, der det är så mörkt och svalt och nästan trolskt, sätter sig der utanför och ser ut öfver vattnet.

Det blåser dag ut och dag in, ingen vanlig blåst, som stundom uppfriskar det inre af landet, utan en vestan, som i styrka öfvergår allt hvad de kunna föreställa sig som bo vid insjön Östersjöns stränder. Men storartadt är det och skönt som tafla. I förgrunden är vattnet ljusgrönt med hvita strimmor, långsträckta på några punkter, små, lifliga och lekfullt dansande på andra. Längre ut är färgen högblå, längst bort nästan svart; men det hvita går ej i strimmor längre, utan hopar sig i väldiga massor, som vräka sig mot klipporna, studsa till baka, komma igen i större antal och med förnyad styrka, spruta i jättekaskader högt mot skyn och falla ned i det grannaste hvita diamantregn, glittrande i solstrålarne. Svartskär och Guleskär döljas under dessa kaskader, och mot sjelfva stora Skeppsholmen tyckes hafvet hysa öfverväldigande planer.

Om man går upp på lotsberget, ser man det storartade skådespelet från en högre synpunkt. Men der uppe gäller det att kämpa för egen tillvaro. Så vidt man ej skall löpa fara att slungas ned af blåsten, är rådligast att krypa in i lotskuren, der utkik alltid hålles för att spana efter seglare som äro i behof af vägledning. Der inne står en gammal, groflemmad, väderbiten, trygg och förtroendeingifvande lots, hvilken med kikaren för ögat spejar öfver klippor, bränningar och det stormupprörda hafvet.

Hvart man skådar, märkes ej annat än skummande sjö och öfversköljda stenmassor. Längst ut det öppna hafvet, belyst af en glänsande sol och dock brusande af vrede. Ute i Skagerrack stryker ett och annat stort fartyg förbi utan att närma sig svenska kusten. Närmare synes fiskarebåtar, små som nötskal, tyckes det, hvilka kastas hit och dit och stundtals doppas så djupt i vågorna, att endast segeltopparna sticka upp öfver vattnet. Nu går den stora lotsbåten ut, väl bemannad, och hans storsegel, med den breda mörka strimman på midten, tecknar sig djerft mot klipporna, som glänsa så friskt efter alla öfversköljningarne.

Man lånar kanske lotsvaktens kikare ett ögonblick der uppe i kuren och prisar det goda fjerröret. »Det är min sons», säger lotsen. »Han fick honom i belöning, när han tog sin kaptensexamen i Göteborg.»

Lotsarnes söner varda ej alltid lotsar; de taga också kaptensexamen och föra Lysekilsfartyg, i hvilka de ofta sjelfva äro delegare. Lysekil har omkring 40 stora fartyg, de flesta briggar, men äfven skepp.

Men man stiger ned från lotsberget och vandrar åter genom de små gränderna. De små husen äro icke tröttande för ögat, ty deras färg är mycket omvexlande. Den ena gafveln är mörkröd, den andra ljusare röd, den tredje har ett tredje slags röd anstrykning, och bredvid lyser det gult och grönt, här och der litet brunt, till och med grått, nästan svart. Men alla grundmurarne äro hvitlimmade. Det är snygt och gladt. Genom de klara fönsterrutorna synas hvita gardiner, öfver allt renligt, till och med fint, stundom prydligt.

Större delen af dessa boningar eges af kaptener, hvilka under somrarne segla med sina fartyg i aflägsna farvatten, men vända åter till hemmen när höststormarne tjuta. Om somrarne hyras dessa hus ut till främlingar, som söka helsa i hafsluft och hafsbad, och kaptensfruarna krypa in i något litet kyffe, och vänta på männen, som de hoppas skola återvända när främlingsskaran dragit derifrån. I hvarje hus ser man vanligtvis en målning, aqvarell eller guache, i glas och ram och under ett skyddande sommarflor, hvilken tafla framställer kaptenens fartyg för fulla segel. Och på byråer och chiffonierer i de glada rummen stå kuriosa, som husets egare fört hem från sina långresor. Det är ofta ganska innehållsrika berättelser i porslin, fajans, brons, koraller, snäckor och Gud vet hvad allt om aflägsna länder och lyckliga ströftåg på hafvet i fredliga, vinstgifvande värf.

Många fullväxta manspersoner af infödingarne ser man ej till i gamla köpingen. De äro alla ute på sjön, icke på fiske, ty Lysekil är ej något fiskläge, utan »till kofferdis». Men man ser många små barn, solbrända, vackra och vänliga, och qvinnor, hvilka nästan alla se bra ut. Det är ett vackert slägte, raskt och ståtligt, kanske stundom dock med en anstrykning af svårmod. Det kommer sig af hafvets granskap, säges det, så väl det ena som det andra. Ej alltid lyser solen öfver köpingen. Höstdagarne äro mulna och stormiga, och alla fartyg vända ej hem.

Här och der möter man en gammal lots eller en gammal kapten, hvilkas yttre ej är så särdeles olika. De gamle hafva slutat att göra långresor, syssla nu med huset och täppan och båten der nere vid sjöboden och leka med barnbarnen. En och annan gammal sjöman är sommarseglare i hemmets farvatten och hyr ut sin goda segelbåt till badgäster samt följer sjelf med i hyran.

Ledsnar man att alltid gå den smala gatan, kan man vandra ned åt gränderna till sjöbodarne eller klättra upp till en terrass, som går högt öfver gatan, men der också menniskoboningar hänga på klippafsatserna, och hvarifrån man har utsigt långt ut åt vattnet. Och vare sig på den ene eller den andre vägen kommer man fram till backen, ofvan för hvilken nya köpingen vidtager. Det var der den numera aflidne konsul Mollén (den förste) byggde sitt hus för omkring fyra årtionden sedan, då för tiden det yttersta huset i köpingen, nu efterföljdt af en hel mängd andra, då Lysekil vardt köping och började höja sig till den betydenhet det numera eger, och genom sjöfart, handel samt äfven i synnerlig grad genom badinrättningen allt mer förkofras.

Der på kammen af backen och vid början af den bredare delen af stora gatan ligger gästgifvaregården, ett besökt värdshus, och sedan följa hus med handelsbodar, vinkällare, apotek och ett helt stadslif, som svänger af till det s. k. torget, bortom hvilket man har postkontoret, telegrafven och flere enskilda hus ända utåt Uddevallavägen samt, på andra sidan, parken och vägen till badhuset, der man först ser fruntimmerskallbadanstalten samt professor Curmans egendomliga och smakfulla hus i fornnordisk stil.

Det är norr om badhuset som det nya qvarteret vid Kyrkviken uppstått, uteslutande upplåtet åt badgäster, hvilka vilja bo nära sina bad och sin brunnsdrickning. Der bort om ligger kyrkan, en hvitmålad byggnad, som just icke är vacker, men hvilken eger en intressant, från Göteborg tagen predikstol.

Men nu är det tid att rådfråga professor Curman, badintendenten och den egentlige skaparen af badorten. På det stora varmbadhusets rymliga veranda är ett stort antal herrar och damer samladt. Professorn har stor mottagning, och det har han hvarje förmiddag samt en god del af eftermiddagen, i synnerhet under början af badtiden, ehuru rådfrågningstimmarne egentligen skulle vara inskränkta till två om morgonen samt en på eftermiddagen.

Huru många sjukdomshistorier han får i sig under ett dygn, är omöjligt att räkna; arbetet är ofantligt. Hvilka lidanden får han ej mönstra, döma och bota! Men de lidanden en sådan badhusläkare sjelf har att genomgå, äro ej heller få. Han skall ej blott tålmodigt afhöra alla skildringar om helsans klena tillstånd, utan ock om de pröfningar en stackars badgäst nödgas genomgå af väderlek, bostadsförhållanden, lifsmedel och mera dylikt. Han anses skyldig ej allenast att skaffa rum, och sådana som äro hvarje badgäst i smaken samt motsvara badgästens alla fordringar på beqvämlighet, och detta naturligtvis till billigt pris, utan äfven att svara för det lifsmedel må finnas efter hvars och ens smak, det väderleken är lagom för hvars och ens olika kroppsbeskaffenhet, att hvar och en må erhålla just den badtimme som är lämpligast i hvars och ens eget tycke, oberoende af tillgång och andra badgästers fordringar i samma väg, det alla må hafva roligt från morgon till qväll, det alla må kunna göra hvad dem lyster, utan att helsan lider deraf, med ett ord det allt samman må vara ett fullkomlighetens tillstånd. En klagar öfver sin mage, en annan öfver barberaren, en tredje öfver att Marienbadern har en underlig bismak, en fjerde öfver att han fått en bostad der solen skiner på samma gång in från alla fyra väderstrecken, en femte öfver att vattnet är för salt för hans fina skinn, en sjette öfver att musiken ej ännu anländt, en sjunde öfver att Hjos veckoblad ej finnes i läsrummet.

Men professorn har ett utomordentligt tålamod och en lika utomordentlig förmåga att ställa alla till freds. Om man går in till honom med ett molnhöjdt anlete, kommer man ut från hans mottagningsrum med klart skinande drag och håller helt förnöjd i handen sin »promemoria», der det står noga uppgifvet huru man skall bära sig åt för att varda en bättre menniska.

Med den promemorian vandrar man in till badhuskamreraren, hr Husberg, hvilken med samma vänliga och omtänksamma tillmötesgående tager hand om gästen, för in hans namn i badsällskapets stora bok, gifver honom alla nödvändiga upplysningar, skrufvar sig litet för att lemna den åstundade badtimmen, hvilken naturligtvis är upptagen, men slutar med att göra gästen fullt tillfredsstäld.

Ändtligen är man examinerad och approberad bad- och brunnsgäst, och man kan börja sin verksamhet som sådan.

Klockan är sex på morgonen. Man stiger upp. Det finnes visserligen de som lemna sängen först två à tre timmar senare, men de förstå ej att iakttaga sin sanskyldiga nytta och vi lemna dem i »bäddens qvafva iden».

Först en blick genom det öppnade fönstret. Vädret är klart och vackert. En lätt bris krusar vattenytan, vestlig vind och godt segelväder. Sedan man klädt sig, slår man sig ej ned vid kaffebordet, hvilket dukas först efter flere timmar, utan vandrar ned till badhuset, der brunnsdrickningen ock försiggår.

Det doftar så friskt från hafvet och från de små trädgårdarne. Den som tror att Lysekil icke har gröna träd och buskar samt äfven blommor, misstager sig mycket; men träden få akta sig för vestan, hvilken här icke uppträder i sefyrgestalt, utan med skarpa anfall på växtligheten. De träd som ej äro skyddade mot vestan, komma aldrig långt i höjden. På många ställen ser man träd, som äro ganska lummiga och vackra nära marken, men hvilkas toppar äro fullständigt aflöfvade. En särdeles vacker trädgård, utmärkt för sina skuggrika träd, sina jordgubbar, sina förtjusande rosor och den rika murgrön som kläder en hel klippvägg, är tullinspektor Bundsens. En annan lummig och sval, om också ej så blomsterrik, är den gamla Mollénska trädgården, der Sabina skänker ut vatten, d. v. s. der man betjenas med sodavatten från ett stånd, på hvars framsida spikats namnbrädet (»Sabina») från något gammalt fartyg, som lagt sig till hvila.

I badhuset saknas ej heller vatten. Se bara hvilken vördnadsbjudande styrka af buteljer, flaskor, krus och glas, som väcker vår uppmärksamhet så snart vi nalkas badhusets öfra veranda, hvilken också är brunnssalong. Två stora, runda bord stå redan mycket tidigt på morgonen dukade med Carlsbaderkrus, Marienbaderflaskor, Kissingerbuteljer, med Eger och Ems och Ronneby och allehanda andra helsovatten, och bakom disken i fonden syssla inrättningens biträden med ännu flere flaskor och glas af olika storlek, form och färg.

Verandan är snart fullpackad med törstande brunnsgäster, och så börjar flödet. »En drack ett stop, ett halfstop drack en.» När man kl. 7 inträder på valplatsen, tänker man: »Innan våra stackars magar få i sig allt detta, måste väl lång tid åtgå», men klockan har knappt slagit nio förr än allt är förbrukadt. Vid sist nämnda timme tystnar musiken, som förut hjelpt att smälta vattnet och sätta ton ide lifliga samtalen, och då börjar den stora vandringen upp till sällskapssalen, der man håller morgonbön. En och annan ligger dock redan då i badet, vare sig varmt, halft eller kallt, eller sitter redan vid frukostbordet, men salen är likväl fyld.

Efter morgonbön och morgonkaffe är man oförhindrad att fortsätta sin verksamhet för dagen. Då börjar kanske det egentliga arbetet, som består uti att göra rakt ingenting, hvilket påstås vara den naturligaste sysselsättningen för en badgäst. »Sysslolöshet är mig alltid odräglig», skref Tegnér en gång, »när den är anbefald, ehuru mycket jag annars älskar den.» Men här tyckas åtminstone de flesta icke finna den anbefalda sysslolösheten det ringaste odräglig. De arbeta dermed af hjertans lust och lyckas ofta ganska bra. De vandra dagen i ända från öfra verandan till nedra verandan, från denna till sällskapssalen, derifrån åter till öfra verandan, alltid med mycket sakta fart och med väl afmätta rörelser. De sätta sig och stirra på Gullmaren, och när de tröttnat dervid, vända de sig om och stirra på den uttorkade terrassen på andra sidan, hvarefter de möjligtvis maka sig ända upp till tidningsrummet och stirra i ett blad. När de hafva fortfarit med den sysselsättningen några timmar, är det tid att taga t. ex. varmbad. Efter badet börjar åter vandringen, hvarefter det är tid att äta middag.

Ofvanpå middagen återtages förmiddagens sysselsättning, afbruten möjligtvis af en seglats på ett par timmar, och så kommer qvällen, hvarefter det är slut med den dagens arbete. Det är otvifvelaktigt ganska ansträngande, men lär också vara mycket helsosamt.

Det gifves dock andra, hvilka redan kl. 7 på morgonen hoppa i kallbassinen hos Kalle Hare, kallbadhusets för herrar uppmärksamme syssloman, derpå frukostera och sedan utan dröjsmål kasta sig i en segelbåt, låta båtföraren sticka ut till sjös och ej komma igen förr än till middagen, hvarefter de åter ila ned i båten och fara af för att återvända sent på aftonen. Somliga lefva ständigt på sjön, andra ständigt i land, de flesta dela dock sin tid mellan begge, och det torde väl vara det rättaste.

Man kan få bad af nästan alla möjliga slag. Baderskorna äro alla skickliga i sitt yrke och arbeta i sitt anletes svett med dussintals kroppar hvarje dag.

Men sedan man tagit ett visst antal varmbad, förklarar professoren det vara tid att öfvergå till »halfbad», en förberedelse för kallbaden. Det är kanske icke alla som veta hvad ett »halfbad» vill säga. Det är en föga angenäm tillställning, men som lär vara »obegripligt nyttig». Först springer man sig varm, sedan rusar man in i n:o 15 eller n:o 16, sliter af sig kläderna i afklädnadsrummet och störtar utan tvekan — den minsta tvekan skulle skämma alltsamman — in i badrummet samt bums i karet, som innehåller mycket litet, men ganska svalt vatten. Hu! Man vill krypa helt och hållet under vattenytan, men vattnet räcker ej till, och baderskan fattar med starka händer den olycklige och fasthåller honom i sittande ställning, så att vattnet täcker endast nedre delen af kroppen. Tänk er belägenheten! Lyckligtvis lemnas offret ej tid till eftertanke, ty baderskan börjar oförtöfvadt behandlingen. Hvilken armstyrka hafva ej dessa qvinnor! För ett sådant gnideri har man aldrig förr varit utsatt. Baderskornas sätt att bereda menniskohud är något utomordentligt, som ej kan med ord återgifvas. När man slutligen hunnit kokpunkten, d. v. s. då offrets hud antagit kokt hummers färg, tillåtes man resa sig, och innan man hinner blinka, har man ett ämbar kallt vatten på ryggen. Ett ofrivilligt »dra åt fanders» undslipper syndaren, som i vredesmod vänder sig om, men helsas af en ny störtskur äfven på den sidan, och derpå ännu flere, hvarefter han tillåtes att åter inträda i sin klädloge, der han mottages med varma servietter, ytterligare gnides, får bastonad under fotsulorna — och plötsligt känner sig å nyo som menniska, till och med bättre menniska än förr.

Från halfbadet går en normal badgäst till Kalle Hare i kallbadhuset, och det skall vara att sätta kronan på verket, fastän många aldrig hinna så långt på första sommaren.

Har man på detta sätt saltat in sig under några veckor, bör man hoppas att kunna hålla sig öfver hösten och vintern utan att skämmas. Verkan af kuren kommer först efteråt, försäkras det till alla klentrognas tröst och uppbyggelse. Fram emot jul lär man vara alldeles helsofull. Och hjelper det icke med ett års kur, har Lysekil icke något emot att man kommer dit äfven följande år.

———♦———