Svensk musikhistoria/8
← MUSIKEN VID KYRKA OCH SKOLA UNDER STORMAKTSTIDEN |
|
MUSIKLIVET I HUVUDSTADEN UNDER ADOLF FREDRIK → |
8. Musiklivet i huvudstaden under Fredrik I.
Den högre konstmusikens avgjorda nedgång under 1700-talels tvenne första årtionden till förmån för den enkla populära instrumentalmusiken hade en ej ringa betydelse för framtidens musikutövning. 1600-talets konstmusik hade varit bunden vid hovet och skolorna. Till folket nådde den ej. Den nya enkla musiken tillhörde emellertid borgarklassen i staden och förutsatte en allmännare musikodling än den man förut haft. Denna större verkningskrets skulle med tiden giva musikutövningen en bredare grundval än förut.
Under Fredrik I:s tid samverkade både hovmusiken och borgarklassens i Stockholm musikintresserade medlemmar för åstadkommande av ett djupare och allsidigare musikliv. Ur denna samverkan framstod med 1740-talet de första försöken till ett allmänt konsertväsen, något som i sin tur gav upphovet till ett rikt florerande virtuosväsen, varmed följde större krav på den utövande musikern. Då dessa krav endast kunde fyllas genom metodisk utbildning, höjdes allt starkare rop på en undervisningsanstalt för landets musiker.
1700-talets slagord “utile dulci“ avsåg ej endast en odling av det angenäma vid sidan om det nyttiga utan framför allt en samverkan mellan båda, konst och vetenskap i förening. Då de naturvetenskapliga intressena sattes i högsätet, hade denna åskådning om vetenskapens och konstens samverkan till följd, att inom tonkonsten de akustiska och mekaniska problemen vunno beaktande. Konstruktionen av nya instrument var föremål för alla musikintresserades uppmärksamhet.
Hand i hand med naturstudiet gick intresset för långt avlägsna länder, och forskningarna på dessa områden öppnade nya möjligheter ej blott för vetenskapen utan även för konsten. Frihetstiden blev en upplysningssträvandenas tid med stora pedagogiska intressen inom konstens alla grenar. Ej blott utöva en konst, utan tillika lära känna och förstå den blev tidens lösen. Vid sidan om den praktiska musikutövningen gick en strömning, där resonerandet, estetiserandet och teoretiserandet sattes i högsätet. En ohämmad glädje att experimentera, försöka sig på allt, finna på nya rön, nya vägar, behärskade alla. Det kom att ligga något av ungdomlig oro i tiden, intet blev fast utan allt flytande, rörligt. Vad som i dag var gott, var redan i morgon kastat åt sidan för något annat. Härmed följde även en böjelse för det ovanliga, det sensationella. Allt hade anspråk på den stora publikens intresse, blott ej det vardagliga.
Som en motvikt häremot begynte den lärda forskningen samla och ordna, det gamla fick ett visst kuriositetsintresse, blev själv en sensation, som även det kunde vinna beaktande.
Vi skola i det följande belysa några av dessa för frihetstiden karaktäristiska drag.
Det svenska hovkapellet hade intill 1726 dåvarande hovmarskalken Andreas von Düben till högsta chef. Under honom fungerade ävenledes till år 1726 Gottfried Buchholtz. Ännu en vice kapellmästare omtalas i hovräkenskaperna fr. o. m. 1721: Johan Helmich Roman. Om honom heter det 1720 “kommen i Johan Wolfs ställe i febr. 1720“. Han var då endast “musikant“ i hovkapellet. I nästa års räkenskaper står “vice kapellmästare Joh. Helmich Rohman efter kungl. maj:ts nådiga brev av den 18 dec. 1721 avancerat till caracteren“. Han hörde sedan till de högst avlönade musikerna och erhöll först 1729 titeln kapellmästare. Över honom stod sedan blott kammarherre Carl Franc, vilken hade “inseendet och directionen vid musiken“.
Den nye hovkapellmästaren, vilken först med år 1729 erhöll platsen som högste chef, hade av allt att döma alltsedan 1721 i verkligheten varit ledaren, ja t. o. m. dessförinnan varit förste mannen, enär han redan 1720, ehuru då blott “musikant“, d. 3 maj anfört musiken vid konung Fredrik I:s kröning i Storkyrkan i Stockholm. Han hade förut tillhört hovkapellet sedan 1711 men rest till utlandet att vidare förkovra sig.
Johan Helmich Roman var född i Stockholm d. 26 okt. 1694 och var son av hovkapellisten Johan Roman, vilken tillhört hovkapellet sedan 1683. Johan Helmich hade redan tidigt visat stor musikalisk begåvning och uppträdde redan vid 7 års ålder vid hovet som violinspelare med anmärkningsvärd skicklighet. 1714 fick han på hovets bekostnad företaga en studieresa till England, där han bl. a. åtnjöt undervisning av den lärde Pepusch. Han anställdes som violinist vid k. operan i London och blev snart känd för sitt goda spel. 1717 lät Roman fästa sig vid hertigens av Newcastle kapell. 1720 kallades han dock genom svenske ministern i London tillbaka till Sverige, s. å. som hans fader dog (12 febr.). Han tog sedan verksam del i all den officiella musik, som förekom vid hovet.
1725 komponerade han en festkantat för konungens födelsedag d. 17 april; 1726 en annan för drottningens födelsedag d. 23 jan.; nyårsdagen 1727 en “Cantata zu einer Taffel-Musik bey der Köngl. Taffel“; en särskild festmusik vid konungens återkomst från sina tyska arvländer den 13 nov. 1731; därjämte en kantat vid Ulrika Eleonoras födelsedag 23 jan. 1730. Tillika utgav han 1727 Sonate a flauto traverso, violone e cembalo med en dedikation till drottning Ulrika Eleonora, omfattande 12 sonater. En annan instrumentalmusik, dock endast i handskrift bevarad, skrev han vid 30-talets början för en “festin“ hos ryske ministern greve Golovin. Denna musik är en suite för stråkorkester i ej mindre än 45 satser.
1735 lämnade han hovkapellet i hovkapellisten Gustaf Wittes händer och for ånyo utrikes. Färden gick åter till England, sedan till Paris och därefter till Italien. Han dröjde först i Rom och Neapel, for sedan över Padua, Florens, Bologna, Venedig till Tyskland (Wien, München, Augsburg, Dresden, Berlin) och återkom i juni 1737 till Stockholm.
I kapellet synes han sedan ha varit mindre verksam. Redan 15 mars 1738 anställdes Petter Brandt som konsertmästare (första gången denna titel förekommer i Sverige) omedelbart under hovkapellmästaren. Överhandtagande sjukdom synes ha tvingat honom att åtminstone tidtals söka landet. 1744 inköpte han en jordbruksegendom Haraldsmåla i Ryssby socken, Kalmar län, och tillbringade där sina återstående dagar. Den 19 okt. 1758 avled han där. Fr. o. m. 1745 d. 14 jan. erhöll Petter Brandt “Capellmästare caractär“ och fr. o. m. den 12 nov. 1746 benämndes Roman “hovintendent vid hovorkestern“. Först med Romans död blev Brandt förste hovkapellmästare.
Trots denna mindre direkta förbindelse med hovkapellet efter andra utrikesresan fortsatte Roman att skriva musik vid hovfester. Så komponerade han t. ex. musik vid drottning Ulrika Eleonoras bisättning 1741, vid arvprinsen Gustafs födelse 1746, vid Fredrik I:s begravning 1751, vid Adolf Fredriks kröning s. å., “nyårsmusik“ 1754 m. fl.
Jämte denna officiella musik komponerade han en del instrumentalmusik, däribland 21 “symfonier“, 1 “sinfonie per la chiesa“, 1 “ouvertura di chiesa“, 5 andra ouverturer och 5 suiter. Av kammarmusik märkas: en trio för 2 oboer con basso, 13 stråktrior (“sonater“), diverse smärre satser för stråkar, pianostycken (12 suiter, 12 sonater, 7 klaverstycken) och violinmusik (17 sonater m. m.).
Till hans bästa saker höra slutligen hans kyrkliga körverk för årets sön- och högtidsdagar, av honom själv sammanfattad under namnet Romans sabbatsro (en annan samling har fått namnet Romans husandakt).
Jämte sin verksamket som kompositör verkade Roman genom offentligt uppförande av de stora berömda mästarnas arbeten för spridandet av en god musikalisk smak. Givetvis står hans arbete för bekantgörandet av Händels verk i främsta rummet. En passionsmässa, vilken han 1731 uppförde i Stockholm, var till större delen efter musik av Händel, förutom några körer, vartill judiska melodier blivit använda. Denna passionsmässa upplevde flera uppföranden: andra gången d. 12 mars 1732 på Riddarhuset; tredje gången 1734 med två koraler ur svenska psalmboken tillagda; s. å. ett nytt något förkortat uppförande. Ännu 1753 uppfördes mässan offentligt. D. 19 jan. 1734 gavs Händels Acis och Galathea i svensk översättning. Samma år blev även Händels oratorium Ester spelat. Vid Adolf Fredriks kröning 1751 uppfördes tvenne kompositioner av Händel: ett Anthem “Gud stånde upp att hans fiender måge förspridde varda“, samt en kör “Prise Jerusalem Herran“. För kyrkans alla större högtidsdagar sammanskrev Roman en samling av 20 körsånger med orkester. Bland dessa träffa vi kompositioner av de förnämsta dåtida och föregående tiders mästare såsom av Carissimi (4), Lotti (3), Fux (3), Sarri (2), Angelo Ragazzi (1), Leo (1), Lasso (1) och Croft (1).
Av stor betydelse var Romans uteslutande användande av svenska språket. Till sina egna kompositioner hämtade han städse blott svensk text, till de utländska översatte han den alltid. För svenska språkets musikaliska behandling blev denna hans verksamhet under de kommande tiderna av stor betydelse. Även erhöll han offentligt erkännande härför av Kgl. Vet.-Akad. (1747 års Handl.). — Han översatte till svenska flera utländska musikteoretiska arbeten såsom: Gottfried Kellers 1707 i London utgivna A Complet method of attaining to a thorough-bass (Ett tydligt sätt att lära spela generalbas på orgor etc.), Francesco Gasparinis “En uti Harmonie övad på Clav-Cymbal“; “En traktat om Harmonie“, efter engelskan. Dessutom översatte han Wilh. Asshetons “Ett tal om dödssängs bättring", vilket i tryck utkom 1743 i Stockholm. I alla dessa arbeten röjer Roman en ovanligt klar och ren behandling av svenska språket.
I hovkapellet skedde under Romans tid ingen nämnvärd förändring. Endast discantisterna utbyttes mot tvenne sångerskor. Att så verkligen är förhållandet kan synas förvånande, då Roman själv på 1730-talet lär ha yttrat: “Då jag 1720 uppförde kröningsmusiken, voro vi allenast 20 musici och knappt någon fanns i collegierna, som kunde biträda utan måste förskrivas från gymnasierna. Nu äro vi långt över 100 och alla i Stockholm“. Emellertid kan härmed ej menas, att hovkapellet med ens vuxit till detta stora antal, utan endast att vid uppförandet av stora körverk Stockholm kunnat lämna så många hjälpkrafter, att man ej behövt anmoda landsorten om hjälp. Att Roman förmått skapa ett så livligt intresse för musik kan ju vara hedrande nog för honom.
Av musikerna i hovkapellet på Romans tid ha vi redan nämnt Gustaf Witte och Petter Brandt. Av dessa var den förre ställföreträdande kapellmästare under Romans utrikesresa 1735—37. Om honom känna vi endast, att han 1704 inträdde i hovkapellet som instrumentist och kvarstod där till sin död d. 8 dec. 1759. Alltsedan 1722 nämnes han i räkenskaperna som första namnet bland kapellisterna. Petter Brandt antogs i hovkapellet d. 10 maj 1735 och befordrades d. 15 mars 1738 till konsertmästare; Den 14 jan. 1745 blev han hovkapellmästare och kvarstod som sådan till sin död d. 9 aug. 1767; sedan 1759 med Anton Perichon som konsertmästare.
Som andra namnet efter Gustat Witte nämnes Jakob Henrik Meijer. Han omtalas som efterträdare till sin broder Frans Henrik Meijer[1], vilken inkom “sist i juni. 1728“ men ej kvarstannade mer än 3⁄4 år i landet. Jakob anställdes 10 april 1729 och stannade i hovkapellet till sin död d. 24 nov. 1760. Av honom äga vi 3 festkantater i behåll. Den första gavs på drottningens födelsedag d. 23 jan. 1735. Den andra från d. 9 sept. 1735, mera i dramatisk form, har titeln “Den i kärleken segrande Hippomenes“, uppförd med anledning av Jacob Clasons och Margareta Polacks bröllop. Den tredje i oratorieform uppfördes på Riddarhuset d. 21 mars 1736.
Av de utländska musiker, vilka av misstag nämnts som svenska hovkapellmästare, har Conrad Friedrich Hurlebusch aldrig tillhört det svenska hovkapellet. Han kallades visserligen till Sverige av Düben och synes ha varit bestämd till kapellmästare. 1723 erhöll han anställning vid hovet (ej hovkapellet) och avreste i april från Hamburg över Köpenhamn till Stockholm. Väl framkommen fanns emellertid ingen syssla åt honom. Någon lön utbetalades ej heller, och han nödgades därför resa tillbaka igen. 1725 skrev han dock tvenne officiella stycken, ett för konung Fredrik I:s ankomst till Sverige d. 15 jan. och ett för drottning Ulrika Eleonoras födelsedag d. 23 jan. Hans avresa synes ha skett sistnämnda år. Att han själv ansett sig som kapellmästare i Sverige visar en beteckning, som han satt på en komposition: “maestro di capella di re de Suezia“. 1726 var han i Bayreuth.
Fortunato Chelleri kallas även “kapellmästare hos konungen av Sverige“ och detta med en viss rätt. Fredrik I var nämligen samtidigt lantgreve av Hessen-Kassel och i denna egenskap hade han Chelleri till kapellmästare, men ej i Stockholm utan i Kassel. Chelleri lär ha besökt Stockholm 1731 men snart nog återvänt. Uppsala bibliotek förvarar 3 ouverturer, 1 rondo, 2 partiter, 1 sonat och 1 symfoni av honom. Om dessa stamma från hans svenska vistelse kan ej utrönas.
Av andra musiker från Romans tid kan nämnas Michael Zettrin. Han tillhörde hovkapellet 1711 till 1728, då han blev rektor vid stora skolan i huvudstaden. Han beklädde därjämte organistbefattningen vid Riddarholmskyrkan. Enligt Hülphers ägde han stora samlingar, vilka efter hans död skingrats. En förteckning över svensk musik i tryck och handskrift av 1779 omnämner dessa samlingar, vilka få titeln “Miscellanea musica eller Anmärkningar och avhandlingar rörande musiken, extraherade och översatta utav åtskilliga auktorer, som därom skrivit“. Den första utgör en förteckning över musikinstrument, enkannerligen orglar i Sverige och i utlandet. Den andra handlar om generalbasen; den tredje är ett utdrag ur Cartesii musikavhandling; 4:de ett utdrag ur And. Werckmeisters “Orgelprov“; 5:te extrakt ur Matthesons “Neueröffnetes Orchester“. Boken slutar: “Dessa skrivne extrakter och anmärkningar rörande musiken äro började den 14 sept. 1705 och slutade d. 19 sept. 1721“. Zettrin är således en av föregångarna till Hülphers. Han utgör ett gott bevis på, huru tidigt frihetstidens forskaranda begynte även inom musiken.
En annan svensk tonsättare från förra hälften av 1700-talet var David Kellner. Född i Leipzig träffa vi honom första gången i Sverige 1711 som klockspelare vid Tyska kyrkan i Stockholm. Jämte denna plats skötte han även organistbefattningen i Jakobs kyrka. Han avled d. 6 april 1748. Kellner var en skicklig organist och utövade en betydande verksamhet som lärare och musikteoretiker och verkade dessutom för kyrkomusikens förbättrande samt komponerade fera saker i kyrklig stil. Mest betydande är han som teoretiker genom sin skrift Treulicher Unterricht im Generalbas, vilken utkom i tryck i Stockholm 1732, och översattes till svenska 1739 av J. Londée. Viktigt i musikhistoriskt hänseende är detta arbete, alldenstund musikteorien här för första gången är helt byggd på dur- och molltonarterna. Arbetet förblev länge den enda lärobok i musik i Sverige. Kellner var den förste, som i Sverige införde en Clavessin d’amour 1728. För kyrkan sammanskrev han en koralbok, avsedd för organister. 1747 utgav han i Hamburg XVI auserlesene Lautenstücke, bestehend in Phantasien, Chaconnen, Rondeau, Giga, Pastorel, Passepied, Campanella, Sarabanda, Aria und Gavotte. Den torde vara en av de allra sista lutböckerna med fransk luttabulatur (ex. i Upps. bibl.). Som kompositör lära vi slutligen även känna honom genom ett till konungens namnsdag d. 18 juli 1720 komponerat stycke “Der frohlockende Parnassus“.
En annan svensk tonsättare, vilken haft sin verksamhet på ungefär samma område som Kellner, var Ferdinand Zellbell d. ä. Han var son av en rådman i Uppsala och föddes där 1689 samt inträdde i hovkapellet 1715 och tillhörde detta till sin död d. 6 Juni 1765; fr. o. m. 1717 var han därjämte organist vid Storkyrkan. År 1740 utgav han i tryck en Temperatura tonorum. Mest bekant blev han genom sin koralbok, utarbetad omkr. 1749, vilken erhöll stor spridning. Zellbell prisas av sin samtid som en mycket skicklig orgelspelare. Även utbildade han flera organister.
En högt ansedd organist var dessutom Ernst Johan Londicer. Han var född i Stockholm 1717 som son av en hovkapellist. Uppträdde redan vid 6 års ålder på en konsert hos hovmarskalken baron von Düben och satte alla i förvåning genom sin skicklighet i klavérspel. Vid 8 års ålder skötte han ensam organistplatsen i Jakobs kyrka. 1727 anställdes han i hovkapellet. Han företog sedan med kungligt understöd en resa till utlandet för att vidare utbilda sig i orgelspel. Efter 3 års vistelse i utlandet återvände han till Stockholm, där han 1730 vid blott 13 års ålder blev organist i Maria kyrka. Hovkapellet tillhörde Londicer från 1730 till 1763. På 1750-talet var han ännu kvar vid Maria kyrka men utbytte denna plats sedan mot organistbefattningen i slottskapellet. När han dött, veta vi ej. Han ansågs som sin tids skickligaste orgelspelare. Man jämförde honom längre fram med Vogler.
Under senare delen av Fredrik I:s regering kom virtuosväsendet högt i flor genom det då begynnande konsertintresset. Någon bestämd tidpunkt, när konserter begynte anordnas i huvudstaden, kan ej bestämmas. De första offentliga uppförandena sammanfalla med teatraliska skådespel. Musikstycken, från teatern fullt skilda, uppfördes offentligen först på 1730-talet. Den första är den redan omtalade av Roman föranstaltade konserten med Händels Passionsmusik på Riddarhussalen 1731. Riddarhussalen blev sedan den förnämsta konsertlokalen till långt in på 1800-talet. Ett stycke, vilket ofta gavs, var Pergoleses Stabat mater. I Stockholm uppfördes detta bl. a. 1749, 52, 60, 61 samt flera gånger under Gustaf III:s regering.
Till hovets förnämsta förlustelser under stormaktstiden hörde uppförandet av dramatiska skådespel och baletter. Den sist omtalade teatertruppen var Rosidors, vilken under Karl XII:s första regeringsår spelade en så stor roll. Efter denna trupps avgång dröjde det länge, innan något dramatiskt sällskap visade sig i Stockholm. Det första av mera musikalisk betydelse blev ett 1723 inkallat franskt operasällskap. Det allmänna namnet på detta var Académie royale de musique. Konungen själv förklarade sig för dess beskyddare. Det enda bekanta uppförda stycket är ett på drottningens födelsedag d. 23 jan. 1724 spelat Divertissement. Texten till detta var lämnad av en aktör vid truppen, Chateaufort, musiken författad av en aktris vid samma trupp, m:lle Dimanche. Ett nytt franskt operasällskap synes ha infunnit sig vid hovet 1727, enär detta år ett nytt divertissement vid drottningens födelsedag uppfördes, med text författad av skådespelaren Langlois, samt musik av sällskapets kapellmästare Bourgoin le Romain. 1733 ankom ett band högtyska komedianter, vilket vid annonseringen av sina föreställningar särskilt betonade “en stark och angenäm instrumentalmusik“. Till någon stående teater med musik kom det under hela Fredrik I:s regering ej. Av dramatiska representationer med musik känna vi endast några få, spelade vid de stora hovfesterna. Bland dessa må nämnas ett Divertissement en musique, uppfört d. 11 juni 1741. Texten var av Ch. Langlois, musiken av hovtrumpetaren Johan Konrad Kubhlau. D. 20 maj 1747 kom på kgl. svenska skådeplatsen för första gången till uppförande operan Syrinx (musiken i Finspångs bibl., nu Norrk.). Till denna var musiken dels komponerad, dels arrangerad av organisten vid holländska kyrkan i Stockholm Ohl. Musiken var i övrigt hämtad från Händel och Graun.
- ↑ Se Eitners Quellenlexikon, som ej omnämner brodern i det svenska hovkapellet.