Svenska Parnassen/II/Den historiska och politiska visan
| ← Fru Rangsjuk |
|
Sinclairvisan → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 467–477 av Ernst Meyer från 1889. |
DEN HISTORISKA OCH POLITISKA VISAN UNDER FRIHETSTIDEN.
Den historiska och politiska visan under frihetstiden.
Den politiska visan äger gamla anor i vårt land, ehuru endast få rester af denna efemära literatur bevarats till våra dagar. Redan under medeltiden visste man att i en »lustig liknelse» om konung Albrekt håna ned denne och hans följe af tyska lycksökare, och man förstod äfven godt att uppskatta den verkan, som fosterländska segersånger ägde på sinnena; man behöfver blott påminna sig Brunkebergsvisan, dikten om Thord Bondes mord, sångerna om Gustaf Vasas underbara befrielseverk m. fl. De strider, som förberedde och åtföljde reformationen i vårt land, aflöpte ej heller utan dylika dikter. Den nitiske biskop Brask lät, då konungen stängt hans eget tryckeri i Söderköping, i Köpenhamn pränta en följd af visor rörande de nya kätterierna, hvilka dikter sedermera spriddes kring i landet »den simple menige man till mycket obestånd». Sjuårskriget mellan Sverige och Danmark framkallade en annan störtflod af bittra niddikter. Erik XIV med sitt lidelsefulla, hämdlystna temperament omgaf sig nästan med en stab af dylika smädeskrifvare, hvilkas arbeten han sjelf ej sällan öfversåg. Så äger man ett bref till Jöran Persson, hvari brefskrifvaren berättar, att konungen sjelf granskat den nya visan om Ronnebys eröfring och derför sänder Jöran Persson en afskrift att »till några tusen (exemplar) tryckas och evulgeras». Mängden af dessa niddikter var så stor, att man t. o. m. ansåg sig tvungen att i den slutliga fredstraktaten införa en särskild paragraf om deras undertryckande. Tvisten om Johan III:s liturgi och ännu mer den förbittrade kampen mellan Sigismund och Carl gåfvo anlednnig till en både rik och etterdrypande visliteratur, hvilken genom den råa, oförsonligt hatfulla tonen måhända utgör det mörkaste bladet i vår vitterhetshistoria. Inför Gustaf Adolfs strålande uppenbarelse tystnade dessa missljud, och den politiska visan är under hans tid ett enda segerjubel. Men om man af denna diktart fordrar ett lefvande intresse för dagens händelser och de brännande frågorna på statslifvets område, då söker man fåfängt efter en enda politisk visa under 1600-talet. Inrikes angelägenheter blefvo under denna tid sällan föremål för poetisk behandling; skalden hade ej att bjuda på några kraftiga inlägg i tidens riksdagstvister, utan föredrog att med några underdåniga fägnesånger uppvakta de höge herrarne, som betalade hans rimmerier. Och kan man väl undra därpå! I enväldets skugga har den politiska dikten aldrig kunnat slå rot.
De enda visor, som beröra politiska förhållanden, äro de, hvilka äro egnade åt förherrligandet af fäderneslandets segrar. Så äga vi — för att blott nämna några af de vigtigaste — en i folkviseton hållen dikt, skildrande Carl Gustafs djerfva segertåg, och Gunno Eurelius-Dahlstiernas Giöta Kiämpa-Visa om Koningen å Herr Päder, denna trots sin braskande ton likväl så stämningsrika segersång öfver Narva-slaget. Äfven om Carls följande segrar vet den poetiska literaturen att förtälja; men den äger intet ord för alla de namnlösa lidanden, som dessa ofredsår kostat den svenska allmogen. Blott från det sista året af denna olycksregering finnes en gripande liten dikt, som gifver oss en inblick i den menige mans vedermödor; öken tagas i mät för skatten, det sista lammet går åt till en kanna öl, och till råga på eländet kommer värfvaren, som sticker in den stackars bonden i knekthopen.
Så kom frihetstiden. Enväldet var krossadt, folket fyldes af ett nytt, medborgerligt lif, och i dettas spår följde den politiska visan. Vi hafva vid redogörelsen för Dalins verksamhet påpekat och aftryckt några dikter af detta slag, och här återstår endast att tillägga några ord. Dalin är onekligen representanten för frihetstidens politiska visa under dennas tidigare skede. Det är en älskvärd, urban ton, som genomgår dessa äldre dikter. Dalin kunde ännu uppvakta små hatt-fröknar med visor i deras tycke och på samma gång våga att åt deras lika näpna motståndarinnor i mouche och puder skrifva ny text till mössornas partisång Ich denk mir’s. I den högaristokratiska orden Avazu och Wallasis med dess hemlighetsfulla ceremonier var det Dalin, som angaf tonen:
Friska hjertan, milda löjen,
Glada tungor, rena nöjen,
Hurtigt mod på riddarvis
Ska var orden städse pryda,
och betyda
Avazu och Wallasis.
Det politiska hatet fick heller icke störa dessa »rena nöjen», då den väldiga Avazu-pokalen vandrade laget rundt eller ordens »stora vin- och pouncheskålar» tömdes. Men likväl svärmade man för ett politiskt ideal. Bland medlemmarne såg man den tappre Düring, som vid Carl XII:s sida kämpat i Stralsund och vid Fredrikshald, hattpartiets unge, lysande chef Charles Emil Lewenhaupt, hvilken lika-ledes förvärfvat sina sporrar i Kung Carls tjenst, och — främst bland alla — den oförfärade karolinen Gustaf Fredrik von Rosen, konungens följeslagare på den sagolika ridten från Turkiet till Pommern. Det är också Carl XII:s namn, som utgör temat för alla Avazusångerna. Mot samtidens veklighet och öfverkloka politik satte den unge ordensskalden Carols väldiga kämpagestalt:
Hvem må det ej beveka,
Att på vart lejons graf en hop med råttor leka?
Det var rimmad hattpolitik, men i dennas mest tilltalande form. Så småningom ändrade sig dock Dalins sympatier, han började öfvergifva hattpartiet och närma sig hofvet. Äfven från denna tid finnas en mängd politiska visor, bland dem flera af Dalins bästa. Så t. ex. har han i ett förträffligt litet epigram affärdat den nya hattregeringen, som med så stora ord tog arf efter den gamle Horn:
Hör, Lasse kusk, sad’ kusken Pelle,
Du kör, men kommer ej ur ställe;
Du gör som kusk platt intet gagn:
Stig af: jag köra vill allena.
Han körde; men det börja skena,
Att hin tog vid båd’ häst och vagn.
Högst bland dessa politiska visor står väl den ypperliga Kämpevisa, hvilken redan meddelats i denna samling (I, 183) och där Dalin med en nästan godmodig satir skildrar hattarnes misslyckade krig mot Ryssland och det därpå följande tronföljarvalet.
Den lekande ironi, som utmärkte Dalins dikter, blef snart ett alltför kraftlöst vapen i partipolitikens hand. Lidelserna råkade i svallning, och man behöfde mera etsande syror för att gifva en bild af landets inbillade lidanden. Följd af några bittra niddikter steg den gamle statsman, som så länge länkat Sverges öden, ned från kanslipresidentstolen, och kort derefter utbröt kriget. Dikt följde nu på dikt, än besjöng man den förmodade segern vid Vilmansstrand, än uppmanade man till hämd för Malcom Sinclairs mord, än smädade man de olycklige generalerna Buddenbrock och Lewenhaupt, än tog man deras försvar och sökte välta skuldbördan öfver på hattpartiets lättsinniga politik — öfverallt möter man dessa braskande ord om den svenska tapperheten, hvilka så länge ansetts såsom ett uttryck för en högstämd fosterlandskärlek. Krigets olyckliga utgång hade ej berott på feghet — en svensk hade ju visat sig lika god som tio ryssar — utan på anförarnes oduglighet och förräderi. Mot dem vände sig derför de felslagna förhoppningarnes hela hat. Om Buddenbrock heter det i en visa:
På galgar skola djupt hans skambedrifter ristas,
Af gastar skrikas ut, som på slik’ ställen vistas,
Ja, korpar ropa ska’ utur hans sköld och hjelm:
Han lefde som en räf och dödde som en skälm.
Så småningom började krigets sår läkas, och de politiska visorna tystnade; endast en och annan mera fredlig dikt såsom den allegoriska fägnesången Hönsgummans visa (1751) läto höra sig. Men snart skulle hatet flamma upp i ny låga. 1755—1756 års riksdag och den misslyckade statshvälfningen gåfvo de politiska visförfattarne ny väckelse, och en flod af dikter strömmade åter ut öfver landet. Den tillämnade revolutionen kan redan sägas vara bebådad i en 1756 skrifven, versifierad saga om lejonet, i hvilken författarne uppmana menniskorna att följa de »vilda djurens» exempel, hvilka funno sitt behag i »lejonets» makt. Allegorien var genomskinlig, och Riksens Ständers kommission visade sig fullkomligt sentera den, i det den dömde de båda författarne till fängelse vid vatten och bröd samt till landsflykt. Som man ser hade det sina obehag att ej med vederbörlig hänförelse svärma för den så beprisade friheten!
Det preussiska kriget ägde inga sympatier i landet och har knappt heller lemnat några spår efter sig i samtidens visliteratur. Men så många flera minnen hafva vi af 1765—1772 års riksdagsstrider. Man liksom känner ett helt statsskicks dödsryckningar; grofva smädelser och giftiga insinuationer utslungas mot alla ledande politiska personligheter, öfverallt vädrar man smutsiga bevekelsegrunder, och icke ens för döden har man längre någon försyn. Då bondeståndets gamle talman, den begåfvade Olof Håkansson afled under 1769 års riksdag och af ständerna hedrades med en offentlig begrafning i Riddarholmskyrkan, följdes han ännu till griften af motpartiets smädelser. Man skref en Parentation öfver den döde, hvilken niddikt söker sin like i giftighet, och hvars första del utgöres af en tacksägelse till Döden, därför att han tagit detta »skabbiga får» till sig. En annan hjelte i den tidens niddikter var den bekante politikern och köpmannen Gustaf Kjerrman, hvars finansoperationer utgöra ett stående tema för 1760-talets politiska visor. 1764 fann man följande strof öfver honom uppspikad på skampålen å Stockholms Stortorg:
Guds ords försmädare.
Rikets förrädare,
Folkets förgörare,
Bankens förstörare,
Att galgen blir din lön,
Är allas var bön.
Trots dessa grofheter, hvilka borde hafva verkat härdande, visade man likväl en känslighet, som vår tid har svårt att fatta. Den svagaste hänsyftning blef genast uppfattad och med hetta besvarad. Ett bevis härpå äger inan i den förbittrade strid, som kom att utkämpas i anledning af ett — bröllopsqväde. Hjelten i denna fejd, som utgör ett karakteristiskt bevis på, i huru hög grad politiken genomsyrat frihetstidens umgängeslif, var en för sin grälsjuka bekant lektor Stagnell i Kalmar. Dikten lär hafva tryckts i flera tusen exemplar och hafva utgifvits i ej mindre än fyra upplagor. Stagnell börjar sitt poem med en till brudparet stäld lyckönskan, hvilken innefattas i två rader, hvarefter återstoden af poemet utgöres af en drastisk skildring af de olyckor, som mössornas finanspolitik ansågs hafva dragit öfver landet — väfstolarna rosta och kastas bort, verkstäderna tystna, skeppen ruttna, arbetaren svälter, gäldstugorna fyllas och allt går på tok, men — så slutar han dikten, liksom han i en hast skulle hafva erinrat sig festqvädets egentliga anledning:
Då vet jag att de i det kära Karlshamn
Ej ringaste sällhet skall sakna,
Men taga hvarannan rätt nöjda i famn,
Med glädje insomna och vakna.
Strax därpå utkom en af Rothman författad motskrift, som i förföriska färger sökte skildra följderna af mössornas patriotiska politik. Här talas det ej om olyckor och ekonomisk ruin — tvärtom, hvart man vände sig såg man, enligt möss-skalden, »trefne handtverkare», och om gäldstugorna fyldes, så fyldes de icke af hederligt folk, utan af skälmar, som »rätteligen förtjente att klämmas». Med denna motskrift var signalen gifven till ett verskrig, som dock mera utmärkte sig för hetsighet än för qvickhet.
Öfver hufvud taget är det få af tidens store skalder, som skördat några lagrar såsom författare af politiska visor. De kunde väl skrifva dikter med politisk syftning, men de egentliga visförfattarne voro mera obemärkta, vanligen anonyma skribenter. Ett lysande undantag utgör Dalin under frihetstidens tidigare skede, ett annat — under dess senare — Bellman. Man kunde tänka sig, att politiken varit ett ämne, som legat fjerran från Fredmanssångarens glada uppfattning af lifvet, men ehuru detta i grund och botten torde vara sanning, var äfven Bellman i viss mening en politisk sångare — och den i ästetiskt afseende mest betydande under frihetstidens sista år. Äfven på detta område gjorde sig hans oöfverträffliga förmåga af korta, slående karaktäristiker gällande; man behöfver blott erinra sig en visa, i hvilken han med en strof per man beskrifver Stockholmsbörsens pösande matadorer. Så t. ex. heter det om en af dessa:
Röd i synen, frodigt hull,
Stora skepp och tunnor gull,
Hufvudbry en stund på dagen,
Sedan värk i hals och magen
Lappri, etc.
Men detta lätta lynne, som med en sådan åskådlighet och kärlek älskade att teckna menniskolifvets brokiga bilder, lämpade sig tydligen ej för att taga parti i några inkrånglade riksdagstvister. I hans dikter börjar också ett nytt åskådningssätt att göra sig gällande — ledan vid denna »frihet», som framkallat så mycket split och grumlat så mycken glädje. I några af Bellmans dikter från frihetstidens sista år tycker man sig liksom höra preludierna till Gustaf III:s tid med dess lojala, bränvinsdrickande Movitzar, hvilka älskade att fjerran från allt politiskt gräl få sitta och supa i fred, oförargliga och nöjda med sin tillvaro. Det finnes en egendomlig, före revolutionen skrifven Bellmanssång, i hvilken de mest olikartade ingredienser äro blandade samman. Å ena sidan har man en fosterländsk förtrytelse öfver de styrandes schacker med landets sjelfständighet och deras falhet för ryska mutor — för örnen, som kom öfver hafvet med vingar af guld — men å andra sidan märker man redan lusten att »förgäta alla lifsbesvär» för nöjet att äta, dricka och vara kär. »Drick och glöm» — det är det hälft ironiska, hälft allvarliga temat:
Låt glömskan få begrafva
En Carl uti sin sand,
Blott minnet af Pultava
I stjerna och i band
Bärs i vårt land:
Drick granne, drick i bott’n, det går
Gutår, gutår,
Det går, gutår.
Slapp örnen öfver hafvet
Med vingar utaf gull —
Ett lejon står i qvafvet
Och stampar i sin mull;
Men jag är full.
Drick granne, drick i bott’n det går
Gutår, gutår,
Det går, gutär.
Denna stämning var troligen ej blott Bellmans egen, utan hade nog spridt sig i vida lager. Då revolutionen 1772 störtade frihetstidens statsskick, helsades också segerherren af ett enstämmigt jubel. Den politiska visan blef åter en underdånig fägnesång, och det gick väl intet år förbi, då ej Bellmans lyra förevigade konungens djerfva bragd och prisade den monark, som förstått att »mildra Nordens trumpna min». Politikens tid var förbi, och en bland Bellmans sista sånger slutar också med det vemodiga löftet, att Hoglands hjelte aldrig skulle från skaldens »krönta» lyra få höra frihetssången ça ira.
Det ligger ej inom gränserna för denna uppsats att skildra, huru missnöjet med Gustafs politik på 1780-talet framkallade en följd af visor, hvilka i hätskhet täfla med frihetstidens, och här är ej heller platsen att redogöra för de ofta stämningsrika frihetssånger, hvilka i vårt land återspegla den franska revolutionens idéer. I stället må här bifogas en kortfattad inledning till frihetstidens tvenne mest berömda politiska visor, Sinclairsvisan och Hönsgummans visa.
1738 hade sekreta utskottet afsändt en af sina ledamöter, major Malcom Sinclair, till Konstantinopel för att der inleda underhandlingar om en allians mot Ryssland. Hans resa förbereddes i största hemlighet, men denna bevarades ej bättre, än att ryska sändebudet i Stockholm Bestuscheff fick aning om saken och genom mutor förstod att skaffa sig en kopia af det porträtt af Sinclair, som dennes chef ägde. Porträttet afsändes genast till det ryska hofvet jemte underrättelse om den svenska regeringens planer. Det gälde nu för ryssarna att uppfånga underhandlaren och dennes vigtiga depescher. I April 1739 anträdde Sinclair återfärden, under en del af resan följd af turkisk och polsk eskort, men på österrikiskt område — i närheten af Breslau — blef han uppsnappad af den ryska regeringens utskickade, röfvad och mördad. Vid underrättelsen om detta mord ljöd ett hämdeskri öfver hela Sverge. Bestuscheff måste begära regeringens skydd mot de uppretade folkskarorna, och på det ryska kabinettets försök att bortförklara saken fäste naturligtvis ingen den minsta tilltro.
Sinclair hade mördats den 17 Juni 1739, och redan den 21 September hade Censor librorum till bedömande mottagit en visa: Samtal emellan Kon. Carl XII och Majoren Malcom Sinclair uppå Elisæiska fälten i de dödas Rike. På sw. vers, 84 stropher. Censorsjournalen innehåller härom endast den korta anteckningen: Improberadt. Anledningen till denna hårda dom var väl svårligen rent ästetisk. Den svenska regeringen intog nämligen under denna tid en egendomlig ställning till Sinclairs mord. Man hvarken upptog eller afböjde den ryska regeringens ursäkter, utan föredrog att hafva frågan öppen för att i händelse af behof begagnas såsom en lämplig krigsorsak. Ehuru man med nöje såg folkets växande förbittring, vågade man måhända ännu ej att tillåta tryckningen af en så pass krigisk dikt. Men att förbudet ej var så synnerligen allvarligt menadt, visas däraf, att dikten verkligen finnes i ett tryck från 1739.
Den spred sig som en löpeld kring hela landet, framkallande öfverallt hänförelse och förbittring, samt var nog en icke obetydligt medverkande orsak till det kort derefter skeende fredsbrottet med Ryssland. Men långt efter det att denna stundens hänförelse slocknat, ljödo Sinclairsvisans halft krigiska, hälft idylliska toner, och mången åldrig man i våra dagar torde ännu från sin ungdom erinra sig, huru han i sina föräldrars sällskapskrets hört sången om herden Celadon, som »på ljuflig blomsterplan sina lam utförde». Om diktens popularitet vittnar den omständigheten, att Kongl. Biblioteket äger omkring sjuttio olika upplagor deraf.
Diktens författare var en under frihetstiden icke obekant skriftställare, hvars namn numera dock endast är bevaradt i samband med denna visa. Något fullt bindande bevis för författarskapet finnes ej, men den här använda signaturen CelAdOn är den, hvilken Anders Odel vanligen begagnade sig af, och ingen har heller velat bestrida honom hedern af denna populära dikt. Om hans lefnadsomständigheter är just ej mycket att berätta. Han föddes 1718 i Vestergötland, var under sin mannaålder tjensteman vid manufakturkontoret och manufakturrätten samt dog 1773. Såsom författare var han ganska flitig och man äger icke så få politiska skrifter af hans hand.
Äfven högst populär var den andra af de ofvan omtalade visorna eller Hönsgummans visa, 1751 författad af en bland frihetstidens för öfrigt mindre bemärkta vitterlekare, kyrkoherden i Huddinge och Brännkyrka Olof Carelius (född 1702, död 1758). Tanken att under bilden af en herrgård skildra Sveriges öden under olika regenter kan svårligen kallas originell. Den politiskt allegoriska sagan uppstod i England under Carl II: s regering och fördes derifrån öfver till öfriga europeiska land; i Sverige behöfva vi blott erinra om Dalins saga om hästen, hans versifierade saga om Ängen m. fl. för att finna, att Carelius ej varit utan föregångare. Men den mest omtyckta af dessa allegorier var utan tvifvel Hönsgummans visa, hvilken ända in i senaste tid upplefvat en hel följd af upplagor och fortsättningar. Det politiska elementet är föga utveckladt i denna visa, och från den synpunkten tjenar dikten väl blott att åskådliggöra den rojalism, som trots frihetstidens halft republikanska statsskick likväl fans qvar på botten af det svenska folkets politiska uppfattning.
H. S.