Synnöve Solbacken/Kapitel 7
| ← Kapitel 6 |
|
Kapitel 8 → |
Sjunde kapitlet.
GANSKA LÅNG TID härefter sutto Guttorm Solbacken och Karen tillsammans i den ljusa storstugan på Solbacken och läste för varandra ur några nya böcker, som de hade fått från staden. De hade varit i kyrkan på förmiddagen, ty det var söndag; sedan hade de gått ett par slag omkring på ägorna för att se, hur säden stod, och för att rådgöra om vad som skulle läggas igen eller plöjas till nästa år.
De hade vandrat från den ena ängsmarken och åkerlappen till den andra, och det tycktes dem, att gården hade gjort goda framsteg under deras tid. — »Gud vet, hur pass den kommer att stå sig, när vi äro borta», hade Karen sagt. Då var det, som Guttorm hade bett henne följa med in, att de kunde läsa i de nya böckerna — »ty en gör bäst uti att hålla sig från slika tankar».
Men nu hade de försökt boken, och Karen tyckte, att de gamla voro bättre: »Folk skriver bara utav dem på nytt.» — »Det är nog inte så osant, det; Sämund sade i dag till mig i kyrkan, att barnen heller inte äro någonting annat än föräldrarna om igen.» — »Ja, du och Sämund ha nog talat om rätt mycket i dag.» — »Sämund är en förståndig man.» — »Men håller sig föga till sin Herre och frälsare, är jag rädd.» — Härpå svarade ej Guttorm någonting.
»Vart tog Synnöve vägen?» frågade modern. — »Hon är uppe på vindskammaren», svarade han. — »Du satt ju där själv med henne förut; hur var hon till mods?» — »Åh ....»— »Du skulle inte ha låtit henne sitta där ensam.» — »Där kom någon.» — Hustrun teg en stund. — »Vem kunde det vara?» — »Ingrid Granliden.» — »Jag tänkte hon var på sätern ännu.» — »Hon var hemma i dag, så att modern skulle kunna komma i kyrkan.» — » Ja, vi sågo ju också henne där en dag.» — »Hon har mycket om sig.» — »Det ha andra med, men man kommer i alla fall dit man bär längtan.» — Guttorm svarade ej härpå.
Om en stund sade Karen: »Allesammans från Granliden voro där i dag, utom Ingrid.» — »Ja, det var väl för att följa Thorbjörn första gången.» — »Han såg dålig ut.» — »Det var väl inte bättre att vänta; jag förundrar mig över, att han såg ut så pass.» — »Ja, han har fått lida för sitt överdåd.» — Guttorm såg ned framför sig: »Han är ju bara pojken ännu.» — »Där är ingen god grund lagd; man kan aldrig lita på honom.»
Guttorm, som satt med armbågarna mot bordet och vred och vände på en bok, som han höll i handen, öppnade nu denna. Och i det han liksom började läsa helt sakta i denna, lät han de orden falla: »Han lär kunna vara alldeles säker på att han återfår sin fulla hälsa.» — Modern tog nu också en bok: »Det var riktigt roligt för den präktige pojken», sade hon, »vår Herre läre honom att bruka den bättre.» — De läste bägge två; så sade Guttorm, i det han vände bladet: »Han såg inte bort åt henne på hela tiden.» — »Nej, jag gav också akt på, att han satt stilla i bänken, tills hon hade gått.» — En stund senare sade Guttorm: »Du tror att han glömmer henne?» — »Det vore i alla händelser det bästa.»
Guttorm läste i sammanhang; hustrun bläddrade i boken. »Jag tycker inte vidare om, att Ingrid blir sittande här», sade hon. — »Synnöve har knappast någon annan att tala med.» — »Hon har oss.» — Nu såg fadern bort på henne: »Vi få inte vara för stränga.» — Hustrun teg; om en stund sade hon: »Jag har heller aldrig förbjudit henne det.» — Fadern lade ihop boken, reste sig och såg ut genom fönstret. — »Där går Ingrid», sade han.
Knappt hade modern hört detta, förrän hon hastigt gick ut. Fadern stod ännu länge i fönstret men vände sig slutligen om och började gå av och an. Hustrun kom in igen; hon stannade. »Jo, det var som jag trodde», sade hon, »Synnöve sitter där uppe och gråter, men dyker på huvudet ned i sin kista, när jag kommer.» — Och så fortsatte hon, i det hon skakade på huvudet: »Nej, det är inte bra, att Ingrid går här.»
Hon började ordna med kvällsvarden och gick ofta ut och in. Vid ett tillfälle, då hon var ute, kom Synnöve, litet rödgråten och stilla; hon gled lätt förbi fadern, som hon såg in i ansiktet, och bort till bordet, där hon satte sig och tog en bok. En stund efter lade hon ihop den och gick bort och frågade modern, om hon skulle hjälpa henne. — »Ja, gör du det», svarade denna, »arbete är bra för allting.»
Det blev hennes tur att duka bordet; det stod framme vid fönstret. Fadern, som hittills hade gått upp och ned, gick nu dit bort och tittade ut. — »Jag tror ändå, att den repar sig, kornåkern som regnet slog ned», sade han. Han vände sig om, hustrun var inne, och så strök han bara med ena handen över Synnöves nacke, varpå han åter började gå.
De åto, men mycket stillsamt; modern läste bönen den dagen både före och efter maten, och när de hade rest sig, ville hon, att de skulle läsa och sjunga, vilket de också gjorde. — »Guds ord skänker frid; det är dock den största välsignelse i huset.» — Modern såg i detsamma bort på Synnöve, som hade slagit ned ögonen. — »Nu skall jag berätta en historia», sade modern, »den är sann, vart eviga ord och inte oäven för den, som vill tänka därpå.» — Och så berättade hon:
»Det fanns under min uppväxttid en flicka på Houg, som var dotterdotter till en gammal boklärd länsman. Han tog henne tidigt till sig för att ha glädje av henne på gamla dagar och lärde henne naturligtvis Guds ord och goda seder. Hon var snar att fatta och lärde gärna, så att hon, innan lång tid gått om, hunnit långt förbi oss andra; hon skrev och räknade och kunde sina skolböcker och tjugufem kapitel i bibeln, när hon var femton år — jag minns det, som var det i går.
Hon tyckte mera om att läsa än att dansa, så att hon fanns sällan där, varest ett glatt sällskap var församlat, utan oftare på morfaderns vindskammare, där hans många böcker stodo. Och det bar så till, att för varje gång vi kommo tillsammans med henne, stod hon och såg ut, som om hon var annorstädes, och vi sade till varandra: om vi ändå vore så kloka som Karen Hougen!
Hon skulle ärva gubben, och många rejäla karlar erbjödo sig att dela jämnt om jämnt med henne; avslag fingo de alla. Vid den tiden kom prästsonen hem, och han skulle ha läst till präst, men det hade inte gått bra för honom, alldenstund han mera hade haft sinne för dagdriveri och onda ting än för de goda; nu drack han. — ’Akta dig för honom’, sade den gamle länsmannen, ’jag har varit mycket samman med de förnäma, och det är min erfarenhet, att de äro mindre värda vår tillit än bonden.’ — Karen hörde ständigt hans röst över de andras, och då hon senare råkade möta prästsonen, gick hon avsides, ty han stod efter henne.
Sedan kunde hon ingenstädes gå, utan att hon mötte honom. — ’Undan’, sade hon, ’det nyttar dig föga!’ — Men han följde, och sålunda hände sig, att hon dock till sist måste stanna och höra. Bra såg han ut, men då han sade, att han inte kunde leva utan henne, skrämdes hon bort. Han gick och drev omkring husen där, men hon kom inte ut; han stod utanför hennes fönster om natten, men hon kom inte fram. Han sade, att han ville göra av med sig, men Karen visste, vad hon visste. Så slog han sig på att dricka igen.
’Akta dig, det är djävulens list alltsammans’, sade den gamle länsmannen. Så stod karlen en dag ända inne på hennes rum; ingen visste, hur han hade kommit dit. — ’Nu tar jag livet av dig’, sade han. — ’Ja, våga dig bara!’ sade hon. Men så grät han och sade, att det stod i hennes makt att göra honom till en hygglig människa. — ’Kunde du bara i ett halvt år hålla dig från att dricka’, sade hon. Och så höll han sig ett halvt år från att dricka. — ’Tror du mig nu?’ frågade han. — ’Inte förrän du ett halvt år håller dig från alla slags gillen och glada lag.’ — Det gjorde han. — ’Tror du mig nu?’ frågade han. — ’Inte förrän du far bort och avslutar dina studier till präst.’ — Det gjorde han också, och året efter var han tillbaka som fullärd präst. — ’Tror du mig nu?’ frågade han, och då hade han till på köpet kappa och krage på. — ’Nu vill jag några gånger höra dig förkunna Guds ord’, sade Karen. Och det gjorde han, klart och rent, som det höves en prästman; han talte om sin egen dålighet och hur lätt det var att segra, när man bara kom sig för med att börja, och hur gott Guds ord var, när man väl funnit det. Så gick han igen till Karen.
’Ja, nu tror jag, att du lever efter vad du själv vet’, sade Karen, ’och nu vill jag berätta för dig, att jag i tre år har varit trolovad med Anders Hougen, mitt syskonabarn, det lyser för oss nästa söndag.’ — —»
Här slutade modern. Synnöve hade ej visat någon uppmärksamhet i början, men sedan allt mer och mer; nu lyssnade hon spänt till varje ord. »Är det inte mera?» frågade hon helt ängsligt. — »Nej», svarade modern. Fadern såg på modern; då gled hennes blick osäkert åt sidan, och hon fortsatte efter att ha betänkt sig litet, medan hon drog fingret längs bordskivan: »Kanske det också kunde vara något mera — men det är detsamma ...» — »Är det mera?» frågade Synnöve och vände sig till fadern, som tycktes ha reda därpå. — »Åh ja — men det är som mor säger, det kan vara detsamma.» — »Hur gick det med honom?» sporde Synnöve. — »Ja, det var just det», sade fadern och tittade bort på modern. Denna hade lutat sig tillbaka mot väggen och såg på dem båda. — »Blev han olycklig?» frågade Synnöve sakta. — »Vi få sluta, där det skall vara slut», sade modern och steg upp. Fadern gjorde detsamma, Synnöve likaså, senare.