Synnöve Solbacken/Kapitel 8
| ← Kapitel 7 |
|
Åttonde kapitlet.
NÅGRA VECKOR längre fram, tidigt på morgonen, rustade sig alla på Solbacken till kyrkfärd. Det skulle bli konfirmation; den inträffade litet tidigare det året än vanligt, och vid dylika tillfällen stängde man igen husen, ty alla skulle åstad. De brydde sig ej om att åka, eftersom det var klart väder, om också litet kyligt och blåsigt i den tidiga morgonstunden; dagen lovade att bli vacker.
Landsvägen gjorde en sväng kring bygden och förbi Granliden, löpte sedan åt höger, och en dryg fjärdingsväg längre bort låg kyrkan. Säden var på de flesta ställen mejad och satt på störar; korna hade för det mesta hämtats ned från fjällen och gingo tjudrade, ängsmarkerna voro antingen gröna för andra gången eller på magrare jord gråvita. Runtomkring stod den mångfärgade skogen, björken redan sjuk, aspen alldeles gulblek, rönnen med torra, skrumpnande blad, men full med frukt.
Det hade regnat starkt under några dagar; ogräset och buskarna, som spirade upp längs vägen och annars stodo höljda av landsvägsdammet, voro nu rensköljda och friska. Men fjällsidorna började luta tyngre över nejden, i samma mån som den härjande hösten klädde av dem och gjorde dem allvarliga; bergbäckarna däremot, som blott då och då visat liv under sommaren, hoppade uppsvällda och sprittande utför branterna under stort oväsen.
Granlidforsen hade en tyngre och stadigare gång, särskilt när den kom ned på den sluttningen, som låg full med stenar, där fjället med ens inte ville vara med längre, utan drog sig inåt. Den tog spjärn mot hällen och for brusande åstad, så att det skalv i fjället. Och tvättat blev det för sitt förräderi, ty forsen sprutade en retsam stråle rakt upp i dess ansikte. Några nyfikna albuskar, som närmade sig stupet, hade så när halkat ned i den skummande forsen; de stodo och huttrade under stänket, ty älven var icke njugg i dag.
Thorbjörn, båda hans föräldrar, båda hans syskon och det övriga husfolket drogo just förbi och sågo på detta. Han var nu frisk igen och hade redan som förr tagit sina kraftiga tag i faderns arbete. De båda vandrade nu alltid vid varandras sida, så också här. — »Jag tror nästan det är Solbackefolket, vi har bakom oss», sade fadern. Thorbjörn såg sig icke om, men modern sade: »Ja, det är det verkligen, men jag ser inte — jo, där långt efter ...»
Antingen emedan Granlidfolket därefter gick raskare eller för att Solbackefolket saktade sina steg, blev det större och större avstånd mellan dem; till sist såg man knappast varandra. Det såg ut att bli mycket människor vid kyrkan; den långa landsvägen var svart av folk, gående, åkande och ridande. Hästarna voro ystra nu under skördetiden och föga vana att vara tillsammans med andra hästar, så att det var ett gnäggande och ett leverne, som gjorde åkningen allt annat än trygg, men mycket snabb.
Ju närmare de kommo kyrkan, desto större väsen gjorde hästarna, i det att var och en, som kom, gnäggade till hälsning mot dem, som redan stodo bundna, och dessa sleto i tjudret, reste sig på bakbenen och skreko ned mot nykomlingarna. Alla traktens hundar, som hela veckan hade suttit och hört på varandra och småträtt och retat upp varandra, möttes nu här vid kyrkan och röko ihop i det våldsammaste slagsmål, parvis och i väldiga nystan, ut över ängar och fält.
Människorna stodo stilla längs kyrkmuren och husen, förde ett viskande samtal och sågo blott på varandra från sidan. Vägen, som förde förbi muren, var icke bred, husen lågo tätt på den andra sidan, och så stodo kvinnfolken gärna längs med kyrkmuren, karlarna mitt emot längs husen. Först så småningom vågade de gå över till varandra, och om bekanta sågo varandra på avstånd, låtsade de, som om de ej kände varandra, förrän rätta tiden var inne — det enda skulle då vara, att de stodo så rakt i vägen för varandra, när den ena parten kom, att de ej kunde undgå att hälsa. Men då skedde det med halvt bortvänt ansikte och knappa ord, varpå de helst drogo sig var och en åt sitt håll.
När Granlidfolket anlände, blev det nästan mera stilla än förut. Sämund hade inte många att hälsa på, varför han kom ganska fort fram längs raden; kvinnorna däremot fastnade nästan genast och blevo stående bland de främsta. Detta gjorde, att karlarna, när de skulle till att gå in i kyrkan, måste fram igen efter kvinnfolken. I detsamma kommo tre vagnar i rad, med våldsammare fart än några föregående, och de saktade inte ens, när de veko in bland alla människorna. Sämund och Thorbjörn, vilka så när blivit överkörda, sågo upp på samma gång; i den första vagnen sutto Knut Nordhaug och en gammal man, i den andra hans syster och hennes man, i den tredje undantagsfolket.
Far och son sågo på varandra. Sämund ändrade icke en min, Thorbjörn var mycket blek; de togo åter blicken från varandra och lät den glida bort. Där mötte de Solbackefolket, som just hade stannat rakt framför dem för att hälsa på Ingeborg och Ingrid Granliden. Vagnarna hade kommit emellan, samtalet hade stannat av, ögonen dröjde ännu vid de bortåkande, och det drog om, innan de åter kunde rikta dem på någonting annat.
När litet var hunnit hämta sig från sin bestörtning och lät ögat irra omkring för att söka en övergång, råkade Solbackefolket på Thorbjörn och Sämund, som stodo och stirrade. Guttorm Solbacken vek undan, men hustrun såg genast efter Thorbjörns ögon; Synnöve, som nog fått dem, vände sig mot Ingrid Granliden och tog henne i handen som för att hälsa på henne, fastän hon hade gjort det en gång förut. Men alla kände de på samma gång, att deras tjänstefolk och bekanta, alla och envar, iakttogo dem.
Nu gick Sämund själv rakt fram och tog med bortvänt ansikte Guttorm i handen: »Tack för sist!» — »Tack för sist själv!» — Hustrun likaså: »Tack för sist!» — »Tack för sist själv!» — men inte heller hon såg upp. Thorbjörn gick efter och gjorde som fadern; denne kom nu till Synnöve, som var den första, han såg på. Hon såg också upp på honom och glömde att säga: »Tack för sist!» — I detsamma kom Thorbjörn; han sade ingenting, hon ingenting heller, de togo varandra i handen, men löst; ingen slog upp ögonen, ingen kunde flytta en fot.
»Det blir bestämt ett välsignat väder i dag», sade Karen Solbacken och lät blicken hastigt glida från den ena till den andra. Sämund var den, som svarade: »Åh ja, den här blåsten kör undan molnen.» — »Det är bra för säden, som står och behöver torrt väder», sade Ingeborg Granliden och började borsta av Sämund bak på tröjan, förmodligen därför att hon trodde, att han var dammig. — »Vår Herre har givit oss ett gott år, men osäkert är, om vi få det under tak alltsammans», sade Karen Solbacken igen och såg bort emot de två, som ännu ej hade rört på sig sen sist. — »Det beror på huru mycket folk man har», sade Sämund och vände sig mot henne, så att hon inte rätt gärna kunde titta dit hon ville.
»Jag har ofta tänkt, att ett par gårdar kunde slå samman sin arbetsstyrka; då ginge det bestämt bättre.» — »Det kan ju vara en möjlighet, att de vilja begagna sig av uppehållsvädret båda på en gång», sade Karen Solbacken och tog ett steg åt sidan. — »Ja visst», sade Ingeborg och ställde sig tätt bredvid mannen, så att Karen inte heller nu fick se dit hon ville; »men på somliga ställen blir det tidigare moget än på andra; Solbacken är ofta sina fjorton dagar före oss.» — »Ja, då kunna vi ju gott hjälpas åt», sade Guttorm långsamt och trädde ett steg närmare. Karen gav honom en snabb blick.
»Annars är det nog många omständigheter, som kunna komma i vägen», lade han till. — »Det är det», instämde Karen och flyttade sig ett steg åt den ena sidan, ett åt den andra och ännu ett — men så åter tillbaka — — »Åhja — det är ofta mycket i vägen för en», sade Sämund, och det var inte utan att munnen drog sig till ett leende. — »Sant sade du», tyckte Guttorm, men hustrun inföll: »Människomakten räcker inte långt; Guds är den största, skulle jag tro, och det kommer an på honom.» — »Han skulle då väl inte behöva ha så värst mycket emot, att vi hjälpte varandra med inbärgningen på Granliden och Solbacken?» — »Nej», tyckte Guttorm, »det kan han väl inte ha någonting emot!» — Och han såg allvarligt bort på hustrun.
Denna bytte om samtalsämne. — »Det är mycket folk framme vid kyrkan i dag», sade hon, »det gör en gott att se dem söka Guds hus.» — Ingen såg ut att vilja svara; då sade Guttorm: »Jag tror nog, att det tar till med gudsfruktan; det är flera vid kyrkan än i min ungdom.» — »Åh ja — folkmängden växer», sade Sämund. — »De finnas nog också, kanske största delen av dem, som bara drivas hit av vanan», sade Karen Solbacken. — »Kanske de yngre» menade Ingeborg. — »De yngre vilja gärna träffa varandra», sade Sämund.
»Har ni hört, att prästen ämnar söka sig härifrån?» sade Karen och gav samtalet för andra gången en annan vändning, — »Det var ledsamt», sade Ingeborg, »han har både döpt och konfirmerat alla mina barn.» — »Du ville väl också, att han skulle viga dem, innan han flyttar», sade Sämund och tuggade på en träflisa, som han hade hittat. — »Jag undrar, om det inte snart är kyrkdags», sade Karen och såg bort åt ingången. — »Ja, det är nog litet varmt härute idag», sade Sämund som förut. — »Kom nu, Synnöve, så gå vi in.»
Synnöve ryckte till och vände sig om; hon hade nog språkat med Thorbjörn. — »Vill du inte vänta, tills det ringer samman?» sade Ingrid Granliden och tittade bort emot Synnöve. — »Så gå vi allesamman», lade Ingeborg till. Synnöve visste inte, vad hon skulle svara. Sämund vände på huvudet och såg på henne. — »Vänta du, så ringer det snart — för dig», sade han. Synnöve blev mycket röd; modern såg vasst på honom. Men han smålog emot henne. — »Det blir ju, som vår Herre vill; var det inte så, du sa nyss?» — Och så lunkade han före bort emot kyrkan; de andra efter.
Utanför kyrkdörren rådde trängsel, och när de skulle se till, var den ej öppen. Just som de gingo närmare för att fråga efter orsaken, öppnades den och folk gick in. Men några trädde också tillbaka, och det gjorde, att de kommande blevo skilda åt. Lutade mot väggen stodo två män i samspråk, den ene lång och grovlemmad, med ljust, stripigt hår och trubbig näsa, och det var Knut Nordhaug, som, när han såg Granlidfolket komma, upphörde att tala och blev litet underlig, men ändå stod kvar.
Sämund skulle nu gå rakt förbi honom och gav honom samtidigt ett par ögon, men Knut slog heller inte ned sina, fastän blicken var osäker. Nu kom Synnöve, och när hon så oväntat stötte på Knut, blev hon likblek. Då slog Knut ned ögonen och rätade upp sig från väggen för att gå. Han hade blott tagit ett par steg, då han såg fyra ansikten vända mot sig, det var Guttorms, hustruns, Ingrids och Thorbjörns. Alldeles som om han var yr gick han rakt på dem, så att han utan att veta det snart stod ansikte mot ansikte med Thorbjörn själv.
Det såg ut, som om han därpå genast ville draga sig åt sidan, men flera människor hade strömmat till, och det kunde icke ske så lätt. Detta hände precis på den stenhällen, som ligger utanför Fagerlids kyrka. Uppe på tröskeln till vapenhuset hade Synnöve stannat och Sämund längre inne; de kunde, eftersom de stodo högre, tydligt ses av alla utanför, och de kunde själva se dem. Synnöve hade glömt allt och stod och stirrade på Thorbjörn; Sämund likaså, hustrun, Solbackeparet, Ingrid.
Thorbjörn kände det och stod som fastspikad, men Knut tänkte att här måste någonting göras. Han räckte därför fram den ena handen ett litet stycke men sade ingenting. Thorbjörn räckte också fram sin, men inte så, att de kunde nå varandra. — »Tack för —», började Knut, men kom strax ihåg att den hälsningen inte riktigt lämpade sig här och tog ett steg tillbaka. Thorbjörn såg upp och ögat träffade Synnöve, som var vit som snö. Med ett långt steg fram och ett kraftigt tag om Knuts hand sade han, så att de närmaste kunde höra det: »Tack för sist, Knut, vi kunna — ha haft gott utav det bägge två.»
Knut gav ett ljud ifrån sig ungefär som en hickning, och det såg ut, som om han två, tre gånger försökte tala, men det blev ingenting av. Thorbjörn hade ej mera att säga, utan väntade — såg ej upp, utan bara väntade. Det yttrades emellertid icke ett ord, och som nu Thorbjörn stod där och vände psalmboken i handen, råkade han tappa den. Genast böjde Knut sig ned, tog upp den och räckte honom den. — »Tack!» sade Thorbjörn, som själv hade böjt sig; han såg upp, men då Knut åter såg ned, tänkte Thorbjörn: det är bäst jag går. Och så gick han.
De andra gingo också, och då Thorbjörn hade satt sig ned och en stund därefter ville se över mot kvinnfolksbänken, mötte han Ingeborgs ansikte, som smålog moderligt mot honom, och Karen Solbackens, som bestämt hade väntat på, att han skulle se dit över. Ty så fort han gjorde det, nickade hon tre gånger till honom, och då han såg något häpen ut, nickade hon tre gånger till, ännu mildare än förut.
Sämund, fadern, viskade honom in i örat: »Det tänkte jag.» — De hade hört ingångsbönen och sjungit en psalm, och konfirmanderna ställde redan upp sig, innan han nästa gång viskade till honom: »Men för Knut faller det sig svårt att vara snäll; låt det beständigt vara långt från Granliden till Nordhaug.»
Konfirmationen tog sin början, i det att prästen steg fram, och barnen uppstämde konfirmationspsalmen efter Kingo. Att höra dem ensamma sjunga alla på en gång förtröstansfullt och klingande, brukar för det mesta röra människor, helst den, som ej har kommit längre bort än att han minnes sin egen konfirmationsdag. När därefter följer en djup tystnad, och prästen, densamme nu i över tjugu år, densamme, som gärna har haft en eller annan liten välsignad stund, då han har talat till det bättre hos varje enskild av dem — när han nu knäpper samman händerna över bröstet och åter talar, då uppstår alltid mycken rörelse. Men barnen begynna gråta, när prästen talar om föräldrarna och önskar, att de skola bedja till vår Herre för sina barn.
Thorbjörn, som nyligen hade legat för döden och för ännu kortare tid sedan hade trott, att han skulle bli en människa utan en hälsodag, grät mycket, i synnerhet då barnen avlade löftet och alla voro så säkra på att kunna hålla det. Han såg ej en enda gång över till kvinnfolksbänken, men efter slutad gudstjänst gick han bort till syster Ingrid och viskade någonting till henne, varpå han skyndsamt trängde sig fram och ut. Och somliga trodde sig veta, att han gått upp i backarna och till skogs i stället för landsvägen framåt. Men säkra därpå voro de inte.
Sämund letade efter honom, men hörde upp, när han såg, att också Ingrid var försvunnen. Han letade sedan efter Solbackefolket, och dessa sprungo omkring över hela kyrkbacken och frågade efter Synnöve, som ingen hade sett skymten utav. De vandrade då hemåt var för sig och utan sina barn.
Men långt före på landsvägen voro både Synnöve och Ingrid. — »Jag nästan ångrar, att jag gick med», sade den förstnämnda. — »Det är inte farligt nu längre, när far vet om det», sade den andra. — »Men han är ändå inte min far», sade Synnöve. — »Vem vet?» sade Ingrid — och så talade de inte mer om den saken.
»Det var väl här vi skulle vänta», tyckte Ingrid, då vägen dragit sig i en lång bukt och de stodo inne i en tät skog. — »Han har en dryg omväg», sade Synnöve. — »Redan kommen!» inföll Thorbjörn — och reste sig upp bakom en stor sten.
Han hade färdigt i huvudet allt vad han ville säga, och det var inte litet. Men i dag skulle det inte gå trögt, ty far hans visste om det och ville det — därpå tyckte han sig vara säker efter det, som hade hänt vid kyrkan. Så som han också själv hade längtat hela denna sommar, skulle han nog också bli duktigare att tala med henne än han förut hade varit.
»Det är bäst vi gå skogsvägen», sade han, »den är ginast.» — Flickorna sade ingenting utan följde efter. Thorbjörn tänkte tala med Synnöve, men först ville han vänta, tills de kommit uppför den backen, sedan, tills de hunnit över det kärret ... Men när de väl voro över, tänkte han, att det var bäst att börja, när de kommit in i skogen där längre fram ... Ingrid, som väl tyckte, att det gick en smula långsamt för dem, började sakta gången och blev allt mer och mer efter, tills hon knappast var synlig. Synnöve låtsade, som om hon inte märkte det, och började plocka ett och annat bär, som stod nere vid vägkanten.
Det vore då väl underligt, om jag inte skulle få mål i munnen, tänkte Thorbjörn, och så sade han: »Det blev i alla fall vackert väder i dag.» — »Ja, det blev så», sade Synnöve. Och så bar det i väg ett stycke igen; hon plockade bär, och han gick där. — »Det var snällt, att du ville gå med», sade han, men på det svarade hon ingenting. — »Det har varit en lång sommar», återtog han, men härpå svarade hon heller ej. — Nej, så länge vi gå, tänkte Thorbjörn, komma vi aldrig åt att talas vid. — »Jag tror, att vi göra bäst i att vänta litet på Ingrid», sade han högt. — »Ja, låt oss det», sade Synnöve och stannade. Här fanns intet bär att böja sig ned efter, det hade Thorbjörn nog sett, men Synnöve hade fått tag i ett långt grässtrå, och nu stod hon och trädde bären upp på strået.
»I dag så rann mig så starkt i minnet den tiden, då vi gingo tillsammans på konfirmationsläsningen», sade han. — »Jag må väl också komma i håg det», svarade hon. — »Det har hänt många ting sen den tiden.» — Och då hon ingenting sade, fortfor han: »Men de flesta sådana, att vi inte hade väntat oss dem.» — Synnöve trädde sina bär mycket flitigt på strået och höll huvudet nedböjt; han flyttade sig litet för att kunna se in i hennes ansikte, men liksom om hon märkte detta, lagade hon så att hon måste vända sig på nytt.
Då blev han nästan rädd, att ingenting skulle bli sagt. — »Synnöve, du har väl ändå litet att säga, du också?» — Då såg hon upp och skrattade. — »Vad skall jag säga?» frågade hon. Han fick tillbaka allt sitt mod och ville ta henne om livet, men just som han kom nära intill henne, tordes han inte riktigt, utan frågade blott helt spakt: »Ingrid har väl talat med dig?» — »Ja», svarade hon. — »Då vet du också någonting», sade han. Hon teg. — »Då vet du också någonting», upprepade han och kom närmare för andra gången. — »Du vet väl också någonting», svarade hon — ansiktet kunde han inte se. — »Ja», sade han och ville fatta tag i en av hennes händer, men hon var nu ännu flitigare än förut.
»Det är så svårt med det», sade han, »att du liksom stjäl modet från mig.» — Han var ej i stånd att se, om hon smålog åt dessa ord, och därför visste han ej, vad han skulle lägga till. — »Kort och gott då», sade han plötsligt med ganska stort eftertryck, ehuru rösten ej var stadig, »var har du gjort av den där brevlappen?» — Hon svarade ej utan vände sig bort. Han gick efter, lade den ena handen på hennes skuldra och böjde sig ned över henne. — »Svara mig!» viskade han. — »Jag har bränt upp den.»
Hastigt vände han henne emot sig, men då såg han, att hon skulle till att gråta, och så vågade han inte annat än släppa henne igen. Det är då också fasligt, så lätt hon tar till tårarna, tänkte han. Bäst som de stodo, sade hon sakta: »Varför skrev du den där brevlappen?» — »Det har Ingrid talat om för dig.» — »Ja visst, men — Det var hårt av dig.» — »Far ville det —» »Men ändå —» »Han trodde, att jag skulle mista min hälsa för all min tid; härefter skall jag sörja för dig», sade han.
Ingrid blev synlig nere i backen, och de började genast gå. — »Det var, som om jag såg dig bäst, när jag inte mera trodde jag skulle kunna få dig», sade han. — »Man prövar sig själv, när man är ensam», sade hon. — »Ja, då märkes det bäst, vem som har största makten inom oss», sade Thorbjörn med klar stämma och gick allvarlig vid hennes sida.
Nu plockade hon icke längre bär. — »Vill du ha de här?» frågade hon och räckte honom strået. — »Tack», sade han och grep om handen, som räckte bären. — »Då är det väl bäst, att det blir vid det gamla», fortfor han, litet darrande på målet. — »Ja», viskade hon knappast hörbart och vände sig bort.
De vandrade vidare, och så länge hon teg, vågade han ej röra vid henne och heller ej tala. Men han kände sig så underligt lätt i kroppen och höll därför nästan på att tumla över ända. Det hettade i ögonen, och då de i detsamma kommo upp på en kulle, varifrån man mycket väl såg Solbacken, tycktes det honom, som om han i alla sina livsdagar hade bott där och kände hemlängtan dit.
»Jag kan lika gärna genast följa henne dit över», tänkte han och hämtade mod av själva anblicken, så att han för varje steg blev starkare i sin föresats. — »Far hjälper mig», tänkte han, »det här står jag inte ut med längre, jag måste dit bort — måste!» — Och han gick fortare och fortare och bara såg rakt fram; det lyste över bygden och gården. — »Ja, i dag — aldrig en timme längre väntar jag.» — Och han kände sig så stark, att han inte visste, vart han skulle vända sig.
»Du går alldeles ifrån mig», hörde han en mild röst säga alldeles bakom sig; det var Synnöve, som inte kunde hålla jämna steg med honom och nu måste ge tappt. Han blev skamsen och vände om; kom tillbaka med utsträckt arm och tänkte: Jag skall lyfta henne över huvudet på mig. — Men när han stod invid henne, gjorde han det alls inte. — »Jag går så fort, jag», sade han. — »Du gör det», svarade hon.
De voro nu nära stora landsvägen; Ingrid, som hela tiden hade varit utom synhåll, gick här alldeles bakom dem. — »Nu ska ni inte gå tillsammans längre», sade hon. Då ryckte Thorbjörn till; det kom så brådstörtat för honom, även Synnöve kände sig litet underlig till mods. — »Jag hade så mycket, som jag tänkte säga dig», viskade Thorbjörn. Det var inte utan, att hon smålog. — »Nå ja», sade hon, »en annan gång.» — Han tog hennes hand.
Hon såg upp med en full och klar blick. Han blev varm därav, och strax flög det genom hans huvud: »Jag följer med henne nu genast.» — Då drog hon sin hand varsamt tillbaka, vände sig lugnt till Ingrid och sade farväl. Därefter gick hon sakta nedåt landsvägen. Han stod kvar.
De båda syskonen gingo hem genom skogen. — »Fingo ni nu tala med varandra?» frågade Ingrid. — »Nej, vägen var alltför kort», sade han och gick fort, som om han inte ville höra mera.
»Nå», sade Sämund och såg upp från maten, när de båda syskonen kommo in i stugen. Thorbjörn svarade ingenting utan gick bort till bänken på andra sidan, förmodligen för att taga av sig; Ingrid gick efter och smålog. Sämund började äta igen, såg då och då bort åt Thorbjörns håll, som om han hade mycket bråttom, smålog och åt vidare. — »Kom och ät», sade han, »maten blir kall.» — »Tack, jag vill ingenting ha», sade Thorbjörn och satte sig. — »Jaså?» — och Sämund åt.
En stund längre fram sade han: »Ni hade så brått med att gå från kyrkan i dag.» — »Det var någon, vi skulle tala med», sade Thorbjörn och stödde armbågarna mot knäna. — »Nå, fick du tala med dem?» — »Jag vet nästan inte», sade Thorbjörn. — »Det var fan», sade Sämund och åt.
Omsider var han färdig och steg upp. Han gick bort till fönstret och stod en stund och tittade ut. Slutligen vände han sig om: »Du — skola vi gå ut och titta på grödan?» — Thorbjörn reste sig. »Nej, tag så gärna ordentligt på dig.» — Thorbjörn, som satt i skjortärmarna, tog en gammal tröja, som hängde ovanför hans huvud. — »Du ser, att jag har tagit på mig den nya», sade Sämund. Thorbjörn gjorde detsamma, och de gingo ut, Sämund före och Thorbjörn efter.
De gingo nedåt, mot landsvägen. — »Skola vi inte gå bort till kornet?» sade Thorbjörn. — »Nej, nu gå vi och se till vetet», tyckte Sämund. Just som de kommo ned på vägen, kom en vagn sakta åkande. — »Det är en av Nordhaugvagnarna», sade Sämund. — »Det är ungfolket från Nordhaug», tillade Thorbjörn; ungfolket är detsamma som de nygifta.
Vagnen höll, när den kom nära Granlidmännen. — »Hon är ett mäkta stort kvinnfolk, den Marit Nordhaug», viskade Sämund och kunde ej taga ögonen från henne. Hon satt litet tillbakalutad i vagnen med en halsduk löst bunden om huvudet och en annan svept omkring sig. Hon stirrade stelt framför sig på de två; det spårades icke en rörelse över hennes rena, starka drag. Mannen var mycket blek och mager och såg ännu spakare ut än vanligt, ungefär som den, vilken har en sorg, som han icke kan omtala.
»Äro karlarna ute och se på grödan?» sade han. — »Skulle tro det», sade Sämund. — »Den står vackert här i år.» — »Åh ja — det kunde ha varit sämre.» — »Ni komma sent», sade Thorbjörn. — »Där voro många känningar att säga farväl till», sade mannen. — »Vad nu — skall du resa bort?» frågade Sämund: — »Ja, jag skulle det.» — »Gäller resan långt?» — »Åh ja ...» — »Hur långt, tro?» — »Till Amerika!» — »Till Amerika!» sade bägge männen på en gång. — »Nygifta karlen!» lade Sämund till. Mannen log: — »Jag tror jag stannar här för fotens skull, sa räven, satt fast i saxen.» —
Marit såg bort på honom och därifrån på de andra; en lätt rodnad flög över hennes ansikte, men annars var det oföränderligt. — »Kanske hustrun följer med?» frågade Sämund. — »Nej, hon gör nog inte det.» — Folk säger, det skall vara lätt att komma till rikedom i Amerika», sade Thorbjörn — han kände, att samtalet ej borde avstanna. — »Åh ja ...», sade mannen. — »Men Nordhaug är en bra gård», tyckte Sämund. — »Det är för många på den», svarade mannen. Hustrun kastade åter en blick på honom. — »Den ene står i vägen för den andre», lade han till.
»Ja, lycka på resan!» sade Sämund och tog hans hand. »Vår Herre skänke dig det du vill finna.»
Thorbjörn såg sin skolkamrat stadigt in i ögat. — »Jag vill tala med dig sedan», sade han. — »Det är gott att ha någon att tala med», svarade mannen och skrapade med piskan mot vagnsbottnen.
»Kom över till oss!» sade Marit. Och både Thorbjörn och Sämund studsade och sågo upp; de glömde mellan varje gång, att hon hade så mild röst.
De åkte vidare. Det gick sakta framåt, ett litet dammoln virvlade omkring dem, aftonsolen föll rakt på dem; hennes silkesschalett lyste mot hans mörka vadmalskläder ... En backe kom, och de försvunno.
Länge gingo far och son, innan de sade någonting. — »Det anar mig, att han sent kommer igen», yttrade slutligen Thorbjörn. — »Det är väl också det bästa», menade Sämund, »när man ej gjort lyckan bofast i landet.» — Och de gingo åter tysta vidare. — »Du går allt förbi veteåkern», sade Thorbjörn. — »Den kunna vi se på, när vi gå hem igen.» — Och de fortsatte vidare. Thorbjörn kom sig ej för att fråga, vart det bar hän, ty de hade kommit in på Solbackens ägor.
Guttorm och Karen Solbacken hade redan ätit, då Synnöve röd och andtruten trädde in. — »Men kära barnet mitt, var har du varit?» frågade modern. — »Jag stannade efter med Ingrid», sade Synnöve och blev stående för att lösa av sig ett par halsdukar; fadern letade inne i skåpet efter en bok. — »Vad kunde ni båda ha att tala om, som tog så lång tid?» — »Åh — ingenting särskilt.» — »Då vore det verkligen bättre, att du hölle ihop med oss på vägen från kyrkan, barnet mitt.»
Hon steg upp och tog fram mat åt henne. Då Synnöve hade satt sig ned för att äta och modern tagit plats mitt emot henne, sade hon: »Var det kanske flera, du talade med?» — »Ja, det var många», sade Synnöve. — »Flickan får väl i allan dar tala med folk», sade Guttorm. — »Visst får hon det», sade modern litet mildare, »men hon borde dock följa med sina föräldrar.» Härpå svarade ingen något.
»Det var en välsignad kyrkdag», sade modern, »ungdomen på kyrkgolvet gör en gott att se.» — »Man kommer i håg sina egna barn», sade Guttorm. — »Det har du rätt uti», sade modern och suckade. »Ingen kan veta, hur det kommer att gå dem.» — Guttorm satt länge tyst. — »Vi ha mycket att tacka Gud för», sade han till sist, »han lät oss ändå få behålla ett.» — Modern satt och drog fingret utmed bordsskivan och såg icke upp. — »Hon är vår största glädje», sade hon sakta. »Hon har också artat sig väl», lade hon till med ännu lägre röst. En lång tystnad uppstod.
»Ja, hon har gjort oss mycken glädje», sade Guttorm och tillade med ännu vekare röst: »Vår Herre göre henne lycklig!» — Modern drog fingret utefter bordet; det föll en tår ned på strimman, där hon drog. — »Varför äter du inte?» sade fadern efter en stund och såg upp. — »Tack, jag är mätt», svarade Synnöve. — »Men du har ju ingenting ätit», sade nu också modern, »och du har gått lång väg.» — »Jag förmår inte», sade Synnöve och höll på med att draga upp en näsdukssnibb ur barmen. — »Ät barnet mitt», sade fadern. — »Jag kan inte», sade Synnöve och tog till att gråta. — »Men kära du, varför gråter du?» — »Jag vet inte!» — Och hon snyftade. — »Hon har så lätt att ta till tårarna», sade modern. Fadern reste sig och gick till fönstret.
»Det kommer två män vandrande hit upp», sade han. — »Jaså, vid den här tiden?» sade modern och gick också bort till fönstret. De stodo länge och blickade nedåt. — »Bevare mig — vem kan det vara?» sade slutligen Karen, men just inte som om hon frågade. — »Jag vet inte», svarade Guttorm, och de stodo och tittade. — »Jag kan inte riktigt förstå det», sade hon. — »Inte heller jag», sade han. Männen kommo närmare. — »Det måste i alla fall vara de», sade hon slutligen. — »Ja, nog är det så», sade Guttorm. Männen kommo närmare och närmare; den äldre stannade och såg sig tillbaka, den yngre likaså; sedan gingo de vidare.
»Förstår du, vad de kunna vilja?» sporde Karen ungefär som första gången. — »Nej, det gör jag inte», sade Guttorm. Modern vände sig om, gick bort till bordet, satte undan, gjorde en smula i ordning. — »Du får ta på dig igen, barnet mitt», sade hon till Synnöve, »för här kommer främmande.»
Knappt hade hon talat ut, förrän Sämund öppnade dörren och steg in; efter följde Thorbjörn. — »Signe laget!» sade Sämund, stannade litet vid dörren och steg därefter sakta fram för att hälsa på värdfolket; Thorbjörn gick efter. Sist kommo de till Synnöve, som ännu stod borta i en vrå med sin halsduk i handen och icke visste, om hon skulle ta den på sig eller ej — visste väl knappast att hon höll den i handen.
»I får väl stiga fram och sitta ned», sade hustrun. — »Tack — det är annars inte någon lång väg hit», sade Sämund, men satte sig ändå; Thorbjörn satte sig bredvid. — »Vi tappade alldeles bort er vid kyrkan i dag», sade Karen. — »Ja, jag letade efter er», svarade Sämund. — »Där var mycket folk», sade Guttorm. — »Ja, riktigt mycket folk», återtog Sämund, »det var också en vacker kyrkdag». — »Ja, vi sutto just och talade därom», sade Karen. — »Det är så underligt att se konfirmationen för dem, som själva ha barn», tillade Guttorm; hustrun flyttade sig på bänken. — »Det är det», sade Sämund, »man kommer att tänka allvarligt på dem — och det är därför jag har knallat mig hit i afton», tillade han, såg sig tryggt omkring, bytte tuggbuss och lade varligt ned den gamla i mässingsdosan.
Guttorm, Karen och Thorbjörn flydde med ögonen, var och en åt sitt håll. — »Jag tänkte jag skulle följa Thorbjörn hit över», började Sämund långsamt, »det var lite sent för honom att komma ensam — inte heller har han lätt att tala för sig, är jag rädd.» — Han tittade bort åt Synnöve, som kände det. — »Det är nu så, att han har haft ett gott öga till Synnöve från det att han var så pass karl, att han kunde ha förstånd på slikt — och det är väl inte så utan, att inte hon också har fäst sig vid honom. Men då tycker jag att det är bäst att de komma samman. Jag var föga för det den tiden, jag såg, att han knappt kunde styra sig själv, mycket mindre annat; men nu tror jag mig kunna svara för honom, och kan inte jag, så kan hon, för hennes makt är nog numera den största. Vad tycken I då — om vi skulle laga så, att de finge varandra? Det brådskar ju inte, men jag vet heller inte, varför vi skulle dröja. Du, Guttorm, står dig gott; jag har ju mindre och flera att dela mellan, men jag tror ändå, att det skall reda sig. I fån då säga vad er mening är om detta — henne frågar jag sist, för jag tror mig nog veta, hur hon vill.»
Sålunda talade Sämund. Guttorm satt framåtböjd, lade ömsevis den ena handen över den andra, gjorde flera gånger min av att resa sig, i det han för varje gång hämtade djupare efter andan, men kom sig ändå inte för förrän den fjärde eller femte gången. Då äntligen rätade han ut ryggen, strök sig upp och ned över knäet och såg bort emot hustrun, så att blicken då och då berörde Synnöve. Denna rörde sig ej, och ingen kunde se hennes ansikte. Karen satt vid bordet och ritade med fingret.
»Det är nog så — att det är ett vackert anbud», sade hon. — »Ja, det tycker jag, att vi skola tacka för och ta emot», sade Guttorm med hög röst, som om han kände sig betydligt lättad, och såg från henne till Sämund, som hade lagt armarna i kors och lutat sig mot väggen. — »Vi ha bara denna enda dottern», sade Karen, »vi få lov att betänka oss.» — »Det vill ju ingen förmena er», sade Sämund, »men jag vet annars inte vad som skulle hindra er att svara strax, sa björnen, fråga bonden, om han fick hans ko.» — »Vi kunna visst svara strax», tyckte Guttorm och såg åt hustrun. — »Det är bara det, att Thorbjörn är väl vild utav sig», sade hon, men såg ej upp.
»Det tror jag har blivit bättre», sade Guttorm, »du vet själv, vad du sade i dag.»
Makarna sågo nu växelvis på varandra; det räckte väl en hel minut. — »Om vi bara kunde lita på honom», sade Karen. — »Ja», tog nu Sämund åter till orda, »vad den saken angår, så vill jag säga, vad jag sagt förut: det går bra med lasset, när hon håller i tömmarna. Det var väldigt, vilken makt hon har över honom; det erfor jag, när han låg sjuk därhemma hos mig och inte visste, vart det bar hän, till hälsa eller ej.» — »Du får inte sätta dig på tvären, mor», sade Guttorm, »du vet, vad hon själv vill, och det är ju ändå för henne vi leva.» — Då såg Synnöve för första gången upp, och det var på fadern, med en stor och tacksam blick.
»Åh — ja ...», sade Karen efter en stunds tystnad och ritade nu litet hårdare med fingret än förut, »har jag stått emot i det längsta, så har det väl varit, därför att jag hade en god mening därmed ... Jag var kanske inte så hård som mina ord ...» — Hon såg upp och skrattade, men gråten ville fram.
Då reste Guttorm sig. — »Så i Guds namn har det hänt, som jag ville helst här i världen», sade han och gick bortåt golvet till Synnöve. — »Jag har aldrig varit rädd därför», sade Sämund och reste sig även han. — »Vad som skall ihop, det kommer ihop.» Han gick fram till henne. — »Nå, vad säger du till detta, barnet mitt?» sade modern; också hon gick nu bort till Synnöve.
Denna satt ännu kvar; de stodo alla omkring henne med undantag av Thorbjörn, som satt, där han först hade satt sig. — »Du får lov att resa dig, barnet mitt», viskade modern till henne; hon reste sig, log, vände sig bort och grät. — »Vår Herre han följe dig nu och alltid», sade modern, slog armarna omkring henne och grät med henne. De båda männen gingo bortåt golvet, vardera åt sitt håll.
»Du får gå bort till honom», sade modern, ännu gråtande, i det hon släppte henne och milt sköt på henne. Synnöve gick ett steg, men blev stående, därför att hon ej kunde komma längre. Thorbjörn sprang upp och gick henne till mötes, grep hennes hand, höll den, visste ej, vad mera han skulle göra och blev stående där med den, tills hon åter sakta drog den till sig. Så stodo de där tigande bredvid varandra.
Dörren gick ljudlöst upp, och någon stack in huvudet. — »Är Synnöve här?» frågade en försiktig röst; det var Ingrid Granliden. — »Ja, det är hon, stig in, du», sade fadern. Ingrid liksom betänkte sig. — »Kom du, här är allting bra», lade han till. — Hon tycktes litet förlägen. — »Här stå nog flera ute», sade hon. — »Vem är det?» frågade Guttorm. — »Det är mor», sade hon sakta. — »Låt henne komma», sade fyra röster på en gång. Och husmodern på Solbacken gick emot dörren, medan de andra glada sågo på varandra. — »Du kan gärna komma, mor», hörde de Ingrid säga.
Och så kom Ingeborg Granliden in i sitt ljusa huvudkläde. — »Jag förstod det nog», sade hon, »fastän Sämund nu aldrig kan säga någonting. Och så kunde Ingrid och jag inte bärga oss, utan voro tvungna att gå efter.» — »Ja, här står så till, som du själv vill», sade Sämund och makade på sig, så att hon kunde komma fram till dem. — »Åh, Gud välsigne dig, för att du drog honom över till dig», sade hon till Synnöve, tog henne om halsen och klappade henne. »Du höll fast i det längsta, du, barnet mitt, det blev ändå som du ville.» — Och hon klappade henne på kinden och håret, och tårarna runno utför hennes ansikte. Dem brydde hon sig inte om, men hon strök omsorgsfullt bort Synnöves.
»Ja, det är en präktig pojke du får», lade hon till, »och nu känner jag mig lugn för honom». — Hon slöt henne ännu en gång intill sig. — »Mor vet mera i köket sitt, hon», sade Sämund, »än vi andra, som skola vara mitt uppi det.»
Gråten och sinnesrörelsen lugnade sig nu en smula. Husmodern började tänka på kvällsmaten och bad lilla Ingrid hjälpa sig — »för Synnöve duger nog inte till det i kväll». — Och så började dessa båda koka gräddgröt. Männen började språka om årsväxten och åtskilligt annat. Thorbjörn hade satt sig framme vid fönstret, och Synnöve smög sig bort till honom och lade handen på hans skuldra. — »Vad ser du på», viskade hon. — Han vände på huvudet, såg länge och milt upp på henne och vände sedan blicken åter utåt. — »Jag ser över till Granliden», sade han, »det är så underligt att se den härifrån.»