Synnöve Solbacken/Kapitel 6

←  Kapitel 5

Synnöve Solbacken – Blacken – Fadern av Bjørnstjerne Bjørnson Översättare: Karin Jensen Kapitel 6

Kapitel 7  →

Sjätte kapitlet.

SYNNÖVE hade fått veta det dagen efter Thorbjörn hade varit på bröllopet. Hans yngre bror hade kommit upp till sätern med bud därom, men Ingrid hade fått tag i honom ute på svalgången, just som han gick, och hon hade sagt honom, hur mycket han skulle föra fram.

Synnöve visste därför inte mera än att Thorbjörn hade kört omkull med lasset och att han därför begivit sig upp till Nordhaug för att skaffa hjälp; att Knut och han där råkat ihop och att Thorbjörn blivit en smula skadad; han låg, men det var inte farligt.

Detta var sådana nyheter, att Synnöve blev mera förargad än bedrövad. Och ju mera hon tänkte därpå, desto mera modfälld blev hon. Hur mycket han lovade, så bar han sig ändå åt så, att föräldrarna skulle ha orsak att anmärka på honom. Men de skulle nu inte skiljas åt i alla fall, tänkte Synnöve.

Det gick inte många bud upp till sätern, och därför drog det om, innan Synnöve fick nya underrättelser. Ovissheten lade sig tung på hennes sinne, och Ingrid kom inte upp igen, så det måtte bestämt vara någonting galet å färde. Hon rådde inte med att sjunga kreaturen hem på kvällen, som hon förut brukade göra, och hon sov inte gott om natten, eftersom hon saknade Ingrid. Detta gjorde, att hon var trött om dagen, och därigenom blev sinnet inte lättare.

Hon gick och sysslade, skurade mjölkbunkar och byttor, ystade och satte filmjölk, men det var knappast med glädje, och Thorbjörns yngre bror och den andre pojken, som vallade tillsammans med honom, tycktes nu få visshet om, att det ändå måtte vara någonting emellan henne och Thorbjörn, vilket gav dem ämne till månget samtal uppe på betesmarken.

På eftermiddagen den åttonde dagen efter det att Ingrid hade hämtats hem, förekom henne allting tyngre än någonsin. Nu var så lång tid förfluten, och ännu inga underrättelser. Hon lämnade sitt arbete för att sätta sig och se ut över bygden, ty detta tycktes henne som ett slags sällskap, och hon ville inte vara ensam. Som hon satt där, blev hon trött, lade ned huvudet på ena armen och somnade genast. Men solen stack, och det blev en orolig sömn.

Hon var åter hemma på Solbacken, uppe på den vind, där hennes saker stodo och där hon brukade sova; blommorna från trädgården sände upp en sådan ljuvlig doft, fast inte den hon var van vid, utan en annan, nästan som av ljung. Huru kan det komma sig? tänkte hon och lutade ut huvudet genom det öppna fönstret. Jo, där stod Thorbjörn nere i trädgården och planterade ljung. »Men kära du, varför gör du så?» frågade hon. — »Åh, blommorna vilja ju inte växa», sade han och gick och ordnade nere i trädgården, Då gjorde det henne ont om blommorna, och hon bad honom äntligen bära upp dem åt henne igen.

»Ja, det kan jag gärna göra», sade han, och så samlade han ihop dem och kom med dem, men det var nog ändå inte på vinden hon satt, för han kunde gå rakt in till henne. Då kom modern i detsamma. — »I Jesu namn — skall den lede Granlidspojken komma in till dig?» sade modern, sprang fram och ställde sig mitt i vägen för honom. Men han ville in ändå, och nu började de båda brottas. — »Men mor, han vill bara gå in och lämna mig mina blommor», bad Synnöve och grät. — »Ja, det hjälper inte», sade modern och brottades som förut. Och Synnöve var så rädd, så rädd, för hon visste inte vilkendera hon ville skulle vinna, men förlora skulle ingen av dem .... »Akta mina blommor!» ropade hon, men de brottades nu värre än förut, och de vackra blommorna ströddes ut över allt. Modern trampade på dem, och han också. Synnöve grät.

Men när Thorbjörn hade släppt blommorna, blev han så ful, så ful; håret växte på honom, ansiktet också, ögonen blängde argt, och långa klor satte han i modern. — »Akta dig, mor! Ser du inte, att det är en annan — akta dig!» skrek hon och ville hän och hjälpa modern, men kom inte ur fläcken. Då ropade någon på henne, och det ropade en gång till. Strax försvann då Thorbjörn och modern också; det ropade ännu en gång. — »Ja!» sade Synnöve och vaknade.

»Synnöve!» ropade det. — »Ja», svarade hon och såg upp. — »Var är du?» frågade någon. Det är mor, som ropar, tänkte Synnöve, reste sig och gick tillbaka mot sätervallen, där modern stod med en matsäckskorg i den ena handen och skuggade för ögonen med den andra och såg ut emot henne.

»Här ligger du och sover på bara marken», sade modern. — »Jag blev så sömnig», svarade Synnöve, »att jag lutade mig en liten stund, och så visste jag inte ordet av, förrän jag somnade.» — »Sådant får du akta dig för, barnet mitt ... Här är någonting till dig i matsäckskorgen; jag bakade i går, eftersom far skall ut på långresa.»

Men Synnöve kände på sig, att modern inte kom därför, och hon tänkte, att hon nog inte hade drömt om henne för intet. Karen, så hette modern, var, som förut är sagt, liten och spenslig till växten, hade ljust hår och blåa ögon, som rörde sig flinkt i huvudet på henne. Hon log en smula, när hon talade, men det var bara, när hon talade med främmande människor. Hennes ansikte hade nu blivit något skarpt, hon var rapp i sina rörelser och hade alltid bråttom.

Synnöve tackade henne för gåvorna, lyfte på locket och såg efter, vad det var. — »Åh ja, gör det en annan gång», sade modern, »jag lade märke till, att dina bunkar ännu inte äro tvättade; det får du vara snäll och göra, barnet mitt, innan du sätter dig att vila.» — »Ja, det var också bara i dag.» — »Kom nu, så får jag hjälpa dig, eftersom jag i alla fall är här», sade modern och skörtade upp sin kjol. »Du måste vänja dig vid ordning, antingen du går under mina ögon eller ej.»

Hon gick före mot svalgången, där mjölken stod, och Synnöve följde långsamt efter. Där togo de ut bunkar och byttor och tvättade av dem; modern gick igenom hela uppsättningen och fann den ganska bra, gav ideligen anvisningar och hjälpte till att feja rent, och på så sätt gick en timme eller två. Hon hade under arbetet berättat, vad de höllo på med därhemma och om hur bråttom hon hade det just nu, innan hon fick fadern i väg. Så frågade hon, om Synnöve kom ihåg att läsa ett Guds ord, innan hon gick och lade sig på kvällen. »Ty det får inte glömmas», tyckte hon, »annars går arbetet illa dagen därpå.»

Så snart de blivit färdiga, gingo de ut på gräsvallen och satte sig där för att vänta på korna. Och som de nu väl hade satt sig, frågade modern efter Ingrid, om hon inte skulle komma upp till sätern igen. Synnöve visste inte mera därom än modern.

»Ja, så kunna människor bära sig åt», sade modern, och Synnöve förstod nog, att det inte var Ingrid, hon menade. Hon hade gärna velat slå bort ämnet, men hon hade ej mod därtill. — »Den, som aldrig har vår Herre i hjärtat, han hittas ibland, när han som allra minst väntar det», sade modern. Synnöve svarade icke ett ord. — »Nej, det har jag alltid sagt: den pojken blir det ingenting utav. Fara fram på det sättet — fy!» — De sutto båda på huk och blickade nedåt, men de sågo icke på varandra. — »Har du hört, hur det står till med honom?» frågade modern och såg hastigt bort på henne. — »Nej», svarade Synnöve. — »Det skall vara dåligt med honom», sade modern. Synnöve började få svårt för att andas. — »Är det så farligt?» frågade hon.

»Hå, det var ju ett knivstyng i sidan… Och illa slagen blev han nog också.»

Synnöve kände, att hon blev blossande röd; genast vände hon sig mera bort, så att inte modern skulle kunna se henne. — »Ja, det behöver väl inte betyda så vidare mycket?» frågade hon så lugnt hon förmådde, men hennes mor hade givit akt på, att hennes bröst hävde sig starkt, och därför svarade hon: »Åh nej — man får väl hoppas det.» — Då började Synnöve ana, att här måste vara någonting riktigt illa på färde. — »Ligger han?» frågade hon. — »Ja, kors — visst ligger han! Det är synd om föräldrarna, så bra människor som de äro. Väl uppfostrad är han också, så vår Herre har ingenting att ställa dem till ansvar för.» — Synnöve blev nu så beklämd, att hon inte visste sin levande råd; men modern fortsatte: »Nu ser man bäst, hur väl det är att ingen år bunden vid honom. Vår Herre styr då också allting till det bästa.» — Synnöve kände en yrsel, som om hon skulle störta utför berget.

»Nej, jag har alltid brukat säga till far, jag: Gud bevare oss, har jag sagt, vi har nu bara denna enda dottern, och henne måste vi sörja för. Han är nu liksom litet vek av sig, far, så duktig som han annars är; men det är åtminstone det goda därmed, att han tar råd, där han finner det, och det är i Guds ord.» — Men när nu Synnöve kom att tänka på far sin, hur mild han alltid var, så föll det sig ännu svårare för henne att hålla tillbaka gråten, och denna gång hjälpte det inte, hur mycket hon än strävade emot — hon började gråta.

»Gråter du?» frågade modern och såg bort på henne utan att få se hennes ansikte. — »Ja, jag tänker på far, och så — —» Nu brast det lös riktigt. — »Men kära hjärtanes, barnet mitt, vad går åt dig?» — »Åh, jag vet inte riktigt — det kom över mig så — tänk om det går honom illa på denna resan ...», snyftade Synnöve. — »Så du kan prata», sade modern, »varför skulle det inte gå honom bra? ... Till stan längs släta landsvägen?» — »Ja, men tänk bara — hur det gick — den andre», snyftade Synnöve. — »Ja, han! ... Men far din far då inte fram som en galning, skulle jag tro. Han kommer nog välbehållen hem igen — om vår Herre eljest håller sin hand över honom.»

Modern började få sina tankar för sig av denna gråt, som aldrig ville höra upp igen. Rätt som hon satt där, sade hon: »Det finnes många ting i världen, som kunna vara tunga nog, men då får man trösta sig med det, att de hade kunnat vara ännu tyngre.» — »Ja, det är en klen tröst», sade Synnöve och grät bittert. Modern hade inte riktigt hjärta att svara henne, vad hon tänkte; därför sade hon endast: »Vår Herre själv bestämmer många ting för oss på ett synligt sätt; det har han väl gjort här med.»

Och så reste hon sig, ty korna började råma uppe på åsen, skällorna pinglade, pojkarna hojtade, och hjorden kom nedåt i sakta mak, eftersom korna voro mätta och lugna. Hon stod och såg på och bad så Synnöve gå upp och taga emot dem. Synnöve reste sig nu också och kom efter, men det gick långsamt.

Karen Solbacken fick nu brått med att hälsa på sin boskap. Där kom den ena kon efter den andra, och de kände igen henne och råmade; hon klappade dem, talade till dem och blev glad igen, när hon såg, hur de tagit sig och hur präktiga de sågo ut. — »Åhja», sade hon, »vår Herre är den när, som håller sig nära intill honom.»

Hon hjälpte nu Synnöve med att sätta in dem, ty det gick långsamt för Synnöve den dagen. Modern sade ingenting därom; hon hjälpte henne också med att mjölka, fastän hon därigenom stannade längre kvar på sätern än hon ämnat. När de nu också hade silat mjölken, redde sig modern till att åter gå ned, och Synnöve ville följa henne till vägs. — »Åh nej», sade modern, »du lär nog vara trött och vill vara i fred.» — Och så hämtade hon den tomma matsäckskorgen, räckte henne handen och sade, i det hon såg stadigt på henne: »Jag kommer snart upp igen för att se till, hur du har det. Håll du dig till oss och tänk inte på andra.»

Knappt hade modern kommit utom synhåll, förrän Synnöve tänkte på, hur hon fortast möjligt skulle få bud ned till Granliden. Hon ropade på Thorbjörns bror och ville skicka ned honom; men då han kom, tyckte hon det var förargligt att anförtro sig åt honom och sade därför: »Det var ingenting.» — Sedan tänkte hon på att gå själv. Visshet måste hon ha, och det var inte snällt av Ingrid att inte skicka henne några underrättelser.

Natten var ganska ljus, och gården låg inte så långt nere, att hon inte kunde gå det stycket väg, när sådan orsak drog henne dit ned. Medan hon satt och tänkte på detta, lade hon i tankarna samman allt vad modern hade sagt, och gråten började på nytt. Men sedan dröjde hon inte heller längre, utan tog på sig en halsduk och gick en krokväg, för att vallpojkarna inte skulle märka det.

Ju längre hon kom, desto mera skyndade hon på, och till sist hoppade hon utför gångstigen, så att småstenarna lossnade, rullade ned och rasslade hemskt. Fastän hon visste, att det bara var stenarna, som rullade, tyckte hon ändå, att det var någon i närheten, och hon måste stanna och lyssna. Då var det ingenting, och hon hoppade åstad fortare än förut. Men så hände sig, att hon med ett väldigt hopp kom ner på en större sten, som stack upp ur vägen med den ena ändan, men nu lossnade och for åstad och rullade utför. Den gjorde ett fasligt väsen, det knakade i buskarna, och hon var rädd och blev det ännu mera, då hon fick en tydlig förnimmelse utav, att det var någonting, som reste sig och rörde sig längre ned på vägen.

Först trodde hon, att det kunde vara ett vilddjur, och blev stående med återhållen andedräkt. Gestalten nere på vägen stod också stilla. — »Ho—i!» sade det. Det var modern. Det första Synnöve gjorde, var att springa in i snåren och gömma sig. Hon satt en god stund för att vänta och se, om modern hade känt igen henne och kom tillbaka, men det gjorde hon ej. Sedan väntade hon ännu längre, för att modern skulle kunna få långt försprång. När hon omsider återtog sin vandring, gick hon tyst, och snart närmade hon sig husen.

Hon blev en smula beklämd, när hon såg dem, och det tilltog, ju närmare hon kom. Där var allting stilla, arbetsredskapen stodo ställda upp emot väggen, ved låg huggen och travad, och yxan satt indriven i huggkubben. Hon gick förbi och kom till dörren, där stannade hon ännu en gång, såg sig omkring och lyssnade, men ingenting rörde sig. Och som hon stod där och överlade med sig själv, om hon skulle våga gå upp på loftet till Ingrid eller ej, slog henne den tanken, att det bestämt var en sådan här natt för några år sedan, som Thorbjörn hade varit över och planterat hennes blommor i trädgården. Hastigt tog hon skorna av sig och smög sig uppför trappan.

Ingrid blev mycket rädd, då hon vaknade och såg, att det var Synnöve, som hade väckt henne. — »Hur är det med honom?» viskade Synnöve. Nu mindes Ingrid alltsammans och ville klä på sig för att slippa att svara genast. Men Synnöve satte sig på sängkanten, bad henne bli liggande och upprepade sin fråga.

»Nu är det bättre», sade Ingrid viskande, »jag kommer snart upp igen till dig.» — »Kära Ingrid, dölj ingenting för mig, du kan inget ledsamt säga mig, som jag inte har tänkt mig ännu värre.» Ingrid försökte ännu att vara skonsam, men den andras fruktan drev på — och det blev ingen tid till omsvep. Viskande föllo frågorna, viskande svaren; den djupa stillheten runtomkring gjorde både frågor och svar ännu allvarligare, så att det blev en sådan högtidlig stund, då man vågar se den bittraste sanning rakt in i ögat. Men så mycket tyckte de sig få fram bägge två, att Thorbjörns skuld var liten denna gång och att intet ont från hans sida stack sig emellan honom och deras medkänsla för honom.

Bägge gräto nu ut, ehuru tårarna föllo stilla, och Synnöve grät mest; hon satt alldeles hopsjunken på sängkanten. Ingrid sökte liva upp henne genom att påminna om, hur mången glädje de tre ändå hade haft med varandra, men då blev det här som så ofta eljest, att varje litet minne från de dagar, varöver solskenet leker, nu i sorgen löses upp i tårar.

»Har han frågat efter mig?» viskade Synnöve. — »Han har nästan inte talat.» — Ingrid kom ihåg brevlappen, och den började tynga på henne. — »Orkar han då inte tala?» — »Jag vet inte, hur han har det — han tänker väl desto mera.» — »Läser han?» — »Mor har läst för honom — nu får hon lov att göra det varenda dag.» — »Vad säger han då?» — »Du hör ju, att han säger nästan ingenting. Han ligger bara där och ser.» — »Det är ju i det målade rummet, han ligger?» — »Ja.» — »Och vänder huvudet mot fönstret?» — »Ja.» — De tego båda en stund. Så sade Ingrid: »Den lilla midsommarleksaken, som du en gång gav honom, hänger däri fönstret och vänder sig runt.»

»Ja det är detsamma», sade Synnöve plötsligt och starkt, »aldrig i världen skall någon få mig att släppa honom, det må nu gå så eller så!» — Ingrid blev illa till mods. — »Doktorn vet inte, om han får hälsan sin igen», viskade hon.

Nu lyfte Synnöve huvudet med återhållen gråt, såg på henne utan att säga ett ord, lät det så åter sjunka och blev sittande i tankar. De sista tårarna runno sakta ned över kinderna, men inga nya följde efter; hon knäppte ihop händerna, men rörde sig eljest icke, det var, som om hon satt och fattade ett stort beslut. Så reste hon sig plötsligt med ett leende, lutade sig ned över Ingrid och gav henne en lång, varm kyss.

»Har han mist sin hälsa, så skall jag sköta honom. Nu talar jag med mina föräldrar.»

Detta rörde Ingrid mycket, men innan hon kom sig för med att säga någonting, kände hon ett grepp om sin hand: »Farväl, Ingrid! Nu går jag tillbaka upp ensam.» — Och hon vände sig om mycket hastigt.

»Det var den där brevlappen», viskade Ingrid efter henne. — »Brevlappen?» frågade Synnöve. Ingrid var redan uppe, letade fram den och gick bort till henne med den. Men i det hon med sin vänstra hand stoppade den in i hennes barm, slog hon den högra om hennes hals och gav henne nu kyssen tillbaka, medan Synnöve kände hennes tårar falla varma och stora på sitt ansikte. Så sköt Ingrid henne sakta ut genom dörren och stängde igen den, ty hon hade icke mod att se resten.

Synnöve gick sakta utför trappan i strumpfötterna; men då tankarna trängde sig på henne, kom hon oförvarandes att göra litet buller, blev rädd, tog ett hopp ut ur förstugan, grep skorna och ilade med dem i handen förbi byggnaderna, över ängsmarken och ända bort till grinden. Där stannade hon och drog dem på sig, började vandra uppåt och skyndade sig, därför att hennes blod kommit i svallning. Hon gick och småsjöng och skyndade på allt mer och mer, så att hon slutligen blev trött och måste sätta sig. Då kom hon ihåg brevlappen. — —

När vallhunden gav skall nästa morgon, pojkarna vaknade och korna skulle mjölkas och släppas, var Synnöve ännu ej kommen.

Just som pojkarna stodo och undrade, var hon kunde vara, och kommo underfund med, att hon ej hade legat på hela natten — kom Synnöve. Hon var mycket blek och stilla. Utan att säga ett ord började hon göra i ordning mat åt pojkarna, lade ned matsäck och hjälpte sedan till med att mjölka.

Dimman höljde ännu de mera lågt liggande åsarna, ljungen glittrade av dagg bort över den brunröda heden: det var litet kallt, och när hunden skällde, svarade det runtomkring. Boskapen släpptes ut; den råmade mot den friska luften, och ko efter ko lunkade i väg mot den kända stigen. Men där framme satt redan hunden, tog emot dem och vaktade dem, tills de alla voro utsläppta, då även han släppte fram dem. Skällornas klang darrade bortåt åsen, hundarna skällde, så att det skar igenom, pojkarna kappades om vem som kunde hojta starkast.

Från allt detta larm gick Synnöve bort och ned till det ställe av sätern, där Ingrid och hon brukade sitta. Hon grät inte, satt stilla och såg rätt framför sig och gav då och då akt på det muntra stojet, som nu avlägsnade sig och flöt mera samman, ju längre bort det kom. Härunder började hon gnola så smått, därpå att sjunga litet högre. Omsider sjöng hon med klar, hög röst följande sång. Hon hade något ändrat om den efter en annan, som hon hade kunnat, alltifrån hon var barn:

Nu tack för allt, se’n vi voro små
och lekte samman i skog och hagar.
Jag trodde leken den skulle gå
långt in i grånande dagar.

Jag trodde leken den skulle gå
från ljusa björkar och dystra furen,
dit fram där Solbackens hus ses stå
och fram till kyrkan med röda muren.

Jag satt och väntade mången kväll
och såg dit bort åt de täta snåren,
men skuggan föll från det mörka fjäll,
och du, du fann icke spåren.

Jag satt och väntade, tänkte så:
han kommer säkert, hur dagen skrider.
Men ljuset släcktes, och natt föll på,
ty dagen svunnit omsider.

Mitt stackars öga för ovant är
att rikta blicken åt annan sida,
åt samma håll jämt det spana plär,
tills ögonlocken de svida.

Ett ställe finns, där jag tröst kan få,
det är i kyrkan i Fagerliden.
Men bed mig ej, att jag dit skall gå —
han har sin plats där som förr i tiden.

Jag vet och känner nog, vem det var,
som lade gårdarna mot varandra,
och väg för blick genom skogen skar,
så att den fritt kunde vandra.

Och även vet jag ju, vem det var,
som ställde bänkar kring altarrunden,
där bröllopsskaran står par om par
och löftet ges i den helga stunden.»