←  V.
Thora
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

VI.
VII.  →


[ 55 ]

VI.


Aldrig glömde Thora denna vandring i novembersol. Det var, som om allt ondt, hvilket sedan hände, börjat då. Från denna dag vände nämligen Bruce sitt hjärta från hustrun och blef hård mot henne, som han varit mot ingen förr. På en gång visade han det väl icke, allting gick långsamt med honom, den enda gång i sitt lif, då han handlat utan öfverläggning och blindt, var, när han friade till Thora och tog henne till sin hustru, och den dag kom för Thora då hon förstod, att han ångrade denna handling mera än någon annan i sitt lif.

Olyckan mellan dem båda började med, att Bruce länge gick och i tystnad bar agg till Thora, och Thora å sin sida anade rätt, att agget börjat redan under deras första söndagsvandring. Svårt är det att reda trådarna i det hemlighetsfulla nät, som spinnes mellan människor i [ 56 ]lycka och sorg. Hvem kan säga sig genomskåda en annan? Och hvem genomskådar verkligen sig själf? Okunniga om hvad som sker mellan oss, vandra vi alla genom världen, och ingen vet upphofvet till kärlek eller hat. Forntidens människor berättar jag om, människor, hvilka kände mera enkelt, tänkte mindre subtilt och handlade starkare än vi. Dessa människor bundos starkare af sed och plikt, bland dem hade upprorsbegäret ännu icke blifvit allmänt som bland oss, och religionen, som var grundvalen på hvilken de byggde, stod öfver hvardagsmänniskornas debatter. Därför spelades deras strider mera i det tysta, men de själsmord, som begingos, voro också talrikare, och naturen, som icke ostraffadt låter sig kufvas, tog ej sällan revansch på ett sätt, som vi finna barbariskt.

Långsamt växte hos Bruce motviljan mot hans hustru och den började med, att han sade sig själf, att Thora bedragit honom, eller att han bedragit sig på henne. Hon kom från en annan trakt än hans, där motsatsen mellan hans egen natur och hennes var honom väl bekant. Många voro också de, som vid underrättelsen om det val, Bruce träffat, sagt honom, att detta ginge aldrig väl. Ty aldrig skulle en kvinna, hämtad så långväga ifrån, blifva hemtam i södra [ 57 ]skogsbygden, där slätten börjar. Bruce hade då lett och svarat: Hon får väl foga sig, hon som andra. Men inom sig hade han icke tänkt så. Aldrig hade han drömt om, att Thora skulle blifva motspänstig, eller att därur olycka kunde växa dem emellan. Om den kärlek, som ger sitt lif och går i elden för den älskade, hade han upphört att drömma. Manligt och varsamt hade han nalkats henne, skrämt henne visste han sig aldrig hafva gjort. Blott en enda dröm hade han haft: den att när han fick visa Thora sitt land, ställa henne ansikte mot ansikte med dess skönhet, föra henne genom den tysta bokskogen, där vårbrodden drömmer under tunga, våta löf, visa henne slätten, som sof vintersömn i solens gyllene dager, medan höjderna blånade där bortom, stå vid hennes sida och peka på, hur rikt hans land var, hur stilla och hur stort, då skulle hon le mot honom och vara lycklig, att allt detta fick hon dela med honom. Detta hade Bruce drömt, annat icke. Men den, som blir sviken i sin dröm, blir hårdare än hvarje annan, hårdare, än något annat kunnat göra honom. När Bruce därför första gången stod med sin hustru på den plats dit han från första stunden längtat att få föra den kvinna, han fått rätt att kalla sin, och såg, att hon kyldes just [ 58 ]inför det, som värmde honom själf mest, då var det, som blef världen plötsligt för honom tom och likgiltig. Själf blef han kall och hård, och en onaturlig vrede steg upp inom honom. Det var som om hustrun vrakat honom själf. Det var värre än så. Det var hans land, hon föraktade, allt det, hvilket för honom var heligast och störst. Aldrig kunde detta utplånas dem emellan. Aldrig kunde detta göras om. En tanke som på att vilja göra sig hustrun kvitt sköt upp inom honom. Men öfver denna tids människor hade en sådan tanke ingen makt. Djupt satt vördnaden inom dem för sed och lag, och väl visste Bruce, att hvad Gud förenar, skola människor icke åtskilja.

Vreden, som började stiga upp inom honom, kufvade Bruce därför, och genom att han aldrig lät den komma till utbrott, lyckades det honom tidvis äfven att glömma den. Mycket hade han hoppats af sitt giftermål, och sinnad att gifva tappt vid första motgång var Bruce icke. I stället beslöt han sig för att vänta och se tiden an, och när han blifvit lugn igen, sade han sig själf, att hvad han önskade och väntade kanske en dag skulle komma. Inom Bruce lefde nu hoppet, att hustrun och han till sist skulle komma hvarandra nära. Under denna tid kom en dag gamla [ 59 ]fru Bruce på besök. Misstänksam och vaken var hon, som en gammal mor är, då tanken på den enda sonens lycka sysselsätter henne. Då emellertid gamla fru Bruce snart märkte, hur tungsint Thora gick där och att äfven sonen bar på något, som han ej ville fram med, tog den gamla frun, som var klokare än sonen, icke honom, utan sonhustrun i förhör, och fastän Thora ej ville yppa att kyla rådde mellan makarna, kunde dock svärmodern, af det lilla hon fick veta, sluta sig till resten. Därför sade hon, innan hon for, till sonen: »Den lilla frun är en bra kvinna, och jag tycker om henne. Hon har bara inte lärt sig trifvas här än. Det blir din sak att lära henne.»

Från den dagen iakttog Bruce hustrun bättre än förut, och det hopp, han hyst, blef starkare. En enda sak var det, hvarpå han gick och väntade, och det var, att den dag skulle komma, då hon kände sig hemma i hans bygd. I en underlig vacklan mellan afvoghet mot hustrun och hopp, att han en dag skulle vinna henne, finna henne åter liksom sådan han drömt sig henne en gång, lefde Bruce under denna tid. Det minsta ord, Thora sade, kunde stöta honom tillbaka. Han fann henne stundom tafatt, torr, intresselös. Det var, som kunde hon hvarken taga emot hans [ 60 ]kärlek eller gifva honom ömhet tillbaka. Och slöt sig då Bruce inom sig själf, och hårda ord mot hustrun undföllo honom, ord, hvilka han sedan ångrade. Stundom vaknade åter den första känsla, hon ingifvit honom, med fördubblad kraft. Då såg han allting hos hustrun med mildare ögon, fann hennes nedslagenhet naturlig, och sade sig själf, att allting måste hafva sin tid. Ung som hon var, måste hon få ro för att vänja sig vid honom själf, trakten, folket, vid allt. Bruce lefde som i en enda stor väntan att en dag i Thora finna den hustru, efter hvilken han längtade.

Under denna tid lefde Thora som i ständig ångest, en ångest, hvilken hon icke förstod, och därför icke vågade meddela någon. Inomhus trifdes hon bäst, och så länge hon fick gå i rummen, var hon nöjd. Längst in låg sängkammaren, och genom en liten korridor kom man från denna ut i Bruces rum, hvilka han bebott allt sedan faderns död, och som lågo afskilda från den öfriga våningen. Från sängkammaren kom man äfven ut i ett litet kabinett med gamla, spensliga möbler och kopparstick på väggarna. Där satt Thora helst, när hon var fri från hushållsbestyren. Där stod hennes sybord och skrifbordet, i hvilket hon gömde sina [ 61 ]bref och minnena från hemmet. Från fönstret kunde hon se ut öfver liden, och ett stycke af trädgården kring huset med fruktträden och de gamla lindarna. Framför sig hade hon vildvinet, som på vintern risigt och torrt hängde ned öfver verandan, skramlande för vinden med sina torra kvistar.

Detta vildvin var det, som gjorde förmaket utanför kabinettet så mörkt. Detta förmak var ett stort rum med fönster och dörr, som gick ut till trädgården. Genom dörren kom man ut på verandan, och rundt kring denna klängde vildvinet. Bortom förmaket låg en långsträckt matsal med tungt ekbord och gamla skåp i snidad ek, minnen från släktens tyska ursprung. Från denna sal kom man ut i två rum, hvilka nu stodo stängda, men hvilka voro afsedda att en gång tjäna som barnkammare. Bruce hade visat hustrun dem första aftonen redan och lett. Alla andra rum i den stora byggnaden voro stängda, fyllda med möbler, redskap och gammalt skräp. Blott de oundgängligen nödvändiga rummen höllos öppna för begagnande. På vinden voro små kammare inredda för tjänstfolket.

I dessa rum växte hos Thora ångesten från den första aftonen, och hon förstod ej, hur sådana känslor kunde väckas af naturen själf, [ 62 ]ej heller att människan kan lefva i sådant samband med naturen, att hvad som för den ene är lif för den andre blir död. Därför dolde hon för alla sin skrämsel och blygdes för den. Denna skrämsel sysselsatte Thoras sinne vida mera än tanken på mannen och förhållandet dem emellan. Ja, det fanns dagar, då Thora icke kunde företaga sig någonting, därför att hon endast gick omkring och var rädd. Hon kunde då gå ensam ifrån det ena rummet till det andra, och de minsta ljud voro nog för att få henne att spritta till. Värst var det, när mannen var borta, och hon satt ensam hemma med tjänstfolket. Då kunde hon sitta uppe och vänta endast emedan hon ej vågade gå till sängs, och när hon slutligen vågade lägga sig, kunde hon icke somna af ångest. Hon kunde ju icke skjuta regeln för dörren af fruktan, att mannen vid hemkomsten skulle fråga henne, om hon vore rädd. Därför låg Thora vaken, lyssnande till hvarje ljud, och när slutligen mannen kom, låtsade Thora, att hon sof. För intet pris kunde hon förmå sig att för mannen yppa, hur rädd hon var.

En gång hade Bruce dock förstått det. Det var en afton när han kom in oväntad. Thora hade vridit om nyckeln i sin dörr, emedan rädslan [ 63 ]den natten plågat henne värre än vanligt, och när mannen tog i dörren, fick han vänta ett ögonblick, innan hon hann att öppna. »Stänger du in dig?» sade han förvånad och en smula skarpt. Då kunde Thora ej behärska sig, utan svarade: »Jag är så rädd ibland, när jag är ensam.» Som hon sagt det, smög hon sig in till mannen och sade: »Är du ond på mig för det?» Då sköt Bruce oblidt undan hustrun, och underläppen darrade. Han kom att tänka på, att bygden var henne främmande, bygden ingaf henne skrämsel, folket, trakten, allt detta, som var henne nytt, allt detta, där han kunde gå i mörkret och njuta af, hur stilla, godt och hemlikt allting var. Hemma hade Thora aldrig varit mörkrädd. Bruce behöfde icke fråga därom. Alltför väl visste han det. Denna ängsliga kvinnofruktan var honom motbjudande, väckte hans leda.

»Om du bara inte blefve så ond på mig, Bruce,» klagade Thora. »Jag är så ung.»

Han strök hennes hår med en tung, klumpig åtbörd, men hans ansiktsuttryck ljusnade icke.

»Ja,» genmälde han. »Och jag är gammal.»

Thora såg ifrigt upp.

»Jag menade icke så,» sade hon hastigt.

[ 64 ]»Nej, nej,» kom svaret. »Men så är det ändå.»

Därmed gick han tyst ut och lämnade Thora, som hade han icke tålt att stanna i hennes närhet. Hans ansiktsuttryck, när han gick, var sådant, att Thora ej kunde glömma det.

Ingenting visste hon dock om orsaken till mannens kyla, hvilken hon dag för dag kände allt starkare. I sin egen skrämsel gick Thora fången, och därför var hennes aning blind, som den är hos alla, hvilkas lif trängas samman kring en enda tanke, hvilken marterar dem, därför att den aldrig släpper sitt tag.

Hennes sinnesoro stegrades, därför att när julen var förbi, visste Thora, att hon skulle blifva moder. Vissheten härom skänkte henne föga glädje. Den var snarare för henne anledningar till en ny oro. Oduglig som hon mer och mer kände sig för att göra nytta eller sprida glädje, kunde hon icke tänka på annat, än att en ny källa till sorg liksom runnit upp inom henne själf. Bruce väntade sig mera af barnet än hon. Hans misstro mot Thora började gifva med sig. Tacksamheten mot hustrun, som kanske skulle skänka honom en son, vaknade inom mannen, och han sade sig själf, att den svaghet, som väckte hans misshag, kanske blott var utslaget [ 65 ]af det tillstånd hos kvinnan, som alstrar öfverdrifven känslighet och osammanhängande idéer af alla slag. Denna tid ändrade Bruce därför sitt sätt mot hustrun. Han fordrade i det hela mindre, var vänligare, mera öfverseende än förr. Den fordran på samkänsla mellan makarna, som från början sjudit fram så starkt, uppsköt han liksom inom sig till lägligare tid. Och när han ändtligen höll en son i sina armar, då svällde hjärtat af fröjd i mannens bröst. Ätten skulle fortsättas genom honom. Gossen skulle taga gården i arf en gång. När hustrun födt bygden en son, skulle hon ej längre gå där som främling.

Långsamt repade sig Thora efter sin sjukdom. Lyckligare än förr kände hon sig. Det var, som om moderskapet gifvit henne en ny plats i detta hem, där hon länge känt sig som en främling. Till och med folket på gården, som trampade så tryggt på sina tunga träskor, tjänarna inomhus, alla, som kommo och gingo genom deras dörrar, betraktade Thora med andra ögon. Så tyckte hon själf, och det var nära, att ett nytt lif vaknat inom den unga kvinnan. När hon satt ensam vid barnets bädd eller höll honom till sitt bröst, gladdes hon emedan hon visste, att någon fanns, som länge skulle behöfva henne.

[ 66 ]Gamla fru Bruce kom ej till Akerup, förrän Thora var återställd. Gumman var egen, som man säger, och en af hennes maximer lydde så:

»En gammal svärmor skall icke onödigtvis gå och skräpa i ungt folks hus.»

Men när hon ändtligen höll sonsonen i sina armar, lyste hennes skarpskurna ansikte af förnöjelse. Ty barnet liknade fadern. Det sade den gamla frun också i det hon godlynt tillade:

»Den här gången är det inte bara prat, Faktum är faktum.»

Därmed lade hon barnet tillbaka i vaggan och kysste svärdottern.

Detta hade svärmodern förut aldrig gjort, och Thora kände sig helt lycklig, när det hände. Bruce var inne, när det skedde, och det såg ut, som om moderns vänlighet gjort honom stolt. I detta ögonblick drömde Thora om en ljusare framtid.

Gossen blef döpt i hemmet och fick namnen Hans Johan. Farmodern själf bar barnet till dopet.