Thora/2-7

←  VI.

Thora av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) VII.

III. KONRAD OLTHOW  →

VII.

När Thora efter denna vandring återkom till sitt hem, var hon glad att Bruce ännu ej hade återkommit. Hon kände sig till mods, som om hon begått en vågsam handling, hvars följder hon ej kunde beräkna, och hon gick omkring i rummen, full af tanken på, hvad Bruce skulle säga, om han vetat af att hon följt gästen på väg. Konrads afskedsord ljödo ännu i hennes öron. Hon tyckte sig kunna känna honom nära sig, som om något af hans person stannat kvar i de tomma rummen, mindes den lugna, trygga känslan när han vändt om för hennes skull och följt henne, och vid minnet öfverföll henne en känsla af oro, som skulle något ondt komma att hända henne. Sina egna afskedsord var det hon mindes och vid minnet sköt blodet upp i hennes kinder och kom hjärtat att bulta. Hvad hade hon velat säga med dem? »Kom igen, om du lefver. Hvarför hade hon bedt Konrad komma igen? Och hvad betydde det för henne, om han lefde eller dog? I dessa tankar gick Thora till sina sysslor, rädd att möta andras blickar, som skulle de kunna genomtränga denna hemlighet, hvilken var dold äfven för henne själf.

Det var ännu tidigt på morgonen, och fram för brasan i barnkammaren satt Thora på en pall, sysselsatt att kläda och tvätta den lille. Hans hade vaknat vid dåligt lynne. Han grät, och Thora hade fullt upp att göra med att trösta honom. Under tiden följde henne tankarna. Det var icke längre nog med att hon fruktade något, som skulle komma att hända. Det föreföll henne plötsligt som om något redan händt, hvilket hade förändrat tillvaron för henne. Hvad det var, fattade Thora icke. Hon blef otålig öfver att gossen icke ville upphöra att gråta, längtade att få höra honom jollra och se honom le emot sig. Ingenting syntes henne längre vara, som det förut var.

Från barnkammaren, där hon satt, kunde Thora se ut öfver gården. Solen glimmade ute på snön, långt bort öfver vägen lyste det klara hvita, förtonande i ett skimmer af blått, som mörknade under träden. Då hörde hon plötsligt bjällror som kommo närmare. Thora såg upp. Det var Bruce som kom åkande hem. Han satt rak i släden och ehuru han var nära hemmet brukade han piskan. I rasande fart körde han upp framför trappan, där hästen stannade, våt af svett, med hvit fragga lysande fram under bogträden. Bruce slängde tömmarna åt kusken, som satt på hundsvotten, tog trappan i ett språng och försvann in i förstugan.

Thora hann se, att hans ansikte var hotfullt och mörkt. Ögonen voro nästan osynliga under de sammandragna ögonbrynen, och pupillerna lyste som blanka spetsar. Aldrig hade Thora sett sin man i ett sådant uppror. Ofrivilligt satte hon, hvad hon sett, i samband med sig själf. Hon ropade in barnflickan, lämnade gossen ifrån sig, och under intrycket af denna skrämsel, gick hon direkt in till frukostbordet, i tanke att finna mannen där.

Det var skumt inom Thora. Lik en sömngångare stod hon och såg på, hur Malin tyst och snabbt ordnade bordet. Äfven från köket hade släden blifvit sedd, och känslan af husbondens vrede, hvilkens orsak ingen kände, tyngde öfver hela huset. Länge fick Thora vänta, men när Bruce ändtligen kom, var hans uppror öfver. Ansiktet såg ut som en mask, hvilken dolde, hvad som arbetade där bakom. Med ett kort god morgon, satte han sig tigande till bords.

»Äter du inte med mig?» sade han först.

»Jag har redan ätit,» kom svaret.

Thora vågade icke säga »med Konrad», som hon först ämnat. Hon hade en dunkel föreställning om, att mannens vrede gällde honom, och hon undrade öfver sig själf, att hon vågat sig in för att möta stormen. Bruce svarade emellertid med fullkomlig sinnesro:

»Det är sant, du har gjort Konrad sällskap. Nå, han kom lyckligt och väl i väg?»

Thora nickade, men kunde ingenting svara. Då först lade Bruce märke till hennes förstörda uppsyn.

»Hur är det?» sade han frågande. Tonen var icke den, som Thora väntat.

Detta gaf henne mod, och strykande undan håret, som fallit fram öfver hennes tinningar, tvang hon sig att le.

»Jag blef så skrämd, när du kom,» sade hon.

Thora tyckte sig förnimma sin egen stämma, liksom talande långt borta. Bruce hörde orden och förstod dem, som han trodde. Men stämman kände han icke igen. Den var liksom icke Thoras egen. Han märkte misstron vakna inom sig, den gamla misstron, hvilken aldrig fullständigt dött. De dagar, gästen vistats i deras hus, hade varit långa för Bruce. Förödmjukad hade han känt sig af att se, hur Thora i denna främlings närhet liksom lefde upp, blef gladlynt och ungdomlig, gick med lättare steg och log muntrare. Han hade försökt att icke lägga märke till detta, men det hade ej velat lyckas. Misstänka sin hustru för att ens snudda vid den gräns, som var pliktens, kunde Bruce icke. Därtill höll han sig själf och sitt hus för högt i ära. Men inom honom lurade frågan, hvarför han själf ej kunde locka fram hos hustrun just detta något, som han älskade mest.

Däri låg också, att han kände sig förödmjukad, och när han nu såg att Thora stod där skrämd och frågande på samma gång, blef han ond öfver denna veka rädsla, hvilkens natur han icke förstod, och utbrast vredgadt:

»Hvarför blir du alltid rädd för mig?»

Thora höll sig fortfarande tapper.

»Du såg så ond ut,» sade hon.

Bruce försökte le.

»Trodde du, att jag var ond på dig?» sade han.

»Ja,» kom det hastigt och lågt.

Bruce log icke längre. Kort och knappt kommo orden, när han svarade:

»Jag tänkte inte på dig, när jag kom. Jag tänkte på det jag sett och det jag i dag på morgonen upplefvat. Jag blef kallad till ett af torpen, därför att det händt något. Vet du, hvad det var, som händt? En torpare där gifte sig för några år sedan. Hustrun var gammal och ful. Ingen förstod hvarför han tog henne. Fattig var han, och fattig var hon. Själf försökte jag tala dem till rätta i sin tid, när jag fick höra talas om, att giftermålet var planlagdt. Och kan du tänka dig, hvarför han gift sig med henne? Därför att hon hade en fordran på två hundra riksdaler, en revers, som han hoppades att få drifva in. För ett år sedan dog gäldenären. Det var en annan torpare, som i sin tid narrat af gumman pengarna. Och när han var död, befanns, att hans tillgångar voro inga. Efter denna händelse har den äkta mannen blifvit sjuk, som det heter. Af sorg öfver pengarna har han blifvit sjuk. Under hela denna tid har han gått där och grubblat på hämnd. Han ville mörda hustrun. Och när jag nu kom, hade grannarna fått binda honom. Annars hade han gjort det.»

Bruce tystnade, och Thora stod stum. Hennes skräck var icke borta. Den hade blott fått liksom ny och oväntad näring af mannens ord.

»Och hustrun?» sade hon hastigt. »Hur går det henne?»

»Hon,» sade Bruce kort. »Å, hon stannar på torpet. Mannen har länsmannen tagit hand om. Han får sitt straff för mordförsök.»

»Stackars människor,» svarade Thora.

»Jag vet inte det,» sade Bruce skarpt. »Säg snarare: stackars oss alla, som måste ha dem i vår närhet. Det förbittrar mig, att detta skett just i vår bygd och till på köpet hos mig.»

Den fanatiska känslan för bygden kom Bruces stämma att skälfva, och han slöt läpparna hårdt. Stolen sköt han tillbaka från bordet och gick hastigt ut i salongen. Thora följde honom. Hon förundrade sig icke längre öfver denna starka bygdekänsla, hvilken en gång stött henne tillbaka genom våldsamheten i den fordran, den ställde på henne själf. Hon var van vid densamma, och under det att Bruce talade, hade hon dämpat sin egen upphetsning. Bort i något overkligt gled på samma gång den skrämsel, hvilken nyss gripit henne, och som spöken af hennes egen inbillning förintades både hennes fruktan och hennes farhågor.

Från salongen gick Bruce in i sitt rum. Där ställde han sig vid fönstret, tankfull mera än eljest, och blickade ut öfver gården, där sparfvarna hoppade om hvarandra, letande korn i en tapp halmstrån, hvilken legat där och strötts omkring, då slädarna kommit och kört bort igen. Som han stod där, ångrade han, att han icke utfrågat hustrun om hennes mening, då hon på hans fråga svarat, att hon trott, det hans vrede gällde henne. Hvarför hade hon svarat så? Hvad kunde hon hafva menat?

Som gift sjönk denna tanke ned i hans själ, och hans gamla misstro vaknade. Hur främmande Thora var honom och han henne, såg han i detta ögonblick kallt och klart. Aldrig skulle det heller bli annorlunda, tyckte han. »Är jag romantisk?» frågade han sig själf. »Drömmer jag om själarnas frändskap?» Bruce erinrade sig, att han en gång i sin ungdom läst en bok om något dylikt. Af hvem den boken var, kom han icke längre ihåg. Den stod någonstädes på en af hyllorna i de gamla bokskåpen, hvilka han ärft af sin far, och som länge stått stängda. Bruce mindes, att när han läste den boken, hade det tyckts honom, som jagade dess människor efter en omöjlig dröm och voro löjliga. Själf hade han lett åt dem och kallat dem dårar. Nu stod han där själf, stod midt i något af den kamp, hvilken han tyckte sig minnas ur en likgiltig bok, hvars titel han glömt. Och nu hade allt detta för honom plötsligt blifvit lifvets blodiga verklighet. Hvad var väl en hustru för en man och han för henne, om deras hjärtan ingenting hade att säga hvarandra?

Bruce förjagade dessa tankar och grep sig an med dagens arbete. Han kom in till måltiderna. På bestämda timmar satt han inne hos hustrun, på bestämda timmar lekte han med sitt barn. Han försökte vänja sig vid allt, taga det, som det var. Ingenting var ju förändradt, ingenting hade inträffat, som gjorde hans hem eller hans tillvaro annorlunda, än det förr hade varit. Främlingen, som kommit och gått, kunde han ingenting förebrå.

Men Bruce återsåg aldrig Thora sådan hon varit under den korta tiden af en afton och en dag, hvilken Bruce numera aldrig kunde glömma. Äktenskapet var det icke, som förändrat henne. När någon kom, som kunde locka fram den forna Thora, sådan han sett henne en gång, då fanns hon där ännu. Då strålade hon fram, som fjäriln ur puppan, när solen bränner varmt. Själf kunde han ingenting göra därvid, och ur denna visshet hämtade Bruces grämelse näring.

En kväll, när de båda äkta makarna sutto allena i det lilla kabinettet, han med sin tidning, Thora med sitt arbete, lät Bruce tidningen falla. Utan att hon märkte det, betraktade han hustrun länge. Lutad som hon satt öfver sin söm, märkte Thora intet. Noga granskade Bruce hennes drag. Kinderna hade blifvit tunnare, ögonen lågo djupare, skuggorna under dem hade mörknat. Hela ansiktet bar en prägel, som om det varit på väg att åldras. »För helt kort tid sedan såg hon ung ut,» tänkte Bruce. » Blott en dag räckte det.»

Som han satt där, blefvo hans egna tankar honom öfvermäktiga. Innan Bruce hann hejda sig själf, hade han röjt dem.

»Säg mig, Thora,» sade han plötsligt. »Hvad menade du den gång, när jag kom hem, och du blef så upprörd? Jag frågade dig skämtsamt: ’Trodde du, att jag var ond på dig?’ Då svarade du: ’Ja.’ Säg mig, Thora, hvad menade du då?»

Thora spratt upp helt förskräckt. Först erinrade hon sig icke, hvad mannen egentligen syftade på. Ögonblicket efteråt mindes hon och förstod. Hon böjde sig djupt ned för att icke behöfva visa, hur hela hennes ansikte brände, och svarade:

»Det har jag glömt.»

Bruce såg, att hon ville dölja sanningen för honom. Upptäckten däraf kom som en bekräftelse, tyckte han, på hans värsta farhågor.

»Vill du, att jag skall hjälpa ditt minne?» svarade han hårdt. »Det var samma morgon, som unge Olthov reste. Nu kanske du minns.»

Thora såg upp igen. Hennes ögon lyste till och läpparna pressades samman. För första gången hörde Bruce, att det kunde ligga vrede äfven i hennes röst.

»Hvarför blandar du in honom i detta?» svarade Thora. »Har du missunnat mig, att jag en gång fick träffa någon, som kom hemifrån mitt?»

Bruce kände, att han förgått sig och svarade icke. Men från denna dag var förhållandet mellan de två makarna liksom helt och hållet dödt. Bruce hoppades ej längre, att den tid skulle komma, då allt mellan honom och hustrun var utjämnadt, då han var i stånd att göra henne lycklig liksom hon honom. Från denna dag började han betrakta henne, icke blott som en likgiltig, utan som ett hinder på sin väg. Olycklig kallade han den stund, då de möttes. Bittert ångrade han, att han hämtat en hustru långväga ifrån och satt en främling att härska öfver sitt hus. Lyckligare nämnde han den tid, då han gick ensam och längtade efter lyckan.

Thora såg, att hennes man förändrades, men hon förstod icke orsaken. Hon såg, att hans hjärta blef hårdt emot henne själf, liksom hon hade hört, att hans ord voro kalla. Men hon visste icke hvarför, och fråga därom vågade hon icke, kunde det ej ens. Vårens safter stego under trädens bark, svällde i gräs och blommor, kommo jorden att grönska, medan himlen blånade. Genom liden strömmade vårbäcken i brunt skum, och i kärren hvilade grågässen på färden mot norr. Thora ensam förtvinade. Skrifva härom till sitt hem vågade hon icke längre, efter det svar från modern, som hon en gång fått. Glad var hon aldrig, lättad kände hon sig endast de dagar, då Bruce reste bort. En lycka var, att han nu for ofta och var borta i dagar. Hvart han for, visste Thora aldrig. Hon stängde sig inne i tanken på, att hon andra gången skulle bli mor, och hon undrade öfver, att mannen ingenting märkte.

När vårvärmen kom, satt hon ensam på verandan utanför salongen. Omkring henne lekte vinden i vildvinet, som börjat knoppas, och stundom kunde hon tänka på, om icke Konrad Olthov snart skulle komma deras hus förbi. Dybböls skansar hade länge sedan blifvit stormade, ön Als var tagen, kriget slut, och sommaren stod för dörren.

Allt detta hade gått Thora förbi, som hade det ingenting varit. Bruce satt ej längre vid hennes sida och talade om krigets händelser. Tidningarna lågo på bordet inne i hans rum, dit Thora aldrig gick. Ingen hade hon att tala med om sådant, och när grannarna kommo på besök, satt hon främmande i deras krets, som den gör, hvilken aldrig kan känna sig hemma bland de andra.

Längtade efter Konrad gjorde Thora ej heller. Hon längtade blott att han skulle komma vägen förbi och stanna i deras hus en timme, så att hon genom honom kunde skicka en hälsning hem.

Af den forna Thora fanns icke mycket kvar.

Stackars Thora !

---