Tonys läroår/Kapitel 23
| ← Kapitel 22 |
|
Kapitel 24 → |
XXIII.
En afton blev jag åter bjuden till faster Gunilla, och jag gick nu dit för att träffa Kerstin Wåhlberg.
Jag fann dem båda, den unga och den gamla, i fasters lilla förmak, som luktade torkade blommor: hon hade en hel massa sådana i en stor porslinskruka på kakelugnen. Faster Gunilla i sin styva svarta sidenklänning, hög i halsen, lång i ärmarna, såg mer majestätisk ut än vanligt. Den blonda Kerstin i en ljusgrå, tunn blus lyste upp hela rummet, tyckte jag. På ett litet bord voro några äpplen och gotter sparsamt upplagda.
— Nu kanske Tony hälsar på sin gamla faster oftare, sedan det kommit ungdom i huset, sade faster Gunilla, litet vasst.
Jag såg på Kerstin, och Kerstin såg på mig: icke olika barn, som bjudits ihop för att ha roligt.
»Hur trivs väl hon här?» tänkte jag, »ibland alla dessa stoppade möbler med överdrag och denna osvikliga ordentlighet?»
Sedan förstod jag ju, att atmosfären i Kerstins eget hem måste vara ungefär densamma som hos faster Gunilla. Det var ju också delvis därför hon velat komma hemifrån. Vi åto äpplen och smakade på karamellerna, som föreföllo att ha legat länge i skålen, under det att faster på sitt tvärhuggna sätt hörde sig för om Pas hälsa, om Lova icke var för gammal att sköta huset och om kokerskan var skicklig. Slutligen frågade hon, om jag inte ville se, hur hon ordnat Kerstins rum: där kunde ju vi unga sitta och prata… Med en viss stolthet slog faster nu upp en dörr intill förmaket. Kerstin hade fått överstens gamla rum, och faster tycktes ha plockat ihop alla ljusa möbler hon kunnat finna i våningen eller på vindskontoret. Resultatet hade blivit en brokig, men ganska hemtrevlig samling, och mitt upp i alltsammans stod Kerstins piano — ett fult svart piano, som hon fått hyra per månad.
Väl ensamma med varandra, hade vi svårt att få samtalet i gång, men sedan vi kommit överens om att säga »du», gick det lättare.
— Tant Gunilla är hygglig, sade Kerstin leende, jag tror vi skola komma överens.
Jag hade placerats i pinnsoffan och kände mig förfärligt rak i ryggen, Kerstin satt på en stol, som inte heller såg så bekväm ut.
— Ack, den som hade en länstol, suckade hon och såg sig omkring med en liten komisk min.
— I fasters ungdom skulle flickorna hålla sig raka, sade jag.
Kerstin sträckte fram benen. Hon hade slarvigt sittande strumpor och fula omoderna skor. Vi talade litet om dansklubben, men då jag inte ville berätta om mina missöden, som Kerstin inte tycktes ha märkt, var det ämnet snart uttömt.
— Jag hade choklad någonstans, sade Kerstin efter ett ögonblick.
Hon gick upp och började dra ut sina byrålådor. Jag såg en skymt av linne och svarta strumpor och påsar, allt i en salig oordning… Slutligen hittade hon chokladen.
— Jag kan inte låta bli att köpa här i Stockholm, så fort jag går förbi en konfektbod, sade hon. Borta i den där lilla staden hemma fanns det ju inte sådana där frestelser, inga vidare lockande bodar och sådant. Mamma hade ibland litet fin choklad i handkammaren, men det skulle delas jämnt mellan mig och syskonen. Den som är ensam kan inte förstå, vilken njutning det är att få äta upp en hel påse utan att känna samvetskval över att man inte delar med sig.
— Är det roligt att vara hemifrån? frågade jag.
— Både roligt och inte roligt, sade Kerstin. Jag har ju mitt mål att arbeta för — det är det enda som intresserar mig. Nu har jag redan tagit flera sånglektioner, och det skall nog gå bra. Mamma hade också sångröst, och hon gav mig lektioner hemma, men det blev ingen ordning med dem. Rätt som det var, trillade någon av småsyskonen omkull och började skrika, eller också kom en av pojkarna in och hade nästan skurit tummen av sig, som det hände för icke längesedan, och då var det att lugna och rusa efter gasbindor, och så där var det jämt.
Det kom en missnöjd min i det vackra ansiktet, men strax försvann den igen.
— Berätta om dig själv, Tony, sade hon, nästan litet befallande.
— Å, jag vet inte, svarade jag häpen. Jag har inte något mål som du.
— Det måste man ha, sade Kerstin bestämt, annars är man inte värd att leva i denna moderna tid. Jag skall bli konstnärinna. Jag har föresatt mig det, och då blir jag det! Hade jag händelsevis föresatt mig något annat, skulle jag också driva det igenom!
— Det är jag säker på, sade jag och betraktade hennes energiska lilla haka, som pekade rätt ut i vädret, och hennes öppna, glada ansikte.
— Kanske jag skulle sjunga något? frågade hon.
— Det vore mycket roligt.
Hon gick genast fram till det fula pianot, torkade av litet damm med sin näsduk, drog ned några noter på stället, allt raskt och hastigt. Innan jag hunnit samla mig till att lyssna, hade hon redan slagit an ett par ackord. En stor grann röst fyllde plötsligt rummet, följd som av trumvirvlar av ett hårt, okänsligt ackompanjemang. Det var Irmelin Rose hon sjöng:
Se, der var en Gang en Konge,
mangen Skat han kaldte sin,
Navnet paa den allerbedste
vidste hver var Irmelin,
Irmelin Rose,
Irmelin Sol,
Irmelin alt, hvad der var dejligt.
Det var omöjligt för mig att njuta denna sång. De sista granna höjdtonerna förklingade. Kerstin svängde runt på pianostolen och betraktade mig med strålande ögon. Hon var så vacker, där hon satt, att jag skulle velat kyssa henne.
— Skall jag sjunga mer? frågade hon.
Hon väntade inte på svar, utan svängde glatt om på stolen igen. Nu sjöng hon en liten fransk berceuse. Samma »tram-tram», litet mer dämpat kanske, men jag fick en stark visshet om att denna unga dam skulle välta omkull vaggan med sina klumpiga skor, om hon sattes att gunga den, som det så vackert stod i visan.
Ofrivilligt dök ett brunhyat ansikte upp i min fantasi, och långt bortifrån nådde mig de smekande anslagen från smala smidiga fingrar.
Jag måste ju ändå säga, att sången var vacker, och Kerstin log belåtet, långt på förhand övertygad därom.
— Å, jag längtar, utbrast hon och reste sig upp från pianostolen, jag längtar efter att stå på konsertestraden. Och alla skola lyssna på mig — på mig! Vi komma att bli vänner, inte sant? sade hon och räckte mig handen. Kom hit ofta. Vi ha säkert mycket att tala om. Du förstår dig ju också på sång, hör jag.
För mig var denna flicka något alldeles nytt. Det var något så friskt och viljestarkt över henne, att jag själv kände mig helt tafatt. Men liksom första gången jag såg henne, drogs jag fortfarande till henne.
Hade jag i själva verket tänkt på att vi levde i en modern tid? Hade jag inte spunnit in mig i mina känslor och fantasier, omgiven av släkten och släktens intressen? Efter vad Kerstin sade rasade en strid runtomkring oss. Inte hade den nått mig! Vad visste jag om »kvinnans framsteg» och »kvinnans mål» och »kvinnans rätt»? När Kerstin nu började tala därom, tyckte jag att denna »moderna kvinna», som det icke kunde talas om utan attributen »rätt», »mål» och »arbete», steg upp ur golvet framför mig och hotande pekade på mig med ett energiskt, harmset vibrerande pekfinger. Men hon sjönk ned igen, då Kerstin vårdslöst sade:
— Egentligen är det ju inte detta, som intresserar mig. Min väg är klar. Men man måste ju leva med i tiden.
Nu knackade faster Gunilla på dörren och undrade, om vi ville ha litet kvällsvard.
— Så vackert Kerstin sjöng, sade hon och såg helt upplivad ut.
Och jag förstod att för faster Gunilla skulle denna blonda flicka komma att fylla ett tomrum, som hon hittills förgäves sökt att icke låtsa om, medan hon borstat sin mans gamla uniformsrockar och dammat och putsat runtomkring sig i det lilla hemmet.
I salen fanns te och smörgås och många assietter med uppskuret, allt detta som alldeles försvunnit från stockholmarnas kvällsbord efter de sena middagarna. Men hos faster bibehöllos alla gamla vanor. Hon ville inte bara tömma en kopp te på stående fot med några små lätta kakor till. Nej, till kvällen skulle man sitta till bords, äta små korvbitar från ett fat, litet leverpastej från ett annat, dricka mjölk ur stora glas och slutligen ta för sig av en varmrätt.
Denna gång var det pannkaka med hallonsylt.
— Ungdomar tycka alltid om pannkaka, sade faster Gunilla på sitt avgörande sätt.
En ung flicka bjöd omkring pannkaksfatet. Jag hade inte sett henne förut. I detta ordentliga hem flyttade jungfrurna oupphörligt, om det var för att de inte tyckte om att de alltid måste redogöra för var de tillbringat sin ledighet eller för att de blevo trötta på alla föreskrifter om damning och rengöring, vet jag inte. Men ett faktum var att genom köksdörren blåste ständigt nya vindar: än en flicka, som trallade och sjöng hela dagen och skämtade med varje karl, som i något ärende knackade på, än en skönhet, som varje lördag dansade på Folkets hus, tjugufem öre dansen. Trots att faster alltid beklagade sig, tror jag att dessa ständiga uppgörelser med jungfrurna satte en skarp och välgörande krydda till hennes enformiga liv.
Samtalet gick trögt vid bordet. Men redan kände jag ett hemligt och förtjusande samförstånd med Kerstin. Vi bjödo varandra av faten och sågo leende på varandra. Ljuset från takkronan sken på Kerstins hår, en droppe av mjölken hade stänkt på hennes vita hals.
— »Hon blir min vän!» tänkte jag glad.
Strax efter kvällen måste jag dock ta adjö. Faster Gunilla lade sig tidigt och började genast plocka ihop sina saker och ordna i sin sykorg, som stod på förmaksbordet.
Kerstin kysste hastigt min kind till godnatt, och jag gick därifrån mer upplivad än jag känt mig på länge.