[ 75 ]

Den 6 November 1855.

Närvarande:
Borgmästaren, Herr Assessorn G. F. Asker;
Rådmannen: Herr G. Kahnberg;
A. G. Rudling;
C. Seipel; och
A. Elfström.

Undertecknad förde Protokollet, enligt förordnande.

I närvaro af Åklagaren, Stadsfiskalen A. F. Strömberg, och Justitiæ-Kanslers-Embetets Ombud, Herr Advokatfiskalen A. Svalander, fortsattes den under N:o 11 i protokollet för den 2:dra i denna månad antecknade ransakning med Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson och Carl Petersson m. fl. häktade samt f. d. Brandvaktskarlen August Berg och åtskilliga andra på fri fot varande personer, ställda under åtal för delaktighet i upproret den 25 och 26 sistl. September.

Alla de häktade, med undantag af Daniel Andersson och Nils Jonsson, hvilka hade sjukdomsförfall, inställdes för Rätten, der jemväl alla de i saken tilltalade, som äro på fri fot, personligen voro närvarande.

[ 76 ]Drängen Johan Magnus Strand, hvilken vid ifrågavarande tillfälle blifvit antastad af de upproriska och derföre blifvit till i dag inkallad af Åklagaren, berättade derom att Strand, hvilken Onsdagen den 26 sistl. September ankom till staden, i sällskap med Fanjunkaren Rosell, för att å kronomagazinet aflemna spanmål, som Rosell uppköpt hos Strands husbonde Prosten Wieslander, vid jernbron skiljdes från Rosell, som körde förut, och förlorade honom ur sigte i den folkmängd, hvaraf Rosell omringades. Enligt förut erhållen anvisning fortsatte Strand sin väg och körde sitt lass utmed stranden af Lillsjön, men snart omgafs äfven Strand af en mängd folk af arbetande klassen, som fattade uti honom, fråntogo honom tömmarne och hejdade dragarne, samt nödgade honom att hålla stilla en stund, medan åtskilliga bland folkhopen voro uppe å magazinet, hvarefter de befallde Strand att köra till torget med säden. Strand vågade derföre icke göra försök att aflemna spanmålen, utan körde densamma till f. d. Polisbetjenten Wadells gård, der Strand hade sitt herberge och anförtrodde spanmålen i Wadells vård. Bland dem, hvilka på ofvanomförmälda sätt ofredade Strand, kunde Strand icke namngifva någon, men Strand igenkände nu tilltalade Gran och Sven Israelsson eller Svensson, såsom de der varit med ibland hopen.

Efter aflagd berättelse anhöll Strand att blifva tillerkänd godtgörelse för sitt inställelsebesvär och uppgaf att han bodde 3¼ mil från staden.

53:o Arbetskarlen Carl Johansson från Bygärdet, hvilken Åklagaren till denna dag inkallat, med påstående om ansvar för delaktighet i oroligheterna och dervid föröfvade våldsamheter, hördes i anledning deraf och uppgaf på framställda frågor: att han föddes i äkta säng den 6 Januari 1821, af föräldrarne Arrendatoren Johannes Jönsson i Grenna och dennes hustru Kristina Jansdotter, hos hvilka Carl Johansson uppfostrades till fyllda sexton år, då han kom i tjenst och var borta i 2 år, hvarefter han åter hemkom till sina föräldrar och vistades hemma, till dess Carl Johansson, 20 år gammal, ånyo antog tjenst och tjenade på åtskilliga ställen. Carl Johansson, hvilken för 12 år sedan flyttade hit till staden, har i åtta år varit gift med sin ännu lefvande hustru Kristina Persdotter, som födt honom tre barn, som alla lefva. Genom arbete har Carl Johansson kunnat förskaffa sig en knapp bergning, samt har aldrig tillförene mer än en gång varit för brott tilltalad. Han dömdes då, för det han öfverkört en gumma vid namn Hultqvist, att böta half mansbot. För närvarande bor Carl Johansson i Minnet på vestra förstaden och är anställd såsom timmerkarl vid den Postiljonen Blomqvist tillhöriga nybyggnad, som uppföres under tilltalade Daniel Anderssons öfverinseende. Om de oroligheter, som föreföllo Tisdags aftonen den 25 sistl. September, saknade Carl Johansson annan kännedom, än hvad han derom nästpåföljde dags morgon hörde berättas bland timmerkarlarne vid sagde bygge, när bud kom att några af arbetarne, i anledning deraf, blifvit kallade till inställelse hos då varande t. f. Borgmästaren, Häradshöfding Rudling. Då tilltalade Daniel Andersson underrättades om berörde kallelse, yttrade han till sina arbetare, att de gerna finge följas åt allesammans, ”om de ville gå”, till Häradshöfdingen Rudling, såsom det varit taladt arbetarne emellan under hela sommaren, och säga sina önskningar. Carl Johansson följde med öfrige arbetarne, bland hvilka tilltalade Carlsson, Malmberg och Carl Svensson gingo i spetsen och voro utsedde till talemän inför Häradshöfdingen Rudling, hvilken, sedan arbetarne kl. ungefärligen 8 f. m., anländt, förmanade dem i vänliga ordalag att afhålla sig från oordningar och skiljas åt, samt gå hvar till sitt. Dessa förmaningar oaktadt, ginge likväl arbetarne, och med dessa Carl Johansson vidare till Handlanden Lindman, för att tala med honom angående spanmålshandel, men hvad som yttrades till Lindman hörde icke Carl Johansson och ej heller att något oväsende utanför Lindmans hus då egde rum. Från samlingen utanför Lindmans bod återvände Carl Johansson snart och begaf sig hemåt kl. omkring 11 eller 12 på dagen. På hemvägen från Lindmans var Carl Johansson närvarande vid uppträdet utanför Handlanden Borgs salubod, men Carl Johansson var deremot icke i sällskapet, då massan gjorde besök hos Handlanden Sjöberg eller på kronomagazinet, eller när Hr Kaptenen Löwenhjelm öfverfölls, utan gick omedelbart hem och åt frukost, sedan han betraktat uppträdet vid Borgs bod. Efter slutad måltid gick Carl Johansson till bygget och träffade der Daniel Andersson, som förklarade att arbetet derstädes icke komme att fortsättas vidare den dagen. Sedermera, kl. omkring 1, var Carl Johansson, jemte tilltalade Svening Nilsson, Malmberg och Anders Petersson på Rådstugan, dit de begifvit sig på uppmaning af tilltalade Svensson, samt fingo begärdt företräde inför Magistraten, hvarest de erhöllo förmaningar att förhålla sig stilla och laglydigt; och erkände Carl Johansson, att han, sedan t. f. Borgmästaren för dem jemväl uppläst upprorslagen, inför Magistraten yttrat, att det vore ”bättre sitta på häkte än svälta”. Sedan Carl Johansson kommit ut från Rådhuset, gick han hem samt var sedermera icke ute förr än i skymningen, kl. 6 eller 7, då han begaf sig till Apotheket, för att hemta läkemedel åt ett sjukt barn, och återvände derifrån hem samt höll sig sedan hemma hela aftonen. Då Carl Johansson gick ifrån Apotheket, såg han en folksamling, bestående af 30 eller 40 personer, uppehålla sig i grannskapet af fästningsvallarne, men hvad de hade för sig eller hvilka de voro, kunde Carl Johansson icke upplysa vidare, än att de gingo åt vester. När tilltalade Lars Danielsson, hvilken bor i samma hus, som Carl Johansson, kom hem ifrågavarande afton, kände icke Carl Johansson, men kl. half 8 på aftonen frågade Lars Danielssons hustru Carl Johansson efter sin man, och Carl Johansson har sedermera hvarken varit inne hos eller talat med Lars Danielsson. Sedan Carl Johansson redan gått till hvila och legat en stund, hörde han starka och uthålliga hurrarop från det håll, der Skrifvaren Nymans hus är beläget, hvarföre Carl Johansson steg upp och såg ut igenom fönstret, men kunde icke igenkänna någon bland de personer, som voro samlade i närheten af Nymans hus, derifrån de snart aftågade framåt staden. Vid Häradshöfdingen Fricks egendom var Carl Johansson icke den dagen, och saknade all vidare kännedom om upproret.

[ 77 ]Härefter tillkännagaf Åklagaren, att han, för att vittna i saken, till i dag inkallat Herr Prosten Carl Gustaf Modigh, Bagaren Johan Andersson, Kakelugnsmakaren Joachim Ryhle, Skräddaregesällen August Zetterlund, Gördelmakaren Nils Johan Hagelin, Polisbetjenterne Carl Fredrik Ekvall, Johan Ljunggren, Gustaf Collin och Nikolaus Hök, f. d. Brandvaktskarlen Gustaf Ottosson, Muraregesällen Carl Lundberg, Arbetskarlen Peter Johansson, Brandvaktskarlarne Johan Nyberg och Erik Lorentz Engdahl samt Vagnmakarlärlingen Edvard Johansson.

Alla ofvan uppräknade, till vittnen åberopade personer, med undantag af Brandvaktskarlen Johan Nyberg, voro närvarande; och som jäf emot dem hvarken anmäldes eller utletas kunde, fingo de aflägga sanningsed, om hvars vigt de erinrades, samt berättade vid serskilde förhör:

98:o Herr Prosten Carl Gustaf Modigh: Vittnet, som varit upptaget af embetsgöromål hela Tisdagen den 25 sistl. September, hade icke haft tillfälle att göra sig underrättad om de oroligheter, som egt rum förrän kl. 6 nästpåföljde morgon, då någon för Herr Prosten omtalade föregående aftonens tilldragelser. Polisbetjenten Wadell, hvilken, kl. 8 f. m., sistnämnde dag kom till vittnet, för att emottaga befallningar rörande Fattigvårdsstyrelsens sammanträde på aftonen, lemnade ytterligare bekräftelse om folkmassans beteende utanför Handlanden Lindmans hus. Medan Wadell ännu var qvar hos vittnet, hörde vittnet kl. omkring half nio buller på gatan och såg att en flock arbetere tågade förbi åt öster. På vittnets fråga om anledningen dertill genmälde Wadell, att det troligen var ”arbetsklassen”, som var på väg till Borgmästaren. Vittnet var emedlertid så upptaget af embetsgöromål, att vittnet icke kunde lemna sitt rum förr än kl. 11, men då gick vittnet till de arbetare, som voro sysselsatta med arbete vid den nyligen till stadens kyrka anskaffade uppvärmnings-apparat, samt fann hvar och en af dem på sin plats. Vidare gick vittnet åt vester och såg när drängen Strand öfverfölls, dervid 10 eller 12, alla för vittnet okända personer, först antastade Strand, fattade uti honom, fråntog honom tömmarne och stannade hästarne, men snart kom en stor massa från torget samt hurrade och deltogo i uppträdet, som egde rum i grannskapet af jernbron. Bland den tillkomna hopen igenkände vittnet Hamndrängen Daniel Andersson, Lind, som bor på förstaden, och f. d. Brandvaktskarlen Blixt, hvilken sednare vittnet mötte på bron. Vittnet var derefter på Rådhuset, när tilltalade Malmberg, Svening Nilsson, Anders Petersson och Carl Johansson fingo företräde inför Magistraten. Vittnet hörde dervid Carl Johansson fälla det af honom förut i dag erkända yttrande, samt att Malmberg, då t. f. Borgmästaren erinrade honom att fattigvården aldrig underlåter att hjelpa de behöfvande, genmälde angående fattigvården: ”der trakteras med käppen”. När vittnet på eftermiddagen gick till Fattigvårdsstyrelsens sammanträde på stadens arbetshus kl. 3, träffade vittnet tilltalade arbetskarlen Nils Jonsson. Denne, som var så öfverlastad, att han med möda kunde gå, gaf sig i samtal med vittnet och yttrade till en början ”J få ej vara elaka vid gubben”. Vidare sade Nils Jonsson ”de vill i afton” och gjorde ett tecken med en tumstock, som han höll i handen. Då vittnet varnade Nils Jonsson för deltagande i några oordningar eller lagöfverträdelser, svarade han jakande, med tillägg att ”om jag ej kommer ut blir ingenting af”. I anseende till sitt öfverlastade tillstånd uttryckte sig Nils Jonsson endast genom ofullständiga meningar och talade mest med tecken. Vittnet skiljdes från honom när vittnet gick in på arbetshuset. Angående det samtal vittnet på eftermiddagen hade med Arbetskarlen Österberg, i närvaro af Herr Hofrätts-Rådet och Riddaren Darin, då vittnet kl. 6 gick till Rådhuset, för att förena sig med den patrull, som der bildades af ordningsälskande män, för lugnets återställande, berättade vittnet lika med Herr Hofrätts-Rådet Darin, tilläggande att Österberg, ehuru han lofvade vittnet att gå hem och icke vidare deltaga i oordningarne, likväl icke hållit sitt löfte, enär vittnet sednare på aftonen såg honom bland den vid öster-tull församlade oroliga folkmassan. I sällskap med öfriga patrullerande personer, begaf sig vittnet från Rådhuset till Handlanden Lindmans hus. Der möttes en stor hop upproriskt folk, hvaribland vittnet igenkände tilltalade Stenroddaren Carlsson och anmanade honom att medverka till lugnets återställande, genom att sjelf gå derifrån och taga med sig sitt sällskap, hvartill Carlsson svarade jakande och räckte vittnet handen till bekräftelse derpå, och vittnet trodde att Carlsson höll sitt löfte, emedan vittnet hörde honom straxt derefter ropa: ”kom gossar så skola vi gå hem”, samt såg honom följd af många andra aftåga åt vester. Sedan Stenroddaren Carlsson med sitt följe aflägsnat sig hördes längre ut åt öster vid Slagtaren Lindgrens hus hurrarop och oväsende, hvarföre patrullen begaf sig dit. Den stora folkhop som der anträffades var serdeles bullersam och orolig. Allt bemödande som af de patrullerande gjordes att lugna densamma var fruktlöst; hopen medgaf icke samtal, den öfverröstade med oskickligt skrän och upprepade hurrarop dem som ville tala lugnande ord och sökte hindra dem, som gingo fram för att återställa ordningen och förmå hopen att åtskiljas. Bland hopen kände vittnet icke någon, men sedan Borgmästaren, Herr Assessorn Asker, i afsigt att lemna folket utrymme att åtskiljas, dragit sig något tillbaka och ernade återvända till Rådhuset, träffade vittnet Arbetskarlen Carl Jonsson från N:o 33 å Båtsmansbacken, hvilken vittnet frågade hvad han hette och om hans namn icke vore Arvidsson. Dertill jakade Carl Jonsson och lofvade på uppmaning af vittnet att genast begifva sig hem. Då vittnet sedermera ställde enahanda uppmaning till nuvarande extra Polisbetjenten Jonsson genmälde denne, att han ej vore ute i någon ond afsigt, ehuru, som han utlät sig, han ofta blifvit misstänkt och lofvade vittnet att vara behjelplig med oordningarnes afstyrande. Vittnet hörde sedermera en person, som vittnet trodde hafva varit nyssbemälte Jonsson, förmana Arbetskarlen Carl Jonsson att gå hem, hvartill denne nekade under yttrande, att han hade rättighet att vara ute. När patrullen var på återväg från Handlanden Lindmans hus till Rådhuset, blef den uppehållen och sprängd utanför Herr Assessorn Wickboms hus af stora upproriska massor som kommo från både öster och vester; och emedlertid hade vittnet tillfälle att [ 78 ]se ”den gräsliga oordning”, som der egde rum. Under uppehållet hörde vittnet en person bakom vittnet utbrista i svordom och yttra ”djeflar i min själ” och när vittnet, som förvånades och med fasa hörde den grufliga eden, vände sig om varseblef vittnet Skräddaregesällen Lundahl, hvilken fällde eden, och hörde honom jemväl yttra ordet ”svälta ihjäl”, dock utan att vittnet förnam början af meningen. Herr Hofrätts-Sekreteraren och Riddaren Stridbeck stod då nära Lundahl och uttalade varnande och förmanande ord till de närmast stående personer af folkhopen. Bland de massor, hvilka under skrän och oväsende vandrade fram och åter emellan Assessor Wickboms gård och kyrkan, samt för hvarje gång och således flere gånger sprängde eller genombröto patrullen, igenkände vittnet icke någon annan än bemälte Lundahl, som dervid gick i förening och syntes ganska förtrolig med fridsstörarne, hvilka bland annat ofog äfven låtsade slåss sinsemellan och skuffa hvarandra, för att derigenom röja sig rum och undanstöta de patrullerande. När vittnet återkommit till Rådhuset, inberättades att oroligheter egde rum vid Häradshöfdingen Fricks egendom, men som vittnet icke gick dit utan begaf sig hem, hade vittnet icke annan kännedom om tilldragelserna dervid än hvad andra personer berättat. Efter en stunds förlopp hörde vittnet skrän och oväsende från en folkhop, som närmade sig allt mer och mer på väg åt öster samt tågade förbi vittnets bostad. Många deribland, af hvilka vittnet likväl icke kände någon, voro försedde med störar i händerna. Vittnet, som gick ned på gatan, träffade Konrektor Rosengren, hvilken omtalade att orostiftarne redan inslagit fönster hos Handlanden Lindman, hvarföre vittnet skyndade till dennes hus, der likväl då, sedan två bland våldsverkarne blifvit gripne, våldsbragderna upphört och hopen skingrades, så att vittnet endast varseblef några okända personer, som flydde utom östra tullen. Slutligen erinrade sig vittnet, och tillade att vittnet vid först omvittnade uppträdet utanför Handlanden Lindmans hus såg tilltalade Svarfvaren Dahlgren, som förmanades till stillhet, men icke dess mindre uppträdde i den massa, som der visade hätskhet mot Lindman för uppköp af spanmål och densammas utskeppning.

99:o Bagaren Johan Andersson: Onsdags f. m. den 26 sistl. September var vittnet på Stora Torget och såg när timmerlaget vid Postiljonen Blomqvists nybyggnad aftågade förbi torget och begaf sig med tilltalade Carl Svensson, Malmberg, Carlsson och Carl Petersson i spetsen till dåvarande t. f. Borgmästaren Häradshöfding Rudling. Huru arbetarne der förhöllo sig kunde vittnet icke upplysa, emedan vittnet icke stannade, utan gick förbi Häradshöfdingen Rudlings gård, men sedermera såg vittnet dem och många andra församlade utanför Handlanden Lindmans hus, der de förhöllo sig pockande och hotande och der vittnet bemärkte arbetskarlen Svening Nilsson vara en af de ifrigaste deltagarne i uppträdet. Längre fram på förmiddagen bemärkte vittnet en samling af personer omkring ett sädeslass, som kördes af en dräng från Barkeryd, hvilken uppehölls af folket vid jernbron. På vittnets fråga om anledningen hvarföre drängen hindrades, svarades i folkhopen att man ville veta hvart drängen ernade köra med rågen. Drängen tilläts omsider på vittnets föreställningar att fortsätta sin färd och körde utmed sjöstranden, åtföljd af vittnet, samt ernade sig till kronomagazinet, men snart hejdades han ånyo och måste stanna, när han omringades af en mängd karlar, hvaraf åtskilliga kommo från kronomagazinet och andra från Vedtorget. Bland dem som dervid särdeles framstodo såsom hufvudmän, voro tilltalade Sjö, Zetterberg och Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, samt en person, af hvars leriga förkläde vittnet drog den slutsats att han var murare. Då vittnet ånyo gjorde föreställningar mot berörde ofog, motsades vittnet till en början särdeles af muraren, hvilken sprang emot vittnet, men Carlsson yttrade slutligen: ”icke ett ord mer — nu skall hvar och en gå hem till sitt”. På inrådan af Musikanten Håkansson, hvilken emedlertid tillkommit, att drängen, enär han ej tilläts fortsätta färden till kronomagazinet, skulle återvända till staden, vände drängen om och for deråt, hvarefter vittnet åter begaf sig till Vedtorget, hvarest vittnet såg Herr Kaptenen Löwenhjelm omringas af arbetarne, hvilka mot honom utfore i skarpa ord och hotelser samt jemväl skuffade och fattade uti honom. Bland de, som vid nämnde tillfälle voro närmast Kapten Löwenhjelm bemärkte vittnet tilltalade Sjö, Gran och några murarearbetare, hvilkas namn vittnet icke kunde uppgifva. Sven Israelsson eller Svensson var ock i närheten. Vittnet och Handlanden Ekeroth skyndade till stället och sökte medla fred; och då vittnet dervid fattade tag i Sjö, för att afhålla honom från våldsamheter, uppmanade äfven Sjö folket att skingras. Sedan Herr Kapten Löwenhjelm emedlertid lyckats komma undan på ett ångfartyg, talade några af massan med Löjtnanterne Ribbing, men deråt egnade vittnet icke någon uppmärksamhet. Folket skingrade sig icke förr än kl. 11 eller 12 på dagen. Sedermera var vittnet på Rådhuset, der vittnet hörde Carl Johanssons förut uppgifna yttrande inför Magistraten. På eftermiddagen var vittnet endast ute en kort stund i ett enskildt ärende samt träffade då Gördelmakaren Nordström. Under samtal med denne frågade vittnet om han ernade sig ut på aftonen, hvartill Nordström svarade ”nej — men jag skall fråga mina gossar, om de vilja gå ut och roa sig i afton”, hvilket svar föreföll vittnet besynnerligt. Om öfriga uppträdena ifrågavarande dagar hade vittnet sig icke något bekant. Vittnet var upptaget af göromål hela Onsdags aftonen samt tillsåg att hans lärlingar då höllo sig hemma.

100:o Kakelugnsmakaren Joachim Ryhle: Vittnet såg på något afstånd, då upprorsmännen Onsdags förmiddagen, den 26 sistl. September, omringade förre Fanjunkaren Rosell och att Carl Svensson, den ende, som vittnet dervid igenkände, var mycket verksam, samt att någon bland folket tog Rosell vid näsan. Bland dem som omringade Herr Kaptenen Löwenhjelm kände vittnet igen tilltalade Sjö, men icke någon annan. Vid samlingen utanför Herr Assessor Wickboms gård på eftermiddagen bemärkte vittnet Skräddare-gesällen Lundahl gå arm i arm med dem bland upprorsstiftarne, som genombröto patrullen. Smeden Carl Andersson på förstaden var också med ibland massan utanför Assessor Wickboms [ 79 ]hus samt erhöll varningar af någondera af Herrar Hofrätts-Råderne Darin eller von Sydow. Vidare upplysningar i saken kunde vittnet icke meddela, enär vittnet icke var närvarande vid något af de uppträden, som egde rum vid Handlanden Lindmans hus eller Häradshöfdingen Fricks egendom.

101:o Skräddare-gesällen August Zetterlund: Ifrågakomne Onsdags eftermiddag kom Skräddare-gesällen Lundberg in på Skräddaren Sjöholms verkstad, der vittnet är anställd, och bjöd på bränvin, som för sådant ändamål efterskickades och förtärdes på verkstaden. Emedlertid språkade Lundberg, som var öfverlastad, om hvarjehanda, särdeles om dagens föregående uppträden, och yttrade bland annat: ”det skall bli luft i afton” och ”ve den arbetare, som icke går ut i afton och försvarar sina rättigheter”, hvarjemte Lundberg förevisade ungefärligen 34 R:dr i penningar, om hvilka Lundberg sade ”det här skola knölarne få supa upp i afton”. Kl. ungefärligen 8 på aftonen gick vittnet ensam ut i staden, först till torget och vidare åt öster, hvarest då fanns utanför Assessorn Wickboms hus en bullersam menniskomassa, i hvilken hurrarop emellanåt hördes. Denna massa, bland hvilken vittnet, som höll sig afsides från densamma, icke igenkände någon, drog sig småningom och under fortsatt oväsende åt vester samt mötte vid Operakällaren en annan folkhop. Vid det uppehåll, som då inträffade, talades att man skulle gå till Handlanden Borg, till hvilkens hus tåget, som vittnet på afstånd följde, fortsattes och hvarefter fönstren derå inslogos. Vittnet, som betraktade nämnde uppträde från grannskapet af Handlanden Malmstens salubod, följde derefter hopen till Häradshöfdingen Fricks egendom, hitom hvilken vittnet sammanträffade med sin kamrat Skräddaregesällen Andersson, och stannade vid vägen nedanför qvarnen samt uppehöll sig dels der, dels ock på en åker i grannskapet. Uppträdet vid Häradshöfdingen Fricks egendom var serdeles bullersamt och snart inslogos fönster af massan, bland hvilken vittnet igenkände Garfvaregesällen Andersson, Guldsmedslärlingen Abrahamsson samt en dräng, som tjenar hos Handlanden Petersson, och en Gesäll hos Smeden Winblad; dock bemärkte icke vittnet om bemälte personer sjelfve lade hand vid förstörelsen. Vittnet, som tillika med Gesällen Andersson från åkern betraktat nämnde uppträde, såg sedan en folkhop komma, som syntes vara på väg till bränneriet, men sedan någon sagt att der voro soldater, vände hopen om till byggningen. Snart kom dock åter en hop, förföljd af soldater, ned till vägen, och då kom jemväl tilltalade Carl Hansson dit. Denne svor och uppmanade hopen att vända om och sade ”följ mig”, hvarefter både han och hopen rusade framåt öfra vägen till lusthuset. Två Sadelmakaregesäller, af hvilka den ena heter Berg och är hos Sadelmakaren Carlsson, samt vittnet gingo derefter öfver Bäckalyckan upp till bränneriet, hvarest mycket buller och stoj hördes från våldsverkarne. Vid Bäckalyckan bjöd en okänd person vittnet bränvin, som han hade förvaradt i en kutting. Vittnet tog sig en klunk ur kuttingen, men frågade hvarken efter gifvarens namn eller anledningen till hans frikostighet. I sällskap med Gesällen Berg aflägsnade sig vittnet och gick hem, samt begaf sig sedermera tillsammans med två kamrater Gesällerne Lundgren och Andersson ut igen till Handlanden Lindmans hus, emedan Lundgren berättat att en hop med störar försedde personer tågat dit. Vid sin ankomst till Lindmans has, der fönsterna då voro inslagne, såg vittnet likväl icke några upproriska, utan endast ordningsmän, hvarföre vittnet återvände och gick ensam hem.

102:o Gördelmakaren Nils Johan Hagelin: Onsdags förmiddagen såg vittnet en mängd arbetskarlar och deribland Stenroddaren Carlsson och Nils Jonsson tåga in på Häradshöfdingen Rudlings gård. Hvad der talades kunde vittnet, som dröjde utanför på gatan, icke höra, men sedermera och på uppmaning af Stenroddaren Carlsson fortsatte massan, som emedlertid tillväxte, vägen till Handlanden Lindmans hus och skockade sig utanför Lindmans port. Der talades mycket och högljudt med åtskillige herrar, hvilka sökte uppmana till laglydnad och ordning. Bland dem af arbetsklassen eller upprorshopen som förde ordet var äfven tilltalade Gran. Då massan återvände från Lindmans hus, stadnade den en stund utanför Herr Assessor Wickboms hus, inbegripen i samtal med en person, som uppgafs vara Häradshöfdingen Frick. Vittnet, som höll sig på afstånd från den oroliga folkhopen, hvilken äfven då förhöll sig stormande och bullersamt, var icke så nära att vittnet kunde höra hvad som afhandlades. Efter det vittnet varit hemma en stund, begaf sig vittnet med arbete till Smeden Winblad på förstaden och såg emellertid på torget vid jernbron en folkhop, som omringat och var i samspråk med f. d. Fanjunkaren Rosell, hvilken en och annan af de kringstående ryckte än på ena och än på andra sidan i mustacherna. Snart yttrade tilltalade Sjö, den ende vittnet kunde påminna sig hafva igenkänt bland hopen: ”Nu skola vi gå till Magazinet” och så gick Rosell åtföljd af de öfriga, för hvilka Sjö gick i spetsen, deråt. Hvad som vidare föreföll kunde vittnet icke upplysa, emedan vittnet fortsatte sin väg till Smeden Winblad, hos hvilken vittnet den öfriga delen af dagen var sysselsatt med arbete till kl. 8 på aftonen. Då gick vittnet hem, och såg en folkhop samlad utanför Assessor Wickboms hus, bland hvilken vittnet bemärkte Magister Augustinsson, som talade lugnande ord till folket, men vittnet lemnade i öfrigt icke någon uppmärksamhet åt hvad der föreföll. Efter intagen aftonmåltid gick vittnet, kl. något öfver 9, ut jemte sin hustru, utan annat ändamål än att gå, samt såg vid Skolhuset en mängd med störar försedde personer tåga gatan fram åt öster till Handlanden Lindmans bostad, förbi Landshöfdings-residenset, der massan uppstämde hurrarop. Då vittnet, som jemte sin hustru samt Fabrikören Nyström och dennes hustru följde efter, kom midtför Landshöfdings-residenset, hördes fönsterinslagning och hurrarop samt förnyade rop af ”ned med Lindman” vid dennes hus. När vittnet och dess följeslagare kommo fram, igenkände vittnet bland upprorshopen tilltalade Rosell och en lärling hos Nordström, hvilka hade hvar sin stör på armen, samt Murare-arbetaren Jakobsson. Den sistnämnde lade handen på axeln på Polisbetjenten Ekvall, som sökte återställa ordningen, och sade till honom att folket ej ville ”herrarne något ondt”, men manade derjemte Ekvall att vika undan, emedan, som Jakobsson uttryckte sig: ”vi ha [ 80 ]omkring 50 man i bakhåll, hvilka komma fram vid första signal.” Polisbetjenten Ljunggren skyndade efter hjelpare till ordningens återställande, men emedlertid kastades sten mot Lindmans hus och fönster, så att vittnet och Nyström, hvilka genom en omväg kommit öster om folkhopen samt träffade Apothekaren Pauli och Rektor Rosengren, hvilka uppmanade dem att vända om, icke vågade sig tillbaka. Vid ordningsvaktens ankomst skingrade sig våldsverkarne och flydde.

103:o Hamndrängen, f. d. Brandvaktskarlen Gustaf Ottosson: Vittnet var, under de dagar oroligheterna här i staden föreföllo, på arbete vid Torp, och har ej på flere år varit tilltalade Andersson behjelplig med något arbete, samt kände följaktligen icke något om oroligheterna eller förberedelserna dertill, men Fredagen näst efter det desamma egt rum, träffade vittnet Daniel Andersson ute vid fyren och samtalade med honom derom, hvarvid Daniel Andersson yttrade till vittnet: ”Den som är fri bör vara fri, och det kan ej blifva värre än att vi blifva arresterade och få fästning.”

104:o Murare-gesällen Carl Sandberg: Vittnet, som både Tisdagen och Onsdagen varit borta på en resa åt landet och ankom Barnarps-vägen till staden kl. ½ 11 sistnämnde dags afton, gick sedermera framåt i staden och mötte vid Handlanden Malmstens salubod en folkhop, som kom tågande från vester, och i hvilken vittnet igenkände tilltalade Zetterberg och Hellstrand samt Murare-arbetaren Lundahl, hvilken sednare gick ibland de första lederne. Vittnet anmodades att träda in i ledet och följde med till torget, samt språkade emedlertid med bemälte Lundahl, hvilken, på fråga, hvad de företagit sig vid Häradshöfdingen Fricks egendom, svarade: ”jo nu ha vi förstört deruppe så mycket som finnes der och nu är ej annat att göra än sätta eld på allt ihop.” Efter ankomsten till torget yttrades i folkhopen, att Carl Hansson och Carl Jonsson ville att de skulle taga ut de häktade, och tilltalade Guldsmeds-lärlingen Abrahamsson ville storma in på Rådhuset för nämnde ändamål. Stadsfiskalen besvarade massans fordringar, att få ut fångarne, till en början dermed, att några sådane icke funnos i häktet, hvarföre folket yrkade att få gå in och se efter, men då Fiskalen nekade att släppa in flere än två på en gång fordrades att alla skulle insläppas, hvarjemte hopen hotade att storma. Emedlertid ankom Häradshöfdingen Rudling till stället jemte några andra, som uppmanade till ordning och då skingrades hopen.

105:o Arbetskarlen Peter Johansson var icke ute i staden på Tisdagen, men träffade påföljde dags förmiddag en folkhop, som omgaf och talade med Häradshöfdingen Frick utanför Assessor Wickboms hus om spanmål och potatis. Tilltalade Carlsson, Malmberg, Carl Svensson och Sven Israelsson eller Svensson voro bland folkhopen, från hvilken vittnet, som blott en kort stund lyssnade till samtalet, hvarken hörde hotelser eller oqvädinsord uttalas. Om aftonen samma dag såg vittnet utanför Prostgården en stor och bullersam folkhop, den vittnet likväl lemnade utan vidare uppmärksamhet. Sednare på aftonen gick vittnet till grannskapet af Häradshöfdingen Fricks egendom och kom i sällskap med Herr Hofjägmästaren Nieroth m. fl. När de kommo till korsvägen och stadnade på backen vid Bäckalyckan hördes att oroligheter voro å bane, och snart ankom en hop upproriska, förföljd af soldater. Bland den våldsamma hopen igenkände vittnet Vagnmakare-gesällen Selinder och en person, som vittnet icke kunde med säkerhet bestämma, antingen det var tilltalade Hellstrand eller dennes broder, emedan de hafva mycken likhet med hvarandra. Vittnet var sedermera vid torget, men der förspordes icke några oordningar.

106:o Brandvaktskarlen Erik Lorentz Engdahl: Tisdagen den 25 sistl. September kl. 9 på aftonen berättade Skräddaren Peterssons hustru för vittnet, som bor nära öster tull, att buller och oväsende förspordes vid Handlanden Lindmans gård, hvarföre vittnet gick dit och fann en stor och bullersam folkhop vara församlad. Stadsfiskalen och Polisbetjenter voro der och sökte häkta tilltalade Carlsson samt hade redan fasttagit Carlsson, men tilltalade f. d. Brandvaktskarlen Berg fattade också i Carlsson, under yttrande: ”det händer icke — det blir icke någon arrestering i qväll”, och flere personer förenade sig med Berg att lösgöra Carlsson, hvilken derigenom undkom. Vittnet, som hade brandvakten, måste derföre fortsätta sin färd, och såg hvarken slutet af uppträdet eller om något vidare föreföll den aftonen. Nästpåföljde dags förmiddag gick vittnet, efter erhållen underrättelse att folk åter vore församladt utanför Lindmans gård, framåt torget och såg en folksamling, som på gatan vid Assessor Wickboms gård omringade Häradshöfdingen Frick och samtalade med honom, utan att vittnet hörde hvad som dervid yttrades. Bland denna massa voro tilltalade Carlsson, Malmberg och Gran, hvilken sistnämnde var serdeles lifvad och språksam. Desse jemte öfriga folkhopen såg vittnet tåga derifrån till Handlanden Borgs hus, hvarest något uppehåll egde rum och vidare neråt Vedtorget, der hopen omringade och antastade drängen Strand, när denne kom körande öfver jernbron med ett lass säd och ernade sig till kronomagazinet. Under samtalet med drängen, hvari Carlsson deltog, yttrade somliga, att han ej finge fara till magazinet och andra att han vore oskyldig och derföre borde lemnas i fred; och slutligen fortsatte drängen färden utmed stranden af Lillsjön, men vände snart om och for då upp åt staden, af anledning som vittnet ej hade sig bekant, enär vittnet icke afhörde slutet af massans samtal med Strand. Då Herr Kaptenen Löwenhjelm derefter angreps af hopen såg icke vittnet, men hörde likväl talas derom; äfvensom vittnet hörde bland fridsstörarne sägas, när de kort derefter åtskiljdes, att de skulle samlas ånyo kl. 6 på aftonen. Efter att hafva tillbragt hela den återstående delen af dagen med arbete hos Garfvaren Andersson, begaf sig vittnet efter kl. 8 på aftonen i sällskap med sin hustru till Talavid och hörde der stenkastning, buller och oväsende från Häradshöfdingen Fricks bränneri. Emellan Lazarettet och förstaden träffade vittnet gesällerne Linder och Eckerberg, som varnade vittnet och dess hustru för att [ 81 ]gå till Häradshöfdingen Fricks egendom, emedan de der skulle löpa fara att blifva stenade, hvarföre vittnet och dess hustru vände om, men stadnade ett stycke hitom Lazarettet, hvaremedlertid två upproriska hopar ankommo vester ifrån och gingo åt öster. Den första hopen gick i takt och de flesta deri voro försedde med störar. Den andra, som var talrikare, kom ett stycke efter, men deribland såg vittnet icke någon person vara försedd med stör. Vittnet kände icke någon annan än Svarfvaren Dahlgren, hvilken gick i den förra hopen, samt hade icke någon stör i handen. Ankomna till stora torget fingo vittnet och dess hustru, som följde efter på betydligt afstånd, höra att folkhoparne begifvit sig åt öster samt gingo ända fram till Häradshöfdingen Rymans snedt emot Lindmans hus belägna gård, men när vittnet och hustrun anlände dit, kastades de sista stenarne och upphörde oroligheterna, hvarunder våldsverkarne jemväl brutit lösa en mängd stenar i en närbelägen gränd.

Svarfvaren Dahlgren begärde i anledning af detta vittnesmål få anmärkt: att Dahlgren var ibland de sista af den folkhop, som, på väg från Häradshöfdingen Fricks egendom, först tågade förbi vittnet Engdahl och var försedd med störar.

Härefter fortsattes vittnesförhöret med

107:o Vagnmakarelärlingen Edvard Johansson hos Vagnmakaren Öhman: Vittnet, som gick ut Onsdagsaftonen för att se huruvida några folksamlingar egde rum utanför Handlanden Lindmans hus, fann icke någon der, men såg en folkhop på gatan vid Assessor Wickboms hus. Vittnet ville draga sig till minnes, att vittnet bland den dervarande böljande och oroliga folkmassan varseblef tilltalade Himmelman, men vittnet vågade icke att derom lemna något bestämdt intyg. Sedan var vittnet åt vester, der vittnet kom i sällskap med Snickarelärlingen Sylberg, hvilken besökte sin syster, som var i tjenst hos Häradshöfdingen Frick och jemte hans öfriga pigor tagit sin tillflygt till Snickaren Larssons bostad undan våldsamheterna vid bemälde Häradshöfdings egendom. Derifrån gick vittnet tillbaka åt öster och betraktade på afstånd den folkhop, som föröfvade oordningar och våld utanför Lindmans hus. De fleste voro försedde med störar och Tapettryckaren Dyberg, den ende som vittnet igenkände deribland, bar också en stör på axeln, men om han föröfvade något våld såg icke vittnet, som icke kunde meddela vidare upplysningar i saken.

108:o Polisbetjenten Carl Fredrik Ekvall: I afseende på tilldragelserne Tisdagsaftonen den 25 sistl. September kunde vittnet icke meddela andra upplysningar än att vittnet, som af Polisbetjenterne Wadell och Ljunggren fått underrättelse att oroligheter förspordes bland arbetsklassen, kl. ungefärligen ½ 10 såg tilltalade Stenroddaren Carlsson, Carl Svensson, Malmberg och Skepparen Sjöberg och några andra, så att samlingen utgjordes af tillsammans 7 eller 8 arbetskarlar under ifrigt samspråk sinsemellan gå på gatan framåt öster. Ankomna till Handlanden Lindmans hus yttrade någon bland dem, som vittnet trodde varit Carlsson: ”nu hurra vi gossar” och så uppstämdes hurrarop, hvarefter hopen aflägsnade sig. Nästpåföljde dag kl. 8 på morgonen såg vittnet en folkhop, med tilltalade Carlsson, Malmberg, Carl Svensson och Carl Petersson i spetsen, rusa in på Häradshöfdingen Rudlings gård. Der talades serdeles af Carlsson mycket angående spannmålsuppköp, och bemälte Häradshöfding, som då förestod Borgmästare-tjensten, uppmanade i vänliga och allvarliga ordalag arbetarne att icke vidare störa den lagliga ordningen, utan åtskiljas och begifva sig hvar till sitt. Detta oaktadt tågade massan derifrån, under utrop af ”nu gå vi till Lindmans” till dennes hus, der fridstörarne sökte intränga genom porten, hvarifrån de likväl hindrades af Häradshöfdingen Rudling, jemte honom biträdande polisbetjenter. Lindman, som var borta vid massans ankomst, anlände emedlertid, och då rusade folket mot honom samt frågade honom under häftiga och hotande ord och åthäfvor huru länge han ernade fortsätta med uppköp af spannmål och förorsaka dyr tid. Sedan folkhopen sålunda och äfven i andra ordalag utfarit mot Lindman och efter det några bland massan i förbigående vändt sig mot Herr Assessorn von Feilitzen, hvilken stod på trappan till Häradshöfdingen Rymans hus, samt under fiendtliga åtbörder hotat att ”plocka” honom, emedan han skulle sagt att de borde skjutas, drog sig massan vidare åt vester samt omringade utanför Herr Assessor Wickboms gård Häradshöfdingen Frick, och förebrådde honom att han vållade stegrade priser på potatis, derigenom att han köpte upp sådan och betalade ända till fem R:dr tunnan. Häradshöfdingen Frick lofvade att icke vidare köpa upp potatis och lemnades i fred; hvarefter folkhopen, som under tiden allt mer och mer skingrades, fortsatt sin färd, men stadnade utanför Handlanden Borgs bod, och yttrade missnöje deröfver att han också handlade med spannmål. Vid Borgs bod lyckades det vittnet och Fabrikören Sahlström, hvilka sökte afstyra vidare oordningar, att skilja tilltalade Carlsson från den öfriga hopen och Carlsson lofvade att icke vidare göra gemensam sak med orostiftarne samt uppmanade desse att åtskiljas. Å Vedtorget nära jernbron såg vittnet folkhopen omringa ett sädeslass, som kördes af en dräng jemte Fanjunkaren Rosell. I hopen, som beskyllde Rosell för att köpa upp spannmål, var mycket tumult och högljudt samtal af en mängd personer, så att vittnet icke kunde taga reda på alla som antastade Rosell, dock igenkände vittnet och erinrade sig bland dem tilltalade Gran, Svening Nilsson och en Gesäll hos Brandt vid namn Bårman, hvilken sednare tog synnerlig del i uppträdet, samt ryckte Rosell i ena mustachen samt jemväl hotade vittnet, då vittnet sökte freda Rosell. När vittnet, som befriade Rosell från vidare misshandling och följde honom upp åt staden, kom tillbaka, voro både sädeslasset och folkhopen försvunna, så att endast några personer funnos på torget. Af dessa underrättades vittnet att folkhopen gått till Kronomagazinet, men dit gick icke vittnet, som derefter tillvaratog en öfverlastad person, hvilken anträffades på torget, och förde densamma till Corps de Gardet. Tilltalade Bång och Anders Petersson, jemte flere personer utgörande en hel samling, kom snart derefter till vittnet på Stora torget och fordrade den tillvaratagne öfverlastade personens frigifvande, under förklarande, [ 82 ]att de kommit öfverens att ingen fick häktas dem dagen. Som samlingen var talrik och pockande, blef nämnde person af vittnet utsläppt, sedan Stadsfiskalen af nämnde anledningar dertill gifvit bifall. I skymningen gick vittnet, efter befallning af Stadsfiskalen, till Häradshöfdingen Fricks egendom, för att underrätta det militärvakt skulle komma dit, och när vittnet då gick öfver torget såg vittnet derstädes många flockar af folk utaf arbetande klassen, 3, 4 och 5 i hvarje flock. Desse samtalade mycket sinsemellan och utforo mot spannmålsuppköp, och dem som bedrefvo sådan handel, hvilken köpenskap de ville skulle förbjudas. Bland folket, som uppehöll sig på torget, såg vittnet flere Husqvarnaboer, af hvilka vittnet likväl icke kunde namngifva någon annan än tilltalade Lönnegren, hvilken var serdeles språksam, äfvensom vittnet igenkände tilltalade Lundberg, hvilken var öfverlastad och talade mycket. Efter återkomsten från Häradshöfdingen Frick såg vittnet en fridstörande folkskara komma tågande från öster till vester och stadna utanför Handlanden Borgs hus, hvarå fönster i detsamma inslogos, och vittnet varnades af Smeden Winblad, som vittnet träffade, att gå deråt, hvilket vittnet likväl gjorde, för att söka återställa ordningen. Då kom en Engelsman, hvilken vid den tiden uppehöll sig i staden, förföljande en gosse, samt tecknade och talade några obegripliga ord till vittnet, som sedermera fick veta att Engelsmannen blifvit öfverfallen af gossen. Emedlertid och innan vittnet hunnit göra sig närmare underrättad om berörde uppträde, ropade någon bland hopen med hes stämma, liknande tilltalade Sjös röst: ”nu gå vi till Fricken”; och sedan ett allmänt hurrarop besvarat uppmaningen, aftågade utåt förstaden hela skaran, hvilken vittnet icke följde längre än till jernbron. Derefter var allt tyst och stilla i staden till kl. ½ 11 på aftonen, då en folkskara, bland hvilken de flesta hade störar i händerna och voro svärtade i ansigtet samt några buro förskinn, kom antågande under sång och skrän från vestra delen af staden till den östra. Vittnet jemte Polisbetjenten Ljunggren och Stadsfogden Moberger, som befunno sig på Stora torget när massan gick förbi, följde genast efter. Ankomna till Handlanden Lindmans hus, hurrade våldsverkarne och kastade sten deremot, men stadnade icke utan fortsatte vägen något längre åt öster, der de vände om och gingo tillbaka samt hurrade och kastade ånyo sten vid förbigåendet mot huset. Vände derefter om för andra gången och förhöllo sig på samma sätt, samt stadnade slutligen der utanför. De förhöllo sig serdeles våldsamt, skriade och förde oljud. Vittnet gick fram och uppmanade dem till ordning och en del lade ifrån sig stakarne i en närbelägen gränd, samt började förhålla sig mera stilla. Muraren Jakobsson kom då fram och lade handen på vittnets axel och sade att folket icke ville vittnet något ondt, men uppmanade vittnet att gå afsides, emedan ansenlig förstärkning låge i bakhåll; hvarefter de, som emedlertid dragit sig undan i gränden, ånyo kommo fram och började våldsamheter samt kastade stenar och störar. Vid nu omvittnade uppträde förhöll sig Muraren Jakobsson såsom skulle han varit en bland anförarne, hvarförutan vittnet erinrade sig såsom serdeles verksamma Snickarelärlingen Hofvenberg och Smedlärlingen Berg, hvilka båda voro sotiga i ansigtet, äfvensom Gesällen Svensson hos Gördelmakaren Hagelin var dervid närvarande. Vittnet såg också tilltalade Lönnegren, som var klädd i blågrå linnerock af slingadt tyg, och hvilken vittnet igenkände på hans långa ljusa hår; men Lönnegren stod jemte åtskillige andra okända personer längst ut i öster, så att vittnet icke kunde intyda att någon bland dem deltog i våldsamheterna eller uppehöllo sig bland dem, som desamma utöfvade. Vittnet skickade emedlertid sin kamrat Ljunggren till Rådstufvan efter vakt, men de fleste upprorsmännen aflägsnade sig småningom innan den hann anlända. Då en afdelning soldater inryckte genom östra tullen, kastades efter dem en sten från grannskapet af Vagnmakaren Rydéns gård, hvarföre vittnet på tillsägelse af vaktens befälhafvare Herr Löjtnanten Söderblom gick in på nämnde gård och såg efter om någon orostiftare var der, men fann ingen.

Berättelserna upplästes för och vidkändes af vittnena.

Tiden hade nu så långt framskridit, att förhör med de personer, som i öfrigt blifvit till i dag inkallade såsom vittnen och fått aflägga ed icke medhanns.

Åklagaren yrkade härefter att tilltalade Lundahl måtte med afseende å den bevisning, som under ransakningen i dag mot honom förekommit, förklaras skyldig att genast träda i häkte, och Smeden Sven Ahlin anhöll om tillstånd att tills vidare undgå inställelse under ransakningens fortgång.

Sedan Lundahl öfverlemnat Åklagarens ofvanberörde, mot honom framställda, yrkande till Domstolens pröfning, fingo parterne afträda, medan öfverläggning skedde till följande för dem, åter inkallade, offentligen afkunnade

Beslut.

Af förekomne skäl förklarar Rådstufvu-Rätten tilltalade Skräddare-gesällen Lundahl skyldig, att genast träda i häkte och befriar Ahlin tills vidare från skyldighet, att i saken iakttaga inställelse, samt uppskjuter ransakningens fortgång till nästa Fredag, den 9 i denna månad, kl. 10 f. m., då öfrige på fri fot varande tilltalade skola personligen tillstädeskomma, vid äfventyr af hemtning, samt de häktade till inställelse inför domstolen åter afhemtas från Länsfängelset, dit de nu återfördes.

År och dag som ofvan. In fidem
Fr. Öqvist.