Ur mitt liv/Fortsättningen av de fientliga anfallen under andra halvåret 1917

←  Offensiv mot Italien

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Fortsättningen av de fientliga anfallen under andra halvåret 1917

Frågan om offensiv på västfronten  →

FORTSÄTTNINGEN AV DE FIENTLIGA ANFALLEN UNDER ANDRA HALVÅRET 1917.

PÅ VÄSTFRONTEN.

Under det vi riktade de sista slagen mot Ryssland och bragte Italien nästan till randen av militärt sammanstörtande, fortsatte England och Frankrike anfallen mot vår västfront. Där låg för oss den största faran under hela krigsåret.

Flandernslaget bröt löst i slutet av juli. Trots den utomordentliga svårighet, varuti läget på västfronten därigenom råkade, och oaktat faran, att våra operationer på de övriga krigsskådeplatserna skulle kunna röna inverkan av större engelska framgångar, kände jag vid början av detta nya slag en viss tillfredsställelse. England gjorde ännu en gång den väntade yttersta ansträngningen att rikta ett stort och avgörande anfall mot oss, innan Förenta staternas understöd på något sätt kunde göra sig kännbart. Jag trodde mig däri märka verkningarna av vårt U-båtskrig, varigenom England såg sig föranlett att redan under detta år och till varje pris tilltvinga sig ett avgörande av kriget.

Det slag, som nu tog sin början i Flandern, kunde visserligen icke i utsträckning mäta sig med striderna vid Somme 1916, men väl i fråga om den seghet, med vilken det på engelsk sida genomkämpades, varförutom de svårigheter, vilka terrängen i första rummet erbjöd den försvarande, fullt kunna jämställas med dessa. I stället för på den hårda kalkjorden i Artois kämpades det nu på den sumpiga, kärrartade flandriska jorden. Även denna kamp urartade till ett av de för oss så nogsamt kända uthållighetsslagen och karakteriserades i stort sett av den till högsta höjd drivna stegringen i dystra krigsscener, som vidlåder ett sådant slag. Striderna höllo oss självfallet i stor spänning. Jag vågar påstå, att vi under dess tryck endast sällan obetingat kunde njuta av segerglädjen över våra framgångar i Ryssland och Italien.

Med största längtan inväntade vi den fuktiga årstidens inträdande. Enligt våra tidigare erfarenhetsrön skulle då stora delar av det flandriska landskapet bliva oframkomliga, och till och med på fastare mark de nyuppkastade granathålen så snabbt fyllas av grundvatten, att den, som däri sökte betäckning inom kort bleve ställd inför valet: »Antingen drunkna eller lämna denna håla!» Då måste även denna strid kvävas i dy, om ock engelsk envishet tycktes vilja tänja ut den i oändlighet.

Stridens glöd slocknade först i december. Lika litet som vid Somme skallade uti Flandern något segerjubel på någon av de kämpande parternas sida.

Mot slutet av Flandernslaget uppblossade plötsligt en häftig strid i en hittills jämförelsevis lugn trakt. Den 20. november anföllos vi överraskande av engelsmännen vid Cambrai. De påträffade där en visserligen tekniskt mycket starkt utbyggd, men med blott fåtaliga och genom strid förslitna trupper besatt del av Siegfriedställningen. Med hjälp av sina tankbataljoner genombröt fienden våra fullständigt oskadade, i flera rader lagda hinder- och skyttevärnslinjer, och engelskt kavalleri syntes i utkanterna av Cambrais förstäder. Genombrytningen av våra linjer tycktes sålunda mot årsskiftet ändå skola bliva verklighet. Då lyckades det en från ostfronten hit anländ, av strider och transporter tämligen uttröttad tysk fördelning att avvända katastrofen. Ja, det lyckades oss efter flera dagars mördande försvarsstrider att den 30. november med skyndsamt dittransporterade, någorlunda utvilade stridskrafter genom ett motanfall fatta det fientliga inbrottet i flanken och under synnerligen svåra förluster för fienden i det närmaste fullständigt återställa det ursprungliga läget. Icke blott vår därvarande arméledning, utan även trupperna och vårt järnvägsväsen hade utfört en av de mest glänsande bragderna under kriget.

Det första större anfallet på västfronten, sedan ledningen av de tyska operationerna överlämnats till mig, hade slutat framgångsrikt. Lika starkt och upplivande, som denna framgång verkade på våra trupper och deras befälhavare, lika stor var dess verkan även på mig personligen. Jag kände det, som om jag befriats från en börda, vilken tryckt mig under hela den oavbrutna, defensiva verksamheten på vår västfront. Men framgången av vårt motanfall betydde för oss mer än blott belåtenhet. Överraskningen, genom vilken den vanns, gav oss samtidigt en lärdom för framtiden.

I slaget vid Cambrai hade den engelska högsta ledningen för första gången frigjort sig från sin föregående, jag vågar nästan säga, schematiska krigföring, under vars inflytande den hittills stått. En högre operativ anda tycktes denna gång hava kommit till sin rätt. Fastlåsandet av våra huvudkrafter i Flandern och vid den franska fronten hade utnyttjats till ett överraskande stort slag vid Cambrai. Dock visade sig den lägre ledningen på engelsk sida icke heller denna gång vuxen fordringarna och det gynnsamma läget. Genom att underlåta att utnyttja en glänsande offensiv framgång lät den segern ryckas sig ur händerna och därtill av krafter, vilka så väl till antal som beskaffenhet voro dess egna vida underlägsna. Från denna synpunkt sett förtjänade fienden vid Cambrai det grundliga bakslaget. Även hans högsta krigsledning tyckes hava försummat att ställa i beredskap de erforderliga medlen för ett obetingat skydd för genomförandet och utnyttjandet av striden. Starka kavallerimassor bakom de framgångsrika främsta infanterifördelningarna voro icke heller denna gång tillräckliga för att avlägsna det sista, om ock endast svaga motstånd, som ännu spärrade den fria vägen för ett genomgripande avgörande i motståndarens flank och rygg. Gent emot det tyska försvaret kunde de engelska kavalleriförbanden icke ens i förening med tankar vid sina standar fästa den seger, för vilken de redan upprepade gånger med ridderlig ryttaranda gjort sin insats.

Det engelska anfallet vid Cambrai visar oss för första gången bilden av ett stort överraskande anfall med tankar. Vi kände redan från våroffensiven till detta stridsmedel, men då hade det icke gjort något särskilt intryck på oss. Det faktum, att tankarna numera hade så tekniskt fullkomnats, att de övervunno de flesta av våra oförstörda gravar och hinderbälten, underlät i alla händelser icke att utöva en stark verkan på våra trupper. Stålkolosserna verkade mindre fysiskt tillintetgörande genom den eld, som från kulsprutor och lätta kanoner sprutade ur dem, än moraliskt upprivande genom sin relativa osårbarhet. Gent emot tanken kände sig infanteristen tämligen maktlös. Genombröto maskinerna skyttevärnslinjerna, trodde sig försvararen hotad i ryggen och övergav sin ställning. Jag betvivlade i alla fall icke, att våra soldater, ehuru de i försvaret sannerligen redan fått utstå tillräckligt, nog skulle finna sig till rätta även med detta nya fientliga förstörelsemedel, och att vår teknik snart och i tillräckligt lätthanterlig form skulle lämna oss medel till bekämpandet av tankarna.

Såsom man kunde vänta åsågo icke fransmännen sina engelska bundsförvanters sommar- och höstanfall under för fot gevär. Under senare hälften av augusti anföllo de oss vid Verdun och den 22. oktober nordost om Soissons. I båda fallen frånryckte de våra där stående arméer betydande ställningspartier och tillfogade dem avsevärda förluster. I allmänhet inskränkte sig den franska ledningen under andra halvåret till lokala anfall, sannolikt därtill tvungen genom de mördande förluster, som den lidit på våren, och vilka icke läto det synas rådligt för den att ånyo utsätta trupperna för lika svåra skakningar.

PÅ BALKAN.

Fiendens anfall mot den bulgariska fronten i Macedonien under de sista sommarmånaderna 1917 hade icke förmått förändra läget på denna krigsskådeplats. Synbarligen avsåg Sarrail med dessa företag inga större mål. Han visade tvärt om en märkvärdig tillbakadragenhet, som utmynnade i en i stort sett nära nog fullständig overksamhet hos hans trupper.

Bulgarien betraktade vid denna tid den grekiska mobiliseringen med tilltagande oro. De underrättelser, vi själva erhöllo från Grekland, läto det synas ovisst, om det skulle lyckas Venizelos att skapa stridsdugliga truppförband. Till och med de så kallade venizelistiska fördelningarna voro en lång tid ingenting annat än overksamma statistgrupper, vilka mycket hellre uppträdde i hjälteroller på den macedoniska krigsteatern än i hjältemodig strid. Den egentliga och sunda kärnan av det grekiska folket avhöll sig alltjämt från deltagandet i en inrikes politik, som innebar ett uppenbart förräderi. De bulgariska bekymren berodde kanhända på en efterverkan från tilldragelserna år 1913.

I ASIEN.

Jag vänder mig nu till händelserna i Asiatiska Turkiet. Att utelämna en redogörelse för dem skulle jag anse såsom en orätt mot vår tappre och trogne bundsförvant. Vidare skulle genom denna brist skildringen av det väldiga dramat, vars scenerier sträckte sig från de nordiska haven till stränderna av Indiska oceanen, bliva ofullständig. Även här ämnar jag mindre sysselsätta mig med en beskrivning av tilldragelserna än med klarläggandet av deras inbördes sammanhang.

Våra hemmastrategers tankearbete befattade sig icke blott med fälttågsplaner i Mellaneuropa utan förlorade sig även mången gång i den fjärran östern. Produkterna av dessa ansträngningar nådde även delvis fram till mig. I de flesta fall inskränkte man sig i dylika skriftliga framställningar, »för att icke alltför mycket taga min dyrbara tid i anspråk», till »allmänna riktlinjer» och trodde sig förtroendefullt kunna överlämna fortsättningen åt mig. Man uppmanade vanligen endast till skyndsamhet! En dylik strateg ur våra förhoppningsfulla ungdomliga kretsar skrev en dag till mig: »Ni skall få se, att detta krig avgöres vid Kiliz — alltså ditåt med hela vår kraft!» Det gällde först och främst att söka reda på denna ort. Den upptäcktes inom den tempererade zonen, norr om Aleppo.

Man må icke finna detta den unge mannens infall så underligt, det låg i alla fall en god del riktig strategisk känsla i hans tanke. Visserligen skulle icke hela krigets, men väl vår osmanske bundsförvants öde på snabbaste sätt hava bestämts, om England sökt avgörandet i denna trakt, ja, till och med om det blott allvarligt hade försökt det. Herraväldet över landet söder om Taurus hade med ett slag gått räddningslöst förlorat för Turkiet, om det lyckats engelsmännen att landstiga i Alexandretteviken och framtränga i ostlig riktning. Därmed skulle hela det transtauriska Turkiets pulsåder, genom vilken friskt blod och annan livskraft tillfördes de syriska och mesopotamiska samt en del av de kaukasiska arméerna, avskurits. Kraft- och blodmängden var ju ringa nog, men den var dock tillräcklig för att under lång tid sätta de osmanska arméerna i stånd att ihärdigt motstå de otillräckligt förberedda, mången gång slappt och oskickligt ledda fientliga operationerna och anfallen.

Alexandrettevikens skyddande hade anförtrotts åt en turkisk armé, som knappast kunde uppvisa ett enda stridsdugligt förband. Allt, som förtjänade denna beteckning, strömmade oavbrutet därifrån till Syrien eller Mesopotamien. Även det artilleristiska kustskyddet fanns här mera till i orientalisk fantasi än i krigisk verklighet. Enver Pascha betecknade träffande nog läget för mig med orden: »Min enda förhoppning är, att fienden icke märker vår svaghet på denna farliga punkt.»

Fanns det nu någon som helst sannolikhet för att denna allvarliga svaghet vid Alexandretteviken skulle förbliva dold för fienden? Jag trodde det icke. Ingenstädes kunde det fientliga underrättelseväsendet så ohejdat utveckla sig och finna större stöd bland den brokiga folkblandningen än i Syrien och Mindre Asien. Det tycktes uteslutet, att den engelska högsta krigsledningen icke skulle ägt noggrann kännedom om förhållandena beträffande därvarande kustskydd. England kunde icke ens befara, att det med en framstöt från Alexandretteviken skulle råka in i ett getingbo; boet hade ju inga getingar. Gavs det alltså någonsin en utsikt till en glänsande strategisk bragd, så var det här. Bragden skulle hava gjort det största intryck på hela världen och dess djupgående verkningar icke undgått att utöva inflytande på vår turkiske bundsförvant.

Varför begagnade icke England detta tillfälle? Måhända förlamade ännu sjökrigserfarenheterna från Dardanellerföretaget de engelska lemmarna, kanhända var oron för våra undervattensbåtar för stor, för att man på fiendesidan skulle vågat sig på ett dylikt företag.

Historien kommer väl en gång att reda ut dessa frågor. Jag tillägger »kanhända», ty förutsättningen är, att England låter dem utredas. Vi erhålla dock någon inblick i den utslagsgivande brittiska tankeriktningen genom ett, visserligen före kriget fällt, yttrande av en hög brittisk sjöofficer. Denne gav vid tiden för Faschodakonflikten på den undrande frågan rörande hans försiktiga uppfattning av den engelska flottans roll i Medelhavet i händelse av ett engelskt-franskt krig till svar: »Jag har bestämd anvisning att icke sätta Englands ära från Trafalgar på spel.»

Äran från Trafalgar är stor och berättigad. Det gives klenoder av abstrakt art, vilka utgöra ett folks dyrbaraste ägodelar. England förstod att åt sig bevara en dylik klenod i äran från Trafalgar och ständigt framhålla den i det vackraste ljus för sitt folks och hela världens beundrande blickar. Under det stora kriget föll det dock för visso många skuggor över denna ära. Så exempelvis vid Dardanellerna och ytterligare skuggor följde under striderna mot den tyska sjömakten, starkast och svartast vid Skagerack. England skall aldrig förlåta denna fördunkling av dess ära från Trafalgar.

England avstod från den djärva stöten i hjärtat på sin turkiske motståndare och underkastade sig vidare det mödosamma och långvariga besväret att genom de osmanska arméernas successiva tillbakaträngande bringa det turkiska herraväldet söder om Taurus på fall. Genom Bagdads intagande i början av året hade det första stora löftesrika steget för detta krigsmåls uppnående tagits. Vid Gaza däremot hade på våren anfallet strandat och måste förberedas på nytt. Under sommarsolens glödande tyngd förlamades emellertid tills vidare de fortsatta krigsrörelserna.

Förlusten av Bagdad var smärtsam för oss och, som vi måste antaga, ännu smärtsammare för hela det tänkande och kännande Turkiet. Huru mycket och huru ofta nämndes icke namnet på den forna kalifstaden i det tyska fosterlandet, huru mycken fantasi var icke förknippad med detta namn, fantasi, som det varit fördelaktigare att odla i tysthet, i stället för att bullrande skrika ut den i världen på opolitiskt tyskt sätt.

Det militära helhetsläget rönte icke något nämnvärt inflytande av tilldragelserna i Mesopotamien, men väl var Bagdads förlust mycket kännbar för den tyska utrikespolitiken. Vi hade garanterat den osmanska regeringen dess lands integritet och kände nu, att, trots alla storsinta utläggningar av detta fördrag från vår bundsförvants sida, vårt politiska krigskonto genom denna nya förlust blivit tungt belastat.

Enver Paschas anhållan om tysk medverkan för ett återerövrande av Bagdad fann därför hos oss överallt beredvilligt tillmötesgående, icke minst därför, att den turkiska krigsledningen på sin tid hade varit beredd att lämna hjälp på den europeiska krigsskådeplatsen. Ledningen i detta nya fälttåg borde enligt Envers förslag läggas i tyska händer och detta icke av det skäl, att man emotsåg tyskt understöd med trupper i större utsträckning, utan därför att det syntes Turkiets vice generalissimus nödvändigt att skänka företaget stödet av Tysklands krigiska rykte. Likaledes kunde man endast då tänka på en framgång för planen, om det bleve möjligt att övervinna de oerhörda svårigheterna vid de oändligt långa bakre förbindelserna. En turkisk ledning skulle stå handfallen inför lösandet av denna första förutsättning.

På turkisk framställning uppdrog Hans majestät kejsaren befälet över denna utomordentligt svåra operation åt general von Falkenhayn. Generalen gjorde sig i maj 1917 personligen underrättad rörande sina uppgifter så väl i Konstantinopel som i Mesopotamien och Syrien. Resan till Syrien visade sig nödvändig, därför att general von Falkenhayn omöjligt kunde operera mot Bagdad, om han icke hade säkerhet för, att den turkiska fronten i Syrien höll. Det kunde nämligen icke vara något tvivel underkastat, att icke Bagdadföretaget inom kort skulle hava förråtts åt England, och att underrättelsen härom måste utlösa ett engelskt anfall i Syrien.

General von Falkenhayn vann intrycket, att operationen vore utförbar. Vi tillmötesgingo därför de av honom till oss framställda fordringarna. Vi återlämnade till Turkiet alla turkiska stridstrupper, som vi ännu hade kvarstående på den europeiska krigsskådeplatsen. Den osmanska armékåren i Galizien avskiljes från ett tyskt arméförband, just då Kerenskis trupper inför vår motstöt vika österut. Den återvänder till sitt hemland, ledsagad av vårt varmaste tack. Osmanerna hade ännu en gång i våra leder hävdat sitt gamla rykte och i vår hand visat sig såsom ett alltigenom brukbart stridsinstrument. Härvid måste jag dock framhålla, att Enver Pascha för ostfronten och Rumänien sänt oss de bästa av sina disponibla trupper. Beskaffenheten hos denna armékår fick alltså icke tagas till måttstock för hela turkiska härens förmåga och användbarhet. Det uppoffrande arbete, som vårt armékvarter i Galizien ägnade de osmanska truppernas uppfostran och utbildning och i synnerhet deras förplägnad och hälsovård, hade burit de rikaste frukter. Huru många av dessa råa naturbarn funno icke under vårt hägn för första, men kanhända även för sista gången kamratskap och kärlek till nästan.

Jag hade hoppats, att den turkiska armékåren skulle bilda en särskilt värdefull beståndsdel av expeditionsarmén mot Bagdad. Ty värr gick icke denna förhoppning i uppfyllelse. Trupperna voro knappast utom räckhåll för vårt inflytande, förrän de åter förföllo, ett tecken på, huru föga djupt vårt exempel verkat på de turkiska officerarna. Blott ett fåtal bland dem utgjorde gent emot den stora massan av bristfälligt övade och föga brukbara element ett särskilt, mången gång otvivelaktigt överraskande, glänsande undantag. Den osmanska hären skulle behövt en fullständig nyorganisation för att verkligen vara i stånd till prestationer, som motsvarade landets stora offer. Det nuvarande tillståndets nackdelar visade sig särskilt i en ofantlig förbrukning av folk. Det var samma företeelse, som giver sig till känna hos varje för kriget otillräckligt förberedd och bristfälligt utbildad armé. En föregående grundlig utbildning av hären sparar i allvarstider människokrafter åt fosterlandet. Vilket oerhört omfång förbrukningen av sådan kraft under krigets lopp hade tagit i Turkiet, torde framgå av ett till mig inkommet meddelande, enligt vilket uti vissa av Anatoliens områden byarna voro totalt utblottade på manliga invånare mellan goss- och gubbåldern. Det blir förklarligt, då man hör, att försvaret av Dardanellerna hade kostat Turkiet omkring 200,000 människoliv. Huru många av dessa, som dukade under för hunger och sjukdomar, är icke känt.

Den tyska hjälpen till Bagdadföretaget bestod, oavsett ett antal officerare för särskilda ändamål, av den så kallade asiatiska kåren. Man trodde sig hava skäl att bliva upprörd i vårt fädernesland över, att vi för ett så fjärran liggande mål ställde en hel armékår till turkarnas förfogande, i stället för att draga nytta av dessa dyrbara krafter i Mellaneuropa. Armékåren bestod emellertid endast av tre infanteribataljoner och några batterier. Beteckningen hade valts för att missleda fienden, men huruvida detta verkligen lyckades, hava vi icke med säkerhet fått kännedom om. Vid dylika hjälpsändningar gällde det långt mindre att tillföra våra bundsförvanter en numerär förstärkning än sedliga och andliga krafter, d. v. s. vilja och kunskap. Den egentliga innebörden i vår hjälp betecknas träffande genom ett uttryck av tsar Ferdinand, då han redan före höststriderna 1916 i Macedonien varnade från att borttaga alla tyska trupper från den bulgariska fronten: »Mina bulgarer vilja se pickelhuvor, anblicken av dem ingiver förtroende och stöd. Allt annat hava de själva.» Även här bekräftades sålunda den erfarenhet, som Scharnhorst en gång sammanfattade i orden, att den bildades starkare vilja är för det hela oändligt mycket viktigare än den råa styrkan.

Operationen mot Bagdad kom icke till utförande. Redan under de sista sommarmånaderna visade det sig, att engelsmännen slutfört alla förberedelser för att redan före den våta årstidens inträde anfalla den turkiska armén vid Gaza. General von Falkenhayn, som fortfarande uppehöll sig i Orienten, fick alltmera intrycket, att den syriska fronten icke vore vuxen detta engelska stormanfall, som tvivelsutan skulle företagas med stor övermakt. Turkiska fördelningar, vilka voro bestämda för Bagdadföretaget, måste vika av mot söder. Därmed förföll möjligheten för en framgångsrik operation i riktning mot Mesopotamien. I samförstånd med Enver Pascha gav jag därför mitt bifall till, att alla disponibla stridskrafter skulle föras till Syrien, så att vi där, om möjligt före engelsmännen, själva skulle kunna övergå till anfall. Den tyska ledningen hoppades förbättra den befintliga järnvägstrafiken och förvaltningen inom de turkiska områdena så mycket, att på denna krigsskådeplats ett avsevärt större antal trupper skulle kunna förplägas och förses med alla erforderliga krigsförnödenheter.

På grund av slitningar av så väl politisk som militär natur gingo flera dyrbara veckor förlorade för general von Falkenhayn. Det lyckades engelsmännen att i början av november förekomma turkarna med anfall vid Berseba och Gaza. De osmanska arméerna kastades tillbaka mot norr och i början av december förlorades Jerusalem. Först från mitten av denna månad kom det mera kraft i de turkiska linjerna norr om Jaffa—Jerusalem—Jeriko.

Om vi fruktat, att dessa turkiska nederlag och alldeles särskilt förlusten av Jerusalem skulle utöva betänkliga politiska verkningar på de nuvarande makthavarnas i Konstantinopel ställning, så märktes härav åtminstone till det yttre ingenting. I stället för den fruktade upphetsningen visade sig en förunderlig likgiltighet.

Själv hyste jag intet tvivel, att Turkiet aldrig åter skulle komma i besittning av Jerusalem och de där belägna heliga orterna. Även vid Gyllne hornet delade man stillatigande denna åsikt. Starkare än förr vände sig nu den osmanska längtan till andra områden i Asien, sökande ersättning för de förlorade riksdelarna. Från militär synpunkt ty värr för tidigt!

EN BLICK PÅ DE INRE FÖRHÅLLANDENA HOS STATER OCH FOLK VID SLUTET AV ÅR 1917.

Var icke orolig för, att jag nu skall bekämpa min motvilja mot politik och störta mig in uti partistridernas virvel. Men jag kan icke undvika den följande utredningen, om jag icke vill lämna den bild, jag tänkt giva, alltför ofullständig. Dock, vem skall väl någonsin förmå giva en fullständig framställning av den tid, om vilken jag skriver? Det kommer alltjämt att uppstå nya »varför» och »huru». Luckor komma alltid att kvarstå, alldenstund så mången mun, som man nödvändigt behövde för vinnande av upplysningar, för alltid tystnat. Jag kan icke ens giva en i sig själv avslutad bild utan endast några konturer här och några drag där, mera såsom en karaktärsteckning än såsom en fullbordad tavla. Jag börjar skenbart godtyckligt, då jag först vänder mig till Orienten.

»Turkiet är en nolla» kunde man före kriget läsa i en handling, i en tysk, således icke uti en mot Turkiet politiskt avvog handling. En egendomlig nolla, som försvarade Dardanellerna, intog Kut-el-Amara, drog mot Egypten och bragte den ryska offensiven i armeniska höglandet att stanna! En för oss värdefull nolla, vilken, som jag redan sagt, nu drager hundratusen fientliga soldater på sig, kärntrupper, vilka gnaga på de turkiska gränsländerna och väl också intränga i dessa, men utan att kunna sluka huvuddelarna!

Vad är det, som giver denna nolla dess inre kraft? En gåta till och med för dem, som i dessa tider, ja redan långt dessförinnan, levat i osmanernas land! Slö och likgiltig förefaller den stora massan, självisk och oemottaglig för högre folkliga känslor en stor del av de högre kretsarna. Hela staten uppenbarligen bildad av folkstammar, vilka, skilda av djupt gående klyftor, icke hava något gemensamt inre liv. Och ändå består denna stat och visar statlig kraft. Konstantinopels makt synes hava sina gränser vid Taurus, över Mindre Asien råder intet verkligt turkiskt inflytande, men detta oaktat stå alltjämt turkiska arméer i de långt avlägset liggande Mesopotamien och Syrien. Araberna därstädes hata turkarna, turkarna araberna. Och dock slåss allt fortfarande arabiska bataljoner under de turkiska fanorna och löpa icke i massor över till fienden, vilken icke blott lovar dem guld och gröna skogar utan verkligen rikligt slösar med det av araberna så högt älskade guldet. I ryggen på den anglo-indiska armén, vilken, såsom man trodde, bragte de av turkarna kuvade och förtryckta arabiska stammarna i Mesopotamien den efterlängtade friheten, reste sig dessa befriade och vände sig mot sina föregivna befriare. Här måste dock finnas en makt, som verkar enande och icke blott ett yttre sammanpressande nödtvång, icke blott ett politiskt samliv utan en inre samhörighetskänsla. Icke heller kan de turkiska maktinnehavarnas myndighet uteslutande leverera denna enande kraft. Araberna kunde ju undandraga sig denna myndighet, de behövde endast med uppsträckta armar lämna skyttevärnen på den mot fienden vända sidan eller göra uppror i ryggen på de turkiska arméerna. Och dock göra de det icke. Är det tron, återstoden av en gammal tro, som här verkar sammanhållande? På goda grunder påstår man detta och bestrider det på lika goda. Här har vår förmåga att uppfatta det osmanska psyket nått sin gräns, vi måste lämna de stridande meningarna oavgjorda.

Alldeles utan livsmöjligheter kan således staten, trots de svåraste lyten, dock icke vara. Man hör även talas om utmärkta ämbetsmän, vilka vid sidan av sina pliktförgätna ämbetskamrater äro och visa sig vara män med stora planer och stor energi. En av dem lärde jag känna i Kreuznach. Det var Ismail Hakki, en man med många av sitt folks fel men dock en snillrik, rik begåvning. Skada blott att han icke vuxit upp i en jordmån av friskare krafter. Man sade, att han ingenting skrev, utan behärskade allt med sitt minne, därvid arbetande för tusentals vackra nationella planer, som sträckte sig långt utöver kriget in i framtiden! Vad som då för tiden huvudsakligen sysselsatte honom och som samtidigt utgjorde grunden till hans största makt var härens och Konstantinopels underhåll. Hade man avlägsnat Ismail Hakki, så skulle turkiska armén lidit brist på allt; den skulle fått umbära ännu mycket mera, än vad den delvis redan måst göra, och Konstantinopel skulle måhända fått svälta. Nästan hela landet befann sig ju i ett hungertillstånd, icke på grund av livsmedelsbrist, utan därför att landets förvaltning och kommunikationsväsende icke fungerade, därför att ingenstädes en utjämning mellan tillgång och efterfrågan kunde åstadkommas. Huru och av vad människorna uti de större städerna livnärde sig, visste ingen. Trots vår egen nöd hjälpte vi att förse Konstantinopel med bröd samt skaffade dit spannmål från Dobrudscha och Rumänien. Visserligen skulle det, som vi levererade till Konstantinopel, icke räckt långt till våra millioner magar, och hade vi vägrat leveranserna, så hade vi förlorat Turkiet. Ty ett svältande Konstantinopel skulle gjort revolution, trots all despotism. Råder där verkligen despotism? Jag har redan talat om kommittén, men där äro även andra inflytelser verksamma mot de starka männen, inflytelser av politiskt, ja kanske även merkantilt hat, varigenom partier skapas. Starka strömningar röra sig under den skenbart lugna ytan, men mången gång bliva dess virvlar synliga även på densamma, då de försöka att draga de nu ledande männen i djupet.

Även hären lider under dessa strömningar. Såsom jag redan förut antytt måste krigsledningen taga hänsyn till dem och mången gång giva efter för dem till nackdel för det hela. Eljest skulle hären, vars numerära styrka allt snabbare minskas, även upplösas i sitt inre. Bristen och nöden tära på trupperna. Men även det pågående krigets långvarighet fräter på truppförbandens planenliga styrka, detta krig, som i samband med de föregående fälttågen i Yemen och på Balkan för så många turkiska soldater ter sig som ett stort sammanhängande helt. Längtan efter hemmet, efter hustru och barn — även muhammedanen känner denna längtan — driver tusentals soldater till fanflykt. Av de fulltaliga fördelningar, som i Haidar-Pascha ilastas på järnväg, framkomma endast bråkdelar till Syrien eller Mesopotamien. Man kan tvista om, huruvida antalet turkiska desertörer i Mindre Asien uppgår till 300,000 eller 500,000. I varje fall är det nästan lika stort som alla de turkiska arméernas stridstrupper tillhopa. Det är ingen vacker tavla, men — alltjämt håller Turkiet stånd och uppfyller efter bästa förmåga sin förbundsplikt utan ett ord av klagan eller vankelmod!

Även i Bulgarien råder nöd. Brist på livsmedel i det land, som eljest har överflöd! Skörden var medelmåttig, men den skulle kunnat räcka, om landet hade förvaltats såsom vår hemort, och om en utjämning skulle kunnat skapas mellan trakter, som hade överflöd och sådana, där brist rådde. En bulgar svarar oss på våra uppmaningar i detta fall: »Vi förstå oss icke på dylikt!» En enkel ursäkt, nej, egentligen en självanklagelse. Man lägger armarna i kors, därför att man icke lärt sig använda dem. Vi veta ju, att Bulgarien vid övergången från turkiskt slaveri till full inrepolitisk frihet hade saknat en uppfostrande, strängt organiserande hand. Det hade, om jag tillätes tala som preussare, ingen konung Fredrik Wilhelm I, som skapade de grundpelare av järn, varpå vårt statsväsen så länge och så tryggt vilade. Bulgarien har icke någon god förvaltning, men däremot många partier. Med skärpa vänder sig flertalet av dessa mot regeringen icke på grund av dennas utrikespolitik, ty där utlovas en stor framtid, folklig enhet och statlig hegemoni på Balkan, utan i inrepolitiska frågor, om vilka i stället striden rasar så mycket hänsynslösare. Inga medel, icke ens de allra farligaste, föraktas härvidlag. Man förgriper sig på bundsförvanterna och den egna hären. Ett farligt spel! Dobrudschafrågan utgör oavbrutet ett omtyckt medel att upphetsa partilidelserna. Regeringen har frammanat farliga andar för att utöva tryck på Turkiet och oss och blir icke fri från dessa andar, vilka hota att förstöra allt och som av partihänsyn predika hat emot bundsförvanterna och dessas representanter. Det synes oss därför på hösten 1917 vara bäst att tills vidare giva efter uti Dobrudschafrågan och överlåta dess slutgiltiga lösning åt krigets utgång. Ett återtåg å vår sida förestavat av förnuft, icke av övertygelse. Det är betecknande, att omedelbart efter vår eftergift försvinner i Bulgarien intresset för denna angelägenhet. Ordet Dobrudscha har i partistriden numera förlorat sin agitatoriska kraft. Så slutar denna åtminstone oblodiga strid med oss, men den om makten mellan de politiska partierna håller i sig och driver hänsynslöst in sina kilar till och med i härens fogar och därtill djupare än någonsin under freden.

Truppen visar sig mottaglig för denna upplösande verksamhet, ty den är dåligt förplägad, ja den börjar rent av lida brist. Även här visar sig brist på organisatorisk verksamhet och förmåga på alla håll och kanter. Vi uppgöra förslag till genomgripande förbättringar. Bulgarerna inse lämpligheten hos dessa förslag, men hava icke kraft och sky även besväret att genomföra dem. Man inskränker sig till att knota över tysken, som sitter i landet — visserligen i ett gemensamt erövrat land — och som fördragsenligt skall underhållas, emedan han strider vid macedoniska gränsen, icke för att skydda den tyska utan i främsta rummet den bulgariska hemorten. Enligt bulgarisk mening skall tysken helt och hållet föda sig själv, och detta gör han också för den kära husfredens skull samt transporterar boskap, ja till och med hö från hemorten ända ned till Macedonien. De pågående tvisterna visa sig visserligen icke hos de stridande trupperna, ty där uppskattar man varandra, men väl i området bakom den gemensamma fronten. För att inskränka dessa tvistigheter föreslå vi att utbyta de tyska trupperna i Macedonien mot bulgariska fördelningar, vilka ännu stå i Rumänien. Vi bjuda därvid bulgarerna dubbel, ja tredubbel numerär ersättning, men ögonblickligen uppstår i Sofia ett väldigt oväsen över vår brist på förbundstrohet. Vi inskränka oss därför till att endast borttaga ett obetydligt antal tyska stridskrafter och övertaga med några av våra bataljoner de bulgariska fördelningarnas föregående ställningar i Macedonien. Så lämna de bulgariska fördelningarna norra Donaustranden, till vilken de på sin tid nästan motvilligt hade gått över.

Icke heller den bulgariska bilden är sålunda ogrumlad. Vi kunna emellertid påräkna fortsatt förbundstrohet, åtminstone så länge vi kunna och vilja uppfylla Bulgariens stora politiska anspråk. Men då sedermera på sommaren 1917, till följd av tyska pressuttalanden och tyska parlamentariska yttranden, tvivel börja uppstå så väl i Sofia som vid de bulgariska arméerna, huruvida vi även verkligen vilja uppfylla våra löften, då lyssnar man bekymrat på oss och vad värre är, man blir misstrogen mot oss. Partierna kräva nu med ökad styrka Radoslawows avgång. Hans utrikespolitik erkännes som storslagen, detta medgives till och med nu av alla, men han synes icke längre vara mannen att genomdriva den gent emot bundsförvanterna. Hans inrikespolitik är dessutom förhatlig för många. Nya män böra komma till styret, de gamla hava enligt bulgarisk mening redan alltför länge suttit vid statens köttgrytor. Man tycker, att de borde kunna vara mätta. Allt, som sammanhänger med Radoslawow, skall bortrensas ur regeringen från den högste ämbetsmannen ned till byfogden, så fordrar det parlamentariska, det s. k. fria styrelsesättet. Detta skall ske nu mitt under kriget!

Om Österrike-Ungern har jag ej mycket att säga. Svårigheterna i det inre av landet hava icke blivit mindre. Jag har redan omnämnt, huru försöket att med mildhet försona de statsupplösande tjeckiska elementen fullständigt misslyckades. Nu vill man försöka att genom ytterligare framhävande av kyrkans makt och inflytande, genom exponerande av religiösa känslor, lägga ett enande band omkring de från varandra strävande delarna av riket, eller åtminstone omkring dess mest inflytelserika kretsar. Icke heller detta försök medför det åsyftade resultatet. Det åstadkommer tvärt om ytterligare splittring och uppväcker misstroende även på de håll, där hittills endast rått hängivenhet. Den ömsesidiga motviljan folkstammarna sinsemellan skärpes genom olikheten uti livsmedelstilldelningen. Wien svälter, under det att Budapest har tillräckligt med födoämnen. Den tyske böhmaren dör nästan av utmattning, under det att tjecken knappast behöver umbära någonting. Olyckligtvis har skörden delvis slagit fel. Detta ökar den inre krisen och kommer att ytterligare öka den. Österrike-Ungern saknar icke såsom Turkiet de tekniska medlen att åstadkomma en utjämning mellan överskotts- och bristområden. Men det saknar en enhetlig vilja, en statlig makt, som kan driva sin vilja igenom. Så har de politiska motsatsernas gamla onda, med alla sina förintande följder även trängt in på det enkla livsuppehällets område. Ej underligt att fredslängtan växer, och att tron på en lycklig utgång på kriget avtager. Det ryska sammanbrottet verkar därför mera upplösande än styrkande. Frånvaron av fara från detta håll synes icke höja sinnena utan i stället göra dem mera likgiltiga. Till och med segern i Italien mötes med jubel endast av vissa delar och kretsar bland folket. Stoltheten genomtränger icke längre den stora massan, vilken delvis och tidtals verkligen hungrar. Ganska mycket av det, som man ännu före den gamle kejsarens död höll högt, har förlorat sin sedliga betydelse. Statens ära trampas av tjeckiska och andra uppviglare mer än någonsin under fötterna. Det skulle sannerligen behövts starkare nerver än de, som förefunnos hos regeringsmyndigheterna, för att ännu längre kunna motstå trycket från massorna, vilka delvis krävde fred till varje pris.

Och nu till vår egen hemort.

Mitt under de stridstider, om vilka jag långt tidigare talat, försiggå i vårt fosterland djupgående och ödesdigra förändringar i det inrikespolitiska tillståndet. Krisen karakteriseras genom rikskanslerens von Bethmann avgång. Om jag i början hade antagit, att våra åsikter rörande det genom kriget skapade läget överensstämde, måste jag med tiden till min ledsnad alltmer inse, att detta icke var fallet. Ledningen av kriget hade överlämnats till mig och för detsamma behövde jag alla fosterlandets krafter. Att i en tid av största yttre spänning splittra dessa genom inre strider, i stället för att samla och åter rycka upp dem, måste leda till ett försvagande av vår politiska och militära stötkraft. Ur denna synpunkt kunde jag icke stå till svars med att förbliva tyst, när jag såg, att den enighet, som vi hade behov av vid fronten, söndersplittrades i hemorten. I övertygelsen, att vi i detta hänseende allt mer och mer råkade i efterhand gent emot våra fiender och att vi gingo motsatt väg mot dessa, såg jag ty värr snart min uppfattning vara motsatt vår rikslednings. Det gemensamma arbetet led. Jag ansåg det därför vara min plikt, så tungt än detta steg kändes för mig såsom soldat, att i juli till min allerhögste krigsherre ingiva min avskedsansökan. Min ansökan bifölls icke av Hans majestät. Samtidigt hade även rikskanslern, på grund av en förklaring från riksdagens partiledare, utbett sig sitt entledigande; detta bifölls.

Följderna utåt av detta tillbakaträdande voro betänkliga. Det hittills för världen upprätthållna skenet av politisk borgfred mellan partierna upphörde. Ett majoritetsparti med utpräglad dragning åt vänster bildades. De försummelser beträffande våra inre statliga förhållandens fortsatta utveckling, som uppgåvos hava begåtts under forna tider, utnyttjades nu i krig och under trycket av ett politiskt oerhört svårt yttre läge för fosterlandet för att avpressa regeringen upprepade ytterligare eftergifter till förmån för en så kallad parlamentarisk utveckling. På detta sätt måste vi förlora i inre styrka. Statsledningens tyglar råkade så småningom i händerna på ytterlighetspartierna.

Till Bethmann Hollwegs efterträdare utnämndes Dr. Michaelis. Snart nog inträdde emellan oss ett förtroendefullt förhållande. Han hade oförskräckt gripit sig an med sitt svåra ämbete. Hans verksamhet i detsamma blev endast av kort varaktighet, förhållandena skulle visa sig starkare än hans goda vilja.

Den inträdda parlamentariska splittringen blev icke bättre. Allt mera drogs majoriteten åt vänster och ställde sig, trots många vackra ord, i sina gärningar skyddande framför de element, som ville upplösa det hittills gällande statsskicket. Allt skarpare visade det sig, att hemorten i strid om partiintressen och partidogmer glömde vårt läges verkliga allvar eller icke mera ville se detta allvar. Våra fiender jublade häröver helt öppet och förstodo att underblåsa partistriderna.

I ett dylikt sakernas tillstånd sökte man efter en rikskansler, som i första hand var i stånd att, tack vare sitt parlamentariska förflutna, verka enande på de splittrade partierna. Valet föll på greve Hertling. Redan i Pless, då han ledsagade konungen av Bayern, hade jag gjort hans bekantskap och påminner mig ännu den hjärtlighet, varmed han då till mig uttalade sina lyckönskningar med anledning av att Hans majestät kejsaren just då förlänat mig Järnkorsets storkors. Det låg för mig något gripande och tillika uppmuntrande i att se, med vilken glädje den gamle greven nu ställde sina sista livskrafter till fäderneslandets tjänst. Hans bergfasta förtroende till vår sak, hans förhoppning om vår framtid överlevde de svåraste lägen. Han behandlade de parlamentariska partierna med skicklighet, men förmådde gent emot lägets allvar icke längre verka tillräckligt genomgripande. Ett sannolikt från föregående tid kvarlevande misstroende gjorde sig ty värr fortfarande gällande i hans umgänge med högsta krigsledningen och försvårade emellanåt samarbetet. Min vördnad för greven berördes icke härav. Söm bekant dog han, strax efter det han nedlagt sitt törnbeströdda ämbete.

Även bortsett från de redan berörda missförhållandena är icke allting glädjande uti hemorten vid utgången av år 1917. Det kan man heller icke begära. Ty kriget och försakelserna tynga hårt på stora delar av folket och inverka på stämningen. En i åratal hungrig eller åtminstone icke tillfredsställd mage försvårar en högre hänförelse och kommer människorna att sjunka ned till likgiltighet. Vid fysiskt otillräcklig näring tänker icke heller hos oss den stora massan mycket bättre än på andra ställen, även om den statliga kraften och folkets sedliga gåvor starkare genomtränga vårt hela liv. Detta liv måste emellertid under dylika omständigheter lida, särskilt om inga nya andliga och moraliska eggelser längre uppehålla det. Men dylika väckelser saknas hos oss. Man påträffar uti kretsar, varest man eljest varit van att finna andra tänkesätt, den farliga åsikten, att intet mera vore att göra mot massornas likgiltighet. De, som förfäkta denna åsikt, lägga armarna i kors och låta saken hava sin gång. De åskåda, huru partier utnyttja folkets trötthet till en fruktbar jordmån för sina samhällsordningen upplösande idéer och så ett fördärvligt utsäde, vilket allt mer och mer frodas, emedan inga händer finnas, som kunna rycka upp detta ogräs.

Likgiltigheten yttrar sig i overksamhet. Den göder jordmånen för missbelåtenheten. Den angriper icke blott befolkningen i hemorten utan även soldaten, som återvänder till denna.

Soldaten, som från fronten återkommer till hemorten, kan verka väckande och upplyftande på denna, och det gjorde de flesta. Men han kan även verka nedstämmande, och det gjorde också ty värr många och för visso icke de bästa i våra leder. Dessa ville icke mera veta av något krig, utövade en dålig verkan på den redan fördärvade jordmånen, sögo till sig ur denna ännu mera ont och buro hemortens upplösning ut till fronten.

Det ligger något mycket nedslående i dessa bilder. Av detta är icke allt en följd av kriget eller behövde åtminstone icke vara det. Kriget verkar icke blott upplyftande utan även upplösande. Och detta krig gjorde det i högre grad än varje föregående, det förstörde icke blott kropparna utan även själarna.

Även fienden bidrager till denna upplösning. Icke blott genom sin blockad och den därigenom framkallade halvsvälten utan även genom ett annat medel, vilket man benämnde »propaganda inom fiendens läger». Det är ett nytt stridsmedel, vilket gångna tider icke kände till, åtminstone icke i sådan utsträckning och med sådan hänsynslös användning. Fienden begagnade det så väl i Tyskland som i Turkiet, både i Österrike-Ungern och Bulgarien. Uppviglande flygblad regnade ned icke endast bakom våra fronter i öster och väster utan även bakom de turkiska i Irak och Syrien.

Detta slags propaganda kallade man »fiendens upplysande», men man borde benämnt den »förvanskning av sanningen», ja till och med ännu sämre än detta, »förgiftande av fiendens karaktär». Den har sitt ursprung i en uppfattning, som icke känner sig hava kraft att övervinna fienden i öppen, ärlig strid och uteslutande medelst det tappert förda svärdet nedbryta hans moraliska styrka.

Till slut även ett försök att kasta en blick i det inre hos de mot oss fientliga staterna! Jag säger avsiktligt »försök», ty blott om ett sådant kunde det för oss bliva tal, så länge krigstillståndet räckte. Vi voro nämligen icke blott blockerade i vårt ekonomiska varuutbyte utan även i alla andra förbindelser med utlandet. Att vi delvis gränsade till neutrala grannstater ändrade häruti blott föga. Våra agenter lämnade endast ett mycket klent resultat. I striden mellan oss och våra fiender låg även på detta område det tyska guldet under!

Vi veta att på andra sidan den stridande västfronten sitter en regering, vilken, personligen uppfylld av hat- och hämndtankar, oavlåtligt upphetsar sitt folks innersta. Det klingar som ett »ve den forne segraren», då Clémenceaus stämma ljuder. Frankrike blöder ur tusen sår. Skulle vi icke veta det, så kunna vi sluta oss till det av dess diktators öppna förklaringar. Men Frankrike skall fortsätta att strida. Icke ett ord, icke en tanke på eftergift! Där sprickor synas i den liksom med järnkättingar omspunna statsbyggnaden, ingriper regeringen hoppressande med den mest hänsynslösa myndighet. Och målet uppnås. Må folkets flertal längta efter fred, i den republikanska frihetens land nedtrampas varje sådan öppen rörelse kallblodigt och man fortsätter att mata folket med liberala fraser. Redan före krigsutbrottet brännmärktes i det s. k. antimilitaristiska Frankrike orden »humanism och pacifism» såsom farliga bedövningsmedel, »med vilka fredens doktrinära förespråkare vilja försvaga folkens manlighet». »Pacifism har funnits i alla tider, dess rätta namn är feghet d. v. s. individens överdrivna kärlek till sig själv, vilken låter honom rygga tillbaka för varje personlig risk, som icke medför någon omedelbar fördel för honom.» — Så talade man i »fredens Frankrike». Var det då underligt, att »krigets Frankrike» icke tänkte mildare och brännmärkte var och en, som under kriget över huvud taget vågade tala om fred, såsom landsförrädare?

Vi kunna icke betvivla, att det franska folket även vid slutet av 1917 förplägades bättre än det tyska. Framför allt sörjde man för parisarna, som i stor utsträckning höllos skadeslösa och även lugnades genom alla möjliga njutningsmedel. Det förefaller oss tvivelaktigt, huruvida gallern lika länge som hans germanske motståndare på lika uppoffrande sätt och i lika hög grad skulle kunnat uthärda det dagliga livets umbäranden. Ännu hoppas vi, att provet kanhända kommer att äga rum. Vi få blott icke vara i ovisshet om, att även ett verkligt svältande Frankrike måste kämpa så länge, som England vill det, även om det därvid skulle gå under.

De franska fångarna tala nog om krigets elände; de förtälja om nöden, som råder i hemorten, men av deras eget utseende kan man icke sluta till någon brist. Alla längta efter krigets slut, men ingen tror, att det skall komma så länge »de andra vilja kämpa».

Huru ser det ut i England?

Moderlandet svävar i oerhörd fara för sin ekonomi och världsställning. Ingen drager sig där för att uttala detta. Det finnes en utväg: segern! Under loppet av detta krigsår har England övervunnit ett »anfall av svaghet». Det visade en tid en uppsyn, som om den allmänna krigsviljans fasthet skulle hava uppluckrats och krigsmålen minskats. En lord Landsdownes stämma gjorde sig hörd. Men den dog bort under trycket av en allt behärskande krigsregering, vilken ställde ett snart slut på kriget i säker utsikt. Efter ett djupläge i den ekonomiska och politiska stämningen hade man på sommaren åter känt den annalkande framgångens morgonfläktar, fläktar, vars ursprung visserligen ännu vid 1917 års utgång var oss obekant. De hade, såsom vi senare fingo veta, uppstigit ur en politisk pöl på mellaneuropeisk botten. Tanken på det nära förestående slutet återupprycker hela folket till full enighet. Man uthärdar åter igen villigare försakelsen av njutningar, avstår lättare från tidigare levnadsvanor och politiska rättigheter i den förhoppning, att förutsägelsen, att efter detta krigs slut varje enskild engelsman kommer att bliva rikare, skall gå i uppfyllelse. Till den ekonomiska egennyttan kommer den enskilde engelsmannens politiska disciplin. Alltså icke heller här något tal om fred, så framt dock icke kriget kommer att bliva alltför dyrt. De engelska fångarna tala på samma sätt vid utgången av 1917 som 1914. Ingen är glad åt striden. Men efter den saken frågar ingen människa där borta. Man befaller och det verkställes.

Annorlunda än i Frankrike och England förefaller tillståndet vara i Italien. Under den gångna höstens fälttåg hava tusentals italienska soldater utan nödtvång i striden sänkt sina vapen, icke av brist på mod utan av vämjelse för detta för dem meningslösa slaktande. Med glada miner anträdde de resan till vårt hemland och hälsade de för dem kända arbetsplatserna därstädes med tyska sånger. Men om också hänförelsen för kriget inom hären och landet står på nollpunkten, så har dock folket icke fullständigt förlamats. Det vet, att det eljest får hungra och frysa. Och liksom det från början var den italienska viljans bittra öde att få böja sig för främmande maktspråk, så blir det även i framtiden. Man tröstar sig häröver med anblicken av ett lockande, rikt byte.

Från Förenta staterna nå oss ännu färre röster än från utländsk europeisk mark. Vad vi få höra bekräftar våra antaganden. Det under kriget glänsande om ock obarmhärtiga affärslivet har trätt i patriotismens tjänst och denna sviker det icke. Även i detta land, vid vars ingångsport frihetens staty sänder sitt bländande ljus främlingen till mötes, råder under det av krigstillståndet alstrade tvånget med rätta en hänsynslös despotism. Man förstår kriget. De mjuka rösterna måste tiga, tills det hårda arbetet är uträttat. Sedan må den gyllne friheten åter tala till välfärd för människorna, men nu undertryckes den till statens nytta. Inom alla lager och folkraser känner man sig enig i kampen för ett ideal, och där tron på detta eller blodets röst icke talar till förmån för de till fördärvets brant bragta anglosachsarna, kastas guld i vågskålen hos förståndet, som skall fatta beslutet.

Om Ryssland behöver jag icke vidare tala. Vi skåda in uti dess inre som i en öppen glödande ugn. Kanhända kommer det att fullständigt förbrinna, i varje fall ligger det på marken och har dragit med sig sin rumänske förbundsbroder.

Sådana tedde sig för mig vid slutet av år 1917 de förhållanden, om vilka jag ville tala.

Mången gjorde sig väl i de dagarna den frågan: »huru kan det förklaras, att fienden icke giver efter någonting i sina hänsynslösa politiska fordringar gent emot oss, trots hans många militära nederlag år 1917, trots Rysslands bortfallande såsom maktfaktor i kriget och trots U-båtskrigets dock otvivelaktigt djupgående verkningar samt den därigenom skapade osäkerheten för en transport av starka nordamerikanska stridskrafter till den europeiska krigsskådeplatsen? Huru förmådde Wilson ännu den 18 januari 1918 att under de fientliga regeringarnas bifall för oss uppställa fredsvillkor, vilka man väl kunde diktera för en fullständigt slagen fiende, men med vilka man dock icke hade bort våga framträda till en motståndare, som hittills hade stridit framgångsrikt, och som nästan överallt stod djupt inne uti fiendeland?»

Mitt svar härpå var då och är ännu följande:

Under det att vi slogo de fientliga arméerna, riktades blickarna hos deras regeringar och folk oförskräckt på utvecklingen av de inre förhållandena i vårt fosterland och våra allierades länder. De svagheter, vilka jag skildrat i det föregående, kunde icke förbliva dolda för fienden. Dessa svagheter stärkte hans för oss så ofta oförklarliga förhoppningar och hans vilja att segra.

Icke blott det fientliga underrättelseväsendet, som arbetade under de tänkbarast gynnsamma förutsättningar, gav fienden den önskvärda fullständiga inblicken uti våra förhållanden, utan vårt folk och dess politiska representanter gjorde heller icke något för att dölja de inhemska missförhållandena för fientliga ögon. Tysken visade sig ännu icke så politiskt skolad, att han kunde behärska sig. Han måste uttala sina tankar, huru mycken förödelse de än för ögonblicket åstadkommo. Han trodde sig böra tillfredsställa sin fåfänga genom att meddela hela världen sitt vetande och sina känslor. Om han genom detta uppträdande gagnade eller skadade fosterlandet, var, med de svävande världsborgerliga begrepp, i vilka han mången gång levde, för honom i de flesta fall en fråga av underordnad betydelse. Han trodde sig hava talat rätt och klokt, var själv belåten därmed och förutsatte, att även hans åhörare skulle vara det. Därmed var saken för honom bragt ur världen.

Detta fel har mer än militära missöden skadat oss i den stora kampen för vår nationella tillvaro. Bristen på politisk självbehärskning, sådan den för engelsmannen blivit en andra natur, frånvaron av en från kosmopolitiska svärmerier fullständigt frigjord fosterlandskärlek, sådan som genomströmmar fransmannen, anser jag slutligen även vara orsakerna till den tyska fredsresolutionen, som den 19. juli 1917 vann riksdagens bifall, sålunda på samma dag som den ryska krigsmaktens dödskamp blev uppenbar. Jag vet mycket väl, att bland de sakliga skäl, som voro utslagsgivande för denna resolution, spelade mångahanda missräkningar så väl i fråga om krigets gång som rörande de synbara resultaten av vårt U-båtskrig en stor roll. Beträffande det berättigade i ett dylikt misstroende gent emot vårt läge kunde man vara av olika uppfattning — som bekant bedömde jag det gynnsammare — men såsom fullständigt felaktigt anser jag mig böra döma det sätt, varpå man från parlamentarisk sida beslöt sig för ett sådant steg. Vid en tidpunkt, då fienden med ett riktigt politiskt uppträdande från tyskarnas sida kanske skulle varit glad, om han av pulsslagen hos vårt folk kunnat sluta sig till någon som helst tyst böjelse för fred, skreko vi ut vår fredslängtan rakt i öronen på honom. De ordalag, i vilka man försökte omkläda sakens innebörd, voro alltför genomskinliga, för att de skulle hava kunnat vilseleda någon enda i det fientliga lägret. På det sättet fingo Clémenceaus ord: »jag för krig!» hos oss ekot: »vi söka fred!»

Jag vände mig mot denna fredsresolution icke från den mänskliga känslans ståndpunkt utan från soldatens. Jag förutsåg, vad den skulle komma att kosta oss och uttryckte detta med orden: »Minst ytterligare ett krigsår!» Ytterligare ett krigsår uti vårt eget och våra bundsförvanters svåra läge!