Ur samtiden (literaturstudier)/Holger Drachmann

←  J. P. Jacobsen

Ur samtiden (literaturstudier) av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) Holger Drachmann

S. Schandorph  →

HOLGER DRACHMANN.

Du er naturmagt halvt og halvt en Mand, 
Og du har endnu ikke enet begge. 
B. Björnson. 

När man läser Drachmann, har man intrycket af en naturmakt. Man läser hvar dikt för sig, och man hänryckes vanligen, tröttnar någon gång, när hans underbara öfverflöd på stämning och hans svällande känslokraft får något, som nästan förefaller en nutidens läsare främmande. Man beundrar skalden i ett poem på två sidor, framkastadt med en innerlighetens centrala kraft eller en lidelsens obändiga våldsamhet, som är hänryckande. Man bäres på melodien i hans vers, man liksom låter vagga sig in i hans prosas böljande rytmer, man blir betagen af hans ständigt unga käckhet, man tror på honom på hvarje särskild punkt. Man står rent af under inflytandet af en förtrollning. Men har man så volym för volym läst igenom alt, hvad han skrifvit, jämför man för eftertanken alla dessa mångartade försök i de mest skilda arter af skaldskap, då frågar man sig ovilkorligen: står det en man bakom ordet? Är det en personlighet, en efter utveckling letande personlighet, som i dessa böcker kastat ned frukterna af hvad han i lifvet för egen del funnit? Fins det en enhet i denna heterogena massa, en tråd, som genom labyrinten leder oss ut i dagsljuset? Eller är det blott ett löst aggregat af flyktiga, om också intensivt gifna stämningar? Och man har svårt nog att svara på den frågan. Det är, som jag sade, lätt att blifva gripen som af en naturmakts elementära våldsamhet, nästan i alt, hvad man läser af honom, men det är med trollkraften hos Drachmann som med vinden. Man vet icke, hvarifrån den kommer eller hvart den far. Mannen har man svårare att komma till rätta med. Ty Drachmann är väsentligen romantiker. Af realismen torde han ej hafva tillegnat sig mer än formen och uttryckssättet. Till kärnan af nutidens sträfvanden har han näppeligen hunnit. Därför är han mera beundrad än älskad. Man kan finna dem, som helt gått upp i beundrar för Kielland, Elster eller Jacobsen bland de nya, näppeligen någon, som är djupt och personligt gripen af Drachmann. Därtill fordras intrycket, ej blott af en skald, utan också af en karaktär.

Vare härmed ej sagdt, att den brist på inre enhet, som jag antydt, att man snart nog märker hos Drachmann, skulle värka så, att det ena arbetet ej skulle vara det andra likt, eller att man ej genast skulle förstå, när man läser en sida eller en vers, om den är skrifven af Drachmann eller ej. Långt derifrån! Drachmann kännes genast igen på sin stil med dess än poesiartadt rytmiska klang, än nästan medvetet eftersträfvade enkelhet. Men det egendomliga med Drachmann är, att om man hade alla hans arbeten framför sig i en hög, utan att förut vara förtrogen med dem, och man så hade på dem alla bortklippt angifvandet af det år, då de blifvit tryckta, skulle sannolikt äfven den finaste kännare få svårt att ens approximativt bestämma, hvad som varit det första eller det sista verket i denna kolossala produktion. Detta orsakas af en egenskap, som är säregen för Drachmann och som ställer honom tämligen ensam i en tid, hvilken just tyckes kännetecknas deraf, att äfven dess mest fjärrskådande andar utstaka för sig ett bestämdt fixeradt och preciseradt mål, som just de vilja vinna, en tid, när förmågan af begränsning rent af synes vara vilkoret för och nerven i hvarje verklig och varaktig framgång.

Saken är den — inom konstens värld — att arbetet kommit att betyda så mycket mer, än det betydde förr. Konstnären har nödgats stiga ned från sin usurperade plats af halfgud eller undantagsmänniska och erkänna, att han icke är mer än en vanlig dödlig, som kanske visserligen är i besittning af en grad begåfning, hvilken torde vara för mer än de flestes, men som till sin art ej på annat sätt är skild från andras, än t. ex. den som är nödig för en vetenskapsman eller en maskinkonstruktör. I och med detta har skalden fått en annan blick på sig själf och sin uppgift. Det är ej längre nog med att hos sig upptäcka, att den poetiska begåfningen förefins som ett faktum, och tillräckligt har väl detta häller under inga tider varit. Men säkert är, att arbetet för en nutida konstnär har kommit att betyda mycket mer, än det någonsin gjorde förr. Under den romantiska perioden gick det till en del an att »skrifva på inspiration». Ty så länge stämningen var ungdomlig och frisk, så länge det gick an att i dikten endast lämna, hvad stunden ingaf skalden att skrifva, så länge gick det för sig att skilja på människan, som skref, och det, som skrefs af denna människa. Man kunde njuta af det diktade, äfven om detta var något, som den diktande aldrig tänkt på allvar, ja, kanske ens aldrig skulle vilja tänka på allvar. Och man kom aldrig på den idén att gå till rätta med en person, därför att hans diktning visade sig sakna den personliga öfvertygelsens adelsmärke.

Det blef annat, när de tankar, som en gång togo ett så storartadt, sin tid långt föregripande uttryck i Kierkegaards kritik öfver H. C. Andersen, verkligen trängde ned till hela den diktande generationen och blefvo den lösen, som är vida mer än det mången gång andefattiga och intetsägande ropet på realism. Det är det krafvet, som Goethe talar om, när han säger:

»Niemals kann’s vom Herz zum Herze gehen,
Wenn es Euch nicht vom Herze geht.»

Men krafvet har formulerats något bestämdare. Allting kan gå från hjertat på så sätt, att jag i dag brinner för ett, i morgon för ett annat. Krafvet har formulerats så, att en mans diktning skall, om den vill vara något värd, vara hvad hans eget lif skänkt honom såsom bäst och orubbligt visst. Och liksom hvar menniska begär, att i sitt eget inre lif gå från erfarenhet till erfarenhet, från frågor till frågor, från trängre synvidder till vidare, från tvekan till visshet, eller kanske stundom från skygga tysta spörsmål till de djärfva och fordrande, så begär man ock att äfven i en skalds värk läsa hans andes väldiga framåt, så som han kan läsa det hos sig själf. Och i hans lif känna vi då igen något af vårt eget, derför att vi äro barn af samma tid och samma tankar.

Men af hvad man vet om den mänskliga begränsningen framgår, att hvarje författare liksom utstakar åt sig eller rättare finner det fält, som är hans. Man kan rent af säga, att hvar och en har sin specialitet. Jag har påpekat detta vid Topsøe, vid Elster. Förhållandet ställer sig något olika med Drachmann. Jag menar icke, att Drachmann ej skulle äga en specialitet. Ty det har hvar menniska och följaktligen äfven hvarje skald. Konsten ligger i att komma under fund med denna specialitet. Om man har några allvarliga grunder, som invärka på valet, så är det nästan lika svårt som att välja lefnadsbana.

Det har understundom sett ut, som om Drachmann funnit sin specialitet. Man har läst arbeten af honom, såsom hans Dæmpede Melodier eller hans präktiga samling fiskarberättelser, Paa Sømands Tro og Love, där man tyckt, att man haft Drachmann lifs lefvande, helt och hållet, så som en skald gifver sig själf, när han skrifver äfven för slägten, som komma. Men så har man helt hastigt fått tag i något annatt. ex. Østen for Sol og Vesten for Maane. Och man har tyckt, att äfven där var Drachmann hel, sig själf och framför alt skald, skald på hvar enda rad. Men jämför man så just de båda sistnämda arbetena med hvarandra, då frågar man sig ovilkorligen: Hvilket utaf detta är af Drachmann och hvilket är af någon annan? Eller äro de kanske i lika hög grad hans värk båda, fastän sambandet är af det slag, som ligger så djupt ned inom känslolifvets oåtkomliga område, att Drachmann själf sannolikt skulle erkänna sig vara den siste, som kunde utreda detta?

Rättvisast är väl att antaga det sista alternativet. Ty Drachmann besitter i själfva verket också en egenskap, som jag med detta velat komma till, nämligen hvad han själf på ett ställe i »Vandenes datter» kallar för »Al-Kjærlighed». Han har en universelt anlagd naturs hela lätthet att mottaga intryck, dess förmåga att bemäktiga sig det mest olikartade stoff, men han saknar dess förmåga att fullkomligt genomtränga och omsmälta, hvad han funnit. Ett romantiskt ämne gör honom till romantiker, ett realistiskt till realist.

Detta är nu Drachmanns svaghet, och den är ej af de minsta. Hvad han värkligen gifvit oss, ses bäst, om vi anföra ett par exempel.

Drachmann är framför alt lyriker. En natur sådan som hans måste vara det. Som lyriker når han längst med den egenskap, jag ofvan angifvit såsom den innerst värkande i hans karaktär, och han är också på detta fält samma den skiftande stundens barn. Men i känslornas värld är omväxlingen rikedom, och därför är Drachmann stor som lyriker, ja, han är egentligen den ende lyriker, den moderna strömningen i grannlanden affödt. Han är på ett underbart sätt herre öfver den poetiska formen, eller rättare han har skapat en ny poetisk form, många former. Metriken skulle kanske ej altid hafva så lätt att klassificera dessa vers med rytmer så växlande, som hafvet i olika väderlek, detta haf, som först och sist väckt diktarens kärlek. Ty det är hafvet, som lärt Drachmann att dikta. Det har blifvit sagdt förr, men om man därför underläte att säga det, kunde man aldrig gifva ens en föreställning om Drachmann. Det var hafvet, han målade, när han ville vara målare. Det var om hafvet han diktade, när han blef skald. Tänk på Bölgernes sang, där vågorna blifva till naturväsen, som ana menniskan, »hvilken higed bestandig, gik aldrig tilbage. — Vi aned, vi öjned hans slægt med os», sjunga böljorna. Eller Kan du forklare mig hav, denna dikt om hafvets eget väsen, diktad af en, hvilken känner sig som barn af de lätt flytande, starka böljor, som gå öfver ett stort djup. Eller dikterna från Italien, från haf och land, dessa yppiga, sydländska, glödande dikter där lidelsen på ett egendomligt sätt flyter tillsammans med känslan för naturen. Svärmeri vet man ej af.

Drachmann är ovanligt djärf, understundom nästan barnsligt utmanande djärf. Det är honom en fröjd att säga ting, som han vet skola låta illa i mångas öron. Men till och med vid sådana tillfällen bäres han af ett slags käck stämning, som låter honom vistas »ovenover Skyerne, hvor Himlen alltid er blaa». Det är sällan ro i detta underligt öfversvallande skalderus, som griper en, när man läser Drachmanns lyrik. Det sjuder ett kraftigt rinnande blod i hans sångmös ådror; där är en åtrå, som aldrig blyges för att à la Byron blotta sitt eget väsen af naturdrift och frisk sinlighet. Där fins också något af den helleniska lifsglädjen, som man påstår vid kristendomens införande hafva gifvit upp andan med den suck, som sades gått genom Hellas’ dalar: »Den store Pan är död.» Sagan sade icke sant. Det fins mer än ett tecken på, att han lefver. Drachmann är en ande, som förstår en målare sådan som Rubens, och som är slägt med den konst, hvilken frambragte Rembrandts hustru, sittande på sin mans knä, medan han med sin lediga arm höjer ett bräddadt champagneglas. Men han äger också den djupa melankoli, som man lär vid hafsstranden en afton eller Inde i skoven, där vattnet af en bäck sakta porlar fram och söker den väg, som leder mot hafvet. Ty som sagdt — Drachmanns lyrik är outtömlig på stämningar.

På gränsen till lyrik står Derovre fra Grænsen. Man har kallat dikten för Danmarks Fänrik Stål, och författaren har sjelf gifvit en vink om slägtskapen mellan den gamle fänriken och sin sotare, som varit med ute i kriget. Det skulle vara mycket att säga om denna härliga dikt, hvilken med ens gjorde sin författare ryktbar och populär på ett sätt, som ingen af de yngre är eller kanske ens kan blifva. Men jag vill inskränka mig till att fästa uppmärksamheten på en sak, som är ganska tänkvärd. Det är det nya sätt, på hvilket kriget blifvit framstäldt. Det har skett på många sätt hos de äldre författarne. Men ett drag har dock varit gemensamt för de flesta. De ha lofsjungit kriget och dess hjeltar, och om också tonen i deras skildringar, såsom t. ex. just hos Runeberg, stundom varit mörk, om krigets elände också kommit fram i all sin nakenhet, så har dock hufvudtemat egentligen varit de handlande personernas bragder. Men här är det annorlunda. Man vet, att i det nittonde århundradet är det massrörelser, som afgöra slaget. Och skildringen här rör sig ock omkring denna de mångas maskinartade kamp, där den enskilde försvinner som ett stoftgrand, hvilket ingen talar om eller ens märker. Eller ock försätter oss författaren som i det dråpliga qvädet om de fyra i skansen midt in i en krets af dessa enskilda, dessa små kuggar på det stora hjulet, och låter oss se, hur de kämpa eller dö utan buller och utan personalier vid grafven. Och ständigt ligger det fängslande och nya i hans stora förmåga att se det hvardagliga så, att det blir betydelsefullt.

För resten har Drachmann skrifvit romaner och noveller ur nutidens lif, och det egendomliga med dem är, att de alla handla om lidelsen, eller det naturenligas rätt gent emot det konventionella. Och han har lyckats understundom som i Dædalus, der kärlekens hänsynslösa berättigande fått en poetisk tolkning, som i kraft endast kan jämföras med hvad Byron i sina stora stunder gifvit oss, och detta fast förhållandena här äro hvardagliga, helt och hållet flyttade ut ur den belysning, i hvilka skalderna älska att låta dessa lidelsens barn taga öfvernaturlig storlek. Tannhäuser behandlar samma ämne; det är äfven där en parentes i en mans lif, under hvilken han älskar eller, för att fullfölja den bild, som ligger i titeln, långt borta från hvardagsvärlden drömmer sin dröm om lycka inne i Venusberget, blott för att sedan vakna upp till en så mycket trivialare värklighet. Och så ha vi En Overkomplet med dess präktiga partier och svaga sammanhang mellan partierna, dess utmärkt gifna bifigurer och dess fullkomligt obegripliga hufvudperson, som är ett barn i slutet som i början, ett stort, starkt, lidelsefullt, fåfängt och lättledt barn.

Karaktärsteckningen är i allmänhet icke Drachmanns starka sida. Hans hufvudpersoner i synnerhet göra intryck af att vara bygda på en stämning hos förf., som på försök blifvit omsatt till mänsklig gestalt. Man märker ej något studium, och det är nog en förtjänst, men man får det intrycket, att där aldrig funnits något häller. Det är därför de äro så nära i slägt alle sammans och likna hvarandra så mycket. Kärleken och kraften spela en stor roll i deras tillvaro, och deras kärlek är ej den manliga, karaktärsutvecklande kärlek, som vi vant oss att betrakta som lifvets kärninnehåll. Den är elementär, våldsam, sann, kraftig och säker på sig själf. Men begäret att göra den fullt reell och fri från alt fantasteri har medfört, att den har bra mycket af njutning och ofta nog mindre af äkta personlig hängifvenhet. Drachmann gör intryck af att skildra Rousseauska naturmenniskor, som medvetet söka en »natur», som de i grund och botten till följd af sitt eget väsen ej kunna äga.

När man helt nyligen gjorde bekantskap med Drachmanns senaste arbete, skådespelet Puppe og Sommerfugl, gjorde man en något enahanda iakttagelse angående bristen på en närmare individualisering, så snart det gäller mera sammansatta naturer. Paul Barring, den äkta mannen, är en karaktärsteckning och såsom sådan tämligen ensamt stående. Hans hustru är det redan vida mindre. Malcolm, man vet aldrig ens hvad han är mer än kär, är helt enkelt mannen, som älskat, njutit och nu är halft utbrunnen. Lerche är Malcolm i embryo, en slags underlig nutida Cherubin, Lorenzen är den narraktigt beundrande vännen och ingenting mer. Hvarje figur är så att säga utförd på bas af ett enda enkelt karaktärsdrag. Detta är aldrig tillräckligt, men eger sin förklaring i Drachmanns lyriska skaplynne, som hindrar honom att allsidigt fatta och framställa en karaktär.

Men det fins två former af diktning, där Drachmann lämnat storartade saker, och detta därför, att de i viss mån stå lyriken nära. Den ena är sagan, den andra är fiskarnovellen.

Vandenes Dotter är bland dessa kanske den svagaste. Den är skrifven på prosa, och förf. har här öfvergifvit sin gamla konst att dikta om en gammal saga i dess egen art och med dess egna tankar. Han har af den gamla Undinemyten velat göra en ny dikt, en stor allegori, ett slags nutidssaga med nutidsmystik och nutidstankar i ett egendomligt brokigt virrvarr. Det har icke lyckats honom, och det är häller ej underligt. Ty ett sådant företag lyckas näppeligen i en tid, hvilken som vår ännu i det hela är sökande.

Men i »æventyrdigtet» Østen for Sol og vesten for Maane samt det likartade Prinsessen og det halve Kongerige har han förfarit på annat sätt. Där är det helt enkelt en nutidsskald, som förtäljer henne på sitt sätt och med inläggandet af den tankegång, som är honom egen. Ty det är det stora och underbara med sagan, att hon låter dikta sig om igen af de mest olikartade tidehvarfs barn, och alla finna de i henne något, som gör henne till ett uttryck för hvad de sjelfva tänka och känna: »Østen for Sol og vesten for Maane» är ju den gamla norska sagan, som vi återfinna hos Asbjörnsen i den nordiska upplagan af sagan om Eros och Psyke. Man vet, att det här är en björn, som tagit Eros’ roll och om natten besöker sin brud i manlig gestalt, till dess hon som Psyke af nyfikenhet lyser på honom, när han sofver, för att se, hvem hennes brudgum är. Så kommer då pröfningens tid, ty med kunskapen är hon ute ur paradiset och måste med egen uthållighet och arbetsduglighet tillkämpa sig, hvad hon förut var i omedelbar besittning af. Detta är nu sagans ram. Men så som det är skildradt! Eller låt oss säga diktadt! Vi föras in i det lilla fattiga torpet, där »den yngsta lefver», och vi få hennes vaknande jungfruliga längtan och drömmar i verser, som i enkelhet och finhet äro bland det yppersta, Drachmann åstadkommit. Hans naturskildringar, »brudehymnen», de inströdda romanserna och först och sist »Nattergalens Sang», deras återseende och de storartadt enkla strofer, med hvilka dikten slutar, utvisa, enligt min mening, höjdpunkten af Drachmanns verskonst. Det är en naturuppfattning, som oftast är fri från metaforer, fri från fantasteri, fri från alt främmande. Men där talar i stället något af naturens eget stora lynne. Där är skogens sus, barrdoft, friska vindars kyla, värmande sol och böljornas stora, tunga, sjungande slag. Det är frisk dikt, som stärker och vederkvicker.

Jag har nämt, att Drachmann ej egentligen ligger för att teckna karaktärer, och jag har påvisat, att detta rent af beror på Drachmanns företräden i andra riktningar. Men det fins ett slags skildringar, där Drachmann blir mästerlig som psykolog, så snart han ger sig in på detta område, och detta gäller alt, hvad han gifvit af berättelser ur sjöfolkslifvet. Man har sagt, att detta beror på, att deras karaktär är mindre sammansatt, och vi hafva ju nyss sett Drachmanns benägenhet att bygga en karaktärsteckning på ett enda enstaka drag eller en enda stämning. Men det beror också på ett annat drag hos Drachmann, nämligen hans förkärlek för det enkla, okonstlade och naturliga i motsats mot det reserverade, tillbakadragna och någon gång trångbröstade, som civilisationen ofta för med sig. Det är Rousseau, som verkar ännu efter hundra år, till och med på dem, som kanske aldrig läst honom. Det luktar också riktigt saltvatten af dessa utomordentliga fiskarnoveller, som han i Paa Sömands Tro og Love gifvit oss. Paul og Virginie är också en med romantik försatt sjömanshistoria, och Lars Kruse är en tung, djupt känd skildring »från värklighetens och sandens regioner». Men så slående sant har Drachmann aldrig diktat som i den förstnämnda samlingen. Den står ensam i hela nordens literatur, och alla Lies teckningar från samma håll i hans fädernesland väga ej upp denna enda bok. Vi lära känna deras lif i storm och stiltje, när lifvet där som annanstädes kommer med stor sorg eller våldsam glädje, eller när det lugnt och omärkligt glider fram som utefter en jämn väg. Vi se för oss hela det stora slagsmålet på kyrkheden, som afbrytes af klockaren och det lilla barnet, som frågar, om »de store Drenge ere uartige». Vi lära känna hela detta mödosamma lif, detta tunga arbete, dessa faror, som ge’ sinnet vidd och modet spänstighket, denna sega ihärdighet, som mången skald förr ej vågat sig på, emedan den sett ut som ett alt för tungt gods för att passa i dikten, vi få vara med om en bröllopsglädje så äkta, som när »den store björn» seglar hem med sin lilla Stine, och vi få också stå i stugan hos honom, när han drages med den sista tunga mödan, när novemberregnet slår där ute på rutan, hustrun har stannat klockan, för att det skall vara tyst i stugan, och hon själf läser för det stora barnet där i sängen ur den stora boken med spännena.

Drachmann har förstått, hur tyst detta lif lefves, hur rikt det är, hur enkelt det gifver sig uttryck, och hur starkt i lifvets stora ögonblick tystnaden talar. Derför är han här skald, mer till och med än i sina mest konstmässiga rytmer. Ty här har han en innerlighet, som låter en förstå, att han aldrig varit så nära att finna sin egen personlighet, som när han så enkelt och gripande skildrade dessa hafvets arbetare.

Drachmann har på sista tiden, som nämdt, uppträdt som dramatisk författare. Hans sista stycke känner allmänheten ännu icke, och man vet, ej, hvad däraf kan blifva. Mer än om de flesta, gäller om Drachmann, hvad man eljest i allmänhet kan säga om hvarje lefvande författare, nämligen att när man talar om en sådan, talar man ej om något afslutadt. Han är altid ett vardande.

Jag har sagt ett och annat om hvad jag anser vara Drachmanns svaghet, nämligen den brist på verklig personlig fasthet, som man tycker sig ögna hos honom. Jag tror mig ej häller hafva tagit fel i detta. Men när man läser Drachmann, hänföres man ändå, reflexionen må säga hvad som hälst, af den stora diktarkraften, och för hvarje dikt man njuter minnes man hans egen apologi:

Tag mig paa det vide
Som et Hav i store aabne Trek.

---