Ur samtiden (literaturstudier)/S. Schandorph

S. SCHANDORPH.

[ 141 ]Det är ingen stor skald, vi här hafva att göra med, ingen af dem, som tagit verlden med storm, som slagit ett enda kraftigt slag och så med ens stått vid början af en redan anad framtida storhet. Schandorph är fastmera en af dem, som genom troget arbete långsamt kommit till den höjd, han nu intager. Och det arbete, som varit honom nödigt, har endast varit en frukt af det gamla grekiska ordet: känn dig själf. Hela Schandorphs utvecklingshistoria har varit det ingalunda lätta sträfvandet att begränsa sin diktarförmåga inom det område, som för den samma varit det rätta. Men den företer ett stärkande skådespel. Ty i Schandorphs natur fins intet brutet eller förstördt. Han har gått genom lifvet som en man. Han har vågat bekänna för sig sjelf, där slik bekännelse var af nöden: jag har satt mig ett mål, som jag ej mäktar hinna. Oförtrutet har han så sökt ett annat, han har omsider fått syn på det rätta, och han har vunnit det. Inom sin sfer är han diktare. Ej i den stil, han tänkte sig det i sina ungdomsdrömmar, men lifvet har lärt honom en diktkonst, som är hans och ingen annans. Sin egen väg har han funnit, och leder den ock ej till parnassens topp, [ 142 ]så leder den dock till mången mellanafsats i berget med frisk grönska omkring och vida vyer utåt. Det är Schandorphs ära, nerven i hela hans personlighet, att han kunnat afstå från ungdomsdrömmen, att nå den högsta spetsen, och dock ega energi och själfförsakelse nog att med friskt sinne gå en stig, som är mindre lysande, men som det dock kan löna mödan att följa.

Schandorph är född 1837 i Ringsted på Sjælland, där hans fader var postmästare, blef student 1855 och tog 1862 teologisk examen. Småstadslifvet med dess egendomligt skiftande företeelser har också blifvit ett fält, där Schandorphs skildrarkonst rätt är i sitt esse, och minnena från diligensstallet torde i hans berättelse lämnat mer än ett spår.

Det år, som på gossens fantasi gjort det mäktigaste intrycket, var dock 1848 med dess för Danmark så minnesrika händelser. Borchsenius meddelar härom i en uppsats i Ude og Hjemme: »Vid tullen till »Kjöbenhavnsvejen» lågo pojkarne i höstackarne ute på gärdena och väntade på truppernas ankomst; långt borta kunde de se bajonetter och sablar blänka. Då det gula hästgardet, som nuvarande konungen då anförde, drog genom staden, var det, som om riddarne från Ingemanns romaner blifvit lifslefvande. Entusiasmen blossade upp i den på allmänna intressen eljest tämligen fattiga stadsbefolkningen. Inkvarteringspligten blef en glädje. Man bäddade på golfven, i köken kokade man och stekte, och hade man officerare eller frivilliga inkvarterade, kom det vin på bordet. Soldaterna fingo punsch ute i lusthuset i trädgården, och unga [ 143 ]och gamla uppstämde de nyaste fosterländska sångerna — först och främst »den tappre landsoldat!» — Det är tydligt, att sådana intryck skola värka väckande på ett lifligt barn, och det är ej blott i »Thomas Fris’s historie» man märker, att Schandorph under sin ungdom tillhörde det parti, som bär namnet de nationalliberale.»

I september samma år blef Schandorph satt i Sorö akademis skola. 1855 blef han student och kom strax derefter till Kjöbenhavn, der han under de närmast följande åren kom in i en krets, dit bland andra B. Björnsson och Kr. Arentzen hörde. 1858 träffade Schandorph för första gången sin sedermera blifvande motståndare H. V. Kaalund, hvars diktsamling »Et Foraar» då ännu icke utkommit.

När Schandorph år 1862 tog »teologisk Attestats,» var han redan helt och hållet Straussian, och redan förut hade han börjat de vetenskapliga studier i romanska språk, som han sedan skulle idka jämte diktningen. Efter hans examen lär man till och med en tid hafva trott, att Schandorph skulle blifva vetenskapsman och icke skald. Han uppehöll sig också en lång tid med att undervisa i franska och italienska, och från denna tid har man af hans hand flere literära karaktäristiker. Borchsenius uppgifver äfven Leopardi, Rabelais och Beaumarchais. 1874 disputerade S. för doktorsgraden med en afhandling öfver »Goldoni och Gozzi», hvarmed hans egentligen vetenskapliga produktion för närvarande synes afslutad. Ännu en frukt af hans romanska språkstudier äro de [ 144 ]öfversättningar, hufvudsakligen af spansk folkpoesi, som återfinnas i Berggrens stora samling af folkvisor och melodier från alla land.

Af de äldre arbeten, som numera i det hela fallit i glömska, må nämnas »Digte» af 1862, en samling dramatiska scener med titel »Ude i Skoven» från 1867, »Nye Digtninger» af 1868 och »Nogle Digte» af 1875, där dock det nya och originella hos honom brutit igenom, och som därför äro att betrakta som vändpunkter i Schandorphs poetiska produktion.

I slutet af förra året har Schandorph utgifvit ett häfte »Samlede digter, ældre og nyere», som äro ytterst intressanta i och för uppfattningen af deras författares utveckling. Samlingen har till inledning ett stycke, kalladt »Min ven presten og jeg» (en slags fortale til denne digtsamling). Det är till största delen hållet i samtalsform. En af skaldens ungdomsvänner har gjort honom ett besök, och de båda äro glada att råkas igen, om ock lifvet fört dem in på skilda banor. Men den gamla förtroligheten vill icke riktigt infinna sig. Lifvet har ju gifvit dem en så helt olika uppfattning, och alt, hvad ungdomen har gemensamt för att utplåna meningsskiljaktigheter, är icke längre tillstädes. Det är dock ej egentligen religiösa eller politiska meningar, som göra de båda vännerna främmande för hvarandra. Prästen klagar, att hans vän svikit sina gamla ideal, han är »arrig paa ham», för att han har »forladt den gamle gode fane, som fordom var os begge to saa kjær». Och så uppstår ett af dessa lugna, godmodiga meningsutbyten, där ingen [ 145 ]blir het och ingen bär agg. Prästen talar med vemod om sin väns dikter från yngre år och frågar, om ej allmänheten kan få se dem jämte det nya, som ligger honom mera fjärran. Han har också ett annat skäl.

»Han har lyst at se
ind gennem en fortykket cellehinder
kanalen til den lyriske gelé
om den oprindelige cellekjærne
og granske ud, hvorlunde der har dannet
sig ud af den en prosa-epopé.»

Och denna samling är i själfva värket enligt Sehandorphs egen utsago

»en fragmentarisk
beretning om en livskamp, der er ført,
mens stærke drøn har buldret rundt omkring,
og hvirvelstorme aandens luft har rørt,
— hvad eller om du vil — om et ikarisk
paa lyrisk solfart anlagt opadsving.»

Schandorphs historia har varit karaktäriserad och väl också med all rätt som en utveckling från en romantisk ståndpunkt till en mera realistisk. Men detta är nu sagdt i största allmänhet och är för öfrigt en genomgång, som varit gemensam för flere författare under hans period, ej blott inom Danmark. Att han länge kämpat för att lära förstå sig själf, är väl lika allmänt sagdt. Men synpunkten synes mig ändå bättre. Ty man talar så mycket om idealism, realism och alla andra ismer, att man vid bedömandet af en författare ofta nog synes rent af komma bort från det, som dock är det allra väsentligaste, huruvida hans diktning värkligen uttrycker hans eget väsen — han må nu tillhöra hvad skola som hälst — eller om han helt lugnt svär in verba [ 146 ]magistri, det må nu ske på nytt eller gammalt manér. Eller som här angående Schandorph — det gäller att undersöka, huruvida den nya vägen, han själf slagit in på, gjort honom till en dugligare författare, än han förut var, om han på den blifvit mera herre öfver sina inre resurser, om den vägen således varit den han bort gå, eller om man kunnat vänta mer af honom på den bana, han från början tillhörde. Frågan ställer sig som en rent personlig, och svaret torde få gifvas olika, alt som det gäller olika individualiteter.

Schandorph är intet poetiskt geni. Det säger han själf, och man har af honom ej anledning befara, att han sagt det för att få säga något, som låter bra. Den första afdelningen i denna samling härrör emellertid från »Studenteraarene» 1855—1862. Samlingen innehåller ej alt, som trycktes i dikterna af 1862. Det synes, som om författaren från de särskilda epokerna valt de dikter, som med sina brister eller förtjänster dock härröra från honom själf. När man diktar, påvärkad af en äldre ståndpunkts alster eller i allmänhet under trycket af förebilder, från hvilka man ej ännu hunnit göra sig fri, torde det vid mognare år ej vara omöjligt att ur det myckna epigonartade urskilja det, som är mera själfständigt eller åtminstone i någon mån bär prägeln af att verkligen vara upplefvadt och kändt. Och det är detta, Schandorph här tycks ha sammanfört med utlemnande af mångt och mycket, som han nu vet vara långods.

Man finner i de båda första afdelningarna af dessa dikter flere drag af den Schandorph, som vi [ 147 ]sedan lärt känna, men man finner ock mycket, som hos den nuvarande mannen är öfvervunnet, om också ej glömdt. Man finner ofta samma sunda, kraftiga uppfattning af lifvet, samma ironi mot alt officielt, samma öppna sinne för hvad lifvet har att bjuda af godt, samma skalkaktiga gäckeri med affektation och pryderi. Man läse t. ex. det i all sin bredd särdeles kostliga stycket om Etatsraaden, som, något påverkad af champagne, går hem öfver Vesterbro och där under inflytande af ruset träffar en gammal kamrat från studentåren, som narrar honom, den stadige allvarsmannen, med i ett lag af lustiga sällar, där etatsrådet emellertid trifs så väl, att han alt ibland, i all hemlighet förstås, återvänder dit och då alltid dagen därpå är vid bättre humör än någonsin. Men där finnas ock andra sånger, som tyda på ett inre missmod, hvilket ej är riktadt mot rådande förhållanden eller slikt, utan ett, som kommer af, att Schandorph ej träffat den »Sangbund» inom sig själf, som kunde blifva en tolk för just hvad han ville säga. Han må låta aldrig så uppsluppen i vissa sånger, aldrig så jämn och lugn, han må tala om, att han alltid vill vara glad, han må prisa skämtet och skatta sig lycklig att äga den välsignade lyckan att kunna le af fullt hjerta, det går dock genom båda de afdelningar, som beteckna tiden före 1875, en viss misstämning, som alt ibland dyker upp och ej låter tysta sig.

Hur ofta komma vi ej åter till det för en brytningsperiod som vår så ytterst betecknande, att just de mest betydande personligheterna ofta mogna så sent, eller rättare så sent komma under fund med, [ 148 ]hvar deras egentliga uppgift är att söka. Schandorph vet vid denna tid, att han ej är sig själf, att han ej är ett geni, man spårar drag af inflytande från Heine, till och med i denna kärnsunda natur, som minst af alla synes ha något gemensamt med detta aggregat uf geniala episoder. Det är ej en blott ögonblicklig nedslagenhet, när Schandorph utbrister:

»Det er usaligt at eje kun
disjecta membra poetæ».

Saken var den, att Schandorph hade ännu ej fått ögonen upp för, att han bättre kunde återgifva det lif, som rörde sig omkring honom, än sitt eget inre. Han hade sysslat med lyrik, och hans senaste utveckling har visat, att han är ägnad att vara genretecknare, och att han på detta område äger egenskaper, lika solida och märkansvärda, som dem han med smärta fann sig sakna på ett annat fält.

Ty det var ett misstag af Schandorph, när han klagade, att han hos sig blott fann stycken af en skald. Det käns så, när man som han under en lång period af sitt lif liksom ser tiden rinna sig ur händerna och sina bästa år förgå, visserligen ej under andlig ovärksamhet, men i stället under ett slag af värksamhet, som hans vakna kritik sade honom aldrig skola bära någon frukt, om ej möjligen för hans utveckling. Det är ej svårt att förstå en människas själstillstånd under sådana dagar. Schandorph har i sitt väsen något sundt och oförfäradt, som har satt honom i stånd att genomgå alt detta. Men man må vara hur sund som hälst, sådant tar dock på krafterna, och det är ett märkligt drag i [ 149 ]hela Schandorphs karaktär, att han trots sin sena mognad dock tydligen är den mest harmoniske af alla det yngre Danmarks diktare.

När man länge varit epigon, är det ett tecken till friskhet att kunna undersöka sitt eget eller ett snarlikt själstillstånd och opartiskt och strängt säga domen deröfver. Efter Schandorphs första novellsamling 1875 kom också romanen »Uden midtpunkt», der han tecknat gengångaren från 1840-talet, den entusiastiske gamle studenten, som hänförts af alt och arbetat i intet, som nött ut sin energi vid bålarne och som aldrig gifvit en själfständig insats i hela den ofantliga massa af andras idéer, han upptagit som sina och hvilka han bar till torgs som en täckmantel öfver sin egen inre nakenhet. Sådan har för visso Schandorph aldrig varit. Men det har varit en tid, när han fruktat att blifva det, och det är ej enbart iakttagelsen af andra, som lärt honom greppet på denna karaktär. Det har varit en akt af frigörelse, under hvilken han själf växt stark, och efter hvilken han blifvit en annan.

⁎ ⁎
⁎

När det gäller att förstå en författare, kan man lära icke så litet af att se efter, hvilka slags karaktärer han med förkärlek tecknar. Schandorph har naturligtvis, som de flesta andre, gifvit typer af den mest olika art; men i början vill jag hålla mig till ett slags naturer, som komma igen och som hvar på sitt sätt äro lika karaktäristiska för mannen och för hans utveckling.

[ 150 ]Vi träffa då först, som ett slags öfvergångsföreteelser, skulle man kunna säga, i hans första två novellsamlingar, i »Unge dage» också något däraf, och nu senast i »Thomas Fris’ historie», figurer, som förefalla oss till sina grunddrag bekanta och som tydligen hänga nära till sammans med den böjelse för romantik, som så länge hämmade utvecklingen af Schandorphs egentliga naturel.

I »Fra provinsen» förekommer en berättelse, kallad »Mit sidste skoleaar», der hjälten är en vän till författaren, som här kallar sig »jag», och denne vän är en af dem, som det kan löna sig att med ett par ord klargöra för läsaren. Han är något slags sydländing, har en erfarenhet af lifvet, som gör honom på en gång fruktad, beundrad och afundad af de andra pojkarne, inlåter sig i ett kärleksäfventyr, som slutar med enlevering och olycka, och har i hela sin natur något af sigenare och poet i förening. Han har starka passioner, och han låter sig ledas af dem. Han är ett naturbarn, som blifvit ett litet grand depraveradt, men som blir intressant och i viss mån sin omgifning öfverlägset genom sin förmåga att fullkomligt hänföras af och gå upp uti en enda hel, odelad lidelse.

I »Fem fortællinger» bär den fjärde titeln »Kagepigen». Hon är af samma slägt och har dessutom, vill jag minnas, veritabelt sigenarblod i sina ådror. Hon blir ett slags kurtisan, men en af dem, hos hvilka lidelsen aldrig blir mekanisk. Hon begår själfmord af kärlek och förtviflan, och man har hela tiden af henne intrycket af något sällsamt demoniskt, som ställer henne utom kretsen af van[ 151 ]liga dödlige. Hon är en af »jene Azra, welche sterben, wenn sie lieben»men med en tillsats af realitet, som gör, att man tror på henne, äfven där man tydligt ser idealiseringen.

I »Unge Dage» visar hjälten själf, som väl egentligen ej är en författaren alldeles ovidkommande person, tydliga spår af samma slags medvetet trotsiga och passionerade sigenarlynne, och ändtligen har Schandorph i »Thomas Fris’ historie» i Friehling tecknat, och denna gång ej blott tecknat, utan äfven kritiserat en natur, som blott är den yngste, raffinerade brodern till ofvannämda personer. Friehling är en komplett Heinesk-Byronsk företeelse, en af dem, som, om hans geni ej brustit sönder i utsväfningar, med fog kunnat skrifva »Forförerens dagbog» i »Enten-Eller» och utan vidare sätta sitt namn därunder.

I de föregående karaktärerna har det funnits mycket, som ingifvit författaren sympati. De ha aldrig handlat efter system. »Sie haben geliebt und gelebet» utan hänsyn till hvad deras omgifning dömde om saken eller ej. De ha varit lyckliga och kanske blifvit olyckliga. Men där har aldrig varit skrymteri eller beräkning i deras sinnen. Det fins hos dem något sundt, starkt och oförderfvadt, som harmonierar med mycket hos Schandorph själf och som också utgör föreningsbandet mellan dessa extravaganta karaktärer och de mera osammansatta existenser, Schandorph ofta så öfverlägset skildrat. De äro slägt med Byrons korsar, hans giaur och med hans Haidie. Men de ha aldrig smakat giftdrycken till sammans med Mussets »Rolla». Frieh[ 152 ]ling åter betecknar en annan sida af Schandorphs erfarenhetsrön. Han har varit rik och lefvat ett helt lif i njutningar och excesser af alla slag. Han har kanske från början varit de andra lik, men när vi göra bekantskap med honom, är han raffinerad. Hans sinneslust är satt i ett system, där den nakna egoismen är principen, omgifven af en rosenröd, fast något anfrätt slöja af en märglös erotiks fantasifoster. Bilden är ej så obetydligt dimmig och sväfvande. Den äger på långt när ej den realitet, som annars är Schandorphs bästa egenskap som karaktärstecknare. Men den är i hög grad psykologiskt märkvärdig såsom typen för en världsåskådning, som Schandorph mer än en gång velat till lifs. Den är en sammanfattning af alt det, som måste vara hans ärliga och starka natur förhatligt.

Schandorph har, såsom förut påvisats, stått under invärkan af den riktning, som plägar betecknas som den Heineska, hvilken väl knappast kan sägas ha affödt någon egentlig skola, men som i stället räknat adepter rundt omkring i hela verlden och skapat en hel massa epigoner och lättingar. Alt det koketteri, som medföljer detta slags själfbehagliga pessimism, all den moraliska slapphet, den gifver åt karaktärerna, dess tomma frasmakeri och lata ordgyckel har Schandorph ofta framstält, stundom med det honom egendomliga »lune», som t. ex. när han i en afsina sista historier »Dilettantkomedien» skildrar, hur Heine tar sig ut omsatt i skolpojkshjärnor och skolpojkspoesi.

Men Friehling har ännu ett drag, hvilket ställer [ 153 ]honom nära ett annat slag af karaktärer, som Schandorph ett par gånger återkommit till, och som representeras af prästen i den utomordentligt väl skrifna berättelsen »En Enkestand» och af ästetikern i »Smaa folk». Friehling är ästetiker i den meningen, att han fritagit sig själf från all skyldighet att uträtta något i den prosaiska värld, som synes honom så alt igenom banal, och det inre lif, han lefver — oberäknadt sinnesnjutvingen — är ett njutningssjukt, tanketomt drömlif.

Presten i »En enkestand» hör till de bästa teckningar, den nyare nordiska literaturen frambragt. Han är en modern Tartuffe, kan man säga, men bilden har onekligen undergått högst väsentliga modifikationer. Ty pastor Alstrup är aldrig medvetet hycklande. Han är visserligen ej i strängare mening kristen. Kristendomens stränga kraf är ej hvad han erfarit och predikar om som hufvudsumman af all vishet. Ty pastor Alstrup är framför alt bildad och belefvad. Genom hela hans världsåskådning går ett drag af förfining, han har förskönat religionen, klädt den i blomsterskrud, lånat den fantasiens mest förledande smycken och gjort den till en afart af ett slags fint poetiskt ästetiserande. Hos honom, som hos Zolas abbé Mouret finnes en stark sinlighet, som ständigt är på väg att genombryta det kristliga pansaret. Men hos honom är den ingen hel och kraftig passion, som banar sig väg med en naturmakts våldsamhet. Hans lidelse lefver på fantasier, söker sig näring i drömmar och nöjer sig med att fladdra omkring det älskade föremålet, som flugan omkring ljuset, [ 154 ]dock ej tillräckligt nära för att utsätta sig för faran att sveda vingarne. Och han har naturligtvis som alla dylika naturer denna obestämda, ynglingaåren eljest tillhörande böjelse att se ett nytt ideal i hvarje på något sätt utmärkt qvinna, som kommer i hans väg. Herman Bang har mycket riktigt anmärkt, att det är en inkonseqvens af författaren att låta denne man förklara sin kärlek för den unga änkan, bokens hufvudperson. En pastor Alstrup framkallar inga katastrofer.

Ästetikern i »Smaafolk» står denna karaktär mycket nära. Eller rättare, det är blott en ny sida af samma typ, som gifvit Schandorph anledning att teckna denne. Han är idealens man, som mycket sällan lemnar den till äfventyrs något fattiga skönhetsvärld, hans fantasi skapat, för att nedlåta sig att i egentlig mening lefva med här nere på jorden. Han har de mest lofvärda maximer, han har lifliga och vackra intressen, som han i synnerhet om aftnarne, då som bekant nervösa personers intelligenta kraft är högst uppdrifven, förstår att låta värka rent af inspirerande både på sig själf och andra. Han saknar ej häller lust att göra något af alla sina vackra tankar. Men de hafva egentligen makt öfver honom, endast så länge den första hänförelsen varar. När den förgått, inträder gärna en afmattning, som efter opiirus, och han saknar den energi, som fordras vid det ofta nog både mödosamma och nedslående arbetet att i praktiken realisera, hvad som i fantasien synes så utförbart och hänförande. För öfrigt har han reflekterat så litet öfver värkligheten, att han gent emot den förhåller sig tämligen tafatt.

[ 155 ]Den, som afslutar raden af dessa karaktärer (om också ej såsom den till tiden senast framstälda), är hjälten i Schandorphs säkerligen ypperligaste större arbete, »Uden midtpunkt».

Albrecht är student. Han är gammal. Tiden har gått honom förbi. Han har upplefvat flere generationer vid universitetet. Den tid är slut, då han med sina klingande vers, sin spirituela konversation och sina djärfva idéer hänförde kamratkretsen. Han har om igen försökt samma spel med de yngre, han har gjort sig ung med dem, men äfven de hafva lemnat honom bakom sig, och han är en gammal student, gammal och ensam. Och det är ej yttre olyckor, som gjort honom till hvad han är. Han har ett grundfel. Han har aldrig arbetat, och han har aldrig tagit något på allvar.

Det är beundransvärdt skildradt, hvilket intryck det gör på denne, som dock läppjat på alt, hvad andlig förfining vill säga, och som nu står på gränsen af förfall, när han plötsligt genom en vän, som var prest i landsorten, får ett fördelaktigt anbud på en plats som informator i ett grefligt hus.

Han kände sig ung på nytt och såg genast i spegeln, att han, trots den lilla kala fläcken i nacken, dock ännu kunde uppträda ganska passabelt. Han bestälde sig en elegant uppsättning i kläder, och han kände, när han drog på sig dem, att han med det samma iförde sig sin gamla rustning som en idéns kämpe mot den simpla filisterverlden. Och när han for dit ut — i första klass för att imponera på kusken — hade han en försmak af ett vaknande nytt lif, med nya intryck, nya stämningar [ 156 ]och nya tillfällen att låta det ljus lysa, som ingen längre aktade på, men som där kanske kunde förvåna verlden.

Hans entré i familjen är briljant. Familjen, som då var samlad, bestod af en gammal nåd, som hvarken hörde eller såg mycket af lifvet, men hade en ingrodd fruktan för att bli förbisedd, frun i huset, som ännu var tillräckligt ung för att, då hon aldrig älskat sin man grefven, i smyg kunna gifva näring åt ett och annat oskyldigt svärmeri, och så en ung dotter Alvilda, en af dem, som instinktmässigt veta sig behöfva något mer, än hvad hennes uppfostran gifvit henne. Också hon längtade efter något nytt, som hon ej rätt kanske kunde uttrycka i ord, hvad det var. Men i motsats till Albrecht var hon en helgjuten och kraftig karaktär, som väl behöfde utvecklas, men som ej förstod sig på att göra något till hälften.

Albrecht visste, som sagdt, att göra sin entré briljant. Utom damerna fann han där före sig sin hederlige vän, pastor Jespersen, en präst, som är en helt annan natur än den ofvannämde pastor Alstrup. Jespersen är en grof natur med tämligen råa drifter, ofin i hela sitt yttre, men med en viss prästerlig salvelse, som var lätt att parodiera. Albrecht var för klok att väcka skandal genom att under första samvaron med pastorn upplifva deras gamla dispyter från studentåren. Men i ett ögonblick, när Alvilda såg på honom, passade han på och härmade med en skicklig rörelse Jespersens åtbörd, när han knäppte händerna omkring ena knäet och såg upp i taket.

[ 157 ]Denna inledning till Albrechts förhållande till Alvilda är ett mästerdrag. Det karaktäriserar båda, och det visar arten af det välde, han fick öfver henne. Han, som läppjat på alt, men gått till bottnen med intet, han, som deklamerat sig till hänförelse, men aldrig uträttat något dugligt, denne aktör, hvars smidiga natur kunde lämpa sig efter hvad som hälst, blef den unga flickans drömda ideal. Han sjöng sig in i hennes hjerta med poem, hvilkas epigonnatur hon ej kunde kritisera, han sade henne ting, som hon aldrig drömt om, som han hade på tredje eller fjärde hand, och som hon trodde honom kallad att föra ut i verlden som nya sanningar. Han ljög sig till hennes kärlek, till dess att omständigheterna demaskerade honom och räddade henne. Då reste han sin väg helt simpelt. Komedien var slut, och han hamnade i en liten skola på landet.

Dessa karaktärer bilda till sammans liksom ett helt af iakttagelser, som ömsesidigt fullständiga och förklara hvarandra. De utgöra den negativa kritiska sidan af Schandorphs produktion och peka alla hän på den art af mänsklighet, som eger författarens sympati och som han tecknar — med dess misstag, brister och ensidigheter visserligen — men alltid med en medkänsla, som gjort Schandorph till den ende af Danmarks nyare författare, hvilken egentligen är humorist. Hvad han älskar och förstår, är hvardagsmänniskorna af alla klasser, folk, som kanske ej förstå att tala så vackert för sig, som hafva en ingalunda hög eller ideel uppfattning af lifvet, som taga världen sådan den är och ej [ 158 ]förstå sig på drömmar och fantasteri, människor med osammansatta känslor och grofva nerver, men med något ärligt, godt, oförderfvadt och sundt i karaktären, folk, som gör sitt dagliga arbete utan prut, och hvars bästa känslor just ej i hvardagslag komma till orda.

Bland sådana är Schandorph hemma, och det var efter den upptäckten han blef mästare i sin konst, så som han nu är.

I sin sista större roman Thomas Fris’ historie har Schandorph gifvit en skildring af sin egen utvecklingsgång. Jag stöder denna uppgift särskildt på den intressanta redogörelse för arbetet och dermed i sammanhang stående företeelser i Danmark under de sista årtiondena, som Otto Borchsenius skrifvit i »Ude og Hjemme», ehuru jag därmed ingalunda vill hafva sagt, att han skulle ha tecknat sig själf, som man säger. Men han har begagnat de stadier, han själf genomgått, för att tydliggöra sin hjältes.

När man har att göra med en författare, hvilken skrifvit så mycket som Schandorph, är det hardt när omöjligt att fullständigt genomgå alt. Man får söka taga ut det mest karaktäristiska för att dymedels göra karaktären begriplig. Det är en intressant anmärkning af dr Borchsenius, att den första delen i nyssnämda bok synes vara af äldre datum än den senare. Det förklarar mycket i teckningen af hjältens egen barndom, särskildt hans förhållande till sin mor, som hör till de där ofta omtalade sigenarpoetiska företeelserna, hvilka som kvarstående rudiment från en förgången lifsform i Schandorphs senare pro[ 159 ]duktion påminna om hans föregående romantiska period. Det förklarar Friehlings fantastiska figur, hvilken, om också behandlad med ironi, dock ej egentligen kan sägas bära prägeln af att vara fullt värklighetstroget skildrad.

Hvad är nu hufvudpersonen här? Jo, en person, utrustad med sällsynta gåfvor, student på 50- och 60-talet, som med den dåtida hänförelsen svärmade för poesi, frihetsidéer och nordens enhet. Det är hans »Lehrjahre», som boken handlar om, hans små versförsök, hvilka utskrikas som något stort, den inom honom begynnande aningen om andra lifsmål, förhoppningen om det där nya, som alla tala om och tänka på. Boken skildrar hans deltagande i det literära lifvet, i sällskapslifvet och i studentlifvet, och låter krisen, som afslutar »Lehrjahre», inträda i och med ett upplöst kärleksförhållande.

Och han resignerade på att blifva skald. Han köpte sig en landtgård, och det var hans plan att realisera något litet af de demokratiska idéer, han i sin ungdom svärmat för och diktat om. Men han hade lärt sig en sak under sitt lif i hufvudstaden, nämligen det, att bland hundra, som talade vidt och bredt om folket och folkets sak och folkets upplysning, fans det knapt en, som i egentlig mening förstod denna allmoge. Om han nu skulle slå sig ned i sin födelsebygd? Om han där skulle taga ett tag med i det arbete till verklig folkupplysning, som han trodde förestå!

Det var detta, som blef Thomas Fris’ lifsgärning. Och samtidigt följde en period, under hvilken [ 160 ]hans eget inre undergick en total omgestaltning. Under trägna studier fann han den väg, han skulle gå, och den vägen ledde honom till England, d. v. s. till dess tänkare och vetenskapsmän. Han stannade själf på den plats, där ödet stält honom — Hic Rhodus, hic salta — och han förvandlade sitt hem till en uppfostringsanstalt, där han undervisade traktens befolkning, med hvilken han förstått göra sig förtrogen, i sådant praktiskt vetande, som kunde vara af mesta gagn och mest närliggande att gripa till.

Han blef vald till »Folkethingsmand» för sin födelseort. »Det Nye, han havde haabet paa og lengtes efter, rejste Hovedet paa Aandens forskjellige Gebeter. Det var ikke blevet forundt ham at blive Høvding for Bevægelsen, men han mødte som en vel øvet Soldat, en moden og besindig, stille og udholdende Subaltern i den unge Falanx».

I mera enkla ord kan aldrig kärnan i Schandorphs lifsuppfattning uttryckas, än han själf gjort i detta lilla citat. Nödvändigheten att begränsa sitt mål inom en sfer, som ej är för vid för ens förmåga, att stanna på den plats, der man kan värka och ej genom att sträfva högre försumma det mindre, har varit den lärdom, han under sitt lif tillkämpat sig, som burit honom fram och i egentligaste mening gjort honom till, hvad han nu är.

⁎ ⁎
⁎

Vi hafva följt Schandorph genom de olika arter af karaktärer, han gjort till föremål för sitt [ 161 ]studium. Jag har därvid påvisat, i hur hög grad man i dem kan spåra det själfironiens rensningsarbete, som åt honom själf skulle gifva andens spänstighet och lifskraft. Det gäller att tillse, på hvilket område han slutligen blifvit mästare, hvar han omsider gjorde den insats, som han länge antog skola blifva ogjord eller åtminstone gjord blott till hälften. Jag förbiser ej värdet af en karaktärsanalys sådan som den öfver Albrecht, ej häller en teckning sådan som af hjältinnan i »En Enkestand». Men det fins dock ett fält, där Schandorph enligt min mening hunnit allra längst, där hans natur utvecklat sig bäst, der han med ett ord mest är sig själf.

Det är vid skildringen af lifvet i småstäder eller på landsbygden, där hans humoristiska berättarkonst rätt får göra sig gällande. Och detta gäller, vare sig han gifver rena humoresker eller såsom i Et levnetslöb fortalt paa Kirkegaarden, säkert det bästa Schandorph någonsin skrifvit, en hvardagslifvets historia, lika rik på sorg som på poesi, liksom mättad med den innerliga sympati, som är utmärkande för Schandorphs sätt att i allmänhet betrakta människolifvet.

Hans humoristiska teckningar föra oss mera sällan till, hvad man egentligen kallar folklifvet. Nya förhållanden hafva tagit bort det slags poetiska nimbus, hela den apparat af folkvisor och solskensstämning, hvarmed man älskat att omgifva det. Schandorph har, som sagdt, aldrig tecknat det s.k. rena folklifvet, d. v. s. sådant detta ter sig i bygder, där man mindre kommer att tänka på förhållandet [ 162 ]mellan de olika samhällsklasserna. Han har aldrig såsom t. ex. Björnson skildrat folket, sådant dess lif lefves dem emellan med bortseende från deras förhållande till husbondfolk o. d. Ej häller har han idealiserat det. Men hvad han i stället gjort, är att han skildrat det, sådant det värkligen är, i enkla och simpla, ofta grofva drag, men alt igenom med en hjertats godhet, som låter honom se det sympatiska och tilldragande och framställa detta, fast han samtidigt har ögonen öppna för mycket, som ej just alltid är gjordt att sägas inför alt för ömtåliga öron. Det är öfvergångsstadierna mellan klasserna, för hvilka hans öga är skärpt. Halfbildade och halfherrar, småstadstyper, kälkborgare och drängar äro hans hjältar. Man kan nästan säga, att han infört dem i literaturen.

Tänk på skildringen i Stine bliver Gaardmandskone af den tretioåriga pigan, som på sin enda lediga dag under sommaren går 1½ mil för att hälsa på sitt lilla barn, frukten af ett felsteg under hennes ungdom. Hon råkar att få åka med en rik bonde, tjugu år äldre än hon, som hon fångar genom att hon satt tyst hela vägen och till och med teg, under det de tillsammans njöto något reskost. Ty han hade varit gift två gånger förut, men de kvinnorna hade hållit på att prata ihjäl honom, och då smakar det att få en, som kan hafva tand för tunga. Och giftermål blir det också, utan vidare tal om saken. Ty det kunde ju Stine omöjligt hafva något emot, när hon nu blef bondhustru, och då det icke fans någon svärmor i huset. Och när han så icke brydde sig om, att hon råkat illa ut den der gången [ 163 ]för åtta år se’n, då var det hela klappadt och klart, och mannen ansåg sig ej ens behöfva särskildt bedja om samtycke.

Schandorph trifs bra i stallet. Hans kuskar och drängar, vare sig de äro bottenärliga, rättframma karlar, som diligenskusken i »Et levnetsløb», eller de äro behäftade med en viss, kuskar tillhörande slyngelaristokratism, som den värdige »Povl kusk» i »Uden midtpunkt», äro skildrade på ett sätt, som mer än något visar, att den ådra af danskt lynne, som skapade Holbergs Henrik och Arv, ännu ej sinat ut.

Schandorph har gifvit ett helt galleri af sådana figurer. De båda vännerna i »Thomas Fris’ historie», smeden och den gamle bokhållaren, som berusa sig till sammans, gräla till sammans, tala om ungdomens kärlek, och till afsked för hvar gång sjunga en sång om lifvets glädje, gå nästan längst i det burleska. Fyllbulten i »Et oprør», som välter i smutsen utanför borgmästarns hus och sörjer öfver, att borgmästaren skall göra sig besvär för »et saadant snavs menneske som jeg er», och som anser sig kunna försaka en sup på förmiddagen, mot löfte att få sig ett helt rus på kvällen, är nästan lika frisk som murmästaren Kolbe, hvilken ställer till revolution för att roa sig. Och så garfvaren och poliskonstapeln i »En aftenpassiar»! Aldrig har Schandorphs förmåga att låta de stora idéerna blifva komiska genom att passera genom små hjärnor tagit ett mera humoristiskt uttryck. Och öfverst i samlingen hänger ett blekt kvinnohufvud, porträttet af Else, hon, [ 164 ]som var förlofvad i tjugu år med honom, diligenskusken, som hon möttes med i vagnshuset och jasminbersån; hon, som fick honom att vänta, emedan affären ej kunde föda flere, så länge modern lefde, och sonen skulle vara student, utan att arbeta; hon, som slutligen, när giftermålets dag var en möjlighet, stälde sig bredvid fästmannen framför spegeln och visade honom deras grå hår och rynkiga ansigten. Ja, hvad skulle folk säga? Det var ej värdt att göra sig till narr på gamla da’r. Ett själfförsakelsens och resignationens offer, hvars martyrgloria är oförgänglig.

Schandorph har hunnit fram. Han har gifvit sig själf helt i sin diktning, och öfver hans mannaår strålar full, klar, värmande middagssol. Hvad han är, har han blifvit genom ett troget, gediget arbete, och detta arbete har fört honom från ett gammalt ideal till ett nytt, från en förgången tids tankar till hans egen. Hans utveckling är i mer än ett hänseende typisk, och den har säkert ej heller skett utan offer. Det fins hos hvarje människa en seg, konservativ motståndskraft, hvilken till hvad pris som hälst sträfvar att bibehålla en en gång intagen ståndpunkt. Schandorph har ägt den sällsynta styrkan att vid mogna år öfvervinna detta inre motstånd, och han har därigenom blifvit hvad han är, väl ej general i »den unge falanx», men dock vida mer än »subaltern».