Utsökningsbalken

←  Straff Balk

Sweriges Rikes Lag Gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734. Efter faksimil av 1736 års originalupplaga.

Rättegångs Balk  →

Utsöknings Balk.

I. Cap.

Om Konungens Befalningshafwande, och the betiente, som under honom lyda.

1. §.

KOnungens Befalningshafwande skal alla utsöknings mål med flit och omsorg skiöta, och ingen, rik eller fattig, i sin rätt uppehålla, eller hielplös lemna.

2. §. Ej må Konungens Befalningshafwande befatta sig med thet, som Domareembetet tilhörer: hafwe doch macht at tilse, thet Lag och Rätt wid Underrätterna tilbörliga skipad warder. Finner han annorlunda skedt wara, gifwe Hofrätten thet tilkänna. Ej måge ock Domare befatta sig med utmätning, utan i the mål, ther särskilta stadgar thet tillåta, och i brottmål, som ej under högre Rätt skiutas.

3. §. Ingen betient, som under Konungens Befalningshafwande lyder, driste sig at giöra någon utsökning, ther han ej hafwer sin Förmans befalning: men å dom, som wunnit laga krafft, ther wärdet ej stiger öfwer femtijo daler, måge Borgmästare och Råd utmätning giöra, så ock Kronofogde å landet, ther wärdet ej går öfwer tiugu daler.

4. §. Hwar som griper Konungens Befalningshafwande i embetet, och sielf pantar något til sig; warde genast skild wid thet han tilgripit hafwer; och sedan fälle honom Domaren at böta tiugu daler, och rätta skadan up. Orkar han ej böta; plichte som i 10 Cap. i thenna Balk sägs.

5. §. Dierfwes någor missfirma Konungens Befalningshafwande i hans embete, med ord, skrifter, eller åtbörder; warde therföre dömd af Rätten i then ort, ther brottet skedt. Är brottet groft; tå skal han i Hofrätten anklagas och dömas. Missfirmar någor Konungens Befalningshafwande i Stockholm; gånge thermed, som särskilt stadgadt är.

6. §. Brukar någor, in för Konungens Befalningshafwande, ohöfliga eller håniska ord emot sin wederpart, eller giör oliud, eller brister ut i swordom; hafwe Konungens Befalningshafwande macht, at fälla honom til böter, högst tijo daler.

7. §. The, som af Konungens Befalningshafwande i bud och ärender brukas, skola wara edsworne och beskedelige. Öfwerskrida the, af sielftagen myndighet, eller eftersätta thet, som them i hwarje mål befalt är, eller för weld och winning någon sak lindra; äge tå Konungens Befalningshafwande macht, at them med ord och warning näpsa, eller i böter af them taga twå eller tre månaders lön til nästa fattighus, eller ock, ther brottet swårare är, thet hos Rätten angifwa. Huru then oförrätt straffas skal, som them i embetet med ord eller gierning sker, eller then the någon annan giöra, therom skils i Missgiernings Balken.

8. §. Nu kan så hända, at then, som utsökningen biuder, eller i wärket ställa bör, slår under sig någon del af thet, som utmätit är: gifwe han thet strax åter, och böte så mycket thertil, eller miste sin tienst, alt som Domaren pröfwar brottet wara.

9. §. Konungens Befalningshafwandes bud i embetes ärender bör hwar och en lyda: och äge han macht, ther han skiäl finner, at lägga wite före; eller låta then, som treskas, til sig hemta; eller förbiuda at resa från orten. Reser han äntå bort; warde hemtad åter, och böte tiugu daler. I thessa och andra thylika fall, räcke then ene Konungens Befalningshafwande then andra handen: giör han thet ej; stånde therföre til answar.

II. Cap.

Huru förfaras skal, tå utmätning sökes.

1. §.

HOs Konungens Befalningshafwande må man föreställa sitt ärende munteliga, eller genom en kort skrift: och lägge Konungens Befalningshafwande then, som sökes, wiss dag och wite före, at ther å swara. Ej måge sedan flere skrifter wäxlas, ther Konungens Befalningshafwande ej finner nödigt, at fordra widare uplysning i saken.

2. §. Ställer ej then, som sökes, then fordrande til frids inom förelagd dag, eller möter med swar; ware til witet förfallen, och sätte Konungens Befalningshafwande honom annan dag före, med större wite, och låte then sökande honom å nyo få therom kunskap. Kommer han äntå ej med swar in; niute then sökande sin rätt, efter the skiäl han upter. Är then, som uteblef, thermed missnögd, och menar sig wara förnär skedt; stånde honom fritt, sedan the, som wunnit, honom utslaget kungiordt, at wisa sina skiäl i Hofrätten, inom then tid, som i 9 Cap. 1. §. sägs, och ther saken återwinna; doch gånge utmätningen ej thes mindre för sig, och warde godset i taka händer satt, thet then fordrande mot full borgen lyfta må.

3. §. I alla the fall, ther then, som sökes, håller sig undan, och witna the thet, som Konungens Befalningshafwandes bud honom kungiöra skulle; låte tå Konungens Befalningshafwande skriftelig kungiörelse fästa på hans dör, och förfare sedan så med saken, som han munteliga tilsagd wore.

4. §. Kommer then in som sökes, och nekar ej til thet, som fordras af honom, men begiärer upskof; tå må thet honom lemnas, efterthy som saken är til, och drögsmål tola kan, doch ej öfwer tre månader.

5. §. Nekar han til thet, som sökes; eller giör ther emot jäf; och pröfwar Konungens Befalningshafwande, at han ej hafwer skiäl ther til: hielpe tå then sökande til sin rätt. Är jäfwet sådant, at saken therigenom twistig blifwer, skiute then under Domaren; och tage tå then sökande stemning å sin wederpart, inom natt och åhr therefter, eller ware all talan i thy mål qwitt. Ej må ren och ostridig fordran uppehållas för thet, som stridigt är. 6. §. Konungens Befalningshafwande ware skyldig, at gifwa skrifteligit utslag med skiälen thertil, och tekna ther under, inom hwad tid then, som thermed ej nöjes, får söka i Hofrätten ändring, efter thy, som i 9. Cap sägs. Konungens Befalningshafwande i Stockholm kungiöre genom anslag wid middagstima, at thes utslag i saken skal gifwas ut nästa dag therefter, och på then dagen bör utslaget stäldt wara: han må ock strax säga sitt utslag munteliga, ther så tarfwas.

III. Cap.

Om utmätning å domar.

1. §.

HAfwer man dom å annan, theremot ej wädiadt är, eller återwinning i Rättegångs Balken tillåten; ware then, som tappadt hafwer, skyldig, at inom then tid, som i domen förelagd är, sin wederdeloman tilfrids ställa. Giör han thet ej; gånge domen utan uppehåll til utmätning. Tå skal ock all bewislig och nödig kostnad ther å tillika uttagas, när then ej stiger öfwer femtijo daler: är then större; söke tå Domaren. I alla andra utsökningsmål ware lag samma.

2. §. Nu finnes domen wara mörk; wise tå Konungens Befalningshafwande parterna til Domaren, at söka ther å förklaring.

3. §. Dröijer Befalningshafwande, utan skiälig orsak, at ställa domen i fullbordan; sware för all skada, som theraf tima kan.

4. §. Wiser then, som tappadt hafwer, och utmätning undergå bör, at han å högre ort klagadt öfwer domwillo, eller annan felachtighet; gånge domen äntå til fullbordan; doch så, at then, som wunnit, ställer borgen för thet, han efter domen lyfta eller tilträda får, eller warde thet satt i qwarstad, ther förbud emot utmätningen ej kommer.

5. §. Hafwer någor wunnit hos twänne Underrätter, och warder theremot wädiadt; niute äntå utmätning, och ställe borgen för thet han om händer får, eller låte godset sättas i qwarstad. Hafwer man en Underrätts dom för sig, ther å utmätning följa bör, efter som i Rättegångs Balken skils; ware lag samma. När godset så utmätit är, må thet sedan ej skingras, eller utom ägarens wilja föryttras, förr än saken i Hofrätten afdömd warder. Tappar han ther; gånge thet, som utmätit, eller i qwarstad satt är, åter, med thes ränta och afgäld.

6. §. Nu gitter ej then, som tappadt hafwer, gifwa ut, hwad dömdt är, innan saken för Hofrätten kommer; sätte ther full borgen före: gitter han ej eller thet; ställe tå borgen för sig sjelf, eller träde i fängelse til sakens utslag. Om utmätning i lagwadda saker, eller them, som under Konungens skärskådan komma, stadgas widare i Rättegångs Balken.

7. §. Söker någor at hindra domens fullbordan, förthy at then lyder å flera, än honom allena; tå äger hwar för sig rätt giöra, som när är, och Konungens Befalningshafwande gifwe bref sitt, at then, som i annat Höfdingedöme bor, eller gods hafwer, må ther gälda. Lyder domen på alla för en, och en för alla; gånge med utmätning, som i 4. Cap. 12. §. sägs.

8. §. Äger then, som dom fullgiöra bör, reda penningar eller lösören, i thet Höfdingedöme, ther domen föll; hafwe then, som wunnit, macht at ther söka betalning. Nu finnes ej annat än fast gods ther domen föll, och hafwer then, som tappadt, sitt hemwist annorstädes; tå skal han sökas ther han bor. Ej må hans fasta gods, eller hwad thertil hörer, i mät gånga, så länge han gitter med reda penningar eller lösören gälda, som framdeles urskils.

IV. Cap.

Om utmätning å skuldebref, klara förskrifningar, och goda mäns utslag.

1. §.

FÖr skuldebref bör gäldenär sökas, ther han bor, eller sig någon tid uppehåller; utan i the mål, therom i 4. §. sägs.

2. §. Kommer man til Konungens Befalningshafwande med klart och ostridigt skuldebref, och är betalnings tiden redan ute; tå äger han genast niuta utmätning. Nekar skuldenär sin hand och förskrifning, och warder funnen med osanning; låte Konungens Befalningshafwande utmätning ske, och skiute brottet under Domaren.

3. §. Säger någor at han blifwit twungen, eller trugad, lockad, eller förledd, at gifwa skuldebref ut, och hafwer han ther å talt, inom nästa sex wekor, hos Domaren, eller Konungens Befalningshafwande, biuder ock skiäl och witne för sig; tå förwises saken til Domaren. Är thet skuldebref redan kommit i andra eller tridie hand, eller til flera, som hwar af annan thet på god tro inlöst, och sökes ther å utmätning; ware lag samma: och plichte then hos Domaren, som wåld eller swek brukadt, alt efter thy lag förmår.

4. §. Är förskrifning stäld at betalas til innehafwaren; niute han full utmätning, som then i händer hafwer. Finnes förskrifning stäld å någon wiss man, och har gäldenär ther i gifwit lof, at låta then komma i annars hand; ware lag samma. I thessa fall må borgenär söka gäldenär, ehwar han finnes.

5. §. Hafwer borgenär, utan sådant gäldenärens lof, öfwerlåtit hans förskrifning til någon annan; hafwe tå han ej annan rätt, än then, som förskrifningen lyder å.

6. §. Hafwer någor fått inwisning å wiss man, och får ej betalning af honom; niute utmätning hos then, som inwisningen gaf, med ränta til sex för hundrade. Förebär thenne, at han, som inwisningen fått, warit wållande, at betalningen i rättan tid ej fölgdt; gånge äntå utmätningen för sig, och stånde honom sedan fritt, at söka Domaren, och winna thet åter, om han gitter.

7. §. Nu tilstår gäldenär gäld sin, men wil then qwitta mot någon fordran hos borgenären: Finner Konungens Befalningshafwande samma fordring klar, ständig, och förfallen; tå må gäld emot gäld qwittas, så långt then räcker.

8. §. Missräkning är ingen betalning. Ehwar then finnes, bör then först rättas, och betalning sedan ther efter ske.

9. §. Hafwer man ej i skuldebref sitt wiss dag til betalning nämndt; tå må borgenär söka sitt åter, när han wil, som i 9. Cap. 4. §. Handels Balken sägs. Doch hafwe Konungens Befalningshafwande macht, at dag til betalning förelägga, längre eller kortare efterthy han finner omständigheterna, som i 2. Cap. 4. §. thenna Balk sagdt är.

10. §. Nu är wiss ort nämnd, ther betalning ske bör; rätte sig Konungens Befalningshafwande therefter. Är ej wiss ort nämnd; pröfwe tå han, hwar betalning, å gäldenärens kostnad, ske bör.

11. §. Ingen söke annars mans skuldfordran, utan ägaren honom sin rätt skrifteliga lemnadt, eller annorledes thertil lof gifwit.

12. §. Hafwa twå eller flere skrifwit skuldebref under, med förbindelse, at en för alla, och alle för en betala; tå äger borgenär för fulla gälden utmätning få hos hwem han helst wil; och hafwe then sedan lika rätt emot the andra, för thet han öfwer sin del betaldt. Hafwa the sig ej så förbundit, och äro the ej i bolag samman; tå utmätes hos hwarthera thes del efter hufwudtalet.

13. §. Är i skuldebref wiss och loflig ränta utfäst; hafwe then wid utmätning lika rätt med hufwudstolen. Om ränta, ther borgenärer twista om förträdet för hwarannan til gäldbunden egendom, sägs i 17. Cap. 15. §. Handels Balken.

14. §. Förlikning, som in för Domaren, eller eljest sker, äge samma rätt, som annor klar förskrifning.

15. §. Hafwer man å båda sidor skutit thet, som twist är om, under goda män, och utfäst sig, at nöjas åt theras slut; gånge tå thet til utmätning.

V. Cap.

Huru utmätning skal ske.

1. §.

HAfwer ej gäldenär giordt sin borgenär rätt, inom then tid, som förelagd är; gånge tå utmätning öfwer honom, alt som Konungens Befalningshafwandes utslag lyder. Reser han bort, eller håller sig undan; ther må utmätning äntå ske. Skal wiss wahra utmätas, och finnes then ej; tå bör then med reda penningar, eller med guld, eller silfwer, gäldas. Säger han sig sådant ej äga; styrcke thet, om borgenär så äskar, med ed sin hos Konungens Befalningshafwande, eller hos Domaren i orten, om thet beqwämligare ther ske kan. Sedan gånge lösören i mät, som här efter sägs.

2. §. Hwad gäldenär minst umbära kan, såsom thet han sin näring idkar med, skal sidst utmätas.

3. §. Ther lösören i mät gå, skola the wärderas, som the kunna säljas före. Nöjes ej gäldenär med thet wärde, eller wil borgenär ej godset ther före behålla; gånge thet til salu, under offenteligit utrop. Huru med lös pant förfaras skal, sägs i 10. Cap. 2. §. Handels Balken.

4. §. Ej må något utrop ske, förr än wiss dag thertil nämnd, och almänneliga kungiord är; Ej må ock något föryttras, androm til wiljes, och gäldenär til skada, eller tå allenast få äro tilstädes: ty skola the yppersta wahror så länge sparas, at mäste folket samladt är. Pröfwes någon skada timad wara, af hans egennytto eller wållande, som öfwer utropen satter är; fylle han skadan, och plichte som saken är til.

5. §. Nu hafwer gäldenär hwarken penningar, eller lösören, at gälda med; tå skal fast gods i mät gå. Åsämier them ej, hwad först mätas skal; gånge thet ther til, som i then ort ligger, ther han sökes, och lägges tå samman, både hufwudstol och räntan, som ther å uplupen är, och niute borgenär införsel ther före, efterthy, som then behållna afkomst af godset kan swara mot sex för hwart hundrade af hela fordringen. Wil borgenär sedan thermed lagfara; gånge therom, som i 9. Cap. Jorda Balken om pant stadgadt är.

6. §. Är wiss pant i fast gods förskrifwen, och wil borgenär helre söka betalning i lösören, som snarast kunna wändas i penningar; hafwe ther wåld til. Wil han hålla sig til panten, och ej afbida then tid, at panten först lagfaras må; söke införsel theri, som förr är sagdt.

7. §. Ther hus, tomt, jord, eller watnwärk utmätes; må ej hwart ifrån annat så söndras och skiljas, at thet, som öfwer är, warder för ägaren onyttigt.

8. §. Nu hafwer then, som mätes hos, ej annat hus och hemwist at tilgå; tå må han å landet sitta i husen qwar tre månader, efter thet utmätning skedd är, och i staden til nästa fardag. Är annar genom lego eller hyro theri kommen, gånge som i 16. Cap. Jorda Balken skils.

9. §. All utmätning bör ske utan förfång af then rätt, som annar til gäldenärs gods äger.

10. §. Har gäldenär ej något at gälda med; tå må han bysättas, ther borgenär thet äskar: sedan pröfwe Domaren, huru fattigdom hans tilkommen är, och gånge therom, som i Handels Balken sagdt är.

11. §. Är annat, som fullgiöras bör; må Konungens Befalningshafwande, genom wite, eller hächte, hålla then ther til, som treskas, alt som saken är til.

VI. Cap.

Huru fast gods wärderas skal.

1. §.

WIl then, som införsel fått, eller panträtt i hus eller jord äger, ther med lagfara; tå skal wärdering ske, innan laga stånd ther å kommer, som i 9. Cap. Jorda Balken sägs; och bör å landet Häradshöfding med twänne goda män, och i staden, trenne af Rådstufwurättens Ledamöter then egendom wärdera. 2. §. Wärderingsmän, som ej edsworne Domare äro, böra förut, i gäldenärens och borgenärens närwaro, ed gånga, at the skola thet gods så wärdera, som the, efter bästa förstånd och samwete, pröfwa thet wärdt wara.

3. §. Sedan alt noga wärderadt och upteknadt är, skola Wärderingsmän bref ther å gifwa.

4. §. Hwar som åt then wärderingen ej nöjes, skal inom en månad å landet, och åtta dagar i staden, söka hos Konungens Befalningshafwande ny wärdering; och nämne han thertil andra förståndiga män. Tridie wärdering må inom lika tid, och på lika sätt sökas, och ej flera.

5. §. Med wärdering å bruk, hamrar, hyttor, och thylika wärk, gånge, som särskilta stadgar ther om förmå.

VII. Cap.

Om thet, som wid utmätning undantagas bör.

1. §.

FInnes i bo, ther utmätning ske skal, annars mans gods; thet må ej i mät gå, som i 11. Cap. Giftermåls Balken, och 17. Cap. Handels Balken sagdt är.

2. §. Hafwer then, som för gäld sökes, ej annat at gälda med, än åhrlig lön, eller wiss förläning; gånge ej mer, än hälften ther af, hwarje åhr i betalning.

3. §. Nu twistas om thet, som undantagas bör; förwise tå Konungens Befalningshafwande saken til Domaren, ther skiäl til jäf äro, och sätte imedlertid thet gods i qwarstad. Samma lag ware, ther borgenärer söka förträde hwar för annan.

VIII. Cap.

Om qwarstad och bysättning.

1. §.

SÖker någor hos Konungens Befalningshafwande, at gäldenär må bysättas, eller gods hans i qwarstad tagas, förty fahra är, at han wiker undan, eller sticker godset ur wägen. Pröfwar Konungens Befalningshafwande, at then sökande hafwer ther skiäl til; förordne tå, om han emot, eller utan borgen, then bysättning eller qwarstad niuta må.

2. §. Ej må then för gäld bysättas, eller qwarhållas, som gods i Riket äger, theraf han gälda och rätt giöra kan, eller gitter sätta pant eller borgen.

3. §. Nu hafwer man fått bysättning å gäldenär, eller qwarstad å gods hans; ware tå skyldig, at genast begiära Konungens Befalningshafwandes utslag, eller saken hos Domaren wid nästa Rättegångsdag angifwa, om then ej så klar är, at utmätning ther å följa kan; giör han thet ej, gånge then bysättning eller qwarstad åter.

4. §. Thet, som i qwarstad satt är, må mot pant eller full borgen lyftas; och then, som för flycht misstänckt är, lösgifwas, ther han borgen för sig ställer, at han ej skal rymma, eller hålla sig undan. Skaffar löftesman honom sedan ej fram; gånge therom, som i 10. Cap. Handels Balken sagdt är. Huru löftesmän godkännas skola, ther om skils i Rättegångs Balken.

5. §. Ej må gäldbunden mans hustru bysättas; men wäl enka, ther hon sielf gälden giordt hafwer.

6. §. Sättes ränta eller hyra i qwarstad; nämne tå then sökande en eller flera, som then egendom wårda, och räntan eller hyran ther af upbära, och til sakens utslag förwara. Säger then, som sökt warder, at sysloman ej är säker nog; pröfwe thet Konungens Befalningshafwande. Känner han ej honom god; nämne then sökande en annan. Konungens Befalningshafwande äge ock macht, at sätta fast och löst gods under förbud at säljas, eller skingras, om skiäl ther til äro.

7. §. Warder någor, som annars mans gods inne hos sig hafwer, af Konungens Befalningshafwande förbuden, at gifwa thet ut, och giör ther emot; fylle up med sitt egit thet han utgaf, och böte tijo daler.

8. §. Hwilken som egenwilligt rubbar thet gods, som Konungens Befalningshafwande låtit i qwarstad sätta, eller med Kronomärke tekna; böte fyrtijo daler: Orkar han ej böta; plichte med fiorton dagars fängelse wid watn och bröd. Samma lag ware om then, som brukar Kronones märke, utan han hafwer ther lof til.

9. §. Klagar gäldenär, at han utan skiäl bysatt är, och pröfwar Domaren, at borgenär i oträngdt mål thet begiärdt; böte han tiugu daler, eller mer, som saken är til, och skadan åter. Är gods i qwarstad tagit; fylle allan skada.

10. §. Söker någor förbud å annan at resa ur staden, förr än han til Rätta swarat, eller fullmächtig för sig stäldt; thet må ej wägras, eller för bysättning räknas.

11. §. Nu wil någor resa från orten, som skyldig är för kost, hushyro, skiepslego, eller annat slikt; hafwe borgenär wåld at behålla gods hans til sin säkerhet. Räcker ej godset til, tå må Konungens Befalningshafwande förbiuda honom, at resa från orten, innan han sin borgenär förnögdt hafwer, eller, ther jäf i saken är, fullmächtig och borgen för sig stäldt: lyder han thet ej; gånge therom, som i I. Cap. 9. §. sagdt är.

12. §. Flytter gäst gods sitt bort, och betalar ej hushyro; i thy fall hafwe Konungens Befalningshafwande macht, at honom bysätta, til thes han rätt för sig giordt.

13. §. Ej må then, som för gäld bysättes, i nesligit fängelse hållas. Wiser ej borgenär, at gäldenären mächtar sig sielf föda; gifwe honom tå fyra öre om dagen. Sker thet ej, sedan borgenär therom tilsagd är; gifwe Konungens Befalningshafwande honom lös.

14. §. Nu beder borgenär, at efter gäldenär lysas må, förthy, at han ej igenfinnas kan; låte tå Konungens Befalningshafwande söka honom, ther han hemwist, tienst, näring, eller kost hafwer: finnes han ther ej, eller kan man på thet, eller annat sätt, ej få kunskap hwar han wistas, och synes hans förmögenhet ej swara mot gäld hans; hafwe tå Konungens Befalningshafwande macht at låta efter honom lysa.

IX. Cap.

Huru ändring i Konungens Befalningshafwandes utslag sökas må.

1. §.

NÖjas parterne ej åt Konungens Befalningshafwandes utslag, och hafwa the warit tilstädes, tå thet gafs; hafwe tid at söka ändring i Hofrätten, innan klockan tolf å tretijonde dagen, then oräknad, tå utslaget föll. War then, som utmätning sökte, then tid ej när, och hafwer thet utslag fallit honom emot; hafwe lika tid ifrån then dag, han thet hos Konungens Befalningshafwande anammade: hafwer han wunnit, tilställe genom twänne goda män sin wederpart, om then ej tilstädes war när utslaget föll, en afskrift theraf, och niute han ifrån then dag, så lång tid, som sagdt är, at sig i Hofrätten beswära. Öfwer Konungens Befalningshafwandes utslag i Stockholm, antingen thet skrifteliga, eller munteliga, gifwit är, böra beswären inläggas, innan klockan tolf å then femtonde dagen, then oräknad, tå utslaget föll, ehwad parterne när warit, eller ej. Faller dagen in å Söndag eller Helgedag; gånge thermed, som i Rättegångs Balken sägs. Går saken ej öfwer tryhundrade daler, eller thes wärde; niute then fordrande utmätning å Konungens Befalningshafwandes utslag, äntå at ändring theri sökt är, och lyfte thet som utmätit är, emot full borgen.

2. §. Nu äro beswären i rättan tid i Hofrätten ingifne: finner Hofrätten, at then klagande ej skiäl ther til hafwer; gifwe tå genast sitt utslag theröfwer. Pröfwar Hofrätten beswären wara sådana, at then andre parten förut höras bör; tå skal wiss dag wid wite honom föreläggas, at sig förklara. Blifwer han med sitt swar ute; lägge Hofrätten ny dag före, och kungiöre, at han ej widare hörd warder, om han then försitter. Kommer han äntå ej med swar; gifwe then sökande afskrift in af thes beswär, och warde saken ther på företagen, och efter thes beskaffenhet afgiord.

3. §. Finner Hofrätten nödigt, at ock infordra Konungens Befalningshafwandes förklaring; lägge Hofrätten honom thertil wiss dag före.

4. §. Beswärar sig någor, utan skiäl, öfwer Konungens Befalningshafwandes utslag; böte för ohemul klagan tijo daler, eller mera, efter omständigheterna, Hofrättens ensak, och gälde sin wederpart skada och kostnad, som Hofrätten skiäligt pröfwar. Missfirmar någor i sina skrifter Konungens Befalningshafwande; böte therföre särskilt, så mycket, eller mera, som sagdt är; giöre ock offentelig afbön, om förgripelsen thet förtienar: går then å Konungens Befalningshafwandes heder och ära; låte Hofrätten then brotsliga ther anklagas, och warde han dömd, som Lag säger.

5. §. Nu kan så hända, at Konungens Befalningshafwande upsåteliga, af hat och afwund, eller för egen winning, eller androm til wilies, hafwer giordt then klagande orätt; warde för brott sitt lagliga dömd, som i Rättegångs Balken om Domare sägs, och fylle up allan skada.

6. §. Menar någor, at honom wid utmätningen förnär skedt af the Betiente, som stå under Konungens Befalningshafwandes lydno; beswäre sig theröfwer hos honom, och han rätte, hwad af them felat är. Sammaledes gånge med beswär öfwer then utmätning, som Underrätterna genom särskilta stadgar tillåten är.

X. Cap.

Huru then plichta skal, som i twistemål ej mächtar betala thet wite, eller the böter, som honom ålagda äro.

1. §.

FÄlles någor til böter, för ohemul klagan öfwer Domare, eller Konungens Befalningshafwande; eller för otienligit tal och skrifwande; eller är han til witesbrott förfallen, och orkar ej betala; plichte med fängelse, och sware fängelse på åtta dagar emot tijo daler; fiorton dagar emot tiugu daler; tre wekor emot fyratijo eller femtijo daler; och en månads fängelse mot hundrade daler, til hundrade femtijo, och så widare; doch må ej någor i thessa mål hållas längre i hächte, än twå månader. Hafwer then brotslige ej något at uppehålla sig med; niute underhåll, som annar fånge.

2. §. Alla the böter, som Konungens Befalningshafwande efter thenna Balk, äger macht, at fälla någon til, ware thes ensak, utan i the mål, theri annorledes förordnadt är.