←  Kapitel 16
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Hur kapten Dobbin köpte ett piano
Kapitel 18  →


[ 228 ]

SJUTTONDE KAPITLET.
Hur kapten Dobbin köpte ett piano.

Om det på världsmarknaden gives någon representation, vilken satiren och känslofullheten kunna besöka arm i arm; där man träffar de mest sällsamma kontraster att både skratta och gråta åt; där man fullt lämpligt kan vara mild och patetisk eller bitter och cynisk, så är det i en av dessa offentliga församlingar, av vilka en hel massa varje dag annonseras på sista sidan av Times och vid vilka salig mr George Robins plägade presidera med så mycken värdighet. Jag förmodar, att det är få London-bor, som icke bevistat dessa möten, och alla med någon fallenhet för att moralisera måste ha tänkt med en icke så litet egendomlig och hemsk känsla på den dag, då deras egen tur kommer och mr Flammerdown skall på offentlig auktion sälja deras bibliotek, möbler, garderob, silver, viner etc.

Till och med den mest själviske kan icke undgå att känna någon sympati och saknad, då han bevistar denna bedrövliga avdelning av en avliden väns begravningsceremonier. Lord Riks jordiska kvarlevor stanna i familjevalvet; bildhuggarna inrista en inskrift, som sanningsenligt skildrar hans dygder och sorgen hos arvtagaren, som nu förfogar över hans rikedomar. Vilken gäst vid Riks bord kan väl utan en suck gå förbi det välbekanta huset — detta välbekanta hus, där ljusen plägade lysa så muntert klockan sju på aftonen, vars dörrar öppnades så beredvilligt, där de underdåniga betjänterna, under det ni gick uppför den bekväma trappan, ropade ert namn från den ena förstugan till den andra, till dess det nådde det rum, där den jovialiske gamle Rik välkomnade sina [ 229 ]vänner! Vilken mängd sådana han hade och hur nobelt och frikostigt han mottog och undfägnade dem! Hur muntra och livliga plägade icke här de personer vara, som voro buttra och tråkiga, så snart de väl kommit utom dörren, och hur artiga och vänliga de, vilka överallt annorstädes förtalade och hatade varandra! Han var en smula dryg, men vad tål man icke av en man med en sådan kock! Han var måhända en smula slö och långtrådig, men måste icke ett sådant vin göra varje konversation glad och livad? — Vi måste till vad pris som helst skaffa oss litet av hans Bourgogne! ropa de sörjande där borta på hans klubb. — Jag köpte den här dosan på gamle Riks auktion, säger Snusing i det han låter den gå omkring, en av Ludvig den femtondes mätresser — vacker pjäs, inte sant? — utmärkt miniatyrmålning! och så tala de om det sätt, varpå unge Rik förslösar sin förmögenhet.

Och hur förändrat är icke själva huset! Framsidan är överklistrad med stora plakat, där de olika möblerna prisas i väldiga bokstäver. Man har hängt ett stycke matta ut ur ett fönster i en av de övre våningarna — ett halvt dussin bärare stå och hänga på de smutsiga trappstegen — stora förstugan svärmar av snuskiga gäster med österländska anletsdrag, som sticka tryckta kort i handen på en och erbjuda sig att ropa in vad man önskar sig. Gamla gummor och amatörer ha översvämmat de övre rummen, tumma på sängomhängena, nypa och gräva i dunbolstren, gnugga och luva madrasserna och öppna och skjuta igen lådorna i skåp och byråar. Praktiska unga husmödrar mäta speglarna och gardinerna för att se, om de kunna passa i deras nya bostad (Snob skryter sedan åratal över att han köpt det och det på Riks auktion), och mr Hammerdown sitter på det stora mahognymatbordet där nere i matsalen och svänger sin elfenbensklubba och använder alla de konstgrepp, som vältalighet, hänförelse, böner, skäl och förtvivlan kunna åstadkomma; skriker åt sitt folk; hånar mr David för hans knussel och tröghet, livar mrs Moss till större iver och verksamhet; ber, kommenderar och svär, till dess klubban slutligen faller ned [ 230 ]likt ödet, och vi gå över till nästa nummer. O, Rik, vilken skulle väl någonsin ha trott, då vi sutto omkring det rymliga, av silver och fläckfritt linne glänsande bordet, att vi en gång skulle komma att få se ett sådant bordställ därpå som den där skrikande auktionisten!

Det var redan tämligen långt lidet med försäljningen. De eleganta möblerna, tillverkade av de förnämsta fabrikanterna, de ypperliga och berömda vinerna, valda utan avseende på kostnaden och med köparens välkända smak, den rika och fullständiga silverservisen — allt hade blivit sålt under de föregående dagarna. Några av de bästa vinerna (vilka samtligen stodo i högt rykte bland traktens amatörer) hade av vår vän John Osbornes taffeltäckare blivit inköpta åt hans herre, som väl kände till dem. En liten del av de nyttigaste silverpjäserna hade blivit köpt av några mäklare i City — och nu var allmänheten uppmanad att komma och köpa de mindre föremålen, och talaren på bordet utbredde sig över förtjänsterna hos en tavla, som han sökte att rekommendera åt sin publik, vilken emellertid på långt när icke var så vald eller så talrik som under de föregående auktionsdagarna.

— Nummer 369, skrek mr Hammerdown. Porträtt av en herre på en elefant. Vem bjuder på herrn på elefanten? Lyft upp tavlan, Blowman, och låt herrskapet betrakta den! (En lång, blek herre med militäriskt utseende, som satt helt lugnt och stilla vid mahognybordet, kunde icke låta bli att le, då detta värderika nummer visades av mr Blowman.) Vänd elefanten åt kapten här, Blowman. Vad skola vi värdera den här elefanten till, sir?

Men kaptenen, som såg helt förlägen och misslynt ut, rodnade och vände bort huvudet, och auktionisten såg lika misslynt ut å sin sida.

— Skola vi säga tjugu guinéer för det här konstverket? — Femton, fem, bjud bara! Bara herrn utan elefanten är värd sina fem pund.

— Det förvånar mig att djuret orkar bära honom, sade en spefågel; han är minsann inte lätt, den där! (ty elefantryttaren var avbildad med en mycket stor och väl[ 231 ]mående lekamen) och ett allmänt fnissande uppstod i rummet.

— Sök inte att nedsätta värdet på det här numret, mr Moss, sade auktionisten. Låt herrskapet närmare betrakta det. Det är ett äkta konstverk — det präktiga djurets hållning är riktigt naturlig; herrn i nankinströjan med bössan i hand rider ut på jakt; på avstånd synes ett fikonträd och en pagod, högst sannolikt tagna efter naturen från något intressant ställe i våra ryktbara österländska besittningar. Hur mycket bjuds för det här numret? Se så, go herrar, bjud någonting och låt mig inte stå här och vänta hela dagen!

Någon bjöd fem shillings, varvid herrn med det militäriska utseendet såg bort mot det håll, varifrån detta lysande anbud hade kommit, och där såg han nu en annan officer med en ung dam vid sin arm, vilka båda tycktes vara mycket roade av scenen och åt vilka tavlan slutligen slogs bort för en halv guiné. Han vid bordet såg ännu mera överraskad och förvirrad ut, då han fick se det nämnda paret, och hans huvud sjönk ned i spännhalsduken, och han vände dem ryggen liksom för att helt och hållet undvika dem.

Det är icke vår mening att omnämna de övriga artiklar, vilka mr Hammerdown hade den äran att denna dag utbjuda till allmän tävlan; endast vid en enda måste vi ännu uppehålla oss, och denna bestod av ett litet taffelpiano, som kom ned från husets övre regioner (det stora, eleganta salongspianot hade förut blivit sålt.) Den unga damen prövade det med en snabb och skicklig hand (varvid officeren åter rodnade och ryckte till), och då dess tur kom, började hennes agent att bjuda på det.

Men här uppstod en tävlan. Den hebreiske adjutanten i den vid bordet sittande officerens tjänst började att bjuda mot den hebreiske herre som användes av elefantköparen, och de båda köparna uppmuntrades högeligen av mr Hammerdown.

Då tävlingen hade räckt någon tid, avstodo slutligen elefantköparen och damen från tävlingen, och klubban föll, [ 232 ]och auktionisten sade: — Mr Lewis, tjugufem guinéer! och sålunda blev mr Lewis' principal ägare av det lilla taffelpianot. Sedan han på detta sätt kommit i besittning av den omtvistade möbeln, rätade han upp sig, som om han känt en stor lättnad, och då de slagna medtävlarna i samma ögonblick sågo en skymt av honom, sade damen till sin vän:

— Å, Rawdon, det är kapten Dobbin!

Jag förmodar, att Becky var missbelåten med det nya piano, som hennes man hade hyrt åt henne, eller att instrumentets ägare kanske hade tagit det tillbaka, utan att vilja lämna längre kredit, eller att hon kanske hade ett särskilt tycke för det hon nu hade sökt att få köpa, eftersom hon möjligen erinrade sig det från forna dagar, då hon brukade spela på det i vår kära Amalia Sedleys lilla salong.

Den här ovan beskrivna auktionen ägde nämligen rum i det gamla huset vid Russell Square, där vi i början av denna historia tillbragte några dagar tillsammans! Den hederlige John Sedley var en ruinerad man. Man hade på börsen talat om att han var insolvent, och kort därefter följde hans bankrutt och fullständiga kommersiella ruin. Mr Osbornes taffeltäckare kom för att köpa något av det ryktbara portvinet för att föra det till källaren på andra sidan torget. Ett dussin vackra och väl gjorda matskedar och gafflar av silver, till så och så mycket per lod, och ett dussin dito dessert- hade inropats av tre unga mäklare, vilka haft affärer med den gamle Sedley och mot vilka han hade varit god och vänlig i sina välmaktsdagar, då han var god och vänlig mot envar, med vilken han hade något att skaffa; och denna lilla från det stora vraket räddade spillra skickade de sedan med sin hjärtliga hälsning till den goda mrs Sedley, och vad pianot angår, så, eftersom det hade varit Amalias och hon möjligen kunde sakna det och nu var i behov av ett sådant, och kapten Dobbin icke mera kunde spela på det än han kunde dansa på lina, så är det sannolikt, att han icke köpte det för sin egen räkning.

[ 233 ]Kort sagt, det anlände denna samma afton till ett underbart litet hus vid en gata, som leder från Fulham Road — en av dessa gator, som ha de vackraste, mest romantiska namn — (den här hette S:t Adelaide Villas, Anna Maria Road, West), där husen se ut som dockhus; där de personer, som sitta och se ut genom fönstren i första våningen, nödvändigt måste, efter vad det ser ut, sitta med sina fötter nere i bottenvåningen; där buskarna i de små trädgårdarna på framsidan hela året om stå i blom med små barnförkläden, små röda strumpor, mössor etc. (polyandria polygymia); där man hör ljudet av klingande klaver och sjungande fruntimmer; där små portermuggar hänga på staketen och sola sig; dit man om aftonen ser bokhållare från City vandra med trötta steg. Här var det som mr Clapp, mr Sedleys bokhållare, hade sin bostad, och i denna tillflyktsort hade den hederlige gamle herrn dolt sitt huvud jämte maka och dotter, då det svåra slaget kom.

Josef Sedley hade handlat så som en man med hans lynne måste handla, då underrättelsen om familjens olycka nådde honom. Han for icke till London, men han skrev till sin mor, att hon kunde draga på hans bankirer så stor summa hon behövde, så att hans godhjärtade, sorgtärda gamla föräldrar icke för ögonblicket behövde frukta för att de skulle lida nöd. Sedan detta var gjort, fortsatte Josef sitt liv på hotellet i Cheltenham ungefär som förut. Han körde sin gigg, han drack sitt vin, han spelade sin robbert, han berättade sina indiska historier, och den irländska änkan tröstade och smickrade honom som vanligt. Hans penninggåva, så behövlig den än var, gjorde icke något synnerligt intryck på hans föräldrar, och jag har hört Amalia säga, att den första dagen hon såg sin far lyfta upp huvudet efter konkursen var, då paketet med skedarna och gafflarna anlände jämte hälsningar från de unga mäklarna, vid vilket tillfälle han brast i tårar som ett barn, ännu mera upprörd än hustrun, till vilken gåvan var ställd. Edward Dale, den yngre kompanjonen i mäklarefirman, som hade ropat in de nämnda [ 234 ]skedarna och gafflarna, var, sanningen att säga, mycket förtjust i Amalia och erbjöd henne sin hand trots vad som hänt. Han gifte sig sedan år 1820 med miss Louisa Cutts (dotter till Higham och Cutts, de stora spannmålshandlarna) och fick med henne en vacker förmögenhet och för nu med sin talrika familj ett präktigt liv i sin eleganta villa. Men vi få icke låta minnet av denna hedersman få oss att avvika från vår egentliga berättelse.

Jag hoppas, att läsaren hyser en alltför god tanke om ryttmästaren och hans unga maka för att tro, att de någonsin kunnat drömma om att göra en visit i ett så avlägset kvarter som Bloomsbury, såframt de hade vetat, att den familj, vilken de hade ämnat hedra med ett besök, ej blott icke hörde till den eleganta världen, utan även var fattig och icke på något upptänkligt sätt kunde vara dem till någon nytta. Rebecka blev helt överraskad, då hon fick se det trevliga gamla hus, där hon hade åtnjutit så mycken godhet och välvilja, upp- och nedvänt av mäklare och köpare, och dess familjeskatter överlämnade till allmänt vanhelgande och plundring. En månad efter sin flykt hade hon kommit att tänka på Amalia, och Rawdon hade med ett gapskratt förklarat sig mycket villig att återse unge George Osborne. — Han är en mycket trevlig bekantskap, Becky, tillade den skalken. Jag skulle gärna vilja sälja ännu en häst åt honom. Han skulle just kunna bli vad man kallar nyttig nu, min skatt — ha, ha, ha! med vilket tal Rawdon Crawley naturligtvis icke uttryckte en bestämd önskan att "kugga" mr Osborne på spel, utan endast att begagna den billiga fördel, vilken alla sportsmän på världsmarknaden anse för sin goda och lagliga rätt.

Den gamla tanten var långsam med att "ge sig". En månad hade förflutit. Rawdon hade blivit nekad tillträde av mr Bowls; hans tjänare kunde icke längre få bostad i huset vid Park Lane, och hans brev återsändes ouppbrutna. Miss Crawley kom icke utom dörren — hon var illamående — och mrs Bute var ännu kvar hos henne och lämnade henne aldrig. Både Crawley och hans hustru [ 235 ]anade allt annat än gott av denna mrs Butes fortfarande vistelse i huset.

— Min själ börjar jag inte nu ana varför hon alltid sökte föra oss tillsammans i Drottningens Crawley! sade Rawdon.

— Vilken listig och illslug liten kanalje! utbrast Rebecka.

— Inte för att jag beklagar mig däröver, såframt inte du gör det, sade ryttmästaren, ännu alltjämt kär över öronen i sin hustru, som belönade honom med en kyss såsom svar och var i det hela taget icke litet belåten med detta sin mans högsinta förtroende.

— Om han bara hade litet mera huvud, tänkte hon för sig själv, skulle jag kanske kunna göra någonting av honom; men hon lät honom aldrig märka den tanke hon hyste om honom; lyssnade med outtröttlig beredvillighet till hans historier från stallet och officersmässen; skrattade åt alla hans kvickheter; hyste det livligaste intresse för Jack Spatterdash, vars häst hade stupat, för Bob Martingale, som hade blivit arresterad i ett spelhus, och för Tom Cinqbars, som ämnade rida med vid nästa kappränning. Då han kom hem, var hon alltid glad och munter; då han gick ut, uppmanade hon honom att gå, och då han stannade hemma, spelade och sjöng hon för honom, tillagade goda drycker åt honom, övervakade hans middag, värmde hans tofflor och pysslade om honom på alla möjliga sätt. De bästa kvinnorna (hörde jag min mormor säga) äro hycklare. Vi veta icke hur mycket de dölja för oss, hur vaksamma de äro, då de synas som mest okonstlade och tillitsfulla, hur ofta dessa glada leenden, som de ha så lätt för att antaga, äro snaror för att fånga eller för att föra bakom ljuset eller avväpna — och härmed avser jag icke blott våra koketter, utan våra husliga mönster och förebilder i kvinnlig dygd. Vem har icke sett en kvinna dölja en enfaldig makes slöhet eller besvärja en häftig mans vrede? Vi mottaga denna älskvärda underdånighet och prisa en kvinna därför — och vi kalla detta bedrägeri för trohet. En god maka är ovillkorligen en [ 236 ]humbug, och Cornelias man blev förd bakom ljuset, alldeles som Potifar — endast på ett olika sätt.

Genom all denna uppmärksamhet blev den gamle sviraren Rawdon Crawley förvandlad till en mycket lycklig och mycket undergiven äkta man. Hans förra tillhåll sågo icke mera till honom. Man frågade ett par gånger efter honom på hans klubb, men saknade honom icke så synnerligt — i dessa världsmarknadens stånd saknar man sällan varandra. Hans från sällskapslivet avstängda, alltid glada och leende maka, hans lilla bekväma våning, de goda måltiderna och de hemtrevliga aftnarna hade allasammans nyhetens och hemlighetsfullhetens behag. Giftermålet var ännu icke publicerat för världen eller annonserat i Morning Post. Alla hans kreditorer skulle ha kommit rusande över honom i massa, om de vetat, att han hade gift sig med en fattig flicka. — Mina släktingar skola inte håna mig, sade Becky med ett tämligen bittert skratt och var rätt nöjd med att vänta till dess den gamla tanten skulle låta försona sig, innan hon gjorde anspråk på sin plats i sällskapslivet. Under tiden bodde hon i Brompton och såg ingen människa, med undantag av de få av hennes mans kamrater, som mottogos i hennes lilla matsal. Dessa voro allasammans förtjusta i henne. De små middagarna, skrattet och pratet och musiken efteråt förtjuste alla, som fingo deltaga i dessa glada förlustelser. Major Martingale tänkte aldrig på att be att få se vigselattesten. Kapten Cingbars var alldeles förtjust i hennes skicklighet att brygga punsch; och unge löjtnant Spatterdash (som tyckte om att spela piket och vilken Crawley ofta bjöd) var påtagligen mycket betagen i mrs Crawley, men hennes försiktighet och blygsamhet övergåvo henne aldrig ett ögonblick, och Crawleys rykte som slagskämpe och svartsjuk äkta man var ett ytterligare och fullt tillräckligt försvar för hans lilla hustru.

Det finns herrar av mycket god börd och mycket på modet, som aldrig ha stigit inom dörren till en dams salong, varför, ehuru Rawdon Crawleys giftermål var [ 237 ]ett allmänt samtalsämne nere i hans landsort, där mrs Bute naturligtvis hade spritt ut nyheten, man i London tvivlade på det eller icke fäste sig vid det eller alls inte talade därom. Han levde komfortabelt på kredit. Han hade ett stort skuldkapital, vilket, väl använt, kan föda en man i många år och varpå många män på modet förstå att leva hundra gånger bättre än till och med mången kontanterad är i stånd att göra. Vem är väl den Londonbo, som icke på denna stads gator kan utpeka ett halvt dussin herrar, som rida förbi honom på präktiga hästar, medan han går till fots, kurtiserade av den finare världen och med bugningar följda till vagnen av dem, hos vilka de taga sina förnödenheter, nekande sig ingenting och levande på vem vet vad? Vi se Jack Thriftless kurbettera i parken eller köra sitt eleganta åkdon nedåt Pall Mall; vi äta hans middagar, serverade på hans utsökta servis, och vi säga: — Hur har detta börjat, eller var ska det sluta? Jag hörde en gång Jack säga: — Min hedersvän, jag är skyldig pengar i varenda huvudstad i Europa. Slutet måste komma en dag, men under tiden mår Jack lika gott som någonsin, folk äro glada att få skaka hand med honom, låtsa icke om de små obehagliga historier, som då och då viskas om honom, och förklara honom vara en trevlig, munter, överdådig sälle.

Sanningen bjuder oss att bekänna, att Rebecka hade gift sig med en man av detta slag. Allt fanns till överflöd i hans hus, med undantag av kontanter, på vilka hans lilla hushåll mycket snart fick känna brist, och då Rawdon en dag läste tidningen och fick se en notis om att "löjtnant Osborne genom köp och fullmakt blivit befordrad till kapten i Smiths ställe, som tagit avsked", uttalade han den där tanken rörande Amalias tillbedjare, som slutade med besöket vid Russell Square.

Då Rawdon och hans hustru önskade att få tala med kapten Dobbin efter auktionens slut och att få veta något närmare om den olycka, som hade drabbat Rebeckas gamla bekanta, var kaptenen försvunnen, och all den [ 238 ]underrättelse de kunde skaffa sig var av någon enstaka bärare eller auktionsmäklare.

— Se bara på dem med deras krökta näbbar! sade Becky, då hon satt i vagnen helt förnöjd, med sin tavla under armen. De likna gamar efter en batalj, inte sant?

— Jag vet inte, min söta vän, jag har aldrig varit med i någon sådan. Fråga Martingale; han har varit med i Spanien, såsom adjutant åt general Blazes.

— Den där mr Sedley var en snäll och beskedlig gubbe, sade Rebecka, och jag är riktigt ledsen, att det skulle gå så där bakut för honom!

— Å, penningmäklare — bankruttörer — vana därvid, förstår du, svarade Rawdon och snärtade bort en fluga från hästens öra.

— Jag skulle önska, att jag kunnat ropa in litet av silvret, Rawdon, fortfor den unga frun helt känslosamt. Tjugufem guinéer var oerhört dyrt för det där lilla pianot. Vi valde det hos Broadwoods åt Amalia, då hon kom hem från skolan. Det kostade då bara trettiofem.

— Jag tycker vad de där Osbornes eller vad de heta skola låta illa nu, sedan familjen gått i putten, uttryckte sig Rawdon. Jag tycker vad din lilla vackra vän ska känna sig olycklig, Becky!

— Å, hon lugnar sig väl snart, vill jag förmoda! sade Rebecka med ett leende — och så foro de vidare och talade om något annat.