Världsmarknaden/Kap 20

←  Kapitel 19

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman I vilket kapten Dobbin handlar såsom ett hymens sändebud

Kapitel 21  →

TJUGONDE KAPITLET.
I vilket kapten Dobbin handlar såsom ett hymens sändebud.

Kapten William Dobbin fann sig, utan att veta hur, vara den store befordraren och befrämjaren av giftermålet mellan George Osborne och Amalia. Utom honom skulle det aldrig ha kommit att äga rum — och han kunde icke undgå att erkänna detta för sig själv och log med en viss bitterhet, då han tänkte på att han framför alla andra just skulle vara den, på vilken omsorgen om detta giftermål hade fallit. Men ehuru ledningen av detta bestyr var en så plågsam uppgift, som han gärna kunde tänka sig, så var kapten Dobbin, då han hade en plikt att uppfylla, van att uppfylla den utan många ord eller mycken tvekan, och sedan han hade blivit fullt ense med sig själv om att miss Sedley skulle komma att dö av sorg, ifall hon icke finge den hon älskade, beslöt han att göra allt vad som stod i hans makt för att hålla henne vid liv.

Jag vill icke inlåta mig i någon detaljerad beskrivning av mötet mellan George och Amalia, då den förre genom sin hederlige vän Williams handling fördes tillbaka till sin unga härskarinnas fötter (eller skulle vi våga säga famn?). Ett vida hårdare hjärta än Georges skulle ha veknat vid åsynen av detta ljuva anlete, vilket sorg och förtvivlan så svårt hade härjat, och vid den enkla ömma ton, varmed hon berättade sin lilla bedrövliga historia; men som hon icke svimmade, då modern med bävan i hjärtat förde Osborne in till henne, och som hon endast genom att lägga sitt huvud på sin älskades axel och gråta där en stund de mest ömma, ymniga och uppfriskande tårar gav luft åt sitt överansträngda hjärta, ansåg gamla mrs Sedley, som ävenledes kände sig mycket lättad, det vara bäst att lämna de unga tu åt sig själva; och så lämnade hon Amalia gråtande över Georges hand och ödmjukt kyssande den, som om han varit hennes höge herre och husbonde och hon själv en riktigt brottslig och ovärdig varelse, som behövde hela hans ynnest och nåd.

Denna underdåniga hängivenhet och milda, från alla klagomål fria lydnad rörde George Osborne djupt, på samma gång som den högeligen smickrade honom. Han såg en slav framför sig i denna okonstlade, eftergivna, trofasta varelse, och en hemlig känsla av segerfröjd genombävade hans själ, då han lärde känna sin makt. Han ville visa sig högsinnad, sultan som han var, och upplyfta denna knäböjande Ester och göra henne till drottning. För övrigt rördes han lika mycket av hennes sorgsenhet och skönhet som av hennes undergivenhet, och så uppmuntrade han henne och reste upp henne och så att säga förlät henne. Alla hennes förhoppningar och känslor, vilka hade vissnat och tynat bort, då hennes sol togs ifrån henne, blomstrade nu genast upp igen, då det livgivande ljuset återskänktes åt dem. Man skulle knappast kunnat känna igen det strålande lilla ansiktet på Amalias kudde denna natt såsom detsamma som det, vilket låg där natten förut, så blekt, så livlöst och så likgiltigt för allt omkring henne. Den hederliga irländska tjänstflickan blev så förtjust över förändringen, att hon bad om tillåtelse att få kyssa detta anlete, som helt plötsligt hade blivit så friskt och blomstrande. Amalia slog sina armar kring flickans hals och kysste henne av allt sitt hjärta, likt ett barn. Hon var även föga annat. Hon hade denna natt en ljuv, uppfriskande sömn, likt ett barn — och med vilken livlig spänstighet och outsäglig sällhet vaknade hon icke i morgonens solsken!

— Han kommer hit i dag igen! tänkte Amalia. Han är den störste och ädlaste bland män!

Ett faktum är, att George ansåg sig vara en av de ädelmodigaste människor som någonsin funnits och tyckte, att han gjorde en förskräcklig uppoffring genom att gifta sig med denna unga varelse.

Medan hon och Osborne hade sitt förtjusande mellan fyra ögon där uppe, samtalade mrs Sedley och kapten Dobbin där nere om sakernas ställning och det unga parets framtida utsikter. Mrs Sedley, vilken såsom en äkta kvinna hade fört de båda älskande tillsammans och lämnat dem i varandras armar, var av den åsikten, att ingen makt på jorden skulle kunna förmå mr Sedley att samtycka till giftermålet mellan hans dotter och sonen till en man, som hade behandlat honom på ett så skamligt, så gement, så oförsvarligt sätt. Och så berättade hon en lång historia om lyckligare dagar och deras forna glans, medan Osborne ännu levde högst tarvligt vid New Road och hans hustru var bra glad att få mottaga några av Josefs småbarnssaker, vilka mrs Sedley gav henne, då en av Osbornes egna barn föddes. Denne mans nedriga otacksamhet hade krossat hennes makes hjärta, därom var hon fullt övertygad, och vad det där giftermålet angick, skulle han aldrig, aldrig, aldrig samtycka därtill.

— De måste rymma bort tillsammans, sade Dobbin skrattande, och följa ryttmästare Rawdon Crawleys och miss Amalias vän, den lilla guvernantens exempel.

Nej, var det möjligt? Nå, hon hade då aldrig hört maken! Mrs Sedley var riktigt uppskakad av denna nyhet. Hon önskade att Blenkinsop vore där för att höra den, ty Blenkinsop hade alltid misstrott miss Sharp. Tänk hur lyckligt Josef hade räddat sig! och så beskrev hon den redan kända kurtisen mellan Rebecka och skatteindrivaren i Boggley Wollah.

Det var emellertid icke så mycket mr Sedleys vrede som Dobbin fruktade, som icke mera den andre faderns, och han medgav att han var i hög grad tveksam och orolig rörande det uppförande, som den gamle, svartmuskige tyrannen till talghandlare där borta vid Russell Square skulle komma att iakttaga. Dobbin trodde sig veta, att han på det bestämdaste hade förbjudit det ifrågavarande partiet. Han visste, vilken bistert beslutsam man gamle Osborne var och hur envist han höll fast vid sitt ord.

— Det enda sätt, varpå George kan försona honom, resonerade hans vän, är ifall han utmärker sig i det stundande fälttåget. Om han dör, följas båda åt. Om han inte lyckas att utmärka sig? ja, i sådant fall har han ju alltid litet pengar efter sin mor — tillräckligt mycket för att köpa sig en majorsfullmakt — eller också måste han sälja sin kaptensbeställning och flytta ut till Canada eller slå sig ned på landet.

Med en sådan följeslagerska tyckte Dobbin att han för sin del gärna skulle ha flyttat till själva Sibirien — och underligt nog ansåg denne orimlige och ytterst oförståndige unge man icke för ett enda ögonblick att bristen på medel att hålla sig ett vackert ekipage och en inkomst, som kunde sätta dess ägare i stånd att på ett gentilt sätt undfägna sina vänner, skulle kunna utgöra ett hinder för föreningen mellan George och miss Sedley.

Det var dessa kraftiga skäl, som bragte honom på den tanken, att giftermålet borde försiggå så fort som möjligt. Jag undrar just om han för sin egen skull önskade att det snart skulle bli undanstökat? — såsom vissa personer, då döden kommit i huset, påskynda begravningen eller, då en skilsmässa är beslutad, hasta därmed så mycket som möjligt. Säkert är, att Dobbin, då han nu en gång hade tagit saken om hand, visade den största iver efter att få den avslutad. Han bevisade George nödvändigheten av att genast gripa verket an, och visade honom utsikterna till en försoning med fadern, vilken ett berömligt omnämnande av hans namn i tidningarna säkert skulle komma att beveka. Om så fordrades, skulle han själv gå och tala reson med de båda fäderna. I alla händelser besvor han George att göra slag i saken, innan de order kommo, vilka envar väntade — orderna om regementets avresa från England för att deltaga i kriget på kontinenten.

Med sådana giftermålsplaner i sinnet och med fullt bifall av mrs Sedley, som icke ville i egen person meddela saken åt sin man, gick Dobbin att söka John Sedley i den affärslokal i City, Tapiocakaffehuset, dit den stackars förkrossade gamle mannen, sedan hans kontor blivit stängt och olyckan drabbat honom, dagligen plägade begiva sig för att skriva och mottaga brev och binda ihop dem i hemlighetsfulla buntar, av vilka han bar åtskilliga i bakfickan på sin frack. Jag känner ingenting mera sorgligt än en ruinerad mans brådska och iver och hemlighetsfullhet: dessa brev från rika personer, vilka han visar er; dessa slitna, flottiga, hjälplovande och trösterbjudande papper, vilka han ivrigt lägger framför er och på vilka han bygger sina förhoppningar om att åter kunna komma sig upp och förvärva förmögenhet. Min högtärade läsare har utan tvivel själv någon gång blivit anfäktad av någon sådan olycklig varelse. Han tager er bort i ett hörn; drager upp sin pappersbunt ur den gapande fickan, och sedan han löst upp snöret och tagit detta mellan läpparna, väljer han ut sina älsklingsbrev och lägger dem framför er; och vem känner icke den sorgligt ivriga, halvt sinnesförvirrade blick, han fäster på er med sina hopplösa ögon?

Dobbin fann den fordom blomstrande, jovialiske och rike John Sedley förvandlad till en person av detta slag. Hans frack, som plägade vara så fin och glänsande, var hu vit i sömmarna, och kopparen lyste fram på de förgyllda knapparna. Hans ansikte hade fallit in och var orakat; hans krås och halsduk hängde slankiga under hans vida väst. Då han i forna dagar trakterade gossarna på ett kafé, plägade han tala och ropa högre än någon annan där och ha alla kyparna jäktande och fäktande omkring sig, och det var riktigt plågsamt att se hur hövlig och ödmjuk han nu var mot John på Tapioca, en surögd gammal kypare i smutsiga strumpor och nedkippade skor, vars bestyr var att bära fram munlacksdosor av glas och tjocka bläckhorn av tenn samt pappersark åt kunderna på detta dystra förfriskningsställe, där ingenting annat tycktes förtäras. Åt William Dobbin, vilken han i dennes ungdom hade givit mången present och som vid tusen tillfällen hade varit ett mål för den gamle herrns gyckel, räckte nu gamle Sedley sin hand på ett mycket tveksamt sätt och kallade honom sir. En känsla av blygsel och samvetsagg grep William Dobbin, då den gamle mannen på detta sätt mottog och tilltalade honom, alldeles som om han själv på ett eller annat sätt hade varit skuld till de olyckor, som hade nedtryckt den gamle Sedley så djupt.

— Det gläder mig mycket att se er, kapten Dobbin, sade han efter en sneglande blick på sin gäst, vars långgängliga gestalt och militäriska yttre även framkallade en smula liv i den med de nedkippade damaskerna utstyrde kyparens sura ögon och väckte den gamla svartklädda damen, som satt och nickade och halvsov mellan de dammiga gamla kaffekopparna på disken. — Hur står det till med den hedervärde rådmannen och hennes nåd, er förträffliga mor, sir? (Han såg sig om på kyparen, i det han sade "hennes nåd", som om han velat säga: Hör ni, John, jag har ännu vänner, och det till på köpet bland folk av rang och anseende.) Har ni kommit för någon affär i min väg, sir? Mina unga vänner Dale och Spiggot sköta nu alla mina affärer, till dess jag hinner öppna mitt eget kontor, ty jag vistas här endast tills vidare, förstår ni, herr kapten. Vad kan jag göra för er, sir? Behagar ni någon förfriskning?

Dobbin förklarade med en hel hop tvekande och stammande, att han icke var det ringaste hungrig eller törstig; att han icke hade någon affär att göra upp, utan att han endast hade kommit hit för att fråga, hur det stod till med mr Sedley och för att skaka hand med en gammal vän, och så tillade han med en förtvivlad förvrängning av sanningen:

— Min mor mår förträffligt — det vill säga, hon har varit ganska klen och väntar endast på första vackra dag för att fara ut och hälsa på mrs Sedley. Hur står det till med mrs Sedley, sir? Jag hoppas att hon mår väl.

Och här tystnade han för att tänka på vilken listig skrymtare han var, ty dagen var lika vacker och solskenet lika klart som någonsin i Coffin Court, där Tapiocakaffehuset är beläget; och mr Dobbin erinrade sig att han hade träffat mrs Sedley för icke längre än en timme sedan, då han hade kört Osborne ned till Fulham i sin gigg och lämnat honom där mellan fyra ögon med Amalia.

— Min hustru ska bli mycket glad att få se hennes nåd, svarade Sedley och drog upp sina papper. Jag har ett mycket vänligt brev från er far här, sir, och ber om min vördnadsfulla hälsning till honom. Lady Dobbin ska finna oss i ett bra mycket mindre hus än det, i vilket vi brukade mottaga våra vänner, men det är nätt och trevligt, och förändringen av luft gör gott åt min dotter, som var helt sjuklig i staden — ni minns ju lilla Malla, sir? — ja, var helt klen och sjuklig i staden.

Den gamle herrns ögon irrade omkring medan han talade, och han tänkte på någonting annat, medan han satt och tummade på sina papper och fubblade med det nötta röda segelgarnet.

— Ni är krigare till yrket, fortfor han, och jag frågar er, Will Dobbin, om någon människa någonsin kunde ha spekulerat på den där korsikanske skurkens återkomst från Elba? Då de allierade monarkerna voro här förlidet år, och vi gåvo dem den där middagen i City, sir, och sågo Enighetens Tempel och fyrverkeriet och den kinesiska bron i S:t James' park, kunde väl då någon klok människa föreställa sig, att inte fred verkligen var sluten sedan vi hade sjungit Te Deum för den, sir? Jag frågar er, William, kunde jag väl tro, att kejsaren av Österrike var en fördömd förrädare — förrädare och ingenting vidare? Jag skräder inte ord — en tvetungad, infernalisk förrädare och intrigmakare, som hela tiden ville ha sin måg tillbaka! Och jag påstår, att Bonapartes flykt från Elba var en fördömd komplott, sir, i vilken hälften av Europas makter voro med för att få fonderna att falla och ruinera landet. Det är därför som jag stått i tidningen som cessionant. Ja, sir — därför att jag trodde på kejsaren av Ryssland och prinsen-regenten. Se här ska ni få se. Titta på de här papperen. Se hur fonderna stodo den första mars — hur de franska femprocentsfonderna stodo, när jag köpte. Och hur stå de nu? Det var en komplott, sir, eller också skulle den där skurken aldrig ha kommit undan. Var fanns den engelske kommissarien, som tillät honom att komma undan? Han borde skjutas, sir — ställas inför krigsrätt och skjutas — ja, vid gud borde han så!

— Vi ämna oss åstad och driva bort det korsikanska odjuret, sir, sade Dobbin, helt förskräckt över raseriet hos den gamle mannen, vars pannådror började att svälla och som satt och dunkade på papperen med sin knutna hand. Vi ämna driva ut honom, sir; hertigen är redan i Belgien, och vi vänta varje dag att få order att marschera.

— Ge honom inte pardon! För med er den skurkens huvud, sir. Skjut ned den uslingen, sir! röt Sedley. Jag skulle själv, fördöme mig, vilja taga musköten, men jag är en gammal man, vars kraft är bruten — ruinerad av den gemena boven — och av en hop bedrägliga tjuvar här i landet, vilkas lycka jag skapat och som nu rulla i sina egna ekipage, tillade han med en tår i sin röst.

Dobbin var icke litet rörd vid åsynen av denne fordom så gode och vänlige gamle vän, som nästan var rubbad av sin olycka och rasade i maktlös vrede. Beklagen den gamle mannen, I, för vilka pengar och gott rykte utgöra det högsta goda, liksom de obestridligen äro det på världsmarknaden.

— Ja, fortfor han, det finns ormar, som man värmer och som stinga en efteråt. Det finns tiggare, som man sätter upp på hästryggen och som äro de första att rida över en. Ni vet vem jag menar, Dobbin, min gosse. Jag menar en krävstinn, penningdryg skurk vid Russell Square, vilken jag kände då han inte ägde ett öre och vilken jag ock hoppas att få se som en tiggare, såsom han var, då jag hjälpte och bistod honom.

— Jag har hört någonting om det där av min vän George, sade Dobbin, angelägen om att komma till målet. Striden mellan er och hans far har gjort honom djupt bedrövad. För att säga sanningen, så kommer jag hit med en hälsning från honom.

— Ah, är det ert ärende? utbrast den gamle mannen och sprang upp. Kanske att han betygar mig sitt medlidande, vasa? Det är verkligen bra hyggligt av honom, den styvryggade skojaren med sin sturska min och sin förnäma sprättaktighet. Går han ännu och slår sina krokar omkring mitt hus? Om min son hade något mod i kroppen på sig, skulle han skjuta honom en kula för pannan. Han är en lika stor skurk som hans far. Jag vill inte höra hans namn nämnas i mitt hus. Jag förbannar den dag då jag någonsin släppte honom in dit, och jag ville hellre se min dotter död vid mina fötter än gift med honom.

— Hans fars hårdhet är inte Georges fel. Er dotters kärlek är lika mycket ert verk som hans. Vem är väl ni, att ni skulle leka med två unga människors känslor och krossa deras hjärtan efter er nyck?

— Kom i håg att det inte är hans far, som bryter förbindelsen! ropade gamle Sedley. Det är jag, som förbjuder den. Den där familjen och min äro för alltid skilda åt. Jag har sjunkit djupt, men likväl inte så djupt. Och det kan ni gärna säga till hela sällskapet — son och far och systrar och hela tutten.

— Min tro är, att ni varken har förmåga eller rättighet att skilja dessa två, svarade Dobbin med låg röst, och om ni inte ger er dotter ert samtycke, så är det hennes plikt att gifta sig utan det. Det finns inte något skäl, varför hon skulle dö eller leva olycklig därför att ni fått sådana där idéer i ert huvud. Enligt min tanke är hon redan lika mycket gift, som om det hade lyst för henne i alla Londons kyrkor. Och vad kan det väl för övrigt givas för ett bättre svar på Osbornes anklagelser mot er, än att hans son önskar att inträda i er familj och gifta sig med er dotter?

En stråle av någonting liknande tillfredsställelse tycktes lysa över gamle Sedley, då denna tanke framställdes för honom, men han påstod likväl ännu, att giftermålet mellan Amalia och George aldrig skulle komma att äga rum med hans samtycke.

— I sådant fall måste vi bärga oss utan det, sade Dobbin leende och berättade mr Sedley, liksom han förut på dagen hade berättat mrs Sedley, historien om Rebeckas rymning med ryttmästare Crawley. Denna roade tydligen den gamle herrn. — Ni äro ena förskräckliga varelser, ni knektar, sade han och band ihop sina papper, och hans ansikte bar någonting liknande ett leende, till stor förvåning för den surögde kyparen, som nu inträdde och aldrig hade sett ett sådant uttryck i Sedleys fysionomi alltifrån det denne började att besöka det dystra kaffehuset.

Tanken på att tillfoga sin fiende Osborne ett sådant slag måhända lugnade den gamle herrn, och som deras samtal nu var slut, skildes han och Dobbin såsom helt goda vänner.

— Mina systrar säga, att hon har diamanter så stora som duvägg, sade George skrattande. Jag tycker vad de skola förhöja hennes hy! Det måste vara en riktig illumination, då hon har sina diamanter kring halsen. Hennes gagatsvarta hår är lika krusigt som Sambos. Jag förmodar att hon bär en näsring då hon far till hovet, och med en fjäderbuske uppe i hårtofsen på hjässan skulle hon vara en riktigt fulländad vildinna.

Under sitt samtal med Amalia gjorde George narr av en ung dams utseende, vilkens bekantskap hans far och systrar nyligen hade gjort och som utgjorde ett föremål för Osborneska familjens utomordentliga högaktning. Hon berättades äga, jag vet icke hur många plantager i Västindien, en hel hop pengar i fonderna och tre stjärnor vid sitt namn på listan över de ostindiska kapitalisterna. Hon hade ett hus i Surrey och ett hus vid Portland Place. Namnet på den rika västindiska arvtagerskan hade med livligt bifall blivit nämnt i Morning Post. Mrs Haggistoun, änka efter överste Haggistoun, var "förkläde" åt henne och skötte hennes hus. Hon hade alldeles nyss lämnat skolan, där hon hade fulländat sin uppfostran, och George och hans systrar hade sammanträffat med henne på en supé i gamle Hulkers hus vid Devonshire Place (Hulker, Bullock & C:o voro länge korrespondenter åt hennes hus i Västindien), och flickorna hade gjort henne de hjärtligaste inviter, vilka arvtagerskan hade mottagit med mycken godlynthet och välvilja. En fader- och moderlös flicka i hennes ställning — med hennes pengar — så intressant! sade de unga damerna Osborne. De talade inte om annat än sin nya vän, då de återkommo från den Hulkerska balen; de hade kommit överens, att de litet emellanåt skulle träffas, och de togo vagnen och foro och besökte redan dagen därefter mrs Haggistoun, änka efter överste Haggistoun och en släkting till lord Binkie, som talade ständigt om denne senare och föreföll de söta, enkla flickorna tämligen högfärdig och alltför mycket fallen för att tala om sina förnäma släktingar; men Rhoda var allt vad man kunde önska sig — den mest öppna, godhjärtade och intagande varelse — som måhända behövde en liten polering, men var så god och älskvärd! Flickorna kallade varandra genast vid sina förnamn.

— Du skulle ha sett hennes dräkt för uppvaktningen på hovet, Malla! utbrast Osborne med ett skratt. Hon kom till mina systrar för att visa den, innan hon blev presenterad av mylady Binkie, Haggistouns släkting. Hon är släkt med alla människor, den där Haggistoun. Hennes diamanter strålade som Vauxhalln den där aftonen vi voro där. (Kommer du ihåg Vauxhalln, Malla, och hur Josef sjöng för sin sötaste, sötaste sötnos?) Diamanter och mahognyfärg, min älskling, tänk vilken fördelaktig motsats — och de vita fjädrarna i hennes hår — jag menar hennes ull! Hon hade örringar lika ljuskronor; man kunde förbanne mig ha tänt dem — och ett gult sidensläp, som stod ut efter henne likt svansen på en komet.

— Hur gammal är hon? frågade Amalia, med vilken George satt och pratade och sladdrade om denna mörka fågel Fenix på morgonen efter deras återförening — pratande och sladdrande så, som säkert ingen annan kunde göra det.

— Jo, den svarta prinsessan måste vara sina två eller tre och tjugu år, ehuru hon alldeles nyss lämnat skolan. Och du skulle se, vilken stil hon har! Överstinnan Haggistoun skriver vanligen hennes brev, men i ett förtroligt ögonblick satte hon penna och papper åt mina systrar — och stavar gör hon som en kökspiga.

— Det måste bestämt vara miss Swartz, den rika pensionseleven i Chiswick Mall, sade Amalia, som nu erinrade sig den där godhjärtade unga mulattskan, som hade varit så hysteriskt upprörd, då Amalia lämnade miss Pinkertons läroanstalt.

— Ja, just så heter hon, sade George. Hennes far var tysk jude — en slavägare påstås det — som på ett eller annat sätt stod i förbindelse med de kannibaliska öarna. Han dog förlidet år, och miss Pinkerton fulländade hennes uppfostran. Hon kan spela två stycken på piano och kan sjunga tre sånger; hon kan skriva, då mrs Haggistoun hjälper henne med stavningen, och Jane och Maria älska henne redan som en syster.

— Jag önskar, att de hade velat hålla av mig också, sade Amalia sorgset. Men de voro alltid mycket kalla mot mig.

— Mitt kära barn, de skulle ha älskat dig också, om du hade haft tvåhundratusen pund, svarade George. Detta är det sätt, varpå de blivit uppfostrade. Inom vår societet är det endast kontanterna som tala. Vi leva tillsammans med bankirer och storgubbar i City, och varenda en klingar med guinéerna i sin ficka, då han står och språkar med någon. Så ha vi t. ex. den åsnan Fred Bullock, som ska gifta sig med Maria — och så ha vi Guldmore, den ostindiske direktören, och så ha vi Dipley, han i talghandeln — vår handel, sade George med ett tvunget skratt och en rodnad. Fördöme hela det där simpla, penningdryga packet! Jag faller i sömn vid deras stora tråkiga middagar. Jag skäms över min fars stora stupida kalas. Jag har varit van att leva tillsammans med gentlemän och män av värld och förfining, min kära Amalia, och inte med en skock sköldpaddsgödda krämare. Ser du, min lilla söta flicka, du är den enda person i vår sfär, som någonsin sett ut och tänkt och talat som en fin och förnäm dam, och du gör det därför att du är en ängel och inte kan göra annorlunda. Sök inte att motsäga mig. Du är verkligen den enda fina damen ibland oss. Gjorde inte miss Crawley, som levat bland det bästa sällskap i Europa, alldeles samma anmärkning? Och vad beträffar Crawley vid livgardet, så är han, fördöme mig, en fin och ståtlig karl, och jag tycker om honom för att han gifte sig med den flicka han höll av.

Även Amalia beundrade mr Crawley särdeles mycket för detta hans handlingssätt och litade på att Rebecka skulle bli lycklig med honom och hoppades (tillade hon med ett skratt) att Josef skulle låta trösta sig. På detta sätt pratade och sladdrade det unga paret alldeles som i forna dagar. Amalia hade nämligen nu återvunnit hela sin förtröstan och tillit, ehuru hon förklarade sig vara högst svartsjuk på miss Swartz och rysligt rädd — lik en liten skrymterska, som hon var — för att George skulle glömma henne för den rika arvtagerskan och hennes pengar och egendomar i S:t Kitts. Men ett faktum är, att hon var mycket för lycklig för att hysa några slags farhågor eller tvivel eller onda aningar, och var, då hon nu åter hade George vid sin sida, icke rädd för någon arvtagerska eller skönhet, eller överhuvudtaget för något slags fara.

Då kapten Dobbin på eftermiddagen kom tillbaka till dessa människor — vilket han gjorde med en hel hop sympati med dem (det gjorde hans hjärta gott att se, hur Amalia hade blivit ung igen) — hur hon då skrattade och sjöng välbekanta gamla sånger vid pianot, vilka endast avbrötos av ringklockan, som förkunnade mr Sedleys återkomst från City, som blev en signal för George att avlägsna sig.

Utom det första igenkänningsleendet — och även detta var ett skrymteri, ty hon tyckte, att hans ankomst var helt retsam och störande — ägnade miss Sedley icke Dobbin den ringaste uppmärksamhet under hela hans besök. Men han var nöjd med att se henne glad och lycklig och kände sig helt tacksam för att han hade varit redskapet till denna hennes lyckliga förvandling.